Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Herner) anförde i dom d 11 jan 1983:

Domskäl. Ansvar. R. har erkänt narkotikabrott och överlåtelse. Han har också vidgått hanteringen av mannitol och vikningen av kuvert samt gjort gällande att åtgärderna varit en form av betalning för narkotika han skaffat sig och att de således icke varit brottsliga. Även tillhandahållande av våg och upplåtande av sin bostad har R. vidgått men har också i fråga om dessa åtgärder förklarat att de utgjort led i hans eget förvärv av narkotika, varför ej heller dessa varit brottsliga.

J. har erkänt de gärningar som lagts honom till last.

Var för sig har R. och J. hävdat att åtalade brott ej är att bedöma som grova.

R. har berättat i huvudsak följande. Vid ett besök på en restaurang i Stockholm under nov 1982 kom han genom en bekant i samspråk med en person – P.E. - som han inte kände tidigare. P. förde in samtalet på kokain. R. förklarade att han ej var intresserad av att befatta sig med kokain. Emellertid frågade P. om R. kunde skaffa honom några gram av ett ämne, som kallas mannitol. R. hade under vistelse i USA hört talas om ämnet och anade vad P. skulle använda det till. P. ville också att anskaffat mannitol skulle delas upp på ett antal småportioner. Sedan R. köpt en flaska mannitol på ett apotek, dunstade han av vatten från lösningen och fick fram ett pulver. R. vek också 14 kuvert av pappersark och portionerade ut mannitol i kuverten med 1/2 g i varje. Senare besökte P. honom i hans bostad. P. sade att R. skulle få 1 g kokain för sitt besvär och för att avskilja detta behövde P. låna en våg av R. Själv avlägsnade sig R. från bostaden och uppehöll sig för en stund hos sina föräldrar som har en bostad i samma hus. P. blev kvar. När R. kom tillbaka, lämnade P. honom skyndsamt. Sedan P. hade gått, såg R. att han hade lagt de vikta kuverten i en plastpåse, kvarlämnad på en stol i köket. Vid sidan av påsen låg ett separat kuvert med 1 g kokain. Två dagar senare ringde P. och förklarade att han måste hastigt bege sig utomlands. Vid det samtalet fick R. klart för sig att de hos honom kvarlämnade kuverten innehöll kokain. Mängden uppgavs till 40 à 50 g. R. lade undan plastpåsen med kuverten i en tvättkorg; det gram han fått för egen del förvarade han i en låda för sig. Efter ytterligare några dagar ringde P. och sade att det skulle komma en "långhårig kille" till R. och hämta kuverten. Endast någon timme senare kom en ung pojke – J.O. - och frågade efter kassetter som han skulle hämta. R. kände inte J. men trots obekantskapen lämnade han genast påsen med kuverten till J. glad över att bli befriad från innehavet av kokainet.

J. har berättat: - - -

Åklagaren har som bevisning åberopat yttrande av Statens kriminaltekniska laboratorium angående analys av beslagtaget kokain. Härjämte har åklagaren företett fotografier av pappersstycken, vikta till kuvert, och av en lapp med anteckning om tillämnad narkotikamottagares namn och adress.

TR:n finner styrkt genom de uppgifter R. och J. själva lämnat, och genom de gjorda narkotikabeslagen, att R. och J. var för sig innehaft kokain i de mängder som anges i åtalet. Vad gäller påståendet att R. överlåtit viss del av den innehavda mängden, och att J. haft för avsikt att överlåta en del av sitt innehav, anser TR:n att i båda fallen varit fråga om att på annans uppdrag överlämna narkotika och att gärningarna i och för sig icke innefattat någon sådan äganderättsövergång som är utmärkande för en överlåtelse.

Beträffande vad i övrigt lagts R. till last - nämligen omvandling av mannitol, kuvertvikning, tillhandahållande av våg och upplåtande av bostad - finner TR:n alltför långsökt att betrakta dessa åtgärder och förehavanden som ersättning för och led i R:s eget förvärv av omkring 1 g kokain. Förhållandet får i stället antagas ha varit det omvända, nämligen att R. mottagit kokningrammet som tack och ersättning för den hjälp han lämnat P. Gärningarna är enligt TR:ns mening att bedöma som medhjälp till den överlåtelse av narkotika som P. förberedde.

I enlighet med det sagda är R. och J. att döma för narkotikainnehav och Richard därjämte för medhjälp till förberedelse till narkotikaöverlåtelse.

I frågan huruvida förevarande narkotikabrott skall bedömas som grova gör TR:n följande överväganden.

Den mängd kokain som R. och J. innehaft, liksom den mängd som R. hjälpt till att förbereda försäljning av, uppgår till drygt 45 g. Åklagaren har gjort gällande att kokain i farlighetshänseende är att jämföra med heroin och andra opiater och har utifrån detta synsätt och med stöd av viss åtals- och domstolspraxis anfört att nu ifrågavarande mängd måste föranleda bedömning av brotten som grova.

Kokain är ett starkt centralstimulerande medel. Verkningarna är i allt väsentligt desamma som framkallas av vanliga syntetiska missbruksmedel, såsom amfetamin. I likhet med dessa dövar kokainet uppfattningen av trötthet, hunger, törst och köld och ger - vilket vanligen ligger bakom missbruket - en euforisk lyckokänsla och en upplevelse av förstärkning av själsförmögenheterna. Den positiva stimulerande effekten anses vara mera uttalad än av amfetamin. Det är upplyst att kokain vid höga doser kan orsaka hallucinationer, sinnesvillor och förföljelseidéer. Sniffning av kokain kan leda till lokala skador, på nässlemhinnan och nässkiljeväggen.

Kokainet ger en mycket snabb vanebildning och det psykiska beroendet blir ytterst intensivt. Däremot uppstår icke något fysiskt beroende; kroppsliga abstinenssymptom i egentlig mening förekommer ej. Tillförsel av kokain till organismen föranleder ej toleransökning och tillvänjningsrisker. Sedan individen funnit den adekvata dosen, hålls tillförseln på en konstant nivå.

Vid en jämförelse i farlighetshänseende med opiaterna finner TR:n böra beaktas kokainets mindre skadliga verkningar på organismen liksom dess mindre förödande verkningar för missbrukarens livsföring. Till skillnad från framförallt heroinmissbrukaren är kokainisten ej nödsakad att föra en ständig kamp för att begränsa de fysiska obehagen av missbruket genom att med alla medel skaffa sig tillgång till drogen i nya - ofta större - doser. Från samhällssynpunkt kan beaktas att kriminalitet ej heller är en så regelbunden följd av kokainism som av missbruk av heroin och liknande.

Ehuru TR:n sålunda allmänt sett finner kokainet mindre farligt än opiaterna, anser sig rätten dock i en "farlighetsskala" ej böra jämställa det med amtetamin och andra syntetiska centralstimulantia, detta främst på grund av kokainets egenskap att leda till de högsta graderna och de svåraste formerna av psykiskt beroende.

I jämförelsesammanhang kan vara värt att notera missbrukarnas värdering av de olika drogtyperna sådan den kommer till uttryck i prisbildningen: i sista ledet betalas 1 g amfetamin med omkring 200 kr, 1 g kokain med 800 á 900 kr och 1 g heroin med ca 2 500 kr.

Vad nu sagts föranleder TR:n att ej bedöma de ifrågavarande narkotikabrotten som grova.

Under rubriken Påföljd antecknade TR:n i domskälen, i fråga om R. att det av kriminalregisterutdrag framgick att han inte gjort sig skyldig till brott tidigare. Vidare anförde TR:n: TR:n ser allvarligt på den brottslighet R. funnits övertygad om. Särskilt den omständigheten att R. synes ha ställt sina yrkeskunskaper i kemi och farmakologi i narkotikahanteringens tjänst inger betänkligheter. Av hänsyn till allmän laglydnad kan R. ej undgå att dömas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde R. dels jämlikt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott dels jämlikt nämnda § samt 23 kap 2 och 4 §§ BrB för medhjälp till förberedelse till narkotikabrott till fängelse 1 år 3 mån.

J. dömdes för narkotikabrott, varvid överlämnades åt vederbörande sociala distriktsnämnd att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Han dömdes dessutom till 80 dagsböter.

Domskäl

Domskäl. Frågor om ansvar. R. och J. har hörts på nytt i HovR:n. De har lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n enligt vad som framgår av TR:ns dom, dock med följande ändringar och tillägg.

R: Han hade tidigare sett P. vid något enstaka tillfälle och visste inte vad denne sysslade med. Sedan samtalet dem emellan på restaurangen först rört allmänna saker, berättade P. att han provat kokain. R. hade i USA smakat på kokain. Han sysslade vid denna tid med "psykologisk forskning" angående effekterna av koffein och var även nyfiken på kokainets effekter. P. sade att han kunde ordna 1 g kokain åt R. om R. skaffade fram mannitol. Detta ämne kan köpas receptfritt troligen på de flesta apotek. Han frågade inte vad mannitolet skulle användas till men han anade att avsikten var att blanda ut det med något. P. sade också i förbigående att R. skulle portionera ut mannitolet i kuvert. - Medan P. senare befann sig i R:s lägenhet gick R. som tyckte att det blev "struligt", därifrån och återkom ungefär en timme senare. Plastpåsen på stolen var inlindad i R:s kökshandduk. Han såg aldrig efter vad plastpåsen innehöll utan lade den på köksgolvet, där den sedan låg orörd två dagar, varefter R. lade den i tvättkorgen som fanns i garderoben. Han förstod inte att påsen innehöll kokain. När P. senare ringde sade han att det rörde sig om "40-50 g", men sade inte vad det var. Inte heller då förstod R. att innehållet i påsen var kokain men han insåg att det var något skumt med den. På särskild fråga har R. uppgivit att han nog då anade att det var fråga om någon form av narkotika, troligen kokain. När P. ringde den andra gången, sade han att någon "J." eller "J." skulle komma och hämta påsen. Det var först när J. kom som R. tog bort kökshandduken från plastpåsen. Han förstod då att innehållet inte bara kunde vara mannitol. Det såg ut att vara större mängd än den mannitol som R. lagt dit. Om han vetat att det varit kokain hade han aldrig lämnat ut påsen till J.

J: - - -

HovR:n har som sakkunniga förordnat professorerna E.Ä. och N.B.

Åklagaren har åberopat utlåtanden från statens kriminaltekniska laboratorium. I utlåtande över vid husrannsakan hos R. beslagtaget 0,81 g vitt pulver i en påse anger laboratoriet att pulvret hade en kokainhalt om 52 % samt att indikation erhållits på närvaro av sockeralkohol, troligen mannitol. I utlåtande över beslag vid kroppsvisitation d 8 dec 1982 av J. varvid bl a anträffades en plastpåse innehållande vitt pulver med en vikt av 27,39 g, uttalas att pulvret innehöll 44 % kokain, beräknat som kokainhydroklorid. I utlåtande över vid husrannsakan samma dag i J:s bostad beslagtaget vitt pulver i fem "kuvert" uttalar laboratoriet att sammanlagda vikten var 18,55 g och att pulvret innehåller kokain.

Åklagaren har vidare åberopat utdrag ur rapport från internationella narkotikakontrollkommittén inom FN, publicerad i jan 1983 med underrubriken kokain: färska rapporter. R.s försvarare har i HovR:n åberopat omfattande skriftligt material i frågan om kokainets natur, verkningar och farlighet. Bejerot har vidare till HovR:n givit in ytterligare material angående samma frågor.

Änggård, som är professor i experimentell alkohol- och narkotikaforskning vid Karolinska institutet samt ledamot av socialstyrelsens vetenskapliga råd, har vid huvudförhandlingen uppgivit i huvudsak: Det är svårt att bestämma kokainets farlighetsgrad vid jämförelse med andra narkotiska medel och bestämningen är beroende av vilka variabler man använder. I fråga om giftinnehåll ligger kokain nära amfetaminet och giftigheten som sådan är jämförbar med amfetaminets. Kokain är emellertid något farligare än amfetamin, eftersom kokain har en snabbare effekt och ger en intensivare upplevelse än amfetamin. Heroin åter har allmänt sett svårare sociala konsekvenser. Kokain är emellertid det mest beroendeframkallande medlet. Om det funnes fri tillgång till alla droger skulle det bli ett mycket kraftigt missbruk av kokain på grund av kokainets beroendeframkallande verkan. I motsats till heroin ger kokain dock ej fysiska abstinensbesvär. Allmänt kan sägas att ju mer koncentrerat ett narkotikum är, desto farligare är det, emedan effekterna blir kraftigare och mer påtagliga. Redan vid en första period av intensivt bruk av kokain kan det förorsaka missbrukaren hallucinationer om t ex löss under huden. Vid upprepade perioder av bruk av kokain är dettas verkan i stort sett likadan. Det blir alltså ej tillvänjning till större doser på sätt som är vanligt beträffande vissa andra narkotika. Däremot får patienten, efter det känslan av stimulans och kapacitetshöjning förklingat, en känsla av nedstämdhet som han har benägenhet att bota genom nytt intag. Under en och samma period av missbruk av kokain inträder en toleransutveckling. För att ge samma effekt som vid det första intaget måste under missbruksperioden doserna öka, detta emedan neuronerna (nervceller) tröttas ut. En följd av kokaiumissbruk kan vara perforation av nässkiljeväggen. Detta har ofta behandlats i litteraturen. Man kan också få toxiska psykoser av kokain. Kokain och amfetamin har visserligen stora likheter men kokain är mer beroendeframkallande och har i djurexperiment visat sig mera potent på så sätt att försöksdjuren underkastar sig betydligt större uppoffringar för att erhålla kokain än de gör för att erhålla amfetamin.

B. har vid huvudförhandlingen instämt i de uttalanden som gjorts av Ä. samt tillagt: Graden av kokainets beroendeframkallande verkan beror till stor del på intagningssättet. Tuggar man kokainblad, såsom sker i delar av Sydamerika, blir beroendet ej värre än att man kan bryta det. Men då kokainet framställts i mer koncentrerad form (såsom pulver) och intas på andra sätt blir dess beroendeframkallande verkan svårare, och man kan få ett livslångt begär redan av en enda dos. Kokain har också vid djurförsök visat sig mycket beroendeframkallande, och det är den enda drog som djur drogar ihjäl sig på om de ges möjlighet till upprepade intag. Man måste veta vad det är som ger effekten för att ett beroende ska uppstå. Allmänt gäller för narkotikapreparat att ju snabbare effekten kommer och ju kortare den blir, ju mer beroendeframkallande är preparatet. Från giftsynpunkt sett är att notera att opiaterna är giftigare än kokain. Rent kokain finns i stort sett inte på marknaden, liksom ej heller rent amfetamin. Kokain ger en känsla av förhöjd kapacitet och är på grund härav mycket farligt. Det vanligaste användningssättet är att snusa genom näsan. Det förekommer även t ex att det läggs i en cigarrett och rökes. B. har som tillsynsläkare vid häktet Kronoberg haft hand om ett antal kokainmissbrukare. Det är svårt att säga vilket som är farligast för en ungdom: att vara heroinmissbrukare eller kokainmissbrukare. I vissa avseenden, t ex i fråga om påverkan på förståndet, ger dock kokainet svårare effekter än heroin.

HovR:n gör följande bedömning.

R:s uppgift om att han inte vid något tillfälle klart insåg att innehållet i plastpåsen utgjordes av kokain har framförts först vid huvudförhandlingen i HovR:n och framstår redan på denna grund som mindre trovärdig. I denna del beaktar HovR:n i övrigt följande. R. var, enligt vad han själv uppgett, inte helt oerfaren vad gäller kokain och var även medveten om mannitolets användbarhet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att det inledande samtalet med P. bl a gällde kokain framstår det som uppenbart att R. innan han åtog sig att inköpa och omvandla mannitolet till fast form, hade full vetskap om för vilket ändamål detta skulle ske. R:s åtgärd att vika ett antal kuvert och portionera ut mannitolet i dem är i detta sammanhang särskilt graverande för honom. Även vissa andra detaljer i R:s berättelse angående vad som inträffade i lägenheten, t ex att plastpåsen insvepts i en handduk och placerats i en tvättkorg, talar ytterligare i samma riktning. Vid en granskning av nu angivna och övriga omständigheter finner HovR:n att R. redan från början varit införstådd med att hans åtagande gentemot P. och hans åtgärder i övrigt skulle komma att slutligt innebära ett innehav av en större mängd kokain, färdigt för överlåtelse. Åtalet mot R. för innehav av i åtalet angiven mängd kokain är således, såsom TR:n funnit, styrkt.

Vid en bedömning av brottets svårhetsgrad beaktar HovR:n följande. R. avsåg visserligen inte att själv överlåta kokainet och skulle, såvitt framkommit, inte ha gjort någon ekonomisk vinning av en senare överlåtelse. Hans befattning med kokainet har ändock i enlighet med vad ovan anförts varit av sådan art att brottet med hänsyn till vad som i HovR:n blivit upplyst beträffande kokainets farlighet och verkningar måste bedömas som grovt narkotikabrott.

Vad gäller de särskilt åtalade av R. företagna åtgärderna - omvandling av mannitol, kuvertvikning, tillhandahållande av våg och upplåtande av bostad - har dessa ett sådant samband med och har inverkat i en sådan grad vid bedömningen av R:s innehav av kokainet att de inte bör bedömas som ett separat brott.

Beträffande J. fann HovR:n med hänsyn till omständigheterna att hans gärning inte borde bedömas som grovt brott.

I fråga om påföljd för R. anförde HovR:n: R. skall, såsom TR:n funnit, av hänsyn till allmän laglydnad dömas till fängelse. Mot bakgrund av att R. tidigare är helt ostraffad och med beaktande av övriga omständigheter bör fängelsestraffet bestämmas till straffminimum för grovt narkotikabrott.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n dömer R. för grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen till fängelse 2 år.

Beträffande J. fastställde HovR:n TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Green, var av skiljaktig mening och anförde: Jag är skiljaktig i fråga om ansvar för narkotikainnehav å R.

R. har såväl inför polisen som vid förhören inför TR:n och HovR:n lämnat i stort sett samma uppgifter om sin befattning med kokain och annat som han senare kom att överlämna till J. R. har gjort ett ganska trovärdigt intryck och hans uppgifter vinner stöd av vad J. uppgivit. Det är därför enligt min mening ej styrkt att R:s del i förfarandet varit en annan än den han själv uppgivit. H. uppgifter skall därför läggas till grund vid bedömningen av hans ansvar. Även TR:n godtager i sin dom R:s uppgifter.

Vad angår brottslighetsgraden i det innehav av narkotika som R. sålunda gjort sig skyldig till finns ej anledning anta annat än att R. av en tillfällighet kommit i kontakt med P. och att han, för att skaffa sig 1 g kokain för eget bruk, tillhandagått P. med att anskaffa mannitol för utblandning av kokain. Det föreligger ej heller stöd för annat antagande än att P. utan föregående överenskommelse därom lämnade kvar de färdigblandade portionsförpackningarna med kokain i Richards lägenhet och att R. ställd inför detta faktum, förvarat dem i lägenheten under den av åklagaren angivna tiden och i övrigt ej tagit annan befattning med dem än att han överlämnat dem till J. såsom ombud för P. Jag finner väl, liksom TR:n, att R:s innehav av kokainet är brottsligt. De omständigheter kring Richards befattning med narkotikan som framkommit genom hans egna uppgifter och hans uppfattning om dess farlighet är emellertid av beskaffenhet att motverka en bedömning av narkotikabrottet som grovt ehuru, såsom även TR:n funnit, kokainet får anses farligare såsom missbruksdrog än amfetamin och allmänt sett mindre farligt än opiaterna. I likhet med TR:n finner jag därför R:s narkotikainnehav böra bedömas som narkotikabrott som ej är grovt, även om den mängd kokain R. innehade skulle vid ett icke i början ofrivilligt innehav leda till att brottet bedömdes som grovt.

Jag dömer R. för narkotika brott och fastställer den honom ådömda påföljden fängelse 1 år 3 mån.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har R. lämnat en berättelse som i väsentliga delar överensstämmer med den han avgav i HovR:n enligt den överklagade domen. R. har dock gjort vissa ändringar och tillägg. Den forskning han sysslade med och berättade om för P. när de träffades på restaurangen rörde inte psykologi utan fysiologi och detta förklarar hans intresse för verkningarna av kokain. Han hade fått intryck av att P. var en playboy som kunde tänkas använda kokain "vid fester och så". De 12-14 kuvert R. gjorde i ordning var av en modell som han hade sett användas i USA för förvaring av kokain, kallade "seals". Han hade emellertid inte rätta sortens papper att tillverka dem av. Han hade inte reflekterat över vad P. skulle ha kuverten med mannitol till. När P. lämnade lägenheten efter besöket hos R. nämnde han att han skulle "ut på stan ett tag". Han sade att han skulle komma snart tillbaka och att han lämnade påsen kvar så länge. R. visste inte vad som fanns i påsen men förmodade att det var mannitolet. Överst i påsen hade P. lagt en handduk. När P. inte kom tillbaka blev R. irriterad och gick ut och sökte honom "på stan", bl a där P. hade sin tillfälliga bostad. Orsaken var att han började ångra att han gett sig in på något mellanhavande med P. och att han anade att det var något skumt med påsen. Han försökte få tag i P. också efter det att P. talat om att han skulle åka till Tyskland. När R. då fick reda på att P. redan var på väg från Sverige anade han att det var något "verkligt struligt" med det hela.

Med beaktande av de omständigheter R. medgett och med hänsyn till hans intellektuella kapacitet kan det enligt HD:s bedömning hållas för visst att han förstått och tillåtit att P. vid besöket hos honom hade med sig kokain och fördelade det i de förberedda kuverten på sätt som skedde. Han måste också ha insett att det färdiga preparatet var avsett för överlåtelse. Det är däremot inte styrkt att R. från början var införstådd med att han skulle medverka på annat sätt än att tillhandahålla kuvert med mannitol. HD fäster också tilltro till R:s uppgifter att han - sedan han gått med på att preparatet lämnades kvar tillfälligt - gjorde försök att få tag i P. för att bli av med påsen och dess innehåll.

På grund av det anförda finner HD åtalet styrkt såvitt det avser att R. innehaft 46,75 g av ett preparat innehållande kokain och i övrigt på P:s uppdrag vidtagit de åtgärder som angivits i stämningspåståendet. Som HovR:n funnit skall dessa åtgärder inte bedömas som ett separat brott.

Genom i HD företedda, av statens kriminaltekniska laboratorium utförda analyser är utrett, att preparatet innehållit ca 18 g kokain "räknat som klorid".

Enligt 3 § 2 st narkotikastrafflagen skall vid bedömande huruvida ett narkotikabrott är grovt särskilt beaktas, om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall enligt en uttrycklig föreskrift grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Riksåklagaren har gjort gällande att R:s brott skall bedömas som grovt främst med hänsyn till preparatets farlighet.

Strafflatituden i fråga om narkotikabrott är sedan d 1 juli 1981 för normalbrottet böter eller fängelse i högst 3 år och för grovt brott fängelse lägst 2 och högst 10 år. Lagändringen 1981 innebar, förutom en höjning av den övre straffgränsen för normal brottet och den lägre straffgränsen för grovt narkotikabrott, en viss ändring av kriterierna för bedömningen av om ett grovt brott skall anses föreligga. Ett huvudsyfte var att förbehålla denna beteckning för de allvarligaste gärningarna. Det hänsynslöshetsrekvisit som infördes bland kriterierna på grov brottslighet avsågs i förening med höjningen av minimistraffet bidra till utvecklingen av en praxis, enligt vilken omständigheter vid sidan av mängden narkotika tilläggs större betydelse än tidigare vid brottsrubriceringen. Som en sådan omständighet framhöll departementschefen bl a att det aktuella preparatet är särskilt farligt. (Ang de motiv som sålunda och i övrigt ligger till grund för lagändringen se särskilt prop 1980/81:76 s 207 f 211 f, 269 ff och 279 f.)

I lagstiftningsärendet konstaterades (samma prop s 204) att i dåvarande praxis den mängd narkotika som brottet avsett ofta blivit avgörande för om brottet skulle bedömas som grovt eller inte. Det angavs att man brukade räkna med en gräns mellan normalbrott och grovt brott på 1 kg när det gällde cannabis, 100-500 g när det gällde centralstimulantia och ca 10-50 g i fråga om heroin. Enligt vad som har uppgetts vid huvudförhandlingen upprätthåller underdomstolarna i princip alltjämt dessa gränser med viss förskjutning uppåt. För brott som avser kokain motsvarar enligt samma uppgifter gränsen närmast den som gäller för heroin, trots att kokain vanligen hänförs till gruppen centralstimulerande medel. I fråga om kokain synes emellertid antalet avdömda mål vara mycket begränsat. Det kan anmärkas att "normal" missbruksdos när det gäller kokain har uppgetts ligga mellan 0,025 och 0,150 g vid intag genom s k sniffning eller "snorting" som är det vanligaste intagningssättet. När det gäller heroin och amfetamin är enligt tillgängliga uppgifter missbruksdosen jämförlig eller obetydligt större, om man bortser från tillvänjningen.

För frågan om brottsrubriceringen och straffmätningen i detta mål har presenterats ett omfattande material rörande egenskaperna och farlighetsgraden hos kokain, jämfört med amfetamin resp heroin. HD har i den delen haft tillgång till - förutom det material som åberopats i HovR:n, dvs bl a sakkunnigförhör med protessorerna E.Ä. och N.B. samt litteratur med uttalanden av andra svenska och utländska fackmän på narkotikaområdet - utlåtanden som riksåklagaren införskaffat från Svenska Carnegie Institutet och från professor em i toxikologi vid Karolinska Institutet B.H. Med ledning av detta material och ett antal offentliga svenska publikationer rörande narkotika anser sig HD kunna sammanfattningsvis konstatera följande.

I fråga om giftighet synes kokain kunna helt jämställas med amfetamin. Enligt ett utlåtande är det toxiska syndrom som ges av kokain kliniskt nästan oskiljbart från det som framkallas av amfetaminer. Heroin betecknas som betydligt giftigare än centralstimulantia med avseende på riskerna vid överdosering, samtidigt som det anges att opiater inte är toxiska i den meningen att de leder till bestående skador på något organsystem. Mer eller mindre stor risk för akuta dödsfall till följd av överdos föreligger när det gäller alla de aktuella preparaten. Beträffande kokain har en minsta s k fatal dos konstaterats vara 0,022 g men det har angetts att siffran "normalt" torde ligga högre eller omkring 1-2 g. Vad gäller övriga preparat är uppgifterna mera obestämda. Variationerna preparaten emellan rör sig emellertid - om man bortser från ökningen på grund av tillvänjning - om så små tal som något hundratal mg. Sådana omständigheter som kroppsvikt, allmäntillstånd och intagningssätt spelar en stor roll för hur stor mängd av preparatet som kan leda till en livshotande förgiftning i det enskilda fallet. Brist på kunskap hos missbrukaren, både om dosering och om koncentrationen i det preparat han kommit över, innefattar i fråga om alla de tre medlen en risk för överdosering. Förvirring eller apati på grund av ett intensivmissbruk kan också leda till att en för stor dos intas. På grund särskilt av den uttalade "toleransökningen" (dvs en tillvänjning så att missbrukaren fysiologiskt tål och eftersträvar allt högre doser) är risken för fatal dos klart störst vid heroinmissbruk. Om efter ett avbrott i sådant missbruk doserna inte minskas är risken stor för att medlet skall inverka förlamande på andningen och akut andningsdepression uppstå. Dödsorsak när det gäller förgiftning av centralstimulantia sägs vara främst generaliserade kramper av epileptisk typ ("grand mal"), andningsstillestånd eller s k kärlkollaps.

Såvitt gäller andra skador än akut förgiftning genom överdosering är i fråga om heroin verkningarna huvudsakligen sekundära. Missbruket är till sin karaktär kontinuerligt och kan om det får fortgå leda till kroppsligt förfall, extrem avmagring och infektionskänslighet. Det medför ofta också psykosocialt sammanbrott. En hög kriminalitet bland opiatmissbrukare kan förklaras av att opiaterna betingar mycket höga priser, som kan bli katastrofala genom behovet av successivt ökade doser. Skadeverkningarna vid missbruk av kokain liksom av amfetamin är primärt psykiska. Missbruk av centralstimulerande medel är till sin typ periodiskt. Det kan vid höga doser och intensiv användning leda till allvarliga psykoser med hallucinationer och risk för våldshandlingar. De centralstimulerande medlen motverkar eller upphäver hunger, törst och sömnbehov och kan därigenom medföra stark avmagring och uttorkning. Den för kokainmissbruk genom sniffning kända effekten att nässkiljeväggen perforeras har angetts vara sällsynt. Hepatiter och andra infektioner kan beträffande alla preparaten förekomma på grund av osterilt hanterade sprutor m m. Också frånsett faran för överdosering är risken för dödsfall till följd av ett intensivt missbruk beaktansvärd beträffande alla de tre här diskuterade slagen av narkotika.

Det har angetts i målet, att i klinisk praxis fatala överdoser av amfetamin är relativt sällsynta, medan rapporter om dödsfall genom överdoser av kokain och om andra kokainrelaterade dödsfall förekommer i stor omfattning, främst från USA. Uppgifterna måste emellertid bedömas med hänsynstagande till att användning av amfetaminer som narkotika synes vara förhållandevis ovanlig i USA. En svensk undersökning av dödsfall relaterade till missbruk av tung narkotika finns redovisad i en rapport av brottsförebyggande rådet om narkotikautvecklingen 1982 (BRÅ Rapport 1982:2 s 242 ff).

Det tvångsmässiga beroendet av eller bundenheten till ett narkotikum utmärks av att missbrukaren upplever medlet som nödvändigt för att nå vissa psykiska eller fysiska verkningar eller för att hindra eller motverka abstinenssymtom. Samtliga här behandlade preparat är beroendeframkallande i denna mening. Den eftersträvade effekten av heroin och andra opiater är närmast dämpande med en stark positiv upplevelse av glädje och lugn, medan intag av centralstimulerande medel såsom amfetamin och kokain har en kraftigt stimulerande verkan på centrala nervsystemet som leder till upprymdhet (eufori) och ger en känsla av styrka, kapacitet, kompetens och självsäkerhet. Med missbruk av heroin följer när medlets verkan upphör intensiva fysiska abstinensbesvär i form av diarréer, muskelvärk och buksmärtor, som det blir ett tvång för missbrukaren att häva med ett nytt rus. Amtetamin och kokain inverkar inte på samma sätt på kroppens funktioner men kan framkalla depression i efterfasen, som blir ett starkt incitament att förnya intaget. Enligt en av de sakkunniga intar kokain en särställning när det gäller att skapa ett snabbt och intensivt beroende, medan i ett annat sakkunnigyttrande kokain sägs vara kanske "litet mer" beroendeframkallande än amfetamin. En framträdande skillnad mellan amfetamin och kokain är att kokainet betydligt snabbare påverkar hjärnan och det centrala nervsystemet men också avklingar snabbare. Tidsperioden mellan intag och effekt varierar starkt med intagningssättet - från 15-20 minuter när medlet tas genom munnen till en "blixtsnabb" absorption hos den som använder sig av rökning. Egenskapen bedöms kunna inverka i såväl positiv som negativ riktning vid en jämförelse i farlighetshänseende. I fråga om beroendet synes egenskapen vara ägnad att öka faran för att missbrukaren blir hårt bunden till kokainet. I fråga om framförallt kokainets beroendeframkallande effekt har i vissa utlåtanden och uttalanden åberopats resultat av djurexperiment med bl a apor. Det finns emellertid anledning se med försiktighet på uppgifterna om dessa försök som är omtvistade bl a i frågan om resultaten berättigar till några slutsatser om medlens verkan på människor.

Amfetamin är ett på syntetisk väg framställt preparat som är och kan väntas förbli det mest lättillgängliga och prisbilliga av de tre diskuterade preparaten. Ett annat förhållande som bör beaktas är att enligt svenska undersökningar som företagits under senare tid personer som börjat missbruka ett preparat mycket ofta övergått till missbruk av ett eller flera andra narkotika och att det är ett fåtal av de personer som blivit missbrukare som håller sig till ett enda narkotiskt medel. Inom den grupp om lägst 10 000 och högst 14 000 personer som i dessa undersökningar funnits vara hemfallna åt s k tungt narkotikamissbruk har ca 20 % - räknat i antal rapporterade personer - använt enbart centralstimulantia och mellan 5 och 10 % enbart opiater. Ett blandmissbruk av centralstimulantia och opiater (jämte andra medel) förekom hos drygt 60 % av de rapporterade tunga missbrukarna. Kokainmissbruket bedömdes i och för sig vara ett dolt missbruk som man med undersökningsmetoderna inte hade kunnat fånga upp, men av de ca 250 personer som ändå rapporterades in hade 240 använt kokainet jämte ett eller flera andra medel. (Se betänkandet Ds 5 1980:5 Tungt narkotikamissbruk s 90-95, s 73 resp s 58 f;jfr Ds S 1982:13 Slutrapport s 17. Se även BRÅ Rapport 1982:2 s 243.)

Det har många gånger framhållits i narkotikadebatten och framgår också av det material som föreligger i målet att det är ett komplicerat nät av svårbestämda faktorer som avgör, om en människa som börjar använda ett narkotiskt medel skall hemfalla åt ett allvarligt missbruk eller inte. Individuella egenskaper, allmäntillstånd och social bakgrund, grupptryck och mytbildning är några sådana faktorer. De är uppenbarligen sällan förutsebara i de situationer som förekommer vid illegal överlåtelse av narkotika. Risken för att en överlåtelse skall bli inkörsporten till eller förstärka ett missbruk torde så gott som alltid vara att räkna med.

Det anförda ger klart vid handen att användning av såväl kokain som heroin och amfetamin är förenad med risker för mycket allvarliga skadeverkningar i skilda hänseenden. Otvivelaktigt representerar de tre nämnda medlen alla ett betydande mått av farlighet.

Att generellt fastslå graden av farlighet mellan heroin, amfetamin och kokain är en vanskligare uppgift. Den inbördes graderingen synes också mindre angelägen när frågorna om rubricering av narkotikabrott och om straffmätning - något som har betonats genom 1981 års ändring av 3 § narkotikastrafflagen - skall avgöras efter en sammanvägning av samtliga omständigheter, bland vilka mängden hanterad narkotika endast är en. En jämförelse i fråga om farligheten har dock uppenbarligen fortfarande betydelse. I praxis har, som förut framgått, befattning med heroin bedömts med särskild stränghet (jfr uttalande av departementschefen i den tidigare berörda prop 1980/81:76 s 212); HD saknar anledning att i detta mål uttala sig närmare härom. Som en tillräcklig hållpunkt för den straffrättsliga bedömningen av kokainets farlighet torde, med ledning av det redovisade materialet, kunna uppställas att kokain är att anse som något farligare än amfetamin.

Den kvantitet kokain som R:s narkotikabrott har avsett är inte av den storlek att det bör komma i fråga att redan på grund därav beteckna brottet såsom grovt. Inte heller i övrigt är omständigheterna sådana att det vid en helhetsbedömning finns fog för att anse brottet vara grovt.

Annan påföljd för narkotikabrottet än fängelse kan inte ifrågakomma. R. måste, som tidigare har nämnts, ha varit medveten om att P. hade för avsikt att överlåta preparatet. Med hänsyn härtill och till vikten från allmän synpunkt av att inskärpa allvaret i all olaglig befattning med kokain bör R. dömas till ett relativt långt fängelsestraff. Vid straffmätningen beaktar HD i någon mån att, enligt uppgifter som har lämnats i målet, berörda myndigheter och vårdorgan hyser farhågor inför en annalkande våg av kokainmissbruk som gjort sig märkbar i Danmark och som kan antas bero på bl a en hastig ökning av tillgången på kokain på världsmarknaden.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut att R. döms jämlikt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott till fängelse 1 år.

Referenten, JustR Palm, med vilken JustR Hessler instämde, var skiljaktig i fråga om domskälen och anförde: Jag anser att det stycke som inleds med orden "Det anförda ger klart vid handen" och nästföljande stycke som slutar med orden "anse som något farligare än amfetamin" bör ersättas med följande:

Det anförda ger klart vid handen att användning av såväl kokain som heroin och amfetamin är förenad med risker för mycket allvarliga skadeverkningar i skilda hänseenden. Oavsett vilket av preparaten det är fråga om kan - beroende på faktorer som sällan kan förutses - de yttersta konsekvenserna av en överlåtelse bli sådana att det förefaller tveksamt om medlen kan och bör graderas inbördes efter farlighet. Härtill kommer att, som tidigare nämnts, personer som börjat missbruka en sorts narkotiskt medel ofta övergår till eller växlar med missbruk av ett eller flera andra. I den mån mängden narkotika läggs till grund för en bedömning av om ett narkotikabrott skall anses vara grovt förefaller det därför enligt min mening inte vara motiverat att tillämpa alltför stora skillnader i viktsats. Om huvudsyftet med lagändringen år 1981 skall tillgodoses - dvs att beteckningen grovt narkotikabrott skall förbehållas de typer av brott som framstår som de allvarligaste - synes beträffande alla de tre preparaten de tillämpade gränserna i fråga om amfetamin böra tjäna som riktpunkt. Anledning föreligger emellertid att bedöma kokain något strängare med hänsyn till att kokainet får antas ha en större beroendeframkallande effekt. Genom de speciellt stora riskerna när det gäller överdos av heroin kan det vara motiverat att se ännu något allvarligare på brott som innebär befattning med heroin. Mängden skall emellertid som tidigare framhållits i det enskilda fallet avvägas mot de övriga omständigheter som kommit fram angående brottet.

Domslut

Domslut. TR:n dömde L. jämlikt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott till fängelse 2 år. Luciano utvisades ur riket med förbud att återvända hit före d 1 aug 1988 och förpliktades att som förverkat värde och vinning av försåld narkotika utge 22 500 kr.

Domskäl

Domskäl. Åklagaren har påstått att L. hanterat narkotika i betydligt större omfattning än han vidgått, nämligen ungefär så som framgår av T:s uppgifter inför TR:n.

L. har i HovR:n modifierat de uppgifter han lämnat enligt TR:ns dom och sagt att dessa var oriktiga såtillvida som han inte mottog den angivna mängden om 25 g kokain utan blott 10 g. Han har förklarat detta med att han väl, tillsammans med E. diskuterat att överlämna 25 g kokain till viss person men att diskussionen rann ut i sanden samt att han senare till samma person överlämnade blott 10 g.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med T. mot vilken TR:ns dom vunnit laga kraft. Denne - som visat sig ha tämligen suddiga minnesbilder av förhållandena - har uppgivit, att han lärt känna L. genom E. att han trodde att L. skulle hjälpa E. att sälja kokain samt att han inte kan minnas att L. hämtat kokain hos honom.

T:s utsaga stämmer i skilda hänseenden ej överens med vad han uppgav vid förundersökningen och vid TR:n då han band L. vid hantering av mer kokain än vad denne här vidgått. HovR:n finner emellertid att varken detta eller något annat som kommit fram i målet kan säkert binda L. till hantering av mer kokain än han själv velat vidgå. Hans förklaring till att han här ändrat sina uppgifter om kokainmängden kan inte lämnas utan avseende utan får tagas för god. Även om han sålunda är bunden till mindre mängd kokain än TR:n funnit, är likväl omständigheterna kring hans handlande samman tagna sådana att hans brott måste bedömas som grovt.

Såvitt framkommit har L. inte haft, och ej heller avsett att få, någon påtaglig vinning av vad han gjort. Därför och då hans delaktighet i narkotikahanteringen framgår som liten ansluter sig HovR:n till TR:ns straffmätning.

Såsom TR:n funnit bör L. utvisas. Den tid TR:n bestämt för utvisningen är väl avvägd.

HovR:n finner inte skäl att gå ifrån TR:ns bedömning av frågan om förverkande i vidare mån än att det belopp Luciano skall ha förverkat genom sina brott bör sättas ned till 15 000 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar endast så TR:ns dom att HovR:n bestämmer det belopp som L. skall ha förverkat såsom värde och vinning av överlåten narkotika till 15 000 kr.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har L. lämnat en berättelse som i allt väsentligt överensstämmer med den han enligt den överklagade domen lämnat i HovR:n. Åtalspåståendet är därigenom styrkt såvitt avser innehav för eget bruk av 5 g samt överlåtelse vid fyra tillfällen av 2 resp 10, 10 och 3 g kokain.

Enligt 3 § 2 st - - - se under I - - - särskilda fallet.

Riksåklagaren har gjort gällande att L:s brott skall bedömas som grovt med hänsyn till preparatets farlighet och till att brottet utgjort ett led i verksamhet som annan person bedrivit yrkesmässigt.

Strafflatituden i fråga - - - se under I - - - farligare än amfetamin.

Den kvantitet kokain som L:s narkotikabrott har avsett är inte av den storlek att det bör komma i fråga att redan på grund därav beteckna brottet såsom grovt. L:s förmedling av narkotika mellan den i målet tidigare dömde T.N. och de köpare det varit fråga om har visserligen utgjort led i en sådan mycket allvarlig illegal narkotikahantering som avses i 3 § 2 st narkotikastrafflagen. T. har, efter att tillsammans med två colombianska medborgare ha smugglat in ett parti om 1,5 kg "rent" kokain, till stor del haft uppgiften att svara för vidareförsäljningen. Även om en sådan medverkan som L:s ofta är av väsentlig betydelse för att den större verksamheten skall kunna drivas, måste omständigheterna i de enskilda fallen beaktas. L:s insatser har varit förhållandevis begränsade och har såvitt kan bedömas av utredningen mer föranletts av tillfälligheter än av något initiativ från hans egen sida. Han har inte visats ha haft något utbyte för egen del av transaktionerna. Vid den helhetsbedömning som skall göras kan brottet enligt HD:s mening inte anses vara grovt utan skall bedömas som narkotikabrott.

Med hänsyn till vikten från allmän synpunkt av att inskärpa allvaret i all olaglig befattning med kokain bör L. dömas till ett relativt långt fängelsestraff. Vid straffmätningen beaktar HD i någon mån att, enligt uppgifter som har lämnats i målet, berörda myndigheter och vårdorgan hyser farhågor inför en annalkande våg av kokainmissbruk som gjort sig märkbar i Danmark och som kan antas bero på bl a en hastig ökning av tillgången på kokain på världsmarknaden.

HD finner ej skäl att upphäva beslutet om utvisning av L.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns dom att L. döms jämlikt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott till fängelse 1 år.

Referenten, JustR Palm, med vilken JustR Hessler instämde, var skiljaktig i fråga om domskälen och anförde: Jag anser - - - se under I - - - angånde brottet.