NJA 2000 s. 637
Talan om skadestånd har i HD väckts mot staten med anledning av beslut av regeringen, varigenom en mellanfolklig organisation bemyndigats att föreskriva vissa förbud mot fiske. Bemyndigandet har med stöd av 11 kap 14 § regeringsformen i tidigare mål underkänts av HD som grundlagsstridigt (NJA 1996 s 370). Med hänsyn härtill har bestämmelsen i 3 kap 7 § skadeståndslagen inte ansetts utgöra hinder mot att ta upp käromålet till prövning.
G.P. och sex medparter (ombud förbundsjuristen Roland Norlén) väckte genom ansökan om stämning talan mot staten vid HD och yrkade fastställelse av att staten var skyldig att ersätta den skada de hade lidit på grund av ett olagligt beslut av regeringen.
Staten genom Justitiekanslern yrkade, med hänvisning till 3 kap 7 § skadeståndslagen, att käromålet skulle avvisas.
Målet föredrogs med anledning av statens avvisningsyrkande.
HD (JustR:n Lars K Beckman, Lennander, Westlander, referent, Victor och Pripp) fattade d 28 nov 2000 följande beslut: I förordningen (1987:976) om ändring i kungörelsen (1971:1018) om tillämpning av stadgan för fisket inom Torne älvs fiskeområde överlät regeringen till Finsk-svenska gränsälvskommissionen rätten att föreskriva vissa förbud för fisket i området (se 22 § i stadgan). Förordningen grundades inte på ett sådant beslut av riksdagen som i 10 kap 5 § regeringsformen är föreskrivet för överlåtelse av sådan befogenhet till mellanfolklig organisation. I ett mål om brott mot en föreskrift som Gränsälvskommissionen hade utfärdat med stöd av förordningen uttalade HD att den i regeringsformen stadgade ordningen för överlåtelse av ifrågavarande slag fick anses ha blivit åsidosatt i väsentligt hänseende samt att felet framstod som uppenbart. Till följd av bestämmelsen i 11 kap 14 § regeringsformen kunde Gränsälvskommissionens ifrågavarande föreskrift därför inte tillämpas i målet, varför åtalet ogillades (NJA 1996 s 370).
Härefter har i lagen (1997:201) om befogenhet att besluta om fisket inom Torne älvs fiskeområde regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigats att meddela sådana föreskrifter om fisket inom Torne älvs fiskeområde som behövs för att uppfylla den mellan Sverige och Finland träffade gränsälvsöverenskommelsen. Enligt lagen får regeringen också överlämna till kommissionen att i särskilda fall besluta i frågor om fisket i området. (Se prop 1996/97:94 och NJA II 1997 s 233 ff.)
Bemyndigandet i förordningen (1987:976) har inte formellt upphävts. Genom en särskild överenskommelse mellan Sverige och Finland har dock, enligt vad som uppgivits i målet, det i 22 § i stadgan intagna bemyndigandet tills vidare suspenderats.
G.P. och medparter, som alla är yrkesfiskare i det aktuella området, har gjort gällande att de lidit ekonomisk skada till följd av de förbud och andra begränsningar vad gäller fisket som beslutats av Gränsälvskommissionen med stöd av 1987 års förordning. De har hävdat att skadan har vållats dem genom två olika fel som staten har begått. Det ena felet har begåtts av regeringen genom att denna i 1987 års förordning bemyndigade Gränsälvskommissionen att meddela föreskrifter om fisket. Det andra felet har begåtts av Gränsälvskommissionen genom att denna med stöd av bemyndigandet utfärdade regler för fisket. De har vid Stockholms TR väckt talan mot staten med yrkande om att det skall fastställas att staten är skyldig att ersätta dem för den lidna skadan och därvid åberopat det fel som de menar att Gränsälvskommissionen har begått. De har härefter, med åberopande av bestämmelsen i 3 kap 10 § skadeståndslagen, väckt talan rörande samma skada i HD med yrkande om att det skall fastställas att staten på grund av det av regeringen begångna felet är skyldig att ersätta skadan.
Justitiekanslern har som företrädare för staten vad gäller den i HD väckta talan bestritt käromålet men i första hand yrkat att detta avvisas jämlikt 3 kap 7 § skadeståndslagen, eftersom bemyndigandet i 1987 års förordning inte har ändrats eller upphävts.
G.P. och medparter har bestritt avvisningsyrkandet under anförande att bemyndigandet i 1987 års förordning har ändrats genom de nya bestämmelserna i 1997 års lag.
Enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen skall, såvitt nu är i fråga, staten ersätta förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Talan om ersättning med stöd av detta lagrum får emellertid enligt 3 kap 7 § skadeståndslagen inte föras med anledning av beslut av regeringen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. I förarbetena till bestämmelsen uttalas bl a att det inte skulle stämma väl överens med de principer som ligger till grund för de grundlagsfästa ansvarighetsreglerna och för fördelningen av de statliga maktfunktionerna mellan lagstiftande, verkställande och dömande samhällsorgan att via skadeståndsreglerna införa en kontroll över regeringsmaktens utövning vid sidan av den konstitutionella kontrollen (se prop 1972:5 s 337).
Bemyndigandet i 1987 års förordning har, som förut nämnts, inte formellt upphävts eller ändrats. Det har emellertid med stöd av 11 kap 14 § regeringsformen underkänts av HD som grundlagsstridigt. Med hänsyn härtill finner HD att bestämmelsen i 3 kap 7 § skadeståndslagen inte utgör hinder mot att ta upp käromålet till prövning.
På grund av det anförda ogillar HD Justitiekanslerns yrkande om att käromålet skall avvisas.