NJA 2012 s. 528

Brottsrubricering och straffvärdebedömning av narkotikabrott (87,53 gram kokain).

Solna tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Solna tingsrätt åtal mot D.B. för grovt narkotikabrott och narkotikabrott, ringa brott, enligt följande gärningsbeskrivning.

D.B. har den 4 november 2011 i Sundbyberg olovligen i överlåtelsesyfte innehaft 87,53 gram kokain efter att samma dag eller någon dag dessförinnan på okänd plats inom Stockholms län förvärvat nämnda narkotika.

D.B. har vid ovan nämnda tidpunkt och plats olovligen innehaft 3,67 gram cannabis, som är narkotika, samt samma dag eller någon dag dessförinnan på okänd plats i Stockholms län olovligen brukat cannabis.

Lagrum. 1 § 1 st. 6 p. och 2 §narkotikastrafflagen (1968:64), 1 § 1 st. 3 p. och 3 §narkotikastrafflagen (1968:64).

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Mattias Möller) anförde i dom den 16 december 2011:

Domskäl

Utredningen

D.B. har erkänt gärningarna enligt åtalet men anfört att gärningen enligt första stycket ska rubriceras som brott av normalgraden. - - -.

D.B. har hörts över åtalet. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat beslagsprotokoll jämte promemoria, fotografier av den bostad där delar av kokainbeslaget gjordes och av beslagtagen narkotika samt analysbesked. Vidare har anteckningar i en anteckningsbok tillhörig D.B. åberopats.

D.B. har uppgett i huvudsak följande.

Han köpte hela partiet kokain för 100 000 kr av en person i Tullinge. Det gjorde han samma dag som han greps. Han hade fått ett telefonsamtal om att han skulle hämta ett paket där, men visste inte vad det var i paketet. Det var först i lägenheten han kom fram till att det var kokain. Allt var förpackat i sväljkapslar. Det visade sig att han hade betalat för mycket för partiet, han blev lurad. Pengarna att köpa narkotikan för hade han fått ihop genom att spela på hästar och roulette.

Hemma i lägenheten vägde han upp partiet och packade om en del i redline-påsar. Han är inte så van att hantera sådan narkotika och lämnade därför kvar kokainrester på bordet samt frimärksvågen.

Det kokain som han påträffades med på sig var det meningen att han skulle leverera till Upplands Väsby. Han var instruerad att lägga narkotikan på ett visst ställe där. Han hade i övrigt ingen närmare plan för hur han skulle sälja narkotikan. Han var dock beredd att sälja till vem som helst som ville köpa, dock ej till ungdomar under 18 år. Han hade när han greps inte hunnit sälja något av partiet.

Han använder själv inte kokain. Däremot brukar han cannabis i princip dagligen. Han känner inte heller någon som använder kokain. Anteckningarna om ”Crille” och ”Tjaddi” i hans anteckningsbok är gamla och har inget att göra med narkotika.

Han hade nog brukat cannabis någon dag före han greps. Den cannabis som påträffades på honom och i lägenheten har han köpt för eget bruk.

Skuld - - -

Av de åberopade beslagsprotokollen och D.B:s egna uppgifter framgår bl.a. att den största delen av det från D.B. beslagtagna kokainet (totalt 69,60 gram) var uppdelat i nio bollar om vardera knappt 8 gram (exklusive emballage) som förvarades i en garderob i den lägenhet som D.B. vid tillfället bodde i.

När D.B. greps bar han på sig ett drygt trettiotal s.k. redlinepåsar vardera innehållande omkring ett halvt gram kokain (totalt 17,93 gram). Av dessa påsar förvarade D.B. merparten innanför sin kalsong och två i byxfickan. Vidare framgår av beslagspromemoria och fotografier att det i lägenheten på vardagsrumsbordet påträffats en frimärksvåg och väl synliga rester av kokain.

Sammantaget finner tingsrätten det utifrån D.B:s egna uppgifter och nu redovisad bevisning utrett att D.B. köpt det i beslag tagna kokainet i form av ett antal bollar vardera vägande knappt åtta gram. I lägenheten har han sedan paketerat om kokain från några av dessa bollar till försäljningsdoser avsedda för missbrukarledet.

Hans egen uppgift om att han när han greps var på väg till Upplands Väsby för att där lämna över hela det parti han bar på sig i ett stycke till någon annan framstår mot bakgrund av det sätt på vilket han förvarade narkotikan på sig som mindre trovärdig. Av hans egna uppgifter framgår dessutom att han tänkte sig att sälja kokain till vem som helst som ville köpa, dock ej till personer under 18 år. Det är enligt tingsrättens mening ställt utom rimligt tvivel att D.B. när han greps stod i begrepp att på allmän plats eller på andra ställen överlåta kokain i mindre doser till olika köpare.

Av åberopat analysbesked avseende kokainbeslaget framgår att halten kokainhydroklorid uppmätts till omkring 35 procent, vilket utgör en relativt normal renhetsgrad.

Tingsrätten finner det genom D.B:s egna uppgifter utrett att han innehaft kokainet uteslutande i överlåtelsesyfte. Åtalet avseende kokain är alltså styrkt i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

När det gäller åtalet för innehav och brukande av cannabis (andra stycket i gärningsbeskrivningen) stöds D.B:s erkännande av analysbesked av såväl i beslag tagen narkotika som urinprov lämnat av D.B.

- - -.

Rubricering och straffvärde

När det gäller bedömande av straffvärdet och rubriceringen av gärningen såvitt avser kokaininnehav gör tingsrätten följande bedömning.

HD har i ett antal avgöranden under år 2011 bedömt straffvärde och rubricering av befattning med narkotika i olika former (se NJA 2011 s. 357 samt domar den 21 oktober 2011 i mål B 2613-11 och B 2944-11 respektive dom den 6 december 2011 i mål B 2521-11).

Även om avgörandena avser andra substanser än kokain är de av intresse för bedömningen i detta mål. HD uttalar sig i avgörandena på olika sätt allmänt om hur straffvärdet för narkotikabrott bör bedömas och när ett narkotikabrott bör bedömas som grovt brott. HD tar därvid avstamp i förarbetena till den lagändring i narkotikastrafflagen (1968:64) som trädde i kraft år 1981 varvid den lägre straffgränsen för grovt narkotikabrott höjdes till två års fängelse och kriterierna för grovt brott enligt 3 § narkotikastrafflagen ändrades (prop. 1980/81:76).

Ett huvudsyfte med de ändringarna i narkotikastrafflagen var att beteckningen grovt brott skulle förbehållas de allvarligaste gärningarna. Som exempel pekades i propositionen på verksamhet där man kalkylerar med ett tänkbart straff närmast som en företagsmässig riskfaktor, t.ex. inom vissa internationella brottssyndikat. Det framhölls att avsikten däremot inte var att åstadkomma längre strafftider för t.ex. unga narkotikamissbrukare som överlåter eller medverkar till överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbruk. Avsikten var att det hänsynslöshetsrekvisit som infördes bland kriterierna på grov brottslighet, i förening med höjningen av minimistraffet, skulle bidra till utvecklingen av en praxis, enligt vilken andra omständigheter än mängden narkotika skulle ges större betydelse än tidigare vid bedömningen av vad som utgjorde grovt brott (se prop. 1980/81:76 s. 207 f.).

HD uttalar med stöd i propositionen att rubriceringen grovt narkotikabrott är avsedd främst för sådana allvarliga gärningar som ingår i en organiserad narkotikahandel med inriktning på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende. Narkotikabrott som står i ett direkt samband med eget missbruk är däremot som regel inte avsedda att betecknas som grova brott och får allmänt sett anses ha ett lägre straffvärde. Detta innebär givetvis inte att det förhållandet att gärningsmannen missbrukar narkotika kan åberopas som skäl för strafflindring vid narkotikabrott av verkligt allvarlig natur, t.ex. när gärningsmannen tagit befattning med narkotika i stor omfattning eller när gärningen är ägnad att leda till en omfattande spridning av missbruket (se NJA 2011 s. 357 s. 8).

Av HD:s uttalanden får anses framgå att vid sidan om arten och mängden narkotika andra omständigheter ska beaktas i högre grad än vad som skett i praxis under senare år.

Tingsrätten har redan konstaterat att D.B. i överlåtelsesyfte innehaft drygt 87 gram kokain med normal renhetsgrad. Han har uteslutande haft ett överlåtelsesyfte med innehavet eftersom han själv inte brukar kokain. Enligt egen utsago var han beredd att överlåta narkotikan till vem som helst som ville köpa, dock inte till ungdomar under 18 år.

Det har i målet inte framkommit något som skulle tyda på att D.B. haft del i någon mer organiserad verksamhet för spridning av narkotika. Det har heller inte påståtts av åklagaren vare sig i gärningsbeskrivningen eller vid huvudförhandlingen att så skulle vara fallet. I stället framstår det som att han agerat självständigt.

Även om D.B. inte själv brukar kokain framstår hans bevekelsegrunder för att sälja drogen i stor utsträckning ha varit att skaffa sig finansiering för sitt dagliga cannabisbruk och - vilket framskymtar i utredningen och av inhämtat yttrande från frivården - ett spelmissbruk han har.

Vid en samlad avvägning mellan arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter anser tingsrätten att gärningen har ett högt straffvärde men att det inte utgör grovt narkotikabrott. Straffvärdet motsvarar fängelse i ett år och nio månader.

Gärningen avseende innehav och brukande av cannabis ska rubriceras som narkotikabrott, ringa brott. Straffvärdet för den gärningen motsvarar böter.

Påföljdsval

D.B. var vid tiden för de åtalade gärningarna och är alltjämt 21 år gammal. Han förekommer i belastningsregistret under ett avsnitt. Han dömdes den 31 mars 2009 av Attunda tingsrätt för hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd och narkotikabrott, ringa brott. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn.

- - -.

Med hänsyn till arten och straffvärdet av den gärning som avser kokain kan någon annan påföljd än fängelse inte komma ifråga. Fängelsestraffets längd bestäms till ett år och nio månader.

- - -.

Domslut

Tingsrätten dömde D.B. för narkotikabrott enligt 1 § 1 st. 6 p. narkotikastrafflagen och narkotikabrott enligt 1 § 1 st. 6 p. och 2 §narkotikastrafflagen till fängelse 1 år 9 månader.

Nämndemannen Berit Severin var skiljaktig beträffande rubricering och straffmätning och ansåg att brottet var så allvarligt att det skulle rubriceras som grovt narkotikabrott och att påföljden skulle bestämmas till fängelse 2 år.

Svea hovrätt

Åklagaren överklagade i Svea hovrätt och yrkade att D.B. avseende kokainet skulle dömas för grovt narkotikabrott och att påföljden i konsekvens härav skulle bestämmas till ett längre fängelsestraff än det av tingsrätten utmätta.

Även D.B. överklagade. Han yrkade att straffet skulle lindras och att påföljden i första hand skulle bestämmas till skyddstillsyn med kontraktsvård.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Sven Jönsson, referent, och Daniel Thorsell, tf. hovrättsassessorn Elin Carbell-Brunner samt två nämndemän) anförde i dom den 9 februari 2012:

Hovrättens domskäl

Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Vad som förekommit här ger inte anledning till några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska därför fastställas i dess helhet.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att gärningen under åtalspunkten 1 (första stycket i gärningsbeskrivningen) skulle bedömas som grovt narkotikabrott och att fängelsestraffet skulle skärpas.

D.B. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Gudmund Toijer, Lena Moore, Ingemar Persson och Martin Borgeke, referent) meddelade den 13 juli 2012 följande dom.

Domskäl

Den brottslighet som D.B. ska dömas för

I enlighet med hovrättens i den delen inte överklagade dom ska D.B. dömas för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen bestående i dels olovligt innehav av 3,67 gram cannabis, dels olovligt bruk av cannabis (åtalspunkterna 2 och 3; andra stycket i gärningsbeskrivningen).

D.B. ska också dömas för att olovligen i överlåtelsesyfte ha förvärvat och därefter innehaft 87,53 gram kokain (åtalspunkten 1; första stycket i gärningsbeskrivningen). Målet i HD gäller hur denna gärning ska bedömas samt vilket straffvärde den och den samlade brottsligheten har.

Av utredningen framgår följande. När D.B. hade förvärvat kokainet tog han hem det till sin lägenhet. Där delade han upp en del av narkotikapartiet i portioner och förpackade dessa, som var på cirka ett halvt gram vardera, i s.k. redlinepåsar. Han greps av polis när han var på väg till Upplands Väsby. Då bar han sammanlagt 17,93 gram av partiet på sig. D.B:s avsikt var att sälja kokainet för att få in pengar. Han hade ingen särskild plan för hur det skulle gå till, men avsikten var att han skulle sälja till vem som helst som ville köpa, dock inte till personer under arton år.

Lagreglering

Enligt 1 § första stycket narkotikastrafflagen döms bl.a. den som förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte och den som innehar narkotika, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott. Straffskalan är fängelse högst tre år. Om brottet med hänsyn till arten och mängden narkotika och övriga omständigheter är att anse som ringa är straffskalan böter eller fängelse högst sex månader (2 §). Om brottet är att anse som grovt döms enligt 3 § för grovt narkotikabrott. Straffskalan är då fängelse lägst två och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett en särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.

HD har i rättsfallet NJA 2011 s. 357 tagit avstånd från den straffvärdebedömning och den straffmätningstradition som tidigare hade utvecklats i domstolarna, särskilt när det gäller grova narkotikabrott (p. 26-28). HD framhöll, liksom domstolen för övrigt hade gjort tidigare (se NJA 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653), att även andra faktorer än sort och mängd ska beaktas vid bedömningen av ett narkotikabrotts svårhet, och att sådana faktorer ska tillmätas väsentlig betydelse. Rättsfallet har därefter följts upp med ytterligare avgöranden. Dessa har redovisats i HD:s dom den 11 juli 2012 i mål B 965-12 (NJA 2012 s. 510). HD har i den domen också angett vissa slutsatser som kan dras av rättsfallet NJA 2011 s. 357 och de därefter följande avgörandena. Vad som i dessa delar anförs i den domen ligger till grund för bedömningen också i detta mål.

Om kokain och dess farlighet

Kokain framkallar eufori samt ger en känsla av kraft och minskad trötthet. Kokain är starkt beroendeframkallande.

I rättspraxis har man i allmänhet antagit att en normal missbruksdos av kokain är knappt 0,1 gram (se Martin Borgeke och Georg Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis m.m., 2009, s. 645).

HD har i ett antal rättsfall gjort generella farlighetsbedömningar av vissa narkotiska preparat (se NJA 2011 s. 357 med hänvisningar; särskilt p. 25). I dessa rättsfall har kokain ansetts vara något farligare än amfetamin (se NJA 1983 s. 754).

I domen den 11 juli 2012 i mål B 965-12 uttalade HD (p. 17) att hantering av en mängd om cirka 500 gram amfetamin (som motsvarar ca 5 000 missbruksdoser), vid sådana omständigheter som normalt förekommer vid hantering av en sådan mängd - och där det inte förekommer några omständigheter som talar i motsatt riktning - många gånger kan vara att bedöma som ett grovt brott. Eftersom ecstasy, som det målet avsåg, i straffvärdehänseende får anses tillhöra samma kategori som amfetamin drog HD slutsatsen att om inga andra omständigheter av betydelse har kommit fram, cirka 5 000 tabletter ecstasy (en tablett ansågs svara mot en missbruksdos) mera generellt kan tas som riktpunkt för att det rör sig om ett grovt brott (p. 21).

10.

Med hänsyn till att kokain måste bedömas vara farligare än amfetamin (och ecstasy) kan kokain inte hänföras till samma kategori av preparat som amfetamin. Om inga andra omständigheter av betydelse har kommit fram bör för kokain som riktpunkt gälla, att en hantering av ungefär 100 gram, som utgör strax över 1 000 missbruksdoser, kan antas vara att hänföra till grovt brott.

Bedömningen i detta fall

11.

D.B:s brottslighet avser hantering av en stor mängd kokain. En bedömning utifrån endast sort och mängd leder emellertid till att gärningen knappast utgör ett grovt brott. Det bör dock beaktas att D.B. hade full kännedom om vad det var för preparat som han hanterade. Även om D.B. själv någon gång skulle missbruka kokain, var det helt överskuggande syftet med gärningen att han skulle sälja narkotikan för att på så sätt berika sig själv. Försäljningen skulle ske till vem som helst som ville köpa, låt vara att avsikten var att ungdomar skulle vara undantagna. Man kan alltså tala om att det rörde sig om handel med narkotika. I och för sig hade D.B. inte någon mera utvecklad plan för försäljningen. Detta hindrar dock inte att hans gärning innehåller ett så stort mått av hänsynslöshet att den måste bedömas som grovt narkotikabrott. Det utpräglade försäljnings- och vinstsyftet leder även till att straffvärdet något överstiger minimistraffet för grovt narkotikabrott och motsvarar fängelse två år tre månader.

Den övriga brottsligheten

12.

Den övriga brottsligheten är inte sådan att den påverkar den samlade brottslighetens straffvärde i någon nämnvärd mån.

Påföljden

13.

Den samlade brottslighetens straffvärde är så högt att det råder en mycket stark presumtion för fängelse som påföljd. D.B. hade fyllt 21 år när han begick brotten. Något skäl att välja en annan påföljd eller att sätta ned straffet på grund av hans ungdom finns därmed inte (se 30 kap. 5 § och 29 kap. 7 § BrB). Inte heller finns det någon annan omständighet som talar emot ett fängelsestraff utmätt efter straffvärdet. Detta innebär att påföljden ska bestämmas till fängelse två år tre månader.

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att HD

dels bedömer gärningen under åtalspunkten 1 (första stycket i gärningsbeskrivningen) som grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64),

dels bestämmer fängelsestraffet för den samlade brottsligheten till två år tre månader.

HD:s dom meddelad: den 13 juli 2012.

Mål nr: B 1158-12.

Lagrum: 1 och 3 §§narkotikastrafflagen (1968:64).

Rättsfall: NJA 1983 s. 754, NJA 2004 s. 354, NJA 2008 s. 653, NJA 2011 s. 357 och NJA 2012 s. 510.