NJA 1983 s. 367
Bestämmelsen i 16 kap 14 § fastighetsbildningslagen om rätt för sakägare att i mål om inlösenersättning få gottgörelse för rättegångskostnad oberoende av utgången i målet har ansetts ej kunna tillämpas, när rättegången gällt ersättning för i stadsplan ingående, till gata avsedd mark, som genom fastighetsreglering, utan att inlösen enligt 8 kap nämnda lag skett, överförts i kommunens ägo.
HD
Efter ansökan av Nyköpings kommun verkställde fastighetsbildningsmyndigheten i Nyköpings lantmäteridistrikt förrättning, som avslutades genom beslut d 4 okt 1979, för fastighetsreglering berörande tomten Sirius 3 och stadsägorna 1, 190 och 309 i Trosa. Aluminiumgolf AB är lagfaren ägare till Sirius 3. Kommunen äger stadsägan 190 och gatumarksfastigheten stadsägan 1. Av stadsägan 309 äger kommunen 312,4 m2 och bolaget resten eller 129,6 m2. Genom fastighetsregleringen, som avsåg ett genomförande av gällande stadsplan, överfördes hela stadsägan 190 och delar av Sirius 3 och stadsägan 309 till gatumarksfastigheten och resten av stadsägan 309 till Sirius 3. Regleringen innebar att sammanlagt 92,6 m2 av bolagets mark överfördes till kommunens gatumarksfastighet.
I fastighetsbildningsmyndighetens utredning anfördes bl a följande: Den del av Sirius 3 som yrkas överförd till stadsägan 1 är gatumark enligt stadsplan, fastställd d 8 juni 1970. Samma stadsplan anger att kv Sirius får användas för bostads- och handelsändamål i två våningar. Högst en tredjedel av tomten får bebyggas. - Reglering av gatumark kan ske genom fastighetsreglering eller som inlösen enligt 41 § byggnadslagen. Värdering enligt fastighetsbildningslagen bör ge samma resultat som vid inlösen enligt byggnadslagen. Vid sådan inlösen skall enligt förarbetena till 1949 års ändringar av expropriationslagen gatumark åsättas det realvärde marken ägde omedelbart före planens fastställande.
Bolaget tillerkändes i beslutet ersättning för marken med 3 889 kr samt för visst asfalteringsarbete, flyttning av golfbanor och ett spjälstaket med 5 360 kr, allt jämte ränta.
Bolaget anförde besvär hos Nyköpings TR, fastighetsdomstolen, och yrkade ersättning med 55 560 kr för marken och med 26 600 kr i övrig ersättning. Bolaget yrkade vidare ersättning för rättegångskostnader.
Kommunen bestred bolagets talan såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnaderna.
TR:n (lagmannen Hägerroth, rådmannen Qviström, fastighetsrådet Sundquist samt nämndemännen Enetjärn och Johansson} meddelade utslag d 8 dec 1980. TR:n fann att besvären i fråga om markersättningen skulle lämnas utan bifall. Beträffande ersättningen i övrigt ansåg TR:n bolaget skäligen gottgjort med 10 000 kr. TR:n bestämde därför den ersättning kommunen hade att utge till bolaget till 13 889 kr jämte ränta. I fråga om bolagets rättegångskostnadsyrkande anförde TR:n i sina skäl: Med hänsyn till karaktären av de frågor som varit uppe till prövning i domstolen och till utgången i målet finner domstolen inte skäl att bifalla bolagets yrkande om ersättning för rättegångskostnad.
Under p 2 i utslaget upptogs: Bolagets yrkande om ersättning för rättegångskostnader lämnas utan bifall.
Bolaget anförde besvär i Svea HovR och yrkade, att HovR:n måtte dels bestämma markersättningen till 23 150 kr dels bifalla bolagets talan i övrigt, såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnad.
Kommunen bestred ändring.
Bolaget yrkade ersättning för rättegångskostnad i HovR:n.
HovR:n (hovrättslagmannen Svahn och fastighetsrådet Hall} fastställde i utslag d 17 mars 1982 på anförda skäl TR:ns utslag i huvudsaken. Beträffande rättegångskostnaderna anförde HovR:n i sina skäl under rubriken Rättegångskostnaderna vid TR:n bl a: I målet är fråga om ensidig och tvångsvis överföring av gatumark enligt gällande stadsplan. Marköverföringen har skett genom fastighetsreglering men hade även kunnat ske genom inlösen enligt byggnadslagen. I mål om inlösenersättning enligt FBL skall den som avstår mark få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Vid inlösen enligt byggnadslagen skall sökanden svara för samtliga kostnader i målet vid fastighetsdomstolen. Vad som nu sagts om gottgörelse för kostnader gäller dock inte om annat följer av 18 kap 6 eller 8 §§ RB. Med hänsyn till den principiella likheten mellan ensidig marköverföring genom fastighetsreglering och inlösen får bolaget anses berättigat till ersättning för rättegångskostnader vid TR:n enligt de grunder som gäller i mål om inlösenersättning (jfr NJA 1981 s 780).
TR:n fann att av den yrkade ersättningen, tillhopa 36 103 kr, bolaget kunde tillerkännas 17 519 kr.
Beträffande rättegångskostnaden i HovR:n anförde HovR:n: Med hänsyn till att bolaget vunnit bifall till sitt yrkande om ersättning för kostnader å målet vid TR:n samt vad i sådant hänseende nu tillerkännes bolaget utgör ett icke obetydligt belopp, uppgående till ungefär hälften av vad som fordrats, bör för rättegångskostnad i HovR:n jämkad ersättning tilläggas bolaget. I avsaknad av uppgift från bolagets sida om hur dess kostnader fördelas på de skilda frågorna finner HovR:n sådan ersättning skäligen kunna uppskattas till 1 000 kr.
I sitt utslag förpliktade HovR:n kommunen att ersätta bolaget för rättegångskostnader vid TR:n med 17 519 kr jämte ränta
och för rättegångskostnad i HovR:n med 1 000 kr jämte ränta.
Referenten, hovrättsrådet Edwall, med vilken hovrättsassessorn Almqvist förenade sig, var på det sätt skiljaktig att han i frågan om rättegångskostnad vid TR:n ej ville göra ändring i överklagade utslaget.
Almqvist tillade till utveckling av sin mening: I målet - - - se HovR:ns skäl - - - av 18 kap 6 eller 8 §§ RB. Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse kan domstolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad om synnerliga skäl föreligger.
I 16 kap 14 § FBL specificeras hur olika situationer skall hanteras i rättegångskostnadshänseende. Fråga är om lagen skall tolkas efter sin lydelse eller om däri skall inläggas någon annan mening. I det förra fallet skall bolaget stå sina egna rättegångskostnader. I det senare fallet skall bolaget få sina kostnader i TR:n ersatta av kommunen om grunderna för 16 kap 14 § 1 st 2 p FBL kan tillämpas. Marköverföring genom fastighetsreglering kan ligga i en skala från ringa marköverföringar som s k hörnavskärningar till marköverföringar av så stor omfattning att inlösen måste tillgripas. Eftersom i 16 kap 14 § FBL olika lösningar valts för olika fall och det inte är främmande för lagstiftaren att vid kostnadsfördelning göra en avvägning mellan allmänt och enskilt intresse får det antas att lagstiftaren avsiktligen dragit gränsen mellan inlösen enligt FBL och överföring av mark genom fastighetsreglering även för det fall en kommun begär fastighetsreglering. På grund av det anförda finner jag att 16 kap 14 § 1 st 2 p FBL skall tillämpas efter dess lydelse.
Kommunen anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns utslag, måtte fastställa TR:ns utslag, såvitt angick rättegångskostnader,
samt ogilla bolagets yrkande om ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.
Bolaget bestred ändring.
Parterna fordrade ersättning för kostnader å målet i HD.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr U.R. hemställde i betänkande om beslut enligt följande: Skäl. Kommunen har som grund för sin talan i HD anfört i huvudsak följande. I 16 kap 14 § FBL anges hur rättegångskostnaden i mål om fastighetsreglering skall fördelas. Av bestämmelsens ordalydelse och av vad som angivits i lagens förarbeten följer att bolaget i förevarande fall skall stå sina egna rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen. Endast för det fall att fråga är om inlösen har sakägare rätt till gottgörelse oberoende av utgången i målet. Anledning saknas att i strid mot uttryckliga lagbestämmelser döma enligt de grunder som gäller i fråga om inlösen. Med hänsyn tillfrågans principiella betydelse bör en ändring av reglerna om fördelning av rättegångskostnader i fastighetsregleringsmål ske inte genom ett domstolsutslag utan i så fall genom en lagändring.
För plangenomförande, avseende mark som enligt fastställd stadsplan skall utgöra gatumark, kan kommunen använda sig av antingen inlösen enligt 41 § byggnadslagen eller fastighetsreglering. Endast i de fall då kommunen saknar gatufastighet, till vilken gatumarken lämpligen kan överföras, eller då reglerna i 3 och 5 kap FBL lägger hinder i vägen för fastighetsreglering är kommunen hänvisad till byggnadslagens bestämmelser.
Såväl vid FBL:s tillkomst som vid genomförda och föreslagna ändringar i lagen har framhållits att marköverföring genom fastighetsreglering är mycket användbar vid gatumarksreglering inom stadsplanelagt område.
Vid inlösen enligt 41 § byggnadslagen är expropriationslagens kostnadsregler tillämpliga dvs den som avstår mark får i princip ersättning för sina rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen oberoende av målets utgång. Samma regel gäller enligt 16 kap 14 § FBL i mål om inlösenersättning. Vid motiveringen till denna paragraf anförde departementschefen att inlösen företer stora likheter med expropriation och att alltsedan expropriationslagens tillkomst den som utsatts för expropriation beretts en gynnad ställning i kostnadshänseende (prop 1969:128 s B 919).
Till den egentliga fastighetslagstiftningen hör även anläggningslagen. Enligt denna lag kan för gemensamhetsanläggning erforderlig mark antingen tagas i anspråk med servitutsrätt eller inlösas. I 31 § anläggningslagen stadgas att bestämmelserna i 16-18 kap FBL om rättegången i fastighetsbildningsmål äger motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt 30 § anläggningslagen. Vid lagens tillkomst yttrade lagrådet i anslutning till 31 § att uttrycket "inlösenersättning" i 16 kap 14 §, 17 kap 3 § och 18 kap 2 § FBL får, när fråga är om anläggningsförrättning, anses inbegripa även ersättning för utrymme som tagits i anspråk (prop 1973:160 s 556). Föredragande statsrådet hade ingen erinran mot lagrådets uttalande.
Genom fastställelsen av stadsplanen har bestämts att ifrågavarande mark skall avstås för gatuändamål. För plangenomförandet har kommunen valt fastighetsreglering, ett institut som bygger på principen att regleringen skall medföra en vinst som fördelas mellan sakägarna. Gatumarksregleringen intar såtillvida en särställning att någon vinst ej uppkommer genom själva regleringen. Denna syftar endast till ett rättsligt genomförande av planen och innebär ett tvångsförvärv för tillgodoseende av allmänt intresse. Även gatumarksregleringen är alltså av expropriativ natur. På grund härav och med beaktande av vad som i förarbetena till anläggningslagen uttalats angående tolkningen av kostnadsregler finner HD att "inlösenersättning" i 16 kap 14 § FBL får anses inbegripa ersättning för mark som enligt fastställd stadsplan skall utgöra gatumark och som genom fastighetsreglering överförts till kommunens gatufastighet.
Slut. HD fastställer HovR:ns beslut.
Kommunen förpliktas att till bolaget utgiva ersättning för bolagets kostnader å målet i HD med - - -.
HD (JustR:n Gyllensvärd, Sven Nyman, Persson och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. I 16 kap 14 § 1 st första meningen FBL stadgas att fastighetsdomstol kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I andra meningen av samma stycke föreskrivs att i mål om inlösenersättning sakägare som avstår mark eller särskild rättighet dock skall få, gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet.
Regeln i andra meningen är klart avgränsad. Efter orden gäller den endast fall, då rättegången avsett ersättning i anledning av inlösen, och med inlösen åsyftas här ej annat ianspråktagande än sådant som skett med tillämpning av 8 kap FBL. Denna särbestämmelse tillkom efter remissbehandlingen av fastighetsbildningskommittens betänkande Fastighetsbildning (SOU 1963:68). En hovrätt hade därvid påpekat att de i kommittens förslag intagna reglerna om enskild parts skyldighet att ersätta annan sådan part för rättegångskostnad inte skulle ge ett tillräckligt rättsskydd åt den vars mark togs i anspråk enligt reglerna om tvångsinlösen av mark (prop 1969:128 s B 916). Föredragande departementschefen vitsordade att inlösen hade stora likheter med expropriation och fann goda skäl tala för att den som förde talan om inlösenersättning i fastighetsdomstolen skulle få vissa förmåner i kostnadshänseende. En sådan ordning kunde enligt vad som vidare anfördes lämpligen åstadkommas genom att man vid sidan av den i kommitteförslaget upptagna regeln om kostnadsansvaret i mål mellan enskilda parter införde en särbestämmelse som utformats efter förebild från 67 § i lagen (1917:189) om expropriation och som skulle vara tillämplig i mål om inlösenersättning (samma prop s B 919).
Mot bakgrund av vad som sålunda föranledde införandet av särbestämmelsen skulle det kunna synas motiverat att genom analogisk tillämpning låta bestämmelsen avse vissa andra situationer än inlösen vilka ligger inlösenfallen mycket nära. De situationer som här åsyftas är sådana, då någon med stöd av de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap FBL, alltså utan att inlösen skett, ålagts att avstå fast egendom men möjlighet funnits att i stället genom expropriation eller därmed jämförbart tvångsförfarande ta samma egendom i anspråk.
Att döma av vad som i förarbetena uttalats rörande 1 st av 16 kap 14 § kan det förefalla som om de nu berörda situationerna överhuvudtaget inte uppmärksammades vid stadgandets tillkomst. Det kan å andra sidan också ha varit så att man var väl medveten om dem men ansåg sig inte böra medge avsteg från den i första meningen av stadgandet upptagna huvudregeln annat än just för inlösenfallen. Oavsett hur härmed förhållit sig är det tydligt att en utvidgning genom rättspraxis av räckvidden för särbestämmelsen i andra meningen inger betänkligheter. En tillämpning av bestämmelsen i samtliga fall, då ett expropriationsliknande förfarande skulle ha kunnat tillgripas i stället för fastighetsreglering, skulle inte bara innebära att den klara och entydiga avgränsningen går förlorad utan även i övrigt kunna få svåröverskådliga konsekvenser. För den händelse de önskemål som uttalats om att utvidga tillämpningsområdet för särbestämmelsen anses böra tillgodoses, skulle det visserligen i och för sig vara tänkbart att tillåta en utvidgning i endast begränsad omfattning, exempelvis så att bara sådana fall omfattades då, såsom i förevarande mål, det ianspråktagande som kunnat ske enligt annan lagstiftning grundats på 41 § 1 st byggnadslagen. Om man emellertid genom ett avgörande i visst fall frångår en tillämpning av bestämmelsen efter dess ordalydelse, skulle en begränsning av det slag som nu antytts framstå som rent godtycklig. Det är vidare att märka att särbestämmelsen i händelse av en utvidgning av tillämpningsområdet inte bör gälla enbart vid ensidig marköverföring utan måste få avse också fall, när gottgörelse för vad som tagits i anspråk genom fastighetsreglering bestämts i form av vederlag i mark oavsett om penningersättning i större eller mindre omfattning också skolat utgå. Det ligger i sakens natur att en tillämpning av särbestämmelsen, då markvederlag till någon del förekommit, måste få avse också rättegångskostnader som uppkommit till följd av tvist angående vederlagets värde.
Med hänsyn till de problem som skulle komma att aktualiseras om den ifrågavarande rättegångskostnadsbestämmelsen i rättstillämpningen ges en mer vidsträckt innebörd än som får anses följa av ordalydelsen och då frågan om en utvidgning av bestämmelsen är under utredning (Dir Ju:15 1980 s 105) finner HD den av kommunen till HD fullföljda talan böra bifallas.
Slut. Med ändring av HovR:ns utslag såvitt gäller rättegångskostnaderna fastställer HD TR:ns förordnande enligt punkt 2 i dess utslag
samt befriar kommunen från skyldighet att gottgöra bolaget för rättegångskostnad i HovR:n.
Bolaget förpliktas att till kommunen som ersättning för rättegångskostnad i HD utge - - -.
Referenten, JustR Hessler var av skiljaktig mening och anförde: I 16 kap 14 § - - - se HD:s beslut - - - utgången i målet.
Fastighetsregleringen i förevarande mål har inneburit, att ett område av bolagets mark i enlighet med gällande stadsplan överförts till kommunens gatumarksfastighet; detta var den enda marköverföring som skedde mellan bolagets och kommunens fastighetsinnehav. Frågan i målet hos HD gäller om bolaget är berättigat erhålla ersättning för sina rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen med stöd av bestämmelsen om sådan ersättning oberoende av målets utgång i 16 kap 14 § 1 st andra meningen FBL.
Sistnämnda bestämmelse gäller efter orden mål om inlösenersättning. Det får antas att bestämmelsen närmast avsetts gälla sådana fall där vid fastighetsreglering förfarande för inlösen enligt 8 kap FBL måst tillgripas. Skälet till rättegångskostnadsregeln är, efter vad som framgår av förarbetena, att inlösen företer stora likheter med expropriation och att därför regler om ersättning för rättegångskostnad motsvarande dem som stadgas vid expropriation och t ex inlösen enligt byggnadslagen borde gälla (prop 1969:128 s B 916 och s B 919).
Emellertid förefaller en begränsning av regelns tillämpningsområde till fall där inlösen enligt 8 kap FBL kommit till stånd att leda till så egendomliga resultat att de inte kan godtagas. Härvidlag bör först framhållas att den ifrågavarande kostnadsersättningsregeln ej avser tvist om själva inlösningen utan endast tvist om inlösenersättningens storlek (se Landahl-Nordström, Fastighetsbildningslagen s 370). Det skulle särskilt med hänsyn härtill till en början framstå såsom svårförståeligt om i ett fall, där inlösen enligt 8 kap i och för sig skulle kunna förekomma, bestämmelsen ej skulle få tillämpas vid en ersättningstvist som uppstår sedan markägaren frivilligt och sålunda utan att inlösenförfarande enligt nämnda kapitel behövt tillgripas avstår från mark; sådant frivilligt avstående skall ju eftersträvas i första hand (8 kap 2 § FBL, prop 1969:128 s B 600).
En situation likartad med den nu berörda är för handen i det föreliggande fallet. Här torde inlösenförfarande enligt 8 kap FBL ej ha kunnat komma i fråga. Däremot skulle kommunen ha kunnat få till stånd tvångsinlösen med stöd av 41 § byggnadslagen (1947:385), jfr även 48 § samma lag. I sådant fall skulle ersättning för nu ifrågavarande kostnad ha kunnat utgå enligt 137 § byggnadslagen och 4 kap 2 § expropriationslagen (1972:719).
Den fastighetsreglering varom fråga är har inneburit anpassning till stadsplanen i gatumarkshänseende. I förarbetena till FBL uttalas att institutet fastighetsreglering avsetts komma till användning bl a för att genomföra en ensidig marköverföring för gatumarksreglering (prop 1969:128 s B 334, jfr s B 63). Uppenbarligen är emellertid denna användning av fastighetsreglering inte att betrakta som något särskilt typiskt fall inom institutets område. Institutet bygger allmänt sett på att regleringen skall medföra vinst som fördelas mellan sakägarna. Då fastighetsreglering används för att genomföra en i stadsplan förutsedd gatumarksreglering uppkommer inte någon vinst genom själva regleringen för den markägare som får avstå mark. Förfarandet är i stället i allt väsentligt likställt med tvångsförvärv för tillgodoseende av allmänt intresse. Vad sålunda anförts leder till att den regel om rättegångskostnadsersättning i mål om inlösenersättning som upptas i 16 kap 14 § FBL rimligen bör tillämpas även i nu föreliggande fall.
På grund härav och då ersättningen bör bestämmas till det belopp som angivits i HovR:ns utslag, bör detta utslag fastställas.
Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.