NJA 1987 s. 575

Domskäl

Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. Den i målet aktuella bostadsrätten avser en bostadslägenhet om fyra rum och kök, belägen i Täby. Lägenheten bebos av B.W. och hans familj, bestående av förutom B.W. hans sambo och två minderåriga barn. Förrättningsmannen har i samband med utmätningen d 1 juli 1986 uppskattat värdet av bostadsrätten till ungefär 275 000 kr. Bostadsrätten har av B.W. pantförskrivits dels i dec 1982 till Första Sparbanken för en fordran på 75 000 kr jämte ränta dels i maj 1986, i andra hand, till SEA-KING AB för ett belopp om 300 000 kr, avseende förskott för utförande av vissa arbeten. B.W. har upplyst att sparbankens fordran numera uppgår till ca 69 000 kr samt att SEA-KING AB vid panträttsupplåtelsen hade till B.W. utbetalat 13 000 kr som förskott och 8 000 kr för inköp av material och att bolaget senare till B.W. har successivt utbetalat 81 500 kr som förskott och 135 788 kr för material.

B.W. har som grund för sin talan åberopat dels att panthavarnas fordringar överstiger bostadsrättens värde, varför utmätningssökandena inte kan påräkna någon betalning, dels att det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde inte kan anses oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

På grund av vad riksskatteverket upplyst har utmätningen förfallit såvitt avser statens fordran. Besvären skall därför i denna del lämnas utan vidare åtgärd.

Vad som framkommit i målet rörande pantfordringarna ger inte vid handen att en utmätning av bostadsrätten inte skulle föranleda betalning till utmätningssökandena.

I 5 kap 1 § 6 UB föreskrivs att bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad skall undantas från utmätning, såvida inte gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. Enligt 2 § 1 st i samma kapitel skall, när gäldenären har familj, vad som får undantas enligt 1 § bestämmas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver.

Bestämmelse om utmätningsfrihet för bostadsrätt, i sak motsvarande 5 kap 1 § 6 UB, infördes år 1971 i samband med tillkomsten av 1971 års bostadsrättslag och togs därvid upp i 65 § 1 mom 6 utsökningslagen. Vid denna tid gällde redan förbud mot utmätning av hyresrätt till lägenhet, som tjänade gäldenären till stadigvarande bostad eller fordrades för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten på grund av hyresvärdens samtycke eller av annan anledning fick överlåtas (65 § 1 mom 5 utsökningslagen, se numera 5 kap 1 § 5 UB). Som motiv för att införa utmätningsfrihet för bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad anförde departementschefen i förarbetena till nyssnämnda bestämmelse att starka sociala skäl kunde anföras för utmätningsfrihet, att bostadsrättshavaren hade lika stort behov av skydd som en hyresgäst och att utmätning av bostadsrätten oftast framstod som en från bostadssocial synpunkt klart olämplig åtgärd samt att hänsynen till bostadsrättshavarens behov av skydd för sin bostad i regel måste anses väga tyngre än intresset av att kunna utnyttja det ekonomiska värde som låg i bostadsrätten för att tillgodose bostadsrättshavarens borgenärer (prop 1971:12 s 89, se även lagutskottets betänkande 1971:9 s 54 f).

När det gällde den närmare utformningen av en regel om utmätningsfrihet framhöll departementschefen att en principiell utmätningsfrihet för bostadsrätt som tjänar borgenären eller hans familj till stadigvarande bostad otvivelaktigt kunde innebära att egendom av betydande värde undandrogs borgenärerna, varför vissa inskränkningar borde göras i utmätningsfriheten. Vidare framhölls - med avseende på förutsättningen för utmätningsfrihet att det inte med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde framstod som oskäligt att bostadsrätten undan togs från utmätning - att några allmänna normer för prövningen inte kunde uppställas utan denna fick ske med beaktande av omständigheterna i det föreliggande fallet, att i fråga om bostadsrättens värde de avgifter som togs ut för nyproducerade bostadsrättslägenheter dock ofta torde kunna tjäna som vägledning samt att, om värdet inte översteg vad som kunde betecknas som normalt för bostadsrätt till en lägenhet av den storlek och beskaffenhet som kunde anses skälig med hänsyn till gäldenärens behov, bostadsrätten i princip borde vara undantagen från utmätning.

Bestämmelsen i utsökningslagen om utmätningsfrihet för bostadsrätt överfördes år 1981 till UB med endast ett par redaktionella jämkningar. Den närmare innebörden av bestämmelsen diskuterades därvid inte.

Den lägenhet som avses med bostadsrätten används som stadigvarande bostad för B.W. och hans familj. Vad frågan gäller är om det med hänsyn till B.W:s och hans familjs behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

Lägenheten kan inte med hänsyn till vad som upplysts anses överstiga vad B.W. behöver som bostad för sig och sin familj. B.W. får därför anses ha behov av lägenheten.

Någon utredning om bostadsrättens värde utöver den som ligger till grund för den uppskattning som förrättningsmannen gjorde vid utmätningen d 1 juli 1986 har inte förebragts i målet. Bedömningen av beneficiefrågan bör därför utgå från att bostadsrätten har det av förrättningsmannen angivna värdet, ca 275 000 kr.

Vid bedömningen huruvida det med hänsyn till bostadsrättens värde är oskäligt att den undantas är följande att beakta.

Av förarbetena till den år 1971 införda bestämmelsen framgår att utmätningsfriheten för bostadsrätter har sin grund i bostadssociala skäl; starka sådana skäl ansågs föreligga för utmätningsfrihet. Bestämmelsen är så utformad, att utmätningsförbud är huvudregel. Det är tydligt att det övervägande antalet bostadsrätter, avseende lägenheter vilka tjänar till stadigvarande bostad för bostadsrättshavaren, avsågs skola undantas från utmätning.

Vid tillämpning nu av bestämmelsen om utmätningsfrihet kan emellertid inte bortses från den prisutveckling som på senare tid har skett i fråga om bostadsrätter. Den offentliga priskontrollen vid överlåtelse av bostadsrätter hade visserligen upphört redan vid utgången av år 1968. Priserna vid överlåtelse torde dock vid tiden för införandet av bestämmelsen om utmätningsfrihet fortfarande i allmänhet ha varit förhållandevis låga och inte i någon betydande grad ha överstigit grundavgiften (se prop 1971:12 s 87 f). Bostadsrättslägenheter i allmänhet kan därför sägas vid denna tid i praktiken inte ha skilt sig så mycket från hyreslägenheter.

Det är allmänt känt att priserna vid överlåtelse av bostadsrätter inte minst äldre sådana, under senare år har stigit kraftigt och långt utöver vad som motsvarar penningvärdets fall. Detta gäller i varje fall i storstadsområdena. Bostadsrätter där betingar numera priser, vilka ofta ligger i nivå med beloppen för småhusfastigheter - vilka inte kan undantas från utmätning - eller till och med högre. Att tillämpa bestämmelsen om utmätningsfrihet på sådant sätt att bostadsrätter undantas från utmätning i ungefär samma omfattning som lagstiftaren torde ha utgått från år 1971 skulle innebära att bostadsrätter, som representerar ett värde av åtskilliga hundratusen kronor och kanske mer skulle undantas från utmätning. En sådan tillämpning framstår i och för sig som stötande och orimlig. Den strider också mot vad som i 1971 års förarbeten anfördes om att inskränkningar borde göras i utmätningsfriheten med tanke på att egendom av betydande värde annars kunde undandras borgenärerna.

Att tillämpa bestämmelsen om utmätningsfrihet för bostadsrätt på angivet sätt är inte heller förenligt med andra bestämmelser om undantag från utmätning med hänsyn till gäldenärens behov. Här kan särskilt framhållas bestämmelsen i 5 kap 1 § 3 UB om undantag beträffande arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning m m, varvid det för utmätningsfrihet krävs att egendomen håller sig inom skäligt värde. Vid tillämpningen härav har i praxis på senare tid i ett fall (NJA 1984 s 824) ansetts att värdet av en personbil, omkring 16 000 kr, var alltför högt för att bilen skulle kunna undantas och i ett annat fall (NJA 1985 s 710) att en varubuss, värd 20 000 kr, av samma skäl inte kunde undantas. Även om det ligger i sakens natur att betydligt högre värden måste godtas i fråga om bostadsrätt, skulle en svårförklarlig motsättning uppstå ifall bostadsrätter till sådana värden som antytts i det föregående skulle undantas från utmätning. I detta sammanhang förtjänar framhållas att, vid bedömande om det med hänsyn till bostadsrättens värde är oskäligt att den undantas från utmätning, betydelse inte kan tillmätas frågan huruvida gäldenären vid sitt förvärv av bostadsrätten betalat endast en bråkdel av dess nuvarande värde eller erlagt ett betydligt högre belopp eller frågan huruvida han innehaft bostadsrätten kortare eller längre tid.

Mot bakgrund av det sagda kan uttalandena i förarbetena till bestämmelsen numera inte anses vägledande för tillämpningen. I målet saknas underlag för att ange generella riktlinjer för bestämmandet av de värden på bostadsrätter som bör kunna godtas som skäliga.

I nu förevarande fall har bostadsrätten ett så högt värde som omkring 275 000 kr. Även med beaktande av B.W:s och hans familjs behov av lägenheten får det, mot bakgrund av det tidigare sagda, anses oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut såvitt avser utmätning av bostadsrätten för Götabankens och R.H:s fordringar.

Besvären lämnas utan åtgärd i fråga om utmätningen för statens fordran. II

E.R., född 1909, försattes d 9 april 1985 i konkurs vid Göteborgs TR. Till förvaltare i konkursen, som handlades såsom mindre konkurs enligt 185 a § KL, utsågs advokaten B.B..

I konkursbouppteckning d 23 maj 1985 antecknade konkursförvaltaren under huvudrubriken TILLGÅNGAR följande, såvitt nu är i fråga: "Bostadsrätt i Riksbyggens Bostadsrättsförening, (adress uteslutet här). Bostadsrätten, som avser 4 rum och kök och äges gemensamt med hustrun A.R., torde äga ett värde av minst kr 275 000. Konkursförvaltaren har, trots bostadsrättens påräkneliga värde gjort den bedömningen, att bostadsrätten utgör beneficium. På grund härav utföres intet värde å denna."

En av borgenärerna i konkursen, Bank Schilling & Co, ansökte, i anledning av konkursförvaltarens bedömning att bostadsrätten utgjorde beneficium, hos kronofogdemyndigheten i Göteborg, tillsynsmyndigheten i konkurser, om tillsynsmyndighetens prövning enligt 98 § KL.

Tillsynsmyndigheten (kronofogden P.) anförde i beslut d 21 aug 1985 bl a: I konkursbouppteckningen antecknades konkursgäldenärens andel i bostadsrätt nr 205 i Riksbyggens Bostadsrättsförening, (adress uteslutet här) men angavs att denna utgjorde gäldenärens beneficium.

I ansökan till tillsynsmyndigheten från Bank Schilling & Co såsom borgenär yrkades att nämnda andel inte skulle anses utgöra beneficlum.

Om bostadsrätten har uppgivits att den består av 4 rum och kök å tillhopa 86,5 kvm och torde ha ett värde å ca 275 000 kr.

Sökanden har yrkat att yttrande om bostadsrättens värde skulle inhämtas från sakkunnig värderingsman medan förvaltaren anser att den av honom angivna värderingen är rättvisande, enär den grundas på tre försäljningar av relativt färskt datum av bostadsrätter av ungefär samma storlek inom samma område. Köpeskillingarna utgjorde 225 000, 275 000 resp 285 000 kr.

Tillsynsmyndigheten finner ej skäl föranstalta om särskild värdering utan förutsätter att det uppgivna värdet är rättvisande.

Bostadsrätten förvärvades av familjen R. år 1957 i syfte att anskaffa stadigvarande bostad. Köpeskillingen vid förvärvet utgjorde 5 000 kr enligt uppgift från makarna R.. Lägenheten bebos f n av makarna R.. Inga hemmavarande barn finns. Bostadsrätten är pantförskriven till Skandinaviska Enskilda Banken som enligt bouppteckningen har en sammanlagd fordran å 39 913 kr 43 öre.

Sökanden gör bl a gällande att E.R:s behov av bostad måste "kunna tillgodoses med en mindre och inom ett annat område belägen bostad. Det finns i Göteborg eller dess närmare omgivningar tillgång till hyreslägenheter som svarar mot E.R:s behov. Bank Schilling & Co gör mot bakgrund av det sagda gällande att det vore oskäligt att inte låta konkursboet tillgodogöra sig E.R:s andel i den ifrågavarande bostadsrätten". Man har också särskilt nämnt att "E.R. såväl i samband med ansökan om kredit hos Bank Schilling & Co som senare uppgivit sig ha goda tillgångar, att han härvid särskilt hänvisat till den ifrågavarande bostadsrätten samt att E.R:s uppgifter i detta avseende varit av avgörande betydelse för beviljandet av krediten". - - -

Förvaltaren har bl a ansett att "Uppenbart torde vara att tillbörlig hänsyn mot borgenärerna ej åsidosattes vid förvärvet. Fråga är därför om det är oskäligt med hänsyn till E.R:s behov och bostadsrättens värde att denna omfattas av beneficiet. Bostadsrätten har hänförts till beneficiet mot bakgrunden av omständigheterna vid förvärvet, bostadens storlek och karaktär av stadigvarande bostad åt familjen, det gemensamma ägandet samt förekomsten av lån". - - -

Tillsynsmyndigheten delar förvaltarens bedömning. Bostadsrätten tjänar f n gäldenären till stadigvarande bostad och den förvärvades i avsikt att ordna bostadsfrågan för familjen. Vid förvärvet år 1957 åsidosattes inte hänsynen till borgenärerna. Det framstår inte heller som oskäligt med hänsyn till E.R:s behov och bostadsrättens värde att den skall anses ingå i beneficium enligt 5 kap 1 § 6 UB.

Med hänvisning till det anförda lämnar tillsynsmyndigheten sökandens yrkande utan bifall.

Bank Schilling & Co anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n måtte fastställa att E.R. inte ägde av konkursboet utfå sin andel i bostadsrätten.

E.R. bestred ändring.

Konkursförvaltaren avstyrkte bifall till besvären.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom och hovrättsrådet Edlund) lämnade i slutligt beslut d 10 dec 1985 besvären utan bifall.

Referenten, hovrättsassessorn Olausson, var av skiljaktig mening och anförde: Det är ostridigt att bostadsrätten tillhör E.R. och hans hustru A.R. gemensamt. I brist på närmare utredning får det anses att bostadsrätten tillhör dem med hälften var.

Enligt 97 § KL äger konkursgäldenären att av konkursboet utfå egendom som enligt 5 kap 1, 2 och 4 §§ UB undantages från utmätning. Att bostadsrätt under vissa förutsättningar är undantagen från utmätning framgår av sistnämnda stadgande.

Såsom anges i kronofogdemyndighetens beslut är bostadsrätten pantförskriven till Skandinaviska Enskilda Banken för bankens lånefordran, vilken jämte upplupen ränta och kostnader enligt bouppteckningen uppgår till 39 919 kr 43 öre. Förekomsten av detta lån har särskilt omnämnts av förvaltaren som en omständighet på grund av vilken det enligt hans mening är oskäligt att bostadsrätten undantages från utmätning.

Enligt 5 kap 13 § UB utgör ovannämnda bestämmelser i balken ej hinder mot att egendomen utmäts för fordran som är förenad med panträtt i egendomen. Huruvida denna regel skall tillämpas i frågor om beneficium i konkurs framgår ej uttryckligen av 97 § KL.

En konkurs syftar ytterst till att förnöja samtliga borgenärer och det saknas därvid betydelse huruvida borgenären ansökt om gäldenärens försättande i konkurs eller ej. De överväganden som legat till grund för bestämmelsen i 5 kap 13 § UB - utan vilken bestämmelse panträttsupplåtelse ofta skulle sakna värde - gör sig enligt min mening lika starkt gällande i konkurs som vid utmätning. Lydelsen av 97 § KL kan ej anses utesluta att bestämmelsen skall tillämpas även vid prövning av fråga om beneficium i konkurs. Det bör beaktas att borgenär som har panträtt i egendom som eljest utgör gäldenärens beneficium med stöd av 23 § KL och 5 kap 13 § UB äger utverka utmätning utan hinder av konkursen och att hans rätt till betalning i konkurs ej är beroende av bevakning. Redan på grund av det nu anförda anser jag att andelen i bostadsrätten ej utgör beneficium för E.R..

Med upphävande av kronofogdemyndighetens beslut förordnar jag att E.R. ej äger att av konkursboet utfå sin hälftenandel i bostadsrätten.

Bank Schilling & Co (ombud advokaten J.S.) anförde besvär och yrkade att HD måtte fastställa att E.R. inte ägde av konkursboet utfå sin andel av bostadsrätten.

E.R. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergforsen, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I målet är fråga om utfående av konkursbo av en hälftenandel i en bostadsrättslägenhet om fyra rum och kök i Göteborg, som av konkursförvaltaren värderats till 275 000 kr och som sedan år 1957, då den förvärvades för 5 000 kr, tjänar E.R., som är 77 år, och hans hustru, som är 82 år, till stadigvarande bostad. Med hänsyn till E.R:s och hans hustrus behov, bostadsrättens värde samt vad som är känt om den nuvarande bostadssituationen i Göteborgsområdet kan det inte anses oskäligt att E.R. utfår bostadsrättsandelen av konkursboet.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Domskäl

Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. Den i målet aktuella bostadsrätten avser en bostadslägenhet om fyra rum och kök på tillhopa 86,5 kvm, belägen i Göteborg. Bostadsrätten förvärvades av E.R. och hans hustru år 1957 som bostad åt dem och deras barn. Köpeskillingen uppgick därvid till 5 000 kr. Lägenheten bebos numera endast av makarna R.. Bostadsrätten tillhör dem gemensamt. Konkursförvaltaren har i konkursbouppteckningen, upprättad i maj 1985, uppskattat värdet av bostadsrätten till minst 275 000 kr. Vid tiden för konkursutbrottet i april 1985 var bostadsrätten pantförskriven till säkerhet för en fordran på ungefär 40 000 kr. Enligt vad E.R. påstått är panträtten numera begränsad till att gälla enbart i hans hustrus andel i bostadsrätten.

Banken har som grund för sin talan åberopat att det med hänsyn till E.R:s behov och bostadsrättens värde är oskäligt att inte låta E.R:s andel i bostadsrätten ingå i konkursboet. Banken har vidare gjort gällande att pantförskrivningen av bostadsrätten medför att bostadsrätten skall ingå i konkursboet samt att det härvid är förhållandena vid tidpunkten för konkursutbrottet som är avgörande.

I 5 kap 1 § 6 UB föreskrivs att bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad skall undantas från utmätning, såvida inte gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostads rättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. Enligt 2 § 1 st i samma kapitel skall, när gäldenären har familj, vad som får undantas enligt 1 § bestämmas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver. Dessa bestämmelser har på grund av vad som föreskrivs i 27 § 1 st och 97 § 1 st KL motsvarande tillämpning vid konkurs. Bostadsrätt, som skulle undantas vid utmätning, hör alltså inte till gäldenärens konkursbo.

Bestämmelse om utmätningsfrihet - - - se HD:s beslut i det under I refererade målet - - - diskuterades därvid inte.

Enligt 5 kap 13 § 1 st UB gäller att bestämmelserna om förbud mot utmätning i bl a 1 § i samma kapitel inte hindrar att egendom som avses där utmäts för fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Som framgår redan av lydelsen är bestämmelsen tillämplig endast till förmån för panthavaren eller retinenten. På motsvarande sätt kan vid konkurs egendom, vilken i och för sig ingår i gäldenärens beneficium, inte tas i anspråk för betalning av oprioriterade fordringar enbart därför att egendomen är föremål för panträtt eller retentionsrätt. Det förhållandet att den nu förevarande bostadsrätten pantförskrivits kan därför inte medföra att E.R:s andel däri, om andelen annars skolat undantas vid utmätning, skall ingå i hans konkursbo.

Den lägenhet som avses med bostadsrätten används som stadigvarande bostad för E.R. och hans hustru. Vad frågan gäller är om det med hänsyn till E.R:s och hans hustrus behov och bostadsrättens värde är oskäligt att E.R:s andel skulle undantas vid utmätning.

Lägenheten kan inte, vare sig med avseende på storleken eller med hänsyn till något annat förhållande som upplysts, anses överstiga vad E.R. behöver som bostad för sig och sin hustru. Det kan vidare antas att makarna R. på grund av sin ålder åsamkas särskilda svårigheter vid en flyttning från lägenheten. Mot bakgrund härav måste E.R. anses ha ett klart behov av lägenheten.

Någon utredning om bostadsrättens värde utöver den som ligger till grund för den uppskattning som konkursförvaltaren gjorde i maj 1985 har inte förebragts i målet. Bedömningen av beneficiefrågan bör därför utgå från att bostadsrätten har det av förvaltaren angivna värdet, minst 275 000 kr.

Som tidigare nämnts tillhör bostadsrätten makarna R. gemensamt. I brist på utredning om annan fördelning får antas att vardera maken äger hälften av bostadsrätten. Härav följer att endast hälften av nyssnämnda värde tillkommer E.R.. Vid prövning av frågan huruvida E.R:s andel skall ingå i hans konkursbo skall hänsyn tas även till hans hustrus behov av bostad. Då den andra andelen av bostadsrätten tillhör hustrun, bör beneficiefrågan bedömas med beaktande även av värdet av hennes andel.

Vid bedömningen huruvida det med hänsyn till bostadsrättens värde är oskäligt att E.R:s andel däri undantas är följande att beakta.

Av förarbetena till den år 1971 införda bestämmelsen framgår att utmätningsfriheten för bostadsrätter har sin grund i bostadssociala skäl; starka sådana skäl ansågs föreligga för utmätningsfrihet. Bestämmelsen är så utformad, att utmätningsförbud är huvudregel. Det är tydligt att det övervägande antalet bostadsrätter, avseende lägenheter vilka tjänar till stadigvarande bostad för bostadsrättshavaren, avsågs skola undantas från utmätning. I enlighet härmed kan förmodas att den i målet aktuella bostadsrätten, vilken upplåtits senast år 1957, vid tiden för införandet av bestämmelsen om utmätningsfrihet inte skulle ha kunnat utmätas.

Vid tillämpning nu - - - se HD:s beslut i det under I refererade målet. - - - godtas som skäliga.

I nu förevarande fall har bostadsrätten ett så högt värde som minst 275 000 kr. Även med beaktande av E.R:s och hans hustrus behov av lägenheten får det, mot bakgrund av det tidigare sagda, anses oskäligt att E.R:s andel i bostadsrätten skulle undantas från utmätning. Härav följer att andelen skall ingå i E.R:s konkursbo.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD att E.R. inte äger av konkursboet utfå sin andel i makarna R:s bostadsrätt i Riksbyggens Bostadsrättsförening, (adress uteslutet här).