Av fastigheterna 96:e kvarteret Vagnslidret 6 och 7 i stadsdelen Tynnered, Göteborgs kommun, gränsar Vagnslidret 7 till Lingonvägen medan Vagnslidret 6 är belägen innanför Vagnslidret 7. Genom ett s k vägskaft har sistnämnda fastighet förbindelse med Lingonvägen. Enligt en d 15 mars 1976 upprättad nybyggnadskarta sträcker sig skaftvägen utefter den norra gränsen till Vagnslidret 7. På vardera fastigheten har Eurohus uppfört en friliggande villabyggnad med carport. H.S. och E.S. var ägare till Vagnslidret 6 respektive 7. De upprättade en d 28 jan 1980 daterad ansökan om gemensamhetsanläggning, avseende gemensam utfart för de båda fastigheterna. Enligt ansökan skulle utfartsvägen ha en bredd av 4 m och utläggas 2,5 m från den norra gaveln på den på Vagnslidret 7 belägna villabyggnaden. Därvid skulle omkring 1 m kvarstå till den i norr angränsande fastigheten. Genom ett d 1 febr 1980 daterat köpebrev förvärvade I.S. Vagnslidret 7. Efter att ha tagit del av den förutnämnda ansökningen om gemensamhetsanläggning undertecknade I.S. ett tillägg till densamma. E.G. förvärvade genom ett d 20 och 21 mars 1980 daterat köpekontrakt Vagnslidret 6.

Ansökan om gemensamhetsanläggningen inkom till fastighetsmyndigheten i Göteborgs kommun d 19 mars 1980. I.S. återkallade emellertid skriftligen ansökningen d 14 maj 1980. Sedan fastighetsbildningsmyndigheten d 17 juni 1980 påbörjat anläggningsförrättningen, meddelade myndigheten d 1 okt 1980 beslut om att inställa förrättningen. Som skäl för beslutet anförde myndigheten:

"Av tidigare utredning framgår att 96:e kv Vagnslidret 6 och 7 byggts och sålts av Eurohus. I.S. är medveten om att gemensamhetsanläggning skall inrättas genom påskrift på ansökningen. Denna ansökan har I.S. återkallat med motiv att vägen inte kommer att användas gemensamt. Garage skall inte byggas i sådant läge att gemensam utfart erfordras. E.G. hävdar att han förvärvat fastigheten under förutsättning av att gemensamhetsanläggning inrättas för gemensam utfart. - Möjligheterna att inrätta anläggning oberoende av fastighetsägarens samtycke regleras i 5 och 8 §§anläggningslagen. Först och främst måste fastigheten ha ett behov av den nyttighet som anläggningen innebär. Behovet för Vagnslidret 7 har ändrats då något garage inte skall byggas så att gemensam utfart erfordras. Behov av gemensam anläggning väntas inte föreligga inom den närmaste framtiden. Väsentlighetsvillkoret enligt § 5 anläggningslagen är därmed inte uppfyllt, varför förrättningen inställes. Äganderätt till vägen och ersättning för eventuell flyttning bedöms vara en civilrättslig fråga."

E.G. anförde besvär hos Göteborgs TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att ärendet måtte återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten för ytterligare prövning. Som grund för yrkandet anförde han att myndigheten i enlighet med bestämmelsen i 4 kap 39 § 1 st sista punkten FBL skulle ha berett parterna tillfälle att få frågan om I.S:s bundenhet av överenskommelsen om gemensamhetsanläggning prövad innan förrättningen avslutades. I andra hand hävdade E.G., att han - för den händelse förutsättningar för gemensamhetsanläggningens genomförande ej skulle anses föreligga - i stället skulle ha beretts tillfälle att framställa yrkande om uttagande av vägrätt enligt 49 § anläggningslagen.

I.S. bestred bifall till besvären. Som grund för sin inställning åberopade hon att den gällande tomtindelningen skulle följas, eftersom hon återkallat ansökan om gemensamhetsanläggning.

TR:n (rådmannen Dahlén, fastighetsrådet Pettersson och rådmannen af Klinteberg), som avgjorde målet utan huvudförhandling, meddelade utslag d 25 mars 1981. I utslaget antecknades inledningsvis att det var upplyst i målet att utfartsvägen redan var anlagd i enlighet med ansökningen om gemensamhetsanläggning men att den inte var färdigställd. TR:n anförde i utslaget följande

Skäl. Enligt bestämmelserna i 5 § anläggningslagen får gemensamhetsanläggning ej inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. I.S:s ändrade inställning till anordnandet av gemensamhetsanläggning och återkallelse av ansökan därom måste - på sätt fastighetsbildningsmyndigheten anfört - medföra att väsentlighetsrekvisitet ej längre kan anses föreligga. - Enligt bestämmelserna i 49 § anläggningslagen kan rätt upplåtas för en fastighet att bygga väg över annan fastighet, om det är av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighetens behov av väg och vägen inte medför synnerligt men för sistnämnda fastighet. Mot bakgrunden av den omständigheten att den gällande tomtindelningen medför möjlighet att anordna utfartsväg från E.G:s fastighet kan E.G:s krav på fastighetsbildningsmyndighetens prövning därav ej vinna beaktande. Besvären skall därför ogillas.

TR:ns utslag hade följande

Slut. TR:n lämnar besvären utan bifall.

E.G. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att ärendet skulle återförvisas till förrättningsmannen för fortsatt handläggning.

I.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Jagander, fastighetsrådet Carlander, hovrättsrådet Dyhre, referent, och adj led Nilsson) anförde i utslag d 25 sept 1981:

Skäl. E.G. har till stöd för sin talan anfört bl a: Den mellan fastighetsägarna i samband med förvärven en gång träffade överenskommelsen om gemensamhetsanläggning är bindande för dem och skall ligga till grund för anläggningsförrättningen. Åberopandet av denna grund innebär att väsentlighetskravet enligt 5 § anläggningslagen saknar betydelse för den fortsatta prövningen av ärendet.

E.G. har i HovR:n åberopat en av civilingenjören S.B. d 16 april 1981 upprättad PM, vari S.B. efter redogörelse för faktiska förhållanden anför bl a: Enligt 16 § 1 anläggningslagen äger sakägarna dispositionsfrihet beträffande väsentlighetsvillkoret i 5 § samma lag så länge de inte åsidosätter bestämmelser som tillkommit i det allmännas intresse eller sådana rättsägares intressen som inte får föra talan vid förrättningen. I förevarande fall uppfyller den i samband med ansökan om förrättningen träffade överenskommelsen dessa villkor. I princip är en fastighetsägare bunden av en överenskommelse och kan inte ensidigt återkalla densamma. Överlåts fastigheten under förrättningens gång är den nye ägaren enligt 19 § anläggningslagen jämförd med 4 kap 40 § FBL bunden av vad förre ägaren medgivit. - I detta fall är det uppenbart både tidsmässigt och innehållsmässigt att överenskommelsen tillkommit i samband med ansökan om förrättningen och varit avsedd att ligga till grund för denna. Överenskommelsen kan därför inte jämställas med s k äldre avtal varom särskilda bestämmelser finns i 34 § 5 st lagen om enskilda vägar.

I.S. har anfört bl a: Någon formell överenskommelse om gemensamhetsanläggning avseende de aktuella fastigheterna föreligger ej. Hon tillstår att hon tagit del av ansökan om gemensamhetsanläggning avseende gemensam utfart för fastigheterna jämte till ansökan hörande karta. Hon erhöll därefter av bl a byggnadsnämnden besked att en eventuell garagebyggnad inte nödvändigtvis - såsom uppgivits av säljaren - måste placeras mellan de aktuella fastigheterna utan att även alternativa placeringsmöjligheter förelåg. Till följd härav var det ej längre av väsentlig betydelse för hennes fastighet med gemensam utfart. Hon återkallade därför ansökan.

Ifrågavarande ansökan är dagtecknad d 28 jan 1980 och undertecknad av dåvarande ägarna till fastigheterna Vagnslidret 6 och 7. I.S., som d 1 febr 1980 förvärvade fastigheten Vagnslidret 7, har på ansökan skrivit att hon tagit del av densamma. Ansökan inkom till fastighetsbildningsmyndigheten d 19 mars 1980. I.S. återkallade för sin del ansökan d 14 maj 1980.

HovR:n finner att ansökan om gemensamhetsanläggning måste anses innefatta en överenskommelse avseende gemensam utfart enligt vad som angivits på den till ansökan hörande kartan. Överenskommelsen innebär ett medgivande från ägaren till fastigheten Vagnslidret 7 att väg får anläggas i överensstämmelse med ansökan och att mark på denna fastighet får tas i anspråk för detta ändamål. Medgivandet får anses ha lämnats vid förrättningen. I.S:s återkallelse av ansökan och därmed av medgivandet är därför utan verkan. Vid detta förhållande skall TR:ns utslag i huvudsaken och fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inställa förrättningen undanröjas samt ärendet visas åter till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning.

HovR:ns avgörande. HovR:n upphäver TR:ns utslag i huvudsaken samt återförvisar, med upphävande jämväl av fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inställa förrättningen, ärendet till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning.

I.S. anförde besvär och yrkade att HD måtte med upphävande av HovR:ns utslag fastställa det slut vartill TR:n kommit.

E.G. bestred ändring.

Statens lantmäteriverk avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anförde lantmäteriverket i huvudsak:

Utgången i målet synes vara beroende av huruvida man kan anse att det föreligger en vid förrättningen bindande överenskommelse mellan ägarna till de båda berörda fastigheterna angående en gemensam utfart. E.G., som äger Vagnslidret 6, har yrkat att anläggningen skall komma till stånd och därvid hävdat att en bindande överenskommelse om anläggningen föreligger. I.S., som äger Vagnslidret 7, har motsatt sig gemensamhetsanläggningen och bestritt att en gällande överenskommelse blivit träffad.

Förhållandena synes vara sådana att gemensamhetsanläggningen med hänsyn till de materiella villkoren i anläggningslagen (AL) inte kan genomdrivas tvångsvis. Fastighetsbildningsmyndigheten (FBM) har bedömt att väsentlighetsvillkoret i 5 § AL inte är uppfyllt för Vagnslidret 7. HovR:n har redovisat samma uppfattning. Bedömningen förefaller att ha fog för sig. Anläggningen kan emellertid komma till stånd på yrkande av ägaren till Vagnslidret 6 om det medges av ägaren till Vagnslidret 7, eftersom väsentlighetsvillkoret är dispositivt (16 § AL). En central fråga i målet är därför om det kan anses föreligga ett sådant medgivande som avses i 16 § AL.

HovR:n har funnit att ansökningen om gemensamhetsanläggning måste anses innefatta en överenskommelse om gemensam utfart i enlighet med den till ansökningen hörande kartan. Överenskommelsen innebär, enligt vad HovR:n uttalat, ett medgivande från ägaren till Vagnslidret 7 att väg får anläggas i överensstämmelse med ansökningen och att mark på fastigheten får tas i anspråk för detta ändamål. Medgivandet får enligt HovR:ns mening anses ha lämnats vid förrättningen.

HovR:n har i sina domskäl särskilt noterat att I.S. skrivit på ansökningshandlingen ("tagit del av denna ansökan"). HovR:n synes därmed ha ansett att I.S. vid den tidpunkt då ansökan upprättades var enig med de övriga berörda om inrättandet av gemensamhetsanläggningen. Lantmäteriverket (LMV) har inte möjlighet att värdera de invändningar angående E.S:s behörighet att underteckna ansökningen som I.S. har framställt. Med reservation för detta vill LMV anföra följande.

Ansökningshandlingen med den tillhörande kartan innehåller ett gemensamt yrkande från E. och H.S. om gemensamhetsanläggningen. Därmed måste man anse att en överenskommelse förelåg mellan dessa när ansökningshandlingen upprättades. HovR:n har emellertid ansett att överenskommelsen även kan åberopas gentemot I.S.. Enligt LMV:s mening utgör visserligen hennes påtecknande av ansökningshandlingen ingen uttrycklig accept. Påtecknandet tyder emellertid på att hon var enig med de övriga berörda om att gemensamhetsanläggningen skulle inrättas. Med tanke också på att hon undertecknat den odaterade karta som senare ingavs till TR:n torde man enligt LMV:s mening få anse att hon inträtt i överenskommelsen med H.S..

HovR:n har anfört att I.S:s medgivande får anses ha lämnats vid förrättningen. Är detta riktigt följer enligt LMV:s mening att medgivandet i princip binder ägaren till fastigheten i fråga. Den här berörda principen om sakägares bundenhet av egna medgivanden under förrättning är inte uttryckligen fastslagen i lagstiftningen men torde vara underförstådd i 4 kap 40 § FBL, som handlar om ny ägares bundenhet av förre ägarens medgivanden. Bestämmelserna i 4 kap 32 § FBL innefattar uttryck för principen om sakägares bundenhet med avseende på en speciell sakägaråtgärd, nämligen ansökningen. De restriktioner mot ändring av talan under förrättning som kännetecknar fastighetsbildningslagstiftningen har sin grund i att lagstiftningen har utformats i första hand med sikte på förrättningar med många sakägare vid vilka processekonomiska och praktiska hänsyn nödvändiggör en stark restriktivitet i det angivna avseendet.

Det aktuella målet kompliceras av att I.S:s medgivande har lämnats innan förrättningen inleddes. Enligt gängse definition anses en förrättning inledd när en ansökan har kommit in till FBM. I förevarande fall har I.S. påtecknat ansökningen och eventuellt också den odaterade kartan före den tidpunkt då ansökan lämnades in. Vid detta förhållande uppstår den principiella frågan om en överenskommelse som träffats innan förrättningen inletts, eller efter denna tidpunkt men utan FBM:s kännedom, får bindande verkan som ett medgivande vid förrättningen.

Enligt avtalsrättsliga principer kan det tyckas självklart att en överenskommelse måste betraktas som bindande och att en ensidig återkallelse inte kan godtas. Man kan också anta att sakägare som ingår överenskommelser före en förrättning normalt räknar med att de omedelbart när överenskommelsen ingås blir bundna av den.

Om man emellertid ser överenskommelsen som ett uttryck för medgivanden av processuell art inriktade på den kommande förrättningen är det möjligt att det bör anses att medgivandena inte blir bindande för sakägarna med mindre än att de bekräftas av dessa vid förrättningshandläggningen.

Varken lagtext, förarbeten eller rättspraxis synes ge klart besked om vilken av dessa båda tolkningar som är den riktiga. I det följande skall redovisas vissa synpunkter på de båda alternativen.

En rättstillämpning som innebär att ett utanför förrättningen lämnat medgivande inte blir bindande förrän det vidkänns vid förrättningen har vissa fördelar. Medgivandet får då karaktären av en handling som ingår som en del i ett officiellt förfarande. Det innebär att sakägarna kan agera utifrån den information de får av FBM angående de sakförhållanden och rättsregler som gäller. Man undviker på så sätt situationer där sakägarna på grund av okunskap och missförstånd ingår privata överenskommelser som de senare inte ensidigt kan frånträda vid förrättningen. Det kan också antas att en bättre balans uppstår mellan svaga och starka sakägargrupper. Vidare kan man vid förrättningen lättare ta hänsyn till ändrade förutsättningar som inträtt och undvika att t ex tillskapa gemensamhetsanläggningar som inte är så ändamålsenliga som det finns möjlighet till.

Vid betraktande av det alternativa synsättet, nämligen att överenskommelser som ingåtts före ansökan om förrättning är bindande, finner man emellertid även här uppenbara fördelar. Det gäller då inte minst vid enkla förrättningar när överenskommelser tecknas på ansökningshandlingen eller biläggs denna. I de flesta sådana fall avslutas förrättningen utan sammanträde och med överenskommelsen som grund för beslutet. Några rutiner för att undersöka om sakägarna står fast vid överenskommelsen tillämpas vanligtvis inte i dag. Eftersom sakägarna normalt torde känna sig bundna av överenskommelsen skulle en sådan rutin uppfattas som både stelbent och obehövlig. Överenskommelser används inte sällan som ett medel för att tillsammans med efterföljande förrättning genomföra planer m m. Förrättningshandläggningen förenklas avsevärt genom att en sakägare, exempelvis en kommun, tecknat frivilliga överenskommelser med övriga sakägare i viktiga frågor. Ett fall där det förekommer att överenskommelser används är ledningsrättsåtgärder med ibland ett stort antal berörda markägare. Ledningsägaren ingår då avtal med markägarna varefter avtalen lämnas in till FBM tillsammans med ansökan om förrättning. Vid förrättningar enligt AL tillämpas ett liknande förfarande speciellt beträffande skogsbilvägar.

Utifrån främst ändamålssynpunkt och med beaktande av fördelarna med de båda alternativa rättstillämpningarna talar övervägande skäl för att överenskommelser träffade före ansökan om förrättning, eller efter denna tidpunkt men utanför själva förrättningshandläggningen, bör anses träffade inom förrättningens ram och därmed ha bindande verkan som medgivanden, förutsatt att överenskommelsen i fråga åberopas av åtminstone ena parten vid förrättningen. Det måste självfallet också fordras att överenskommelsen verkligen avser just en sådan fråga som det är möjligt att träffa överenskommelse om vid förrättningen och som parterna har avsett skall fullföljas genom förrättningen. En särskild försiktighet i tolkningen härvidlag kan behöva iakttas när det gäller överenskommelser som träffats längre tid före förrättningen. I det nu aktuella fallet är det emellertid inte några problem i det avseendet.

En allmän reservation i det här förda allmänna resonemanget bör också göras såtillvida att man i vissa fall kan tänka sig konkurrens mellan ett medgivande av här diskuterat slag och någon annan disposition från medgivarens sida, t ex en överlåtelse av hans fastighet eller en rättighetsupplåtelse enligt JB. Det finns emellertid inte anledning att gå in på sådana frågor i det nu aktuella målet, som inte innehåller någon sådan komplikation.

En särskild fråga i det nu aktuella fallet är om byggnadsnämndens besked att garagebyggnaden inte nödvändigtvis måste placeras på det sätt som parterna ursprungligen hade utgått från, dvs mellan bostadshusen, kan anses ha rubbat förutsättningarna för den träffade överenskommelsen på ett sådant sätt att överenskommelsen av den anledningen inte längre är bindande. Vad I.S. har anfört till HD innebär möjligen att hon vill hävda detta. Den nya förutsättningen i fråga om möjligheterna att placera garaget och därmed också utfarten är enligt LMV:s mening otvivelaktigt väsentlig i sammanhanget. LMV kan emellertid inte bedöma om förhållandet kan åberopas som hävningsgrund.

Sammanfattningsvis anser LMV i övrigt, på förut redovisade grunder, i likhet med HovR:n att en för I.S. bindande överenskommelse om gemensamhetsanläggningen blev träffad vid förrättningen. Skäl för ändring av överklagade utslaget föreligger enligt LMV:s mening därför inte.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Swartling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande utslag:

Skäl. Av utredningen framgår att ansökningen om anläggningsförrättning innefattar en överenskommelse om anläggande av gemensam utfartsväg i enlighet med den vid ansökningen fogade kartan. Överenskommelsen innebär ett medgivande från ägaren till fastigheten Vagnslidret 7 att sådan gemensamhetsanläggning får inrättas samt att mark på denna fastighet får tas i anspråk för detta ändamål. I.S. får genom påtecknandet av ansökningen anses ha biträtt denna såsom medsökande. Genom ansökningens ingivande till fastighetsbildningsmyndigheten är det förut nämnda medgivandet att anse såsom lämnat vid förrättningen.

Sådana omständigheter har inte visats föreligga att I.S. ägt att senare under förrättningshandläggningen frånfalla medgivandet. Genom medgivandet har hinder mot anläggningen i vart fall på grund av bestämmelsen i 5 § anläggningslagen blivit undanröjt. Det slut vartill HovR:n kommit skall därför fastställas.

Slut. HD fastställer det slut HovR:ns utslag innehåller.

HD (JustR:n Hesser, Erik Nyman, Vängby, referent, Palm och Magnusson) beslöt utslag i enlighet med betänkandet.

Dödsboet efter H.H. äger Björna 2:91 i Örnsköldsviks kommun.

Enligt en d 9 sept 1971 fastställd byggnadsplan för Björna stationssamhälle skall ett område om 500 m2 av Björna 2:91 utgöra vägmark i Järnvägsgatan och Lillvägen.

Dödsboet träffade enligt en skriftlig handling, dagtecknad d 22 okt 1980, överenskommelse med Örnsköldsviks kommun om fastighetsreglering, innebärande att det område som enligt fastställd byggnadsplan skulle utgöra vägmark och som redovisades på ett till handlingen fogat kartutdrag skulle, mot ersättning av 1 360 kr, överföras till kommunens vägmarksfastighet 2:154. Överenskommelsen innehöll bl a följande förklaring av dödsboet: "Härmed biträdes Örnsköldsviks kommuns ansökan om fastighetsreglering": Överenskommelsen var för dödsboet undertecknad av alla delägarna, H.H:s efterlevande make E.H. samt barnen S.H., L.H. och S.L..

Kommunen, ensam, ansökte d 18 nov 1980 hos fastighetsbildningsmyndigheten i Örnsköldsviks lantmäteridistrikt om förrättning för fastighetsreglering, avseende överförande av det ovannämnda vägmarksområdet från Björna 2:91 till Björna 2:154. Till stöd för ansökningen åberopade kommunen den skriftliga överenskommelsen med dödsboet. Överenskommelsen fogades till förrättningsakten. Myndigheten avsände d 16 sept 1981 underrättelse till kommunen och dödsboet att förrättningen skulle handläggas utan sammanträde och avslutas d 22 sept 1981.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade d 22 sept 1981 fastighetsbildningsbeslut och förordnade därvid om överförande av ett markområde om 500 m2 från Björna 2:91 till Björna 2:154. Området, som överensstämmer med det som redovisats på det till överenskommelsen fogade kartutdraget, innefattade den del av Björna 2:91 som enligt byggnadsplanen skall ingå i Järnvägsgatan och Lillvägen.

I skälen till beslutet anförde fastighetsbildningsmyndigheten: "För området gäller byggnadsplan fastställd d 9 sept 1971. Fastighetsbildningen överensstämmer med planen. Överenskommelse enligt 5 kap 18 § 1 st FBL, aktbil C. Fastighetsregleringen innebär en anpassning av fastighetsindelningen till den fastställda planen varför båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § 1 st FBL är uppfyllt. Regleringen uppfyller villkoren i 5 kap 8 § FBL."

I samtidigt meddelat ersättningsbeslut bestämdes att ersättning för det överförda området skulle utgå enligt överenskommelsen med 1 360 kr.

Dödsboet anförde besvär över fastighetsbildningsbeslutet hos Härnösands TR, fastighetsdomstolen, med yrkande att beslutet måtte ändras så att dödsboets fastighet skulle få behålla den mark som i sin helhet gränsar mot järnvägsgatan.

Kommunen bestred ändring.

TR:n (lagmannen Olsgren, t f rådmannen Barnekow, fastighetsrådet Bergsjö och två nämndemän) meddelade slutligt beslut d 10 juni 1982. I beslutet återgavs vad parterna anfört enligt följande: Dödsboet har till stöd för besvären anfört: Förhandlingarna med kommunen före överenskommelsen d 22 okt 1980 fördes för dödsboets räkning av E.H.. När överenskommelsen skickades till de övriga delägarna för undertecknande medföljde inte den karta som det hänvisats till i överenskommelsen. Samtliga delägare hade uppfattat det så att överenskommelsen gällde enbart mark i Lillvägen. Byggnadsplanen är gammal. Om de haft klart för sig att överenskommelsen omfattade mark i Järnvägsgatan skulle de inte ha skrivit på handlingen. Inom det område som enligt fastighetsbildningsbeslutet skall överföras för breddning av Järnvägsgatan står sex björkar och en hägg som utgör del av en allé utmed Järnvägsgatan. Borttagandet av dessa träd innebär en förfulning av tomten som dödsboets delägare motsätter sig. E.H. fick veta att mark i Järnvägsgatan skulle tas i anspråk, när det område som skulle överföras stakades ut i juni 1981. Han såg då att stakkäppar sattes upp också vid Järnvägsgatan. E.H. avled d 26 juni 1981. De övriga delägarna fick klart för sig att överenskommelsen med kommunen omfattade mark i Järnvägsgatan, när de efter dödsfallet gick igenom den avlidnes handlingar. De vidtog inte någon omedelbar åtgärd med anledning av denna upptäckt. De väntade sig nämligen att det skulle komma någon underrättelse om förrättningen, och avvaktade därför att en sådan skulle komma. Underrättelsen från fastighetsbildningsmyndigheten om förrättningens avslutande var adresserad till dödsboets fastighet. Efter E.H:s död bodde ingen där. S.L. brukade fara dit då och då och hämta posten. Dödsbodelägarna kan inte nu säga om någon av dem fick del av underrättelsen före den för förrättningens avslutande utsatta dagen.

Kommunen har anfört: Det område av Björna 2:91 som i byggnadsplanen avsatts som vägmark och som utgjorde föremål för överenskommelsen mellan kommunen och dödsboet d 22 okt 1980 har utmärkts på den till överenskommelsen fogade kartan. Kartmarkeringen har gjorts tydlig och med rödfärgad begränsningslinje på originalexemplaren av överenskommelsen. Efter överläggningar på ort och ställe under år 1980 mellan företrädare för kommunens fastighetskontor och E.H. i dennes egenskap av företrädare för H.H:s dödsbo och boende på fastigheten översände kommunen sedermera till denne den skriftliga överenskommelsen jämte kartbilagan. Behovet av en fastighetsreglering var föranlett av en förestående utbyggnad av Hagvägen, varvid i första hand åsyftades ett ianspråktagande av det på kartan markerade hörnet mellan järnvägsgatan och Hagvägen. För att bringa fastigheten i överensstämmelse med gällande plan och därvid åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsbildning ansåg såväl kommunen som E.H. att även vägmarksområdet i övrigt intill Järnvägsgatan samt intill Lillvägen borde omfattas av överenskommelsen om fastighetsreglering. Som framgår av det anförda har kommunen vid sitt markförvärvsanspråk såsom detta dokumenterats i den träffade överenskommelsen inte avvikit från de förutsättningar som anges för ett sådant anspråk i gällande plan. Med den information som lämnades till E.H. före utskriften av överenskommelsen och med den överlämnade kartbilagan och där gjord gränsmarkering samt med hänsyn till lämnade uppgifter om storleken på avsett markianspråktagande har kommunen saknat anledning att misstänka någon form av misstag från dödsboets sida gällande avtalsinnehållet. Då det inte heller i övrigt föreligger omständigheter som kan medföra en ogiltighetsförklaring av avtalet, anser kommunen att de anförda besvären bör lämnas utan bifall.

TR:n anförde i beslutet vidare:

Skäl. I 5 kap FBL uppställs vissa villkor, som skall vara uppfyllda för att fastighetsreglering skall få genomföras utan samtycke av berörda markägare. Det förutsätts bl a, att regleringen medför båtnad (4 § 1 st), att den innebär förbättring av sökandens fastighet (5 § 1 st) och att i regleringen ingående fastighet inte genom regleringen blir i mindre mån än tidigare lämpad för sitt ändamål eller får ett väsentligt minskat graderingsvärde (8 §). Fastighetsreglering kan emellertid enligt 18 § i samma kap genomföras, utan hinder av att de nu angivna villkoren inte är uppfyllda, under förutsättning att sakägarna är överens om den sökta regleringen eller, då fråga är om avsteg från de i 8 § uppställda kraven, att ägaren av den berörda fastigheten lämnar sitt medgivande till regleringen. Medgivande till fastighetsreglering, som medför minskning av fastighets graderingsvärde utöver vad som är tillåtet enligt 8 §, skall upprättas skriftligen och med iakttagande av de formkrav i övrigt som gäller för överlåtelse av fast egendom.

Beträffande handläggning av fastighetsbildningsförrättning gäller enligt 4 kap 14 § 1 st FBL som huvudregel, att fastighetsbildningsmyndigheten (FBM) vid förrättning skall hålla sammanträde med sakägarna. I 2 st av paragrafen stadgas emellertid att sammanträde inte behövs, om stridiga intressen inte förekommer i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen ej föreligger.

När det finns anledning anta att förrättningen kan handläggas helt utan sammanträde, skall enligt 4 kap 15 § FBL ansökningshandlingen delges sakägare, som ej biträtt ansökningen, och tillfälle lämnas honom att yttra sig över denna inom utsatt tid.

Skriftlig överenskommelse mellan fastighetsägare om marköverföring företer till sin yttre form och det praktiska resultatet av den genomförda regleringen vissa likheter med avtal om överlåtelse av fast egendom. Överenskommelse om marköverföring kan emellertid med avseende på sin rättsverkan inte jämställas med ett avtal om marköverlåtelse av det slag som regleras genom bestämmelserna i JB om köp, byte och gåva av fast egendom. Av förarbetena till FBL och förarbetena till den år 1968 genomförda ändringen av den då gällande jorddelningslagens bestämmelser om ägoutbyte framgår, att en överenskommelse mellan fastighetsägare om marköverföring inte har den rättsliga innebörden, att marken överlåts, utan den är att betrakta som ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rättegångshandling i en domstolsprocess. Överenskommelsen är alltså, till skillnad från det privaträttsliga avtalet om marköverlåtelse, inte enbart en inbördes angelägenhet för dem som ingår överenskommelsen, utan den skall, på samma sätt som andra former av medgivande till fastighetsbildningsåtgärd, i första hand ses som en till FBM riktad förklaring, som avges i syfte att FBM skall lägga den till grund för sitt beslut i fastighetsbildningsfrågan. En konsekvens av detta betraktelsesätt är att en skriftlig överenskommelse om marköverföring, som skett utanför ramen för en förrättning, inte utan vidare är bindande för dem som ingått överenskommelsen. Har överenskommelsen tillkommit innan någon förrättning inletts, torde den sålunda bli bindande endast under förutsättning att den senare åberopas under en förrättning och därvid vidkänns av de sakägare som träffat överenskommelsen. Detta innebär att, om marköverföring söks med åberopande av en skriftlig överenskommelse, som träffats före förrättningen, så är ägaren till den fastighet som enligt överenskommelsen skall avstå marken oförhindrad att frånträda överenskommelsen. Anledning saknas till antagande att en skriftlig överenskommelse om marköverföring i detta hänseende skulle skilja sig från ett före förrättningen lämnat muntligt medgivande till en fastighetsbildningsåtgärd. Ett sådant medgivande kan otvivelaktigt vid en senare följande förrättning utan vidare återtas av den som lämnat den. I den nyss beskrivna situationen, där sökandens motpart frånträtt den skriftliga överenskommelsen, kan denna följaktligen inte läggas till grund för den sökta marköverföringen. Å andra sidan torde det inte vara erforderligt, att sökandens motpart uttryckligen förklarat sig stå fast vid överenskommelsen. Det får anses tillräckligt att han - sedan han fått tillfälle att yttra sig över ansökningen och därvid fått del av överenskommelsen eller i varje fall fått underrättelse om att överenskommelsen åberopas till stöd för ansökningen - lämnat ansökningen obestridd.

Det nu sagda innebär inte att det står sakägare fritt att frånträda en under förrättning träffad överenskommelse om marköverföring. En sådan överenskommelse är, liksom andra under förrättning lämnade medgivanden av sakägare, i princip bindande och kan sålunda inte återtas av sakägare, som ingått överenskommelsen, utan motstående sakägares samtycke, med mindre godtagbara skäl för återtagandet anförs. Att så är fallet kan enligt TR:ns mening utläsas av förarbetena till FBL och tidigare gällande fastighetsbildningslagstiftning. Framförallt kommer här i blickpunkten grunderna för bestämmelsen i 4 kap 40 § om ny ägares bundenhet vid medgivanden som under förrättning lämnats av tidigare ägare till en av förrättningen berörd fastighet. Det torde också överensstämma med den praxis som allmänt tillämpas vid fastighetsbildningsförrättningar, att överenskommelser och medgivanden under förrättning, oavsett om skriftlig form är föreskriven eller ej, betraktas som i princip oåterkalleliga.

Det är uppenbart att vad som tidigare sagts om den rättsliga innebörden av överenskommelser och andra former av medgivanden till fastighetsbildningsåtgärder också måste gälla förklaring av motpart till en förrättningssökande att ansökningen biträdes. Även en sådan förklaring får betraktas som till sin art närmast jämförbar med rättegångshandling. För att förklaring av sakägare, att en ansökan om fastighetsbildning biträdes, skall få den rättsverkan som anges i 4 kap 15 § FBL, torde sålunda krävas att den avgivits till FBM av sakägaren själv eller ombud för honom, antingen i en till FBM ställd skriftlig handling eller muntligen vid sammanträde. Om sökanden till en förrättning åberopar förklaring av annan sakägare att ansökningen biträdes, måste det alltså klarläggas att han bemyndigats av den andre sakägaren att framföra förklaringen till FBM. Härav följer att förklaring i en överenskommelse om marköverföring, att en tilltänkt senare ansökan om fastighetsbildning biträdes, inte kan tillmätas någon rättslig betydelse.

Vad beträffar det nu överklagade fastighetsbildningsbeslutet får skälen till beslutet tolkas så, att FBM som grund för sin bedömning, att den sökta fastighetsregleringen var tillåtlig, anfört såväl att skriftlig överenskommelse om marköverföringen träffats mellan kommunen och dödsboet som att hinder enligt bestämmelserna i 5 kap FBL inte förelåg mot att genomföra fastighetsregleringen utan stöd av medgivande från dödsboet.

FBM synes vidare ha utgått från att den föreliggande överenskommelsen innebar, att stridiga intressen ej förekom i ärendet och att förklaringen i överenskommelsen, att dödsboet biträdde kommunens ansökan om fastighetsreglering, medförde att det var obehövligt att lämna dödsboet tillfälle att yttra sig över kommunens ansökan om fastighetsreglering i enlighet med överenskommelsen.

Enligt den uppfattning som TR:n hävdat i det föregående hade FBM visserligen, med hänsyn till den av kommunen åberopade överenskommelsen, fog för sin bedömning att det fanns anledning anta att förrättningen kunde handläggas utan sammanträde. Däremot kan förklaringen i överenskommelsen, att dödsboet biträdde den i överenskommelsen förutsatta ansökningen om fastighetsreglering, inte anses ha berättigat FBM att dra slutsatsen, att kommunicering av ansökningen med dödsboet kunde underlåtas. Den endast sex dagar före den bestämda avslutningsdagen till dödsboet avsända underrättelsen om förrättningens avslutande har uppenbarligen inte varit tillfyllest för att dödsboet skall kunna anses ha fått erforderlig möjlighet att framställa eventuella invändningar mot den sökta fastighetsregleringen och den till stöd för denna åberopade överenskommelsen.

Då det nu genom dödsboets överklagande av fastighetsbildningsbeslutet framkommit att dödsboet, om det under förrättningen fått tillfälle att yttra sig över ansökningen, skulle ha frånträtt överenskommelsen om marköverföring, kan denna - enligt den tidigare framförda uppfattningen i fråga om den rättsliga innebörden av sådan överenskommelse - inte godtas som underlag för beslut om den av kommunen sökta fastighetsregleringen.

Den omständigheten, att fastighetsregleringen enligt FBM:s bedömning kunnat - oavsett den föreliggande överenskommelsen - genomföras tvångsvis med stöd av bestämmelserna därom i 5 kap FBL, har självfallet inte utgjort tillräcklig anledning för FBM att underlåta att, på sätt föreskrives i 4 kap 15 § FBL, lämna dödsboet tillfälle att yttra sig i ärendet och framföra de invändningar dödsboet kunde vilja åberopa i fråga om förutsättningarna för genomförande av fastighetsregleringen utan dödsboets medgivande.

TR:n finner sålunda, att FBM:s förfarande att meddela fastighetsbildningsbeslut, utan att först ha berett dödsboet tillfälle att yttra sig över kommunens ansökan om fastighetsreglering, står i strid med bestämmelsen i 4 kap 15 § FBL om delgivning av ansökningshandlingen med sakägare som ej biträtt ansökningen. Det fel i handläggningen som därigenom förekommit är av sådan art, att fastighetsbildningsbeslutet, och till följd därav även ersättningsbeslutet, bör undanröjas och förrättningen visas åter till FBM för erforderlig ny behandling.

TR:ns beslut. TR:n undanröjer fastighetsbildnings- och ersättningsbesluten och visar förrättningen åter till fastighetsbildningsmyndigheten för erforderlig ny behandling.

Kommunen anförde besvär hos HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n måtte med upphävande av TR:ns beslut fastställa fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

Dödsboet bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedman, fastighetsrådet Hultdin, hovrättsrådet Hammar och hovrättsassessorn Asklund) fastställde i slutligt beslut d 17 juni 1983 TR:ns beslut.

Kommunen anförde besvär och yrkade att HD måtte med upphävande av HovR:ns beslut fastställa fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

Dödsboet bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande utslag: Skäl. I målet uppkommer först frågan huruvida en överenskommelse om fastighetsreglering, som ingås innan förrättning har inletts, skall anses träffad inom förrättningshandläggningens ram och därmed ha verkan som ett i princip bindande medgivande. Det i TR:ns beslut återgivna departementschefsuttalandet (prop 1967:167 s 98) att en överenskommelse om marköverföring närmast kan jämföras med en rättegångshandling får uppfattas huvudsakligen som ett understrykande av att överenskommelsen inte innebär överlåtelse av fast egendom trots sin likhet med ett avtal därom. Uttalandet torde därför inte böra tillmätas någon avgörande betydelse i den nu aktuella tolkningsfrågan. Statens lantmäteriverk har i ett yttrande till HD i ett annat mål (Ö 1334/81), (* Målet under I. *) där samma fråga är under bedömande, yttrat bl a följande: "En rättstillämpning som innebär att ett utanför förrättningen lämnat medgivande inte blir bindande förrän det vidkänns vid förrättningen har vissa fördelar. Medgivandet får då karaktären av en handling som ingår som en del i ett officiellt förfarande. Det innebär att sakägarna kan agera utifrån den information de får av FBM angående de sakförhållanden och rättsregler som gäller. Man undviker på så sätt situationer där sakägarna på grund av okunskap och missförstånd ingår privata överenskommelser som de senare inte ensidigt kan frånträda vid förrättningen. Det kan också antas att en bättre balans uppstår mellan svaga och starka sakägargrupper. Vidare kan man vid förrättningen lättare ta hänsyn till ändrade förutsättningar som inträtt och undvika att t ex tillskapa gemensamhetsanläggningar som inte är så ändamålsenliga som det finns möjlighet till. Vid betraktande av det alternativa synsättet, nämligen att överenskommelser som ingåtts före ansökan om förrättning är bindande, finner man emellertid även här uppenbara fördelar. Det gäller då inte minst vid enkla förrättningar när överenskommelser tecknas på ansökningshandlingen eller biläggs denna. I de flesta sådana fall avslutas förrättningen utan sammanträde och med överenskommelsen som grund för beslutet. Några rutiner för att undersöka om sakägarna står fast vid överenskommelsen tillämpas vanligtvis inte i dag. Eftersom sakägarna normalt torde känna sig bundna av överenskommelsen skulle en sådan rutin uppfattas som både stelbent och obehövlig. Överenskommelser används inte sällan som ett medel för att tillsammans med efterföljande förrättning genomföra planer m m. Förrättningshandläggningen förenklas avsevärt genom att en sakägare, exempelvis en kommun, tecknat frivilliga överenskommelser med övriga sakägare i viktiga frågor. Ett fall där det förekommer att överenskommelser används är ledningsrättsåtgärder med ibland ett stort antal berörda markägare. Ledningsägaren ingår då avtal med markägarna varefter avtalen lämnas in till FBM tillsammans med ansökan om förrättning. Vid förrättningar enligt anläggningslagen tillämpas ett liknande förfarande speciellt beträffande skogsbilvägar. Utifrån främst ändamålssynpunkt och med beaktande av fördelarna med de båda alternativa rättstillämpningarna talar övervägande skäl för att överenskommelser träffade före ansökan om förrättning, eller efter denna tidpunkt men utanför själva förrättningshandläggningen, bör anses träffade inom förrättningens ram och därmed ha bindande verkan som medgivanden, förutsatt att överenskommelsen i fråga åberopas av åtminstone ena parten vid förrättningen. Det måste självfallet också fordras att överenskommelsen verkligen avser just en sådan fråga som det är möjligt att träffa överenskommelse om vid förrättningen och som parterna har avsett skall fullföljas genom förrättningen. En särskild försiktighet i tolkningen härvidlag kan behöva iakttas när det gäller överenskommelser som träffats längre tid före förrättningen."

Såsom lantmäteriverket anfört talar övervägande skäl för att uppfatta en överenskommelse av ifrågavarande slag på det sätt verket angivit. Överenskommelsen mellan kommunen och dödsboet får alltså anses vara träffad inom förrättningens ram och i princip bindande för dödsboet. Detsamma gäller dödsboets förklaring att den biträder kommunens ansökan om fastighetsreglering

Fastighetsbildningsmyndigheten har ej haft anledning att uppfatta kommunens ansökan och den därvid åberopade överenskommelsen på annat sätt än att sammanträde kunde underlåtas enligt FBL 4 kap 14 § 2 st och delgivning av ansökningen med dödsboet var obehövlig enligt samma kap 15 §. Något handläggningsfel i det av domstolarna angivna hänseendet har alltså inte förekommit. Beslutet om undanröjande och återförvisning skall därför upphävas.

Dödsboet har som grund för sin talan åberopat att överenskommelsen inte skulle vara bindande för boet, eftersom delägarna, då de undertecknade överenskommelsen, ej hade tillgång till det kartutdrag som enligt överenskommelsens text var fogat till denna och i vilket den mark som avsågs överföras var utmärkt. Vad dödsboet sålunda anfört kan ej föranleda att överenskommelsen ej skulle vara bindande för boet. Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall därför fastställas.

Slut. Med upphävande av domstolarnas beslut fastställer HD fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

HD (JustR:n Hesser, Erik Nyman, Vängby, referent, Palm och Magnusson) beslöt följande utslag:

Skäl. I den överenskommelse om fastighetsreglering som träffats mellan kommunen och dödsboet har intagits att kommunens ansökan om fastighetsreglering biträddes av dödsboet. Överenskommelsen har på sådant sätt varit knuten till ansökningen att den i de hänseenden som reglerats genom överenskommelsen får anses innebära ett medgivande enligt 5 kap 18 § 1 st FBL. Genom ansökningens ingivande till fastighetsbildningsmyndigheten är medgivandet att anse såsom lämnat vid förrättningen. Dödsboet har inte visat någon omständighet på grund varav det inte skulle vara bundet av medgivandet.

Fastighetsbildningsmyndigheten har ej haft anledning att uppfatta kommunens ansökan och den därvid åberopade överenskommelsen på annat sätt än att sammanträde kunde underlåtas enligt 4 kap 14 § 2 st FBL. I förevarande fall har det inte heller funnits skäl att delge ansökningen med dödsboet. Något handläggningsfel som kan föranleda undanröjande av förrättningen har därför ej förevarit.

På grund av det anförda skall, med upphävande av HovR:ns återförvisningsbeslut, fastighetsbildningsmyndighetens beslut fastställas.

Slut. Med upphävande av HovR:ns beslut fastställer HD fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

G.Ö. äger fastigheten Näs 8:1 i Örnsköldsviks kommun. Nämnda kommun äger den angränsande fastigheten Näs 18:1.

Fastigheterna är belägna inom stadsplanelagt område. Sedan kommunfullmäktige i kommunen d 29 okt 1979 antagit förslag till ändring av stadsplanen, fastställde LSt:n i Västernorrlands län ändringen d 14 dec 1979. Ändringen innebär bl a, att del av Näs 8:1 skall ingå i parkmark. I gränsen mellan Näs 8:1 och Näs 18:1 rinner en bäck.

Med anledning av den tilltänkta stadsplaneändringen träffade kommunen d 4 sept 1979 en skriftlig överenskommelse med G.Ö. om fastighetsreglering. Överenskommelsen innebar att ett område om ca 130 m2 av Näs 8:1, som angavs på ett till överenskommelsen fogat kartutdrag, skulle överföras till Näs 18:1. Kommunen skulle enligt överenskommelsen betala ersättning för området med 200 kr. Överenskommelsen innehöll förklaring av G.Ö. att han biträdde kommunens ansökan om fastighetsreglering. Enligt överenskommelsen skulle vidare, utöver bestämmelserna till grund för fastighetsregleringen, gälla följande: "Kommunen förbinder sig att anlägga ny trumma och en ca 3,5 m bred körväg över det dike kommunen har för avsikt att omlägga. Trumman och körvägen skall anläggas samtidigt med omläggning av bäcken."

Kommunen träffade dessutom överenskommelser med två andra fastighetsägare om fastighetsreglering och ledningsrätt avseende mark som berördes av stadsplaneändringen.

Kommunen, ensam, ansökte d 7 nov 1979 hos fastighetsbildningsmyndigheten i Örnsköldsviks lantmäteridistrikt om förrättning för fastighetsreglering, avseende överförande av de markområden som överenskommelserna avsåg. Till stöd för ansökningen åberopade kommunen de skriftliga överenskommelserna, vilka fogades till förrättningsakten som bilagor. Myndigheten avsände d 8 dec 1981 underrättelser till sakägarna om att förrättningen skulle handläggas utan sammanträde och avslutas d 11 dec 1981.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade d 11 dec 1981 fastighetsbildningsbeslut och förordnade därvid bl a om överförande av ett markområde om 170 m2 från Näs 8:1 till Näs 18:1. Överföringen avsåg det område som redovisats på det till överenskommelsen fogade kartutdraget. I skälen till beslutet anförde myndigheten: "Stadsplanen har ändrats och fastighetsbildningen är ett genomförande av den nya planen. Fastighetsbildningen överensstämmer med planerna. Överenskommelse enligt 5 kap 18 § 1 st FBL, aktbil C, E och F. Regleringen uppfyller villkoren i 5 kap 8 § FBL."

I samtidigt meddelat ersättningsbeslut bestämdes att ersättning för det från Näs 8:1 överförda området skulle utgå enligt den med G.Ö. träffade överenskommelsen med 200 kr.

G.Ö. anförde besvär över fastighetsbildningsbeslutet hos Härnösands TR, fastighetsdomstolen. Besvären fick enligt TR:n anses innebära att han yrkade att beslutet skulle upphävas.

Kommunen bestred bifall till besvären.

TR:n (lagmannen Olsgren, fastighetsrådet Bergsjö och rådmannen Lindqvist), som avgjorde målet utan huvudförhandling, meddelade slutligt beslut d 11 nov 1982. I beslutet återgavs vad parterna anfört enligt följande: G.Ö. har till stöd för besvären anfört: Enligt den mellan honom och kommunen träffade överenskommelsen skulle ett markområde om 130 m2 - och inte 170 m2 - överföras till Näs 18:1. Ett villkor för hans markförsäljning var vidare att kommunen skulle ombesörja omläggning av och väg över bäcken samt anläggning av trumma. Kommunen har inte till någon del uppfyllt detta villkor. På grund av dessa omständigheter kräver han att "köpet" återgår och att fastighetsbildningen inte kommer till stånd.

Kommunen har anfört: Det måste anses uppenbart att den beslutade fastighetsregleringen omfattar det område som kommunen och G.Ö. avsett med den skriftliga överenskommelsen. En felaktig avläsning av gränslinjen i dike mot Näs 18:1 är orsaken till att arealuppgiften i överenskommelsen avviker från den som angivits i fastighetsregleringsbeslutet. Den i överenskommelsen intagna förpliktelsen för kommunen att utföra bäckomgrävning m m är inte att betrakta som ett villkor för genomförandet av fastighetsregleringen som sådan och kan därför inte bli föremål för TR:ns prövning i detta mål.

G.Ö. har genmält att kommunen, sedan den felaktiga avläsningen av gränslinjen uppmärksammats, borde ha tagit kontakt med honom för reglering av felaktigheten.

TR:n anförde i beslutet vidare:

Skäl. I 5 kap - - - se TR:ns skäl i det under II refererade målet 1-4 st - - - lämnat ansökningen obestridd.

Det är uppenbart - - - se TR:ns skäl i det under II refererade målet 6 st - - - någon rättslig betydelse.

Vad beträffar det nu överklagade fastighetsbildningsbeslutet får skälen till beslutet tolkas så, att FBM som grund för sin bedömning, att den sökta fastighetsregleringen var tillåtlig, anfört såväl att skriftlig överenskommelse om marköverföringen träffats mellan kommunen och G.Ö. som att hinder enligt bestämmelserna i 5 kap FBL inte förelåg mot att genomföra fastighetsregleringen utan stöd av medgivande från G.Ö..

FBM synes vidare ha utgått från att den föreliggande överenskommelsen innebar, att stridiga intressen ej förekom i ärendet och att förklaringen i överenskommelsen, att G.Ö. biträdde kommunens ansökan om fastighetsreglering, medförde att det var obehövligt att lämna G.Ö. tillfälle att yttra sig över kommunens ansökan om fastighetsreglering i enlighet med överenskommelsen.

Enligt den uppfattning som TR:n hävdat i det föregående hade FBM visserligen, med hänsyn till den av kommunen åberopade överenskommelsen, fog för sin bedömning att det fanns anledning anta att förrättningen kunde handläggas utan sammanträde. Däremot kan förklaringen i överenskommelsen, att G.Ö. biträdde den i överenskommelsen förutsatta ansökningen om fastighetsreglering, inte anses ha berättigat FBM att dra slutsatsen, att kommunicering av ansökningen med G.Ö. kunde underlåtas. I detta fall har dessutom förelegat det särskilda skälet till kommunicering att överenskommelsen med G.Ö. innehöll ett åtagande från kommunen att anlägga trumma och körväg över ett dike. Kommunicering erfordrades med hänsyn härtill för att klarlägga om uppfyllande av detta åtagande var avsett att utgöra ett villkor för genomförandet av fastighetsregleringen. Den endast tre dagar före den bestämda avslutningsdagen till G.O. avsända underrättelsen om förrättningens avslutande har uppenbarligen inte varit tillfyllest för att G.Ö. skall kunna anses ha fått erforderlig möjlighet att framställa eventuella invändningar mot den sökta fastighetsregleringen och den till stöd för denna åberopade överenskommelsen.

G.Ö. har nu efter överklagande av fastighetsbildningsbeslutet framställt invändningar beträffande dels arealen av det för överföring avsedda området, dels kommunens uppfyllande av det särskilda åtagandet i överenskommelsen. Genom att G.Ö. ej delgivits ansökningen har han ej fått tillfälle att framföra dessa invändningar vid förrättningen. Invändningarna är av sådan art att FBM, om de framställts vid förrättningen, inte ägt lägga överenskommelsen till grund för fastighetsbildningsbeslut utan att först pröva i vad mån invändningarna hade fog för sig och vilken betydelse de kunde ha i fråga om tolkningen av överenskommelsen och dennas giltighet.

Den omständigheten, att fastighetsregleringen enligt FBM:s bedömning kunnat - oavsett den föreliggande överenskommelsen - genomföras tvångsvis med stöd av bestämmelserna därom i 5 kap FBL, har självfallet inte utgjort tillräcklig anledning för FBM att underlåta att, på sätt föreskrives i 4 kap 15 § FBL, lämna G.Ö. tillfälle att yttra sig i ärendet och framföra de invändningar han kunde vilja åberopa i fråga om förutsättningarna för genomförande av fastighetsregleringen utan hans medgivande.

TR:n finner på grund av det anförda att FBM:s förfarande att meddela fastighetsbildningsbeslut, utan att först ha berett G.Ö. tillfälle att yttra sig över kommunens ansökan om fastighetsreglering, står i strid med bestämmelsen i 4 kap 15 § FBL om delgivning av ansökningshandlingen med sakägare som ej biträtt ansökningen. Det fel i handläggningen som därigenom förekommit är av sådan art, att fastighetsbildningsbeslutet, såvitt detta berör Näs 8:1 och till följd därav även beslutet om ersättning till G.Ö., bör undanröjas och förrättningen i denna del visas åter till FBM för erforderlig ny behandling.

TR:ns beslut. TR:n undanröjer fastighetsbildnings- och ersättningsbesluten, i vad dessa avser mark som överförs från Näs 8:1 till Näs 18:1, och visar förrättningen i denna del åter till fastighetsbildningsmyndigheten för erforderlig ny behandling.

Kommunen anförde besvär hos HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n måtte med upphävande av TR:ns beslut fastställa fastighetsbildningsmyndighetens beslut såvitt i målet var fråga.

G.Ö. bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedman, fastighetsrådet Hultdin, hovrättsrådet Hammar och hovrättsassessorn Asklund, referent) fastställde i slutligt beslut d 16 juni 1983 TR:ns beslut.

Kommunen anförde besvär och yrkade att HD måtte med upphävande av HovR:ns beslut fastställa fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

G.Ö. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I målet uppkommer - - - se skälen i betänkandet i det under II refererade målet 1 st - - - längre tid före förrättningen.

Såsom lantmäteriverket anfört talar övervägande skäl för att uppfatta en överenskommelse av ifrågavarande slag på det sätt verket angivit. Överenskommelsen mellan kommunen och G.Ö. får alltså anses vara träffad inom förrättningens ram och i princip bindande för G.Ö.. Detsamma gäller hans förklaring att han biträder kommunens ansökan om fastighetsreglering. Emellertid framstår inte överenskommelsens innehåll som så otvetydigt att förklaringen kan tillmätas den verkan att fastighetsbildningsmyndigheten ägt avgöra ärendet utan att låta G.Ö. yttra sig. Fastän kommunens utfästelse att anlägga väg m m ej är formulerad som ett villkor för överenskommelsen om fastighetsreglering, borde likväl på grund av dess yttre och inre samband. med överenskommelsen genom delgivning av ansökningen med G.Ö. ha undersökts hur han uppfattade utfästelsen. Vidare borde den under förrättningen iakttagna procentuellt sett stora avvikelsen mellan det överförda områdets verkliga areal och den som angivits i överenskommelsen ha föranlett att sakägarna beretts tillfälle att yttra sig över vad fastighetsbildningsmyndigheten sålunda iakttagit. Beroende på vad genom sådan delgivning blivit utrett om sakägarnas ståndpunkter skulle därefter ha bedömts om sammanträde kunde underlåtas enligt FBL 4 kap 14 § 2 st. De handläggningsfel som sålunda förekommit vid fastighetsbildningsmyndigheten bör föranleda att förrättningen såvitt avser samtliga därvid träffade beslut rörande överföring av mark från Näs 8:1 till Näs 18:1 undanröjs och återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten för ny handläggning.

Slut: HD ändrar blott på det sätt det slut domstolarnas beslut innehåller att samtliga vid förrättningen träffade beslut rörande överföring av mark från Näs 8:1 till Näs 18:1 undanröjs och förrättningen i dessa delar återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten för ny handläggning.

HD (JustR:n Hesser, Erik Nyman, Vängby, referent, Palm och Magnusson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I den överenskommelse om fastighetsreglering som träffats mellan kommunen och G.Ö. har G.Ö. förklarat att han biträdde kommunens ansökan om fastighetsreglering. Överenskommelsen har på sådant sätt varit knuten till ansökningen att den i de hänseenden som reglerats genom överenskommelsen får anses innebära ett medgivande enligt 5 kap 18 § 1 st FBL. Genom ansökningens ingivande till fastighetsbildningsmyndigheten är medgivandet att anse såsom lämnat vid förrättningen.

Emellertid har det förelegat sådan avvikelse mellan den i överenskommelsen angivna arealen och den verkliga arealen på det område som varit avsett att överföras, att sakägarna borde ha beretts tillfälle att yttra sig. Beroende på vad genom sådan delgivning blivit utrett om sakägarnas ståndpunkter skulle därefter ha bedömts om sammanträde kunde underlåtas enligt 4 kap 14 § 2 st FBL. Det handläggningsfel som sålunda förekommit vid fastighetsbildningsmyndigheten bör föranleda att förrättningen såvitt avser samtliga därvid träffade beslut rörande överföring av mark från Näs 8:1 till Näs 18:1 undanröjs och återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten för ny handläggning.

Slut. HD ändrar blott på det sätt det slut HovR:ns beslut innehåller att samtliga vid förrättningen träffade beslut rörande överföring av mark från Näs 8:1 till Näs 18:1 undanröjs och förrättningen i dessa delar återförvisas till fastighetsbildningsmyndigheten för ny handläggning.