NJA 1984 s. 304

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Kjellgren samt rådmännen Westerlund och Nöteberg) anförde i dom d 3 april 1981:

Domskäl. Tvisten i målet rör frågan om SR ägt rätt att framställa och överlåta de ifrågavarande kopiorna med stöd av 11 § 1 st upphovsrättslagen. Detta lagrum utgör en inskränkning i, såvitt nu är i fråga, musikkompositörs rätt och bör därför tolkas restriktivt. Enligt lagrummet får enstaka exemplar framställas för enskilt bruk.

Bestämmelsen avser förhållandena i privatlivet. Av förarbetena framgår vidare att regeln i första hand avser det fall att den som önskar ett exemplar av verket för sitt enskilda bruk själv framställer detta. Det framhålls emellertid att denne får göra detta genom annan och att det saknar betydelse om den andre utför arbetet yrkesmässigt. Som ett exempel nämns att avskrift av ett litterärt verk görs av en skrivbyrå. Frågan om framställningen är tillåten skall - uttalas det vidare - besvaras med hänsyn till beställarens syfte.

Angivna uttalanden i förarbetena avser situationer där den som vill framställa exemplar för enskilt bruk har tillgång till den produkt som skall kopieras och ställer denna till den anlitades disposition. Det sagda kan överföras på inspelningar av konserter. Med eller utan biträde av annan får för enskilt bruk konsert inspelas vid framförandet eller från utsändning i radio eller television. Åtminstone så länge den som vill ha exemplar av inspelningen för eget bruk förfogar över en annan inspelning av verket, får han även själv eller genom annan, till vilken han överlämnar inspelningen, kopiera denna.

Sakläget i målet är emellertid ett annat. L hade vid tiden för beställningen inte möjlighet att spela in konserten vid framförande eller från utsändning i radio eller television och inte heller hade han någon inspelning av konserten att ställa till SR:s förfogande. Vad SR har gjort är således inte det som avses med de förut nämnda uttalandena om biträde av annan vid framställning av exemplar för beställares enskilda bruk utan avser kopiering av SR:s egen inspelning och överlåtelse av kopian. SR:s påstående om rätt att förfara på sätt som skett saknar därför fog. Då SR således i strid mot 2 § upphovsrättslagen utnyttjat NCB:s rätt, är SR enligt 54 § samma lag ersättningsskyldigt gentemot NCB.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att Sveriges Radio Aktiebolag på av föreningen Nordisk Copyright Bureau åberopad grund är skyldigt att utge skadestånd till föreningen.

Domskäl

Domskäl. Frågan i målet gäller huruvida SR ägt att på beställning av H.L. framställa och till denne överlämna ifrågavarande kopior av egna inspelningar med stöd av den rätt L kan ha haft enligt bestämmelsen i 11 § 1 st lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Nämnda bestämmelse stadgar - såsom en inskränkning i den uteslutande rätt som enligt upphovsrättslagen tillkommer upphovsmannen att förfoga över bl a musikaliska verk genom att framställa exemplar därav - att av offentliggjort verk enstaka exemplar får framställas för enskilt bruk.

Av departementschefens uttalande vid tillkomsten av bestämmelsen (prop 1960:17) framgår att rätten att mångfaldiga ett verk för enskilt bruk skall få åberopas även då för framställningen anlitas biträde av annan person. I förarbetena till bestämmelsen berörs däremot ej den mellan parterna i målet stridiga frågan huruvida den som anlitar biträde för framställningen själv skall tillhandahålla underlaget för framställningen. Anmärkas kan emellertid att i förarbetena angivna exempel på anlitade biträden endast avser yrkesutövare av servicebyråkaraktär.

Med hänsyn till det anförda och den omständigheten att bestämmelsen om rätt till framställning för enskilt bruk innefattar en inskränkning i upphovsmannens rätt och därför bör tolkas restriktivt finner HovR:n att SR:s förfarande att för utförande av L:s beställning använda egna inspelningar inte kan anses omfattas av den rätt som enligt nämnda bestämmelse tillkommit L. Genom sitt förfarande har SR överskridit den rätt som bolaget själv haft att utnyttja inspelningarna och sålunda, såsom TR:n funnit, kommit att i strid mot 2 § upphovsrättslagen utnyttja NCB:s rätt och enligt 54 § samma lag blivit ersättningsskyldigt gentemot NCB. TR:ns dom skall därför stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. NCB har gjort gällande att SR genom att framställa de ifrågavarande kopiorna och tillställa L dem gjort sig skyldig till intrång i den upphovsrätt som tillkommer NCB enligt 2 § upphovsrättslagen.

SR har som grund för sitt bestridande av NCB:s talan åberopat att kopiorna framställts för enskilt bruk enligt 11 § 1 st upphovsrättslagen.

Häremot har NCB invänt, beträffande inspelningen avseende konserten av gruppen Roxy Music, att 11 § 1 st upphovsrättslagen inte kan anses tillämpligt på SR:s förfarande och, beträffande inspelningen avseende sångframträdandet av P.S., i första hand att bestämmelsen i 22 § 1 st upphovsrättslagen angående s k efemära inspelningar utgjort hinder mot att en med stöd därav gjord inspelning utnyttjats för kopiering för enskilt bruk och i andra hand att 11 § 1 st samma lag inte kan anses tillämpligt på SR:s förfarande.

Till bedömning tas först upp frågan huruvida 22 § 1 st upphovsrättslagen utgjort hinder mot kopiering av inspelningen av P.S:s sångframträdande.

Enligt nämnda bestämmelse gäller att om radio- eller televisionsföretag har rätt att i utsändning återge litterärt eller konstnärligt verk, företaget också får, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar uppta verket på anordning genom vilken det kan återges. Enligt uttrycklig föreskrift gäller eljest tillämpliga regler i fråga om rätten att med hjälp av sådan upptagning göra verket tillgängligt för allmänheten; härtill fordras alltså upphovsmannens samtycke eller annan rättsgrund.

Närmare föreskrifter angående inspelningar som avses i nämnda lagbestämmelse har meddelats i en tillämpningsförordning (1961: 348) till bl a upphovsrättslagen (11-13 §§). Dessa föreskrifter innehåller att sådan upptagning skall åstadkommas med företagets egen tekniska utrustning, att den inte får överlämnas till annan samt att den får bevaras högst ett år och användas för utsändning högst fyra gånger, varefter den skall förstöras eller utplånas, om inte annat avtalas med upphovsmannen. Som undantag från det sagda föreskrivs att upptagning som äger dokumentariskt värde får överlämnas till arkiv hos programföretag som avses i 5 § 1 st radiolagen och får där bevaras även efter nyssnämnda tid eller användning.

Tillämpningsbestämmelserna innehåller också vissa föreskrifter om kopiering av inspelningar som nu avses. Där föreskrivs sålunda att om upptagning finnes inte lämpligen böra bevaras i original, den får överföras på nytt underlag, i samband varmed originalupptagningen skall förstöras eller utplånas. Vidare anges att, om upptagningen skall användas för utsändning och det av tekniska skäl inte är lämpligt att därvid begagna originalupptagningen eller exemplar som framställts med stöd av nyssnämnda föreskrift, för ändamålet får framställas särskilt exemplar av upptagningen samt att efter användningen sådant exemplar skall förstöras eller vad därå upptagits utplånas.

Den angivna lagbestämmelsen och de därtill anslutande tillämpningsföreskrifterna återgår på ett stadgande i artikel 11 bis 3 st i den s k Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Där anges att, om annat inte avtalats, tillstånd som getts till utsändning av ett verk i radio m m inte innefattar tillstånd att överföra radioutsändning av verket på anordning för upptagning av ljud eller bilder, att det dock är förbehållet unionsländernas lagstiftning att ge regler om efemära upptagningar, som görs av radioföretag med dess egna hjälpmedel och för dess egna utsändningar, samt att genom sådan lagstiftning även får medges att upptagningar, som äger ovanlig dokumentarisk karaktär, bevaras i officiella arkiv.

Bakgrunden till konventionsstadgandet och bestämmelsen i 22 § 1 st upphovsrättslagen är att radioföretag har behov av att använda inspelningar i sin programverksamhet för kommande sändningar, repriser m m. Dessa inspelningar har i förarbetena till lagbestämmelsen (se SOU 1956:25 s 237 ff och prop 1960:17 s 144 ff) ansetts huvudsakligen ha karaktär av tekniska hjälpmedel för radions utsändningar och ingå som ett led i anordnandet av dessa. Upphovsmännens organisationer motsatte sig att radion erhöll rätt att göra inspelningar utan upphovsmännens samtycke, men departementschefen framhöll att det med hänsyn till inspelningarnas nämnda karaktär föreföll konstlat att radion skulle behöva ta särskilt samtycke till inspelningarna, något som i vissa fall kunde vålla tidsutdräkt och andra olägenheter. Det ansågs också svårt att tänka sig att upphovsmännens intressen i någon mån skulle ofördelaktigt påverkas av att sådana inspelningar ägde rum. I förarbetena berördes därvid särskilt risken för missbruk av inspelningarna genom att dessa kunde överlåtas till andra radioföretag eller eljest användas mot upphovsmannens vilja. Det framhölls emellertid att verksamhet för radioutsändning endast fick bedrivas efter särskilt tillstånd och att det syntes uteslutet att de inspelningar som framställdes i denna verksamhet kunde komma till illojal användning. Av de skäl som motiverade inspelningsrätten ansågs följa att denna endast borde avse inspelningar för bruk vid radioföretagets egna utsändningar. Det förekom nämligen att radioföretags inspelningar ställdes till förfogande för andra, framför allt i den formen att radioföretag i olika länder bytte inspelningar. Detta ansågs inte böra få ske annat än med upphovsmannens samtycke. Nu avsedda villkor togs som nämnts upp i lagtexten.

Av det sagda framgår att, i överensstämmelse med det synsätt som kommit till uttryck i förarbetena, bestämmelsen i 22 § 1 st upphovsrättslagen och de därtill anslutande tillämpningsföreskrifterna innefattar starka begränsningar i radioföretags rätt att använda inspelningar som gjorts med stöd av nämnda lagrum. Bestämmelserna upptar visserligen inte - på sätt den sedermera införda 22 a § upphovsrättslagen gör beträffande s k referensinspelningar - någon föreskrift om att inspelning inte får användas för annat ändamål än som sägs däri. Med hänsyn till vad som anges i bestämmelserna och i förarbetena måste det emellertid anses oförenligt med syftet med 22 § I st upphovsrättslagen att inspelning som gjorts med stöd därav används för att framställa kopior åt allmänheten (se Bergström, Om radions inspelningar i Nordiskt immateriellt rättsskydd 1962 s 30 ff, särskilt s 35, och Hillert, Fonogrammen och upphovsrätten i samma tidskrift 1972 s 368 f; jfr Karnell, Läromedelsrätt s 78).

Av vad som nu anförts följer att SR inte ägt att framställa kopia av inspelningen avseende P.S:s sångframträdande och leverera kopian till L.

När det så gäller frågan om SR:s framställande åt L av kopia av inspelningen avseende Roxy Musics konsert kan anses som framställning för enskilt bruk har NCB till stöd för sin ståndpunkt att så inte är förhållandet åberopat att underlaget för kopieringen tillhandahållits av SR och inte av L såsom beställare, vilket medför att 11 § 1 st upphovsrättslagen ej kan vara tillämplig, samt att kopieringen skett vid utövande av en institutionaliserad verksamhet för service åt allmänheten, som SR bedriver på en särskild avdelning. SR har till stöd för sitt påstående att nämnda bestämmelse är tillämplig gjort gällande att L varit att anse som framställare i den mening som avses i bestämmelsen och SR medhjälpare till honom och att det inte krävs att underlaget för kopieringen tillhandahålls av beställaren.

I målet har SR upplyst följande. Inom företaget finns en särskild avdelning för kopiering åt allmänheten. Denna verksamhet är inte inriktad på att ge vinst utan är en serviceverksamhet. Kopior betingar ett förhållandevis högt pris. Av beställningarna avser endast en mindre del musikaliska verk. Leverans av kopior av skyddade verk sker alltid med förbehåll att kopian får användas bara för enskilt bruk, och så gjordes även i fråga om de av L beställda kopiorna.

Enligt 11 § 1 st upphovsrättslagen gäller, såsom en inskränkning i upphovsrätten, att av offentliggjort verk enstaka exemplar får framställas för enskilt bruk; vad sålunda framställts får inte utnyttjas för annat ändamål. Från denna rätt föreskrivs i §:ns 2 st vissa undantag från vilka här kan bortses. Av förarbetena framgår att bestämmelsen avser inte endast det fallet att den som önskar ett exemplar av ett verk för sitt enskilda bruk själv framställer detta utan att det också är tillåtet att låta framställa exemplar med anlitande av annan. I det senare fallet är det rättsligt sett beställaren som betraktas som framställare och som bär ansvaret för att framställningen är tillåten. (Se SOU 1956:25 s 182 ff och prop 1960:17 s 104 ff.)

I förarbetena har inte direkt berörts frågan vem som, vid framställning för enskilt bruk med anlitande av annan, har att tillhandahålla underlaget för själva framställningen för att förutsättningarna i 11 § 1 st upphovsrättslagen skall vara uppfyllda. Det finns emellertid inte stöd för antagande att tillämpning av bestämmelsen skulle generellt kräva att underlaget tillhandahålls av beställaren, utan man måste utgå från att det åtminstone i viss utsträckning är godtagbart att den som anlitas för själva framställningen också tillhandahåller underlaget. Bibliotek eller arkiv torde sålunda, även utan stöd av de särskilda föreskrifterna om fotografering för arkiv- och biblioteksändamål, kunna efter beställning framställa fotokopior av verk i sina samlingar för enskilt bruk (se SOU 1956:25 s 194 och prop 1960:17 s 112 ff). Ett annat exempel synes kunna föreligga när fråga är om förhållandet mellan familjemedlemmar eller vänner. Även andra fall kan tänkas. Bestämmelsen måste dock antas innebära att i vart fall vid anlitande av någon utomstående som yrkesmässigt ägnar sig åt att gå allmänheten till handa med kopiering eller liknande framställning, oavsett om verksamheten bedrivs i vinstsyfte eller ej, underlaget skall tillhandahållas av beställaren. En annan ordning skulle inte vara väl förenlig med att det är beställaren som är att anse som framställare och som därmed bär ansvaret för framställningens tillåtlighet. Ett god tagande av att den som anlitas för framställandet i sådana fall som nu nämnts tillhandahåller underlaget skulle också innebära, att framställning för enskilt bruk accepterades i en omfattning som inte rimligen kan anses stå i överensstämmelse med det ändamål som den ifrågavarande bestämmelsen avser att tillgodose.

Vid framställningen av den utav L beställda kopian av inspelningen avseende Roxy Musics konsert har använts en inspelning som innehades av SR och som alltså inte tillhandahölls av L. Med hänsyn härtill och till att framställningen skett i en organiserad och yrkesmässig verksamhet, vari SR tillhandagått allmänheten med att efter beställning framställa kopior av inspelningar som innehas av SR, kan SR:s förfarande inte anses stå i överensstämmelse med 11 § 1 st upphovsrättslagen. SR har alltså icke ägt att framställa och till L leverera nu förevarande kopia.

På grund av det anförda har SR, såsom HovR:n funnit, i strid med 2 § upphovsrättslagen utnyttjat NCB:s rätt och enligt 54 § samma lag blivit ersättningsskyldig gentemot NCB. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Mannerfelt var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: NCB har - - - se HD:s dom - - - P.S:s sångframträdande.

NCB:s förstahandsinvändning såvitt angår inspelningen av P.S:s framträdande innebär att 22 § 1 st upphovsrättslagen och de därtill anslutande bestämmelserna i 11-13 §§ i tillämpningsförordningen (1961:348) till bl a upphovsrättslagen skulle utesluta en tillämpning av 11 § 1 st nämnda lag på den ifrågavarande upptagningen.

De åberopade bestämmelserna i 11 och 22 §§upphovsrättslagen är båda intagna i lagens 2 kap som bär rubriken "Inskränkningar i upphovsrätten" och innehåller undantag från bl a upphovsmannens rätt enligt 2 § att framställa exemplar av sitt verk. Varken lagtext eller förarbeten ger något stöd för antagande att 22 § i lagen skulle vara avsedd att begränsa räckvidden av 11 §. Redan detta talar för att de båda bestämmelserna bör betraktas som sidoordnade. Ytterligare är att beakta att 11 § sysselsätter sig med - för att använda ett i målet lanserat och ganska träffande uttryck - den "allemansrätt" som tillkommer envar fysisk person att för enskilt bruk framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk, medan 22 § 1 st och därtill anslutande tillämpningsföreskrifter tar sikte på vad juridisk person såsom företagare i radio- och televisionsbranschen har att iaktta i sin verksamhet i fråga om utsändning och därtill anknytande förfaranden. Intet talar för att det föresvävat lagstiftaren att med 22 § 1 st skulle åstadkommas en begränsning i den av 11 § följande "allemansrätten" för fysisk person. Betecknande är att, när i lagstiftningsärenden i Finland, Danmark, Norge och Sverige i senare tid uppkommit fråga om begränsningar i enskilds rätt att tillgodogöra sig verk som offentliggörs via radio eller television, den begränsande regleringen ansetts höra hemma i 11 § i resp lagar. I blickfånget har man därvid haft bl a sådana upptagningar med åtföljande spridning som är i fråga i detta mål.

I enlighet med det anförda anser jag att 22 § 1 st upphovsrättslagen med anslutande tillämpningsföreskrifter inte utesluter att 11 § 1 st samma lag skulle, om därav följande rekvisit för tillåtlighet av kopiering är uppfyllda, vara tillämpligt i ett fall som det förevarande.

Vad härefter angår frågan Huruvida SR:s förfarande i avseende på kopieringen och överlåtelsen av kopiorna av de i målet ifrågakomna två upptagningarna står i överensstämmelse med 11 § 1 st upphovsrättslagen är att anföra följande. Först bör fastslås att fysisk person, som ju äger att för enskilt bruk framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk, har rätt att vid framställandet anlita medhjälpare, varvid även kan ifrågakomma medhjälpare som yrkesmässigt ägnar sig åt kopieringsverksamhet. Problemet i detta avseende gäller huruvida 11 § upphovsrättslagen kan anses förutsätta att det är den enskilde beställaren som tillhandahåller den förlaga som för hans räkning skall kopieras. Såsom jag uppfattar lagens förarbeten är det denna situation som lagstiftaren haft i åtanke. Med denna situation - att beställaren har förlagan i sin besittning - bör rimligen jämställas det läget att beställaren vederlagsfritt kunnat få förlagan i sin besittning, exempelvis i egenskap av låntagare hos ett bibliotek eller genom inlån från någon som i följd av släktskaps- eller vänskapsband är närstående till den som önskar kopian; förfogandemöjligheten i dylika fall bör inte ses annorlunda än det fall att den som vill ha en kopia har faktisk och direkt förfoganderätt i avseende på förlagan. Från nu berörda situationer skiljer sig den ställning som L haft i den i målet aktualiserade relationen till SR. Ingen grund föreligger för att L skulle anses ha ens det mest uttunnade anspråk på att bli betraktad som vore han innehavare eller i den situation att han praktiskt sett skulle kunna bli innehavare av förlagan (härvid åsyftas givetvis inte det fall att beställaren till äventyrs kunnat på öppna marknaden inköpa förlagan). Vid nu angivna förhållanden kan SR inte anses ha haft rätt att tillhandagå L med kopiering av sådana inspelningar som SR ensam rådde över. Tilläggas kan, mot bakgrunden av ett motivuttalande i SOU 1956: 25 s 183 1 st, att det vore helt onaturligt att i en avtalsrelation som den förevarande anse att L - men icke SR - skulle vara att betrakta som framställare med därav följande ansvar för att framställningen var tillåten.

Av vad som nu sagts följer att SR:s förfarande att för L:s räkning kopiera de ifrågakomna inspelningarna och tillhandahålla honom kopiorna inte kan anses stå i överensstämmelse med 11 § 1 st upphovsrättslagen.

På grund av det anförda har SR, såsom HovR:n funnit, i strid med 2 § upphovsrättslagen utnyttjat NCB:s rätt och enligt 54 § samma lag blivit ersättningsskyldig gentemot NCB. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

JustR Vängby var av skiljaktig mening och anförde: NCB har - - - se HD:s dom - - - SR:s förfarande.

I likhet med majoriteten tar jag till bedömning först upp frågan huruvida 22 § 1 st upphovsrättslagen utgjort hinder mot kopiering av inspelningen av P.S:s sångframträdande.

Bestämmelsen, vars innehåll, tillämpningsföreskrifter och förarbeten utförligt redovisats av majoriteten, syftar till att reglera vissa frågor som sammanhänger med radions sändningsverksamhet. Bestämmelsen är i likhet med 11 § intagen i upphovsrättslagens 2 kap, som bär rubriken "Inskränkningar i upphovsrätten" och innehåller undantag från bl a upphovsmannens rätt enligt 2 § att framställa exemplar av sitt verk. De olika bestämmelserna i 2 kap har sidoställts och det finns intet i lagtext eller förarbeten som säger att inte övriga bestämmelser i 2 kap skulle kunna tillämpas på ett verk även i fråga om förfaranden där en inspelning som gjorts med stöd av 22 § 1 st kommer till användning som förlaga eller på annat sätt. Det är enligt min mening uppenbart att så måste kunna ske åtminstone beträffande vissa bestämmelser i 2 kap, exempelvis bestämmelsen om citaträtt i 14 § (se Bergström i NIR 1962 s 39).

Vad särskilt angår förhållandet till 11 § 1 st bör beaktas, att denna bestämmelse sysselsätter sig med - för att använda ett i målet lanserat och ganska träffande uttryck - den "allemansrätt" som tillkommer envar fysisk person att för enskilt bruk framställa enstaka exemplar av offentliggjort verk, medan 22 § 1 st och därtill anslutande tillämpningsföreskrifter syftar till att reglera vad en juridisk person såsom företagare i radio- och televisionsbranschen har att iaktta i sin verksamhet i fråga om utsändning och därtill anknytande förfaranden. Intet talar för att det föresvävat lagstiftaren att med 22 § 1 st skulle åstadkommas en begränsning i den av 11 § följande "allemansrätten" för fysisk person. Betecknande är att, när i nordiskt lagstiftningsarbete i senare tid uppkommit fråga om begränsningar i enskilds rätt att tillgodogöra sig verk som offentliggörs via radio eller television, den begränsande regleringen ansetts höra hemma i 11 § i resp lagar. I blickfånget har man därvid haft bl a sådana upptagningar med åtföljande spridning som är i fråga i detta mål.

Bestämmelsen i 11 § 1 st upphovsrättslagen motsvaras i Bernkonventionen numera närmast av ett undantag från de vid Stockholmskonferensen år 1967 tillkomna bestämmelserna om generell rätt för upphovsmännen att med uteslutande av andra låta mångfaldiga sina verk. Undantagsregeln, som upptas i art 9 2 st, innehåller att det är förbehållet unionsländernas lagstiftning att tillåta mångfaldigande av skyddade verk i vissa särskilda fall, förutsatt att sådant mångfaldigande inte gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen. En på sådant sätt begränsad användning av rätten att framställa exemplar för eget bruk kan inte antas komma i strid med syftet med bestämmelserna om efemära inspelningar i artikel 11 bis 3 st i Bernkonventionen. Det är också allmänt erkänt att det är förenligt med konventionen att, utöver de i konventionen uttryckligen medgivna inskränkningarna i upphovsrätten, göra även andra inskränkningar, om de är av mindre betydelse och avser bl a kulturella ändamål. Dessa undantag har förklarats tillåtna även då verk utsänds i radio (se SOU 1956:25 s 230, jfr prop 1977/78:97 s 158).

Av syftet med bestämmelsen i 22 § 1 st upphovsrättslagen, förhållandet mellan den bestämmelsen och 11 § 1 st i lagen samt de bakomliggande bestämmelserna i Bernkonventionen drar jag den slutsatsen, att om en framställning av exemplar av ett verk har skett i överensstämmelse med 11 § 1 st, framställningen inte kan anses utgöra intrång i upphovsrätten till verket, även om den skett med användande av en inspelning som gjorts med stöd av 22 § 1 st.

NCB:s talan beträffande inspelningen avseende sångframträdande av P.S. kan därför inte bifallas på nu anförd grund.

När det så gäller frågan om SR:s framställning åt L av de båda kopiorna kan anses som framställning för enskilt bruk har NCB till stöd för sin ståndpunkt att så inte är förhållandet åberopat att underlaget för kopieringen tillhandahållits av SR och inte av L såsom beställare, vilket medför att 11 § 1 st upphovsrättslagen ej kan vara tillämpligt, samt att kopieringen skett vid utövande av en institutionaliserad verksamhet för service åt allmänheten, som SR bedriver på en särskild avdelning. Beträffande inspelningen avseende P.S:s sångframträdande har NCB därjämte åberopat att SR medverkat vid inspelningen som producent. SR har till stöd för sitt påstående att nämnda bestämmelse är tillämplig gjort gällande att L varit att anse som framställare i den mening som avses i bestämmelsen och SR medhjälpare till honom och att det inte krävs att underlaget för kopieringen tillhandahålls av beställaren.

I målet har SR upplyst följande. Inom företaget finns en särskild avdelning för kopiering åt allmänheten. Denna verksamhet är inte inriktad på att ge vinst utan är en serviceverksamhet. Kopior betingar ett förhållandevis högt pris. Av beställningarna avser endast en mindre del musikaliska verk. Leverans av kopior av skyddade verk sker alltid med förbehåll att kopian får användas bara för enskilt bruk, och så gjordes även i fråga om de av L beställda kopiorna.

I förarbetena till upphovsrättslagen förutsätts att den som vill framställa ett exemplar av ett verk för enskilt bruk kan vända sig till en utomstående för att med dennes hjälp utföra framställningen (se SOU 1956:25 s 182 f och prop 1960:17 s 110). Däremot framgår inte klart huruvida beställaren själv måste tillhandahålla det verk som skall kopieras eller om verket kan tillhandahållas av den utomstående. Vissa uttalanden tyder dock närmast på att det förhållandet att den utomstående inte själv tillhandahåller verket inte utgör hinder för framställningen (se SOU 1956: 25 s 183 om skrivbyrås stencilering av föreläsningsserie, motsättningsvis, s 184 om framställarens rättstitel till verket, s 192 om biblioteks fotokopiering). Varken lagtext eller förarbeten kan i vart fall anses uppställa något generellt förbud mot ett sådant förfarande.

Det bör här erinras om att rätten att framställa exemplar för enskilt bruk numera har en helt annan betydelse än vid upphovsrättslagens tillkomst, och rätten har därigenom kommit att medföra ekonomiska konsekvenser för upphovsmännen som uppenbarligen inte var förutsedda vid lagens tillkomst. Anledningen härtill är de många tekniska nyheter som medger snabb, billig och exakt återgivning av både text, bild och ljud i en tidigare okänd utsträckning. Detta problem låter sig emellertid inte lösas genom att man i rättspraxis begränsar rätten i förhållande till dess innebörd enligt lagtext och förarbeten utan kräver lagändring. Frågan är också som förut nämnts föremål för lagstiftning i nordiskt samarbete och en lagändring har redan kommit till stånd i Finland.

När det sedan särskilt gäller frågan om framställning för enskilt bruk som sker hos SR och med användande av en förlaga som innehas av företaget vill jag framhålla följande.

Det har upprepade gånger framhållits (se senast SOU 1983:65 s 106) att i den offentliga debattens intresse allmänheten i efterhand bör kunna ta del av olika program som har sänts av programföretag inom SR-koncernen. Uppenbarligen avser intresset i denna del främst nyhetsprogram, debatter och liknande. Men det råder inte någon tvekan om att intresset kan avse även ett upphovsrättsligt skyddat verk, t ex ett musikaliskt verk med en satirisk text som avser någon aktuell politisk fråga. Det är här fråga om ett allmänt intresse som berör yttrandefriheten och som på ett eller annat sätt måste tillgodoses av rättsordningen.

Det i många fall enda praktiskt möjliga sättet för allmänheten att i efterhand ta del av ett programinslag är att erhålla en inspelning av det eller en utskrift av dess innehåll från SR. I fråga om ett upphovsrättsligt skyddat verk som sänts i radio eller television kan SR efterkomma en begäran om en inspelning eller en utskrift endast med stöd av avtal eller med tillämpning av 11 § 1 st upphovsrättslagen; jag bortser nu från en sådan begäran som framställts i anledning av påstående om yttrandefrihetsbrott, se 7 § förordningen (1967: 226) om tillämpningen av radioansvarighetslagen.

NCB har till stöd för sin ståndpunkt att SR:s framställning av de båda kopiorna ej fått ske med stöd av 11 § 1 st upphovsrättslagen även åberopat att kopieringen skett vid utövande av en institutionaliserad verksamhet för service åt allmänheten. De uppgifter som SR lämnat om denna verksamhet tyder på att den kommit att överskrida vad som står i god överensstämmelse med den restriktiva tillämpningen av rätten till framställning av exemplar för enskilt bruk som Bernkonventionen förutsätter. Den kan visserligen inte anses vara kommersiell, och framställningen av exemplar kan inte heller ekonomiskt sett anses ske mer för SR:s än för beställarnas räkning (se Eberstein i SvjT 1952 s 820), så att framställningen redan därför skulle vara otillåten. Verksamheten borde emellertid i många hänseenden kunna begränsas, t ex så att den endast omfattade vissa typer av verk - varvid särskilt fristående musikaliska verk borde vara skyddade - eller så att endast beställning av en person med viss närmare anknytning till programmet effektuerades; begränsningar av liknande art synes vara tillämpade i Danmark. På så sätt skulle den offentliga debattens intresse kunna tillgodoses utan att detta gör intrång i det normala utnyttjandet av skyddade verk eller oskäligt inkräktar på upphovsmännens legitima intressen. Det är emellertid svårt att i rättspraxis åstadkomma sådana begränsningar av lämplig omfattning. F n pågår, som förut nämnts, lagstiftningsarbete som syftar till att lösa frågan (se SOU 1983:65 s 93 ff). Under förutsättning att en lagreglering kommer till stånd inom rimlig tid bör rättspraxis avhålla sig från att försöka uppställa begränsningar av nu angiven natur.

Det anförda ger enligt min mening vid handen, att upphovsrättslagen inte uppställer något generellt förbud mot att framställning för enskilt bruk sker med hjälp av förlaga som tillhandahålls av den som utför framställningen och inte av beställaren. Det finns inte heller anledning att i rättspraxis uppställa sådant förbud med avseende på SR:s nu ifrågavarande kopieringsverksamhet. Denna kan ej som sådan underkännas med stöd av 11 § 1 st upphovsrättslagen i dess gällande lydelse även om den står i mindre god överensstämmelse med motsvarande reglering i Bernkonventionen. Det förhållandet att beträffande ett av de kopierade verken SR medverkat vid inspelningen som producent kan ej tillmätas självständig betydelse vid sidan av de förut behandlade grunderna.

På grund av det anförda kan NCB:s talan ej heller bifallas på den grunden att SR:s förfarande skulle strida mot 11 § 1 st upphovsrättslagen.

Med ändring av HovR:ns domslut ogillar jag NCB:s talan.