NJA 1986 s. 165

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Åkne) anförde i dom d 14 nov 1979:

Domskäl. A.Y. har vitsordat de faktiska omständigheterna. Han har dock bestritt såväl ansvar som bifall till de särskilda yrkandena samt härvid - på skäl som närmare redovisas i det följande - gjort gällande att ifrågavarande byggnader uppförts på ströängar tillhöriga fastigheten Latnivaara 1:1, till vilken han är delägare, att ströängarna i rättsligt hänseende är att anse som s k reglerade ströängar, att han ägt rätt att uppföra byggnaderna utan tillstånd samt att han också haft fiskerätt.

För att ge en bakgrund till förevarande mål må inledningsvis redovisas följande:

Fastigheten Latnivaara 1:1 - tidigare benämnd frälsehemmanet Ladnivaara No 1 om 1/8 mantal i Gällivare kommun är belägen ovan odlingsgränsen. Fastigheten är taxerad som jordbruksfastighet och omfattar en areal av 7072332 m2. Den ägs till hälften av dödsboet efter A.E.Y. - lagfart beviljad d 11 juli 1958 - och till hälften av dödsboet efter S.E.Y. - lagfart beviljad d 28 maj 1969. A.Y., som bedriver fårskötsel, är delägare i sistnämnda dödsbo. - I förslag till skattläggning och områdestilldelning för frälsehemmanet Ladnivare, vilket förslag upprättades vid avvittring år 1885, uttalade avvittringslantmätaren bl a följande: "I fråga om skiftesläggningen anser jag, att frälsehemmanet Ladnivare, emedan största delen af dess ängar ligger spridd å skogsmarken och tillföljd deraf dessa inegor böra såsom ströängar anses och upptagas, bör utbrytas i ett skifte innehållande hemmanets hela enskilda skogsområde, all hemmanets åker jämte omkring och invid bohlstaden belägna ängar; samt att hemmanet efter nu verkstäldt egoutbyte med kronohemmanet Koskavare eller Allavare No 1, jemlikt Kongl Majts nådiga skrifvelse af d 22 juni 1883, förutom de inom ofvannämnda skifte belägna egor, bibehålles vid de å skogsmarken spridda af hemmanet hitintills begagnade ängeslägenheter eller så kallade ströängar - - - ." - I en av åklagaren ingiven och d 15 nov 1978 dagtecknad utredning från överlantmätarmyndigheten i Norrbottens län, benämnd "Ströängar tillhöriga Latnivaara 1:1, Gällivare socken och kommun" anges att ströängarna är oreglerade. I sagda utredning har beträffande bl a fiskerätt hänvisats till en bifogad utredning med betecknigen AD 214/68 "Angående jakt- och fiskerättigheter på ströängar tillhöriga hemmanen Sjaunja, Latnivaara och Allavaara i Gällivare socken". I sistnämnda utredning, dagtecknad d 5 juli 1968 och undertecknad av t f överlantmätaren Bengt Brändström anges bl a följande:

Beträffande fiskerätt gäller i princip att om by, enstaka hemman eller annan enhet vid avvittringen tilldelats ett vattenområde så äger enheten därmed också fiskerätten inom detta område. Oreglerad ströäng saknar rätt till vattenområde, som vid avvittringen inte redovisats till ströängen. Det är först genom ströängsförrättning, därvid ströängen behållits under fastigheten, som, därest annat icke stadgas, även vattenområdet utanför ängen tillförts denna, se Kungl Maj:ts dom NJA 1964 s 336, 346. - Hemmanen Sjaunja, Latnivaara och Allavaara är belägna ovan odlingsgränsen inom den avmätta delen av Gällivare kronoöverloppsmark 21. Samtliga hemman tilldelades sina ägor vid den allmänna avvittringen, fastställd genom utslag d 31 okt 1887. Av utslaget framgår bl a följande: Vardera hemmanet (Sjaunja nr 1 och 2 dock gemensamt) tilldelades ägor i två skiften, varav det ena utgjordes av ströängar, som hemmanen fick behålla tills vidare innan de kunde mot annan mark utbytas "dock utan andel i den dem omgivande skogsmarken". Jakt- och fiskerätt behandlades ej. Vissa av de tilldelade ströängarna utgjordes av vattenområden nämligen följande. Akkavare, numera Sjaunja ägofigur 70, del av Karvosjaure, ägofigur 95, del av Korkijaure - - - Latnivaara ägofigur 163, hela sjön Koskajaure - - - Allavaara ägofigur 50, hela sjön Ladnijaure, ägofigur 209 och 254, ej namngivna sjöar, samt ägofigur 237, hela sjön Hankijärvi - - - Hemmanen synes ej ha varit föremål för förrättningjämlikt 1921 års lag om ströängars indragande till kronan, s k ströängsförrättning. Även om avsikten med upplåtelsen av ifrågavarande vattenområden till ströängar endast varit att skapa förutsättning att efter utdikning erhålla viss slåtter, finner överlantmätaren den entydiga redovisningen närmast tala för att fisket - om sådant kan bedrivas inom dessa ströängar - får anses tillkomma respektive hemman. Innehavet av övriga ströängar torde icke medföra någon fiskerätt.

Åklagaren har till närmare utveckling av sin talan anfört bl a följande: Den införskaffade utredningen ger vid handen att ströängarna ingalunda kommit att med äganderätt ingå i fastigheten Latnivaara 1:1 utan att de alltjämt tillhör kronan. Rätten till ifrågavarande ströängar omfattar endast utnyttjande av ängarna för slåtter samt tillstånd att ta nödvändigt hässjevirke. För byggnation av det slag som det nu är fråga om hade A.Y. varit tvungen att inhämta kronans samtycke, vilket framgår av inhämtat yttrande från lantbruksnämnden i Norrbottens län. Detta har A.Y. emellertid underlåtit.

Vad gäller det påstådda olovliga fisket har detta bedrivits i Haukilombolo, belägen utanför en ströäng under Latnivaara 1:1. Ströängen är i likhet med övriga sådana ängar under nämnda fastighet oreglerad och Haukilombolo har inte vid avvittringen redovisats till ströängen. I sammanhanget kan pekas på att det under utredningen framkommit att A.Y. för ett antal år sedan hos LSt:n i Norrbottens län ansökte om avgiftsfri fiskerätt för en tid av fem år i vissa kronan tillhöriga vatten ovan odlingsgränsen i Gällivare kommun. LSt:n upplät också till A.Y. rätt till husbehovsfiske i vissa angivna sjöar, dock endast för en kortare tid och mot viss arrendeavgift. A.Y. anförde hos Kungl Maj:t besvär över LSt:ns beslut. Kungl Maj:t överlämnade d 18 febr 1972 ärendet till lantbruksnämnden i Norrbottens län för förnyad prövning och A.Y. erhöll sedermera rätt till avgiftsfritt fiske i vissa vattendrag. Såvitt nu är av intresse må anmärkas att enligt ett av lantbruksnämnden d 6 juli 1978 meddelat beslut om upplåtelse till A.Y. av fiskerätt framgår att denne medgivits rätt att under tiden t o m d 30 juni 1981 bedriva fiske med krok - och således inte med nät - i följande staten tillhöriga vatten ovan odlingsgränsen, nämligen Allajokk och Aavakaijujoki. Haukilombolo omnämns dessutom över huvud taget inte i tillståndet.

A.Y. har anfört följande: Han vitsordar i och för sig att ströängarna under Latnivaara 1:1 är oreglerade. Dock må erinras om att fastighetens redovisade areal omfattar även ströängsinnehavet och att den fastighetsskatt som betalas således gäller även ströängarna. Fastigheten ägdes vid tiden för avvittringen av Töre Aktiebolag. Den kom sedermera i Gällivare Aktiebolags ägo och förvärvades 1893 av J.H.L., farfader till A.Y.. J.H.L. fick lagfart på fastigheten i dec 1893. Han erhöll vid förvärvet det förut omnämnda förslaget till skattläggning och områdestilldelning jämte karta. I förslaget angavs inte att ströängarna skulle behållas endast tills vidare och J.H.L. ansåg sig vara ägare till all mark under fastigheten. Någon tid därefter inleddes byggnationen av järnvägen Gällivare-Riksgränsen. Kungl Maj:t utfärdade härvid fullmakt för LKAB att, om godvillig överenskommelse inte kunde träffas, för statens räkning expropriera den mark som var erforderlig för framdragande av järnvägen. LKAB ansökte härefter om stämning å ett antal markägare, däribland J.H.L., eftersom järnvägens sträckning berörde vissa ströängar under Larssons fastighet. Expropriationsmålet inleddes 1904. J.H.L. kallades till sammanträde inför Gällivare tingslags häradsrätt. Till sammanträdet medförde han lagfartsbevis, karta och avvittringslantmätarens nyss nämnda förslag till skattläggning och områdestilldelning. Han hävdade därvid fullständig äganderätt till ströängarna och detta godtogs av häradsrätten. Expropriationen genomfördes och staten förvärvade således viss mark från ströängar och erhöll lagfart på expropriationsförvärvet. Det sätt på vilket staten skötte ifrågavarande affär visar klart att man inte gjorde invändningar om inskränkning i Larssons äganderätt utan att man från statens sida betraktade Larssons stamfastighet och ströängarna som en enhet. De rättshandlingar som skedde vid expropriationen av ströängsmarken har därför enligt A.Y:s förmenande gett ströängarna samma status som övrig mark ingående i Latnivaara hemman. Ströängarnas rättsliga status måste med andra ord anses jämförbar med den som reglerade ströängar har. Med ströäng på strand följer fiskerätt i vattnet närmast stranden. - A.Y. vill förutom vad nu anförts även göra gällande att i vart fall hävd till fast egendom enligt jordabalkens bestämmelser torde vara tillämplig vad gäller ströängarna.

Vad gäller den byggnation och det fiske som är aktuellt i förevarande mål har A.Y. uppgivit bl a följande: Han bedriver fårskötsel och äger ett 20-tal får. De byggnader som det nu är fråga om har uppförts på ströängar tillhöriga Latnivaara 1:1. Ifrågavarande ströängar är belägna förhållandevis långt från stamfastigheten. Sålunda är avståndet från Y:s bostad till byggnaden vid Allajokk omkring 7-8 km. Med hänsyn härtill har han för att göra det lättare att dels slå foder till djuren, dels bedriva husbehovsfiske uppfört byggnaderna. Dessa är att karaktärisera som ekonomibyggnader för jordbruk och byggnadslov har inte krävts för uppförandet. Det oaktat har han efter ansökan hos byggnadsnämnden i Gällivare kommun beviljats byggnads lov för ifrågavarande byggnader. Den första byggnationen påbörjades på ströäng med ägofigurnummer 165 vid sjön Koskajaure år 1976. Byggnationen är ännu inte avslutad. Härefter påbörjade han byggnationen vid sjön Iso Ammasjärvis västända. Han har fiskerätt i nämnda sjö. Uppförandet av rastkojan vid Allajokk skedde hösten 1978. Han har inte utfört någon slåtter på ströängarna på länge.

Vad gäller fiskerätt ansökte han redan 1968 om tillstånd till fiske i vattendrag som gränsade till ströängar. Efter att ha förvägrats tillstånd överklagade han de tillståndsgivande myndigheternas beslut och erhöll sedermera tillstånd att bedriva fiske i bl a Allajokk. Tillståndet gällde dock ej nätfiske. Haukilombolo, där det fiske som är aktuellt i målet bedrivits, utgör en s k sel i Allajokk och stamfastighetens ströäng med ägofigurnummer 434 a gränsar till Allajokk varjämte ströängen med ägofigurnummer 430 a - likaledes tillhörig stamfastigheten - gränsar till Haukilombolo. Eftersom han, på de skäl som tidigare redovisats, har strandrätten vid Haukilombolo har han således ägt rätt att utan tillstånd bedriva ifrågavarande nätfiske. Anledningen till att han likväl ansökte om fisketillstånd var att han ville gardera sig mot förtal och misstanke om olovligt fiske från andra personers sida. Han vill härjämte framhålla att selet Haukilombolo inte synes ha åsatts något särskilt ägofigurnummer. Vidare är överensstämmelsen mellan avvittringskartan Gällivare 347:41 och den topografiska kartan 28 J Fjällåsen SO mycket dålig vad selets strandkontur beträffar. Strandens läge beror mycket på vattenståndet och selet kan således ha ändrat form sedan 1880. Enligt A.Y:s uppfattning är det möjligt att avvittringslantmätaren just på grund av strandens osäkra läge inte gav selet särskilt ägofigurnummer utan ansåg det lämpligast att låta selet ingå i angränsande ägofigurer. Stöd härför föreligger i det förhållandet att södra gränslinjen för ströängen med ägofigurnummer 430 a på avvittringskartan är ritad drygt 20 m ut i selet. Det nu aktuella fisket ägde rum närmast ägofigurerna 430 a och 434 b. A.Y. gör således sammanfattningsvis gällande att kronans anspråk på fiskerätt i förevarande vattenområde av flera skäl inte kan styrkas.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat, utom annat, dels yttrande d 22 nov 1978 av lantbruksnämnden i Norrbottens län, dels den tidigare redovisade utredningen d 15 nov 1978 från överlantmätarmyndigheten och den vid nämnda utredning fogade utredningen betecknad AD 214/68 vilken också tidigare redovisats, dels utdrag av avvittringskarta över aktuella områden, dels topografisk karta över samma områden samt fotografier, dels ock kopia av en av lantbruksnämnden d 6 juli 1978 meddelad upplåtelse av fiskerätt för A.Y., innebärande bl a rätt för denne att under tiden t o m d 30 juni 1981 bedriva fiske med krok i Allajokk och Aavakaijujoki. Han har härjämte hänfört sig till rättsfallet NJA 1964 s 346 ff med däri intagna och redovisade yttranden.

I det av åklagaren åberopade yttrandet d 22 nov 1978 av lantbruksnämnden i Norrbottens län uttalas bl a följande: "Frågan om vilka rättigheter som medföljer innehav av oreglerade ströängar är oklar. Dock anser lantbruksnämnden det uppenbart, att byggnad för fritids eller annat ändamål, som inte sammanhänger med nyttjandet av sådan ströäng, inte får uppföras där utan särskilt tillstånd."

A.Y. har å sin sida åberopat, utom annat, det tidigare redovisade förslaget till skattläggning och områdestilldelning för frälsehemmanet Ladnivare, lagrådets yttrande vid granskning d 4 mars 1921 av förslaget till lag om ströängars indragande till kronan (prop 1921 nr 199 s 92), avvittringskarta över frälsehemmanet Ladnivare, avsnitt ur Gällivare tingslags häradsrätts dombok 1905 nr 702 ävensom lagfartsbevis av d 31 dec 1914 och utdrag av lagfartsprotokoll samma dag. Han har härjämte hänfört sig till bl a rättsfallet NJA 1944 s 133 och däri redovisat yttrande av justitierådet Santesson.

I det åberopade yttrandet av lagrådet uttalas bl a:

Den rätt, med vilken de så kallade ströängarna innehafts, har, såsom av den förebragta utredningen framgår, från början varit synnerligen svag. Sedermera har emellertid genom medgivande från kronans sida denna rätt i viss mån vuxit sig starkare. Man synes nu få betrakta den såsom en äganderätt, inskränkt i så måtto att kronan är, där så anses lämpligt, berättigad att återtaga ströängarna mot vederlag i annan mark. Ifrågavarande lagstiftning avser att giva kronan rätt att mot huvudsakligen annat vederlag än mark återbekomma ströängarna; den är således av en karaktär i viss mån analog med expropriationslagens.

Avsnittet ur Gällivare tingslags häradsrätts dombok 1905 nr 702 har av A.Y. åberopats till stöd för att J.H.L. vid expropriationsmålet hävdade fullständig äganderätt till ströängarna. Avsnittet lyder:

I denna ordning företrädde J.H.L. personligen samt ingaf dels ett för honom utfärdadt lagfartsbevis å 1/8 mtl No 1 i Ladnivare, dels en vid afvittring åren 1879 och 1880 upprättad karta öfver hemmanet Ladnivare, dels ock i bestyrkt afskrift ett af afvittringslantmätaren C.W.H. i februari 1885 upprättadt förslag till skattläggning af ifrågavarande hemman; och skulle sistnämnda handling jämte den ingifna kartan stanna i rättens förvar för att till den blifvande särskilda nämnden öfverlämnas.

Det av A.Y. åberopade lagfartsbeviset av d 31 dec 1914 utvisar att lagfart nämnda dag meddelats bl a å "5 hektar, 14 ar 60 kvadratmeter av ägofigurerna Nris 10-34 och 64-67 under 1/8 mantal Ladnivaara No 1, som Kungl Järnvägsstyrelsen genom expropriation förvärvat av J.H.L.."

Det åberopade utdraget av lagfartsprotokoll d 31 dec 1914, § 53, innehåller bl a följande:

Med överlämnande av dels häradsrättens protokoll angående expropriation av mark för statsbanan Gällivare - Riksgränsen inom tingslaget, dels avskrift av en - - - år 1904 upprättad beskrifning över den för statsbanan exproprierade marken - - - lät Kungl Järnvägsstyrelsen - - - anhålla om lagfart å nedannämnda i följande handling angivna områden. - Afskrift. Beskrifning öfver enskilda tillhörig mark, som tagits i anspråk för byggande af Gellivare - Riksgränsen järnväg inom Norrbottens län upprättad år 1904.

Därunder finns i tabellform redovisat måttuppgifter av olika områden som tagits i anspråk. Tabellen inleds med en uppräkning av områden som tagits i anspråk "Från mark tillhörig Gellivare by". Längre fram i tabellen finns angivet "Mark, tillhörig J.H.L. i Ladnivaara vid afvittring bibehållen under No 169, 171 och 171" varefter följer en uppräkning av ägofigurernas nummer på karta. De ägofigurer som berör Ladnivare omfattar enligt tabellen nris 10-34 och 64-67. Vidare anges i protokollet: "Det antecknades, att den inom Ladnivaara i anspråk tagna marken upplåtits från J.H.L:s ägande 1/8 mantal Ladnivaara No 1."

TR:n gör följande bedömning.

Vad först gäller åtalet för egenmäktigt förfarande har A.Y. vidgått att han under den tid som åklagaren påstått uppfört ifrågavarande byggnader. A.Y. har emellertid till sitt fredande gjort gällande att byggnationen skett på fastigheten Latnivaara 1:1 tillhöriga ströängar, vilka i rättsligt hänseende är att jämställa med reglerade ströängar, och att han därför ägt rätt att utan tillstånd uppföra byggnaderna, vilka skolat användas för att för honom underlätta foderslåtter och husbehovsfiske.

A.Y:s uppgifter om byggnadernas belägenhet har inte vederlagts. Fastmera får utredningen anses ge vid handen att byggnaderna är belägna på ströängar med ägofigurnumren 156, 165 respektive 434 a enligt avvittringskarta för hemmanet Ladnivare - sedermera Latnivaara 1:1. I fråga om ströängarnas rättsliga status får genom den av t f överlantmätaren Bengt Brändström verkställda utredningen, betecknad AD 214/68, som åklagaren åberopat anses klarlagt att vid allmän avvittring, fastställd d 31 okt 1887, hemmanet tilldelades ägor i två skiften, varav det ena utgjordes av ströängar, som hemmanet fick behålla endast tills vidare innan de kunde utbytas mot annan mark. Av sistnämnda utredning framgår vidare att för ifrågavarande hemmans del endast en tilldelad ströäng utgjordes av vattenområde nämligen ägofigur nr 163 motsvarande hela sjön Koskajaur. Såvitt känt har därefter ej vidtagits någon förrättning rörande indragande av ifrågavarande ströängar till kronan. Ströängarna under Latnivaara 1:1 är således alltjämt oreglerade, något som vinner stöd av vad som uttalas i överlantmätarmyndighetens utredning d 15 nov 1978, vilken utredning också åberopats av åklagaren.

A.Y. har också vitsordat att ströängarna inte är reglerade. Till stöd för sitt påstående att ströängarna likväl kommit att ingå i Latnivaara 1:1 med samma rättsliga status som gäller för reglerade ströängar har han emellertid åberopat vad som förevarit vid den expropriation för kronans räkning som år 1905 skedde av bl a ströängsmark under hemmanet Ladnivare No 1 för framdragande av järnvägen Gällivare-Riksgränsen.

I hithörande frågor gör TR:n följande bedömning.

Det av A.Y. åberopade och tidigare redovisade avsnittet ur Gällivare tingslags häradsrätts dombok 1905 nr 702 ger enligt TR:ns mening, i motsats till vad A.Y. gjort gällande, inte belägg för att A.Y:s farfader J.H.L. vid sammanträde inför häradsrätten skulle ha hävdat fullständig äganderätt till ströängarna. Däremot finner TR:n att de avsnitt ur lagfartsbevis av d 31 dec 1914 ävensom ur lagfartsprotokoll samma dag, vilka A.Y. åberopat, ger stöd för att kronan kan ha uppfattat den genom expropriation i anspråk tagna ströängsmarken såsom tillhörig stamhemmanet. Härvid måste dock beaktas att den sålunda exproprierade marken berört helt andra ströängar under hemmanet än de ängar varom är fråga i förevarande mål. Med hänsyn härtill synes enligt TR:ns bedömning den omständigheten att kronan må ha uppfattat de av expropriationsmålet omfattade ströängarna såsom tillhöriga stamhemmanet inte kunna ges den tolkningen att kronan därmed skulle ha avhänt sig all rådighet över samtliga ströängar under hemmanet. Inte heller i övrigt har framkommit någon omständighet som ger stöd för antagande att förändring inträtt i fråga om den rättsliga status som fastställts för ifrågavarande ströängar genom avvittringsutslaget d 31 okt 1887. A.Y:s påstående såvitt nu är i fråga bör därför lämnas utan avseende.

Den omständigheten att A.Y., på skäl som nu redovisats, inte kan anses ha haft full rådighet över de ströängar varom nu är fråga innebär dock inte att han därmed skulle vara betagen rätt att nyttja ströängarna. Vad gäller spörsmålet om ströängsrätten kan anses ha innefattat rätt för A.Y. att utan tillstånd av kronan uppföra ifrågavarande byggnader må anmärkas att ströängsrättens innehåll är oklart - något som för övrigt även lantbruksnämnden påpekar i sitt av åklagaren åberopade yttrande d 22 nov 1978. A.Y:s uppgift rörande ändamålet med byggnationerna, vilka skett på ströängar som är avlägset belägna från A.Y:s bostad, har inte vederlagts och bör därför godtagas. Som åklagaren inte förebringat någon utredning till stöd för att ströängs rätten skulle ha den begränsningen att tillstånd krävs för byggnation, vilken syftar till att underlätta foderslåtter och husbehovsfiske, finner TR:n att åtalet för egenmäktigt förfarande på föreliggande utredning inte kan bifallas.

Vid nu angivna utgång skall även det särskilda yrkandet om avlägsnande av byggnaderna ogillas.

Vad härefter gäller åtalet för olovligt fiske är genom A.Y:s egna uppgifter klarlagt att han bedrivit nätfiske i Haukilombolo, som utgör en del av Allajokk. Till Haukilombolo gränsar en ströäng - ägofigur 430 a - under Latnivaara 1:1. Såvitt den tidigare redovisade utredningen AD 214/68 ger vid handen har vid den 1887 fastställda avvittringen endast en Ladnivarehemmanet tilldelad ströäng utgjorts av vattenområde, nämligen ägofigur 163, vilken är belägen flera km från Haukilombolo. Vid angivna förhållande och på de skäl som tidigare anförts i fråga om ströängarnas rättsliga status kan ströängs rätt till ägofigur 430 a enligt TR:ns bedömning inte medföra rätt till fiske i Haukilombolo. Den omständigheten att A.Y. efter ansökan beviljats rätt till fiske - dock endast med krok - i Allajokk får anses ge vid handen att A.Y. varit medveten om att han inte utan vidare ägt bedriva fiske i angivna vatten. Genom att likväl fiska med redskap som inte omfattats av fisketillståndet kan A.Y. inte undgå ansvar i förevarande hänseende.

Som det inte kan anses uppenbart obilligt skall med hänsyn till utgången i anvarsdelen värdet av den genom det olovliga fisket erhållna fångsten förverkas. A.Y. har, såvitt känt, inte tidigare gjort sig skyldig till brottslig gärning. Med hänsyn härtill kan enligt TR:ns mening inte anses påkallat att till förebyggande av brott förverka de i beslag tagna tre näten. Då ej heller i övrigt särskilda skäl kan anses föreligga för sådant förverkande skall åklagarens yrkande härutinnan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Åtalet för egenmäktigt förfarande ogillades.

TR:n dömde A.Y. jämlikt 34 § 1 st lagen (1950:596) om rätt till fiske för olovligt fiske till 20 dagsböter å 5 kr.

Värdet av den genom olovligt fiske erhållna fångsten förklarades förverkat.

Domskäl

Domskäl. Åklagaren har förtydligat gärningsbeskrivningen genom att ange dels att först nämnda byggnader uppförts mellan sjöarna Iso Ammasjärvi och Kaskajaure, dels att fråga genomgående varit om samebyn Sörkaitums betesområde. Till utvecklande av sin talan i ansvarsfrågan har han i HovR:n anfört i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n.

A.Y. har som grund för sin vadetalan och bestridandet av åklagarens vadetalan gjort gällande, att ägarna till Latnivaara 1:1 innehar de aktuella ströängarna med full äganderätt och att - då inget förbehåll gjorts för statens räkning i fråga om vattenområdet utanför ströängarna - därmed följer fiskerätt i vattnet närmast ströängarnas strand i enlighet med JB:s bestämmelser. Denna sin principiella inställning - till en del redovisad i TR:ns dom - stöder han i huvudsak på följande omständigheter:1) Latnivaara 1:1 var ursprungligen ett frälsehemman. Fastigheten upptogs som nybygge år 1784. Nybygget avvittrades år 1792 och åsattes därvid skattetalet 1 mantal. Nybygget skattlades provisionellt år 1839, varvid mantalet förmedlades från 1 till 1/8. Genom kungl förordningen d 21 febr 1789 om kronohemmans försäljande till skatte samt de förmåner och villkor, varunder skattehem man hädanefter skola innehavas, tillerkändes skattemännen full och oinskränkt äganderätt till sina hemman. Denna förordnings bestämmelser måste taga över avvittringsstadgans. 2) Hans farfar J.H.L. hade förvärvat fastigheten år 1893 och fick lagfart samma år. I förslaget till skattläggning och områdestilldelning från år 1885, som J.H.L. fick taga del av i samband med förvärvet, nämndes inga inskränkningar med avseende på äganderätten. J.H.L. var alltså i god tro, när det gällde äganderätten till ströängarna, vilka även omfattades av den för honom meddelade lagfarten. Denna hans goda tro förstärktes i och med expropriationen av vissa honom tillhöriga ströängar i samband med byggandet av malmbanan, då han uppenbarligen betraktades såsom ägare till ströängsområdet, vilket staten för övrigt även erhöll lagfart på. 16 kap 1 § JB och kungl förordningen d 22 april 1881 om tjuguårig hävd är alltså tillämplig i sammanhanget. 3) När det gäller försäljningar av ströängar har det aldrig från statens sida gjorts gällande att innehavarens rätt varit på något sätt inskränkt. Det är endast i samband med nyttjandet av ströängarna som äganderätten börjat ifrågasättas. Normerande bör dock vara de centrala ämbetsverkens uppfattning i frågan såsom exempelvis lantmäteristyrelsens i yttrande till HovR:n i Nuorakkajärvimålet (NJA 1964 s 346) och inte den uppfattning som må hysas av lokala, underordnade befattningshavare eller myndigheter.

I målet är ostridigt att de av A.Y. uppförda byggnaderna är belägna på ströängar med ägofigurnumren 156, 165 och 434 a, allt enligt avvittringskartan. Genom en av överlantmätarmyndigheten i Norrbottens län d 8 aug 1980 gjord utredning har vidare framkommit att sjön Haukilombolo (= ägofigur nr 431 på avvittringskartan) till hälften är belägen inom fastigheten Allavaara 1:2, medan återstående hälft ingår i Gällivare kronoöverloppsmark, samt att de under Latnivaara 1:1 hörande ströängarna med ägofigurnumren 430 a och 442 b gränsar till den del av Haukilombolo som ligger inom kronoöverloppsmarken.

Hörd över åtalet har A.Y. i HovR:n tillagt följande: I mitten av 1970-talet lät han upprätta speciella kartor över hemmanets ströängar. Han anser att han innehar ströängarna med samma rätt som den han har till hemmanet i övrigt. När han började med fårskötseln hade han drygt 160 får. Inägorna gav inte tillräckligt med foder åt ett så stort antal djur, varför han var tvungen att även köpa foder. Hans tid medgav honom nämligen inte då att slå ströängarna. När han började att uppföra byggnaderna på ströängarna hade han omkring 40 får. Han hade tänkt att återupptaga slåttern på ströängarna, som inte slagits sedan början av 1960-talet. Han slog också fräken vid Iso Ammasjärvi 1978 men kunde inte fortsätta med detta. Han var nämligen tvungen att använda traktor för transporterna men hindrades att använda den enda körbara vägen som ledde över grannhemmanet Allavaara. Han har byggt raststugorna för att ha möjlighet att under de olika årstiderna vistas på ströängarna för fiske, jakt och även slåtter. Man måste ha skydd för mygg och möjlighet att torka kläder o d. Det behövs även utrymmen för redskap, ved och virke. - Det påtalade fisket ägde egentligen inte rum i själva sjön Haukilombolo utan i vattnet där sjön övergår i bäcken Allajåkka.

Parterna har i HovR:n åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n. Åklagaren har vidare åberopat överlantmätarmyndighetens tidigare nämnda utredning d 8 aug 1980. A.Y. har å sin sida vid huvudförhandlingen i HovR:n ytterligare ingivit och åberopat fotokopior av karta över Ladnivara nybygge 1792 och ägobeskrivning till denna, utdrag ur jordebok, utdrag av Gellivare lappmarks tingslags lagfartsprotokoll d 18 febr 1861, § 2, köpebrev d 25 maj 1857, KB:s i Norrbottens län skrivelse d 30 juni 1917 till avvittringsstyresmannen, Umeå, angående vissa spörsmål rörande efteravvittringen och överlantmätarens i Norrbottens län yttrande d 1 juli 1964 till Gällivare tingslags häradsrätt angående vissa ströängar i Gällivare socken.

HovR:n gör denna bedömning.

På de skäl TR:n anfört och då vad som från A.Y:s sida anförts och åberopats icke kan föranleda till annat betraktelsesätt härvidlag, finner HovR:n att de i målet aktuella ströängarna är att behandla som s k oreglerade ströängar. Detta innebär att A.Y. - såsom TR:n funnit - inte kan anses ha full rådighet över ströängarna. Innebörden av denna begränsade rådighet är dock inte helt klar. Mot bakgrund av hur och för vilket syfte ströängarna bibehållits under hemmanet talar övervägande skäl för att nyttjanderätten till ströängarna inte kan anses innefatta annat än åtgärder som är direkt hänförliga till jordbrukets och kreatursskötselns behov. Med hänsyn till vad som blivit upplyst om byggnadernas beskaffenhet och belägenhet samt vad A.Y. själv uppgivit framstår det som uppenbart att A.Y. uppfört dem mera som fritidshus på därför lämplig mark än som byggnader för något av nyssnämnda behov. Då A.Y. inte erhållit statens tillstånd till uppförande av byggnaderna har dessa därmed uppförts olovligen. Detta måste A.Y., som synes ha ägnat ströängsproblematiken mångårigt intresse, ha insett.

Fråga uppstår då om staten har en sådan besittning till ströängarna att A.Y:s åtgärder kan anses utgöra ett intrång däri och som sådana föranleda ansvar för egenmäktigt förfarande. Mycket talar för att statens besittning till ströängarna i förhållande till A.Y:s närmast är att betrakta som medelbar. A.Y:s förfarande skulle därför inte vara att bedöma som egenmäktigt förfarande utan som olovligt brukande. Sistnämnda brott täcks emellertid även det av åklagarens gärningsbeskrivning. På grund av det anförda finner HovR:n att A.Y. i nu behandlat hänseende bör fällas till ansvar för olovligt brukande.

Vad härefter gäller yrkandet beträffande bort tagande av byggnader m m har åklagaren i HovR:n förklarat, att detta inte är ett yrkande om förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott enligt 36 kap BrB utan ett yrkande som framförs för statens räkning å privaträttslig grund. Emellertid har åklagaren i vadeinlagan endast yrkat, att HovR:n skall döma A.Y. för egenmäktigt förfarande enligt p 1 i stämningsansökan. Först därefter har åklagaren i en till HovR:n inkommen kompletterande vadeinlaga framställt ifrågavarande yrkande. Eftersom yrkandet således framställts först efter vadetidens utgång kan det inte komma under HovR:ns prövning. Åklagarens talan i denna del bör därför avvisas.

Vad slutligen gäller åtalet för olovligt fiske har A.Y. i HovR:n velat göra gällande att fisket bedrivits i bäcken Allajåkkas utflöde ur Haukilombolo och har han framhållit att bäcken på båda sidor gränsar till ströängar, som hör till Latnivaara 1:1.

Såsom framgår av överlantmätarmyndighetens tidigare omnämnda utredning gränsar två under Latnivaara 1:1 hörande ströängar till den del av Haukilombolo som ligger inom Gällivare kronoöverloppsmark. Såsom TR:n anfört kan detta ströängsinnehav inte medföra rätt för A.Y. till fiske i nämnda del av sjön. Att fisket må ha skett i bäckutloppet medför ingen annan bedömning. På grund av det anförda och på de av TR:n i övrigt anförda skälen finner HovR:n att A.Y. inte heller kan undgå ansvar i denna del. Vidare bör såsom TR:n funnit värdet av den genom fisket erhållna fångsten förklaras förverkat.

Domslut

Domslut.

HovR:n avvisar åklagarens talan i HovR:n såvitt därigenom yrkats åläggande för A.Y. att avlägsna byggnader och återställa mark i avstädat skick.

Med ändring av TR:ns domslut i ansvarsfrågan dömer HovR:n A.Y. för olovligt brukande enligt 10 kap 7 § BrB och olovligt fiske enligt 34 § 1 p lagen (1950:596) om rätt till fiske till 40 dagsböter å 5 kr.

HovR:n fastställer i övrigt TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

Domskäl

Domskäl. A.Y. har i målet under skilda åtalspunkter åtalats dels för att han utan tillstånd av "markägaren kronan genom lantbruksnämnden" uppfört vissa raststugor och andra mindre byggnader på ströängar som hör under Latnivaara 1:1 i Gällivare kommun och Norrbottens län, dels för att han utan lov bedrivit fiske i sjön Haukilombolo i samma kommun. Ströängarna har på kartor vid den allmänna avvittringen betecknats med nr 156, 165 och 434 a. Åtalet för olovligt fiske avser en del av Haukilombolo som vid avvittringen avsatts såsom kronoöverloppsmark och som ligger utanför ströängar, betecknade nr 430 a och 442 b, under samma hemman. Enligt stämningspåståendet tillhör fisket där kronans enskilda fiskerätt. HovR:n har funnit att ängarna är att anse som s k oreglerade ströängar och att A.Y. därför har endast en begränsad rådighet över dem. Mot bakgrund av hur och för vilket syfte ströängarna bibehållits under hemmanet har HovR:n ansett övervägande skäl tala för att "nyttjanderätten till ströängarna inte kan anses innefatta annat än åtgärder som är direkt hänförliga till jordbrukets och kreatursskötselns behov". HovR:n har därför och på i övrigt anförda skäl bifallit åtalet under båda åtalspunkterna och har betecknat uppförandet av byggnaderna som olovligt brukande enligt 10 kap 7 § BrB.

I HD har A.Y. åberopat i allt väsentligt samma skäl som han tidigare anfört för sitt påstående att med äganderätten till Latnivaara 1:1 följer äganderätt också till de angivna ströängarna och att det därför inte föreligger grund för åtalet i någon del.

Riksåklagaren har å sin sida, till stöd för sin ståndpunkt att HovR:n gjort en riktig bedömning, åberopat kammarkollegiets yttrande till HD. I yttrandet hävdar kollegiet, med hänvisning till en bilagd, inom myndigheten upprättad promemoria, att ströängarna under Latnivaara 1:1 är att betrakta som oreglerade och att med innehavet av dem är förenad endast en rätt att utnyttja dem till slåtter. I rätten till slåtterbruk måste enligt kammarkollegiets mening ha ingått befogenhet att uppföra de byggnader och anläggningar som behövdes för ett ändamålsenligt utövande av slåtterbruket. Kollegiet anser emellertid inte att syftet med de i målet aktuella byggnaderna kan antas ha varit sådant att A.Y. haft rätt att uppföra dem utan tillstånd av staten som markägare. Någon rätt för ströängsinnehavaren till fiske i angränsande vatten föreligger enligt kollegiet inte heller.

Av tillgängliga handlingar i målet framgår bl a följande.

Nybygget - sedermera hemmanet - Ladnivare nr 1 (nu Latnivaara 1:1) anlades på 1780-talet och ingick i det odlingsdistrikt inom Gällivare socken får vilket J.M., innehavare av Meldersteins bruk, erhöll privilegiebrev åren 1753, 1763 och 1778. Vid den allmänna avvittring som i dessa trakter sockenvis genomfördes under 1880- och 1890-talen utlades, genom lagakraftvunnet avvittringsutslag d 31 okt 1887, för hemmanet ägorna i två skiften. Ett av dessa utgjordes enligt utslaget av"utom det egentliga områdets gränser befintliga, i förslaget såsom ströängar" - under vissa nr på ägodelningskartorna - "upptagna inegor om 1773,5 qv.ref, vid hvilka hemmanet jemlikt ofvan åberopade nådiga bref (dvs kungl brev d 22 juni 1883) utan andel för dem i den dem omgifvande skogsmarken bibehållits tillsvidare och innan de kunna mot annan mark utbytas". Bland angivna ägofigurnummer fanns nr 156, 165, 430 a, 434 a och 442 b. Dessa ströängar har inte kommit att omfattas av den lagstiftning som sedermera slutligt reglerat förhållandena mellan kronan och ströängsinnehavare inom lappmarken i Västerbottens län och vissa andra delar av Norrbottens län, dvs kungörelsen (1916:603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark och lagen (1921:378) om ströängars indragande till kronan. Någon överenskommelse eller åtgärd i övrigt som särskilt berört de ströängar det är fråga om har inte förekommit.

Innehållet i de angivna privilegiebreven och uppgifter som inhämtats om beslut rörande laga revning, provisionell skattläggning m m av Ladnivare nr 1 ger inte stöd för A.Y:s påstående att hemmanet "till skillnad från vanliga nybyggen' slutligt avskilts från kronomarken redan före avvittringen. Som domstolarna funnit finns inte heller fog för de invändningar som A.Y. har framfört med hänvisning till bl a en expropriationsförrättning i början av 1900-talet och till att rätt till ängarna därefter skulle ha uppkommit på grund av tjugoårig hävd.

Det framgår av det föregående att ifrågavarande ströängar är att anse som oreglerade. Avgörandet för bedömningen av frågan med vilken rätt de nu innehas är därför alltjämt de bestämmelser och de förhållanden som låg till grund vid avvittringen. I detta hänseende är först av intresse innehållet i kungl reglementet d 24 nov 1749 "för them, som antingen redan bo och bygga i Lappland, eller ock hädan efter, til Landets upbrukande therstädes, sig nedsätta wilja" lappmarksreglementet), till vilket också uttryckligen hänvisades i de förut omnämnda privilegierna för J.M.. (Jfr i dessa delar utförligare redogörelser bl a av kammarkollegiet i NJA 1917 s 299, s 309-311; kolonisationskommittén i betänkande år 1919 med förslag till lag om ströängars indragande till kronan, s 27-33, med bilagd historisk redogörelse av A E Rodhe;justitierådet Santesson i NJA 1944 s 133, s 135 f; SOU 1957:30, Ströängar, s 19-27; och riksåklagaren i NJA 1964 s 346, s 348 f).

Enligt lappmarksreglementet skulle vid upptagande av ett nybygge bl a ske utsyning av ägor i viss ordning. Behovet av slåttermark för kreatursskötseln tillgodosågs därvid, i enlighet med gammal tradition för jordbruket inom lappmarkerna, i stor utsträckning genom tilldelning av utängar som låg spridda inom omgivande skogsmark. Det förutsattes i reglementet att efter den särskilda period av frihet från skatter och andra pålagor som skulle beviljas - vanligen femton s k frihetsår - nybygget skulle "geometrice aftagas och skattläggas". Nybyggaren kunde då inte göra anspråk på tilldelning "just efter the gränsor och råmärken, som wid första utsyningen upgifwits". Bestämmelserna innebar i stället att en avvägning skulle göras mot behovet för andra nybyggare som "brede wid honom sig nedsatt eller bygga wil". Upparbetat åker- eller ängsland kunde dock inte frånkännas nybyggare utan dennes samtycke och utan den betalning som hans arbete prövades vara värt. I anvisningar om vad som skulle anses som uppodlat undantogs platser där nybyggaren "uprest en eller annan höstack, hässja eller lada, til inrymmande af thet hö och foder, som sjelfwa Naturen, utan dikning och rothuggning gifwer". "I följe theraf", hette det, "äger ock ingen större rätt till hö- och skogmyror, hwaraf en nybyggare kan hafwa tilfälle och nödigt sig, i första början af nybyggets inrättande, at betjena, än så wida brist wara kan på andre när belägnare och til rödning (röjning) dugelige platser, och ingen annan nybyggare tilkommer, som slike myror bättre betarfwa (behöva) torde."

Avvittringen och därmed den slutliga områdestilldelningen för byar och enstaka hemman - beträffande byarna i förekommande fall med åtföljande laga skifte för fördelning inom skifteslaget - samt den definitiva skattläggningen blev inom lappmarkerna av olika anledningar uppskjuten och kom till stånd först efter tillkomsten av kungl stadgan d 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Av stadgans bestämmelser märks här särskilt 19 §. Där uppställdes ett krav på stark begränsning av antalet skiften - flera skiften än fyra fick inte läggas ut utan särskilt tillstånd av LSt:n. Det föreskrevs vidare skyldighet för delägare att, oavsett yrkanden, ingå i ägoutbyten för detta syfte. I linje med motsvarande regler i lappmarksreglementet angavs att odlad mark inte fick frånhändas innehavaren utan vederlag i annan odlingsmark, medan mark, som inte var odlad, kunde tas ifrån denne, såvitt den inte erfordrades för hemmanets eller nybyggets bestånd.

När avvittringen enligt 1873 års stadga skulle genomföras, visade sig behovet att fortsätta slåtterbruket på utängarna vara mer omfattande än som tydligen hade förutsatts, samtidigt som det förelåg brist på lämpligt belägna marker för ägoutbyten. En slutlig avvittring med särskilt skifte för varje äng som enligt stadgan inte kunde frånkännas innehavaren kunde inte ske utan att principen om koncentration i skiftesläggningen övergavs och utan att en önskvärd rationalisering av jordbruk och skogsbruk motverkades. Mot denna bakgrund (se härom särskilt den angivna historiska redogörelsen av Rodhe, s 129-144) tillkom successivt för enstaka socknar eller större områden av lappmarkerna skilda kungl brev om en tillsvidarelösning av det problem som hade uppstått. I brevet d 22 juni 1883 föreskrevs sålunda - i överensstämmelse med de övriga brev som utfärdades - att "de flere eller färre inom kronoparks område belägna, spridda ängslägenheter, hvilka tillhöra ett hemman eller ett nybygge inom Gellivare socken, må, utan att från kronoparken genom uppdragna rågångar afskiljas, varda, innan de kunna mot annan mark utbytas, tills vidare under hemmanet eller nybygget bibehållna, och under tiden såsom endast ett skifte beräknas". Samtliga brev innehöll också ett medgivande om viss rätt att från omgivande kronomark erhålla virke för "behöfliga hägnader, hässjor och hölador vid dessa ängslägenheter". Föreskrifterna i breven kom att tillämpas också i fråga om ängar på kronoöverloppsmark och på vissa enskilda skogsmarker.

Frågan om innebörden av ströängsrättigheterna kom senare att belysas i olika lagstiftningsärenden och i vissa andra sammanhang.

I yttrande över förslaget till förutnämnda 1921 års lag om indragning av ströängar uttalade lagrådet (prop 1921:199 s 92) att den rätt, med vilken ströängarna innehafts, från början hade varit synnerligen svag men genom medgivanden från kronans sida vuxit sig starkare så att den syntes få betraktas som en äganderätt, inskränkt av kronans rätt till återtagande mot vederlag i annan mark (jfr Santesson i NJA 1944 s 133, s 137). Den ståndpunkt som riksåklagaren företräder i målet har å andra sidan bl a legat till grund för det utredningsarbete som föregick 1916 års kungörelse om tilläggsavvittring (se prop 1916:166 bl a s 78 ff, jfr SOU 1952:13 s 23 och 85). Något bestämt ställningstagande i fråga om ströängarnas rättsliga status synes emellertid inte ha förekommit i något lagstiftningsärende (här kan hänvisas till prop 1916:166 s 156-158, prop 1921:199 s 97, jfr s 23, 26 f; 40 f och 92 f, prop 1960:62 s 14-15 och 46-48, jfr SOU 1957:30 s 29-32, samt prop 1970:144 s 53).

I ett avgörande, NJA 1964 s 346, har HD funnit att med ströäng, som vid allmän avvittring tills vidare behållits under vissa hemman, inte följer rätt till vatten utanför ströängen. I likhet med förevarande mål avsåg detta mål åtal för olovligt fiske i en sjö, som vid allmän avvittring hade redovisats såsom kronoöverloppsmark, och ansvarstalan fördes också i det fallet mot innehavaren av en ströäng som gränsade till vattnet och som inte berörts av 1916 eller 1921 års regleringar. Sakkunniga myndigheter har intill tiden för detta avgörande i remissvar och utlåtanden i flera sammanhang framfört samma mening som lagrådet uttryckte i 1921 års lagstiftningsärende, dvs att rätten till de oreglerade ströängarna borde betraktas som en äganderätt - så t ex kammarkollegiet i remissyttrande över SOU 1957:30 och, enligt handlingarna i målet, lantmäteristyrelsen i ett utlåtande till HovR:n i NJA 1964 s 346. Enligt tillgängliga yttranden av styrelsen d 13 nov 1969 samt av kammarkollegiet och domänstyrelsen d 30 april 1970 i besvärsärenden hos Kungl Maj:t angående rätt till jakt på oreglerad ströäng synes myndigheterna, med hänvisning bl a till NJA 1964 s 346, närmast ha tagit avstånd från tidigare uttalanden om äganderätt för innehavarna men, med hänvisning till frågans oklara läge, avstyrkt att ett ställningstagande gjordes i administrativ ordning.

Vad till en början angår bestämmelserna i lappmarksreglementet saknas enligt HD:s mening stöd för att betrakta nybyggarnas rätt med avseende på utängarna inom skogsmarkerna annorlunda än rätten beträffande övriga för ett nybygge utsynade ägor. Den särbestämmelse för utängar som har återgetts förut visar visserligen att ändamålet med upplåtelserna var att tillgodose ett, som det förväntades, kortvarigt behov av höavkastningen. Med hänsyn till de möjligheter som vid denna tid sedvanerättsligt eller enligt allmänna föreskrifter fanns att ta virke till husbehov samt att fiska och jaga kan det emellertid förutsättas att det inte förelåg någon anledning att överväga frågan om nybyggarnas befogenheter att disponera över ängslägenheterna i andra hänseenden. Särbestämmelsen synes därför inte kunna tolkas som en avsiktlig inskränkning i innehavet i förhållande till vad som skulle gälla för övrig mark. Upplåtelsens varaktighet anknöts inte heller omedelbart till att ett behov av slåtter förelåg utan gjordes - i enlighet med principerna för nybygget som helhet - beroende av om någon annan nybyggare kunde ställa större anspråk på marken. Liksom i fråga om andra ägor kunde nybyggaren också säkra sig mot att nödgas lämna ifrån sig ängarna utan vederlag genom att odla upp dem på det sätt som angavs i reglementet (jfr bestämmelser i 1916 och 1921 års författningar - 2 resp 5 § - om undantag från indragningsförfarandena för ängar som uppodlats).

Ordalydelsen i de medgivanden om bibehållande av utängar som lämnades i anslutning till avvittringsförfarandet - i förevarande fall i brevet d 22 juni 1883 - talar starkt för ett syfte att då rådande rättsläge skulle tills vidare lämnas oförändrat utom i det avseendet att innehavarna tillförsäkrades ett vederlag i mark vid den framtida indragning som förutsattes. En väsentlig omständighet att beakta vid bedömningen av avvittringsutslagens innebörd i denna del måste vara att det uppenbarligen berodde på förhållandena i det enskilda fallet, om vid avvittringen ett innehav av utängar kunde leda till ett definitivt införlivande med hemmanet - och därmed till en i alla avseenden oinskränkt rätt till marken - eller om ett bibehållande enligt breven måste tillgripas i avvaktan på en senare slutlig lösning. Avgörande för vilket alternativ som kom att tillämpas torde främst ha varit sådana omständigheter som möjligheterna att inbegripa ängarna i de egentliga skiftena eller att finna mark för utbyte så att motsvarande ägor kunde läggas till dessa skiften. Även om en inte alltför lång övergångsperiod förutsattes, förefaller det inte rimligt att, beroende på lokala förhållanden, en så avsevärd skillnad i rättsställning kan ha avsetts som att från samma utgångsläge vissa nybyggare skulle erhålla en starkt begränsad rätt att nyttja sina ängar, medan andra tillerkändes full äganderätt för sitt innehav. Till belysning av denna synpunkt kan nämnas att beträffande hemmanet Ladnivare nr 1 så stor del som 61,60 av de 84 örena belöpte på ströängar.

Tolkningen att ströängsinnehavet var förenat med endast en begränsad rätt att nyttja ängarna motsägs också av det förhållandet att ströängarna vid avvittringen inräknades i arealerna för vederbörande hemman och därmed påverkade skattetal och skogstilldelning (jfr angående de s k myrslogarna i Kopparbergs län rättsfallet NJA 1944 s 279, se bl a s 281 f och 295 f, jfr NJA 1957 s 640). Mot den tolkningen talar också den behandling ströängarna har undergått i jorddelningsrättsligt hänseende alltifrån skiftena inom byarna i anslutning till avvittringen och till senare primära och sekundära delningar (se härom främst Rodhe i den angivna historiska redogörelsen s 144-152, märk bl a s 152 näst sista stycket, se även SOU 1957:30 s 33 f och NJA 1946 s 497; se betr frågor om gränsbestämning i dessa sammanhang bl a NJA 1971 s 91 och angående möjligheter till avsöndring m m av ströängar kolonisationskommitténs förenämnda betänkande år 1919 s 41 f och prop 1970:144 s 50 f).

På grund av vad som här har upptagits och i övrigt förekommit får den rätt som tillkommer innehavare av oreglerad ströäng i ett fall som det förevarande anses vara en ursprungligen på lappmarksreglementet grundad och, efter medgivandena enligt 1883 års och motsvarande övriga brev, närmast med äganderätt jämförlig rätt, som emellertid begränsas, förutom av skyldigheten att när det påfordras frånträda ängen mot vederlag i ersättningsmark (jfr SOU 1957:30 s 30 och där i not 26 anmärkt rättsfall), också av vad som kan anses följa av villkoret om frånträdande; med den särpräglade rätten till ströäng av detta slag kan inte heller anses förenad någon rätt till sådant vattenområde utanför strand som vid avvittringen inte redovisats till fastigheten (jfr NJA 1964 s 346 jämte vid detta referat åberopade rättsfall).

I detta mål är fråga enbart om ströängsinnehavares rätt att vidta sådana åtgärder för vilka A.Y. står åtalad.

Av det anförda framgår att A.Y. inte kunnat åberopa någon rätt till det vattenområde där han bedrev fisket. Någon annan omständighet till stöd för att A.Y. skulle ha haft rätt att utöva fisket har inte kommit fram. Med hänsyn till tidigare avgöranden av HD angående fiskerätten för ströängsinnehavare kan A.Y. inte göra gällande att han i detta avseende varit i god tro. Som HovR:n funnit skall därför åtalet i den delen bifallas och värdet av fångsten förklaras förverkat.

Beträffande åtalet i övrigt finner HD att A.Y:s rätt till ströängarna inneburit att han utan det åsyftade medgivandet av staten fått uppföra de byggnader som åtalet avser, oavsett för vilket ändamål det har skett. Anmärkas bör att det intresse som kan föreligga av kontroll över bebyggelse på ströäng för att förebygga olägenheter från allmän synpunkt, bl a med hänsyn till rennäringen, tillgodoses - liksom i fråga om annan mark - genom särskild lagstiftning.

På grund av det anförda skall åtalet mot A.Y. för uppförande av byggnaderna ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsfrågan fastställer HD TR:ns domslut i den delen.

- - -

HovR:ns domslut i övrigt fastställs i den del det har överklagats.