NJA 2008 s. 223

E.L. och N.Ä. åtalades vid Eksjö tingsrätt för mord, alternativt grov misshandel och grovt vållande till annans död, samt grovt falskt larm, brott mot griftefrid, grov misshandel, olaga frihetsberövande och grovt olaga tvång, i N.Ä:s fall alternativt medhjälp till brotten, allt riktat mot en 10- årig pojke.

Advokaterna P.O. och A.B. utsågs till offentliga försvarare för E.L. resp. N.Ä.

Försvararna yrkade i kostnadsräkningar bl.a. ersättning för arbete, P.O. med 448 644 kr exklusive mervärdesskatt för arbete 436 timmar och A.B. med 360 150 kr exklusive mervärdesskatt för arbete 350 timmar.

P.O:s kostnadsräkning innehöll en utförlig uppställning över olika åtgärder i målet med angivande av datum och avslutningsvis följande ”Redovisning av nedlagd tid på specifika åtgärder.”

Medverkan vid polisförhör i Göteborg och rekonstruktion ca 30 tim

Sammanträden med klienten innan stämningsansökan ca 35 tim

Genomgång av FU protokoll, videofilmer och avlyssning av vissa bandade förhör ca 105 tim

Sammanträden med klienten efter stämningsansökan för bl.a. genomgång av FU protokoll och huvudförhandlingsdagar ca 40 tim

Förhandlingsdagar inklusive förberedelsetid, genomgångar av FU protokoll m.m. under förhandlingsdagarna ca 110 tim

Förberedelsetid genom genomgång av FU protokoll, ny utredning, externa kontakter med specialister, åklagare och medtilltalads ombud och juridiska överväganden under perioden 060509-060524 utanför förhandlingsdagarna ca 40 tim

Övriga åtgärder under hela perioden såsom upprättande av inlagor, inställelse till häktningsförhandlingar, genomgång av handlingar, protokoll, personalia, medverkan vid personundersökning, telefonsamtal med klient, åklagare och utredare m.m. ca 70 tim

I A.B:s kostnadsräkning angavs inledningsvis följande:

Till ledning för tingsrättens bedömning av skäligheten kan nämnas att nedlagd tid avseende arbete fr.o.m. mitt förordnande 2006-02-14 t.o.m. 2006-05-02 motsvarar ca 150 timmar. Arbetet har då huvudsakligen bestått av biträde vid förhör och efterföljande sammanträffanden med N.Ä. Under denna tid genomfördes också s.k. vallning och rekonstruktion. Vissa utskrifter från förundersökningen delgavs mig 2006-04-18 så detta omfattas också i de ovan angivna timmarna. Den kompletta förundersökningen delgavs mig först i samband med åtals väckande. Materialet om ca 1 900 sidor har gjort att inläsning tagit lång tid: Utöver arbetsdagar har helger och kvällar använts för genomgång, förberedelse inför huvudförhandlingar och sammanträffanden med N.Ä. Arbetet med inläsning och förberedelse har fortsatt jämväl före och efter förhandlingsdagarna. Vidtagna åtgärder redovisas löpande men vissa upprepade åtgärder, t.ex. fortsatt inläsning eller förberedelse, har inte alltid tagits med.

Räkningen innehöll härefter en lång uppräkning av vidtagna åtgärder i målet, vilken avslutades med en uppgift om sammanlagd tidsåtgång.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Krister Nordberg) meddelade dom i målet den 9 juni 2006. Tingsrätten biföll inte åtalet för mord men dömde i övrigt de tilltalade enligt åtalet och bestämde påföljden för var och en av dem till fängelse 10 år.

P.O. och A.B. tillerkändes ersättning av allmänna medel med yrkade belopp.

Justitiekanslern överklagade tingsrättens beslut om ersättning till försvararna i Göta hovrätt och yrkade att ersättningen för arbete skulle sättas ned till 339 570 kr, motsvarande 330 timmar, för P.O. och till 308 700 kr, motsvarande 300 timmar, för A.B.

P.O. och A.B. bestred ändring.

Justitiekanslern anförde till utveckling av sin talan bl.a. följande.

Enligt 21 kap. 10 § RB har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl.a. det arbete som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning.

Av 3 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. följer att bestämmelserna i 20 § rättshjälpsförordningen (1997:404) om kostnadsräkningar från rättshjälpsbiträden även gäller för kostnadsräkningar för offentliga försvarare. Det innebär att arbetsredogörelsen skall vara så utförlig att ersättningsanspråkets skälighet kan bedömas och att den därvid skall innefatta uppgifter om tidsåtgången för varje åtgärd som inte är rutinmässig. Om den som begär ersättning åberopar några särskilda omständigheter, såsom att uppdraget varit särskilt svårt eller krävande, skall dessa anges. Kravet på arbetsredogörelse skiftar naturligtvis med ärendets karaktär. Ju mer omfattande uppdraget är och ju högre det begärda arvodet är, desto högre krav bör i princip ställas på arbetsredogörelsen. Brister i arbetsredogörelsen måste - om ersättningsanspråkets skälighet till följd härav är svårbedömt - enligt Justitiekanslerns uppfattning gå ut över försvararen på så sätt att ersättningen sätts ned till en rimlig proportion i förhållande till den sammanlagda förhandlingstiden i målet och vad som i övrigt framkommer om uppdragets art och omfattning.

Justitiekanslern ifrågasätter varken att P.O. eller A.B. har vidtagit de åtgärder som har angetts i kostnadsräkningarna och att dessa har tagit den tid i anspråk som gjorts gällande. Justitiekanslern anser dock att de angivna tidsåtgångarna inte är rimliga.

Den 14 februari 2006 förordnades P.O. som offentlig försvarare för E.L. och A.B. som offentlig försvarare för N.Ä. Huvudförhandlingen i målet avslutades den 24 maj. P.O. har begärt och tillerkänts ersättning för arbete 436 timmar, A.B. för arbete 350 timmar.

Enligt de uppgifter som Justitiekanslern har erhållit har den sammanlagda förhandlingstiden i målet uppgått till 66 timmar. Vidare har framkommit att P.O. har deltagit i polisförhör med sin huvudman under cirka 19 timmar, medan tidsåtgången för A.B. i detta avseende uppgår till cirka 20 timmar. Efter avdrag för förhandlings- och förhörstider har således P.O. enligt sin kostnadsräkning arbetat 351 timmar medan A.B. har arbetat 264 timmar.

Arbetsredogörelserna i P.O:s och A.B:s kostnadsräkningar upptar en mängd vidtagna åtgärder. Utöver arbete under förhör och förhandlingar har arbetet främst bestått i sammanträden med huvudmännen vid ett tjugotal (P.O.) respektive femtontal (A.B.) tillfällen före huvudförhandlingen, telefonsamtal med huvudmännen, diverse andra telefonsamtal samt genomgång av förundersökningen och förberedelser inför huvudförhandlingen. P.O:s arbetsredogörelse innehåller en redovisning av nedlagd tid för vissa typer av åtgärder. Ingen av arbetsredogörelserna innefattar dock några uppgifter om tidsåtgången för varje åtgärd som inte har varit rutinmässig. Vidare saknas beskrivningar av särskilda omständigheter med avseende på uppdragets svårhetsgrad eller omfattning.

Vad gäller målets art och omfattning kan konstateras att det har avsett grov brottslighet som till stora delar har förnekats av båda tilltalade. Förundersökningen synes ha varit tämligen omfattande och ett flertal förhör har hållits med de tilltalade, som båda har varit häktade med restriktioner. Målet har också varit mycket uppmärksammat i medierna. Det står således klart att målets karaktär har varit sådan att det varit påkallat för försvararna att lägga ned jämförelsevis stora arbetsinsatser.

Även med beaktande av nämnda omständigheter anser dock Justitiekanslern att det inte har varit rimligt att lägga ned den tid som försvararna har gjort. Målet har främst rört bevisfrågor. De juridiska frågorna framstår inte som anmärkningsvärt komplicerade. Under alla förhållanden har målet inte varit av sådan art och omfattning att det kan anses ha varit motiverat för en advokat att - som P.O. enligt den angivna tidsåtgången har gjort - under drygt tre månader ägna i praktiken all sin debiterbara tid åt målet.

Vid en översiktlig bedömning av vilken tidsåtgång som ter sig rimlig för de olika åtgärder som har vidtagits enligt kostnadsräkningarna - och med beaktande av målets art och omfattning - anser Justitiekanslern att ersättningarna för P.O:s och A.B:s arbete i målet skäligen bör bestämmas till ett belopp motsvarande 330 respektive 300 timmars arbete.

Hovrätten (hovrättslagmannen Tomas Stahre samt hovrättsråden Carl- Gustav Ohlson och Maud Olander Blom, referent) avgjorde målen genom två beslut den 6 december 2006.

I beslutet angående P.O. anförde hovrätten bl.a.:

Skäl

- - -

P.O. har gjort gällande att den yrkade ersättningen är skälig och att den tidsåtgång som han redovisat har varit skälig för att tillvarata klientens intressen och försvar. Han har vidare gjort gällande att i stort sett allt arbete som lagts ned har varit rutinmässigt. P.O. har härutöver anfört i huvudsak följande.

Justitiekanslerns påstående om att det skulle ställas högre krav på arbetsredogörelser ju mer omfattande uppdraget är eller ju högre det begärda arvodet är, är inte riktigt. Omfattningen av nu ifrågavarande mål var mycket väl känt för beslutande domstol och domstolen har kunnat följa förundersökningen från det att han förordnats till dess att dom meddelats. Domstolen har haft tillgång till hela förundersökningsmaterialet och inlagor som tillförts ärendet samt har haft vetskap om de begärda kompletteringar av förundersökning och annan skriftväxling som förevarit mellan parterna men som inte givits in till domstolen. Domstolen har haft god kännedom om parterna i målet och deras personligheter och hur de agerat såväl under förundersökning som i samband med häktningsförhandlingar och under huvudförhandlingen. Människor är inte lika och det finns skillnader i verbal förmåga, engagemang, intelligens och slutledningsförmåga, vilket kan leda till att den ena klienten kan kräva dubbla engagemanget och tidsåtgången för att tillvarata dennes intressen jämfört med den andres. Detta kan givetvis även gälla olika parter i samma mål. Att han lagt ned betydligt fler timmar vid sitt försvar av E.L. än vad A.B. gjort vid sitt försvar av N.Ä., torde inte vara förvånande för beslutande domstol. Justitiekanslern tycks mena att en grund för att sätta ned det av domstolen prövade skäliga arvodet skall vara att någon uppgift om att uppdraget varit särskilt svårt och krävande inte angivits. Att i nu ifrågavarande mål i kostnadsräkningen särskilt ange för domstolen att målet varit särskilt omfattande, svårt eller krävande skulle ha väckt ett löjets skimmer. Han avstod därför från detta. Beslutande domstol har givetvis varit väl medveten om omfattningen, svårighetsgraden och vilka insatser som krävts för att ta tillvara de tilltalades intressen. Vidare tycks Justitiekanslern mena att ytterligare grund för att sätta ned det av domstolen prövade skäliga arvodet skulle vara att kostnadsräkningen inte innefattar uppgifter om tidsåtgången för varje åtgärd som inte är rutinmässig. Grunden till detta är att åtgärderna till nästan 100 procent varit rutinmässiga och några extraordinära åtgärder har i stort sett inte utförts. Det tar längre tid att läsa in 2 500 sidor förundersökning än 25. Beslutande domstol har haft överlägset större möjligheter att bedöma målets omfattning och karaktär efter de förhandlingar som hållits, såväl häktnings- som huvudförhandling, som med de kontakter domstolen haft med inblandade parter genom ombud och åklagare.

Då det gäller åtgärder som inte varit rutinmässiga i detta ärende kan han nämna tre, nämligen rekonstruktionsförhör, konsultationer med sakkunniga inom rättspsykiatri och med rättsläkarexpertis samt inläsning av förundersökning i ett tidigare brottmål. Tidsåtgången för rekonstruktion vad det gäller E.L. kunde med lätthet bedömas av domstolen, eftersom rekonstruktionsvideofilmerna åberopats som bevisning och förebringats i domstolen. Han har haft privata konsultationer med sakkunniga, såväl inom rättspsykiatri som med rättsläkarexpertis. I vilken omfattning och med vilka anser han sig yrkesetiskt vara förhindrad att ange till domstolen. Advokater har tystnadsplikt i förhållande till sin klient och många moment i en brottsmålsförberedelse kan innefatta sådant arbete som inte motparten bör få reda på inför en presumtiv hovrättsförhandling. Bestämmelsen om att en advokat särskilt skall specificera och ange tidsåtgång för en åtgärd som inte är rutinmässig kan ofta gå stick i stäv med advokats tystnadsplikt i förhållande till sin klient. Under förhandlingen åberopades plötsligt förhör med en person, som varit målsägande i ett tidigare brottmål i vilket han hade försvarat E.L. Medgivandet av detta extra förhör föranledde honom att gå igenom dom och förundersökning i tidigare brottmål, där det kommande vittnet hade uppträtt som målsägande. Vittnesmålet blev föremål för diskussion i rätten, bl.a. då han krävde att vittnesförhöret skulle skjutas på till efter en helg, eftersom han blev tvungen att gå igenom ifrågavarande förundersökning. En diskussion mellan honom, åklagaren, den medtilltalades försvarare och rättens ordförande följde angående omfattningen av detta förundersökningsmaterial. Bl.a. krävde åklagaren att delar av detta förundersökningsmaterial skulle tillställas denne för att inte han skulle anmäla hinder mot förhandlingen om motfrågor från tidigare förhör ställdes. Det överenskoms att förundersökningsmaterialet skulle faxas till åklagaren och en genomgång av omfattningen av förundersökningsmaterialet skedde inför skranket i domstolen. Domstolen hade alltså alla möjligheter att bedöma vilken arbetsinsats det krävdes av honom att gå igenom förundersökningsmaterialet och naturligtvis också att följa denna hans genomgång i förhöret med de personer som blev aktuella samt med hans klient. Att särskilt ange tidsåtgången för denna inläsning (som tog cirka 5,5 timme i anspråk) ansåg han vara obehövligt, eftersom såväl domstol som åklagare fick tillgång och vetskap om materialet och en diskussion om vilken tid som han behövde på sig för att gå igenom detta, fördes i rätten. Detta moment visar att domstolen hade alla möjligheter att göra en bedömning av skälig tidsåtgång, eftersom domstolen var med i processen. Justitiekanslern påstår vidare att det inte varit rimligt av honom att lägga ned den tid som försvarare som han har gjort. Man anger att målet främst rört bevisfrågor och att de juridiska frågorna framstår som icke anmärkningsvärt komplicerade. Hade nu ifrågavarande mål endast rört juridiska frågor, hade tidsåtgången sannolikt inte alls blivit den han nu lagt ner. Att diskutera juridiska bedömningar med klienten är naturligtvis inte nödvändigt och ”knäckfrågor” torde kunna bedömas på ”kammaren” eller advokatbyrån. Det är just när det är fråga om bevisfrågor, som tidsåtgången och arbetet kräver så mycket mer engagemang. Bl.a. kräver detta att samtliga möjligheter till ytterligare bevisning diskuteras fram och eventuellt förs fram. Det krävs att samtlig bevisning som kommer att, eller kan komma att åberopas, gås igenom och att alla förhörsutsagor läses. Ur förhörsutsagor kan också utläsas att personer kan ha mera att berätta till bevisning eller motbevisning. Tingsrätten har ägnat 22 A4-sidor i domen åt sin bedömning. Detta visar naturligtvis att det varit ett komplicerat mål såväl då det gäller bevisvärdering som de juridiska frågorna. Tingsrätten har ägnat stor uppmärksamhet åt frågor om likgiltighetsuppsåt och angivit ett flertal nya avgöranden från HD. Domstolen har också bedömt N.Ä:s invändningar om nödvärn och liknande. Justitiekanslern synes ha räknat ut att han deltagit i polisförhör med sin huvudman under cirka 19 timmar. Vidare har Justitiekanslern fått uppgifter om att förhandlingstiden i målet uppgått till 66 timmar (enligt hans egen tidredovisning 65). Justitiekanslern använder sig sedan av ett räknesätt för att få fram något slags ytterligare timmar utöver dessa, som man ”kunnat kontrollera”. En försvarare, som medverkar vid ett förhör, kallas ofta till en viss tidpunkt att infinna sig i polishuset. Detta innebär givetvis inte att förhöret påbörjas samma minut som denna avtalade tidpunkt infinner sig. Polishus är rigoröst säkerhetsbevakade nu för tiden och det tar ofta avsevärd tid innan såväl försvarare som häktad eller anhållen klient faktiskt hamnar i samma rum som förhörsledaren. I ett mål av den karaktär som nu är i fråga, dvs. med långtidshäktad klient, inleds ofta förhörssituationen med att en mängd praktiska frågor skall avhandlas. I nu ifrågavarande fall har t.ex. diskuterats omhändertagande av hus, husdjur, olika frågor om hur långt utredningen har kommit, vilka utredningsuppgifter som kan delges den misstänkte med restriktioner och övrigt. Det är heller inte ovanligt att, även om misstänkt och försvarare överlagt t.o.m. samma dag, den misstänkte och hans försvarare behöver några minuter till på sig att överlägga om en specifik sak innan förhöret inleds. Det är heller inte ovanligt att, efter att förhöret avslutats vid bandspelaren, ett flertal liknande frågor som beskrivits ovan, avhandlas. En försvarare har även rätt till ersättning för den tid som det tar att gå ut ur ett polishus. Denna tid framgår inte av förhörsprotokollen. I nu ifrågavarande mål har det varit lätt för domstolen att se den presumtiva tidsåtgången för förhör. I en speciell inlaga till den slutliga kostnadsräkningen har han angivit att medverkan vid polisförhör i Göteborg och rekonstruktion tagit 30 timmar i anspråk. Detta motsvarar exakt den tid som han tagit tillvara sin klients intressen i förhörssituationer i Göteborg och vid rekonstruktionen i Småland. Tiden omfattar den tid han lagt ner från den tidpunkt han gjort upp om att infinna sig till förhör till dess att han lämnat polishuset eller rekonstruktionsplatsen. I nu ifrågavarande mål, som tingsrätten varit väl medveten om, har en strid rått mellan försvararna och åklagaren då förundersökningsmaterial inte gavs ut till någon av de tilltalade under den pågående förundersökningen. Kort tid innan förundersökningen sammanställdes tilldelades försvararna utskrifter av delar av de tilltalades förhör. Först fredagen den 28 april, då målet redan hade satts ut till huvudförhandling med början den 9 maj, erhöll parterna med ombud det enligt åklagaren kompletta förundersökningsmaterialet. Detta kunde avhämtas på kvällen och omfattade över 2 000 sidor pärmat material i kartong. Utöver detta erhölls omfattande videofilmer på CD-romskiva. Han har inte ägnat i praktiken all sin debiteringsbara tid åt målet. Han har ägnat nästan all sin vakna tid åt målet från den 28 april fram till dess domen genomgåtts. Vid en genomgång av hans specifikation framgår att han arbetat samtliga dagar mellan den 28 april och den 24 maj, förutom den 13 maj och den 20 maj. Han har således arbetat såväl helgdagar som dag före helgdag. Arbetsinsatsen har legat på mer än tio timmar per dag, exklusive tidsspillan. För att hinna med att gå igenom förundersökningsmaterialet, för att se om detta skulle kompletteras, har detta varit ett oerhört ansträngande arbete och har naturligtvis med lätthet kunnat konstateras av domstolen som vet när förundersökningen kommit, dess omfattning och vilka kompletteringar som begärts av t.ex. honom och som åberopats i rättten. Han har dessutom förutom det förundersökningsmaterial som delgavs den 28 april begärt in stora delar av den s.k. ”slasken”; material som omfattat hundratals sidor.

Hovrätten gör följande bedömning.

P.O. yrkade vid tingsrätten ersättning för 436 timmars arbete. P.O. har enligt sin kostnadsräkning medverkat vid polisförhör som hållits med E.L. och rekonstruktioner under sammanlagt 30 timmar. För den sålunda nedlagda tiden liksom för arbete bestående i deltagande vid förhandlingar inför tingsrätten skall P.O. tillerkännas yrkad ersättning.

Därutöver har P.O. enligt kostnadsräkningen haft ett stort antal sammanträden med sin klient under tillhopa 75 timmar. Det är en självklar rätt och av utomordentlig vikt för huvudmannen att få sammanträffa och samråda med sin advokat. Det får dock förutsättas att det under polisförhören utröntes vilken ståndpunkt huvudmannen intog till de påstådda gärningarna. Sammanträdena med E.L. framstår med hänsyn härtill varken beträffande antal eller omfattning som rimliga med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Inte heller innehåller arbetsredogörelsen sådana uppgifter så att det därav framgår att tidsåtgången för sammanträdena skulle vara rimlig. I den del yrkad ersättning avser arbete bestående i sammanträden med huvudmannen får därför skälig ersättning anses motsvara 40 timmars arbete.

En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för det arbete som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning. En arbetsredogörelse skall vara så utförlig att ersättningsanspråkets skälighet kan bedömas och redogörelsen skall innefatta uppgifter om tidsåtgången för varje åtgärd som inte är rutinmässig (3 § förordningen [1997:406] om offentlig försvarare m.m. och 20 § rättshjälpsförordningen [1997:404]; jfr prop. 2004/ 05:41 s. 19 f.). Brister i arbetsredogörelsen måste, om ersättningsanspråkets skälighet till följd därav inte kan bedömas, gå ut över den offentlige försvararen. Den arbetsredogörelse som P.O. lämnat beträffande sitt uppdrag i tingsrätten uppfyller inte de krav som sålunda uppställs. Frågan är därför om även dessa brister skall medföra att ersättningen för arbete skall nedsättas.

Hovrätten konstaterar att P.O., utöver arbete för medverkan vid polisförhör, rekonstruktioner och vid förhandlingar inför tingsrätten samt sammanträden med sin huvudman, begärt ersättning för nedlagt arbete av betydande omfattning. Förundersökningen har varit omfattande och ett stort antal förhör, förutom med N.Ä. och E.L., har hållits under polisutredningen. Även om kostnadsräkningen inte fullt ut uppfyller de krav som gällande ordning förutsätter för en arbetsredogörelse, framgår likväl att det med hänsyn till försvararuppdragets art och omfattning har varit rimligt att lägga ned ett betydande arbete för att tillvarata E.L:s rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Icke desto mindre innebär rådande ordning en skyldighet för försvararen att i sin kostnadsräkning lämna en så specificerad redovisning av det nedlagda arbetet och tidsåtgången härför att det finns möjlighet att med ledning av kostnadsräkningen och handlingarna i målet bedöma rimligheten av den samlade tidsåtgång som det yrkade arvodet grundas på (jfr a. prop. s. 18-21). En försvarares ersättningsyrkande kan i princip inte bifallas i vidare mån än vad underlaget, mot bakgrund av målets beskaffenhet, sålunda kan ge fog för. Hovrätten konstaterar sammanfattningsvis att P.O. inte har specificerat tidsåtgången på sätt följer av gällande föreskrifter. Kostnadsräkningen är dock utformad så, att den kunnat utgöra ett - låt vara otillräckligt - underlag vid prövningen av arbetets tidsmässiga fördelning i olika hänseenden. Frånvaron av föreskrivna specifikationer medför att ersättningen bör sättas ned utöver vad som framgått tidigare.

Vid en samlad bedömning av det anförda finner hovrätten att kostnadsräkningen i förening med övrigt underlag inte ger stöd för att tillerkänna P.O. ersättning med ett högre belopp än motsvarande arbete 360 timmar.

Skäl

- - -

A.B. har gjort gällande att den begärda ersättningen är skälig och rimlig med hänsyn till målets art och omfattning samt att kostnadsräkningen innehåller tillräckligt med uppgifter till ledning för bedömning av skäligheten av hans kostnadsanspråk. Enligt A.B. bör yttrande från Sveriges advokatsamfund inhämtas eftersom de frågor som tas upp är av stort principiellt intresse och för balansen i processen. A.B. har härutöver anfört i huvudsak följande.

Hans kostnadsräkning innehåller uppgifter om uppdragets svårighetsgrad och omfattning. T.ex. har han lämnat uppgift om materialets omfattning, cirka 1 900 sidor, vilket har gjort att inläsning tagit lång tid. Han har dessutom angett att utöver arbetsdagar även helger och kvällar använts för genomgång, förberedelse inför huvudförhandling och sammanträffanden med N.Ä. samt att arbetet med inläsning och förberedelse fortsatt jämväl före och efter förhandlingsdagarna. Justitiekanslern har inte heller ifrågasatt att åtgärderna vidtagits och att det tagit den tid i anspråk som gjorts gällande men anser att tidsåtgången inte är rimlig. Mot detta bör ställas att tingsrätten med ledning av de uppgifter som han lämnat gjort en bedömning av skäligheten och haft en god uppfattning - rimligtvis bättre än Justitiekanslern - om målets svårighetsgrad. Målet har - från såväl klientens perspektiv som försvarsperspektiv - varit av komplex natur och inte enkelt. I denna del hänvisas bl.a. till de grunder som framfördes som ansvarsbefriande för hans klients del tillsammans med förmildrande omständigheter. Hans klient var bl.a. åtalad för mord för vilket hon inte dömdes. Vad gäller påpekandet om tidsuppgifter för åtgärder som inte varit rutinmässiga är hans uppfattning att den absoluta huvudparten av de åtgärder som vidtagits har varit rutinmässiga i ett mål av denna art och omfattning. Åtgärderna som vidtagits har varit nödvändiga. Hans klient var häktad med restriktioner, varför antalet sammanträffanden med henne inte är anmärkningsvärt högt. Inför huvudförhandlingen arbetade han uteslutande med målet ifråga och då betydligt mer än 40 timmar per vecka. Arbetet bedrevs under vissa perioder från tidig morgon till sen kväll under såväl arbetsdagar som helger. Om han under en sådan tid vidtar en icke rutinmässig åtgärd, innefattas denna självklart i den dagens arbete. Att under dessa omständigheter ange tid för just en specifik åtgärd ger inte någon vidare ledning för domstolen eftersom helheten var så omfattande. Han har redovisat nedlagd tid både vad gäller total tid och fram till den 2 maj 2006. Därefter, dvs. inför huvudförhandlingen, var det fråga om att tillgodogöra sig - och göra sig förtrogen med - en stor mängd material samt annan förberedelse. Inför huvudförhandlingen delgavs han och advokaten P.O. samma utredning och han har enligt Justitiekanslerns egna uppgifter medverkat vid förhör under 20 timmar medan P.O. medverkat under 19 timmar. Han utgår från att dessa uppgifter tagits från protokoll från förhören. Här skall inskjutas att ett förhör hos polisen mycket ofta tar mer tid än just den tid som antecknas i protokollet eftersom försvararen ofta talar med utredare och misstänkt inför och efter förhöret. Den tid som antecknats i protokoll är tid från det utredare sätter på inspelningsutrustning till dess den stängs av. Det är naturligt - och nödvändigt i ett mål av detta slag - att det förekommer kontakter utöver detta vilket då inte syns i protokollet. Justitiekanslerns uppgift om 20 timmar vitsordas inte. Uppgiften kan av ovan angivna skäl inte användas på det sätt som Justitiekanslern gjort. Vidare dömdes de tilltalade till samma straff - vid tingsrätten. Att ställa de tilltalades delaktighet i gärningarna mot nedlagd tid eller skäligheten av ersättningen på det sätt Justitiekanslern gjort leder fel. Tingsrätten har haft en god uppfattning om målets svårighetsgrad och omfattning och behövde inte upplysas utöver vad som gjordes i kostnadsräkningen. Kostnadsräkningen har tillräckligt med uppgifter, varför ersättningsanspråket inte varit svårbedömt. Med hänvisning till ovanstående skall Justitiekanslerns yrkande lämnas utan bifall.

Hovrätten gör följande bedömning.

Hovrätten finner inte skäl att inhämta yttrande från Sveriges advokatsamfund.

En offentlig försvarare - - - se beslutet angående P.O. - - - Den arbetsredogörelse som A.B. lämnat beträffande sitt uppdrag i tingsrätten uppfyller inte de krav som sålunda uppställs. Frågan är därför om de brister som finns i detta avseende skall medföra att ersättningen för arbete skall nedsättas.

A.B. har varit närvarande vid 14 polisförhör med N.Ä. vilka pågått under 23 timmar. Därutöver har han sammanträffat med N.Ä. vid tio tillfällen samt deltagit i rekonstruktioner och vid förhandlingar inför tingsrätten. Förundersökningen har varit omfattande och ett stort antal förhör, förutom med N.Ä. och E.L., har hållits under polisutredningen. Trots att kostnadsräkningen inte uppfyller de krav som gällande ordning förutsätter för en arbetsredogörelse, framgår likväl att det med hänsyn till försvararuppdragets art och omfattning har varit rimligt att lägga ned ett betydande arbete för att tillvarata N.Ä:s rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Icke desto mindre innebär rådande ordning en skyldighet för försvarare att i sin kostnadsräkning lämna en så specificerad redovisning av det nedlagda arbetet och tidsåtgången härför att det finns möjlighet att med ledning av kostnadsräkningen och handlingarna i målet bedöma rimligheten av den samlade tidsåtgång som det yrkade arvodet grundas på (jfr a. prop. s. 18-21). En försvarares ersättningsyrkande kan i princip inte bifallas i vidare mån än vad underlaget, mot bakgrund av målets beskaffenhet, sålunda kan ge fog för. Hovrätten konstaterar att A.B. inte har specificerat tidsåtgången på sätt följer av gällande föreskrifter. Inte heller är kostnadsräkningen utformad på ett sådant sätt att det med ledning av densamma kan göras en prövning av arbetets tidsmässiga fördelning i olika hänseenden, något som hade underlättat bedömningen när tidsåtgången inte är rätteligen specificerad.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten att kostnadsräkningen i förening med övrigt underlag inte ger stöd för att tillerkänna A.B. ersättning med ett högre belopp än motsvarande arbete 300 timmar.

P.O. och A.B. överklagade och yrkade att de skulle tillerkännas ersättning för arbete vid tingsrätten med där begärda belopp.

Justitiekanslern bestred ändring.

Sveriges Advokatsamfund avgav yttrande.

HD avgjorde målen efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkanden ett beslut i vartdera målet.

Skäl

Efter en redovisning för bakgrund och parternas inställning anfördes i de båda föreslagna besluten följande:

Advokatsamfundet

Sveriges advokatsamfund har yttrat sig och anfört i huvudsak följande.

I en försvarares uppdrag ingår att förbereda försvaret tillsammans med klienten, att granska om bevisningen är tillräcklig för att åtalet skall bifallas och att se till att allt som talar till klientens förmån kommer fram. Det kan innefatta att försvararen pekar på brister i utredningen, anvisar alternativa hypoteser och angriper bevisningen. Ofta fordras att ett betydande arbete läggs ned av försvararen för att utredningsbrister skall kunna identifieras. Genom det förtroliga samtalet mellan klienten och försvararen kan utredningsbrister uppdagas och lyftas fram.

När det gäller bedömningen av målets art och omfattning konstaterar Advokatsamfundet att målet har rört misstanke om mycket grov brottslighet, som i allt väsentligt har förnekats av de tilltalade. Av den omfattande förundersökningen framgår att åklagare och polis har lagt ned ett betydande arbete. En stor mängd förhör har genomförts med de misstänkta, som har varit häktade med restriktioner, och målet har varit mycket uppmärksammat i media. Omfattningen och arten av målet har varit väl känt för den tingsrätt som har fattat beslut om ersättningen. Tingsrätten har haft möjlighet att följa målet såväl under förundersökningen som under huvudförhandlingen och har haft god kännedom om parterna och deras sätt att utföra talan, liksom vetskap om de tilltalades personligheter. Härigenom har tingsrätten fått möjlighet att bedöma försvararnas insatser på ett sätt som inte kan jämföras med de möjligheter till bedömning som står till buds för hovrätten.

En advokat är, utan medgivande från klienten, förhindrad att röja uppgifter som framkommer vid det förtroliga samtalet, vilket påverkar möjligheten att i kostnadsräkningen på ett detaljerat sätt redovisa olika omständigheter. Vid grövre brott måste stor försiktighet iakttas i fråga om de krav på redovisning som kan uppställas angående vad som föranlett och förekommit vid samtal mellan klienten och advokaten. Om flera personer är misstänkta och åtalas för att gemensamt och i samråd ha begått viss gärning är även detta en sådan omständighet som typiskt sett kan påverka utformningen av kostnadsräkningen. Vissa av de undersökningsåtgärder som en försvarare haft i uppdrag av klienten att vidta i ett mål är inte heller möjliga för försvararen att redovisa, om de inte givit det resultat som klienten hoppats på. Detta medför att prövningen av advokaters ersättningsanspråk måste präglas av generositet och att vissa avsteg från sedvanlig motivering av vidtagna åtgärder ibland måste vara möjliga att godta.

Med hänsyn till den grundläggande principen om ”equality of arms” hade det varit av stort intresse att få upplysning om den sammanlagda tid som polisen och åklagaren lagt ned. Det är inte förenligt med gällande rätt och grundläggande rättssäkerhetsprinciper att bedöma skäligheten av begärd ersättning enbart utifrån den uppgivna förhandlingstiden. Flera händelser som har inträffat på senare tid och den debatt om rättssäkerheten inom straffrättens område som har pågått har visat att det föreligger ett påtagligt behov av en förstärkt försvararroll. Detta framkommer inte minst genom den av Justitiekanslern initierade utredningen Felaktigt dömda. Det är starkt betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt om advokater riskerar att inte få skälig ersättning för utfört arbete, som bedömts nödvändigt att utföra för att tillvarata klientens rätt. Det skulle kunna leda till att de inte lägger ned den tid som är erforderlig för att på ett fullgott sätt tillvarata sin klients intresse, vilket i sin tur kan få till följd att den misstänkte inte kan garanteras den rättssäkerhet som han eller hon måste anses ha rätt till i en rättsstat.

Det arbete som föregår ett förhör eller en huvudförhandling och de samtal som då äger rum måste bedömas såsom ersättningsgillt arbete, liksom det arbete som utförs i anslutning till att ett förhör eller förhandling avslutas. Vidare bör framhållas att ett aktivt arbete av försvararen under förundersökningen i allmänhet leder till att oklarheter reds ut, vilket kan få till följd att tiden för huvudförhandling blir kortare eller att omhäktningsförhandlingar framstår som obehövliga. Det är därför orimligt att arbete som syftar till att renodla och effektivisera processen kan medföra att advokaten löper en betydande risk att få sitt arvode nedsatt. Huvudförhandlingstiden är därför en mindre lämplig måttstock att ensam lägga till grund för skälighetsbedömningen.

I huvudsak går det att av P.O:s/A.B:s kostnadsräkning utläsa vilka åtgärder som har vidtagits. Något krav på att specificera rutinmässiga åtgärder finns inte. Det framgår av lagens förarbeten att det måste bedömas från fall till fall hur detaljerad en arbetsredogörelse måste vara och att det skulle leda alltför långt att kräva redovisning av varje arbetsmoment. Det måste åligga Justitiekanslern att redogöra för de omständigheter som ligger till grund för påståendet att tidsåtgången inte är rimlig. Det kan inte anses tillräckligt att hänvisa till översiktliga bedömningar.

Den rättsliga bakgrunden

Enligt 21 kap. 10 § RB har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning för bl.a. det arbete som uppdraget har krävt. Ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer.

Enligt 3 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. skall bestämmelserna i 20 § rättshjälpsförordningen (1997:404) om kostnadsräkningar från rättshjälpsbiträden gälla även för kostnadsräkningar från offentliga försvarare. Enligt den paragrafen skall det i kostnadsräkningen i skilda poster tas upp den ersättning som begärs för arbete, tidsspillan och utlägg. Om ersättningen inte skall bestämmas enligt taxa skall kostnadsräkningen innehålla en arbetsredogörelse som skall vara så utförlig att ersättningsanspråkets skälighet kan bedömas. Från och med den 1 april 2005 gäller att arbetsredogörelsen även skall innefatta uppgift om tidsåtgången för varje åtgärd som inte är ”rutinmässig”. Vidare anges att om den som begär ersättning åberopar några särskilda omständigheter, såsom att uppdraget varit särskilt svårt eller krävande, skall dessa anges. Av kostnadsräkningen skall även framgå den tid som har lagts ned på uppdraget och när arbetet påbörjades.

Kravet på att ange tidsåtgången för alla åtgärder som inte är rutinmässiga infördes som ett led i en förbättring av det statliga ersättningssystemet och dess kontrollmekanismer i syfte att använda samhällets resurser på bästa och mest effektiva sätt. I förarbetena anges att det med rutinmässiga åtgärder avses kortare telefonsamtal och meddelanden med e-post, telefax eller brev, begäran om anstånd, bekräftelse av mottagna handlingar etc. Sådana åtgärder bör även fortsättningsvis kunna slås samman till en post med angivande av antal åtgärder och total tidsåtgång. När det gäller inlagor till rätten och brev till exempelvis motpartsombudet anges däremot att de som huvudregel bör redovisas med tidsåtgång var och en för sig. Det sägs vidare att det varken är möjligt eller lämpligt att uppställa någon absolut tidsgräns för vad som skall avses med rutinmässiga åtgärder, men att åtgärder som tar mindre än 20 minuter i anspråk regelmässigt bör kunna bedömas vara av sådan art att de inte behöver särredovisas. (Prop. 2004/05:41 s. 18 ff.)

I anförda proposition framhålls att de uttalanden som gjorts i vissa äldre förarbeten om vilka krav som bör ställas på arbetsredogörelsen är relevanta än i dag. Enligt dessa uttalanden skiftar de krav som bör ställas på arbetsredogörelsen i en kostnadsräkning beroende på ärendets karaktär. I enkla och mindre tidskrävande ärenden kan det räcka med en redogörelse för olika arbetsmoment såsom sammanträden och telefonsamtal, medan det generellt sett bör ställas avsevärt högre krav på arbetsredogörelsen om ärendet är mer omfattande och det begärda arvodet högre. Som exempel på när det är särskilt befogat att ställa högre krav på arbetsredogörelsen nämns där den begärda ersättningen avviker från vad som kan betraktas som normal debitering för uppdrag av det aktuella slaget samt i fråga om de delar av arbetet som den prövande myndigheten inte själv vid förhandling eller på något annat sätt kan bilda sig en uppfattning om. En uppräkning av antalet åtgärder anges vara av underordnad betydelse för en bedömning av arbetsinsatsen. I stället bör det lämnas en redogörelse för den rättsliga angelägenheten, det värde tvisten rör, särskilda tvistefrågor och de resultat som åstadkommits. I redogörelsen bör anges de omständigheter som visar att arbetet varit påkallat för att tillvarata huvudmannens rätt eller i övrigt nödvändigt för att fullgöra uppdraget. Som exempel nämns att det kan utvecklas - utan åsidosättande av eventuell tystnadsplikt - vad som förekommit vid överläggningar och telefonsamtal. Om ärendet har inneburit särskilda svårigheter i juridiskt hänseende eller på något annat sätt bör orsakerna till detta anges. (Prop. 1981/82:28 s. 18 och prop. 2004/05:41 s. 13 f.)

Uttalandena om vilka krav som bör ställas på arbetsredogörelsen gjordes mot bakgrund av att propositionen innehöll ett förslag om att försvararen skulle visa att begärt arvode var skäligt. Den lagändring som slutligen gjordes kom emellertid inte att innehålla något sådant beviskrav (se prop. 1981/82:28 s. 29 f., JuU 1981/82:19 s. 18 f. och rskr. 1981/82:105).

HD:s bedömning

En försvarare har rätt till skälig ersättning för sitt arbete. Den omständigheten att de krav som ställs på kostnadsräkningars utformning inte i alla detaljer har uppfyllts bör inte automatiskt innebära att en nedsättning av den begärda ersättningen skall göras. Även om en otillräckligt utformad kostnadsräkning kan försvåra möjligheten att bedöma vad som utgör skälig ersättning i det enskilda fallet, och därmed ökar risken för att ersättningen sätts ned, måste den beslutande domstolen så långt det är möjligt försöka bilda sig en uppfattning av vilken ersättning som är skälig.

Även om det är viktigt att det ställs tydliga krav på kostnadsräkningars utformning är det också av stor betydelse att kraven inte ställs orimligt högt. Kraven får inte ställas så högt att det i praktiken blir svårt att uppfylla dem. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det förstås väsentligt att en offentlig försvarare inte, av oro för att inte få skälig ersättning för sitt arbete, tvekar att på ett aktivt sätt vidta de åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att på ett fullgott sätt tillvarata sin klients intressen.

Förutsättningarna för att bedöma den yrkade ersättningens skälighet måste av naturliga skäl vara avsevärt bättre för den domstol vid vilken kostnaderna har uppkommit än för Justitiekanslern eller för högre rätt. Det får förutsättas att den förstnämnda domstolen har god kännedom om sådana omständigheter som den rättsliga angelägenheten, tvistens värde, särskilda tvistefrågor, de resultat som har åstadkommits av olika åtgärder och om målets svårighetsgrad. Frånvaron av uppgifter om sådana omständigheter som framstår som uppenbara för den domstol där anspråket framställs kan inte rimligen försämra förutsättningarna för den domstolen att bedöma den begärda ersättningens skälighet.

Om den beslutande domstolen däremot inte anser sig kunna bedöma skäligheten utifrån de uppgifter som har lämnats riskerar en försvarare att få den begärda ersättningen nedsatt. Enligt 21 kap. 10 a § RB får en offentlig försvarare som överklagat ett beslut om ersättning i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt anspråk endast om det finns särskilda skäl för det. Det finns därför all anledning för försvarare att redan i sin kostnadsräkning redovisa det nedlagda arbetet så utförligt som möjligt och ange de särskilda omständigheter som kan åberopas. Även om det inte bör uppställas som ett absolut krav för att få ersättning att uppgifter om sådana omständigheter som är väl kända för den beslutande domstolen anges, kan det således ändå vara lämpligt att göra det. Det skulle också underlätta Justitiekanslerns och högre rätts bedömning av den begärda ersättningens skälighet.

Även för den domstol vid vilken rättegångskostnaderna har uppkommit måste det i vissa mål vara svårt att med någon större säkerhet avgöra den närmare omfattningen av det arbete som målet krävt för ett ombud. Svårigheterna att avgöra skälighetsfrågan blir givetvis än större för en överinstans, särskilt då enbart rättegångskostnadsfrågan skall prövas. Det kan därför i många fall finnas anledning för en domstol att godta ett ersättningsyrkande, trots att möjlighet saknas att helt överblicka det arbete som målet har påkallat. (NJA 1997 s. 854 och 2006 s. 367 samt Heuman, JT 1997-98 s. 796 ff.) Om den domstol som haft bäst förutsättningar att göra skälighetsbedömningen har funnit att den begärda ersättningen varit skälig bör det i sin tur ankomma på den som yrkar ändring - i detta fall Justitiekanslern - att ange de skäl som åberopas för att ersättningen bör sättas ner och att styrka de omständigheter som åberopas.

I förevarande fall har Justitiekanslern inte ifrågasatt att P.O./A.B. vidtagit de åtgärder som angetts i kostnadsräkningen och att de tagit den tid i anspråk som gjorts gällande. Frågan är istället om tidsåtgången varit rimlig med hänsyn till målets art och omfattning. Justitiekanslern har till stöd för att den nedlagda arbetsinsatsen inte varit rimlig anfört att målet främst har rört bevisfrågor och att de juridiska frågorna inte framstår som anmärkningsvärt komplicerade. Frågan om tidsåtgången varit rimlig eller inte är dock inte nödvändigtvis avhängig av målets juridiska svårighetsgrad. Tvärtom kan förhållandet många gånger vara det motsatta.

I det föreslagna beslutet angående P.O. anfördes ytterligare:

Justitiekanslern har vidare som skäl för nedsättning anfört att arbetsredogörelsen inte innehåller några uppgifter om tidsåtgången för varje åtgärd som inte varit rutinmässig. P.O. har invänt att i stort sett allt arbete som lagts ned har varit rutinmässigt, utom såvitt avser rekonstruktion, konsultationer och genomgång av en tidigare förundersökning. Tidsåtgången för rekonstruktion och genomgång av förundersökning har, enligt vad P.O. har uppgivit, varit känd för tingsrätten och det har därför inte varit nödvändigt att särskilt ange denna. HD finner inte anledning att ifrågasätta att tidsåtgången var känd för tingsrätten. Vad gäller konsultationerna med rättspsykiatriker och rättsläkare har P.O. invänt att han av advokatetiska skäl har varit förhindrad att gå in på närmare detaljer kring dessa. Även om det naturligtvis försvårar bedömningen av åtgärdernas skälighet måste en domstol till viss del acceptera en advokats uppgift om att han av hänsyn till sin tystnadsplikt och lojalitetsplikt mot klienten inte närmare kan uppge syftet med, innehållet i och omfattningen av en viss åtgärd (jfr NJA 1984 s. 877).

Vad gäller det arbete som P.O. har utfört i övrigt finns det i och för sig inte anledning att ifrågasätta att han har uppfattat arbetet som rutinmässigt för den här typen av mål. Vad som anförts i förarbetena om vad som avses med rutinmässiga åtgärder bör inte tolkas så att alla åtgärder som tar mer än 20 minuter i anspråk är att betrakta som annat än rutinmässiga åtgärder. Vad som utgör rutinmässiga åtgärder måste i stället bedömas med beaktande av målets karaktär och omfattning. Inte minst i mål som, liksom detta, är av mer omfattande och komplicerad art kan det förekomma en stor mängd åtgärder som var för sig tar betydligt längre tid än 20 minuter i anspråk, men som är så vanligt förekommande att de ändå är att betrakta som rutinmässiga. Det är knappast rimligt eller till någon större ledning att i ett omfattande mål kräva att den exakta tidsåtgången för varje enskilt telefonsamtal, sammanträde och brev anges. Även om den skälighetsbedömning som skall göras kan underlättas ju mer preciserade uppgifter som lämnas om vilka åtgärder som har vidtagits samt om åtgärdernas syfte, innehåll, resultat och liknande är det inte möjligt att generellt uttala sig om vilka åtgärder som är att betrakta som rutinmässiga eller inte.

I förevarande fall hade kostnadsräkningen kunnat vara mer utförlig i fråga om vilka åtgärder som utförts, hur lång tid som har krävts för respektive åtgärd och vad som föranlett respektive åtgärd. Uppenbarligen har tingsrätten emellertid - utifrån sin speciella kunskap om målets art och omfattning - ansett att de uppgifter som lämnats varit tillräckliga för att kunna bedöma skäligheten i den begärda ersättningen och funnit att den begärda ersättningen är skälig. Vid en samlad bedömning finner HD att vad Justitiekanslern har anfört inte ger tillräckligt stöd för att frångå tingsrättens bedömning att den begärda ersättningen är skälig. Tingsrättens beslut i kostnadsfrågan skall därför fastställas.

I det föreslagna beslutet angående A.B. anfördes ytterligare:

Justitiekanslern har vidare som skäl för nedsättning anfört att arbetsredogörelsen inte innehåller några uppgifter om tidsåtgången för varje åtgärd som inte varit rutinmässig. A.B. har invänt att i stort sett allt arbete som lagts ned har varit rutinmässigt i ett mål av den här arten och omfattningen. Vad som anförts i förarbetena - - - se det föreslagna beslutet angående P.O. - - - rutinmässiga eller inte.

I förevarande fall hade kostnadsräkningen kunnat vara mer utförlig i fråga om vilken tid som har krävts för vissa åtgärder, såsom sammanträffanden, vallning och rekonstruktion. Uppenbarligen har tingsrätten emellertid - utifrån sin speciella kunskap om målets art och omfattning - ansett att de uppgifter som lämnats varit tillräckliga för att kunna bedöma skäligheten i den begärda ersättningen och funnit att den begärda ersättningen är skälig. Vid en samlad bedömning finner HD att vad Justitiekanslern har anfört inte ger tillräckligt stöd för att frångå tingsrättens bedömning att den begärda ersättningen är skälig. Tingsrättens beslut i kostnadsfrågan skall därför fastställas.

Skiljaktig