NJA 1985 s. 299
Mot beslut varigenom slutlig konkursförvaltare utsetts förde vissa borgenärer i konkursen talan i HovR:n med yrkande att förvaltaren skulle entledigas eller flera förvaltare förordnas. Talan lämnades utan bifall. Förvaltaren har ansetts berättigad till ersättning av de klagande borgenärerna för rättegångskostnader i HovR:n.
(Jfr 1979 s 164 och 1981 s 764)
K.G. Byggnads Aktiebolag försattes i konkurs vid Göteborgs TR. Till interimsförvaltare utsågs jur kand A.L..
Vid första borgenärssammanträde d 7 sept 1982 yrkade fyra av konkursborgenärerna att advokaten P.E. skulle utses till förvaltare i konkursen; i andra hand yrkades att konkursen skulle handläggas av två förvaltare. En borgenär och tillsynsmyndigheten yrkade att A.L. ensam skulle utses till förvaltare.
Konkursdomaren fann i beslut s d inte skäl att byta förvaltare i konkursen eller att dela förvaltningen. Till slutlig förvaltare i konkursen utsågs A.L.. Det tillkännagavs att enligt 210 § KL beslutet omedelbart lände till efterrättelse.
A., L. & Co Aktiebolag och 20 andra borgenärer anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade, att HovR:n med entledigande av A.L. måtte förordna P.E. till slutlig förvaltare i konkursen. I andra hand yrkades att P.E. förordnades att jämte A.L. vara förvaltare i konkursen. Klagandena framställde också ett editionsyrkande.
HD
A.L. bestred ändring av det överklagade beslutet. Han fordrade vidare ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.
Kronofogdemyndigheten i Göteborgs distrikt avstyrkte bifall till besvären.
HovR:n (hovrättsråden Jagander, Gislev och Inger, referent, samt hovrättsassessorn Nilsson) lämnade i beslut d 15 dec 1982 på anförda skäl besvären utan bifall. Det särskilda yrkandet ogillades.
I fråga om A.L:s kostnadsyrkande anförde HovR:n: A.L., som begärt ersättning för rättegångskostnad med 15 000 kr, har nedlagt ett omfattande arbete på att bemöta de besvär som klagandena anfört. HovR:n finner att A.L. för det arbete som skäligen får anses ha varit påkallat bör tillerkännas ersättning med 10 000 kr att solidariskt utges av klagandena.
HovR:n förpliktade A., L. & Co Aktiebolag och medparter att solidariskt ersätta A.L. för dennes rättegångskostnad i HovR:n med 10 000 kr även som vad A.L. visade sig ha utgivit för ett exemplar av HovR:ns beslut jämte ränta å det sammanlagda beloppet enligt lag.
A., L. & Co Aktiebolag och medparter anförde besvär. De yrkade bifall till de i HovR:n anförda besvären. De yrkade vidare befrielse från skyldighet att ersätta A.L. rättegångskostnad i HovR:n.
HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om ersättning till A.L. för rättegångskostnader i HovR:n men fann ej skäl meddela prövningstillstånd i vad gällde målet i övrigt.
Klagandena anförde bl a: Klagandena ifrågasätter, om konkursförvaltaren kan vara berättigad till ersättning för kostnader i ärende om tillsättande av slutlig förvaltare. Detta synes inte stå i överensstämmelse med NJA 1981 s 764. (Den entledigade förvaltaren hade inte talerätt.) HovR:n har uppenbarligen ansett förvaltaren personligen vara part i ärendet och därtill berättigad till ersättning; en ersättning som således inte skall tillfalla konkursboet utan förvaltaren personligen. Denna rättstillämpning synes leda till egendomliga konsekvenser. Förvaltaren skall naturligtvis ha rätt att yttra sig i ärendet, men det är fråga om han har någon möjlighet att få ersättning lika litet som klagandena har bedömt att de skulle kunna ha framgång med ett yrkande om ersättning för sina rättegångskostnader, för den händelse de fick bifall till besvären.
A.L. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Klagandena har ifrågasatt att A.L. som part skulle kunna vara berättigad till kostnadsersättning från dem. A.L. har hävdat att HovR:ns beslut står i överensstämmelse med gällande praxis och allmän uppfattning om kostnadsfrågan i förevarande art av ärende.
Frågan om ersättning för rättegångskostnad i konkurs är inte systematiskt reglerad. Genom praxis har i olika situationer reglerna i 18 kap RB tillämpats. Frågan är nu om - och hur - ersättning skall utgå till konkursförvaltare, när han hävdar sin lämplighet gentemot yrkande om entledigande.
Konkursförvaltarens anspråk på ersättning i denna situation kan prövas i samband med att rätten fastställer hans arvode enligt KL §§ 82-86 a. Liksom vid bl a jävsprocess i konkurs bör dock även en särskild reglering av fråga om rättegångskostnad vara möjlig. Den som tillåts som part och vinner tvisten om entledigande bör jämlikt reglerna i RB vara berättigad till ersättning för rättegångskostnad av motpart. För en sådan ordning talar bl a det övervägandet, att den borgenär som inte vinner bifall till en talan om entledigande av förvaltaren bör vara närmast att bära kostnaden för den särskilda processen. I annat fall skulle kostnaden kunna komma att minska tillgångarna i konkursboet, till möjlig nackdel för kanske bättre prioriterad annan borgenär.
Därmed har en bedömning gjorts av frågan om de klagande borgenärerna överhuvud kan åläggas att ersätta rättegångskostnad. Frågan återstår om konkursförvaltaren skall vara berättigad att som part yrka sådan ersättning. Frågan om talerätt i olika konkursrättsliga situationer har behandlats bl a i rättsfallen NJA 1981 s 764 (en konkursförvaltare som entledigats befanns sakna självständig talerätt - däremot befanns i målet talerätt tillkomma konkursgäldenär, konkursborgenär och riksåklagaren) och NJA 1984 s 678 (ett konkursbo som inte ansetts berättigat att föra talan mot avgörandet i själva saken i mål om klander mot utdelningsförslag i konkurs ägde dock rätt att fullfölja talan i högre rätt mot förpliktande att ersätta motparters rättegångskostnader i målet). Frågan om konkursförvaltares möjlighet att uppträda som klagande när han entledigats har alltså nu (och tidigare) besvarats nekande av HD. Utifrån det sistnämnda rättsfallet torde dock kunna slutas att då A.L. väl tillåtits uppträda som part på svarandesidan, och tillerkänts rättegångskostnad, bör han i fråga om ersättningen vara part också under målets fortsatta gång.
En vidare fråga, om konkursförvaltaren är utesluten från möjlighet att vara part på svarandesidan vid prövning i högre instans av fråga om entledigande, synes ännu inte avgjord i praxis. För en ordning, som medger att konkursförvaltaren är part i denna situation, synes bl a tala att det ändå rimligen kommer att oftast vara konkursförvaltaren, som genom biträde till de borgenärer som vill ha honom kvar, står för kunskap och arbete. Regleringen av kostnaden för detta arbete åstadkoms lättast om konkursförvaltaren tillåts som part på svarandesidan i överrätt. Utifrån reglerna om konkursförvaltarens ställning i konkursen synes gällande ordning dock ha inneburit att konkursförvaltaren inte tillåtits som part på svarandesidan. Skälen för en annan ordning är dock starka och lär anses överväga. Även utifrån denna bedömning skall därför A.L. få föra talan som part.
Någon erinran har inte gjorts mot skäligheten av den ersättning som tillerkänts A.L.. Klagandenas talan skall, såvitt nu är i fråga, därför inte vinna bifall.
Slut. HD fastställer HovR:ns beslut i fråga om rättegångskostnad.
HD (JustR:n Vängby, Bengtsson, referent, Freyschuss och Lind) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Sedan konkursdomaren utsett A.L. till slutlig förvaltare i K.G. Byggnads Aktiebolags konkurs, vilket beslut enligt 210 § KL omedelbart länt till efterrättelse, förde klagandena talan mot beslutet med yrkande bl a att HovR:n med entledigande av A.L. skulle förordna advokaten P.E. till förvaltare i konkursen eller, i andra hand, att P.E. skulle förordnas att vara förvaltare jämte A.L.. HovR:n förelade A.L. att förklara sig över besvären. Efter det att A.L. inkommit med förklaring, lämnade HovR:n i överklagade beslutet besvären utan bifall och ålade klagandena att solidariskt ersätta A.L. för rättegångskostnader i HovR:n, avseende arbete. Tvisten för numera endast frågan om A.L:s rätt till sådan ersättning, sedan HD enligt beslut d 14 juni 1984 ej funnit skäl att bevilja prövningstillstånd i vad gällde målet i övrigt.
Det arbete som A.L. under angivna förhållanden nedlagt i anledning av rättegången i HovR:n har föranletts av vissa borgenärers besvärstalan och får anses utfört snarare i eget intresse än på grund av hans åligganden som konkursförvaltare. Kostnad för detta arbete bör därför inte såsom arvodeskostnad belasta konkursboet till nackdel för konkursborgenärerna i allmänhet. Däremot framstår det som rimligt att kostnaden bärs av de borgenärer som utan framgång fört talan mot konkursdomarens beslut att utse A.L.. Den omständigheten att A.L. skulle ha saknat rätt att överklaga ett beslut varigenom han inte utsetts till förvaltare (jfr NJA 1981 s 764) hindrar inte att han tillerkänns ersättning för sin kostnad i en hovrättsprocess som den aktuella. HD har därmed inte tagit ställning till frågan om kostnadsansvaret för den händelse HovR:n hade bifallit besvären.
På grund av det anförda bör klagandenas talan lämnas utan bifall.
Slut. HD fastställer HovR:ns beslut i fråga om rättegångskostnad.
JustR Höglund var av skiljaktig mening och anförde: Av handlingarna i målet framgår följande. Sedan K.G. Byggnads Aktiebolag försatts i konkurs, utsågs A.L. till interimsförvaltare enligt 45 § KL. Vid första borgenärssammanträde de 7 sept 1982 yrkade fyra av konkursborgenärerna, företrädda av Södermark, att advokaten P.E. i Göteborg skulle utses till slutlig förvaltare i konkursen. A.L. bemötte viss mot honom framförd kritik och förklarade att han önskade förordnande som slutlig förvaltare. Från de fyra borgenärernas sida yrkades i andra hand att två konkursförvaltare skulle utses. Vissa av de övriga borgenärerna anslöt sig till de fyra borgenärernas yrkanden. En borgenär liksom tillsynsmyndigheten yrkade att A.L. ensam skulle förordnas till slutlig förvaltare i konkursen. Konkursdomaren utsåg A.L. till slutlig förvaltare i konkursen.
Mot konkursdomarens beslut anförde de 21 borgenärer som nu är klagande i HD besvär med yrkande i första hand, att HovR:n måtte med entledigande av A.L. förordna P.E. till slutlig förvaltare i konkursen, och i andra hand, att P.E. skulle förordnas till förvaltare jämte A.L.. Därjämte framställdes yrkande om visst editionsföreläggande för A.L..
A.L., vilken av HovR:n upptogs som förklarande i målet, bestred bifall till yrkandena och fordrade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n med 15 000 kr.
Tillsynsmyndigheten avstyrkte bifall till besvären.
HovR:n ogillade genom det nu överklagade beslutet yrkandet om editionsföreläggande och lämnade besvären i övrigt utan bifall. HovR:n förpliktade därjämte klagandena att solidariskt ersätta A.L. dennes rättegångskostnad i HovR:n med 10 000 kr jämte lösen för ett exemplar av HovR:ns beslut.
I HD har klagandena till stöd för sitt yrkande om befrielse från ersättningsskyidighet mot A.L. åberopat avgörandet i rättsfallet NJA 1981 s 764. Enligt referatrubriken till detta fall har den som av konkursdomaren utsetts till konkursförvaltare inte ägt rätt att föra talan mot beslut av HovR:n att upphäva konkursdomarens beslut om val av förvaltare. HD anförde i sitt beslut att den ifrågavarande förvaltaren inte var "behörig att för egen del föra talan mot att HovR:n upphävt konkursdomarens beslut att förordna honom till förvaltare".
Konkursförvaltares processuella ställning är att bedöma med hänsyn till hans ställning över huvud i konkursen. I detta hänseende märks att konkursförvaltarens uppgift är att företräda konkursborgenärernas intressen. Denna ställning som en borgenärernas förtroendeman framträdde särskilt med den ordning som gällde före 1979 års ändringar i KL och som innebar att förvaltaren valdes av borgenärerna på första borgenärssammanträdet. Den nya bestämmelsen i 46 § KL, att konkursdomaren skall utse förvaltare, har tillkommit för att säkerställa att tillräckligt kvalificerade personer kommer i fråga för uppdraget. Någon ändring i förvaltarens ställning som borgenärernas förtroendeman innebär den nya ordningen däremot inte (se t ex konkurslagskommitténs betänkande, SOU 1974:6, Förenklad konkurs m m s 175 och 179). Med denna ställning följer att den som föreslås till förvaltare eller som önskar erhålla uppdrag som förvaltare inte äger för egen del föra talan i frågan om utseende av konkursförvaltare. Han äger sålunda ta inte fullfölja talan mot beslut varigenom annan utsetts till förvaltare. Klagorätt tillkommer däremot borgenär och även gäldenären (se nyssnämnda bet s 164 och Welamson, Konkursrätt, 1961, s 181 f med där anförda rättsfall). Enligt 1979 års lagändring har även tillsynsmyndigheten fullföljdsrätt (210 a §).
HD:s avgörande i fallet NJA 1981 s 764 bekräftar att 1979 års lagändringar inte medfört någon ändring i den förut gällande ordningen, enligt vilken den som önskar bli utsedd till konkursförvaltare inte äger föra talan i saken, dvs att han inte äger föra talan för egen del. Detta måste anses gälla oavsett om han blivit utsedd till förvaltare eller inte - han äger inte föra talan för egen del. Annat är förhållandet t ex när det gäller bestämmande av arvode till konkursförvaltaren. Då är fråga om en angelägenhet just mellan förvaltaren för egen del och konkursboet (jfr NJA 1969 s 337). Den som utsetts till konkursförvaltare är däremot i sådan egenskap behörig att yttra sig i ärende angående utseende av förvaltare när frågan förs vidare till högre instans. Hans uppdrag som förvaltare inträder omedelbart med konkursdomarens beslut därom utan hinder av att detta inte vunnit laga kraft (210 §).
När den som utsetts till förvaltare sålunda i högre instans yttrar sig i ärendet, gör han det inte för egen del utan i kraft av sitt uppdrag som konkursförvaltare. Det är visserligen svårt att säga att han i en tvist om utseende av förvaltare företräder konkursborgenärerna, eftersom en fullföljd talan från borgenärssidan innebär att han inte har samtliga borgenärers förtroende. Han torde likväl få ses som en representant för konkursboet, låt vara med begränsat stöd från borgenärerna.
Det sagda leder till att den som i egenskap av konkursförvaltare - om än blott tillfällig sådan, beroende på om beslutet ändras i högre instans eller inte - yttrar sig i ärende om utseende av förvaltare inte kan för egen del bli tillerkänd ersättning för rättegångskostnader. Den formella omständigheten att han i målet upptas som förklarande kan inte medföra ändring häri. Hans uppgift i processen är sådan att han i stället äger erhålla ersättning för sitt arbete i målet i form av förvaltningsarvode (enligt 82 och följande §§ KL). Denna rätt till ersättning tillkommer honom, oavsett om besvärsinstansens avgörande i själva saken skall anses ha gått honom emot eller inte.
Det kan anmärkas att en ordning, enligt vilken konkursförvaltaren anses föra talan i ärendet för egen del med rätt till kostnadsersättning, bör ha till följd att han när avgörandet i själva saken går honom emot skall förpliktas ersätta den som är att betrakta som hans motpart dennes rättegångskostnader. Sådant kostnadsansvar i ett ärende av hithörande slag är emellertid inte förenligt med uppdraget som konkursförvaltare.
På grund av det anförda skall A.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i målet lämnas utan bifall.