NJA 1986 s. 770

Allmän åklagare yrkade vid Helsingborgs TR att H.F. måtte förklaras häktad i utlämningsärendet. Vid häktningsförhandlingen upplyste åklagaren bl a att H.F. var åtalad vid Gävle TR för misshandel.

Beträffande händelsen i Helsingör förnekade H.F. dråp men medgav att sannolika skäl för misstanke om grov misshandel och vållande till annans död förelåg, varvid han dock gjorde gällande att han handlat i nödvärn. Han bestred därför häktningsyrkandet men förklarade sig godta att reseförbud meddelades honom.

TR:n (hovrättsassessorn Fors) meddelade d 6 okt 1986 följande beslut: H.F. är på sannolika skäl misstänkt för grov misshandel och vållande till annans död i Helsingör d 21 sept 1986. Det kan skäligen befaras att H.F. genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar utredningen i Danmark. På grund härav och med stöd av 12 § lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark ete, förklarar TR:n H.F. häktad. Beslutet gäller tills vidare intill dess ärendet har avgjorts eller, om utlämning beviljas, intill dess denna har verkställts.

H.F. (ombud jur kand B.A.E.) anförde besvär i HD och yrkade i första hand att han omedelbart måtte försättas på fri fot och i andra hand att i stället för häktning reseförbud måtte åläggas honom. H.F. yrkade vidare att HD måtte fastställa att utlämning ej skulle äga rum och att målet skulle prövas i Sverige.

Riksåklagaren bestred bifall till ändringsyrkandet och anförde i förklaring bl a: Åtalet för misshandel har - - - fullföljts och lett till en fällande dom av Gävle TR d 27 okt 1986, därvid påföljden bestämdes till villkorlig dom och böter. Mot domen har H.F. ensam fullföljt talan och vederbörande åklagare har under hand meddelat att han inte har för avsikt att anslutningsvädja. I den situation som nu råder anser jag att det hinder för utlämning som föranleds av den pågående lagföringen i Sverige upphör att gälla i och med att tiden för anslutningsvad utgår, eller d 24 nov 1986. Något annat hinder för utlämning torde inte föreligga. Med hänsyn till brottets allvarliga beskaffenhet föreligger en uppenbar risk för att H.F. avviker eller eljest undandrar sig lagföringen i Danmark. Anledning medverka till att denna lagföring överförs till Sverige förekommer inte.

Betänkande

HD (JustR:n Höglund, Stark, Palm, Ehrer, referent, och Nyström) fattade följande slutliga beslut: Framställningen om utlämning av H.F. till Danmark är gjord av politimesteren i Helsingør genom skrivelse d 29 sept 1986 till distriktsåklagaren i Helsingborg. I ny skrivelse d 3 dec 1986 har politimesteren, med hänvisning till att han fått kännedom om att H.F. är åtalad för annat brott i Sverige, hemställt om utlämning av H.F. för rättegång i Danmark på villkor att H.F. senare överlämnas till svensk myndighet enligt bestämmelsen i 6 § 2 st lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Politimesteren har samtidigt upplyst, att brottsutredningen i Danmark är avslutad så när som på att kompletterande förhör med H.F. återstår.

Som TR:n funnit är H.F. på sannolika skäl misstänkt för att i Danmark ha gjort sig skyldig till brott som enligt svensk lag motsvarar grov misshandel och vållande till annans död. Eftersom den danska utredningen numera är avslutad frånsett ytterligare förhör med H.F., kan fara inte längre anses föreligga för att han på fri fot skall försvåra sakens utredning på annat sätt än genom att avvika. Med hänsyn främst till gärningens allvarliga beskaffenhet får dock risken för att han på fri fot skall undandra sig lagföring bedömas som påtaglig. Skäl till häktning föreligger därför alltjämt.

Genom den förut nämnda lagföringen i Sverige har emellertid fråga uppkommit om hinder mot utlämning enligt 6 § 1 st nämnda lag, i följd varav det kan befaras att utlämningsförfarandet drar ut på tiden och ett beslut om häktning får orimligt lång varaktighet (jfr NJA II 1983 s 463). I denna del är upplyst följande. H.F. har d 27 okt 1986 av Gävle TR dömts för misshandel till villkorlig dom och 50 dagsböter. Endast H.F. har vädjat mot domen. Han har i första hand yrkat frikännande. För den händelse han döms för brottet har han i andra hand yrkat att påföljden bestäms till enbart böter eller, om påföljden bestäms till villkorlig dom och böter, att antalet dagsböter sätts ned. Tid för huvudförhandling i HovR:n har ännu inte bestämts.

Riksåklagaren har givit uttryck åt den meningen att hinder enligt 6 § 1 st nämnda lag inte längre föreligger, eftersom tiden för åklagaren att fullfölja talan mot TR:ns dom gått ut utan att han överklagat domen.

Som framgår av det anförda har TR:ns dom inte vunnit laga kraft. H.F. är följaktligen alltjämt åtalad här i riket för misshandel, för vilket brott är stadgat fängelse i högst två år, dvs brott som faller in under nyssnämnda lagrum. Hinder föreligger inte för högre rätt att på talan av H.F. ändra påföljden till fängelse eller eljest omhändertagande på anstalt, låt vara att sannolikheten härför måste bedömas som ringa (jfr NJA 1984 s 452). Rättegången i Sverige utgör således för närvarande hinder mot utlämning enligt 6 § 1 st nämnda lag.

Med hänsyn till det angivna hindret mot utlämning kan - om utlämning inte sker för rättegång i Danmark enligt 6 § 2 st samma lag - visserligen inte uteslutas att en längre tid kommer att förflyta, innan det i Sverige anhängiga brottmålet blir slutligen avgjort, och att utlämningsförfarandet därför drar ut på tiden. De förut anförda skälen för häktning är emellertid sådana att häktningsbeslutet det oaktat bör bestå. Det kan här erinras om den rätt som enligt 12 § sista stycket förutnämnda lag tillkommer H.F. att hos TR:n påfordra ny förhandling i häktningsfrågan.

H.F:s yrkanden, att HD skall fastställa att utlämning ej skall äga rum och att målet skall prövas i Sverige, kan inte lagligen upptas till prövning i förevarande sammanhang.

På grund av det anförda fastställer HD TR:ns häktningsbeslut och avvisar H.F.:s yrkanden i övrigt.