NJA 1984 s. 877
Fråga om offentlig försvarares rätt till ersättning för arbete bestående i besök av kurativa skäl hos den tilltalade i häktet.
HovR:n
K.T., medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland, och K.L. åtalades vid Norrköpings TR för grovt narkotikabrott m m. De var häktade sedan d 24 mars 1982. Offentlig försvarare var för K.T. advokaten J.A. och för K.L. advokaten B.A.. I dom d 11 maj 1982 dömde TR:n K.T. för grovt narkotikabrott m m till fängelse 2 år och utvisade honom ur riket. K.L. dömdes för grovt narkotikabrott m m till fängelse 3 år. Båda skulle kvarbli i häkte.
Talan mot domen fullföljdes i Göta HovR av K.T. och K.L. och även av åklagaren.
HovR:n (hovrättsråden Löwendahl och Maiander, referent, adj led Klagsmark samt nämndemännen Johansson och Karlsson) meddelade dom d 13 juli 1982. HovR:n bestämde straffet för K.T. till 2 år 6 mån men gjorde ingen ändring i fråga om utvisningen. Beträffande K.L. ogillades åtalet i viss del men påföljden ändrades ej.
De offentliga försvararna yrkade ersättning av allmänna medel för försvaret av de tilltalade i HovR:n. J.A. yrkade ersättning med 6 038 kr 60 öre, varav 3 435 kr för arbete, 1 765 kr för tidsspillan och 838 kr 60 öre för utlägg. Av kostnaden för utlägg avsåg 400 kr arvode för psykologutlåtande och återstoden reskostnad. B.A. yrkade ersättning med 3 805 kr, varav 2 750 kr för arbete och 1 055 kr för tidsspillan. HovR:n anförde i sina domskäl beträffande försvararnas yrkanden följande. J.A. och B.A. har fordrat ersättning för arbete i HovR:n under 12,5 resp 10 timmar. Bägge har därvid åberopat, bl a, ett flertal besök på häktet. Målet har avsett brott av allvarlig beskaffenhet. Utredningen har emellertid varit av måttlig omfattning och de tilltalade har, såvitt framgått, ej bidragit till sakens klarläggande. Det kan vid angivna förhållanden ej anses ha varit påkallat att försvararna företagit flera än två besök vardera på häktet och ej heller att de i övrigt nedlagt arbete av angiven omfattning. J.A. har föranstaltat om utredning av en barnpsykolog rörande utvisningens verkan på K.T:s förhållande till sin dotter samt yrkat ersättning för arvode till och två sammanträffanden med psykologen. Ersättning av allmänna medel för dylik utredning kan lagligen ej utgå. J.A. äger därför ej heller tillgodoräkna sig begärt arvode för samtalen med psykologen. HovR:n finner med hänsyn till det anförda att J.A. och B.A. är skäligen tillgodosedda med ersättning för arbete under vardera 6 timmar. Genom beslut i domen tillerkände HovR:n J.A. ersättning med 3 381 kr 10 öre, varav 1 650 kr för arbete, 1 292 kr 50 öre för tidsspillan och 438 kr 60 öre för utlägg, samt B.A. ersättning med 2 705 kr, varav 1 650 kr för arbete och 1 055 kr för tidsspillan. Kostnaderna skulle i båda fallen stanna på statsverket.
J.A. och B.A. anförde besvär och yrkade ersättning för försvaret i HovR:n av de tilltalade med därstädes yrkade belopp.
Domstolsverket tillstyrkte att ersättningen till J.A. bestämdes till 4 068 kr 60 öre, varav 2 100 kr för arbete, 1 530 kr för tidsspillan och 438 kr 60 öre för utlägg. Beträffande ersättningen till B.A. tillstyrkte domstolsverket att denna bestämdes till 3 155 kr, varav 2 100 kr för arbete och 1 055 kr för tidsspillan. Verket anförde bl a:
Det torde knappast kunna påstås att målet varit av särskilt svår beskaffenhet. Det har dessutom varit av begränsad omfattning; huvudförhandlingen i HovR:n tog drygt 2,5 timmar. Eftersom båda försvararna borde ha varit väl insatta i målet sedan handläggningen vid TR:n borde de ha haft möjlighet att begränsa sin arbetsinsats i HovR:n, i synnerhet som deras huvudmän synes ha intagit samma ståndpunkt i HovR:n som vid TR:n. Tidsåtgången torde ha sin förklaring i att båda försvararna bedrivit verksamhet gentemot sina huvudmän av närmast kurativt slag.
Såvitt angår frågan i vilken utsträckning en offentlig försvarare har rätt till ersättning av allmänna medel för arbete med tillvaratagande av den tilltalades intressen i andra avseenden än sådant som har direkt samband med förberedande och utförande av den tilltalades talan i brottmålet har HD i rättsfallet NJA 1977 s 577 slagit fast att även om försvararens uppgift i princip inskränker sig till att biträda den tilltalade i processen försvararen åtminstone i viss utsträckning skall ha rätt till ersättning av allmänna medel för bistånd han lämnat i personliga, ekonomiska och sociala frågor och att arvodesbedömningen när det gäller arbete av detta slag bör präglas av generositet.
I HD:s beslut d 14 sept 1981, SÖ 2022, (NJA 1981 C 87) var fråga om hur många besök hos en häktad en offentlig försvarare kunde erhålla ersättning för. I det fallet synes det ha varit glesare mellan besöken än i förevarande fall. Försvararen hade dessutom redogjort för anledningen till besöken på ett utförligt sätt. I det fallet erhöll försvararen ersättning för samtliga besök i häktet, d v s även de besök som inte direkt föranleddes av den talan som fördes i målet mot hans huvudman.
I nu förevarande mål får - som ovan antytts - antas att det stora antalet besök på häktet förestavats av närmast kurativa skäl. Även kurativ verksamhet bör i och för sig kunna ersättas. Den måste emellertid hållas inom rimliga ramar, och i det enskilda fallet vara motiverad av huvudmannens personliga förhållanden och omständigheterna i målet. I HD:s ovan angivna beslut hade försvararen lämnat en utförlig motivering till sina besök på häktet. Varken B.A. eller J.A. har uppgivit varför deras huvudmän haft behov av försvararinsatser av nu angivet slag och i denna betydande utsträckning. Vid detta förhållande kan inte domstolsverket finna att ersättning bör utgå för samtliga de besök försvararna gjort i häktet. Enligt verkets uppfattning bör inte fler än fyra besök hos respektive huvudman anses ha varit påkallade.
Sedan Sveriges advokatsamfunds styrelse av HD beretts tillfälle att avge yttrande i målet anförde styrelsen i yttrande d 1 mars 1983:
Såvitt kan utläsas av handlingarna har målet mot K.T. och K.L. varken i straffrättsligt eller i processuellt hänseende varit av komplicerad natur. Noteras kan vidare att K.T. och K.L. inför HovR:n intagit samma inställning till åtalen som vid TR:n. Tillkommit har att J.A. i frågan om utvisning av K.T. föranstaltat om ytterligare utredning i HovR:n.
Av J.A:s och B.A:s kostnadsräkningar jämte övrigt material kan inte anses framgå anledningen till samtliga besök i häktet. Det kan tas för givet att sådana besök måst äga rum för genomgång av TR:ns dom, av innehållet i vadeinlaga samt inför huvudförhandling i HovR:n, varutöver för J.A:s del får antagas ha tillkommit besök i samband med inhämtat utlåtande från psykolog.
Vid grövre brott och särskilt vid brott av förevarande karaktär bör emellertid med hänsyn till försvararens ställning och uppgifter samt huvudmannens situation stor försiktighet iakttagas i fråga om krav på redovisning av vad som föranlett samtal mellan den åtalade och hans försvarare. Än större försiktighet i detta hänseende kan naturligen vara påkallad om i ett mål finns två eller flera åtalade som av lojalitetsskäl eller andra orsaker inte utan vidare är beredda att lämna en fullständig berättelse över vad som förevarit. En antydan om hur förhållandena gestaltat sig ges i förevarande fall i TR:ns dom, då där konstateras: "Eftersom de tilltalade inte velat lämna några närmare uppgifter i saken kan inte i detalj utredas vilken befattning envar av de tilltalade haft med narkotikapartiet." Överläggningar som föranletts exempelvis av sådana omständigheter kan försvararen, beroende på situationen, inte ens låta framskymta i kostnadsräkningen utan att eftersätta sina plikter mot huvudmannen.
Enligt styrelsens mening är det av anförda skäl motiverat att arvodesprövningen i sammanhang som detta präglas av generositet och att avsteg sker från sedvanliga krav på motivering av vid tagna åtgärder.
Styrelsen vill här erinra om att begäran om besök ofta framförs till advokaten genom telefonbesked från häktespersonal utan att därvid något som helst skäl till framställningen är känt för advokaten. Det framstår likväl regelmässigt som en plikt för advokaten att med största möjliga skyndsamhet efterkomma klientens begäran om samtal. Beroende på såväl målets beskaffenhet som klientens läggning och psykiska tillstånd samt omständigheterna i övrigt varierar klientens behov av personlig kontakt för överläggningar med advokaten. Det förtjänar också framhållas att det är ofta som kommunikationen mellan advokat och klient inte kan ersättas med telefonsamtal. Inte sällan sker sådana samtal under förhållanden som klienten inter anser möjliggöra ett fritt meningsutbyte med avdokaten. Det är inte minst med hänsyn till arbetsförhållandena på landets häkten ofta förenat med svårigheter för personalen att medverka till denna typ av kontakt inom tidsramar och på sätt som i för klienten acceptabel utsträckning tillgodoser behovet.
Vid överväganden av omständigheterna i förevarande fall finner styrelsen inte skäl till annan nedsättning av fordrade ersättningar än i vad avser J.A:s utlägg till psykolog med 400 kr, vilket inte lagligen torde kunna utgå.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. B.A. och J.A. har båda kontor i Norrköping.
J.A. har i sin kostnadsräkning till HovR:n yrkat ersättning för arbete bestående bl a av sex besök hos K.T. på häktet i Norrköping samt två sammanträffanden med psykolog angående ett från psykologen införskaffat utlåtande. Han har vidare yrkat ersättning för tidsspillan i anslutning till besöken på häktet med tre timmar samt därutöver för resa till HovR:n i Jönköping. Vid besöken har enligt kostnadsräkningen skett genomgångar av utredningen i målet och frågor i anslutning därtill. J.A. har i HD anfört att besöken skett på begäran av K.T. samt att K.T:s nedsatta hörsel har gjort längre telefonöverläggningar olämpliga.
B.A. har i sin kostnadsräkning till HovR:n yrkat ersättning för arbete bestående bl a av fem besök hos K.L. på häktet i Norrköping under tiden mellan TR:ns dom d 11 maj 1982 och huvudförhandlingen i HovR:n d 6 juli 1982. Vid besöken har enligt kostnadsräkningen frågor av betydelse för målet diskuterats. B.A. har i HD anfört att besöken skett såväl efter begäran av K.L. som på initiativ av honom själv. Vid besöken har många detaljer i sakförhållandena samt omständigheter till förmån för K.L. i påföljdshänseende diskuterats. B.A. har vidare anfört att han inte rimligen kan förneka sin huvudman rätten att träffa honom för att diskutera dessa frågor. B.A. har tillagt att besöken mot bakgrund av den långa häktningstiden varit motiverade även av sociala skäl.
Domstolsverket har intagit ståndpunkten att ersättning för arbete inte bör utgå för fler än fyra besök av J.A. och B.A. hos respektive huvudman på häktet, med för J.A:s del därav följande nedsättning av ersättningen för tidsspillan. Vad därefter gäller den av J.A. yrkade ersättningen för psykologutlåtande och ersättning för arbete i samband med införskaffande av utlåtandet anser domstolsverket att J.A. bör erhålla ersättning för det arbete han lagt ned i denna del eftersom de samtal J.A. har haft med psykologen får anses ligga inom ramen för försvararuppdraget, medan däremot kostnaden för utlåtandet inte är ersättningsgill.
Målet mot K.T. och K.L. har varit av normal svårighetsgrad straffrättsligt och processuellt. Det har också varit av begränsad omfattning; huvudförhandlingen i HovR:n tog drygt två och en halv timme. De gärningar för vilka K.T. och K.L. har åtalats har emellertid varit av allvarlig beskaffenhet och lett till långvariga frihetsstraff och för K.T:s del även livstids utvisning. De hade vid tiden för HovR:ns dom varit anhållna och häktade i 117 dagar varav nästan 10 veckor under tiden mellan huvudförhandlingarna i TR:n och HovR:n. Härtill kommer för J.A:s del den särskilda omständigheten att hans huvudman K.T. var gravt invalidiserad med bl a nedsatt hörsel.
Varken av J.A:s eller B.A:s kostnadsräkningar eller deras uppgifter i HD kan i och för sig anses framgå anledningarna till samtliga besök i häktet. J.A. och B.A. har båda anfört att frågor som har samband med målet behandlats vid samtliga besök. Det kan ej krävas att försvararna skall redogöra närmare för dessa frågor i sina kostnadsräkningar. Antalet besök ställda i relation till målets omfattning och den arbetstid som försvararna enligt kostnadsräkningarna lagt ned på uppdragen ger vid handen att besöken, även om frågor som har samband med målet diskuterats vid samtliga besök, som B.A. anfört, också har haft kurativa inslag. Arbete av denna karaktär får i begränsad utsträckning anses ingå i försvararuppdraget. (Jfr NJA II 1981 s 651.) Frågan i vilken omfattning offentlig försvarare kan få ersättning av allmänna medel för kurativt arbete får bedömas med hänsyn till uppdragets art och omfattning samt omständigheterna i övrigt. I förevarande fall synes det kurativa arbete som J.A. och B.A. har utfört med hänsyn till de långa häktningstiderna ligga inom försvararuppdragets ram. På grund härav och vid övervägande av samtliga omständigheter finner HD de av J.A. och B.A. begärda ersättningarna för arbete och tidsspillan vara skäliga.
Vad sedan angår den av J.A. yrkade ersättningen för psykologutlåtande skall denna kostnad betraktas inte som ett försvararens utlägg utan som huvudmannens kostnad för bevisning (NJA 1970 s 321; jfr Arrfelt, Rättshjälp 2 uppl 1975 s 117). J.A:s besvär i denna del skall därför lämnas utan bifall.
Slut. HD tillerkänner J.A. ytterligare ersättning av allmänna medel för försvaret av K.T. i HovR:n med 2 257 kr 50 öre, varav 1 785 kr för arbete och 472 kr 50 öre för tidsspillan. Denna kostnad skall stanna på statsverket.
HD tillerkänner B.A. ytterligare ersättning av allmänna medel för försvaret av K.L. i HovR:n med 1 000 kr för arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.
HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Vängby, Ehrner och Bergqvist, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. J.A. har i sin kostnadsräkning till HovR:n redovisat arbete bestående bl a i fortlöpande genomgång av saken vid sex besök hos K.T. i häktet samt två sammanträffanden med en psykolog angående ett utlåtande av denne. Härutöver har enligt räkningen arbetet bestått i förnyad genomgång av handlingarna i målet, telefonsamtal, inställelse vid huvudförhandlingen i HovR:n och överläggningar med K.T. i anslutning därtill jämte besvär i övrigt. Tidsåtgången har av J.A. beräknats till omkring 12 1/2 timme. J.A:s begäran om ersättning för tidsspillan avser bl a tre timmar för besöken på häktet.
I B.A:s kostnadsräkning redovisas fem besök hos K.L. i häktet i Norrköping. Det första ägnades enligt räkningen åt genomgång av TR:ns dom och det sista åt genomgång som ett led i förberedelserna inför huvudförhandlingen i HovR:n. Vid de tre mellanliggande besöken hade B.A. enligt räkningen samtal och genomgångrbete med K.L.. I övrigt har B.A:s arbete, för vilket han har beräknat en tidsåtgång av 10 timmar, bestått i upprättande av vadeinlaga och genomgång av åklagarens genmäle, telefonsamtal, förberedelse för och deltagande i huvudförhandlingen i HovR:n samt åtgärder i övrigt.
HovR:n förklarade i överklagade beslutet att J.A. och B.A. fick anses skäligen tillgodosedda med ersättning för arbete under vardera 6 timmar. I sina skäl uttalade HovR:n bl a att det inte kunde anses ha varit påkallat att försvararna gjort flera än två besök vardera på häktet och ej heller att de i övrigt hade lagt ned arbete av angiven omfattning. Huvudförhandlingen i HovR:n varade drygt två och en halv timme. I fråga om J.A:s ersättningsanspråk tillade HovR:n att ersättning för psykologutlåtandet lagligen inte kunde utgå av allmänna medel och att J.A. därför inte heller ägde tillgodoräkna sig begärt arvode för samtalen med psykologen.
Domstolsverket har anfört att det stora antalet besök på häktet får antas ha förestavats av närmast kurativa skäl. Sådan kurativ verksamhet bör enligt verket kunna ersättas, om det sker inom rimliga ramar och i det enskilda fallet motiveras av den häktades personliga förhållanden och omständigheterna i målet. Med den utgångspunkten, och eftersom försvararna inte har redovisat varför behovet av besök på häktet skulle ha varit större, har verket funnit att i detta fall inte fler än fyra besök hos respektive huvudman bör anses ha varit påkallade.
I besvären till HD har försvararna anfört att alla besöken på häktet har behövts för ett riktigt fullgörande av försvararuppdraget som sådant. De har hänvisat bl a till att brotten och de ådömda påföljderna, bland dem utvisning av K.T. på livstid, har varit av allvarlig beskaffenhet och till att häktningstiden har varit lång, nästan 10 veckor mellan huvudförhandlingarna i TR:n och HovR:n. B.A. har tillagt att vad som har diskuterats vid besöken hos K.L. av hänsyn till uppdragets art inte kan närmare redovisas men att samtalen har gällt såväl detaljer i sakförhållanden som omständigheter av betydelse för påföljden.
HD hade i rättsfallet NJA 1977 s 577 att bedöma en fråga om offentlig försvarares rätt till ersättning för annat arbete i den misstänktes intresse än sådant som har direkt samband med förberedandet och utförandet av dennes talan. Det rörde sig om överläggningar om ekonomiska och personliga problem, såsom en eventuell konkurs och utmätning av den misstänktes egendom. Advokatsamfundets styrelse yttrade i det målet bl a att försvararens uppgift i princip inskränker sig till att biträda den misstänkte i processen men att det dock är angeläget att arvodesprövningen inte blir så restriktiv att försvararna frestas att underlåta åtgärder som de i den misstänktes intresse hade bort vidta. Hänsyn måste tas till förtroendeförhållandet mellan misstänkt och försvarare och till att den misstänktes aktuella personliga, ekonomiska och sociala situation ofta också kan vara av direkt betydelse i brottmålet, främst för påföljdsfrågan. Arvodesbedömningen borde därför i det ifrågavarande hänseendet präglas av generositet. HD förklarade sin anslutning till styrelsens synpunkter. I det senare rättsfallet NJA 1981 C 87, som gällde en försvarares rätt till ersättning för bl a rådgivning rörande personliga och ekonomiska problem vid besök hos en misstänkt i häktet, tog domstolsverket 1977 års fall till utgångspunkt för sin bedömning att ersättning borde utgå för samtliga fyra redovisade besök i häktet. HD fann inte anledning frångå verkets bedömning.
Reglerna i 21 kap 10 § RB om offentlig försvarares rätt till ersättning av allmänna medel har i delar som här är av intresse fått sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1982. Ändringen utgjorde en av flera åtgärder i syfte att åstadkomma besparingar inom rättshjälpssystemet och en skärpt kostnadskontroll i fråga om arvoden till biträden enligt rättshjälpslagen och offentliga försvarare (prop 1981/82:28 s 12 ff). Departementschefen gjorde bl a följande uttalanden om arvoden till biträden enligt rättshjälpslagen, med tillämplighet även på arvoden till offentliga försvarare. Det saknas ofta anledning att ifrågasätta att biträdet verkligen har utfört arbete av den omfattning som angetts i kostnadsräkningen. Den myndighet som prövar ersättningsanspråket måste likväl i varje enskilt fall ställa sig frågan om det har varit rimligt att ägna saken den tid och det arbete som angetts. Det bör inte förekomma att myndigheten som skäligt godtar ett ersättningsyrkande som inte framstår som direkt oskäligt. Det ankommer på den som begär ersättning att visa att vidtagna åtgärder har varit påkallade för att tillvarata huvudmannens rätt eller i övrigt nödvändiga för att fullgöra uppdraget. Kostnadsräkningarna bör innehålla en arbetsredogörelse som tillgodoser detta krav. Brister och ofullständigheter i redovisningen av utfört arbete kommer med den förordade metoden för arvodesprövningen att gå ut över den som begär arvodet.
Vidare uttalade departementschefen följande: "Vad särskilt gäller de icke taxebundna brottmålen bör klargöras vilka arbetsuppgifter som innefattas i uppdraget som offentlig försvarare. Även om försvararens huvuduppgift är att biträda den misstänkte i processen förekommer det inte sällan att försvararen dessutom tillvaratar huvudmannens rättsliga, ekonomiska eller personliga intressen i andra avseenden. I viss begränsad utsträckning faller sådana frågor inom försvararuppdraget. Jag vill emellertid förorda att domstolarna iakttar en betydande restriktivitet när det gäller att tillerkänna försvararen ersättning för sådant arbete."
Propositionsförslaget godkändes av riksdagen med den av justitieutskottet (JuU 1981/82:19 s 19) föreslagna ändringen, att det inte uttryckligen angavs i lagtexten att begärd ersättning skulle "visas ha" varit skälig. Enligt utskottet kunde den önskvärda skärpningen av kostnadskontrollen ändå åstadkommas. Utskottet uttalade att det inte kunde anses finnas några sakliga invändningar mot att, såsom förordades i propositionen, brister i arvodesräkningen går ut över biträden och försvarare.
I J.A:s och B.A:s kostnadsräkningar har inte, så som skedde i 1977 och 1981 års rättsfall, redovisats arbete vilket i sig självt skulle kunna bedömas falla utanför försvararuppdraget, t ex rådgivning i personliga, rättsliga eller ekonomiska angelägenheter utan samband med den misstänktes talan i brottmålet. Av vad försvararna har anfört framgår emellertid att besöken på häktet i viss utsträckning har motiverats av hänsyn till den långa häktningstiden och av att huvudmännen har begärt besök. K.T. är svårt invalidiserad och kan på grund av nedsatt hörsel inte delta i längre telefonöverläggningar. B.A. har åberopat att hans huvudman även av sociala skäl har behövt besök av sin försvarare. Det får mot denna bakgrund antas att besöken på häktet till viss del har förestavats av kurativa skäl, åtminstone i den meningen att personliga hänsyn och ett människovårdande syfte har varit bidragande skäl till vissa av besöken.
Som framgår av de återgivna förarbetsuttalandena är innebörden av ändringen i 21 kap 10 § RB bl a att det ankommer på den offentlige försvararen att så redovisa sitt arbete, att domstolen kan noggrant pröva det begärda arvodets skälighet. Arbete som inte utgör biträde i brottmålet, utan består i tillvaratagande av huvud mannens intressen i andra avseenden, skall i begränsad utsträckning kunna berättiga till ersättning men detta skall ske med betydande restriktivitet. Den anvisningen torde i första hand ha avseende på konkreta åtgärder i angelägenheter vid sidan av brottmålet men får anses ha sin tillämplighet även på andra insatser av kurativ natur.
Lagförarbetenas anvisningar får emellertid inte tolkas så, att det i kostnadskontrollens intresse får ställas krav som inte går att förena med ett korrekt fullgörande av försvararuppgiften. Det måste därför även med en strängare kostnadskontroll beaktas, att en försvarare ibland av hänsyn till sin ställning och uppgift och till huvudmannens situation kan vara förhindrad att redovisa vad som har föranlett samtal mellan honom och huvudmannen. 1 mål där det kan finnas sådana hänsyn att ta måste även fortsättningsvis försvararen medges ett visst spelrum för eget bedömande av vad uppdraget kräver utan att behöva riskera att gå miste om arvode på grund av att redovisningen av utfört arbete ter sig ofullständig.
Advokatsamfundets styrelse har i sitt yttrande till HD framfört den synpunkten att det regelmässigt får anses ingå i en försvarares rätta fullgörande av sitt uppdrag att villfara en häktad huvud mans begäran om ett besök, även om försvararen inte i förväg får veta skälet till begäran och således inte kan bedöma om besöket i strikt mening är nödvändigt för utförandet av huvudmannens talan i brottmålet. En sådan ståndpunkt kan emellertid leda till konsekvenser som inte låter sig väl förena med den restriktivitet som domstolarna har att iaktta då det gäller att tillerkänna försvararen ersättning för arbete med tillvaratagande av huvudmannens intressen i andra avseenden än som rör biträde i processen.
Vid en bedömning som från de angivna utgångspunkterna sker med beaktande av målets beskaffenhet och de tilltalades personliga förhållanden finner HD sig böra godtaga J.A:s och B.A:s uppgifter att alla de uppgivna besöken i häktet varit påkallade för ett riktigt fullgörande av försvararuppdraget. Arvodena till dem bör därför bestämmas med hänsyn till alla besöken i häktet.
J.A. kan lagligen inte tillerkännas ersättning för den kostnad som avser arvode för ett psykologutlåtande (jfr NJA 1970 s 321 och Arrfelt, Rättshjälp, 2 uppl 1975 s 117). Däremot bör J.A. få ersättning för arbete som har bestått i överläggningar med psykologen, eftersom detta arbete får anses ligga inom ramen för försvararuppgiften.
På angivna skäl och då anledning ej förekommer att frångå HovR:ns bedömning i övrigt bör de belopp J.A. och B.A. ytterligare skall tillerkännas bestämmas till 1 200 kr i arvode och 472 kr 50 öre i ersättning för tidsspillan åt J.A. och 675 kr i arvode åt B.A..
Slut. HD tillerkänner J.A. ytterligare ersättning av allmänna medel för försvaret av K.T. i HovR:n med 1 672 kr 50 öre, varav 1 200 kr för arbete och 472 kr 50 öre för tidsspillan. Denna kostnad skall stanna på statsverket.
HD tillerkänner B.A. ytterligare ersättning av allmänna medel för försvaret av K.L. i HovR:n med 675 kr för arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.