NJA 1987 s. 459

J. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade frikännande

samt befrielse från skadeståndsansvar och skyldighet att ersätta E.S:s rättegångskostnader.

Vid huvudförhandlingen i HovR:n justerade åklagaren gärningsbeskrivningen beträffande händelserna d 31 mars 1984 sålunda att han påstod att E.S. då orsakats smärta, blåmärken samt tungbensfraktur.

HovR:n fann i dom d 20 dec 1985 styrkt att J. uppsåtligen misshandlat E.S. enligt vad åklagaren påstått.

I domen redovisades ett av HovR:n inhämtat yttrande från statens ansvarsnämnd. Enligt detta kunde inte uteslutas att nämnden om åtalet mot J. bifölls, skulle finna skäl att avskeda J. från hans tjänst som rådman. Nämndens prövning skulle dock i hög grad komma att bero av vad HovR:n fann utrett beträffande gärningarna och vilken påföljd HovR:n bestämde.

HovR:n gjorde i domen den bedömningen att det inte fanns tillräckliga skäl till antagande att J. skulle komma att avskedas. HovR:n bestämde därför påföljden med utgångspunkt i att så inte skulle ske. HovR:n anförde vidare: I enlighet med vad TR:n anfört anser HovR:n att det ej finns skäl att välja annan påföljd än fängelse. Vid straffmätningen beaktar HovR:n särskilt dels att genom åtalsjustering gärningen d 31 mars 1984 ter sig något mindre allvarlig än vid TR:ns prövning, dels att lagstridigt handlande av domare i och för sig förtjänar strängt bedömande. Straffnedsättning kommer följaktligen ej i fråga.

HovR:n fastställde TR:ns domslut

i såväl ansvars- som skadeståndsdelen och ålade J. att ersätta E.S:s rättegångskostnader i HovR:n.

Sedan J. fullföljt talan mot HovR:ns dom fann HD enligt beslut d 10 sept 1986 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

Statens ansvarsnämnd fann d 5 nov 1986 vid prövning enligt 11 kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning att J. inte borde avskedas från sin tjänst som domare. Justitiekanslern har därefter väckt talan vid arbetsdomstolen om avskedande av J..

J. ansökte om resning i det genom HovR:ns dom d 20 dec 1985 avgjorda målet.

Alternativt anförde han besvär över domvilla.

Som grund för sin resningsansökan anförde J. bl a att HovR:n i uppenbar strid mot 1 kap 9 § regeringsformen vid straffmätningen särbehandlat J. på grund av hans yrke och att detta utgjorde skäl för resning enligt 58 kap 2 § 4 RB.

Riksåklagaren, som av HD förelagts att yttra sig i vad avsåg straffmätningen, bestred bifall till resningsansökningen.

Till utveckling av sin ståndpunkt anförde riksåklagaren bl a: Om domstolens val av påföljd ges en allmän bestämmelse i 1 kap 7 § BrB. Det i lagrådsremissen 1958 ursprungliga förslaget till stadgandet upptog en formulering som avsåg ge anvisningar även beträffande påföljdens närmare utformning, i den mån detta ankom på domstolen, exempelvis fastställande av tiden för fängelse inom den för brottet gällande latituden. Enligt förslaget (1 kap 3 §) skulle rätten enligt de grunder som gäller för tillämpningen av olika brottspåföljder, med beaktande av brottets beskaffenhet, gärningsmannens egenskaper och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt bestämma påföljd för brottet efter vad som fanns bäst ägnat att avhålla gärningsmannen från brott och eljest skydda samhället mot brottslighet. Lagrådets majoritet ansåg att förslaget - som enligt departementschefens uttalande skulle innebära att vid tillämpning av straffskalorna vid åtminstone något allvarligare brottslighet stort avseende skulle fästas också vid den brottsliges personliga omständigheter - syntes något oklart till sin räckvidd. Majoriteten fann det med hänsyn till den föreslagna gradindelningen av brotten inkonsekvent att straffmätning skulle tillämpas efter en skala som hade annan utgångspunkt än den tillämpliga straffskalan, som utgick från brottets svårhetsgrad. Å andra sidan, anförde majoriteten, borde erkännas att omständigheterna vid brotten är så rikt skiftande att kravet på konsekvens vid straffmätningen inte borde drivas för långt. Med hänsyn därtill förordades att den allmänna bestämmelsen skulle begränsas till att avse valet av påföljdsart, och så skedde också vid den slutliga avfattningen (NJA II 1962 s 43-44).

BrB kom därmed att sakna en uttrycklig allmän föreskrift om straffmätning. Departementschefen framhöll emellertid i den slutliga lagrådsremissen 1960 att det tidigare föreslagna stadgandet - vilket var ett uttryck för den principiella uppfattning om strafflagstiftningens syfte, varpå hela brottsbalksförslaget grundats - torde komma att innebära viss vägledning också vid det närmare bestämmandet av påföljden inom de för densamma stadgade gränserna (NJA II 1962 s 45).

Utan särskilt lagstadgande finns en straffmätningstradition enligt vilken straffet i huvudsak utmäts efter brottets svårhet, varunder inbegrips avsikten med brottet och över huvud den brottsliges viljebeskaffenhet och sinnelag vid brottet, men där avseende också fästs vid om han förut begått brott eller inte. Att det därvid finns visst spelrum för domstolens uppfattning om det i det särskilda fallet erforderliga eller lämpliga straffet har sagts ligga i sakens natur (Strahl m fl, Brottsbalken I, 1974 s 71).

Av de motivuttalanden som ovan redovisats framgår att domstol vid straffmätningen har att överväga samtliga omständigheter rörande brottet och rörande gärningsmannen, hans egenskaper och personliga förhållanden. Att sådana omständigheter som gärningsmannens yrke eller ställning skall tilläggas betydelse när brottet skett med utnyttjande av tjänsteställning eller motsvarande är uppenbart. Mot bakgrund av vad departementschefen anförde i 1960 års lagrådsremiss hör det emellertid inte anses uteslutet att nyssnämnda omständigheter också skulle kunna vägas in vid prövningen i de fall då gärningen ligger utanför tjänsten. Skäl kan tala för att om gärningsmannen är exempelvis domare detta kan verka i skärpande riktning på den grund att brottet anses mera straffvärt än eljest.

Mot en sådant synsätt kan, å andra sidan, anföras att efter reformen av ämbetsansvaret intresset av den offentliga tjänstens integritet beaktas i annan ordning och regleras särskilt inom ramen för lagen (1976:600) om offentlig anställning. I allt fall kan, enligt min mening, numera sättas i fråga om den omständigheten att den som begått brottet innehar en tjänsteställning, som av tradition förknippas med krav på oförvitlighet och god vandel, får tilläggas betydelse i straffskärpande riktning.

Hur än domstolens bedömning sker, innebär dess prövning en särskild behandling av varje enskilt fall. Även om domstolen vid straffmätningen skulle fästa avgörande vikt vid gärningsmannens yrke kan detta, så länge lika fall behandlas lika, inte anses stridande mot grundlagskravet på allas likhet inför lagen.

På grund av det anförda finner jag att den hänsyn HovR:n vid straffmätningen tagit till J:s tjänst som domare i allt fall inte kan anses uppenbart strida mot lag.

E.S. bestred bifall till resningsansökningen och besvären över domvilla.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fröding, hemställde i betänkande om följande beslut: J. anför till stöd för ansökningen om resning ett flertal omständigheter och åberopar därvid 58 kap 2 § 1, 3 och 4 RB. J. gör därjämte gällande att de av honom åberopade omständigheterna i vart fall bör medföra undanröjande av domen på grund av domvilla enligt 59 kap 1 § 5 RB.

HD upptar i det följande under särskilda avsnitt några av de omständigheter som sålunda åberopats.

Riksåklagaren anför i sin förklaring bl a att det numera, efter reformen av ämbetsansvaret, torde kunna sättas i fråga om den omständigheten att den som begått brott innehar en tjänsteställning, som av tradition förknippas med krav på oförvitlighet och god vandel, får tilläggas betydelse i straffskärpande riktning.

HD gör i denna del följande bedömning.

Den omfattande reformen av ämbetsansvaret som ägde rum d 1 jan 1976 innebär att frågor om avskedande eller disciplinär påföljd för tjänsteman inom den offentliga sektorn numera handläggs i annan ordning än vid domstol. Domstol får dock enligt 33 kap 9 § BrB vid bestämmande av straff ta hänsyn till avskedande eller annan följd av brottet som är medgiven enligt arbetsavtal eller enligt författning, som gäller för den tilltalades anställningsförhållande. Någon regel i straffskärpande riktning vid brott, som begåtts av tjänsteman utan samband med tjänsten, finns däremot inte.

TR:n har ådömt J. fängelse 3 mån. HovR:n, som enligt domen bestämt påföljden med utgångspunkt från att J. inte kommer att avskedas, har - under anförande att lagstridigt handlande av domare i och för sig förtjänar strängt bedömande samt oaktat åklagaren i HovR:n inskränkt sitt ansvarsyrkande - fastställt TR:ns domslut.

Det förtjänar här att anmärkas att justitiekanslern på grundval av domen i arbetsdomstolen väckt talan med yrkande att J. avskedas från sin tjänst som rådman.

Som framgår av det ovan anförda har HovR:n sålunda vid straffmätningen särbehandlat J. på grund av hans yrke. Denna rättstillämpning får anses uppenbart strida mot stadgandet i 1 kap 9 § regeringsformen om allas likhet inför lagen. Resningsansökningen skall därför i vad avser straffmätningen bifallas jämlikt 58 kap 2 § 4 RB.

Av handlingarna i målet framgår, såvitt nu är i fråga, följande. J. åtalades för att vid tre tillfällen ha misshandlat E.S. med smärta och blåmärken som följd. Det gjordes gällande att E.S. vid det sista av dessa tillfällen därjämte tillfogats skada på halsryggen samt en tungbensfraktur. E.S. yrkade på grund av åklagarens gärningsbeskrivning skadestånd av J. med närmare angivna belopp avseende bl a sjukhusbesök, olika behandlingar samt ersättning för sveda och värk. J. bestred skadeståndsskyldighet men vitsordade i HovR:n till en början de olika beloppen i och för sig utom såvitt avsåg ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Under huvudförhandlingen i HovR:n inskränkte åklagaren sin talan och påstod ej längre att E.S. tillfogats skada på halsryggen. Enligt HovR:ns huvudförhandlingsprotokoll slutförde parterna på huvudförhandlingens andra dag sin talan, varvid J:s offentlige försvarare då vitsordade skäligheten i och för sig av fordrat skadestånd. Någon anteckning om ifrågasatt ändring av skadeståndstalan i anledning av åtalsjusteringen finns ej angiven. HovR:n fann i sin dom åtalet styrkt samt yttrade i skadeståndsfrågan att J. skulle till E.S. betala skadestånd "enligt yrkande och medgivande" samt ersätta henne för rättegångskostnader.

E.S. anför i sin förklaring till HD bl a att det för henne, som saknar läkarutbildning, varit svårt att urskilja av vad hon hade ont i och runt halsen på grund av vad som passerat vid ifrågavarande misshandelstillfälle samt att hon på grund härav, även efter åklagarens justering av åtalet, vore berättigad till skadestånd av yrkad omfattning dock delvis på annan grund.

Såvitt handlingarna utvisar är E.S:s skadeståndsyrkande grundat på de brott åklagaren lagt J. till last. Av HovR:ns huvudförhandlingsprotokoll framgår inte att frågan om åtalsjusteringen föranledde någon ändring av skadeståndsyrkandet, som ju inte till någon del medgivits av J., upptagits till behandling. HovR:ns underlåtenhet att genom frågor närmare utreda hur därmed förhöll sig strider mot gällande grundsatser om materiell processledning och utgör sådant rättegångsfel som bör föranleda att domen i denna del på grund av domvilla undanröjs och återförvisas till HovR:n för ny handläggning.

HD upptar till särskild prövning härvidlag endast ett av de påståenden J. gjort beträffande felaktigheter. HovR:n har i domen vid referat av E.S:s utsaga anfört att E.S. d 27 okt 1983 blivit tvungen inställa en gynekologkontroll eftersom hon skämdes för märken på "underkroppen" som hon fått genom att J. sparkat henne. Av utskriften av fonogramupptagningen av förhöret framgår däremot att E.S., innan hon åkte till sjukhuset, kontrollerade att hon inte hade några blåmärken på nedre delen av kroppen samt att hon därjämte uppgivit att hon inte fick några sparkar under okt månad.

Det nu aktuella felreferatet framstår som anmärkningsvärt. Den oaktsamhet som HovR:ns ledamöter ådagalagt kan dock ej anses som grov. Ej heller kan felaktigheten antas ha inverkat på målets utgång. Skäl för resning enligt 58 kap 2 § 1 RB föreligger således inte. Ej heller i övrigt utgör felreferatet skäl för resning.

Vad J. i övrigt anfört till stöd för sin talan innebär inte omständighet av beskaffenhet att föranleda resning eller bifall till besvär över domvilla.

HD beviljar J. resning jämlikt 58 kap 2 § 4 RB såvitt avser frågan om straffmätning. Beträffande frågan om skadestånd och därmed sammanhängande rättegångskostnader undanröjs jämlikt 59 kap 1 § 5 RB HovR:ns dom. HD förordnar att målet i nu nämnda delar skall företas till ny handläggning i HovR:n.

HovR:n har att i samband med målet efter dess återupptagande ompröva jämväl frågan om skyldighet för J. att till statsverket återgälda kostnader för målet i HovR:n och i anledning av målets fullföljd till HD.

J:s talan i övrigt lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Knutsson, referent, Heuman och Freyschuss) fattade följande slutliga beslut: J., som är rådman i TR, åtalades för misshandel av sin sambo E.S. i deras gemensamma hem vid tre tillfällen, nämligen omkring d 17 okt 1983 samt d 18 dec 1983 och d 31 mars 1984. E.S. yrkade skadestånd med sammanlagt 4 431 kr 40 öre. Enligt anteckning i HovR:ns dom hänförde sig 150 kr till händelsen d 18 dec 1983 och återstoden till händelsen d 31 mars 1984. TR:n biföll åtalet till alla delar och bestämde påföljden till fängelse 3 mån samt tillerkände E.S. skadestånd med yrkat belopp. I HovR:n justerade åklagaren gärningsbeskrivningen beträffande händelsen d 31 mars 1984 sålunda att han frånföll ett påstående att E.S. då hade tillfogats en skada på halsryggen. HovR:n fann styrkt att J. hade misshandlat E.S. på sätt som åklagaren påstått och fastställde TR:ns domslut i såväl ansvars- som skadeståndsdelen.

Till stöd för sin talan i HD har J. anfört en rad olika omständigheter. Han har gjort gällande att grund för resning föreligger i ansvarsdelen enligt 58 kap 2 § 1, 3 och 4 RB

och i skadeståndsdelen enligt 58 kap 1 § 1 st 1 och 4. Han har även påstått att grovt rättegångsfel förekommit i HovR:n och att domen därför bör undanröjas på grund av domvilla enligt 59 kap 1 § 5 RB.

Enligt J. har HovR:n i sin dom oriktigt återgett vad som förekommit i målet och underlåtit att redovisa och beakta omständigheter som talar till hans förmån. Detta innebär enligt J:s mening att HovR:ns ledamöter gjort sig skyldiga till vårdslös myndighetsutövning.

En av J:s anmärkningar gäller en felaktighet i domens referat av E.S:s utsaga inför HovR:n. Där sägs att E.S. uppgett att hon d 27 okt 1983 blev tvungen att ställa in en gynekologkontroll, eftersom hon skämdes för märken på underkroppen som hon hade fått genom att J. sparkat henne. Detta överensstämmer inte med vad som framgår av utskrift av fonogramupptagningen från förhöret. Enligt denna berättade E.S. att hon inför ett sjukhusbesök kontrollerade att hon inte hade några blåmärken på nedre delen av kroppen. Däremot sade hon inte något om att besöket ställdes in. Hon uppgav dessutom att hon under okt inte hade fått några sparkar.

Den påtalade felaktigheten, i HovR:ns referat av E.S:s utsaga är onekligen anmärkningsvärd. Den rör emellertid ett tillfälle som inte omfattades av åtalet. Felet kan därför inte antas ha haft sådan betydelse för HovR:ns prövning av åtalet att det inverkat på målets utgång.

Vad J. har anfört om HovR:ns redovisning av utredningen rörande de åtalade händelserna och de slutsatser HovR:n dragit av den kan inte anses innebära att HovR:ns ledamöter gjort sig skyldiga till vårdslös myndighetsutövning. I resningsärendet har inte förebragts några nya omständigheter eller bevis som ger anledning till förnyad prövning av frågan, om J. har gjort sig skyldig till misshandel såsom åklagaren påstått. Inte heller finns grund för påstående att HovR:ns prövning av denna fråga inneburit en uppenbart lagstridig rättstillämpning. Något skäl för resning föreligger sålunda inte såvitt rör frågan, om J. har begått de brott för vilka han dömts.

J. har också gjort gällande att HovR:ns straffmätning grundats på en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag och att detta utgör skäl för resning enligt 58 kap 2 § 4 RB.

HovR:n har enligt domskälen vid bestämmande av påföljd för J:s brott utgått från att han inte skulle komma att avskedas från sin tjänst med anledning av det inträffade. Vid straffmätningen har HovR:n enligt domskälen särskilt beaktat "dels att genom åtalsjustering gärningen d 31 mars 1984 ter sig något mindre allvarlig än vid TR:ns prövning, dels att lagstridigt handlande av domare i och för sig förtjänar strängt bedömande".

J. har framhållit att HovR:n i uppenbar strid mot 1 kap 9 § regeringsformen och mot gängse regler för straffmätning särbehandlat honom på grund av hans yrke.

Han har vidare gjort gällande att HovR:n genom att fastställa det av TR:n bestämda straffet, trots att åklagaren begränsat åtalet, förfarit i strid mot tanken bakom det i 51 kap 25 § RB föreskrivna förbudet mot s k reformatio in pejus.

Riksåklagaren har som sin mening uttalat att det i allt fall numera kan sättas i fråga om den omständigheten att den som begått ett brott innehar en tjänsteställning, som av tradition förknippas med krav på oförvitlighet och god vandel, får tilläggas betydelse i straffskärpande riktning. Den hänsyn HovR:n vid straffmätningen tagit till J:s tjänst som domare kan emellertid enligt riksåklagarens mening inte anses uppenbart strida mot lag.

När det gäller att bestämma straff för en brottslig gärning har domstolen att ta hänsyn till alla olika omständigheter som inverkar på gärningens straffvärde. Gärningsmannens yrke och samhällsställning kan härvid givetvis bli av betydelse. Detta gäller inte bara om brottet har skett i utövningen av gärningsmannens tjänst. Också om han vid brott utom tjänsten har utnyttjat den auktoritet eller det förtroende han åtnjuter på grund av sin ställning bör detta ses som en försvårande omständighet, vilken skall beaktas vid straffmätningen. Det kan givetvis vara svårt att i enskilda fall avgöra i vilken mån faktorer av detta slag bör tillmätas betydelse. När det gäller J:s brottslighet står det emellertid klart att den inte har något som helst samband med hans yrke. Att i ett sådant fall låta gärningsmannens yrkestillhörighet inverka på straffmätningen framstår inte som förenligt med den likabehandlingsprincip som har kommit till uttryck i 1 kap 9 § regeringsformen.

Från allmän synpunkt finns det givetvis behov av möjligheter att ingripa när en offentlig tjänsteman genom brott, även om det skett utom tjänsten, har visat sig klart olämplig för sin befattning. Tidigare kunde tjänstemannen i sådana fall ådömas ämbetsstraff, varvid hänsyn till den förlust tjänstemannen led genom ämbetsstraffet skulle beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet. Numera kan motsvarande ingripande ske i arbetsrättslig ordning genom avskedande enligt 11 kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning och en sådan påföljd kan beaktas vid den straffrättsliga påföljdsbestämningen enligt 33 kap 9 § BrB. Det är inte förenligt med detta system att skärpa straffet med hänsyn till tjänstemannens ställning när denna inte har haft något samband med brottet. En sådan straffmätning kan leda till en dubbelbestraffning av det slag, som regeln i 33 kap 9 § BrB avser att motverka, och ge de disciplinära myndigheterna en missvisande bild av brottets svårhet.

Med hänsyn till det anförda hade HovR:n inte bort låta J:s yrke inverka på straffmätningen. För att detta skall kunna leda till resning i målet krävs emellertid att HovR:ns rättstillämpning kan betecknas som uppenbart stridande mot lag. Det finns inte några lagregler som föreskriver hur straffet skall bestämmas i ett enskilt fall inom de gränser som anges i det tillämpliga straffstadgandet. De principer som följs kommer sällan till uttryck i domsmotiveringar. Det ligger i sakens natur att det finns ett inte obetydligt utrymme för skönsmässiga bedömningar när det gäller att vid straffmätningen väga olika omständigheter mot varandra och i någon mån också vid urvalet av de omständigheter som skall beaktas i sammanhanget. Vissa uttalanden i förarbetena till BrB kan synas tyda på att lagstiftaren inte har varit främmande för att gärningsmannens tjänsteställning och liknande förhållanden skulle kunna inverka i straffskärpande riktning, även utan att det förelegat något samband med brottet. Mot denna bakgrund anser HD inte att HovR:ns nu berörda rättstillämpning har stått i uppenbar strid med lag.

Den av J. åberopade bestämmelsen i 51 kap 25 § RB innebär att högre rätt inte får på den tilltalades klagan ändra domslutet till en svårare påföljd än underinstansen har dömt ut. HovR:ns dom innebär inte någon överträdelse av detta förbud.

På grund av det anförda finner HD att J. inte har förebragt omständigheter av beskaffenhet att föranleda resning i målet i ansvarsdelen. Inte heller föreligger domvilla i denna del.

Vad beträffar E.S:s skadeståndstalan har J. gjort gällande att HovR:n förfarit felaktigt genom att ålägga honom att utge fullt skadestånd, trots att åtalet begränsats till att inte omfatta skada på halsryggen. HovR:ns rättstillämpning strider enligt J. uppenbart mot lag och innebär myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning av HovR:ns ledamöter.

E.S:s skadeståndstalan grundades på åklagarens gärningsbeskrivning. J. bestred skadeståndsskyldighet. Beträffande skadeståndsfrågans handläggning i HovR:n framgår följande av huvudförhandlingsprotokollet. Inledningsvis förklarade sig J. vitsorda det yrkade skadeståndet i och för sig utom såvitt avsåg fordrad ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Åklagarens justering av gärningsbeskrivningen gjordes senare under förhandlingen, i anslutning till förhör med E.S.. Någon anteckning om ändring av skadeståndstalan med anledning härav finns inte. Vid slutförande av talan förklarade sig J. vitsorda skäligheten i och för sig av det fordrade skadeståndet. HovR:ns domskäl i skadeståndsdelen innehåller endast att "vid den prövning HovR:n företagit av ansvarsfrågan" J. skall betala skadestånd till E.S. "enligt yrkande och medgivande".

Eftersom E.S:s skadeståndstalan grundades på åklagarens gärningspåstående borde den justering som åklagaren gjorde vid huvudförhandlingen ha föranlett HovR:n att klargöra hur justeringen inverkade på grunden för skadeståndsyrkandet och på J:s vitsordande av det ordrade skadeståndets skälighet i och för sig. Något sådant klargörande har inte skett. Av domen kan inte utläsas om HovR:n funnit att E.S:s yrkanden rymdes inom den justerade gärningsbeskrivningen eller om HovR:n utgått från att talan grundades på den ursprungliga gärningsbeskrivningen och funnit denna talan styrkt. Domskälens hänvisning till utgången i ansvarsdelen tyder närmast på det förstnämnda alternativet. Å andra sidan finns ingenting i domskälen som antyder att J:s vitsordande av det yrkade skadeståndets skälighet skulle hänföra sig till annat än den ursprungliga gärningsbeskrivningen.

HovR:ns underlåtenhet att klarlägga parternas ståndpunkter i skadeståndsfrågan i det nya läge som inträtt efter åklagarens justering av åtalet får anses innebära ett grovt rättegångsfel. Eftersom felet kan antas ha inverkat på målets utgång bör domen i den delen undanröjas på grund av domvilla enligt 59 kap 1 § 5 RB.

Med avslag på J:s ansökan om resning

bifaller HD på det sättet besvären över domvilla att HD undanröjer HovR:ns dom såvitt gäller E.S:s skadeståndstalan och hennes rättegångskostnader samt förordnar att målet i denna del skall företas till ny handläggning i HovR:n.

JustR Persson, med vilken JustR Welamson instämde, var i fråga om resning i ansvarsdelen av skiljaktig mening och anförde: Som majoriteten anfört står det klart att J:s brottslighet inte har något som helst samband med hans yrke. Att då, såsom HovR:n gjort, låta hans yrkestillhörighet inverka på straffmätningen står i uppenbar strid med den likabehandlingsprincip som kommit till uttryck i 1 kap 9 § regeringsformen. En sådan rättstillämpning är också, såsom majoriteten utvecklat, oförenlig med det system som gäller i fråga om ingripande i arbetsrättslig ordning mot offentliga tjänstemän som visat sig olämpliga för sin befattning. De av riksåklagaren åberopade, under förarbetena till BrB gjorda uttalandena rörande straffmätning kan - bl a mot bakgrund av de samtidigt införda reglerna i 20 kap 8 § BrB om avsättning eller suspension - inte tas till intäkt för att i straffskärpande riktning beakta den till talades yrkestillhörighet vid lagföring för brott som inte har någon anknytning till hans yrke.

Med hänsyn till det anförda anser jag att HovR:ns dom, såvitt gäller straffmätningen, uppenbart strider mot lag. Jag beviljar därför enligt 58 kap 2 § 4 RB resning i fråga om ansvar och ersättningsskyldighet gentemot statsverket.