NJA 1983 s. 425

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Bondeson) anförde i dom d 14 dec 1982 bl a:

Domskäl. P.N. och G.A. har båda bestritt brott liksom de särskilda yrkandena.

P.N. har anfört: Han överfördes till vård utom anstalt d 30 maj 1981. Han hade i pressen oriktigt blivit beskylld för grova brott och han ville lämna Sverige och bosätta sig i Amsterdam. Han ägde 290 000 kr och ville föra ut pengarna för att kunna köpa en lägenhet. Han kände G.A. sedan fängelsevistelser men hade ej träffat denne på cirka 10 år. Vid årsskiftet träffades de och G.A. berättade att han ämnade skaffa en lastbil för att bedriva åkerirörelse. G.A. var villig att hjälpa till med att föra ut pengarna i sin bil mot en ersättning om 5 procent av det utsmugglade beloppet. P.N. överlämnade pengarna till G.A. och denne såg till att de gömdes i bilen. I slutet av jan åkte båda i lastbilen över Göteborg med färja till Kiel och kom till Amsterdam d 27 jan på kvällen. De tog in på ett hotell i centrum och delade rum. P.N. visste att pengarna fanns i höger balk under flaket. G.A. hade först försökt använda den vänstra balken men misslyckats härmed på grund av att svetsloppor på insidan utgjorde ett effektivt stopp efter någon meter. Härvid hade kroppspuder, talk, använts så att förpackningarna med pengar skulle glida lättare. Det var nu meningen att G.A. skulle plocka fram pengarna och att P.N. därefter skulle sätta in dem på bank i Amsterdam. P.N. begav sig d 28 jan ut i Amsterdam på egen hand. Han träffade därvid en person som ville sälja hasch. P.N. förklarade att han ej var intresserad av hasch men kunde tänka sig att köpa en mindre mängd amfetamin för eget bruk. Säljaren återkom med fyra g amfetamin och P.N. gömde det lilla paketet i lastbilens vänstra balk. Vid ett senare tillfälle då P.N. kom till lastbilen hade det regnat och flaket var fullt med vatten. Utan att tänka sig för lät P.N. flaket tippa för att vattnet skulle rinna av. Detta medförde att det lilla paketet med amfetamin gled längst bak i balken där det var helt oåtkomligt. P.N. berättade för G.A. vad som inträffat. G.A. blev "hysterisk". Han ville avlägsna narkotikan och skaffade verktyg härför, bl a en borr. De uppsökte en parkeringsplats i närheten av ett varuhus. G.A. borrade hål längst bak i balken. Av misstag borrade han hål även i den högra balken där pengarna fanns. Med hjälp av en gardinspiral, som emellertid visade sig för vek, och en kraftig ståltråd försökte de nu bakifrån peta fram amfetaminpaketet. Paketet gick sönder då det skulle tas ut. Det pulver som hittats på och i anslutning till bilen och som angivits väga 7,91 g innehåller endast 12 % amfetamin och måste vara uppblandat med det puder som använts vid försöken att placera pengar i den vänstra balken. De åkte mot hotellet igen. P.N. släppte av G.A. Han vet ej vart denne tog vägen. Själv parkerade han bilen och begav sig till hotellet där han vid 13-tiden greps av polis. Han känner ej till någonting om det amfetamin, 7,8 kilo, som hittats i en förvaringsbox på centralstationen i Amsterdam. P.N. gör gällande att det i vart fall måste ha placerats i boxen efter det att P.N. greps. P.N. hade skaffat flygbiljett till Sverige för att snabbt kunna ordna med sin lägenhet i Stockholm.

G.A. har anfört: Han hade skaffat den ifrågavarande lastbilen för att arbeta som stadsbud med flyttningar och dylikt. Bilen är inregistrerad på hans dotter. Detta är emellertid en ren formalitet då han fruktade att kronofogden annars kunde komma att mäta ut den för gamla skulder som han hade. Han träffade P.N. som behövde hjälp med att smuggla ut pengar ur Sverige. Det finns ju alltid naturliga hålrum i en lastbil och de beslöt att använda sig av dessa. De hål som G.A. låtit göra i balkarna har utförts för att hydraulledningar skall kunna dras genom dem. – G.A. har i rätten först förnekat att han placerat pengarna i bilen. Han har antytt att P.N. lånat bilen och själv placerat dem där. Han har vidare sagt att pengarna placerats i tredeciliters mjölkförpackningar med plastlock i järnbalken av en bekant till honom, som han ej vill avslöja. G.A. har också gjort gällande att pengarna placerats i bilen då han och P.N. befunnit sig i Düsseldorf. Slutligen har G.A. vidgått att han själv placerat pengarna i mjölkförpackningar i ett OK-garage i Stockholm och även själv stoppat in dessa i balken. – G.A. skulle av P.N. erhålla ersättning om 5 procent av det utsmugglade beloppet. Det skulle röra sig om något över 200 000 kr. Dessutom skulle hans omkostnader betalas. De tog in på ett hotell i centrum. Det är möjligt att G.A. bott där någon gång tidigare. Bl a företog han någon gång på hösten 1981 en resa då han övernattade i Amsterdam. Påföljande dag var G.A. ute på stan. Han lade då märke till P.N. som var i sällskap med en man. Dagen därefter berättade P.N. att han placerat ett litet paket amfetamin i den ena balken på bilen och att paketet råkat glida längst bak i balken. G.A. köpte en borr och en gardinspiral och de begav sig till en parkeringsplats vid ett varuhus. Där borrade G.A. hål i balkarna. Med hjälp av en ståltråd fick de ut narkotikan. Det kom någon person och frågade om det var fel på bilen. Det är felaktigt att de brådstörtat skulle ha begivit sig från platsen. P.N. åkte för att parkera bilen. G.A. begav sig till hotellet. Han gick ut för att äta. P.N. återkom ej och G.A. började bli orolig. Han upptäckte den man som under gårdagen vistats i Per N:s sällskap. Han frågade mannen om denne kände P.N. och om han kunde hjälpa G.A. med att efterforska var P.N. blivit av. Mannen gav honom en lapp med namn och adress. Detta är hans enda kontakt med mannen. Han kan ej uttala sig om Amsterdampolisens uppgift att mannen skulle vara känd som "storhandlare i narkotika, särskilt amfetamin". G.A. greps av polis vid 22-tiden. Han har ingen kännedom om den narkotika som sedermera återfanns i en förvaringsbox på centralstationen. G.A. kan ej ge någon förklaring till att ett fingeravtryck härrörande från honom återfunnits på en tejp placerad på en av de tredeciliters mjölkförpackningar innehållande amfetamin, som funnits i förvaringsboxen.

TR:n har företagit syn av den i beslag tagna lastbilen, samt av väskor med mjölkförpackningar som innehållit amfetamin. Åklagaren har vidare förevisat fotografier samt åberopat protokoll angående daktyloskopisk undersökning, protokoll angående teknisk undersökning av ståltråd och verktyg samt protokoll från statens rättskemiska laboratorium angående undersökning av narkotika.

I målet är följande omständigheter ostridiga: P.N. och G.A. har gemensamt utsmugglat svensk valuta, 290 000 kr till Amsterdam. Av pengarna har 266 500 kr i hundralappar placerats i 42 st tredeciliters svensktillverkade mjölkförpackningar i högra balken under flaket på den ifrågavarande av G.A. ägda lastbilen. På och vid lastbilen har påträffats cirka 8 g 12-procentigt amfetamin. I det rum som P.N. och G.A. disponerat på hotellet i Amsterdam har d 3 febr hittats en nyckel till en förvaringsbox på centralstationen i Amsterdam. I boxen har återfunnits en identiskt likadan väska som återfunnits bland P.N:s och G.A:s tillhörigheter. Väskan i boxen innehöll 42 st tredeciliters mjölkförpackningar av svensk tillverkning. Varje förpackning utom en innehöll amfetamin. Den tomma förpackningens innehåll låg löst i väskan. I väskan fanns också två större förpackningar med amfetamin. Sammanlagt fanns i väskan 7 800 g cirka 60-procentigt amfetamin. Ett fingeravtryck härrörande från G.A. har påträffats på en tejp som fanns på en av mjölkförpackningarna med amfetamin. Förpackningarna var sammanbundna med ett nylonsnöre liknande det snöre som fanns mellan förpackningarna med pengar som anträffades i lastbilen. I änden på ena snöret till förpackningarna i boxen fanns en mindre bit järn/ståltråd liknande en tråd som anträffades i vänstra balken på lastbilen. I utlåtande från teknisk undersökning av trådarna utförd av den holländska polisen framgår att den mindre trådbiten "mycket sannolikt härrör från en rulle tråd ur samma produktionsserie och att den ursprungligen kan ha format en enhet med den tråd som anträffades i lastbilens vänstra balk". Vidare sägs att det är mycket möjligt att trådbiten som fanns i änden på nylonsnöret klippts av med en av de tänger som anträffades i lastbilen.

Genom den tekniska utredningen och genom vad som i övrigt är ostridigt i målet framstår det som uppenbart att P.N. och G.A. gemensamt innehaft 7 800 g amfetamin. De har därigenom gjort sig skyldiga till grovt narkotikabrott. - Det framstår vidare i målet som uppenbart att P.N. och G.A. på det sätt åklagaren påstått gjort sig skyldiga till förberedelse till grov varusmuggling. Dock kan ej anses utrett att kontanterna mottagits av annan eller andra. P.N:s och G.A:s brottslighet är med hänsyn till den stora mängden narkotika och den professionalism som kännetecknar deras verksamhet, av synnerligen allvarlig art.

Den ifrågavarande lastbilen har uppenbarligen använts som hjälpmedel vid förberedelse till grov varusmuggling. G.A. har gjort gällande att den köpts på avbetalning för 97 000 kr och att 53 000 kr återstår att betala. TR:n finner att lastbilen skäligen bör förverkas till den del dess värde överstiger den obetalda kreditfordringen.

- - -

P.N. har i dom d 27 febr 1968 ådömts internering. Han överfördes senast till vård utom anstalt d 30 maj 1981 och skall anses såsom villkorligt frigiven med en återstående strafftid om 6 månader varvid prövotiden utgår d 30 maj 1983. P.N. skall ådömas ett fängelsestraff varvid den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad.

G.A. har d 4 maj 1973 ådömts internering. Denna påföljd har upphört d 6 febr 1981. Även G.A. skall nu ådömas ett fängelsestraff.

- - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde vardera av G.A. och P.N. jämlikt 1, 3 och 8 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling samt 23 kap 2 § BrB för förberedelse till varusmuggling samt jämlikt 3 § narkotikastrafflagen för grovt narkotikabrott till fängelse 6 år samt förklarade P.N. villkorligt medgiven frihet helt förverkad. Vidare förklarades bl a hos G.A. beslagtagen lastbil vara förverkad till den del dess värde översteg obetald kreditfordran.

Domskäl

Domskäl. Åtalet går ut på att de tilltalade förberett en lastbil för att användas till att smuggla amfetamin från Nederländerna till Sverige och för detta ändamål innehaft ett stort parti amfetamin i en förvaringsbox på centralstationen i Amsterdam. Utredningen - i stort sett lika med den som förebragtes inför TR:n - beskriver också konturerna av detta förfarande. De tilltalade har visserligen, med inbördes delvis motstridiga uppgifter, förnekat befattning med amfetaminpartiet och förklarat att lastbilen var avsedd endast för att dolt föra ut en stor mängd pengar i svenska sedlar, till Nederländerna. Men den tekniska utredningen binder amfetaminpartiet och dess förvaring så starkt till lastbilen och dess innehåll att sambandet inte rimligen kan bortförklaras. Det må vara tveksamt om nyckeln till förvaringsboxen gömdes på de tilltalades hotellrum medan det ännu stod till deras förfogande eller först därefter. Men det rubbar inte bilden av ett funktionellt samband mellan amfetaminpartiet och den för smuggling förberedda lastbilen; om nyckeln verkligen gömdes på hotellrummet först sedan de tilltalade lämnat det måste det alltså vara en medhjälpare till de tilltalade som gjort det. HovR:n finner liksom TR:n båda de tilltalade bundna vid de gärningar åklagaren påstått och bedömer dessa så som TR:n gjort.

Narkotikabrottet begicks i Nederländerna men amfetaminet skulle smugglas till Sverige. Svensk domsrätt föreligger därför enligt 2 kap 3 § 3 BrB och åtalsförordnande har meddelats enligt 2 kap 5 § samma balk. HovR:n biträder TR:ns straffmätning. - - -

HovR:n håller med TR:n om att lastbilen utgjorde hjälpmedel vid varusmugglingsbrottet och att G.A. därför - och med hänsyn till vad som upplysts om hans åtkomst och återstående skuld för fordonet - genom brottet förverkat åtminstone del av bilens värde. Detta skall fastställas till beloppet och HovR:n finner att beloppet bör sättas till 30 000 kr. Fordonet är belagt med beslag, som bör bestå eftersom det kan behövas för utredningen i målet; däremot kan beslaget inte säkerställa verkställighet av värdeförverkande.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde beträffande G.A. TR:ns dom utom såtillvida att HovR:n - med ändring av TR:ns dom i den delen - förklarade värdet av den i beslag tagna lastbilen förverkat intill ett belopp av 30 000 kr. Vidare förordnades att beslaget skulle bestå. Beträffande P.N. fastställde HovR:n TR:ns dom.

G.A. och P.N. sökte revision och yrkade, var för sin del, att HD måtte i första hand ogilla åtalet och i andra hand sätta ned straffet med tillämpning av 2 kap 2 § 3 st BrB. G.A. yrkade därjämte att förklaringen om förverkande av viss del av lastbilens värde måtte hävas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. G.A. och P.N. har i HD lämnat uppgifter som i huvudsak stämmer överens med dem som antecknats i TR:ns dom. De har sålunda vidhållit att resan till Nederländerna inte var föranledd av planer på ett narkotikaförvärv utan gällde enbart utförsel av en penningsumma och att de före gripandet saknade varje kännedom om det parti amfetamin som senare påträffades i en förvaringsbox på centralstationen i Amsterdam.

Som domstolarna har funnit förtjänar de tilltalades uppgifter angående resans ändamål inte tilltro. Genom utredningen i målet får anses klarlagt att G.A. och P.N. avsett att tillsammans i Nederländerna förvärva ett parti amfetamin och därefter till Sverige föra in partiet, dolt i de för ändamålet preparerade flakbalkarna på lastbilen. Deras plan har förverkligats i allt fall så långt att de fört bilen med däri gömt större penningbelopp till Amsterdam och där tagit kontakt med försäljare av ett stort parti amfetamin.

Lastbilen har varit särskilt iordningställd för smuggling genom att öppningar tagits upp i hålrummen i bilens flakbalkar och försetts med lock. Lastbilen har därmed blivit att anse som sådant hjälpmedel för brott som åsyftas i bestämmelsen i 23 kap 2 § 1 st BrB om förberedelse till brott. Prepareringen och transporten av lastbilen har utgjort led i den tidigare nämnda planen. G.A. och P.N. har genom dessa åtgärder, såsom åklagaren påstått, gjort sig skyldiga till förberedelse till varusmuggling avseende narkotika. Faran för att brottet skulle fullbordas har inte varit ringa.

Vad därefter angår åtalet för innehav av narkotika visar utredningen att det amfetaminparti som avses med åtalet och som polisen återfann i förvaringsboxen på centralstationen i Amsterdam var avsett för G.A. och P.N. Särskilt är att märka att amfetaminet var förpackat i svenska mjölkkartonger av samma slag och till samma antal som G.A. och P.N. använde för utförseln av det förut nämnda penningbeloppet. Härigenom och genom vad som i övrigt förekommit är utrett, att G.A. och P.N. tillhandahållit förpackningsmaterialet, avpassat för transport i lastbilens flakbalkar. Vidare återfanns nyckeln till förvaringsboxen på deras hotellrum efter det att de gripits av polisen.

G.A. och P.N. har likväl bestritt att de vid något tillfälle innehaft amfetaminpartiet. De har därvid särskilt åberopat de rutiner som gäller för förvaringsboxarna på centralstationen och om vilka upplysningar från chefen för centralstationens bagagekontor erhållits genom P.N:s holländske försvarare. Enligt dessa upplysningar är varje förvaringsbox konstruerad så att den 72 timmar efter det att nyckeln till boxen senast har vridits om visar gul skylt, varefter användaren inte kan öppna boxen utan biträde av personalen vid bagagekontoret. Vidare gäller att personalen varje morgon kl 7 tömmer de boxar som visar gul skylt och tar hand om innehållet. Av utredningen i målet framgår att den box vari amfetaminet förvarades öppnades av polisen med personalens hjälp omkring kl 22 d 3 febr 1982. Då boxen alltså inte blivit tömd dessförinnan, kan den enligt G.A. och P.N. inte ha visat gul skylt vid kontrollen på morgonen. Av detta kan, har de menat, den slutsatsen dras att boxen - som inte har antecknats som behäftad med fel - stängts tidigast kort efter kl 7 d 31 jan och att nyckeln därefter stoppats undan på hotellrummet, allt således efter det att de gripits av polisen d 29 jan. Ytterligare har de anfört följande. Polisen i Amsterdam undersökte d 29 jan, efter gripandet, deras hotellrum utan att finna nyckeln till förvaringsboxen. Nyckeln påträffades av hotellpersonalen först d 3 febr, sedan tre andra hotellgäster efter varandra hade disponerat rummet. Även detta visar att nyckeln måste ha placerats i hotellrummet först efter gripandet.

Vad G.A. och P.N. sålunda åberopat försvagar bevisvärdet av att nyckeln påträffades i deras hotellrum. Det kan därför inte med någon säkerhet antas att G.A. och P.N. haft tillgång till boxen och därmed amfetaminpartiet medan detta förvarades i boxen.

Riksåklagaren har emellertid gjort gällande att de tilltalade under alla omständigheter innehaft narkotikapartiet under något skede innan de greps av polisen. Han har bl a påstått att G.A. och P.N. tillsammans paketerat amfetaminet i mjölkkartongerna och att de vid det tillfälle då amfetamin påträffades på och invid lastbilen provpackade någon del av partiet i lastbilens balkar.

Till stöd för sin ståndpunkt att de aldrig innehaft narkotikapartiet har de tilltalade åberopat att de hade huvuddelen av det medförda penningbeloppet kvar när de blev gripna av polisen. Detta talar onekligen i viss mån för att narkotikaförsäljaren inte har tillåtit G.A. och P.N. att ensamma förfoga över narkotikapartiet. Att boxnyckeln återfanns på hotellrummet tyder å andra sidan på motsatsen, låt vara att den kan ha placerats där sedan G.A. och P.N. gripits. Deras invändning utgör i allt fall inte något avgörande argument mot ett antagande att de har tagit direkt befattning med narkotikapartiet tillsammans med eller under överinseende av säljaren. Även en sådan, mer osjälvständig befattning är att hänföra till innehav i narkotikastrafflagens mening, åtminstone om den inte har helt tillfällig karaktär.

Som anges i TR:ns dom har ett fingeravtryck från G.A. anträffats på en av de tejpremsor som använts för att försluta de med amfetamin fyllda mjölkkartongerna. Av protokollet från fingeravtrycksundersökningen framgår att avtrycket hade avsatts på remsans klistersida. Fingeravtrycket utgör därmed ett starkt bevis för att G.A. har medverkat, när narkotikan förpackades i mjölkkartongerna, eller att han i annat sammanhang hanterat de med amfetamin fyllda kartongerna. Något fingeravtryck eller annat bevis som direkt binder P.N. vid en omedelbar befattning med narkotikapartiet finns inte. Utredningen ger emellertid vid handen att varje hantering från någonderas sida har utgjort led i en samverkan under vistelsen i Amsterdam för förvärv av narkotikan och skett för bägges räkning.

På grund av det anförda finner HD omständigheterna vara sådana att både G.A. och P.N. är övertygade om att ha innehaft narkotikapartiet. De har härigenom gjort sig skyldiga till narkotikabrott.

Den brottslighet som ligger G.A. och P.N. till last har avsett ett stort parti amfetamin och vittnar om en noggrann planering. Både narkotikabrottet och det tillämnade varusmugglingsbrottet är därför att bedöma som grova brott.

Skäl saknas att frångå domstolarnas straffmätning, förutsatt att påföljden skall bestämmas enligt vanliga grunder. I målet har emellertid uppkommit frågan, vilken betydelse för straffmätningen det har att de begångna brotten har anknytning till ett annat land.

Förberedelsen till varusmuggling, som väsentligen företagits i Sverige, skall enligt 2 kap 1 § BrB bedömas efter svensk lag.

Narkotikabrottet har däremot begåtts utom riket, i Nederländerna. Enligt regleringen i 2 kap BrB om tillämpligheten av svensk lag är utgångspunkten att brottet skall bedömas enligt svensk lag. Detta är nämligen enligt 2 § 1 st 1 huvudregeln, när en svensk medborgare har begått brott utom riket. Efter lagändring år 1972 gäller emellertid, enligt 2 § 3 st, den begränsningen att domstolen inte får döma till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten. Av tillgänglig utredning angående nederländsk rätt framgår att maximistraffet för innehav av sådan narkotika varom nu är fråga uppgår till fängelse 4 år, vartill kan komma böter.

Bestämmelserna i 2 kap 3 § BrB innefattar i sin tur undantag från föreskrifterna i 2 § om hänsynstagande till utländsk strafflag. Sålunda gäller enligt 3 § 3 att för brott, begånget utom riket, svensk lag oinskränkt skall tillämpas, bl a om brottet har "förövats mot Sverige". Riksåklagaren har påstått att så är fallet i fråga om det av G.A. och P.N. begångna narkotikabrottet. Han har därvid hänvisat till att detta brott var avsett att fullföljas genom försäljning av narkotika i Sverige och att det har ett nära samband med förberedelsen till varusmuggling.

Bestämmelsen i 2 kap 3 § 3 BrB fick sin nuvarande lydelse genom den förut nämnda lagändringen år 1972, vars allmänna innebörd såvitt nu är i fråga var att den svenska straffrättsliga kompetensen begränsades i de fall då den brottsliga gärningen var begången utom riket. På tal om det straffskydd som även i den nya lagstiftningen borde ges åt svenskt intresse uttalade departementschefen i den proposition varigenom lagförslaget förelades riksdagen (prop 1972:98 s 100; NJA II 1973 s 44) att det var angeläget att upprätthålla oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt över brott som begicks utomlands mot svenskt offentligt intresse, bl a av det skälet att sådana brott, t ex spioneri eller smuggling, ofta inte var kriminaliserade när de riktade sig mot främmande stat. I specialmotiveringen (prop s 145) till 3 § 3 förklarade han att ordalydelsen i punkten borde anpassas så nära som möjligt till den då gällande lagtexten i samma punkt. Också i denna, som kvarstod oförändrad från BrB:s tillkomst, talades om att ett brott "förövats mot Sverige".

Vid tolkningen av det nu nämnda uttrycket i BrB i dess ursprungliga lydelse kan ledning hämtas i ett uttalande av straffrättskommittén i dess förslag till brottsbalk (SOU 1953:14 s 450; NJA II 1962 s 59). Kommittén yttrar där att uttrycket brott mot Sverige, som begagnades också i strafflagens motsvarande regel, innefattar brott som omedelbart riktar sig mot ett straffskyddat intresse beträffande vilket svenska staten uppfattas som bärare. Hit hör enligt kommittén främst brott mot svenska statens yttre och inre säkerhet eller dess offentliga myndigheter eller ämbetsbrott av svensk tjänsteman. (Jfr uttalande av lagrådet, prop 1962:10 s B 413; NJA 111 962 s 63).

De återgivna motivuttalandena ger vid handen att uttrycket "brottet förövats mot Sverige" i 2 kap 3 § 3 BrB bör tolkas restriktivt och anses gälla gärningar där angreppet mot svenska staten träder i förgrunden. Fastän det givetvis är ett vitalt svenskt samhällsintresse att bekämpa brott som kan antas leda till spridning av narkotika i Sverige, kan det inte anses att brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) är riktade mot Sverige i den mening som åsyftas i den ifrågavarande punkten. Att bestämmelsen har en sådan begränsad innebörd vinner också visst stöd av uttalanden i justitieutskottets betänkande i 1972 års lagstiftningsärende och i en reservation därtill angående konsekvenserna av den föreslagna begränsningen av den svenska straffrättsliga behörigheten (JuU 1972:26 s 12 och 15).

Då alltså det i Nederländerna begångna narkotikabrottet inte kan anses vara förövat mot Sverige, får brottet enligt 2 kap 2 § 3 st BrB och med hänsyn till innehållet i nederländsk strafflag inte föranleda längre frihetsstraff än fängelse 4 år. De tilltalade har gjort gällande att denna föreskrift skall förstås så, att straffmätningen vid svensk domstol skall göras med beaktande av praxis vid domstolarna i den främmande staten. De har i anslutning härtill upplyst att narkotikabrott av det nu ifrågavarande slaget vid lagföring i Nederländerna inte skulle ha medfört högre straff än fängelse 2 år.

Den närmare betydelsen av 2 kap 2 § 3 st BrB för straffmätningen har inte uttryckligen berörts under förarbetena till 1972 års lagstiftning. Ett uttalande i ett närliggande spörsmål av lagrådet (prop 1972:98 s 213; NJA II 1973 s 42) ger emellertid vid handen att tanken har varit att domstolarna vid tillämpning av 3 st inte närmare skall behöva göra sig förtrogna med det främmande landets straffsystem. Denna ståndpunkt, som är betingad av bl a praktiska skäl, gör sig med särskild styrka gällande i fråga om praxis vid den andra statens domstolar. Stadgandet i 3 st bör därför - i enlighet med vad som synes bäst förenligt med dess ordalydelse - uppfattas så att straffmätningen i princip skall göras enligt svenska lagregler och svensk straffmätningspraxis, med den enda begränsningen att straffet inte får överskrida maximum i den tillämpliga utländska straffskalan. Detta hindrar emellertid inte att domstolen, om särskilda skäl föreligger, vid avvägningen av vad som inom den tillåtna ramen är lämpligt straff fäster avseende vid att brottet har betydligt lägre straffvärde på gärningsorten. Ett sådant skäl kan tänkas vara att gärningsmannen är uppvuxen i det andra landet eller har vistats där under lång tid och därmed tillägnat sig det landets sociala värderingar.

Särskilda skäl att under intryck av nederländsk påföljdspraxis se mildare på det av Gösta A. och Per N. begångna narkotikabrottet än som annars skulle ske föreligger inte.

Frågan hur regeln i 2 kap 2 § 3 st BrB skall tillämpas när gemensamt straff skall bestämmas för flera brott har inte blivit belyst i lagmotiven. Olika situationer kan därvid föreligga till bedömande. I målet är fråga om att utmäta gemensamt straff för ett brott, för vilket straffmaximum begränsas enligt regeln i 3 st - narkotikabrottet - och för ett brott, som inte är underkastat denna regel - förberedelsen till varusmuggling. Redan straffskalan för sistnämnda brott medger att straffet sätts över maximum för narkotikabrottet enligt lagen på gärningsorten. Det kommer å andra sidan här inte i fråga att låta det gemensamma straffet överstiga s traffmaximum för förberedelsebrottet. Under sådana förhållanden innebär regeln i 3 st endast att vid avvägningen av det gemensamma straffet skall tillses att den ökning av strafftidens längd som föranleds av det till regeln hänförliga brottet - i detta fall narkotikabrottet - inte får gå utöver straffmaximum för detta brott enligt lagen på gärningsorten. Denna gräns kan inte anses bli överskriden genom domstolarnas straffmätning i målet.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att skäl saknas att med anledning av föreskrifterna i 2 kap 2 § BrB sätta ned det straff om 6 år som bestämts för var och en av G.A. och P.N. Och som domstolarna funnit skall den P.N. villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad.

- - -

Vad slutligen angår frågan om förverkande beträffande lastbilen saknas - som riksåklagaren också vitsordat - i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling stöd för förverkande med anledning av förberedelse till brott. Riksåklagaren har emellertid yrkat att HovR:ns förklaring om förverkande skall fastställas. Han har därvid i första hand hänvisat till förverkandebestämmelsen i 6 § 2 st narkotikastrafflagen under påstående, att lastbilen har använts som hjälpmedel för förvaring av en del av det med åtalet avsedda amfetaminpartiet. I andra hand har han gjort gällande att lastbilen efter prepareringen av flakets balkar utgör ett sådant föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning och som kan förklaras förverkat enligt 36 kap 3 § BrB.

Utredningen ger inte tillräckligt belägg för att den mindre mängd narkotika som återfanns i anslutning till lastbilen härrör från det större, med åtalet avsedda narkotikapartiet. Förverkande i fråga om lastbilen kan därför inte ske med stöd av narkotikastrafflagen.

Förverkande enligt 36 kap 3 § BrB kan gälla endast egendomen som sådan, inte dess värde. Förverkande av själva lastbilen - eller G.A:s rätt till denna - utgör emellertid en för G.A. svårare rättsverkan än förverkande av viss del av dess värde. Enligt grunderna för 55 kap 15 § jämförd med 51 kap 25 § RB möter därför hinder mot att, i anledning av G.A:s talan, förklara lastbilen förverkad. I följd härav kan förverkande inte heller ske med stöd av 36 kap 3 § BrB, även om så eljest skulle kunna ske.

På grund av det anförda skall någon förklaring om förverkande i fråga om lastbilen inte meddelas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut i ansvarsdelen beträffande vardera av G.A. och P.N.

Beträffande förverkande ändrar HD HovR:ns domslut såtillvida att åklagarens yrkande om förverkande hos G.A. i fråga om lastbilen lämnas helt utan bifall. Beslaget av lastbilen skall ej längre bestå.