NJA 2021 s. 605
Det förstärkta laglottsskyddet enligt 7 kap. 4 § ÄB när arvlåtaren var gift och överfört egendom till makan. En bodelning under bestående äktenskap har bedömts som en gåva jämställd med testamente, när den utgjort ett led i en sammansatt transaktion som inneburit ett kringgående av laglottsskyddet. Gåvornas hela värde har lagts till kvarlåtenskapen. Fråga också om särskilda skäl för att underlåta en tillämpning av det förstärkta laglottsskyddet föreligger.
Stockholms tingsrätt
U.B. avled vid 83 års ålder den 17 oktober 2013 och efterlämnade som dödsbodelägare makan C.B. samt de tre barnen i ett tidigare äktenskap B.B., G.B. och I.B.B.
De tre syskonen väckte talan mot C.B. vid Stockholms tingsrätt och yrkade förpliktande för henne att till var och en av dem betala 66 666 EUR, 1 756 830 USD och 6 286 364 kr jämte ränta.
C.B. bestred käromålet.
Som grund för talan anförde syskonen i huvudsak följande. U.B. hade genom nio olika gåvor under åren 2008–2013 samt en bodelning den 6 mars 2013 med tillhörande äktenskapsförord överlåtit 38 970 172 kr, 400 000 EUR och 10 540 985 USD till C.B. Bodelningen ska jämställas med gåva. Värdeöverföringarna har skett under sådana omständigheter och på sådana villkor att de till syftet är att likställa med testamente. Syftet har varit att ordna successionen efter U.B. så att merparten av förmögenheten skulle tillfalla C.B. Då syskonens laglotter kränkts genom överföringarna ska värdet av den bortgivna egendomen läggas till U.B:s kvarlåtenskap vid beräkning av syskonens laglotter och återbäring eller ersättning för bortgiven egendom utges i sådan omfattning att syskonens laglotter inte kränks.
C.B. bekräftade att hon – med undantag för viss egendom – hade mottagit de gåvor som syskonen gjorde gällande. Vad C.B. erhållit genom bodelningen utgjorde emellertid inte någon gåva och kunde därför inte bli föremål för något laglottsyrkande. Gåvorna som C.B. hade fått från U.B. hade inte lämnats under sådana omständigheter eller på sådana villkor att de till syftet var att likställa med testamente. Det bestrids alltså att syftet med gåvorna har varit att ordna successionen efter U.B. Med hänvisning till gåvor som de tre syskonen själva hade erhållit från U.B. påstod C.B. att det förelåg särskilda skäl mot att tillämpa regeln i 7 kap. 4 § ÄB. Hon gjorde också gällande att avräkning skulle ske enligt reglerna i 7 kap. 2 och 3 §§ ÄB. Om gåvorna har kränkt laglotterna och förutsättningarna enligt 7 kap. 4 § är uppfyllda ska enligt C.B. endast hälften av gåvornas värde läggas till kvarlåtenskapen vid beräkningen av laglotterna.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Axel Taliercio och Mirja Högström samt tingsfiskalen Anna Olsson) meddelade dom den 31 oktober 2018.
DOMSKÄL
I ett inledande avsnitt av domskälen anför tingsrätten bl.a. följande.
Det förstärkta laglottsskyddet
Regleringen i 7 kap. 4 § ÄB utgör ett undantag från den allmänna principen att ägaren till viss egendom har rätt att förfoga över egendomen. Undantaget har tillkommit för att skydda ägarens bröstarvingar mot förfoganden som utgör ett kringgående av bestämmelserna om laglott. Regleringen innebär att, om arvlåtaren har gett bort egendom under sådana omständigheter, eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente, ska bestämmelserna om jämkning i testamente äga motsvarande tillämpning. Jämkning innebär att värdet av gåvan ska läggas till kvarlåtenskapen vid beräkningen av bröstarvingarnas lotter, varefter laglotten ska beräknas på sedvanligt sätt. Gåvotagaren är då skyldig att återbära egendomen eller utge ersättning för denna för att täcka den laglott som räknats fram. Även andra benefika dispositioner än gåvor i strikt mening omfattas av bestämmelsen. Exempelvis kan överföringar av egendom vid bodelning i vissa fall falla in under gåvobegreppet.
I förarbetena till ärvdabalken (se NJA II 1928 s. 443 ff.) görs vissa närmare uttalanden om vilka fall som bestämmelsen avses omfatta, även om uttalandena i vissa avseenden är motsägelsefulla. Ett krav för tillämplighet anses dock vara att det kan antas en avsikt hos givaren att ordna successionen genom sin gåva. Om givaren däremot har haft ett på förhållandena under livstiden riktat intresse av att företa rättshandlingen kommer en tillämpning av lagrummet inte i fråga. Med uttrycket på förhållandena under livstiden riktat intresse avses intressen, eller bevekelsegrunder, för gåvan som typiskt sett inte är förbundna med givarens bortgång. Om givaren både har haft till syfte att ordna successionen och haft ett på förhållandena under livstiden riktat intresse att företa rättshandlingen ska det göras en samlad bedömning av om transaktionen till sitt syfte är att likställa med testamente (se NJA 1998 s. 534). Därvid är bl.a. att beakta att, när det gäller gåvor som är gjorda med hänsyn till blivande dödsfall, det avhållande moment som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv i regel saknas.
Det är främst två slags fall som kan aktualisera en återbäringsskyldighet av egendom till bröstarvingarna. Det ena är då givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför inte längre har samma intresse av sin egendom. Det andra är då egendomen visserligen formellt ges bort men detta sker på sådana villkor eller annars under sådana omständigheter att arvlåtaren kan räkna med att till sin död få ha nyttan av egendomen.
Det förstnämnda fallet avser fall då givaren bortgivit egendom under sådana omständigheter att den till syftet är att jämställa med testamente. Härvid märks företrädesvis gåvor givna på dödsbädden eller under givarens sista sjukdom. Även gåvor som givits tidigare kan dock aktualiseras om ändamålet med dem kan antas ha varit att ordna successionen efter givarens död. Givarens ålder vid tidpunkten för gåvans överlämnande är i detta fall alltid en relevant omständighet och för att bestämmelsen ska vara tillämplig torde i regel inte allt för lång tid få ha förflutit mellan gåvans givande och dödsfallet (se Walin & Lind, Ärvdabalken – En kommentar, Del I, 7 uppl., s. 221 f.). Denna linje har emellertid inte strikt upprätthållits i praxis och i NJA 1963 s. 345 ansågs exempelvis 35 år vara en inte allt för lång tid för att gåvan skulle kunna likställas med testamente.
Vad beträffar det andra fallet märks främst gåvor vid vilka givaren för sin återstående livstid förbehållit sig nyttjanderätten till egendomen eller i övrigt inte själv gör någon kännbar uppoffring genom gåvan. Det behöver dock inte vara fråga om villkor som stipulerats i gåvohandlingen. Till denna grupp bör nämligen också räknas fall då givaren rent faktiskt kan räkna med att få behålla nyttan av det bortgivna, t.ex. då gåvan ges till make med vilken givaren har gemensamt hem. Beträffande den senare gruppen kan något mindre vikt fästas vid tidpunkten för gåvan i förhållande till dödsfallet (se Walin & Lind, a.a. s. 221 f.).
Ska någon av dispositionerna likställas med testamente?
Under denna rubrik gör tingsrätten en genomgång av de nio gåvorna och kommer fram till att dessa i samtliga fall gjorts i syfte att ordna successionen och under sådana omständigheter och på sådana villkor att gåvan är att likställa med testamente.
Under rubriken Bodelningen den 6 mars 2013 anför tingsrätten bl.a. följande.
Överföringar av egendom vid bodelning, varigenom en make efterger sin rätt så att mer egendom överförs än vad som följer av bodelningsreglerna, har ansetts kunna jämställas med gåva. Likaså har det ansetts vara att jämställa med gåva då bodelningar förvisso inte gått längre än lagens likadelning men bodelningarna under kort tid upprepats med mellanliggande äktenskapsförord i ett system som syftat till att överföra egendom från den ena maken till den andra (se NJA 1985 s. 414).
I nämnda rättsfall hade makarna företagit en serie rättshandlingar, äktenskapsförord och bodelningar, vilka tillsammans innebar att huvuddelen av makarnas giftorättsgods blev hustruns enskilda egendom. HD fann att 7 kap. 4 § ÄB inte skulle tillämpas på den förmögenhetsöverföring som ett sådant första äktenskapsförord innebar eftersom makar har frihet att bestämma över egendomsordningen. Inte heller den första bodelningen gav anledning att tillämpa jämkningsregeln eftersom en sådan bodelning typiskt sett inte ställde den laglottsberättigade arvingen i sämre läge än om bodelningen hade gjorts efter den ena makens död. Däremot ansågs ett efterföljande äktenskapsförord och en andra bodelning utgöra bortgivande av egendom, då resultatet av samtliga rättshandlingar blev att den helt övervägande delen av giftorättsgodset blev hustruns enskilda egendom.
U.B. och C.B. upprättade den 27 mars 2012 ett äktenskapsförord. Genom detta äktenskapsförord föreskrevs att U.B:s egendom skulle vara giftorättsgods och C.B:s egendom enskild. De förrättade sedermera den 6 mars 2013 bodelning under äktenskapet och genom denna överförde U.B. ensidigt hälften av sin egendom, vilken alltså utgjorde giftorättsgods, till C.B. Tre delbelopp om 4 692 000 kr, 3 750 000 USD respektive 400 000 EUR, överfördes till C.B. – – – Den 13 mars 2013 upprättade makarna ett nytt äktenskapsförord genom vilket de förordnade att den egendom som vid bodelningen tillfallit U.B. skulle vara giftorättsgods och den egendom som tillfallit C.B. skulle vara enskild egendom.
– – –
Enligt tingsrättens bedömning är det, – – – uppenbart att de företagna rättshandlingarna har skett systematiskt och i syfte att överföra huvuddelen av U.B:s då kvarvarande förmögenhet till C.B. Överföringen i form av bodelningen har inte föregåtts eller efterföljts av någon motprestation, varför den till sin karaktär således har varit helt benefik. En sådan överföring kan under nu aktuella omständigheter inte anses ligga inom ramen för makarnas bestämmanderätt över egendomsordningen. Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten därmed att bodelningen ska jämställas med gåva. Ett annat utfall vore i direkt strid med syftet bakom skyddsreglerna i 7 kap. 4 § ÄB.
Bodelningen ägde rum en kort tid innan U.B. skulle fylla 83 år och ungefär sju månader innan han avled. I linje med vad tingsrätten tidigare anfört ska även denna gåva, med hänsyn främst till U.B:s hälsotillstånd, anses vara företagen i syfte att ordna successionen och under sådana omständigheter att den ska likställas med testamente.
Föreligger det särskilda skäl mot att tillämpa 7 kap. 4 § ÄB?
Under denna rubrik anförs följande.
C.B. har gjort gällande att U.B:s gåvor till syskonen utgör särskilda skäl mot att tillämpa 7 kap. 4 § ÄB. Syskonen har anfört att C.B., även om syskonen skulle vinna fullt bifall, har blivit mer än skäligen tillgodosedd med hänsyn till den förmögenhet hon skulle få behålla.
Även om en gåva till syftet är att jämställa med testamente ska 7 kap. 4 § ÄB inte tillämpas om särskilda skäl är däremot. Sådana skäl kan även motivera en begränsad tillämpning av laglottsskyddet. Undantaget ska tillämpas då huvudregeln skulle innebära en alltför stor hårdhet mot gåvotagaren (se NJA II 1928 s. 453). I praxis har särskilda skäl exempelvis ansetts föreligga när gåvan utgjort ersättning för utfört arbete (se NJA 1942 s. 609), då en arvlåtare till bröstarvinge överlåtit ett företag som ökat i värde och värdestegringen väsentligen berott på gåvotagarens personliga insatser (se NJA 1973 s. 687) samt då laglottsberättigad bröstarvinge genom brottsligt förfarande ekonomiskt utnyttjat arvlåtaren till förfång för den bröstarvinge som tidigare mottagit gåvan (se NJA 1954 s. 517).
I målet är ostridigt att syskonen har erhållit gåvor från U.B. till ett sammanlagt värde om 25 750 000 kr, 2 000 000 EUR och 5 000 000 USD. C.B. har gjort gällande att syskonen utöver nyss nämnda gåvor har mottagit vissa ytterligare gåvor från U.B. Tingsrätten konstaterar i anslutning till detta att det, oaktat hur det förhåller sig med de stridiga gåvorna, rör sig om betydande belopp och att det i och för sig torde vara möjligt att beakta gåvorna till syskonen vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger. Tingsrätten konstaterar emellertid även att C.B., oavsett utgången i målet, kommer att få behålla en betydande del av U.B:s ursprungliga förmögenhet. En tillämpning av 7 kap. 4 § ÄB skulle, oavsett den närmare storleken på gåvorna från U.B. till syskonen, därmed inte drabba C.B. alltför hårt. Det har inte heller i övrigt framkommit någon omständighet som ger för handen att undantaget ska tillämpas. Mot angiven bakgrund och att det rör sig om en undantagsregel anser tingsrätten inte att det föreligger sådana särskilda skäl som avses i bestämmelsen.
Ska avräkning enligt 7 kap. 2 § eller 3 § ÄB ske?
Tingsrätten konstaterar att det är utrett att U.B:s vilja var att de aktuella gåvorna inte skulle utgöra förskott på arv. Någon avräkning enligt 7 kap. 2 § ÄB ska därför inte ske. Det kan inte heller bli aktuellt med någon avräkning enligt 7 kap. 3 § ÄB.
Ska hela eller halva värdet av gåvorna läggas till kvarlåtenskapen?
Under denna rubrik anför tingsrätten följande.
C.B. har, mot bakgrund av att gåvorna som U.B. givit henne utgjort hans giftorättsgods, gjort gällande att en eventuell återläggning av gåvorna ska göras innan bodelning sker. Enligt C.B. ska således endast hälften av gåvornas värde läggas till kvarlåtenskapen vid beräkningen av laglotten. Syskonen har däremot gjort gällande att värdet av gåvorna ska läggas till kvarlåtenskapen efter bodelning, dvs. att hela värdet ska läggas till kvarlåtenskapen vid beräkningen av laglotten.
Av 7 kap. 4 § ÄB framgår i nu aktuellt hänseende endast att värdet av gåvorna, vid laglottens beräkning, ska läggas till kvarlåtenskapen. Vidare anges i förarbetena att värdet av gåvorna ska sammanräknas med kvarlåtenskapen och att laglottens storlek på vanligt sätt beräknas efter kvottal i den sålunda erhållna summan (se NJA II 1928 s. 446). Kvarlåtenskapen utgörs enligt förarbetena av den egendom som återstår sedan efterlevande make genom bodelning utfått sin lott i makarnas giftorättsgods (se NJA II 1933 s. 500). Enligt vad som uttalas i förarbetena rör det sig i allmänhet alltså om den egendom som tillhör den avlidne efter att bodelning ägt rum och denna uppfattning vinner även stöd av doktrin (se Walin & Lind, a.a., s. 236 f.). Ärvdabalkens regler ger således inte något uttryckligt stöd för att endast hälften av värdet ska läggas till kvarlåtenskapen och även äktenskapsbalken saknar sådana bestämmelser. Det nu anförda tyder således på att värdet av gåvorna ska läggas till kvarlåtenskapen efter det att bodelning ägt rum, vilket i förevarande fall skulle innebära att det är gåvornas hela värde som ska läggas till kvarlåtenskapen.
Syftet med bestämmelsen är emellertid att den ska motverka att en gåva inkräktar på laglotten och att gåvotagaren inte ska få behålla mer än han skulle ha fått göra om arvlåtaren genom testamente gett bort samma belopp som genom gåvan (se Walin & Lind, a.a. s. 227). Under förutsättning att gåvorna till C.B. aldrig hade givits skulle den aktuella egendomen funnits kvar som del av U.B:s giftorättsgods vid dennes död. Eftersom C.B:s egendom utgjorde enskild egendom skulle hälften av hans giftorättsgods, vid bodelningen med anledning av hans frånfälle, ha tillfallit C.B. Värdemässigt skulle alltså hälften av gåvornas värde vid skiftestidpunkten ha tillfallit C.B. vid bodelningen. Den andra hälften av gåvornas värde skulle, om gåvorna inte hade företagits, ha utgjort en del av kvarlåtenskapen efter U.B. Syftet med bestämmelsen kan rimligen inte vara att en tillämpning ska leda till att bröstarvingar försätts i en bättre situation än de skulle ha varit i om gåvorna aldrig givits. Motsatt tolkning leder till att bröstarvingarna skulle få en omotiverad fördel av att gåvorna givits i jämförelse med att så inte skett. Starka ändamålsskäl talar därmed för att enbart hälften av värdet på gåvorna ska läggas till kvarlåtenskapen. Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten således att hälften av gåvornas värde ska läggas till kvarlåtenskapen vid beräkningen av syskonens respektive laglott.
Sammanfattande slutsatser
Tingsrätten har funnit att de företagna dispositionerna har kränkt de tre syskonens laglotter och att vid beräkningen av dessa halva värdet av den bortgivna egendomen ska läggas till U.B:s kvarlåtenskap. Detta leder till att syskonens laglotter ska beräknas till de belopp som framgår av domslutet och att C.B. ska utge dessa belopp till B.B., G.B. och I.B.B.
DOMSLUT
C.B. ska till var och en av B.B., G.B. och I.B.B. betala 33 333 euro, 878 415,50 USD och 3 139 682 kr jämte ränta – – –.
Svea hovrätt
Parterna på båda sidor överklagade i Svea hovrätt.
C.B. yrkade att hovrätten skulle ogilla B.B:s, G.B:s och I.B.B:s talan.
B.B., G.B. och I.B.B. yrkade att hovrätten skulle förplikta C.B. att till var och en av dem betala ett kapitalbelopp om 66 666 euro, 1 756 830 USD och 6 279 364 kr, allt jämte ränta – – –.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Ihrfelt, Hanna Carysdotter och Carin Häckter, referent) anförde i dom den 26 juni 2020 bl.a. följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
– – –
Frågan om dispositionerna ska likställas med testamente
Hovrätten fann i likhet med tingsrätten att de nio gåvorna till syftet var att likställa med testamente.
När det gällde frågan om 7 kap. 4 § ÄB kunde tillämpas på bodelningen den 6 mars 2013 anförde hovrätten följande.
Äktenskapsbalken tillerkänner makarna en rätt att bestämma över egendomsordningen i äktenskapet. Det kommer till uttryck bl.a. genom att makar eller blivande makar genom ett äktenskapsförord kan bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem ska vara hans eller hennes enskilda egendom (7 kap. 3 § ÄktB). Huvudregeln är annars att en makes egendom är giftorättsgods (7 kap. 1 § ÄktB). Innebörden av reglerna om bodelning är att makarna ska dela det samlade giftorättsgodset lika, oavsett makarnas tidigare egendomsförhållanden. (Se bl.a. 9 kap. 1–2 §§ och 11 kap. 3 § ÄktB.)
I linje med vad som här har sagts om makars rätt att bestämma över egendomsordningen i äktenskapet har i praxis en första bodelning under äktenskapet, vilken inneburit en hälftendelning av giftorättsgodset, inte ansetts utgöra en gåva vid tillämpningen av 7 kap. 4 § ÄB. Däremot kan en bodelning jämställas med gåva om den ena maken efterger sin rätt så att mer egendom överförs till den andra maken än vad som följer av bodelningsreglerna. Trots att sådan snedfördelning inte har skett vid bodelning, har regeln även tillämpats i ett fall där bodelningar under kortare tid upprepats med mellanliggande äktenskapsförord i ett system som syftat till att överföra egendom från den ena maken till den andre. (Se NJA 1985 s. 414.)
Bodelningen mellan U.B. och C.B. den 6 mars 2013 har inneburit en hälftendelning av giftorättsgodset och kan sedd isolerad inte betraktas som en gåva. Emellertid föregicks bodelningen av ett äktenskapsförord den 27 mars 2012 genom vilket U.B. och C.B. avtalade att all C.B:s egendom – befintlig och framtida – skulle vara hennes enskilda. Innebörden av äktenskapsförordet, vilken bekräftades också i ett nytt äktenskapsförord ungefär ett år senare, var alltså att C.B:s egendom kunde undantas från kommande bodelning mellan makarna. Äktenskapsförordet innebar vidare att endast U.B. hade giftorättsgods och därmed att en förmögenhetsöverföring kunde göras till C.B. genom bodelningen. Det framstår som uppenbart att avsikten med äktenskapsförordet och bodelningen, liksom tidigare gåvor, har varit att föra över ytterligare egendom till C.B. Någon ytterligare bodelning har emellertid inte skett under U.B:s livstid. Bodelningen den 6 mars 2013 har alltså inte ingått i ett system av bodelningar, vilket enligt praxis krävs för att rättshandlingen ska jämställas med gåva.
Det sagda leder till att bodelningen inte ska jämställas med gåva. – – – Till skillnad från tingsrätten bedömer hovrätten alltså att 7 kap. 4 § ÄB inte kan tillämpas avseende bodelningen.
Frågan om avräkning enligt 7 kap. 2 § eller 3 § ÄB
Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning att någon avräkning enligt 7 kap. 2 § eller 3 § ÄB inte skulle ske.
Frågan om hur stor andel av gåvorna som ska återläggas
Parterna har olika uppfattningar om hur stor andel av gåvorna som ska återläggas till kvarlåtenskapen. C.B. har, med hänvisning till att gåvorna givits ur U.B:s giftorättsgods, gjort gällande att laglotterna ska beräknas som om gåvorna ingått i egendomsmassan före bodelning. Syskonen har däremot gjort gällande att värdet av gåvorna ska läggas direkt till kvarlåtenskapen, dvs. den egendom som tillkommer dödsboet efter en bodelning. Eftersom U.B:s egendom i äktenskapet med C.B. enbart bestod av giftorättsgods och C.B:s egendom var enskild, resulterar parternas olika uppfattningar om hur återläggning av gåvorna ska gå till i att antingen hela eller halva värdet av gåvorna läggs till kvarlåtenskapen vid beräkningen av laglotterna. Frågan om hur en återläggning av gåvorna ska gå till är ytterst en rättslig bedömning.
Enligt 7 kap. 4 § första stycket ÄB ska, vid laglottens beräkning, värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. Av flera bestämmelser i ärvdabalken följer indirekt att begreppet kvarlåtenskap avser den egendom som återstår sedan efterlevande make genom bodelning utfått sin lott i makarnas giftorättsgods (se t.ex. 3 kap. 1 § första stycket och 2 § tredje stycket ÄB). Detta har också kommit till uttryck i förarbetena (se NJA II 1933 s. 500). En tillämpning enligt bestämmelsens ordalydelse leder alltså till att gåvornas värde ska läggas till den egendom som tillkommer dödsboet efter en bodelning.
Enligt C.B. ska 7 kap. 4 § ÄB tillämpas så att en återläggning ska resultera i samma situation som om gåvorna aldrig hade givits, vilket innebär att den återburna gåvan ska bli föremål för en fingerad bodelning. C.B. har gjort gällande att bröstarvingarnas situation annars skulle kunna bli mer förmånlig än om gåvorna inte hade givits. En sådan tillämpning som C.B. argumenterat för förutsätter, enligt hovrättens mening, att man av ändamålsskäl frångår bestämmelsens ordalydelse.
Om 7 kap. 4 § ÄB tillämpas så att gåvorna ska läggas till egendomsmassan före bodelning, måste en bodelning fingeras. Det betyder att det måste bedömas vilket egendomsslag – enskild egendom eller giftorättsgods – som den bortgivna egendomen hör till. En ytterligare komplikation, som aktualiseras i detta fall, är frågan om egendom som arvlåtaren gett bort innan äktenskapet ingicks över huvud taget kan omfattas av en fingerad bodelning.
Sammantaget riskerar, enligt hovrättens mening, en sådan prövning att leda till bristande förutsebarhet och osäkerhet kring hur laglottens beräkning ska ske. Detta kan inte anses stämma överens med bestämmelsens övergripande syfte att skydda bröstarvingars rätt till laglott. Slutsatsen av det anförda är att det av ändamålsskäl inte finns anledning att frångå ordalydelsen av 7 kap. 4 § ÄB, vilket betyder att gåvans värde ska läggas till kvarlåtenskapen, dvs. den egendom som tillkommer dödsboet efter bodelning.
Det kan visserligen inte uteslutas att en sådan mer strikt tillämpning enligt bestämmelsens ordalydelse kan leda till materiellt otillfredsställande resultat om gåvorna lämnats ur arvlåtarens giftorättsgods till en efterlevande make som vid återbäring av hela gåvans värde går miste om bodelningsrätt. Frågan om en återbäring av gåvans hela värde är oskälig ska dock prövas inom ramen för undantagsregeln i 7 kap. 4 § ÄB, som innebär att nedsättning av gåvan inte ska ske om det föreligger särskilda skäl. Hovrätten återkommer till den frågan.
Hovrätten bedömer mot bakgrund av det anförda, till skillnad från tingsrätten, att vid beräkningen av syskonens respektive laglott ska värdet av gåvorna, i enlighet med ordalydelsen av 7 kap. 4 § ÄB, läggas till kvarlåtenskapen, dvs. till den egendom som återstår efter bodelning.
Beräkning av laglotterna
Hovrätten konstaterade att syskonens laglotter skulle uppgå till de belopp i svenska kronor och US-dollar som framgår av hovrättens domslut. Med den bedömning hovrätten hade gjort i fråga om bodelningen skulle någon gåva i valutan EUR inte läggas till grund för beräkningen av syskonens laglotter.
Frågan om det föreligger särskilda skäl emot att tillämpa 7 kap. 4 § ÄB
C.B. har, med hänvisning till de gåvor och överförda medel som syskonen själva erhållit av U.B., gjort gällande att det föreligger särskilda skäl emot nedsättning av de gåvor hon har fått. Som tingsrätten har redovisat är syftet med möjligheten att underlåta nedsättning om det föreligger särskilda skäl att förhindra otillfredsställande eller oskäliga resultat. Det är alltså en undantagsregel som ska tillämpas då huvudregeln skulle innebära en alltför stor hårdhet mot gåvotagaren (se bl.a. Lind & Walin, Ärvdabalken Del I, JUNO 2020-02-01, kommentaren till 7 kap. 4 §).
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i fråga om huruvida det föreligger särskilda skäl emot nedsättning av de gåvor C.B. har fått. Den tolkning hovrätten har gjort av 7 kap. 4 § ÄB – och som innebär att hela gåvornas värde ska återläggas – medför inte någon annan bedömning. C.B. har alltså inte visat att det föreligger särskilda skäl mot nedsättning av gåvorna.
Sammanfattande slutsatser
Hovrätten har, till skillnad från tingsrätten, bedömt att bodelningen den 6 mars 2013 inte är att betrakta som en gåva och att denna disposition därmed inte kan föranleda jämkning enligt 7 kap. 4 § ÄB.
När det gäller dispositionerna i övrigt har hovrätten, liksom tingsrätten, kommit fram till att samtliga gåvotransaktioner är att likställa med testamente. Även hovrätten gör bedömningen att det inte finns särskilda skäl mot att sätta ned de gåvor som C.B. har fått och att de gåvor som syskonen har fått inte ska avräknas. Det innebär att återläggning av gåvorna som C.B. har fått ska ske och att värdet av dessa alltså ska läggas till grund för beräkningen av syskonens laglotter. Det innebär vidare att syskonens laglotter har kränkts.
Vid beräkningen av laglotterna har hovrätten, till skillnad från tingsrätten, kommit fram till att gåvornas hela värde ska läggas till kvarlåtenskapen, dvs. till den egendom som återstår efter bodelning. Syskonens respektive anspråk på laglott beräknas alltså till 5 497 365 kr och 1 131 830,90 USD. Hovrättens bedömningar innebär att syskonens talan ska bifallas på så sätt att C.B. till var och en av syskonen ska utge nämnda belopp. Av syskonen yrkad ränta är vitsordad. På beloppen ska därför utgå ränta i enlighet med vad syskonen yrkat.
Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt.
C.B. ska till var och en av B.B., G.B. och I.B.B. betala 5 497 365 kr och 1 131 830,90 USD jämte ränta – – –.
Hovrättsrådet Magnus Ulriksson var skiljaktig i frågorna om bedömningen av bodelningen och om hur stor andel av gåvorna som ska återläggas och anförde: Jag instämmer i de skäl som tingsrätten anfört till stöd för bedömningen att bodelningen ska jämställas med de gåvor som C.B. fått och att hälften av gåvornas värde ska läggas till kvarlåtenskapen vid beräkningen av syskonens respektive laglott. Till följd härav vill jag fastställa tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
Parterna på båda sidor överklagade hovrättens dom.
Syskonen B.B., G.B. och I.B.B. yrkade att HD skulle förplikta C.B. att till var och en av dem betala 6 279 364 kr, 66 666 euro och 1 756 830 US-dollar samt ränta.
C.B. yrkade att HD skulle avslå syskonens talan.
Parterna bestred varandras yrkanden.
HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 11 i HD:s dom.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Sten Andersson, Stefan Reimer, referent, och Cecilia Renfors) meddelade den 16 juli 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Inledning
Målet rör arvet efter U.B. och gäller det förstärkta laglottsskyddet enligt 7 kap. 4 § ÄB. Delägare i dödsboet efter U.B. är hustrun C.B. och hans tre barn från ett tidigare äktenskap B.B., G.B. och I.B.B.
C.B. och U.B. träffades första gången 2005. De gifte sig våren 2012 efter några års samboende, och var gifta fram till dess att U.B. hösten 2013 avled i sviterna av cancer vid en ålder av 83 år.
Fram till sin död gav U.B. nio gåvor till C.B. med ett sammanlagt värde om cirka 33 miljoner kr och cirka 6,8 miljoner US-dollar.
I mars 2013 gjordes en bodelning under äktenskapet som innebar en hälftendelning av giftorättsgodset. C.B. tillfördes cirka 4,7 miljoner kr, 400 000 euro och 3 750 000 US-dollar.
Bodelningen hade föregåtts av ett äktenskapsförord ungefär ett år tidigare; C.B:s egendom skulle vara hennes enskilda egendom och U.B:s egendom giftorättsgods. En vecka efter bodelningen upprättades ett nytt äktenskapsförord där det förordnades att den egendom som vid bodelningen tillfallit U.B. skulle vara giftorättsgods och att den egendom som tillfallit C.B. skulle vara enskild.
När U.B. avled var hans egendom giftorättsgods medan C.B:s egendom var enskild. U.B:s behållning enligt bouppteckningen uppgick till cirka 2,5 miljoner kr och kvarlåtenskapen efter bodelning i anledning av dödsfallet till halva detta belopp. C.B:s nettobehållning uppgick enligt bouppteckningen till cirka 120 miljoner kr.
Målet i tingsrätten och hovrätten
Syskonen gjorde i tingsrätten gällande att U.B. genom de nio gåvorna och bodelningen med tillhörande äktenskapsförord gjort betydande värdeöverföringar till C.B., att bodelningen ska jämställas med gåva, att värdeöverföringarna är att likställa med testamente, att syskonens laglotter kränkts genom överföringarna, att värdet av egendomen ska läggas till U.B:s kvarlåtenskap vid beräkning av laglotterna och att C.B. ska betala ersättning till dem i sådan omfattning att deras laglotter inte kränks.
C.B. invände att det hon hade fått genom bodelningen under äktenskapet inte var någon gåva, att gåvorna inte är att likställa med testamente, att det finns särskilda skäl mot att tillämpa 7 kap. 4 § ÄB samt att syskonen har fått gåvor som ska avräknas enligt 7 kap. 2 eller 3 § ÄB. Vidare anförde hon att om U.B:s gåvor till henne anses kränka syskonens laglotter så ska bara hälften av gåvornas värde – inte hela värdet – läggas till kvarlåtenskapen vid beräkning av laglotterna.
Tingsrätten, som biföll syskonens talan till en del, kom fram till att de nio gåvorna och bodelningen är att likställa med testamente, att bara halva värdet av den bortgivna egendomen ska läggas till U.B:s kvarlåtenskap vid beräkningen av laglotterna, att det inte finns särskilda skäl mot att tillämpa 7 kap. 4 § ÄB samt att någon avräkning enligt 7 kap. 2 eller 3 § inte ska ske.
Hovrätten har ansett att gåvorna är att likställa med testamente men har gjort bedömningen att bodelningen inte är att betrakta som gåva. Vidare har hovrätten kommit fram till att gåvornas hela värde ska läggas till kvarlåtenskapen, att det inte finns särskilda skäl mot att tillämpa 7 kap. 4 § samt att någon avräkning enligt 7 kap. 2 eller 3 § inte ska ske. Hovrätten har mot den bakgrunden förpliktat C.B. att betala högre belopp till syskonen än vad tingsrätten gjorde.
Frågorna i HD
HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning i fråga om vad som ingått i de gåvor som lämnats och värdet på dessa gåvor samt i bedömningen att gåvorna till syftet är att likställa med testamente och att avräkning enligt 7 kap. 2 och 3 §§ ÄB inte ska ske.
Frågorna i HD är alltså om bodelningen under äktenskapet är ett bortgivande av egendom enligt 7 kap. 4 § ÄB och om den i så fall är att jämställa med testamente. Ytterligare frågor är om hela eller halva värdet av gåvorna och eventuellt bodelningslotten ska läggas till kvarlåtenskapen och om det finns särskilda skäl mot att tillämpa 4 §.
Ärvdabalkens regler om det förstärkta laglottsskyddet
Enligt den grundläggande regeln om bröstarvinges laglott utgör hälften av den arvslott som tillkommer en bröstarvinge dennes laglott. Bröstarvingen kan påkalla jämkning av testamente för att få ut sin laglott. (Se 7 kap. 1 och 3 §§.)
I 7 kap. 4 § regleras det förstärkta laglottsskyddet. Om arvlåtaren i livstiden har gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge för att få ut sin laglott påkalla jämkning (nedsättning) av gåvan; gåvan ska jämkas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Vid nedsättning av gåvan ska motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om så inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Vid laglottens beräkning ska värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Äktenskapsbalkens regler om bodelning
I 10 kap. 1 § finns den grundläggande regeln om vad som ska ingå i en bodelning mellan makar. I bodelningen ska makarnas giftorättsgods ingå. Värdet av makarnas giftorättsgods ska, efter avdrag för skuldtäckning, läggas samman, varefter värdet ska delas lika mellan makarna (se 11 kap. 3 §).
Enligt 9 kap. 1 § andra stycket kan makarna göra bodelning under bestående äktenskap, när de är ense om det. Bodelningen ska enligt 9 kap. 2 § andra stycket göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då anmälan till Skatteverket om bodelningen gjordes.
Egendom som har varit föremål för bodelning under bestående äktenskap utgör fortfarande giftorättsgods, om inte annat bestäms i äktenskapsförord. I det avseendet skiljer sig den nuvarande ordningen från vad som före 1988 gällde enligt institutet boskillnad. Den tidigare ordningen innebar att egendomsgemenskapen mellan makarna upplöstes så att vardera makens egendom blev enskild. Egendomen kunde åter göras till giftorättsgods genom äktenskapsförord.
Den närmare innebörden av det förstärkta laglottsskyddet
Regeln om det förstärkta laglottsskyddet infördes ursprungligen genom lagen den 8 juni 1928 om arv. Enligt Lagberedningen, vars förslag låg till grund för regleringen, skulle bröstarvingar inte i allmänhet skyddas mot arvlåtarens gåvohandlingar under livstiden, utan endast mot sådana förfoganden där avsikten var att kringgå laglottsreglerna. Avsikten med gåvan kunde enligt beredningen exempelvis vara att på bröstarvingars bekostnad gynna en make i ett senare äktenskap eller barn i en ny kull. Att det kunde vara en make som gynnats av gåvorna har alltså särskilt uppmärksammats av lagstiftaren utan att detta har föranlett någon särreglering (se NJA II 1928 s. 444 f.).
De gåvor som skulle jämställas med testamente var gåvor som lämnades därför att givaren på grund av sjukdom eller annars väntade döden inom jämförelsevis kort tid eller som lämnades på sådana villkor eller under sådana omständigheter att arvlåtaren till sin död kunde förväntas ha kvar nyttan av den bortgivna egendomen (se NJA II 1928 s. 445 f.).
Avsikten var att gåvor som omfattades av det förstärkta laglottsskyddet skulle behandlas som testamente och att den bortgivna egendomen skulle jämställas med kvarlåtenskap efter arvlåtaren. När det gällde återbäringsskyldigheten, skulle i huvudsak samma regler gälla som vid återgång av ogiltiga avtal, varvid egendomens värde vid återbäringstidpunkten skulle läggas till grund för bedömningen. (Se NJA II 1928 s. 447 och 450 f.)
Regeln i 1928 års lag överfördes sedermera i oförändrat skick till den nuvarande regleringen i 7 kap. 4 § ÄB.
Det har i rättspraxis klargjorts att bestämmelsen i ärvdabalken kan tillämpas även om arvlåtaren inte har haft någon avsikt att kringgå laglottsreglerna (se ”Aktiegåvan till sonen” NJA 1973 s. 687). Det måste emellertid kunna antas en avsikt hos givaren att ordna successionen genom sin gåva, och bestämmelsen kan inte tillämpas om givaren vid en samlad bedömning kan anses ha haft ett eget, på förhållandena under livstiden, riktat intresse av att företa gåvohandlingen ( jfr ”Gåvan till akademien” NJA 1998 s. 534).
Även i övrigt har det i rättspraxis utvecklats i vilka situationer som det förstärkta laglottsskyddet ska aktualiseras. Rättspraxis bygger fortfarande i stor utsträckning på motivuttalandena till 1928 års lag. (Se bl.a. ”Boskiftesgåvan” NJA 1949 s. 632, ”Fastighetsgåvan till dottern” NJA 1954 s. 517, ”Aktiegåvan till sonen” och ”Gåvan till akademien”.)
Uttrycket kvarlåtenskap
I 7 kap. 4 § ÄB anges, liksom i den motsvarande bestämmelsen i 1928 års lag, att ”värdet av den bortgivna egendomen [ska] läggas till kvarlåtenskapen”.
Uttrycket kvarlåtenskap tar sedan länge sikte på den egendom som återstår efter det att den efterlevande maken genom bodelning fått sin lott i makarnas giftorättsgods. Det finns ingenting som tyder på att 1928 års lagstiftning bygger på något annat synsätt ( jfr bl.a. de kort därefter gjorda uttalandena i förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte om en legataries rätt till del av kvarlåtenskapen, lag den 9 juni 1933, NJA II 1933 s. 500).
Hur stor del av egendomen ska läggas till kvarlåtenskapen?
Återläggning ska alltså ske till kvarlåtenskapen, dvs. arvlåtarens egendom efter bodelningen. En konsekvens av det är att den återlagda egendomen inte kommer att bli föremål för bodelning; det väcker frågan om det trots lagtextens lydelse är enbart hälften av den bortgivna egendomens värde som då ska återläggas vid en tillämpning av 7 kap. 4 § ÄB.
Det finns inga uttalanden i motiven till 1928 års lag om arv som ger vid handen att med värdet av den bortgivna egendomen avses något annat än egendomens hela värde vid återbäringstidpunkten.
Förhållandet mellan bröstarvingarnas respektive den efterlevande makens rättigheter har på olika sätt uppmärksammats i senare lagstiftningsärenden, däribland i motiven till 1933 års lag om boutredning och arvskifte, liksom i förarbetena till äktenskapsbalken och de ändringar i ärvdabalken som på 1980-talet gjordes för att förbättra den efterlevande makens ställning ( jfr NJA II 1933 s. 500 och prop. 1986/87:1 s. 2, 52 ff., 78 ff., 83 ff., 95 f. och 241 f.). Dessa ändringar och överväganden har emellertid inte föranlett någon anpassning av de äktenskapsrättsliga eller arvsrättsliga reglerna med sikte särskilt på gåvor till den efterlevande maken, och det förstärkta laglottsskyddet har lämnats oförändrat.
Inte heller i rättspraxis finns det något klargörande vad gäller frågan om vilket värde som ska användas. I ”Aktiegåvan till sonen” utgick visserligen HD från halva värdet av gåvan vid sin bedömning av om en gåva skulle jämkas enligt 7 kap. 4 § ÄB, men i målet gjordes enbart gällande laglottskränkning avseende den del av gåvan som härrörde från den avlidne fadern (hälften av gåvans värde).
Regleringen i 7 kap. 4 § ÄB får anses bygga på ett schematiskt synsätt i syfte att underlätta boutredningen och skiftet efter ett dödsfall, oavsett de olikartade förhållanden som kan råda. Det talar emot att vid sidan av lagstiftningen införa någon form av undantag eller särskild tillämpning för vissa situationer.
En ordning som innebär att endast halva värdet av gåvorna ska läggas till kvarlåtenskapen i situationer där den avlidne var gift vid tiden för dödsfallet skulle också innebära svåra avgränsningar och kunna leda till godtyckliga resultat. Exempelvis kan förhållandena kompliceras av att den som har gett en gåva till sin make hade såväl enskild egendom som giftorättsgods vid gåvotillfället. Det är också tydligt att en ordning där bara halva värdet beaktas inte skulle passa i alla situationer, såsom då gåvan har getts till någon annan än maken.
Utifrån ordalydelsen av 7 kap. 4 § ÄB och mot bakgrund av vad som anförts, blir slutsatsen att gåvans hela värde ska läggas till kvarlåtenskapen och att detta inte förändras av att arvlåtaren var gift med gåvotagaren.
Bodelning under äktenskapet och det förstärkta laglottsskyddet
Det förstärkta laglottsskyddet i 7 kap. 4 § ÄB kan avse även andra rättshandlingar än vad som i mera strikt mening ses som gåvor. En sådan rättshandling kan ha formen av en bodelning under bestående äktenskap.
Frågan om bodelningar i detta sammanhang ska jämställas med gåva var uppe i rättsfallet ”De två boskillnaderna” NJA 1985 s. 414. HD konstaterade där att en serie av rättshandlingar av detta slag i vissa fall kan angripas med stöd av 7 kap. 4 § ÄB. Så var fallet när rättshandlingarna redan från början utgjorde planerade led i en sammansatt transaktion med syftet att föra över ytterligare egendom till den ena maken.
Som en allmän utgångspunkt angavs dock att en första bodelning under äktenskapet, som innebar en hälftendelning mellan makarna, inte borde kunna jämkas enligt 7 kap. 4 § ÄB. Detta sammanhängde med att effekterna av den första bodelningen typiskt sett inte skulle försätta bröstarvingarna i sämre läge än om bodelningen hade skett först efter arvlåtarens död. Det berodde i sin tur på att en bodelning under äktenskapet (boskillnad) – enligt då gällande rätt – innebar en upplösning av giftorättsgemenskapen.
Sett i ljuset av den nu rådande ordningen – att en bodelning under äktenskapet numera inte upplöser giftorättsgemenskapen – finns det skäl att se något annorlunda på möjligheten att angripa en första bodelning med stöd av 7 kap. 4 §. Den allmänna utgångspunkten bör i och för sig alltjämt vara densamma. Den första bodelningen bör emellertid i större utsträckning än enligt tidigare synsätt kunna sättas in i sitt sammanhang. Om den då framstår som ett led i en sammansatt transaktion som i realiteten innebär att bröstarvinges rätt till laglott kringgås, bör den omfattas av det förstärkta laglottsskyddet. Det ska alltid göras en helhetsbedömning där samtliga gåvor eller andra rättshandlingar mellan makarna som är tidsmässigt eller annars sammankopplade beaktas.
Särskilda skäl att inte tillämpa det förstärkta laglottsskyddet
Av 7 kap. 4 § ÄB framgår att regeln om jämkning av gåvor för utfående av bröstarvinges laglott inte ska tillämpas, om det föreligger särskilda skäl. Undantagsregeln kom till på initiativ av Lagrådet. Den är avsedd för fall där det förstärkta laglottsskyddet innebär en alltför stor hårdhet mot gåvotagaren (se NJA II 1928 s. 453 f.). Regeln möjliggör undantag i skilda situationer för att undvika materiellt otillfredsställande resultat.
I rättspraxis har frågan om särskilda skäl aktualiserats främst i fall där en jämkning av gåvan skulle framstå som obillig genom att gåvotagaren genom gåvan har kompenserats för gjorda arbetsinsatser eller för tidigare orättvisor mellan olika bröstarvingar (se bl.a. ”Gåvan till trotjänarinnan” NJA 1942 s. 609, ”Aktiegåvan till sonen” och ”Fastighetsgåvan till dottern”). Regeln är däremot inte avsedd att användas för att kompensera för tidigare gåvor till laglottsberättigade bröstarvingar, som på grund av särskild förklaring av arvlåtaren eller annars inte ska avräknas från laglotten enligt 7 kap. 2 eller 3 § ÄB.
Att generellt tillämpa undantagsbestämmelsen om särskilda skäl när gåvotagaren är den avlidnes make – det vill säga i en typsituation som lagstiftaren förutsett – bör inte komma i fråga. De särskilda skälen måste vara hänförliga till specifika omständigheter i det enskilda fallet.
Bedömningen i detta fall
Bodelningen
Bodelningen i mars 2013 innebar att C.B. tilldelades hälften av U.B:s giftorättsgods. Samtidigt fick hon behålla all sin egen egendom, eftersom denna – till följd av ett tidigare äktenskapsförord – var enskild. Bodelningen följdes en vecka senare av ett nytt äktenskapsförord, där det föreskrevs att den egendom som C.B. erhållit genom bodelningen var hennes enskilda. Bodelningen, som hade föregåtts av åtta gåvor varigenom C.B. erhållit egendom till ett mycket betydande värde, skedde vid en tidpunkt när U.B. var allvarligt sjuk i cancer och av allt att döma hade förhållandevis kort tid kvar att leva.
Bodelningen måste under dessa förutsättningar, trots att den formellt innebar en hälftendelning, vid en helhetsbedömning ses som en integrerad del i en sammansatt transaktion som i realiteten innebar ett kringgående av syskonens rätt till laglott (se p. 36). Bodelningen ska därför och med hänsyn till de faktiska omständigheter som hovrätten lagt till grund för bedömningen, ses som ett bortgivande av egendom för dödsfalls skull. Den ska därmed jämställas med testamente och tas med i beräkningen av syskonens laglotter.
Vilket värde ska läggas till kvarlåtenskapen?
C.B. har vid bodelningen i anledning av U.B:s död haft rätt till hälften av makarnas giftorättsgods. Trots detta ska hela värdet av gåvorna och hela värdet av hennes bodelningslott från bodelningen i mars 2013 läggas till kvarlåtenskapen (se p. 32).
Särskilda skäl
U.B. har under sin livstid gett stora gåvor till syskonen. Han har särskilt förklarat att de inte ska ses som förskott på arv. Redan på denna grund utgör gåvorna inte särskilda skäl mot att tillämpa bestämmelserna om det förstärkta laglottsskyddet (se p. 38). Vid denna bedömning saknas anledning för HD att pröva vilket värde som gåvorna till G.B. uppgick till.
Det förhållandet att C.B. vid bodelningen efter U.B:s död skulle ha tilldelats ett värde motsvarande hälften av den bortgivna egendomen, om denna inte hade getts bort, bör inte heller anses utgöra särskilda skäl mot att tillämpa bestämmelserna om det förstärkta laglottsskyddet. Vid den bedömningen bör det läggas särskild vikt vid att det är fråga om en undantagsregel som syftar till att undvika resultat som framstår som orättvisa i det enskilda fallet (se p. 38 och 39). Med hänsyn till att C.B. erhållit mycket betydande belopp från U.B. är det, även efter en jämkning enligt 7 kap. 4 § ÄB, inte fråga om en sådan situation där undantagsregeln ska tillämpas.
Det föreligger alltså inte några särskilda skäl i den mening som avses i 7 kap. 4 §.
Laglotternas beräkning
Vid beräkningen av syskonens laglotter ska alltså hela värdet av gåvorna och hela värdet av C.B:s bodelningslott vid bodelningen den 6 mars 2013 läggas till kvarlåtenskapen. Vart och ett av syskonen har därför rätt att av C.B. erhålla 6 279 364 kr, 66 666 euro och 1 756 830 US-dollar.
Sammanfattande slutsats
Med ändring av hovrättens domslut ska därmed syskonens talan bifallas helt.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens dom och förpliktar C.B. att till var och en av B.B., G.B. och I.B.B. betala 6 279 364 kr, 66 666 euro och 1 756 830 US-dollar samt ränta – – –.