NJA 2013 s. 931

Enligt 58 kap. 3 § första stycket 2 RB får resning beviljas till men för en tilltalad som har frikänts, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år och det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats och vars förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade dömts för brottet. Enligt andra stycket får resning inte beviljas på grund av någon ny omständighet eller något nytt bevis, om inte parten gör sannolikt att han inte hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset i rättegången, eller att han annars har haft giltig ursäkt för att inte göra det.

Enligt 58 kap. 4 § andra stycket RB ska en ansökan om resning till men för den tilltalade göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

Avser en dom i brottmål även skadestånd, gäller beträffande resning i den delen vad som är föreskrivet om resning i tvistemål (58 kap. 9 § RB). Beviljas resning i ansvarsdelen, får dock resning samtidigt beviljas, utan sådan tvistemålsprövning, även beträffande skadestånd.

För resning enligt den nu aktuella bestämmelsen fordras att det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats. Syftet med detta s.k. nyhetskrav är att förhindra att det sker en omprövning av bevisvärderingen på extraordinär väg. Nyhetskravet hindrar dock inte att den bevisning som förelåg vid rättegången prövas på nytt i ljuset av den nya bevisningen. Den värdering som hovrätten gjorde av den då föreliggande bevisningen ska emellertid ligga till grund för prövningen även i resningsärendet (se vidare p. 26).

Som grund för resning åberopar riksåklagaren den omständigheten att kroppen efter M.J. har hittats och den bevisning som har tillkommit i direkt anslutning till detta. Den består av protokoll från den rättsmedicinska undersökningen av kroppen, undersökningar av fyndplatsen och av M.J:s bil samt av uppgifter lämnade av F.S. Denna bevisning uppfyller nyhetskravet. Detsamma gäller en redovisning av förhör med 33 namngivna personer som M.J. hade haft kontakt med, och som enligt riksåklagaren har kunnat avföras från utredningen. Också den fördjupade analysen av M.J:s användning av dator och mobiltelefon uppfyller nyhetskravet.

Riksåklagaren åberopar vidare protokoll från förhör med L.J., Ma.J., S.W. och J.S. Uppgifterna återfinns i de förundersökningsprotokoll som upprättades inför rättegången, men såvitt framgår av handlingarna åberopades de inte vid rättegången. Nyhetskravet är därför enligt riksåklagaren uppfyllt även med avseende på dessa vittnen.

Den nya bevisning som har ett direkt samband med att M.J:s kropp påträffades hade inte kunnat åberopas under rättegången. Kravet i 58 kap. 3 § andra stycket RB, att den part som ansöker om resning ska ha gjort sannolikt att han inte hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset i rättegången eller att han annars har haft giltig ursäkt för att inte göra det, är därför uppfyllt i den delen.

Förhören med de 33 namngivna personerna kunde ha gjorts inför rättegången. Sedan M.J:s kropp har påträffats har visserligen bevisningen för att hon dödats stärkts väsentligt och utredningen kunnat koncentreras kring frågan om vem som dödade henne. Det kan därför anses ha varit i någon mån befogat att efter fyndet av kroppen förstärka utredningen kring frågan om möjliga gärningsmän. Det är emellertid inte tillräckligt för att det ska ha funnits giltig ursäkt för att åberopa bevisningen avseende de 33 personerna först nu.

Också den fördjupade analysen av M.J:s användning av dator och mobiltelefon kunde ha genomförts inför rättegången. Riksåklagaren har inte lämnat någon förklaring till att fyndet av M.J:s kropp skulle ha motiverat att analysen gjordes först därefter. Det har därmed inte visats föreligga giltig ursäkt för att inte genomföra och åberopa analysen under rättegången.

L.J., Ma.J., S.W. och J.S. hade lämnat sina uppgifter under förundersökningen. Uppgifterna var alltså kända för åklagaren före rättegången men åberopades inte. Enligt riksåklagaren medför det som har kommit fram efter det att M.J:s kropp hittades att delar av den tidigare bevisningen kommer i ett nytt ljus och att det fanns giltig ursäkt att inte åberopa vittnena redan vid rättegången.

L.J:s och Ma.J:s uppgifter rör i huvudsak observationer av en man i en jeep på en rastplats i Spekeröd, i närheten av den plats där M.J:s kropp påträffades. De har ett sådant samband med fyndet av M.J:s kropp att det får anses ursäktligt att de åberopas först nu.

S.W:s och J.S:s uppgifter avser frågan om när M.J:s bil fanns på pendlarparkeringen. Den frågan hade betydelse redan vid rättegången. Men sedan M.J:s kropp påträffats är det i det närmaste klarlagt att någon annan än hon själv ställde bilen på parkeringen. Bevisningen har också stärkts när det gäller dödstidpunkten. Frågan om när hennes bil sågs på pendlarparkeringen har därför fått större betydelse. Åklagaren får därmed anses ha haft giltig ursäkt att åberopa S.W:s och J.S:s uppgifter först nu.

Resning till men för den tilltalade ska sökas inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

M.J:s kropp hittades den 14 april 2012 och riksåklagaren ansökte om resning den 8 april 2013. Den bevisning som har ett direkt samband med att kroppen påträffades har därmed åberopats i rätt tid.

De uppgifter som L.J., Ma.J., S.W. och J.S. har lämnat var kända mer än ett år före resningsansökningen. Uppgifterna fick dock ny betydelse genom att M.J:s kropp hittades, och som har sagts tidigare får det av den anledningen godtas att de åberopas först nu. Frågan är dock om ettårsfristen i ett sådant fall lägger hinder i vägen för att uppgifterna åberopas, eller om fristen med avseende på dessa uppgifter ska räknas från en senare tidpunkt.

I rättsfallet NJA 1998 s. 321 åberopade riksåklagaren bl.a. flera vittnesförhör. En del vittnen hade därvid hörts såväl tidigare än ett år före resningsansökningen som senare. HD uttalade i det fallet att övervägande skäl talar för att ettårsfristen ska räknas särskilt för varje åberopad ny omständighet och varje åberopat nytt bevis.

I detta fall grundas emellertid resningsansökningen på väsentligen ett enda förhållande, nämligen att M.J:s kropp har hittats. Det föreligger då inget hinder enligt 58 kap. 4 § andra stycket RB mot att åberopa den bevisning som förelegat dessförinnan men för vilken det finns giltig ursäkt att åberopa den först nu.

Det sagda innebär att det inte finns något hinder för åklagaren att i resningsärendet åberopa de uppgifter som L.J., Ma.J., S.W. och J.S. har lämnat.

Vid bedömningen av vilken betydelse den nya bevisningen skulle ha haft om den hade funnits redan vid rättegången i hovrätten ska de omständigheter och den bevisning som presenterades i rättegången där värderas på det sätt som har kommit till uttryck i hovrättens dom (se p. 4 och ytterligare i p. 26). Den fråga som hovrätten hade att ta ställning till var om det var bevisat att F.S. den 28 juli 2010, i sin och M.J:s bostad, uppsåtligen berövade M.J. livet genom mycket kraftigt våld mot hennes huvud eller överkropp.

Hovrätten ansåg att omständigheterna talade mycket starkt för att M.J. var död och fann det utrett att blodet i sängbotten kom från henne. Bevisningen talade för att M.J. skottskadades i sitt sovrum i samband med att blodfläcken uppstod. Men även om detta hade varit fullständigt klarlagt hade det enligt hovrätten inte visat att hon hade utsatts för dödligt våld på det sätt som åklagaren hade påstått. Om det hade bevisats att M.J. hade fått en skottskada hade inte heller detta, i brist på annan utredning kring händelseförloppet, medfört att det var bevisat att någon hade skadat henne uppsåtligen. Det bedömdes vidare att det inte kunde uteslutas att någon annan än F.S. hade kunnat hitta det som behövdes för att dölja blodfläcken och bädda om sängen. Det gick enligt hovrätten inte heller att dra slutsatsen att F.S. var den ende som hade tid att dölja fläcken.

Det kunde enligt hovrätten inte uteslutas att det var M.J. som vittnet K.H. iakttog på Svartedalsvägen under förmiddagen den 28 juli 2010 eller att det var M.J. själv som kl. 14.21 den dagen skickade sms till C.J. med meddelandet att hon var på väg till Linköping eller Lidköping. Vidare talade det faktum att M.J. tidigare hade skickat fordonsfrågor via sms i viss mån för att hon skickade en sådan fråga kl. 14.39. Hovrätten konstaterade att det sista meddelandet från M.J:s mobiltelefon skickades till F.S:s mobiltelefon vid tiotiden på förmiddagen den 29 juli och att de båda telefonerna då kopplades upp mot olika telemaster, M.J:s mot masten Stora Höga N och F.S:s mot masten Kode N. Hovrätten fann det inte utrett att de bankomatuttag och försök till uttag som gjordes med M.J:s två bankkort strax före kl. 11 den 28 juli i Stora Höga hade gjorts av F.S. Hovrättens slutsats var att det inte av telefontrafiken, bankomatuttagen eller vittnesuppgifterna gick att dra säkra slutsatser när det gäller frågan om M.J. hade avlidit den 28 juli 2010.

Sammanfattningsvis fann hovrätten att många - men inte alla - omständigheter som hade kommit fram i målet var väl förenliga med åklagarens påstående. Det innebar dock inte att omständigheterna inte kunde ha andra förklaringar, inte ens om de sågs sammantagna. Utredningen i hovrätten var inte sådan att man med säkerhet kunde utesluta möjligheten att M.J:s försvinnande hade en annan förklaring än att F.S. hade dödat henne, än mindre att det skedde på det sätt och vid den tidpunkt som åklagaren hade påstått. Åtalet ansågs därmed inte styrkt.

Den nya bevisning som har ett direkt samband med att M.J:s kropp har påträffats utgörs, som har framgått, av en rättsmedicinsk undersökning av kroppen samt av undersökningar av fyndplatsen och av hennes bil. Enligt den rättsmedicinska undersökningen talar utseendet på M.J:s skador för att de har uppkommit genom skott mot huvudet. Dödsorsaken har inte kunnat fastställas men skadorna på skallen och omständigheterna kring fyndet talar starkt för att M.J. har dödats. Fyndplatsen var ett otillgängligt skogsparti ca tio minuters bilväg från M.J:s och F.S:s bostad. Kvarlevorna låg inlindade i sängkläder, vilka i sin tur var omslutna av en vit presenning. Kroppen låg gömd under nio mindre granar. Sängkläderna var av samma märke och sort som de som hade funnits i M.J:s säng. Enligt undersökningen av M.J:s bil hade den inlindade kroppen fått plats i lastutrymmet under förutsättning att baksätets ryggstöd hade fällts framåt.

L.J. har under förundersökningen berättat att han natten till den 28 juli 2010 befann sig på Spekeröds rastplats och då såg en silverfärgad stadsjeep som han spontant tänkte var likadan som den bil hans granne M.J. hade. Ur jeepen kom en man, som öppnade bagageluckan. I bagageutrymmet stod bl.a. en vit låda, som var så stor att bilens baksäte måste ha varit nedfällt. Lådan var täckt med en stor plastpåse eller liknande. L.J. trodde att klockan var omkring 01.00 när han kom hem efter händelsen på rastplatsen. Han har även under förundersökningen berättat att han påföljande natt omkring kl. 01.30 såg, som han uppfattade det, samma bil på pendlarparkeringen i Stora Höga. Hans hustru Ma.J. har också uttalat sig om tidsförhållandena och därvid lämnat uppgifter som i någon mån avviker från L.J:s.

S.W. har under förundersökningen berättat om en bil som liknade M.J:s och som han såg på pendlarparkeringen i Stora Höga, troligen den 28 juli, strax före kl. 12.50 då han tog tåget mot Göteborg. J.S. har berättat om en motsvarande iakttagelse tidigt på morgonen den 29 juli.

Som tidigare har sagts ska i resningsärendet de omständigheter och den bevisning som presenterades i rättegången värderas på samma sätt som hovrätten gjorde. Någon fristående omvärdering får alltså inte ske. Det hindrar inte att vissa omständigheter och bevis ges en annan betydelse i ljuset av den nya utredningen och att de alltså i den meningen värderas annorlunda (se p. 4 och 19). Ny utredning kan påverka bedömningen av bevisvärdet av ett redan prövat bevis. Styrkan av den bevisning som har förelegat är därvid av intresse. För att det ska kunna avgöras om den nya bevisningen har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger måste den sålunda bedömas med beaktande av den gamla bevisningens värde i enlighet med vad som har redovisats i domen eller, om sådan redovisning saknas eller inte ger tillräcklig ledning, har fastställts efter resningsdomstolens självständiga bedömning. (Se NJA 2011 s. 254 p. 16.)

Av särskild betydelse för frågan om vilka omvärderingar som nu får ske är de bedömningar som hovrätten gjorde om dels telefontrafiken m.m., dels sambandet mellan blodfläcken och hålet i väggen.

Frågan är om dessa bedömningar tillåter en annan bevisvärdering nu beträffande slutsatserna i frågan huruvida M.J. avled den 28 juli 2010 samt om hon utsattes för dödligt våld på det sätt som åklagaren har påstått och om det i så fall skedde uppsåtligen.

Genom att M.J:s kropp har påträffats och genom den utredning som har gjorts i anslutning till det är det klarlagt att hon dog i sin säng och att någon undanskaffade kroppen i det emballage som kroppen hittades i. Hovrätten gjorde sina bedömningar angående sambandet mellan blodfläcken och hålet i väggen utifrån hypotesen att M.J. ”skottskadades”. Det innebär att det inte finns något hinder mot andra bedömningar i de avgörande frågorna utifrån utgångspunkten - som alltså numera är befogad - att hon dog i sin säng och att kroppen undanskaffades. Det innebär också att det inte finns något hinder mot andra slutsatser än de som hovrätten har dragit beträffande data- och telefontrafikens betydelse som bevis angående frågan om M.J. avled den 28 juli 2010 och om F.S. använde hennes mobiltelefon och bankkort.

Som nyss har sagts är det numera klarlagt att M.J. dog i sin säng och att någon undanskaffade kroppen i emballaget. Det är också klarlagt att någon dels försökte undanröja spår i M.J:s sovrum, dels vidtog åtgärder i syfte att ge intryck av att hon hade rest bort. Om M.J. har dödats och om gärningsmannen i så fall är någon annan än F.S. måste det rimligen förutsätta, med hänsyn till vad F.S. har berättat och vad som är känt om användningen av M.J:s bankkort, dator och mobiltelefon, att det skedde någon gång efter det att F.S. enligt egen uppgift lämnade hemmet strax före midnatt den 28 juli och innan han återvände på förmiddagen den 29 juli.

I utredningen finns åtskilligt som talar emot detta. Sålunda har ingenting kommit fram om att M.J. träffade någon under den aktuella tiden. Vidare talar innehållet i det sms som sändes från M.J:s mobiltelefon till C.J:s den 28 juli kl. 14.21 för att det var någon annan än M.J. som sände det och att det var en person som försökte dölja att M.J. redan då var död. F.S. har vidare, enligt sin berättelse, inte sett några tecken på att M.J. har avlidit i bostaden innan han återvände på förmiddagen den 29 juli. Härtill kommer dels de uppgifter som har lämnats av S.W. och J.S. och som tyder på att M.J:s bil stod på pendlarparkeringen redan den 28 juli, dels de uppgifter som har lämnats av L.J. som i någon mån talar för att M.J:s bil med hennes döda kropp fanns på Spekeröds rastplats redan natten till den 28 juli.

På grund av det anförda är det sannolikt att hovrätten, om den nya bevisningen hade förebringats under rättegången, hade funnit det ställt utom rimligt tvivel, dels att M.J. var död redan före kvällen den 28 juli, dels - som en följd härav - att det var F.S. som undanskaffade M.J:s kropp och även i övrigt företog åtgärder i syfte att dölja att hon dog i sin säng av ett pistolskott.

Enligt åklagarens gärningsbeskrivning har F.S. dödat M.J. uppsåtligen. Fyndet av M.J:s kropp och den utredning som har samband härmed innebär att bevisningen för detta påstående har stärkts. Frågan är då vilket utrymme som finns för andra händelseförlopp, exempelvis att hon har dödats av oaktsamhet. Vid besvarandet av denna fråga ska det beaktas att F.S., enligt vad som nu måste vara utgångspunkten för bedömningen, har farit med osanning genom att bl.a. inte berätta om sina åtgärder för att dölja att M.J. var död.

I vissa fall har den tilltalade i rättspraxis ansetts kunna åläggas en förklaringsbörda och fällts till ansvar när han eller hon inte har kunnat uppfylla denna (se bl.a. rättsfallen NJA 1984 s. 520, NJA 2001 s. 551 och NJA 2001 s. 570). Angående kravet i Europakonventionen på rättvis rättegång har Europadomstolen uttalat att den tilltalades tystnad kan beaktas vid värderingen av åklagarens bevisning i situationer då han eller hon kan förväntas komma med en förklaring (se fallet John Murray mot Förenade Kungariket, dom den 8 februari 1996 i mål 18731/91). Som tidigare sagts måste utgångspunkten vara att F.S. inte bara har undvikit att lämna en förklaring till M.J:s försvinnande utan också lämnat uppgifter om sina egna förehavanden i det sammanhanget som inte har varit sanna. Huruvida F.S. skulle ha dömts enligt åtalet om den nya bevisningen hade funnits tillgänglig vid hovrättens prövning måste därför antas i hög grad bero på om han hade kunnat lämna en rimlig förklaring till de åtgärder som han vidtog. Någon sådan förklaring har han hittills inte lämnat.

Mot bakgrund av det anförda är det visserligen inte klarlagt men sannolikt att förebringandet av den nya bevisningen i rättegången skulle ha lett till att F.S. hade dömts enligt gärningspåståendet

I enlighet med det anförda ska resning beviljas till men för F.S. i fråga om ansvar och skadestånd. Enligt 58 kap. 7 § RB ska målet åter tas upp i Hovrätten för Västra Sverige.

Med den bedömning som HD nu har gjort i fråga om bevisläget är F.S. på sannolika skäl misstänkt för mordet på M.J. Då det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas ska han häktas. I enlighet med 24 kap. 17 § tredje stycket RB ska anmälan göras hos HD så snart häktningsbeslutet har verkställts.