NJA 1984 s. 928

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Adrian) anförde i dom d 20 febr 1984:

Domskäl. M.D. har erkänt gärningen. Erkännandet stöds av utredningen i övrigt. Gärningen är att bedöma på det sätt som åklagaren har angett.

M.D. kan inte undgå att dömas till fängelse.

I målet är upplyst att om M.D. hade valt att dömas i Danmark, där brottet begicks, påföljden skulle ha blivit "hæfte" 14 dagar. Med hänsyn härtill anser TR:n att det föreligger särskilda skäl att gå under den sedvanliga straffmätningen om fängelse 1 mån.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.D. enligt 4 § 1 mom trafikbrottslagen och 1 § lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands för rattfylleri till fängelse 14 dagar.

M.D:s offentlige försvarare, advokaten B.B., tillerkändes ersättning av allmänna medel med 640 kr, vilken kostnad M.D. ålades att betala tillbaka till staten.

Domskäl

Domskäl. Vid prövningen av frågan om M.D. gjort sig skyldig till brott skall svensk lag tillämpas.

Såsom TR:n funnit är M.D. övertygad om rattfylleri. Omständigheterna vid brottet är sådana att enligt svensk straffmätningspraxis lägst en månads fängelse bör ådömas. Av i målet förebragt utredning angående påföljdsbestämningen i mål om "spiritus- og promille-kørsel" i Danmark framgår emellertid att brott av nu ifrågavarande slag har ett betydligt lägre straffvärde i Danmark än i Sverige. Såsom TR:n anmärkt skulle vid lagföring i Danmark för nu ifrågavarande brott ha ådömts 14 dagars hæfte. Anledning föreligger att vid trafikbrottslighet i annat nordiskt land fästa avseende vid straffmätningspraxis på gärningsorten. På grund härav och med hänsyn till det förhållandet att M.D., som visserligen inte haft en ovillkorlig rätt att välja ort för lagföring men torde ha haft viss möjlighet att påverka frågan om valet av sådan ort, enligt vad utredningen visar inte beretts tillfälle att före åtals väckande slutligt yttra sig i denna fråga, får anses föreligga särskilda skäl att beakta dansk straffmätningspraxis. Påföljden bör vid överväganden i enlighet härmed bestämmas till fängelse 14 dagar.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Bergqvist tillerkännes ersättning av allmänna medel med 745 kr för arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.

Referenten, hovrättsrådet Baagøe, med vilken hovrättslagmannen Öhrbom förenade sig, var skiljaktig och anförde: Vid prövning av M.D:s brottslighet skall svensk lag tillämpas. Anledning att därvid frångå svensk straffmätningspraxis föreligger ej (jfr NJA 1983 s 425).

Som TR:n funnit har M.D. gjort sig skyldig till rattfylleri. Omständigheterna är ej mildrande. Ej heller föreligger skäl att frångå normalstraffet, en månads fängelse. Jag ändrar därför på det sätt TR:ns dom att fängelsestraffet bestämmes till fängelse 1 mån.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. Såsom underinstanserna funnit har M.D. i Danmark gjort sig skyldig till den av åklagaren påstådda gärningen.

Enligt 2 kap 2 § 1 st BrB är i förevarande fall svensk domstol behörig och svensk lag tillämplig. Gärningen är på grund av stadgandet i 1 § lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands att bedöma såsom rattfylleri enligt 4 § 1 mom 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

I rättsfallet NJA 1983 s 425 har HD haft till bedömande vilken hänsyn som skall tas till straffmätningspraxis i den stat där gärningen begåtts när frågan om ansvar prövas med stöd av 2 kap 2 § BrB. Såsom HD därvid uttalat bör stadgandet i 2 kap 2 § 3 st som innebär att det inte får ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten - uppfattas så, att straffmätningen, med den begränsningen att straffet inte får överskrida maximum i den tillämpliga utländska straffskalan, i princip skall göras enligt svenska lagregler och svensk straffmätningspraxis.

Den nu angivna principen får ses mot bakgrund av att det ofta är svårt att överhuvudtaget få tillförlitlig kunskap om straffmätningspraxis i gärningslandet samt att, även om denna praxis kan klarläggas, det kan föreligga svårigheter att i det enskilda fallet göra en rättvisande jämförelse mellan de påföljder som kan antas bli ådömda i gärningslandet resp här i landet. Sistnämnda förhållande belyses av förevarande mål. Enligt vad som upplysts i målet dömer dansk domstol vid "spirituskørsel", varom här är fråga, inte bara till straffpåföljd i sedvanlig bemärkelse utan också till "frakendelse af førerret" motsvarande indragning av körkort. Det har uppgetts att ett rattfylleribrott av det slag som M.D. begått skulle i Danmark normalt medföra 14 dagars "hæfte" och "frakendelse af førerret" under 2 1/2 år. Tiden för förlust av körkort synes avsevärt längre än den i allmänhet blir vid tillämpning av svensk körkortslagstiftning.

Som HD anfört i det nämnda rättsfallet hindrar principen i fråga inte att svensk domstol, om särskilda skäl föreligger, vid avvägningen av vad som inom den tillåtna ramen är lämpligt straff fäster avseende vid att brottet har betydligt lägre straffvärde på gärningsorten. Som exempel på sådana skäl har nämnts att gärningsmannen är uppvuxen i det andra landet eller har vistats där under lång tid och därmed tillägnat sig det landets sociala värderingar.

Av utredningen i målet framgår att M.D. tillsammans med en kamrat var på tillfälligt semesterbesök i Danmark, när han av dansk polis greps för rattfylleribrottet, och att gripandet skedde när han med kamraten som passagerare körde sin bil mot Frederikshavn för att med färja därifrån återvända till Göteborg. Någon anknytning till Danmark har M.D. aldrig haft. Det finns inga bestämmelser som har givit M.D. rätt att välja mellan att bli lagförd i Danmark eller i Sverige. Även om M.D., såsom han gjort gällande, haft viss faktisk möjlighet att påverka valet av land för lagföringen men på grund av missförstånd inte utnyttjat möjligheten, kan detta inte anses utgöra tillräckligt skäl att frångå svensk straffmätningspraxis.

Med hänsyn till det anförda bör M.D. i överensstämmelse med svensk praxis ådömas fängelse en månad.

Skäl som lagligen kan leda till jämkning eller eftergift av M.D:s skyldighet att återgälda försvararkostnad föreligger ej.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom i påföljdsfrågan på det sättet att straffet bestäms till fängelse 1 mån.

Med ändring av HovR:ns dom även i vad bestämts att kostnaden för M.D:s försvar i HovR:n skall stanna på statsverket förordnar HD att M.D. skall till statsverket återbetala denna kostnad.

För försvaret av M.D. i HD tillerkänns Bergqvist ersättning av allmänna medel med 4 829 kr, varav 845 kr för arbete, 2 525 kr för tidsspillan och 1 459 kr för utlägg. Denna kostnad skall M.D. återbetala till statsverket.

Referenten, JustR Freyschuss, var skiljaktig och anförde: Det förhållandet att rattfylleribrottet begåtts i annat nordiskt land och att brottet där haft lägre straffvärde kan inte ensamt anses utgöra tillräckligt skäl att svensk straffmätningspraxis bör frångås. Emellertid kan M.D:s uppgift om att han haft möjlighet att få välja att bli dömd av dansk domstol ej anses vederlagd. Med hänsyn till vad nu anförts och då M.D. enligt vad som blivit upplyst redan avtjänat det honom ådömda fängelsestraffet måste särskilda skäl anses föreligga att frångå svensk straffmätningspraxis och skall HovR:ns domslut fastställas.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

JustR Bengtsson var skiljaktig i fråga om skyldigheten för M.D. att återbetala försvararkostnaden i HD och anförde: Kostnaden för försvaret av M.D. i de tre instanserna uppgår sammanlagt till 6 214 kr. En återbetalningsskyldighet för denna kostnad i ett rattfyllerimål kan i och för sig inte anses oskälig med hänsyn till M.D:s ekonomiska villkor; bl a med hänsyn härtill ger förarbetena till bestämmelsen i 31 kap 1 § 2 st RB knappast stöd för att den skulle kunna åberopas i M.D:s fall. Emellertid är det nu fråga om att enligt 10 § samma kap tillämpa jämkningsregeln i fråga om kostnaden i HD, och härvid bör också beaktas följande förhållanden. M.D. har redan i TR:n erkänt rattfylleri. Målet har av åklagaren förts till HovR:n, som fastställt TR:ns domslut. Riksåklagaren har sedan överklagat HovR:ns dom för att erhålla ett prejudicerande avgörande i frågan, efter vilket lands straffmätningspraxis påföljden skall bestämmas i fall av det aktuella slaget. För M.D. har saken liksom i HovR:n gällt frågan om det ådömda fängelsestraffet om 14 dagar, vilket M.D. redan avtjänat, i enlighet med ändringsyrkandet skulle höjas till fängelse 1 månad. Målet i HD, som måst avgöras efter huvudförhandling, har medfört en kostnad för försvaret - 4 829 kr - vilken framstår som mycket betydande i förhållande till målets beskaffenhet. Denna kostnad synes M.D. inte ha haft någon praktisk möjlighet att undvika. Enligt min mening är det inte rimligt, om en tilltalad i M.D:s situation ensam skall bära risken för att en brottslighet av denna typ bedöms som så pass intressant från juridisk synpunkt att riksåklagaren finner den böra föras under HD:s prövning.

Med hänsyn till det anförda anser jag tillräckliga skäl föreligga att med stöd av 31 kap 1 § 2 st och 10 § RB jämka M.D:s återbetalningsskyldighet.

Jag ålägger därför M.D. att till statsverket återbetala 500 kr av försvararkostnaden i HD. Återstoden av denna kostnad skall stanna på statsverket.