NJA 2008 s. 941
En konkursförvaltare har inte ansett berättigad till ersättning i form av förvaltararvode för arbete som han utfört i ett mål angående förskott på arvodet.
Advokaten O.S. förordnades den 25 juni 2001 av Stockholms tingsrätt till förvaltare i marchFIRST Sweden AB:s konkurs. Sedan O.S. i januari 2002 begärt förskott på förvaltararvodet med 362 500 kr inklusive mervärdesskatt avslog tingsrätten och, efter överklagande av O.S., även Svea hovrätt förskottsyrkandet. Sedan O.S. överklagat biföll HD yrkandet i beslut den 23 maj 2003 (NJA 2003 s. 203).
Stockholms tingsrätt
O.S. inkom med slutredovisning i konkursen och yrkade arvode med 718 750 kr inklusive mervärdesskatt. Härav belöpte 30 000 kr plus 7 500 kr i mervärdesskatt på arvode för arbete i målet rörande förskottsarvode.
Tillsynsmyndigheten vitsordade ett arvode om 681 250 kr inklusive mervärdesskatt men bestred yrkandet om 37 500 kr hänförligt till arbete i målet om förskottsarvode.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Bertil Sundin) anförde i beslut den 4 maj 2005:
Utdelning i konkursen fastställs i enlighet med utdelningsförslaget
- - -.
Konkursförvaltaren har såsom arvode begärt ersättning bl.a. för upprättande av inlagor till tingsrätten och överinstanserna i en fråga om förskott på förvaltararvode. Såsom framgår av rättsfallet NJA 1998 s. 857 är det inte uteslutet att en förvaltare med tillämpning av 18 kap. 16 § jämförd med 31 kap. 2 § RB kan få ersättning för vissa rättegångskostnader i ärende om kostnadsersättning till förvaltare, dock inte för eget arbete. En ytterligare förutsättning för sådan ersättning är att den som begär ersättning gör detta innan handläggningen av den uppkomna frågan avslutas, se 31 kap. 9 § RB. Hade konkursförvaltaren velat ha ersättning för ersättningsgilla kostnader hörande till handläggningen av förskottsfrågan hade han alltså haft att framställa yrkande härom inom ramen för den handläggningen. Mot bakgrund härav bör konkursförvaltaren inte tillerkännas denna ersättning i form av arvode för själva konkursförvaltningen.
Förvaltarens arvode bestäms till skäliga 681 250 kr varav 136 250 kr avser mervärdesskatt.
Konkursen anses avslutad enligt 11 kap. 18 § konkurslagen (1987:672).
Svea hovrätt
O.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans begäran om att arvodet i konkursen skall fastställas till 718 750 kr inklusive mervärdesskatt.
Tillsynsmyndigheten motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Gudmund Toijer, hovrättsrådet Maj Johansson, referent, och hovrättsassessorn Marianne Lishajko) anförde i beslut den 6 mars 2007: O.S:s överklagande gäller ersättning för hans handläggning av frågan om förskott. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att detta är något som skall prövas enligt reglerna om ersättning för rättegångskostnader och inom ramen för handläggning av förskottsfrågan. Han kan därför inte tillerkännas ersättning i den nu aktuella delen som förvaltararvode. Överklagandet skall således avslås.
Högsta domstolen
O.S. överklagade och yrkade att HD skulle bestämma arvodet i marchFIRST Sweden AB:s konkurs till 718 750 kr inklusive mervärdesskatt.
Tillsynsmyndigheten bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Ulrika Berg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:
Domskäl
Skäl
Målet gäller frågan om en konkursförvaltare har rätt till ersättning för nedlagt arbete i en tvist om förskottsarvode att utgå såsom arvode ur konkursboet.
I 14 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) anges vad som avses med konkurskostnader i konkurslagens mening. I första stycket 1 nämns arvode och kostnadsersättning till förvaltaren. Till arvode hänförs naturligt förvaltarens arbete med att förvalta konkursboet. I arvodet ingår därutöver bl.a. allmänna kontorskostnader och ersättning för tidsspillan (se prop. 1986/87:90 s. 374).
En konkursförvaltares arbete i anledning av en tvist om förskottsarvode kan inte anses falla inom ramen för en förvaltares allmänna skyldighet enligt 7 kap. 8 § konkurslagen att tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. O.S:s handläggning av frågan om förskott på arvodet kan inte ha varit påkallad för att driva själva konkursförfarandet framåt. Det arbete som han lagt ned i tvisten om förskottsarvodet får snarare anses utfört i eget intresse än på grund av hans åligganden som konkursförvaltare. O.S:s rättegångskostnader för den processen bör därför inte såsom arvodeskostnad belasta konkursboet till nackdel för konkursborgenärerna i allmänhet.
Enligt 16 kap. 2 § första stycket konkurslagen gäller i konkursärenden RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat sägs i konkurslagen. Av förarbetena till konkurslagen framgår att kostnadsfrågor i vissa delprocesser i konkursärenden bör lösas enligt RB:s allmänna regler i ämnet. I det sammanhanget nämns särskilt arvodestvister. (Se prop. 1986/87:90 s. 402.) Frågan om en konkursförvaltare har rätt till ersättning för nedlagt arbete i en tvist om förskottsarvode skall således prövas enligt reglerna om ersättning för rättegångskostnader och inom ramen för handläggningen av förskottsfrågan.
På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Domskäl
HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, referent, Torgny Håstad, Ella Nyström och Lena Moore) meddelade den 21 oktober 2008 följande beslut:
Skäl
Bakgrund
Genom beslut den 25 juni 2001 försattes marchFIRST Sweden AB i konkurs. Till förvaltare utsågs advokaten O.S. I en framställning som kom in till tingsrätten den 15 januari 2002 begärde O.S. förskott på förvaltararvodet. Tillsynsmyndigheten avstyrkte framställningen. Sedan tingsrätten avslagit begäran överklagade O.S. till hovrätten. Tillsynsmyndigheten bestred ändring och hovrätten avslog överklagandet. O.S. överklagade beslutet till HD och yrkade bifall till sin framställning. Riksskatteverket tillstyrkte bifall till yrkandet. Genom beslut den 23 maj 2003 tillerkände HD O.S. yrkat belopp att utgå i förskott på hans arvode som förvaltare. (NJA 2003 s. 203.)
Rättegångskostnad i konkursärenden
Av 16 kap. 2 § första stycket konkurslagen (1987:672) framgår att RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar gäller i konkursärenden om inte annat sägs i konkurslagen. Detta betyder såvitt avser rättegångskostnader att bestämmelserna i 18 kap. RB skall tillämpas om partsställningen är jämförbar med den som föreligger i vanliga dispositiva tvistemål, även om det antagits att reservationen ”i tillämpliga delar” innebär att det kan förekomma ganska många avsteg från eller modifikationer av RB:s bestämmelser (jfr prop. 1986/87:90 s. 401 f.).
I 18 kap. 16 § RB föreskrivs att i mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt så skall, om annat inte är föreskrivet, bestämmelserna i 31 kap. tillämpas i fråga om rättegångskostnader. Enligt 31 kap. 2 § kan rätten i brottmål där den tilltalade frikänns besluta att denne skall få ersättning av allmänna medel för vissa rättegångskostnader om kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt. Rätten till ersättning omfattar inte eget arbete.
I rättsfallet NJA 1985 s. 299 var frågan om en förvaltare var berättigad till ersättning för rättegångskostnader av vissa borgenärer som i hovrätt fört talan om förvaltarens entledigande.
En ledamot fann att förvaltarens yrkande om ersättning för rättegångskostnader borde lämnas utan bifall med motiveringen att förvaltaren inte yttrat sig i ärendet i hovrätten för egen del utan i kraft av sitt uppdrag som konkursförvaltare (annorlunda i NJA 1969 s. 337 som var en angelägenhet just mellan förvaltaren för egen del och konkursboet). Som sådan hade han i stället rätt till ersättning i form av förvaltararvode och detta oavsett om besvärsinstansens avgörande i själva saken gått honom emot eller inte.
HD:s majoritet fann emellertid att det arbete som förvaltaren nedlagt i anledning av rättegången fick anses utfört snarare i eget intresse än på grund av åliggandena som konkursförvaltare. Kostnaden för detta arbete borde därför inte som arvodeskostnad belasta konkursboet till nackdel för konkursborgenärerna i allmänhet. Däremot ansågs förvaltaren ha rätt till ersättning av de klagande borgenärerna för rättegångskostnader i hovrätten.
Förvaltararvode
O.S. framförde inte några anspråk på rättegångskostnader i 2003 års mål. Han har däremot tagit upp arbete som han utfört i förskottsmålet som en del av det arbete för vilket han begärt arvode som konkursförvaltare. Frågan är om rätten till förvaltararvode omfattar ersättning för hans arbete i förskottsmålet.
Enligt 7 kap. 8 § konkurslagen åligger det konkursförvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. För sitt arbete har konkursförvaltaren rätt till arvode enligt bestämmelser i 14 kap.konkurslagen. Frågan om anspråk på arvode skall anses utgöra en ersättningsgill konkurskostnad beror på om åtgärden kan sägas ha fallit inom ramen för förvaltningen av konkursboet och därvid varit skäligen påkallad (jfr t.ex. Welamson och Mellqvist, Konkurs, 10 uppl., 2003, s. 208).
En konkursförvaltares arbete i anledning av en tvist om förskottsarvode kan inte anses falla inom ramen för en förvaltares allmänna skyldighet enligt 7 kap. 8 § konkurslagen. O.S. kan inte heller genom de i förskottsmålet upprättade inlagorna sägas ha fullgjort någon sådan upplysningsskyldighet som är föreskriven i 7 kap. 9 § konkurslagen. Det arbete som han lagt ned i tvisten om förskottsarvodet får således anses utfört snarare i eget intresse än på grund av hans åligganden som konkursförvaltare. Kostnaden för O.S:s arbete i den processen bör därför inte såsom arvodeskostnad belasta konkursboet.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Tillägg
Justitierådet Lena Moore tillade för egen del:
Till vad som anges i HD:s beslut kan fogas att i ett fall som det förevarande inte heller ett yrkande från en konkursförvaltare om ersättning enligt reglerna om ersättning för rättegångskostnader som framställs inom ramen för handläggningen av förskottsfrågan torde kunna vinna bifall.
HD har slagit fast att tillsynsmyndigheten i mål om arvode och kostnadsersättningar för det allmännas talan och att en sådan talan inte gäller statens eller annans enskilda rätt. HD har därför med stöd av 18 kap. 16 § RB tillämpat bestämmelserna i 31 kap. 2 § RB och har därvid konstaterat att, till skillnad från vad som gäller enligt 18 kap. RB, ersättning av allmänna medel inte kan utgå för förvaltarens eget arbete (NJA 1998 s. 857 och NJA 2000 s. 564).
Det är normalt heller inte möjligt för en konkursförvaltare att, genom att utföra sin talan genom ombud, utnyttja den möjlighet till ersättning av allmänna medel för ombudets arbete som finns i 31 kap. 2 § RB (se NJA 1998 s. 857 där HD fann att en konkursförvaltare, åtminstone när en tvist om förvaltarens rätt till arvode eller kostnadsersättning rör en avgränsad och föga komplicerad fråga, inte kan antas behöva biträde för att utföra sin talan).
HD:s praxis ger därmed vid handen att en konkursförvaltare i en situation som den förevarande, när han eller hon med framgång processat mot tillsynsmyndigheten, inte kan få ersättning för eget arbete vare sig av konkursboet eller av allmänna medel.
Om en konkursborgenär är motpart i processen har konkursförvaltaren däremot rätt till ersättning för eget arbete (NJA 1985 s. 299, se även NJA 1969 s. 337 där konkursboet förpliktades att ersätta konkursförvaltaren för rättegångskostnader). Det innebär alltså att frågan om en konkursförvaltare skall få ersättning för eget arbete i en förskotts- eller arvodestvist besvaras olika beroende på vem som är förvaltarens motpart.
Om den nu redovisade ordningen är lämplig eller inte är närmast en fråga för lagstiftaren att ta ställning till.
HD:s beslut meddelat: den 21 oktober 2008.
Mål nr: Ö 1446-07.
Lagrum: 7 kap. 8 § samt 14 kap.1 och 4 §§konkurslagen (1987:672).
Rättsfall: NJA 1969 s. 337, NJA 1985 s. 299 och NJA 2003 s. 203.