NJA 1983 s. 496

Domskäl

TR:n (rådmännen Ingvar Andersson och Kjellén samt tingsfiskalen Lindvall) anförde i dom d 4 febr 1980:

Domskäl. I målet är ostridigt att P.N. skadades vid en trafikolycka d 22 okt 1976 och att hans bil var trafikförsäkrad hos Hansa. Vid tillfället var P.N. värnpliktig.

Jämlikt 37 § värnpliktsavlöningskungörelsen erhåller värnpliktig fri sjukvård och P.N. har därför ej själv vid något tillfälle varit betalningsskyldig för sjukvårdskostnaderna, utan dessa har åvilat staten. Hansa kan inte vara ersättningsskyldig i större omfattning än P.N. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Parterna har härstädes åberopat samma grunder till stöd för sin talan som vid TR:n.

Som TR:n funnit har P.N. inte vid något tillfälle varit personligen betalningsskyldig för de aktuella sjukvårdskostnaderna. Dessa har enligt värnpliktsavlöningskungörelsen åvilat staten. Kungörelsen innehöll inte någon bestämmelse om regressrätt för staten på grund av att ersättning utgivits. Sådana bestämmelser fanns däremot i andra författningar som gäller personskador, t ex militärersättningslagen. Rätten för staten att återkräva ersättning som utgivits enligt bl a sistnämnda lag har emellertid efter hand slopats.

Ej heller föreligger på grund av villkor i försäkringsavtalet eller överlåtelse i det enskilda fallet någon regressrätt mot försäkringsbolaget.

I några rättsfall - det senaste från 1964 - har staten tillerkänts rätt att återkräva kostnad som utgivits för vård av värnpliktiga som skadats vid trafikolyckor. Kraven har emellertid i dessa fall riktats mot personer som vållat olyckorna och kan därför enligt HovR:ns mening inte anses jämförbara med den talan som i förevarande mål riktas mot bolaget hos vilket den skadelidandes fordon trafikförsäkrats. Med hänsyn härtill och till att senare lagstiftning tenderat att slopa regressrätten vid personskador kan utgången i nyssnämnda rättsfall enligt HovR:ns mening inte läggas till grund för prövningen av statens talan i förevarande fall. Käromålet skall därför, såsom TR:n funnit, ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Green och adj led Eklund var skiljaktiga och anförde: HD har i ett antal fall funnit att staten - utan att uttrycklig bestämmelse om regressrätt förelegat - ägt rätt att träda in i en skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren till den del staten erlagt sjukvårdskostnader, sjuklön eller sjukpension.

Genom 1975 års trafikskadelag har ersättningssystemet vid trafikskador frikopplats från skadeståndsrätten och utformats som ett självständigt försäkringssystem. Ersättning till förare och passagerare skall utgå ur trafikförsäkringen för det fordon de färdats i Därmed är emellertid inte säkert att ersättningen också slutligt skall bäras av denna försäkring.

I fall av uppsåtligt eller grovt vårdslöst vållande inträder försäkringsanstalten, till den del den utgivit trafikskadeersättning, i den skadelidandes rätt till skadestånd. Vid kollisionsskador mellan motorfordon får trafikskadeersättning som utgått för skadan återkrävas ur trafikförsäkringen för det fordon som orsakat skadan genom vållande eller genom bristfällighet på fordonet.

Av 19 § 1 st trafikskadelagen framgår att en skadevållare som utgett skadestånd för trafikskada intill det utgivna beloppet inträder i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning om han inte vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Av 2 st i samma lagrum framgår vidare att försäkringsgivare, som till följd av förbindelse i olycksfalls- eller sjukförsäkring utgett ersättning för trafikskada med verkliga beloppet av bl a sjukvårdskostnader, intill det utgivna beloppet inträder i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning.

Vid en samlad bedömning av det ovan anförda finner vi att staten, i nu aktuellt fall intill det belopp som utgivits i vårdkostnad enligt värnpliktsavlöningskungörelsen, äger inträda i P.N:s rätt till trafikskadeersättning ur försäkringen för det fordon han färdades i. Om beloppets storlek råder ej tvist. Statens talan skall därför enligt vår mening bifallas.

Staten sökte revision och yrkade bifall till sin talan i TR:n och i HovR:n.

Hansa bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma grunder för sin talan som i TR:n och HovR:n.

Jämlikt 37 § värnpliktsavlöningskungörelsen (1970:676), som numera ersatts av 34 § värnpliktsförmånsförordningen (1976:1008), var P.N. vid olyckstillfället som underrätterna funnit berättigad till fri sjukvård. Staten har därigenom påtagit sig betalningsansvaret för den på P.N. belöpande vårdavgiften. Ingendera författningen innehåller någon föreskrift om regressrätt.

I lag (1962:381) om allmän försäkring (prop 1962:90 s 388 f) slopades dittills gällande regressregler inom sjukförsäkringen, bl a med motiveringen att det beträffande trafikförsäkringen var lämpligare "att låta den allmänna försäkringens kollektiv bära kostnaderna för det primära skyddet även vid trafikolyckor." Även beträffande yrkesskadeförsäkringen slopades regressrätten i enlighet med förslag i prop 1967:147 s 107 f eftersom samma regler ansågs böra gälla inom yrkesskadeförsäkringen som inom den allmänna försäkringen.

Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring har sedan d 1 juli 1977 ersatts av lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring utan någon ändring på den punkt som nu är aktuell. Inte heller militärersättningslagen (1950:261) som sedan d 1 juli 1977 ersatts av lag (1977:265) om statligt personskadeskydd innehåller några regler om regressrätt.

I förarbetena till de ändringar i skadeståndslagen (1972:207) som trädde i kraft d 1 jan 1976 (1975:404) anfördes i anslutning till 5 kap 3 § bl a att ersättning i vissa fall, exempelvis enligt militärersättningsförordningen (1950:261), utgick för olycksfall av allmänna medel enligt grunder liknande dem som föreskrevs i lagen om yrkesskadeförsäkring och att sådan ersättning vid den s k samordningen enligt lagrummet borde behandlas på samma sätt som socialförsäkringsförmåner, dvs helt avräknas från eventuellt skadestånd. Vidare anfördes, att även om reglerna om samordning i skadeståndslagen 5 kap 3 § endast tog sikte på skadeståndsposterna inkomstförlust och förlust av underhåll, måste man också bl a vid bestämmande av ersättning för kostnader ta hänsyn till exempelvis förmåner från socialförsäkring, (prop 1975:12 s 124 och 129). Den av staten utbetalade sjukvårdsersättningen avseende P.N. får alltså anses ha karaktär av samordningsförmån.

Trafikskadeersättning kan därför inte utgå för denna kostnad, varför någon rätt till återkrav för staten mot Hansa inte föreligger. Käromålet skall därför, som domstolarna funnit, ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Enligt gällande regler, vilka i nu aktuella hänseenden inte sakligt skiljer sig från vad som gällde vid tiden för den i målet ifrågavarande sjukvården, är vård på sjukhus kostnadsfri för patienten, med undantag från vilka här kan bortses. Till största delen bekostas vården av det landsting inom vars område patienten är bosatt. Till en mindre del bestrids vårdkostnaderna genom en patientavgift, som på grund av lagen (1962:381) om allmän försäkring och därtill knutna bestämmelser ersätts av vederbörande försäkringskassa. Det sagda gäller även när någon vårdas på sjukhus utanför hemlandstingets område. Enligt avtal mellan sjukvårdshuvudmännen, det s k utomlänsavtalet, skall kostnaden för vård av utomlänspatient, med undantag för patientavgift motsvarande den för inomlänspatient bestämda, ersättas av patientens hemlandsting.

Utomlänsavtalet gör undantag för värnpliktiga. Anledningen härtill är emellertid givetvis inte att värnpliktiga förutsatts skola själva stå för sjukvårdskostnader. Undantaget förklaras i stället av att värnpliktiga - för vilka lagen om allmän försäkring i och för sig inte gör något undantag med avseende på sjukvårdskostnader - berättigats till fri sjukvård genom särskilda bestämmelser i värnpliktsavlöningsförfattning (numera 34 § värnpliktsförmånsförordningen 1976:1008, vid den i målet aktuella tiden 37 § värnpliktsavlöningskungörelsen 1970:676).

Den intill utgången av år 1962 gällande lagen (1947:1) om allmän sjukförsäkring innehöll vissa bestämmelser om regressrätt. Genom lagen om allmän försäkring avskaffades emellertid regressrätten inom den allmänna sjukförsäkringen. Såsom motivering anfördes därvid bl a beträffande förhållandet till trafikförsäkringen att det var lämpligare att låta den allmänna försäkringens kollektiv bära kostnaderna för det primära skyddet även vid trafikolyckor.

Den sålunda genomförda förändringen måste tillmätas väsentlig betydelse för frågan, huruvida och i vad mån staten bör kunna utöva regressrätt för vad staten enligt värnpliktsavlöningsförfattning utbetalat i ersättning för sjukvårdskostnad. I allt fall såvitt denna ersättning inte överstiger de kostnader som skulle ha åvilat landsting och allmän försäkringskassa om patienten ej varit värnpliktig måste ersättningen anses utgöra en sådan motsvarighet till de allmänna sjukvårdsförmånerna att den bör i förevarande hänseende behandlas på samma sätt. Inom den angivna ramen bör således ersättningen bäras av det allmänna utan att kunna regressvis överföras på vare sig skadevållare eller trafikförsäkringen.

Det har inte påståtts att den i målet ifrågavarande kostnaden har överstigit vad som skulle ha betalats av vederbörande landsting och allmänna försäkringskassa om P.N. ej varit värnpliktig.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.