NJA 1984 s. 520

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Chöler) anförde i dom d 3 dec 1982:

Domskäl. Åklagaren har till utveckling av sin talan inledningsvis anfört: B.H. drev under åren 1966-1975 bensinstationsrörelse i Ulricehamn. I denna rörelse sålde han även småbåtar och motorer. Våren 1975 flyttade han till Mariestad där han och hustrun startade rörelse under firma Handelsbolaget Mariestads Båtexpo för försäljning av småbåtar samt service på båtar och motorer. Den löpande bokföringen i form av dagbok fördes av en anställd kontorist i bolaget men för bokföringen i övrigt anlitades en bokföringsbyrå. Bolaget hade under de första åren även en reparatör anställd och under 1980 en tid också en försäljare. Rörelsen gick till en början bra och årsomsättningen uppgick till ca 2 milj kr. Bokslutet per d 31 aug visade en vinst, 1976 ca 53 000 kr och 1977 ca 26 000 kr. Under 1978 började emellertid rörelsen gå sämre och omsättningen minskade. Vinsten enligt bokslutet 1978 uppgick visserligen till omkring 29 000 kr men samtidigt förelåg ett kapitalunderskott i rörelsen om drygt 105 000 kr. Makarna H:s tillgångar utgjordes huvudsakligen av en villafastighet som var lagfaren för hustrun. Hon hade måst gå i borgen för vissa av handelsbolagets åtaganden och bolaget hade även upptagit lån med villan som säkerhet. Under 1978 förekom 26 utmätningsärenden mot bolaget och makarna H, gällande ett sammanlagt belopp av drygt 133 000 kr. I febr 1979 avregistrerades handelsbolaget och B.H. fortsatte ensam rörelsen under firma Mariestads Båtexpo, B.H.. Bolagets ställning var då sådan att det egentligen borde ha sökts i konkurs. B.H., som insåg det ohållbara i situationen, avsåg emellertid att driva rörelsen så länge att de handelsbolagets skulder för vilka hustrun hade personligt ansvar hade betalats. Den enda bokföring som förekom i den fortsatta verksamheten var en ofullständig dagbok som fördes av hustrun. "Rörelsen skulle ju ändå gå i konkurs" var den förklaring till den ofullständiga bokföringen som B.H. enligt uppgift senare lämnat till konkursförvaltaren. Omsättningen i rörelsen minskade mer och mer och dess ekonomiska ställning blev allt sämre. Det sist upprättade bokslutet d 31 aug 1979 utvisade ett kapitalunderskott i rörelsen om 328 000 kr. Under 1979 förekom 33 utmätningsärenden mot B.H. avseende sammanlagt drygt 226 000 kr och vid fem tillfällen delgavs honom betalningsanmaning enligt 4 § KL. Han lyckades emellertid varje gång utverka anstånd. I slutet av 1979 uppgick B.H:s skuld för mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter till ca 99 000 kr. Alla inköp för rörelsen skedde på kredit, huvudsakligen genom utställande av växlar. Enligt tillgängligt bokföringsmaterial uppgick hans växelskulder första kvartalet 1980 till ca 500 000 kr. Under 1979 avbröt flera av de större båtfabrikanterna sina leveranser till B.H. på grund av uteblivna betalningar. Han nödgades då söka nya leverantörer, bland dem Bröderna B., Ranabåtar i Norge och ett finskt företag. Ranabåtar levererade under våren 1980 båtar för ca 330 000 kr, vilken fordran vid konkursutbrottet var helt oreglerad. B.H:s möjlighet att erhålla kredit försämrades alltmera. Han började då göra inköp under användande av andra firmabeteckningar än den inregistrerade firman Mariestads Båtexpo. Sålunda har han under hösten 1980 och våren 1981 oftast vid besök på olika mässor beställt fritids- och båtartiklar att levereras till av honom fingerade firmor, såsom "Fritidscenter i Mariestad", "Båt och Fritidscenter", "Firma Biltillbehör" m fl, i regel mot kredit på 30 dagar efter varans mottagande. Han har på så sätt fått varor för tillhopa omkring 400 000 kr som inte till någon del betalats. Så sent som 9 dagar före konkursen har han tagit emot leveranser. B.H:s förfarande kan betecknas som en form av kreditbedrägeri. Vid konkursutbrottet fanns inga likvida medel i rörelsen. Icke förmånsberättigade leverantörsskulder har i konkursbouppteckningen upptagits till 1 181 904 kr. Bristen i boet uppgick till 1 310 493 kr.

Vårdslöshet mot borgenärer.

B.H. har bestritt ansvar och har därvid uppgett bl a: Anledningen till att han ensam fortsatte rörelsen var att han hade satsat så mycket tid och pengar i denna att han inte ville ge upp; han hoppades vidare på bättre tider för branschen. Att hustrun lämnade bolaget berodde på att hon hade planer på annan verksamhet och inte ville vara bunden i bolaget. Rörelsen var mycket kapitalkrävande och ett underskott på 100 000 kr gav inte anledning till någon oro. Inköp av båtar gjordes på hösten. Betalning erlades i regel vid leveransen på våren mot accept som en viss kortare tid löpte utan ränta. Meningen var att man under denna tid skulle hinna sälja båten och betala växeln inom den räntefria tiden. Först då så inte blev fallet blev växeln en dyrbar kreditform. För att öka omsättningen och få sysselsättning även under vinterhalvåret försökte B.H. få igång en försäljning av fritidsartiklar. Han ville därför få ett mera täckande namn för sin firma men kunde inte bestämma sig för vad den skulle heta. Han ville också "döda" namnet Mariestads Båtexpo som med tiden fått en "dålig klang". De personer eller företag som sålde till "Mariestads Fritidscenter" och andra av B.H. påhittade firmor hade lätt kunnat ta reda på att firman inte var registrerad och även kontrollera B.H:s kreditvärdighet.

Av utredningen i målet får anses framgå att B.H. var insolvent redan då han i febr 1979 fortsatte den av handelsbolaget tidigare bedrivna rörelsen. Även om han till en början kan ha hoppats på en bättre framtida utveckling av rörelsen måste han åtminstone i aug 1979 då det sista bokslutet förelåg och med hänsyn till den minskade försäljningen och ökande betalningssvårigheter, vilka tog sig uttryck i upprepade utmätningar och betalningsanmaningar, ha fått klart för sig att han inte skulle kunna göra rätt för sig. Att han haft insikt om det ohållbara i situationen visar även hans handlande i vad rör åtalet för förskingring och olovligt förfogande samt de vilseledande uppgifter han använt sig av för att skaffa sig krediter. Genom att fortsätta rörelsen under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen har B.H. uppsåtligen förvärrat sitt obestånd. Han skall därför dömas för vårdslöshet mot borgenärer.

Bokföringsbrott.

B.H. har erkänt gärningen.

Byrådirektören G.S. på LSt:ns skatteavdelning, som verkställt revision hos B.H., har hörts som vittne. Av vittnesmålet och utredningen i övrigt framgår om B.H:s bokföring bl a följande. Dagboken (grundboken), som av S betecknats som "en början till en bokföring" är ofullständigt förd och i många fall har notering skett endast i textkolumnen utan angivande av belopp. Övriga noteringar avser endast kontant kassa, postgiro och checkräkning. Kontering i övrigt har ej skett. Bokföringsmaterialet var så bristfälligt att det ur kostnads- och tidssynpunkt inte var försvarligt att försöka göra en fullständig revision. Denna fick inskränkas till att avse mervärdeskattredovisningen. Underlaget för denna bestod av slagremsor från en räknemaskin vilka i vissa fall inte gick att följa. Vid redovisningen har man blandat ihop två skilda metoder. Sålunda har utgående mervärdeskatt bokförts först vid betalningstillfället medan ingående skatt bokförts vid faktureringen. B.H:s hustru har inte haft kunskap att sköta dagbokföringen på rätt sätt.

Genom B.H:s erkännande och utredningen i övrigt är styrkt att han uppsåtligen åsidosatt honom åliggande bokföringsskyldighet på sätt åklagaren påstått. Han skall därför dömas för bokföringsbrott.

Vårdslös skatteuppgift.

B.H. har erkänt att oriktiga uppgifter lämnats i deklarationerna men bestritt att detta kan tillräknas honom som grov oaktsamhet. Han har uppgett att han förlitat sig på att de av hustrun upprättade deklarationerna var riktiga och därför inte alls kontrollerat dessa.

B.H:s förfarande i vad avser varje särskild deklaration är att i skattebrottsligt hänseende bedömas som ett brott. TR:n finner visserligen uppenbart att B.H. förfarit grovt oaktsamt när han avgav deklarationerna. För att ansvar för vårdslös skatteuppgift skall inträda krävs emellertid enligt 5 § skattebrottslagen, utöver att grov oaktsamhet som avses i lagrummet visats föreligga, att gärningen rör betydande belopp. Endast deklarationen avseende redovisningsperioden mars-april 1980, vari skatten upptagits med ett 14 kr för lågt belopp, kan enligt TR:ns mening anses röra ett betydande belopp. Beträffande denna deklaration skall alltså B.H. dömas för vårdslös skatteuppgift medan åtalet i övrigt skall ogillas.

Förskingring (åtalspunkt 4 och 5).

B.H. har erkänt gärningarna. Riktigheten av hans erkännande vinner stöd av utredningen i övrigt. Det är alltså styrkt att B.H. gjort sig skyldig till upprepade fall av förskingring avseende båtar till ett värde av omkring 210 000 kr.

Olovligt förfogande.

B.H. har bestritt ansvar och därvid anfört: Med kunder ingångna köpeavtal brukade B.H. diskontera hos Svenska Finans AB eller Volvo Finans Marin AB som då betalade köpesumman direkt till B.H.. Beloppet översändes kontant eller via bankgiro i regel utan angivande av vilket kontrakt beloppet avsåg. Två gånger i månaden fick B.H. redovisning för vad utbetalade belopp avsåg för kontrakt. Det är riktigt att han i början av aug 1980 mottog 32 000 kr från Svenska Finans AB. Han undersökte inte vilken försäljning som beloppet hänförde sig till men tog för givet att det rörde någon av hans kunder. Beloppet användes för utgifter i rörelsen. Först när han senare mottog redovisning från Svenska Finans AB fick han klart för sig att en felaktig utbetalning gjorts till honom. Han hade då redan förbrukat beloppet för utgifter i rörelsen och har sedan inte förmått betala tillbaka detta.

I målet är upplyst att beloppet betalats ut kontant till B.H. och att samtidigt som utbetalningskort skickats till honom även avsänts en utbetalnings-/registreringslista som upptog båtköparens namn och andra uppgifter avseende köpen.

TR:n finner omständigheterna vara sådana att B.H:s uppgift att han lyfte och förbrukade beloppet i den tron att medlen tillkom honom inte förtjänar något avseende. Tvärtom måste han anses övertygad om att ha tillgodogjort sig beloppet med insikt om att det av misstag utbetalats till honom. Han har härigenom gjort sig skyldig till olovligt förfogande.

Påföljden.

Även om det såsom åklagaren också framhållit här är fråga om s k ekonomisk brottslighet i mindre skala är denna dock av så pass allvarlig art att den bör medföra frihetsberövande påföljd om än förhållandevis kortvarig.

Näringsförbud.

I propositionen med förslag till stadgandet i 199 b § KL om förbud mot näringsverksamhet understryker föredragande departementschefen att näringsförbud i princip bara bör komma i fråga vid kvalificerade fall av illojala förfaranden. Som huvudförutsättningar för meddelande av näringsförbud bör gälla att vederbörande har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare. Vid bedömningen av om en näringsidkare förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer bör i första hand beaktas om det har förekommit sådana transaktioner som är främmande för en under affärsmässiga former driven verksamhet. Av betydelse är här handlingar genom vilka gäldenären har minskat sina tillgångar eller ökat sina skulder så att borgenärernas utsikter att få betalt för sina fordringar har förringats eller gått helt förlorade. Vikt bör kunna fästas vid om en rörelse har drivits vidare under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen och om gäldenären genom att fortsätta rörelsen i hög grad försämrat eller omintetgjort borgenärernas utsikter att få betalt. T ex bör kunna beaktas om en förlustbringande rörelse har fortsatts under utnyttjande av den möjlighet att få kredit som vederbörande har just därför att han driver en rörelse. Särskilt bör beaktas den självtagna kredit som möjliggörs av gällande uppbördssystem och av att det ofta dröjer länge innan skatter och allmänna avgifter som inte har betalats på förfallodagen blir föremål för indrivning. Om och på vilket sätt en näringsidkare fullgjort sin bokföringsskyldighet är också omständigheter som bör ha betydelse för bedömningen av om näringsförbud bör meddelas. Vid prövningen av om ett förbud skall meddelas skall också en bedömning ske av hans lämplighet att driva näring med hänsyn till risken för framtida otillbörliga förfaranden. B.H. har enligt vad han själv uppgivit fortsatt att under konkursen driva rörelse, om än i mindre omfattning, bestående i förmedling av båtaffärer och har förklarat sig ämna även i framtiden ägna sig åt egen verksamhet. Vid en samlad bedömning måste vad B.H. enligt vad ovan upptagits låtit komma sig till last och vad eljest upplysts om hans sätt att driva verksamheten enligt TR:ns mening anses innefatta ett så grovt illojalt beteende att förbud att driva näring skall meddelas honom. Tiden härför bör dock begränsas till 2 år. Med hänsyn till bl a att konkursen på grund av pågående rättegång inte kan beräknas bli avslutad inom en nära framtid finner TR:n ej skäl att förordna om tillfälligt näringsförbud.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.H. jämlikt 10 kap 1 § BrB för förskingring, jämlikt 10 kap 4 § BrB för olovligt förfogande, jämlikt 11 kap 3 § 1 st BrB för vårdslöshet mot borgenärer, jämlikt 11 kap 5 § BrB i dess lydelse före d 1 juli 1982 för bokföringsbrott samt jämlikt 5 § skattebrottslagen för vårdslös skatteuppgift till fängelse 4 mån samt meddelade jämlikt 199 b § 1 st KL B.H. förbud att idka näring för en tid av 2 år.

Domskäl

Domskäl. HovR:n finner lika med TR:n, att B.H. gjort sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer, bokföringsbrott, förskingring och olovligt förfogande.

Beträffande åtalet för vårdslös skatteuppgift har åklagaren preciserat sin talan att avse avlämnade deklarationer enligt följande

Redovisningsperiod Belopp för lågt redovisad

utgående mervärdeskatt

sept-okt 1979 1 766 kr

jan-febr 1980 6 464 kr

mars-april 1980 14 911 kr

maj-juni 1980 8 059 kr

juli-aug 1980 3 911 kr

sept-okt 1980 9 002 kr

nov-dec 1980 538 kr

jan-febr 1981 6 720 kr

mars-april 1981 3 146 kr

HovR:n finner lika med TR:n att B.H. förfarit grovt oaktsamt när han avgav deklarationerna och att varje särskild deklaration i skattebrottsligt hänseende skall bedömas för sig. För bifall till åtal för vårdslös skatteuppgift krävs bl a att gärningen rör betydande belopp. Vid upprepad brottslighet, som nu är fallet, kan dock kravet på beloppets storlek sättas väsentligt lägre än när det är fråga om en enstaka redovisningsperiod. Med hänsyn till att B.H. under tiden sept 1979-april 1981 avgivit nio oriktiga deklarationer bör därför åtalet för vårdslös skatteuppgift bifallas beträffande samtliga redovisningsperioder.

B.H. har gjort sig skyldig till allvarlig ekonomisk brottslighet, som förorsakat hans borgenärer avsevärd skada. Annan påföljd än fängelse kan ej ifrågakomma.

HovR:n finner uppenbart att B.H. skall meddelas näringsförbud. Tiden härför bör sättas något längre än vad TR:n angivit. B.H:s hustru B.H. innehar en d 18 mars 1983 hos LSt:n i Skaraborgs län inregistrerad firma under namnet Båtmäklaren, B. H. B.H. har uppgivit, att han arbetar i denna rörelse. Åklagaren har förklarat, att konkursen inom den närmaste tiden kommer att vara avslutad. HovR:n finner, att nu angivna omständigheter utgör särskilda skäl att bifalla yrkandet om tillfälligt näringsförbud.

Med hänsyn till brottens allvarliga beskaffenhet bör straffet - även med hänsyn till att B.H. ålägges näringsförbud - skärpas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n B.H. jämväl för vårdslös skatteuppgift beträffande övriga av åklagaren angivna redovisningsperioder till fängelse 8 mån och meddelar honom förbud att idka näring under en tid av 3 år. Näringsförbudet skall träda i kraft omedelbart.

Domskäl

Domskäl. Vad först angår frågan om omfattningen av HD:s prövning har B.H. i revisionsinlagan fört talan om ändring av den gemensamma påföljd som han av HovR:n ådömts för flera brott. Om prövningstillstånd hade meddelats utan begränsning, skulle B.H. ha varit oförhindrad att påkalla omprövning av skuldfrågan också beträffande andra gärningar än dem han i sin revisionsinlaga framställt särskilt yrkande om. Frågan är vilken betydelse det har att prövningstillståndet begränsats på förut angivet sätt.

När bestämmelserna i 54 kap 11 § RB om partiellt prövningstillstånd infördes år 1971, anfördes bl a att HD:s ställning som prejudikatinstans därigenom betonades. Föredragande departementschefen framhöll att i fråga om brottmål med flera åtalspunkter tillståndet borde få begränsas till en eller några åtalspunkter, medan HovR:ns sakerförklaring i övrigt skulle stå fast, varvid dock i klarhetens intresse tillståndet borde anges innefatta även påföljdsfrågan. Departementschefen tillade att tillstånd naturligtvis också borde kunna lämnas enbart i påföljdsfrågan. (Se prop 1971:45 s 97.)

Det skulle uppenbart strida mot de ändamålssynpunkter som ligger bakom möjligheten att meddela partiellt prövningstillstånd, om HD, sedan ett partiellt prövningstillstånd med den utformning som nu är aktuell har meddelats, skulle ha att ingå på prövningen av skuldfrågan beträffande andra åtalspunkter än de som särskilt angivits. Bl a skulle det begränsa domstolens möjligheter att till ledning för rättstillämpningen ta upp frågor i stora och omfattande brottmål, där endast någon enstaka åtalspunkt är av intresse från prejudikatsynpunkt. Det kan tilläggas att det inte är unikt att en domstol får pröva frågan om påföljd för flera brott utan att ta ställning till skuldfrågan för samtliga brott (jfr åtskilliga situationer vid tillämpning av 34 kap RB; se också Welamson, Rättegång VI, 2 uppl 1978 s 71 f).

På grund av det anförda skall HD:s prövning begränsas till dels skuldfrågan med avseende på åtalet för vårdslös skatteuppgift dels den gemensamma påföljd som föranleds av vad som i det hänseendet kan läggas B.H. till last och av övriga brott till vilka han funnits skyldig genom HovR:ns dom.

Riksåklagaren har i HD hemställt att få justera åtalet för vårdslös skatteuppgift till att avse följande gärningsbeskrivning: I avgivna deklarationer för mervärdeskatt har B.H. för nio redovisningsperioder under tiden sept 1979-april 1981 av grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter beträffande såväl utgående som ingående mervärdeskatt och därigenom föranlett fara för att skatt skulle dels påföras honom med för lågt belopp dels tillgodoräknas honom med för högt belopp, allt till ett sammanlagt belopp av 54 517 kr.

B.H. har gjort gällande att det sålunda framställda gärningspåståendet innefattar otillåten ändring av talan, eftersom åklagaren tidigare i målet endast fört talan beträffande utgående mervärdeskatt.

Av utredningen i målet framgår, att de belopp som åklagaren åberopat i stämningsansökningen och i HovR:n utgör för varje redovisningsperiod en sammanräkning av avvikelser beträffande såväl ingående som utgående mervärdeskatt; de i HovR:ns dom angivna beloppen utgör tillhopa 54 517 kr. Den av riksåklagaren nu lämnade gärningsbeskrivningen innefattar därför inte någon ändring av talan utan skall upptas till prövning av HD.

För vårdslös skatteuppgift döms enligt 5 § skattebrottslagen (1971:69) den som till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att skatt eller avgift påförs med för lågt belopp eller tillgodoräknas med för högt belopp, allt under förutsättning att gärningen rör betydande belopp.

B.H. har mot åtalet för vårdslös skatteuppgift invänt, dels att bevisning ej föreligger om och i vad mån mervärdeskattedeklarationerna är felaktiga eftersom de felaktigheter som lagts honom till last bygger på skönsmässiga uppskattningar, dels att han väl förfarit oaktsamt men att hans oaktsamhet ej varit grov, dels också att det ej är fråga om betydande belopp. Han har uppgivit att hans hustru skötte bokföringen och fyllde i deklarationerna och att han skrev under deklarationerna utan någon kontroll, eftersom han litade på sin hustru; han saknade kunskaper i bokföring och hade inte någon möjlighet att bedöma om deklarationerna var riktiga.

Vad först angår kravet i 5 § skattebrottslagen att gärningen skall ha rört betydande belopp - varmed såsom framgår av sammanhanget avses undandragna eller tillgodoförda skattebelopp - bör felaktiga uppgifter som hänför sig till en och samma redovisningsperiod bedömas som en gärning för sig. De av åklagaren påstådda avvikelserna i fråga om utgående och ingående mervärdeskatt uppgår för varje redovisningsperiod sammantaget till det av HovR:n för perioden angivna beloppet. Det skall alltså beträffande vart och ett av dessa belopp avgöras om det är att anse som betydande i den mening som avses i 5 § skattebrottslagen.

I en promemoria från brottsförebyggande rådet, PM 1982:1, Skattebrott och skattemål, redovisas att riksåklagaren efter samråd med företrädare för riksskatteverket har funnit det lämpligt att rekommendera underställda åklagare att i fråga om vårdslös skatteuppgift anse den objektiva brottsbetingelsen betydande belopp uppfylld först när den undandragna skatten uppgår till minst basbeloppet "för det aktuella taxeringsåret", avjämnat till närmast högre tusental kr. Rekommendationen har inte prövats i något refererat överrättsavgörande.

I förhållande till vissa uttalanden under förarbetena till skattebrottslagen (se prop 1971:10 s 233, 241 och 255) framstår en gräns på ett basbelopp som hög. Emellertid infördes i samband med skattebrottslagen systemet med administrativ påföljd i form av skattetillägg, en påföljd som otvivelaktigt kan vara högst kännbar. Avsikten var att straff för vårdslös skatteuppgift skulle inträda endast i mer kvalificerade fall. Att, som numera synes ha skett i rättstillämpningen, sätta gränsen vid ett betydligt högre belopp än som från början avsågs, kan inte föranleda erinringar, eftersom fråga är om oaktsamhetsbrott. Tvärtom tillgodoses härigenom ytterligare de processekonomiska synpunkter, som bl a låg till grund för reformen.

Den diskussion som förts om begreppet betydande belopp synes främst ha hänfört sig till det undandragna skattebeloppet vid oriktig inkomstskattedeklaration. Vilken slutsats som beträffande mervärdeskatt kan dras av denna diskussion kan vara tveksamt. Skäl kan anföras både för att tillämpa lägre belopp och för att använda samma belopp. I den förra riktningen talar det förhållandet att mervärdeskattedeklarationer regelmässigt avges sex gånger årligen och att uppkommande felaktigheter ofta återkommer från deklaration till deklaration. En sådan omständighet är dock snarare av intresse vid bedömning av om gärningen är uppsåtlig eller om en oaktsamhet kan anses grov. Till förmån för att man vid mervärdebeskattningen skall godta samma gränsvärde kan andragas att det på mervärdeskatteområdet ofta är fråga om beloppsmässigt stora underlag, som inte direkt avspeglar den skattskyldiges vinst av verksamheten och sålunda hans skatteförmåga. Härtill kommer naturligtvis önskvärdheten att inte behöva röra sig med skilda gränsdragningar på näraliggande områden.

I förarbetena till skattebrottslagen talas på ett ställe (nämnda prop s 233) om att beloppet kan sättas lägre än eljest, när fråga är om upprepad brottslighet. Såvitt fråga är om vårdslös skatteuppgift är emellertid begreppet betydande belopp ett objektivt brottsrekvisit, som måste hänföra sig till den särskilda gärningen. I saklig riktning talar mot en sådan rättstillämpning som den i propositionen antydda - utöver vad som förut sagts om den återkommande mervärdeskatteredovisningen - att skattetillägg ju utgår i proportion till de undandragna beloppen och alltså utgör en adekvat reaktion också vid upprepad brottslighet.

Det kan inte komma i fråga att till ledning för domstolarnas rättstillämpning fastställa någon exakt gräns för vad som skall anses vara betydande belopp. I allmänhet torde dock gränsen kunna sättas vid ungefär ett basbelopp.

På grund av det anförda finner HD att, med undantag för redovisningsperioden mars-april 1980, de avvikelser som lagts B.H. till last och som samtliga avsevärt understiger tillämpliga basbelopp, inte kan sägas röra betydande belopp i den mening som avses i 5 § skattebrottslagen.

Vad angår perioden mars-april 1980, då basbeloppet var 14 900 kr, utgör det i HovR:ns dom angivna beloppet, 14 911 kr, skillnaden mellan mervärdeskatt som B.H. enligt deklarationen skulle ägt återfå och vad han enligt den av S gjorda revisionen haft att fordra. Av revisionspromemorian framgår att avvikelsen huvudsakligen hänför sig till ett belopp på 14 kr som upptagits på slagremsa för ingående mervärdeskatt men för vilket underlag ej påträffats vid revisionen. Visserligen har B.H:s bokföring varit i hög grad bristfällig, men beloppet är dock som enstaka post så stort att en förklaring till detsamma maste kunna krävas av honom. Någon sådan har inte lämnats. Det får därför anses styrkt att deklarationen är felaktig i vart fall till den del det grundas på nu senast nämnt belopp. Felet reduceras i någon mån genom att, som framgår av revisionspromemorian, vissa fel också till B.H:s nackdel har konstaterats. Även om siffran för icke uppgiven utgående skatt - 1 222 kr - på grund av S:s uppgifter måste bedömas med viss försiktighet finner sig HD med tillräcklig säkerhet kunna utgå från att felaktigheterna avseende ingående och utgående skatt sammantagna avsett ett belopp om minst ca 14 000 kr. Då bas beloppet vid ifrågavarande tid uppgick till 14 900 kr får med hänsyn till vad förut sagts de oriktiga uppgifterna anses röra ett betydande belopp. Fara för att mervärdeskatt i motsvarande mån skulle undandragas har förelegat. Åtalet för vårdslös skatteuppgift såvitt avser den nu berörda perioden skall alltså bifallas.

Av utredningen - bl a nytt förhör i HD med S - måste anses framgå att B.H:s mervärdeskattedeklarationer under den med åtalet avsedda tiden varit fortlöpande felaktiga i fråga om såväl utgående som ingående mervärdeskatt och att detta haft samband med den ofullständiga och otillförlitliga bokföringen i den av honom bedrivna näringsverksamheten. B.H. får därför anses ha lämnat de oriktiga uppgifterna för redovisningsperioden mars-april 1980 av grov oaktsamhet.

HD gillar sålunda den prövning av åtalet för vårdslös skatteuppgift som TR:n gjort.

Även i fråga om påföljden finner HD att TR:ns bedömning bör godtas.

Frågan om näringsförbud, som inte är att anse som en påföljd för brott, är slutligt avgjord genom HovR:ns dom.

Domslut

Domslut. HD avvisar B.H:s yrkanden såvitt angår andra frågor än ansvar för vårdslös skatteuppgift och påföljden.

HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att åtalet för vårdslös skatteuppgift ogillas såvitt det avser andra redovisningsperioder än perioden mars-april 1980 och att påföljden bestäms till det av TR:n utmätta straffet, fängelse 4 mån.