Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Nils Sahlström) anförde i beslut den 3 mars 2003:

Skäl

Bostadsrätten

I 5 kap. 1 § punkten 6 UB föreskrivs att bostadsrätt till en lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad skall undantas från utmätning, såvida inte gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

HD har i rättsfallen 1989 s. 409 I-IV bl.a. uttalat att en allmän riktpunkt vid skälighetsbedömningen borde vara att utmätningsfrihet i vart fall skulle gälla för sådana bostadsrättslägenheter avsedda som familjebostäder vilkas värde inte i väsentlig mån översteg 200 000 kr. Lägre gränsvärden borde kunna tillämpas i fråga om mindre bostadsrättslägenheter.

I förevarande fall är det fråga om en bostadsrättslägenhet om 2 rum och kök om 63 kvm belägen i Märsta. J.H.-M. har gjort gällande att bostadsrättens värde är omkring 250 000 kr. Kronofogdemyndigheten har i sitt yttrande uppgett att den värderats till 310 000 kr.

Tingsrätten anser det inte oskäligt att en bostadsrätt av ifrågavarande storlek som har ett värde om 250 000-310 000 kr utmäts. J.H.-M:s överklagande i förevarande del skall därför lämnas utan bifall.

Löneutmätning

Det får anses ankomma på J.H.-M. att förebringa utredning om att hans hustrus vistelse på Kuba är endast tillfällig. Tingsrätten anser att några säkra slutsatser inte kan dras endast av hans påstående angående vistelsen. På grund härav och med hänvisning till vad kronofogdemyndigheten anfört i sitt yttrande kan hans överklagande inte heller i denna del vinna bifall.

Slutligt beslut

Tingsrätten lämnade J.H.-M:s överklagande utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller, Karl Matz och Monica Kämpe, referent) anförde i beslut den 23 maj 2003:

Skäl

Hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om utmätning av J.H.-M:s lön. Hans överklagande skall därför avslås i den delen.

I fråga om utmätning av bostadsrätten gör hovrätten följande bedömning.

Enligt 5 kap. 1 § 6 UB undantas från utmätning bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

I ärendet har inte gjorts gällande att J.H.-M. vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer. Det är ostridigt att den aktuella bostadsrätten tjänar J.H.-M. till stadigvarande bostad och han får anses ha behov av lägenheten. Av handlingarna framgår vidare att bostadsrätten den 26 februari 2003 sålts på exekutiv auktion för 265 000 kr, varför detta får anses vara bostadsrättens värde.

Frågan i ärendet är således om det med hänsyn till detta värde är oskäligt att undanta bostadsrätten från utmätning. HD har i NJA 1989 s. 409 I-IV uttalat att en allmän utgångspunkt vid skälighetsbedömningen bör vara att utmätningsfrihet i vart fall skall gälla för sådana bostadsrättslägenheter avsedda som familjebostäder vilkas värde inte i väsentlig mån överstiger 200 000 kr. HD tillade att de principer som angivits kunde komma att behöva prövas om vid en mera extrem prisutveckling på bostadsrättsmarknaden.

Värdet av den i ärendet aktuella bostadsrätten får anses i väsentlig mån överstiga det gränsvärde HD sålunda fastslagit. Med hänsyn till den prisutveckling som har skett på bostadsrättsmarknaden sedan 1989 kan det dock inte anses oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. J.H.-M:s överklagande av beslutet om utmätning av bostadsrätten skall därför bifallas. I enlighet med 18 kap. 14 och 19 §§ UB skall därvid även kronofogdemyndighetens beslut om exekutiv försäljning av bostadsrätten och om fördelning och utbetalning av köpeskillingen upphävas. Skäl föreligger att enligt 18 kap. 16 § andra stycket UB förordna att vidtagna åtgärder omedelbart skall återgå.

Slut

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Victor, referent, Blomstrand, Lundius och Lindeblad) meddelade den 10 juni 2004 följande beslut:

Skäl

I 5 kap. 1 § 6 UB föreskrivs att bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad skall undantas från utmätning, såvida inte gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

Den i målet aktuella bostadsrätten avser en lägenhet i Märsta utanför Stockholm om två rum och kök som bebos av J.H.-M. Bostadsrätten har under målets handläggning sålts på exekutiv auktion för 265 000 kr, varför detta får anses vara bostadsrättens värde.

Nordea har gjort gällande att det med hänsyn till bostadsrättens höga värde är oskäligt i förhållande till borgenärerna om den undantas från utmätning.

J.H.-M. har bestritt ändring och gjort gällande att det med hänsyn till den prisutveckling som skett beträffande bostadsrätter inte är oskäligt att hans bostadsrätt undantas från utmätning.

Den lägenhet som avses med J.H.-M:s bostadsrätt används som stadigvarande bostad av honom. Det har inte påståtts att J.H.-M. vid förvärvet av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer. Lägenhetens storlek och standard kan inte anses överstiga vad som behövs som bostad åt J.H.-M. Frågan i målet gäller således huruvida det med hänsyn till bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

Bestämmelsen om utmätningsfrihet för bostadsrätt infördes genom lagstiftning år 1971. Bestämmelsen motiverades med bostadssociala skäl. Av hänsyn till borgenärerna undantogs dock sådana fall där utmätningsfrihet skulle vara oskälig med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde. I fråga om bostadsrättens värde uttalades att de avgifter som tas ut i nyproducerade bostadsrättslägenheter ofta torde kunna tjäna som vägledning. (Se prop. 1971:12 s. 88 f.)

I rättsfallen NJA 1987 s. 575 I och II förklarade HD, mot bakgrund av den kraftiga ökningen av priserna för bostadsrätter och med hänsyn till förhållandet till andra s.k. beneficieregler, att uttalandena i förarbetena till bestämmelsen inte längre kunde anses vägledande för tillämpningen. Enligt domskälen saknades emellertid i målen underlag för att ange generella riktlinjer för bestämmandet av de värden på bostadsrätter som borde kunna godtas som skäliga.

Frågan om vilken ungefärlig värdenivå som borde tjäna som utgångspunkt för skälighetsbedömningen togs därefter upp i NJA 1989 s. 409 I-IV. HD fann därvid, med beaktande av uppgifter om den genomsnittliga prisnivån för bostadsrätter i hela landet, att en allmän riktpunkt för skälighetsbedömningen borde vara att utmätningsfrihet i vart fall skall gälla för sådana bostadsrättslägenheter som är avsedda som familjebostäder och vilkas värde inte i väsentlig mån överstiger 200 000 kr medan lägre gränsvärden självfallet borde kunna tillämpas för mindre bostadsrättslägenheter. I domskälen uttalades vidare att en omprövning av dessa principer kunde behövas vid en mera extrem prisutveckling på bostadsrättsmarknaden.

De gränsvärden som angavs i 1989 års rättsfall bör tillämpas med beaktande av allmänna förändringar av penningvärdet. I dagens penningvärde motsvarar de 200 000 kr som angavs i 1989 års fall närmare 300 000 kr vilket således får anses vara den riktpunkt för familjebostäder som gäller idag när de i 1989 års fall angivna principerna skall tilllämpas. Av utredningen i målet framgår emellertid att den genomsnittliga prisnivån för bostadsrätter i hela landet ökat väsentligt mer än den allmänna prisnivån. Tillgänglig statistik ger visserligen inte underlag för någon mer exakt bedömning av prisutvecklingen men får anses ge stöd för att de 200 000 kr som angavs i 1989 års fall såvitt avser bostadsrätter idag motsvarar i vart fall 500 000 kr. Frågan är då om denna prisutveckling ger anledning att ställa upp nya principer för beneficiebedömningen.

De gränsvärden som angavs i 1989 års fall återspeglar i allt väsentligt den nivå vid vilken borgenärernas allmänna intresse av att värdefull egendom inte undandras utmätning får anses väga över de generella bostadssociala skäl som ligger bakom bestämmelsen om utmätningsfrihet. Detta innebär att en ren tillämpning av gränsvärdena ofrånkomligen kommer att slå mycket ojämnt i förhållande till de individuella behov som enskilda gäldenärer kan ha av en bostadsrätt. I 1989 års fall pekas bl.a. på de skillnader som en tillämpning av gränsvärdena oundvikligen innebär mellan storstadsområdena och andra delar av landet. Bestämmelsen i 5 kap. 1 § 6 UB lämnar visserligen utrymme för att också beakta en gäldenärs särskilda behov av en bostadsrätt (jfr NJA 1990 s. 261) men som korrektiv till de ojämnheter som en tillämpning av gränsvärdena innebär är denna möjlighet uppenbart av begränsad betydelse.

Den generellt ökade prisnivån på bostadsrätter innebär inte att det finns anledning att göra någon annan bedömning än tidigare när det gäller borgenärernas intresse av att värdefull egendom inte undandras utmätning. Inte heller kan den omständigheten att en tillämpning av oförändrade gränsvärden vid prisökning medför att utmätningsfriheten kommer att omfatta färre bostadsrätter i sig anses utgöra skäl för höjda gränsvärden. Att tillämpningsområdet för olika bestämmelser förändras med ändrade faktiska förhållanden betyder inte nödvändigtvis att det finns skäl för att ändra bestämmelserna. Vad som skulle kunna tala för höjda gränsvärden är närmast om en tillämpning av oförändrade gränsvärden kunde antas medföra att utmätningsfriheten inte längre skulle omfatta ett stort antal fall där de bostadssociala skälen måste anses överväga borgenärernas allmänna intresse av att värdefull egendom inte undandras utmätning. Utredningen i målet ger emellertid inte underlag för någon sådan bedömning även om det får antas att en tillämpning av oförändrade gränsvärden kan ge upphov till en viss ökning av fall i vilka det kan föreligga särskilda behov som ger anledning att tillämpa beneficieregeln trots att värdet av en bostadsrätt överstiger gränsvärdet.

Sammanfattningsvis innebär detta att det inte finns tillräckliga skäl för att nu förändra de allmänna riktpunkter för skälighetsbedömningen som fastslogs i 1989 års fall på annat sätt än att hänsyn skall tas till den allmänna förändringen av penningvärdet. Detta innebär att utmätningsfrihet i vart fall skall gälla för sådana bostadsrättslägenheter som är avsedda som familjebostäder och vilkas värde inte i väsentlig mån överstiger 300 000 kr medan lägre gränsvärden skall tillämpas för mindre bostadsrättslägenheter.

I förevarande fall är fråga om en lägenhet om två rum och kök med ett så högt värde som 265 000 kr. Några särskilda skäl för att undanta bostadsrätten från utmätning föreligger inte. Mot bakgrund av vad som tidigare sagts får det därför anses oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

Med ändring av hovrättens beslut skall därför kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av bostadsrätten fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av bostadsrätten.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Kenneth Ström) anförde i beslut den 19 september 2003:

Skäl

Av handlingarna i målet framgår att den ifrågavarande bostadsrätten avser en lägenhet om fyra rum och kök i Hisings Kärra i Göteborg. Lägenheten används som stadigvarande bostad av J.J. och U.J. samt deras tre barn. Bostadsrätten har av kronofogdemyndigheten värderats till 400 000 kr. Denna värdering har inte ifrågasatts av J.J. och U.J.

I 5 kap. 1 § punkten 6 UB föreskrivs att bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad skall undantas från utmätning, såvida inte gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. Enligt 2 § 1 st. i samma kapitel skall, när gäldenären har familj, vad som får undantas enligt 1 § bestämmas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver.

Det har i ärendet inte gjorts gällande att J.J. och U.J. vid förvärvet av bostadsrätten åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer.

Bestämmelsen i 5 kap. 1 § punkten 6 har kommenterats utförligt av HD i rättsfallet NJA 1989 s. 409. HD har därvid konstaterat att bedömningen huruvida undantagande av bostadsrätt från utmätning är oskäligt skall ske med hänsyn tagen till såväl gäldenärens behov som bostadsrättens värde. Vidare skall 5 kap. 2 § 1 st. UB tolkas som att en gäldenär som har familj har anspråk på att få behålla en större lägenhet än en ensamstående gäldenär.

Beträffande det första bedömningskriteriet, gäldenärens behov, har HD slagit fast följande. Behovsprövningen avser i första hand frågan om den lägenhet som är förenad med bostadsrätten har en sådan storlek eller annars är av sådan beskaffenhet att den överstiger vad som behövs med hänsyn till gäldenärens förhållanden. Utsikterna för gäldenären att få annan bostad, t.ex. hyreslägenhet, på orten skall därvid inte vägas in.

Vad J.J. och U.J. anfört beträffande svårigheterna att hitta en annan bostad, deras ansökningar om skuldsanering och de negativa konsekvenserna av en flytt, saknar således betydelse för behovsbedömning. Den i målet aktuella bostadsrättslägenheten kan dock inte med hänsyn till storleken eller annars anses överstiga vad som behövs som bostad åt J.J. och U.J. och deras familj, varför behovskriteriet får anses vara uppfyllt.

Det andra bedömningskriteriet är frågan om undantagande av bostadsrätt från utmätning skall anses oskäligt med hänsyn till bostadsrättens värde. HD har härvid slagit fast ett flertal grundläggande principer. Det skall således inte tillmätas någon betydelse om gäldenären vid sitt förvärv av bostadsrätten betalat endast en mindre del av dess nuvarande värde eller ett betydligt högre belopp. Detsamma gäller frågan om gäldenären har innehaft bostadsrätten kortare eller längre tid. Vidare skall det förhållandet att en bostadsrätt är pantsatt inte heller inverka på skälighetsbedömningen. Denna bedömning skall istället endast grundas på bostadsrättens värde utan hänsyn till eventuella belastningar.

I förevarande fall innebär detta att det saknar betydelse att J.J:s och U.J:s lägenhet på kort tid ökat kraftigt i värde, att lägenheten eventuellt är pantsatt eller hur mycket pengar som vid en utmätning skulle flyta in till borgenärerna. Det som återstår att bedöma är således om värdet på deras bostadsrätt medför att ett utmätningsundantag blir oskäligt.

Härvid är den första frågan hur det värde, som skall anses vara oskäligt att undanta från utmätning, skall bestämmas. HD anförde att denna bedömning skall utgå ifrån såväl värdet satt i relation till värden på andra bostadsrätter som värdet som sådant, dvs. huruvida det är rimligt att ett belopp motsvarande bostadsrättens värde undandras borgenärerna.

För att slå fast en ungefärlig nivå, som skulle kunna tjäna som utgångspunkt för skälighetsbedömningen, utgick HD från den genomsnittliga prisnivån för bostadsrätter i hela landet, vilken då var 180 000 kr. Man konstaterade vidare att det, när det var fråga om familjebostäder, förelåg skäl att hålla en viss marginal till detta belopp, eftersom nämnda genomsnittspris baserades på alla under den aktuella tiden försålda bostadsrättslägenheter oavsett lägenhetens storlek.

HD påpekade att en oundviklig konsekvens av att bestämma ett gränsvärde baserat på den genomsnittliga prisnivån i hela landet, var att de flesta bostadsrätter inom storstadsregionerna skulle komma att falla utanför utmätningsfriheten. HD framhöll därvid det är inte möjligt att bestämma en rimlig gräns för utmätningsfriheten utan att denna konsekvens inträder.

Mot bakgrund av detta resonemang slog HD fast att det för närvarande (dvs. år 1989) borde vara en allmän riktpunkt vid skälighetsbedömningen att utmätningsfrihet i vart fall skulle gälla för sådana bostadsrättslägenheter avsedda som familjebostäder vilkas värde inte i väsentlig mån översteg 200 000 kr.

HD konstaterade avslutningsvis att de i rättsfallet angivna principerna kunde komma att behöva prövas vid en mer extrem prisutveckling på bostadsrättsmarknaden.

Sedan HD gjorde sin bedömning år 1989 har såväl det generella penningvärdet som den genomsnittliga prisnivån för bostadsrätter väsentligen förändrats. Av Statistiska Centralbyråns information framgår det dels att konsumentprisindex mellan år 1989 och år 2002 utvecklats på så sätt att 200 000 kr år 1989 motsvaras av ca 290 000 kr år 2002, dels att genomsnittspriset på bostadsrätter, oberoende av storlek, år 2002 var 474 000 kr. En sammanvägning av dessa faktorer, vilka i enlighet med HD:s resonemang speglar såväl värdet satt i relation till värden på andra bostadsrätter som värdet som sådant, medför att det år 2003 inte kan anses oskäligt att undanta en bostadsrätt, vars värde uppgår till 400 000 kr, från utmätning.

Mot bakgrund av de riktlinjer för tillämpningen av 5 kap. 1 § punkten 6 UB som HD har fastslagit i NJA 1989 s. 409 kan det, med hänsyn till bostadsrättens värde och till J.J:s och U.J:s familjs behov av lägenheten, sålunda inte anses oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. Utmätningen skall därför upphävas.

Slut

Tingsrätten upphävde kronofogdemyndighetens utmätningsbeslut.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Claes Lindskog och Pär Zelano samt adjungerade ledamoten Tove Klackenberg Undin, referent) anförde i beslut den 7 oktober 2003:

Beslut

Hovrätten beviljar prövningstillstånd.

Hovrätten avslår överklagandet.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Victor, referent, Blomstrand, Lundius och Lindeblad) meddelade den 10 juni 2004 följande beslut:

Skäl

I 5 kap. 1 § 6 UB föreskrivs att bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad skall undantas från utmätning, såvida inte gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning. Enligt 2 § första stycket i samma kapitel skall, när gäldenären har familj, vad som undantas enligt 1 § bestämmas med skälig hänsyn till vad familjen brukar eller behöver.

Den i målet aktuella bostadsrätten avser en lägenhet i Hisings Kärra utanför Göteborg om fyra rum och kök som ägs av U.J. och J.J. med hälften vardera. Vardera makens andel har utmätts för skulder vilka delvis är gemensamma. Lägenheten bebos av makarna och deras tre barn. Bostadsrätten har ostridigt värderats till 400 000 kr.

Skatteverket har gjort gällande att det på grund av bostadsrättens värde är oskäligt att andelarna undantas från utmätning. Skatteverket har hänvisat till NJA 1989 s. 409 I-IV och ifrågasatt om de gränsvärden för utmätningsfrihet som HD fastslog där skall räknas upp på det sätt som skett genom underinstansernas beslut.

U.J. och J.J. har bestritt ändring varvid de i huvudsak anslutit sig till den skälighetsbedömning som underinstanserna gjort.

Den lägenhet som avses med U.J:s och J.J:s bostadsrätt används som stadigvarande bostad av dem och deras barn. Det har inte påståtts att U.J. och J.J. vid förvärvet av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer. Lägenhetens storlek och standard kan inte anses överstiga vad som behövs som bostad åt makarna och deras barn. Frågan i målet gäller således huruvida det med hänsyn till bostadsrättens värde är oskäligt att deras andelar i denna undantas från utmätning.

Bestämmelsen om utmätningsfrihet - - - se under I - - - mindre bostadsrättslägenheter.

U.J. och J.J. äger vardera hälften av bostadsrätten. Vid bedömningen av beneficiefrågan skall emellertid även den andra makens andel beaktas (NJA 1987 s. 575 II). I förevarande fall har bostadsrätten ostridigt värderats till 400 000 kr. Några särskilda skäl för att undanta bostadsrätten från utmätning föreligger inte. Mot bakgrund av vad som tidigare sagts får det därför anses oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning.

Något underlag för en bedömning att det på andra grunder föreligger hinder mot utmätning (jfr NJA 1995 s. 478) finns inte i målet.

Med ändring av hovrättens beslut skall därför kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av U.J:s och J.J:s andelar i bostadsrätten fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD kronofogdemyndighetens beslut om utmätning av U.J:s och J.J:s andelar i bostadsrätten.