NJA 1986 s. 95

(Beträffande andra st jfr 1985 s 358)

Stockholms rådhusrätt meddelade d 21 okt 1925 utslag i mål mellan R.J. och S.Q. om faderskap m m. I utslaget förklarades S.Q. vara far till R.J:s d 5 juli 1925 födda dotter I.Q. samt förordnades om underhållsbidrag. Avgörandet vann laga kraft.

I.Q. ansökte i HD om resning (ombud jur kand Eva Glimstedt).

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Cavallin, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Enligt 58 kap 4 § 2 st RB skall ansökan om resning som grundas på nya omständigheter göras inom ett år sedan sökanden erhöll kännedom om det förhållande varå ansökningen grundas. Denna tidsfrist börjar löpa redan när behörig ställföreträdare för part erhållit sådan kännedom (se NJA 1985 s 358). I en situation där vederbörande ställföreträdare it ex ett mål om faderskap lämnat oriktiga uppgifter i det tidigare målet kan dock tidsfristen inte rimligen beräknas med utgångspunkt från sådan ställföreträdares vetskap om rätta förhållandet. Skäl att avvisa resningsansökningen på denna grund föreligger därför inte.

I.Q. har grundat sin ansökan om resning på nya uppgifter om tidpunkter för samlag samt uppgifter om samlag med annan man. Såväl I.Q:s moder som den nu utpekade mannen, Gösta S, har numera uppnått hög ålder. HD har vid prövning av en resningsansökan i förevarande situation att avgöra huruvida de nya uppgifterna, om de influtit i den tidigare rättegången, sannolikt skulle ha lett till annan utgång i målet. I den rättegången hördes visserligen inte Gösta S och lämnade I.Q:s moder heller inte några uppgifter om samlag med denne. Emellertid förebragtes vittnesbevisning, utifrån vilken rätten - trots S.Q:s bestridande - fann styrkt att samlag under konceptionstiden mellan honom och barnamodern förekommit. I denna situation skulle enligt 26 § lagen d 14 juni 1917 om barn utom äktenskap en man som haft samlag med barnamodern under konceptionstiden förklaras vara fader till barnet om det inte var uppenbart att barnet inte avlats vid detta samlag.

Vetenskapens framsteg har lett till att resning icke så sällan beviljats i faderskapsdomar. Senare blodundersökning har visat att den tidigare domen med ytterst stor sannolikhet varit materiellt oriktig. Sådan utredning föreligger inte i detta fall. Det är naturligtvis inte heller någon förutsättning för bifall till en resningsansökan att sådan utredning förebragts. Emellertid är i förevarande fall att beakta att 60 år förflutit sedan den tidigare rättegången, varför det måste antagas att bevisningen i en ny rättegång vad gäller frågan om vilka samlag som förekommit under konceptionstiden kommer att bli bristfällig och måhända mindre tillförlitlig än den bevisning som ledde till den dom, vari S.Q. förklarades vara fader till I.Q.. Mot bakgrund härav finner HD att de nya omständigheter I.Q. nu åberopar icke är tillräckliga för resning. HD lämnar därför I.Q:s ansökan om resning utan bifall.

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Ehrner, Magnusson, referent, och Freyschuss) fattade följande slutliga beslut: Som grund för sin ansökan har I.Q. anfört i huvudsak följande. Vid rättegången inför rådhusrätten uppgav hennes mor att hon under hösten 1924 hade haft samlag vid ett par tillfällen med S.Q.. Enligt vad modern numera påstår hade hon emellertid inte sexuellt umgänge med S.Q. efter midsommaren 1924. Däremot hade hon samlag med en annan man under konceptionstiden, och det är han som måste vara far till I.Q.. De angivna omständigheterna kom inte till I.Q:s kännedom förrän i slutet av juni 1984.

Enligt 58 kap 4 § 2 st RB skall ansökan om resning som grundas på nya omständigheter göras inom ett år sedan sökanden erhöll kännedom om det förhållande varå ansökningen grundas. Denna tidsfrist börjar löpa redan när behörig ställföreträdare för part erhållit sådan kännedom (se NJA 1985 s 358). I en situation där, som i det aktuella fallet, ställföreträdaren medvetet har lämnat oriktiga uppgifter i strid mot vad som får antas vara partens intressen bör dock tidsfristen inte beräknas med utgångspunkt från ställföreträdarens vetskap om rätta förhållandet. I.Q. bör alltså anses oförhindrad att åberopa de uppgifter som hennes mor nu har lämnat.

Vid bedömningen av om resning skall beviljas bör emellertid beaktas att S.Q. numera är avliden och att både I.Q:s mor och den man som hon nu utpekar som far till I.Q. har uppnått hög ålder. Härtill kommer att det i en ny rättegång skulle komma att lämnas utsagor om förhållanden som ligger mer än 60 år tillbaka i tiden. Dessa omständigheter förringar i hög grad värdet av den bevisning som skulle kunna förebringas i rättegången. Det är därför inte sannolikt att bevisningen skulle komma att leda till en annan utgång.

På grund av det sagda finner HD att de omständigheter som I.Q. har åberopat ej utgör skäl att bevilja resning. Hennes ansökan lämnas alltså utan bifall.