NJA 1987 s. 604

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Zingmark) anförde i dom d 20 maj 1986:

Domskäl. L.E. har bestritt ansvarsyrkandet, varvid hon dock vitsordat riktigheten av de i styckena 1-5 i stämningsansökningen gjorda påståendena. Hon har bestritt yrkandet om förverkande.

Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört: L.E. anställdes som vårdbiträde i Enköpings kommun i juni 1979. Vid tillträdandet av tjänsten erhöll hon utbildning och även en skriftlig instruktion, där det bl a stod att hemsamarit inte av vårdtagare fick mottaga gåvor eller kontant ersättning för sitt arbete. Hon lämnade hemtjänst åt K.T. 110,5 timmar år 1979, 277,5 timmar år 1980, 468,5 timmar år 1981, 460 timmar år 1982 samt 9 timmar år 1983. Även andra personer fullgjorde hemtjänst åt K.T. under denna tid. - K.T. bodde tillsammans med sin syster A.T. på fastigheterna i Svinnegarn. Systern befann sig dock mestadels på långvården i Enköping. Hon hade anlitat en person, f kaptenen K-G.K., att hjälpa henne i olika angelägenheter. K.T. var lynnig till sin natur men fick förtroende för L.E.. År 1980 antydde K.T. att L.E. skulle få bo i ett hus på gården. L.E. ville emellertid inte det. Deras relationer var helt betingade av hennes tjänst. Ett par år senare uppstod osämja, och L.E. bad att få slippa tjänstgöra hos K.T.. Den 26 okt 1982 överfördes K.T. till långvården, eftersom han var tungskött i hemmet. Han antydde att han ville att L.E. skulle komma på besök. Han sade också att han önskade få ett testamente upprättat. Advokaten P.W. anlitades för ändamålet. Den 15 nov 1982 skrev K.T. under ett testamente, enligt vilket all kvarlåtenskap skulle tillfalla L.E. efter hans död. L.E. fick inte veta detta. Hon besökte K.T. på sjukhuset, vilket uppskattades av K.T.. I april 1983 fick K.T. besök av en man från Eskilstuna som såg till att testamentet annullerades. På K.T:s begäran upprättades dock ett nytt testamente, vilket undertecknades d 19 maj 1983. Det hade samma innehåll som det förra. Efter K.T:s död d 9 juni 1983 ombesörjde P.W. såsom boutredningsman att båda testamentena bevakades. Klandertalan väcktes inte. L.E. bestämde sig för att mottaga egendomen d 1 jan 1984, då hon faktiskt tillträdde den. I vart fall skedde mottagandet senast d 1 juli 1984. Vissa problem uppstod vid bouppteckningen, och en tilläggsbouppteckning fick göras. Den 19 juli 1985 erhöll L.E. lagfart på fastigheterna Svinnegarn 1:5, 3:8 och 4:1. Den 15 april 1985 hade inteckningar å sammanlagt 275 000 kr beviljats i fastigheterna. Pantbreven överlämnades som säkerhet för ett lån å 295 000 kr, som L.E. tog för att bekosta en upprustning av fastigheterna. – K-G.K. var inte tillfreds med det till förmån för L.E. upprättade testamentet. Han vände sig i okt 1983 till justitieombudsmannen (JO) för att få ett förhandsbesked angående det lagliga i att L.E. mottog egendomen. JO begärde yttrande från socialnämnden den i Enköpings kommun, som lät göra en utredning. Från socialförvaltningen föreslogs att socialnämnden skulle framhålla att ett mottagande av kvarlåtenskapen vore olämpligt, men socialnämnden anförde i sitt yttrande d 19 dec 1983 att detta inte finge anses olämpligt. Under utredningen sade L.E. att hon inte hade för avsikt att ta ställning förrän JO uttalat sig i frågan. Socialnämndens yttrande inkom till JO-ämbetet d 23 dec 1983. Ärendet blev därefter liggande till d 20 aug 1985, vilket enligt uppgift från JO-ämbetet berodde på att man avvaktade utgången av ett mål i HD. Sedan HD meddelat dom, överlämnades ärendet till regionåklagarmyndigheten i Västerås för förundersökning och sedermera åtal.

L.E. har genom sin försvarare framhållit följande: K.T:s syster A.T. var helt införstådd med att K.T. testamenterade sin egendom till L.E.. Socialförvaltningens utredning delgavs inte L.E.. JO kontaktade aldrig L.E. för att efterhöra hennes åsikt eller varna henne för att ta emot egendomen. L.E. mottog ett förskott d 9 april 1985 och ytterligare ett förskott en knapp månad senare. Den 11 juli 1985 skedde slutredovisning av kvarlåtenskapen. L.E. får anses ha till trätt egendomen sistnämnda dag och i vart fall ej före d 9 april 1985. De inteckningar som beviljades d 15 april 1985 uttogs genom boutredningsmannens försorg bl a för betalning av arvsskatten. - Hon gör gällande att den testamenterade egendomen ej utgjort belöning för hennes tjänsteutövning. Om belöning skulle anses föreligga, hävdar hon att hon handlat under s k egentlig rättsvillfarelse med anledning av socialnämndens beslut d 19 dec 1983, varom hon informerades vid årsskiftet 1983/1984.

Närmare hörd över åtalet har L.E. uppgivit: Innan hon tillträdde tjänsten som vårdbiträde i öppen vård, gick hon en AMS-kurs. Där talades om gåvor men inte om testamenten. Sedan hon påbörjat anställningen fick hon också en skriftlig instruktion, där det hette att man inte fick ta emot gåvor, blommor eller pengar av vårdtagaren. Inte heller i instruktionen sades någonting om testamenten. Hon visste inte mycket om sådana, bara att de var skriftliga handlingar. Under vårdtiden var K.T. snäll och hygglig, även om han vid ett tillfälle blev arg. Han tyckte om henne som människa och ville inte ha någon annan hemsamarit. Han önskade att hon skulle bosätta sig på gården och tänkte därför göra i ordning ett av husen. Hon avvisade förslaget bestämt. Den gången han blev arg bad han henne "dra åt helvete". Hon var sedan hos honom bara vid något enstaka tillfälle. Efter det att K.T. lagts in på långvården sade en hemvårdsassistent till henne: "Jag tycker att du skall gå upp till K.T., han pratar bara om dig". När hon kom låg K.T. och grät. Han sade: "Jag skall aldrig vara dum mot dig mer". Det började uppstå rykten om ett testamente. K.T. hade aldrig nämnt något om ett sådant till henne. Han hade bara vid ett tillfälle sagt att hon inte skulle dö som en fattiglapp. Hon ville inte ha någonting av K.T. och tog aldrig upp frågan med honom. Hon sade inte heller till honom att låta bli att kriva ett testamente. Hon tyckte inte om ryktena, det var inte roligt att höra dem. Efter K.T:s död fick hon se testamentena på höstkanten 1983. P.W. ringde och frågade om han fick visa dem för henne. När han kom med handlingarna frågade hon, om hon verkligen skulle ha K.T:s egendom. P.W. svarade: "Det är klart att du skall, det är Kalles sista vilja". Hon var lite chockad och trodde det inte innerst inne. Möjligen sade hon att hon inte fick ta emot någonting. Hon bestämde sig inte då för hur hon skulle göra utan tänkte, att det fick gå som det gick. Sedan hon blivit JO- anmäld, var hon uppe hos socialchefen B.S.. Till honom sade hon att hon skulle ta emot testamentet om hon fick. Hon minns inte att B.S. avrådde henne. Sedan sade socialnämnden att det inte var något fel att ta emot egendomen. Hon hade därefter i april 1985 kontakt med advokaten P.A. angående någon tvist vid arvskiftet; han skulle bevaka ärendet åt henne. I juli 1985 bestämde hon sig för att ta emot kvarlåtenskapen. Hon hade då fått slutredovisning av P.W.. Hon trodde att saken var klar, när inte JO hade hört av sig till henne. Något samråd med hennes advokat skedde inte. Hon trodde inte att testamentet hade någon koppling till hennes arbete, var ett tack för detta. Hon visste bara att K.T. tyckte om henne och att han kände till att hon var ensamstående med två barn. Hon skulle inte ha tagit emot den testamenterade egendomen om socialnämnden eller JO hade sagt att det var fel att göra så.

Rätten har föranstaltat om vittnesförhör med läkaren B.F., advokaten P.W., hemsamariten K.M., distriktssköterskan I.A., kuratorn G.B. och f bankdirektören A.E.. På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med socialchefen B.S.. Vittnena har uppgivit

B.F.: Han tjänstgjorde vid den aktuella tiden som psykiatrisk konsult i Enköping och fick en remiss, enligt vilken det gällde att utreda huruvida K.T. var "rättskapabel". K.T. var butter och missnöjd och ville flytta från långvården till sitt hem i Svinnegarn. Han hade bett någon person att hjälpa honom med att skriva ett testamente till förmån för en hemsamarit, men det hade inte blivit av. Vittnet fann honom klar och redig och fullt "rättskapabel". Kuratorn G.B. hade haft kontakt med P.W., men ingen hade velat bevittna det uppsatta testamentet. Det tyckte B.F. var dåligt, så när P.W. bad honom bevittna testamentet d 15 nov 1982 gjorde han det. K.T. nämnde att L.E. hade sagt, att hon inte skulle ställa upp och hjälpa honom mer. Han tyckte att det var bra, att L.E. hade två barn. Hans stora intresse var att gården omhändertogs och gick vidare. Han var uppenbart förtjust i L.E., även som kvinna. Hans grinighet och misstänksamhet försvann när testamentet var klart. Efter det att testamentet av någon anledning annullerats, blev han lika dålig igen.

P.W.: G.B. kontaktade honom i början av nov 1982 och sade att en patient vid namn K.T. ville ha ett testamente upprättat. Den 11 nov 1982 uppsökte han K.T.. Denne berättade att han ville testamentera allt till sin hemvårdarinna L.E., som han var förtjust i. P.W. tänkte på K.T:s ålder och tog kontakt med doktor B.F.. Vid ett sammanträffande på kuratorsexpeditionen d 15 nov 1982 blev ett av P.W. upprättat testamente påskrivet. K.T. framhöll då att han tyckte mycket om L.E. och att hon var den enda som hade varit snäll mot honom. K.T. visste att hans syster hade skrivit ett testamente till förmån för sin bokförare K-G.K., och han var arg på K.G.K.. Över huvud taget var K.T. en karg person, men han talade varmt om L.E. och hennes två barn. L.E. hade då avslutat hemtjänsten hos K.T., som inte räknade med att komma från långvården. Enligt vittnets uppfattning skrev K.T. inte sitt testamente som ersättning för någonting. Ett nytt testamente upprättades sedan en man från Eskilstuna ombesörjt att det första annullerades. K.T. blev då mycket upprörd. A.E. ordnade med ett nödtestamente på plats, och därefter skrevs det nya testamentet d 19 maj 1983. Såvitt P.W. visste informerades inte L.E. om testamentena. K.T. hade sagt till L.E. att han skulle skriva ett testamente till förmån för henne, och L.E. hade svarat att det brydde hon sig inte om. Efter K.T:s död förordnades P.W. till boutredningsman. Han bevakade testamentena d 20 sept 1983 och underrättade då L.E. om dem. L.E. reagerade närmast med förvåning. Hon blev lite förskräckt och sade "hur skall det bli nu då?" Saken diskuterades mellan dem. L.E. frågade honom även senare under 1983. Han sade: "Jag har upprättat testamentena, du kan ta emot dem". Han uppmanade henne att anlita ett eget ombud. K-G.K. var upprörd över testamentena och diskuterade dem med honom. Han vet inte hur L.E. fick reda på att K-G.K. hade anmält förhållandena för JO.

K.M.: Vid ett besök som hon gjorde hos K.T. berättade denne, att han hade skrivit ett testamente för L.E.. A.T. som var hemma från långvården, tillfrågades om vad hon tyckte. Hon svarade: "Det skiter jag i". K.T. sade senare att han hade skrivit på ett papper och bad henne kontakta L.E.. Denne ombads att "skriva om" så att L.E. fick allt. A.T. hade sitt och kyrkan hade inte gjort någonting; därför behövde K.T. inte tänka på dem. Han tyckte om L.E.. Det var en djupare känsla. Han sade, att han gjorde vad han ville och att L.E. eller hennes flickor kunde sköta jorden. Han dog tre veckor senare.

I.A.: K.T. sade flera gånger att L.E. skulle ha gården. Hon frågade om det var det han ville. K.T. svarade: "Ja, jag tycker om L.E., hon är snäll". Han var nöjd med hennes arbete. K.T. var mycket sjuk, men viljestark.

G.B.: I.A. bad henne skaffa hjälp åt K.T. för upprättande av ett testamente. K.T. bekräftade att han önskade detta. När advokaten P.W. kom sade K.T., att han ville testamentera sin kvarlåtenskap till L.E.. Det skulle gälla allting. P.W. lovade återkomma med ett utskrivet testamente och gjorde det. Han bad henne ordna med två vittnen. Hon nämnde för K-G.K. att ett testamente skulle skrivas. B.F. och P.W. bevittnade sedan testamentet. K.T. var inte förvirrad. Under hösten 1982 var han ofta glad för testamentet. Motiveringen var att han tyckte om L.E., att hon var snäll, att hon var ensamstående med två barn och att de på det här sättet fick det bättre. Att hon var ensam med två barn, var dock inte så viktigt. Det var däremot snällheten. Det var inte något "förhållande" mellan K.T. och L.E.. Anspelningar på sådant tog han med gott humör.

A.E.: Han hade varit god man vid skiftet efter K. och A.T:s föräldrar och kände därför K.T.. Denne berättade att han hade testamenterat sin kvarlåtenskap till L.E. och sade att det var hans vilja. A.T. omtalade senare att K.T. skrivit ett testamente för en annan. A.E. förnekade detta, men K.T. hade ett annat "papper". K.T. sade åt honom: "Du får se till att den djäveln inte får pengar efter mig". Ett nödtestamente upprättades genom A.E:s försorg. Sedan kontaktades P.W., som satte upp ett nytt testamente till förmån för L.E.. Motivet var att K.T. kände L.E., att L.E. hade vårdat både K. och A.T. samt att han uppskattade L.E. som person. K.T. hade ett huvud för sig. Han var het av sig och hade få vänner. Han visste dock vad han ville och var mycket bestämd i den här frågan.

B.S.: Sedan JO:s remiss ankommit till socialnämnden gjordes en utredning av honom och en utredningssekreterare. Utredningen var klar d 15 dec 1983 och föredrogs på nämndens sammanträde d 19 dec 1983. Under arbetets gång var L.E. hos honom. De gick igenom JO:s remiss, K:s skrivelse till JO, L.E:s arbetstider m m. Som antecknats i utredningen var L.E. mycket mån om att få behålla sin anställning och sade hon, att hon inte avsåg att ta ställning till testamentet förrän JO uttalat sig i frågan. Advokaten P.W. hade uppmanat L.E. att ta emot kvarlåtenskapen och uttryckte även denna uppfattning vid telefonsamtal med B.S.. Enligt P.W. var det rena dumheter som socialförvaltningen höll på med. Vid sammanträffandet rådde B.S. L.E. att avvakta JO:s beslut. Han sade till henne att det var olämpligt att hon tog emot kvarlåtenskapen. L.E. lovade också att vänta på JO:s ställningstagande. Hon var väl medveten om det hela. Enligt hans bestämda uppfattning, som grundar sig på de rutiner som tillämpas, fick L.E. del av socialförvaltningens färdiga utredning i dec 1983.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat dels socialförvaltningens i Enköpings kommun utredning och yttrande d 15 dec 1983, avseende omfattningen av hemtjänsten, dels instruktion enligt vilken hemsamarit av vårdtagare icke får mottaga gåvor eller kontant ersättning för sitt arbete, dels testamenten d 15 nov 1982 och d 19 maj 1983, dels handlingar rörande boupptecknings-, lagfarts- och inteckningsförhållanden dels ock värderingsintyg av lantbruksnämnden i Uppsala län d 14 nov 1985, utvisande att fastigheterna hade ett marknadsvärde av 817 000 kr före ombyggnad av bostad och 882 000 kr efter sådan ombyggnad.

L.E. har som skriftlig bevisning åberopat dels socialnämndens i Enköpings kommun beslut d 19 dec 1983 att i yttrande till JO framhålla att det inte får anses olämpligt att L.E. mottar K.T:s kvarlåtenskap dels hos JO fört dagboksblad som enligt L.E:s mening visar att JO, efter att ha mottagit socialnämndens beslut d 23 dec 1983, först genom remiss till åklagaren d 20 aug 1985 vidtagit åtgärd för att underrätta L.E. om att nämndens beslut inte godtagits av JO.

Enligt 20 kap 2 § BrB döms för mutbrott den arbetstagare som - såvitt här är av intresse - mottar otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.

Av utredningen framgår att L.E., utan att dessförinnan vara bekant med K.T., erhållit tjänst som vårdbiträde i dennes hem. Under L.E:s arbete där har ett förtroendefullt förhållande uppstått mellan henne och K.T.. L.E:s insatser för och relationer till K.T. har dock så gott som uteslutande varit betingade av hennes tjänst, och något egentligt privat umgänge har inte förekommit. TR:n anser därför att L.E., när hon som arbetstagare mottagit den testamentariska förmånen, mottagit en belöning för sin tjänsteutövning. Objektivt sett har denna belöning varit otillbörlig, detta på grund av belöningens stora värde och kravet på tjänstens integritet.

För att brott skall föreligga krävs emellertid också att alla de i lagrummet uppställda objektiva rekvisiten är täckta av L.E:s uppsåt. Tvekan kan råda huruvida L.E. insett, att förmånen utgjort en belöning för hennes tjänsteutövning och inte tillkommit av annat skäl, t ex personlig vänskap eller en vilja hos testator att bestämma om det fortsatta innehavet av gården. I denna fråga är följande att beakta.

L.E. har av den advokat som upprättat testamentena fått höra att hon borde ta emot kvarlåtenskapen. Sedan socialchefen uttryckt motsatt uppfattning, har socialnämnden uttalat att ett mottagande inte finge anses olämpligt. Även om de som tillstyrkt mottagandet måhända inte uppfattat alla komplikationer i ämnet, har L.E. haft anledning tro att deras bedömningar varit välgrundade och att de därvid beaktat frågan huruvida förmånen varit att anse som en belöning för tjänsteutövning. Mycket talar för att L.E. sålunda påverkats i riktning mot just den föreställningen, att det testamentariska förordnandet inte utgjort en belöning för hennes tjänstgöring som vårdbiträde hos K.T..

TR:n finner med hänsyn till det anförda inte styrkt att rekvisitet belöning för tjänsteutövning omfattats av L.E:s direkta uppsåt. Enligt rättens mening måste L.E. visserligen ha haft en bestående misstanke om att den testamentariska förmånen kunde ses som en sådan belöning. Det kan dock inte hållas för säkert att hon skulle ha handlat som hon gjort även om hon haft full visshet om att förmånen avsett hennes tjänsteutövning. L.E. skall alltså frikännas på grund av bristande uppsåt.

Vid denna bedömning skall förverkandeyrkandet ogillas - - -.

Domslut. 1. Åtalet ogillas.

- - -

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n, att L.E:s relationer till K.T. legat inom ramen för hennes tjänst som vårdbiträde och att den till henne testamenterade egendomen utgjort belöning för tjänsteutövning. Med hänsyn främst till de särskilt höga krav på tjänstens integritet som enligt rättsfallet NJA 1985 s 477 anses böra ställas inom vårdverksamheten och till den mottagna egendomens betydande värde måste belöningen objektivt sett bedömas som otillbörlig.

L.E. har i allt väsentligt erkänt, att hon varit medveten om alla de av åklagaren åberopade förhållanden som utgjort den yttre bakgrunden till testamentets tillkomst eller ingått i händelseförloppet kring egendomens mottagande. Hon har dock även i HovR:n förnekat, att hon förstått att det varit fråga om en otillbörlig belöning.

Självfallet kan L.E:s egen åsikt om vad som varit tillbörligt eller otillbörligt inte vara avgörande för prövningen av frågan om uppsåt förelegat. De överväganden som lett fram till beslutet att ta emot egendomen har hon emellertid gjort mot bakgrund av följande. Att L.E. i och för sig haft en betydande känsla för vad hänsynen till tjänstens integritet krävde hade visat sig redan när hon avvisat K.T:s erbjudande om att hon och barnen skulle få bo på hans gård. Vidare hade hon själv inte medverkat vid testamentets tillkomst eller ens fått vetskap om testamentet förrän långt efter det att hennes tjänst hos K.T. upphört; denne hade då också avlidit. Hon torde därför ha insett, att det inte med fog skulle kunna påstås att tjänsteutövningen påverkats av det till hennes förmån gjorda förordnandet. Till följd av den långa tiden mellan dödsfallet i mitten av år 1983 och hennes beslut år 1985 att ta emot egendomen måste också integritetssynpunkten hos henne ha trätt något i bakgrunden. Eftersom hon kände till den inställning K.T:s syster hade, visste hon att det inte heller fanns något anspråk på kvarlåtenskapen som konkurrerade med testamentsförordnandet. L.E:s instruktion för tjänsten förbjöd henne enbart att av vårdtagare ta emot gåvor eller kontant ersättning för arbetet, och den innehöll ingenting om testamentariska förordnanden. Av hänsyn till tjänstens integritet tvekade hon länge om hur hon skulle göra och talade om saken med flera personer. Något uttalande från JO - efter den gjorda anmälningen dit - hade vid den aktuella tiden inte skett, och även möjligheten av ett JO- ingripande måste då för L.E. ha tett sig avlägsen. Av större betydelse för henne måste det ha varit, att den advokat som var boutredningsman i dödsboet i positiva ordalag rådde henne att acceptera testamentet. Eventuellt kvarstående tvekan kan antagas ha blivit undanröjd, när hennes egen arbetsgivare - socialnämnden - i skriftligt yttrande förklarat att det ej var olämpligt att hon mottog kvarlåtenskapen. Efter detta ställningstagande från den på orten centrala instans som hade ansvaret för kommunens vårdtjänst och inte minst för att förtroendet för denna upprätthölls och vars beslut hon i övrigt hade att rätta sig efter har L.E. enligt HovR:ns mening inte haft anledning räkna med att det kunde anses från socialetisk synpunkt förkastligt att ta emot egendomen. Detta har efter det förutnämnda rättsfallet NJA 1985 s 477 visat sig vara en felbedömning, som dock med beaktande av de särpräglade omständigheterna i detta fall får anses ursäktlig. På grund av det anförda finner HovR:n, att L.E:s handlingssätt inte kan tillräknas henne som uppsåtligt brott. Atalet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, adj led Blyme, med vilken hovrättsrådet Palmcrantz instämde, var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan och anförde: I målet har L.E. som en grund för bestridandet anfört att den av henne mottagna egendomen enligt det testamentariska förordnandet inte utgjort belöning för hennes tjänsteutövning utan i stället varit betingad av andra orsaker, nämligen K.T:s uppskattning av L.E. som människa samt en önskan att jordbruksfastigheten efter honom skulle komma i goda händer. Att K.T. i olika sammanhang gett uttryck för sin uppskattning av L.E. och att det var hans önskan att hon skulle sköta jordbruksfastigheten har också flera i målet hörda personer kunnat bekräfta. Enligt min mening torde det i och för sig, vid bedömningen huruvida ett testamentariskt förordnande innefattar mutbrott, kunna finnas ett visst utrymme för hänsynstagande till testators sista vilja och dennes uppriktiga önskan att testamentera sin egendom till någon hemvårdare eller annan befattningshavare han fattat tycke för, även om några personliga relationer utanför tjänsten inte förekommit. Vid en sådan bedömning är emellertid arten av den tjänst som arbetstagaren innehar av väsentlig betydelse. Som HD uttalat i rättsfallet NJA 1985 s 477 väger hänsynen till tjänstens integritet särskilt tungt just inom vårdsektorn och äldreomsorgen. Sålunda bör det i dessa fall, enligt HD, inte ens i en situation där efter testators död fråga uppkommer om en arbetstagare, som inte haft några personliga relationer till testator utanför tjänsten, skall kunna ta emot testamenterad egendom, kunna accepteras att arbetstagaren mottager egendom av mera än obetydligt värde.

Mot bakgrund av det nu redovisade förhållandevis stränga synsätt som enligt HD:s uttalande måste upprätthållas inom vårdsektorn när det gäller gåvor till vårdpersonalen finner jag att några omständigheter i förevarande mål som skulle kunna föranleda till en annan bedömning inte föreligger. Jag delar därför TR:ns bedömning att L.E. genom att ta emot den testamenterade egendomen, vilken uppgått till betydande värde, därigenom mottagit en otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.

När det därefter gäller frågan om de i lagrummet objektiva rekvisiteten är täckta av L.E:s uppsåt är inte L.E:s egen åsikt om vad som är tillbörlig eller otillbörlig belöning för tjänsteutövning avgörande. Däremot måste de faktiska och rättsliga omständigheter som bildar grundvalen för detta bedömande omfattas av uppsåtet (jfr SOU 1974:37 s 145). Enligt min mening måste L.E. mot bakgrund av de i målet föreliggande faktiska omständigheterna ha insett att ett mottagande av det testamentariska förordnandet skulle kunna anses som en otillbörlig belöning för tjänsteutövning. Sålunda framgår av hennes egna uppgifter att hon haft en bestående misstanke att så kunde vara fallet vilken misstanke måste ha förstärkts av B.S:s råd till henne att avvakta JO:s ställningstagande och att det var olämpligt att hon tog emot kvarlåtenskapen. Den omständigheten att L.E., på grund av P.W:s uppgifter att hon kunde ta emot kvarlåtenskapen och socialnämndens uttalande att ett mottagande inte finge anses olämpligt, kommit att slutligen göra en felbedömning, är endast något som kan beaktas såsom för L.E. förmildrande omständigheter vid bestämmandet av påföljden.

L.E. skall därför fällas till ansvar för mutbrott. Med hänsyn till omständigheterna i målet finner jag emellertid att påföljden för brottet helt kan efterges med stöd av 33 kap 4 § 3 st BrB. Vid denna bedömning utgår jag från att L.E. ej kommer att avskedas från sin befattning som vårdbiträde i Enköpings kommun.

Då det inte kan anses uppenbart obilligt skall förverkandeyrkandet vinna bifall.

Justitieombudsmannen sökte revision och yrkade bifall till åtalet och ett närmare preciserat yrkande om förverkande.

L.E. (offentlig försvarare advokaten P.A.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (justitieombudsmannen genom överåklagaren Alf Juhlin, Västerås).

Domskäl

Domskäl. Enligt 20 kap 2 § BrB skall arbetstagare dömas för mutbrott, om han tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.

Av utredningen i målet framgår till en början följande: L.E., som alltjämt är anställd som vårdbiträde i Enköpings kommun, slutade under hösten 1982, efter en konflikt med K.T., på egen begäran sitt arbete att utföra regelbunden hemtjänst åt denne. Kort tid därefter, d 26 okt 1982, togs K.T. in för långvård. Testamente till förmån för L.E. upprättades d 15 nov 1982. Sedan K.T. skrivit under en återkallelse av detta testamente, upprättade han d 19 maj 1983 ett nytt testamente med samma innehåll. L.E. kände före K.T:s död d 9 juni 1983 inte till testamentena eller hans avsikt att testamentera sin egendom till henne.

Frågan om efterföljande belöning uppmärksammades under förarbetena till gällande mutlagstiftning (SOU 1974:37 s 114 f och 143, jfr prop 1975/76:176 s 30 och 35). Efterföljande belöning beskrevs därvid som en förmån, vilken någon erhållit som erkänsla för en redan vidtagen åtgärd. Även om det befanns angeläget att visa återhållsamhet vid kriminalisering, ansågs en generell straffrihet för efterföljande belöning kunna få föga önskvärda följder. Detta utvecklades i huvudsak på följande sätt: Vägen skulle stå öppen för en systematisk påverkan i form av belöningar i efterhand. Härigenom skulle kunna skapas en utbredd förväntan om förmåner, något som skulle ha lika skadliga verkningar som i förväg utlovade eller begärda mutor. En olägenhet hängde samman med svårigheterna att vederlägga en invändning om att en förmån uteslutande hade karaktär av efterföljande belöning. Det skulle sålunda inte vara lätt att mot parternas bestridande bevisa att en påstådd belöning i själva verket var en i efterhand utgiven muta. Inte heller kunde lämnas obeaktat att en förmån, oavsett de verkliga omständigheterna i det enskilda fallet, för utomstående kunde inge skenet av att vara muta. På grund av det anförda ansågs en möjlighet att bestraffa efterföljande belöning inte kunna undvaras.

Som framgår redan av den angivna lagtexten saknar alltså det förhållandet, att L.E. under sin tjänstgöring hos K.T. inte kände till att hon hade testamenterad egendom att vänta, betydelse för frågan om hon, när hon tog emot egendomen, gjorde sig skyldig till mutbrott.

L.E. har emellertid hävdat att den testamenterade egendomen inte utgjorde belöning, i varje fall inte belöning för hennes tjänsteutövning. För den händelse belöning för tjänsteutövning skulle anses föreligga har hon gjort gällande att detta inte omfattats av hennes uppsåt. I sista hand har hon påstått att ursäktlig rättsvillfarelse förelegat.

Som grund för ståndpunkten att det inte varit fråga om belöning har hon anfört främst att K.T:s bevekelsegrund för testamentet var hans omtanke om fädernegården och hans uppskattning av henne som person, inte som utövare av tjänsten.

I motiven till straffbestämmelsen har inte närmare angetts vad som är avsett att falla in under uttrycket belöning. På åtskilliga ställen används förmån som synonymt begrepp. Som följer av rekvisitet "för sin tjänsteutövning" i lagtexten måste det likväl finnas ett samband mellan belöningen och mottagarens tjänsteutövning. Det nämnda rekvisitet har sagts innebära att förmånen i princip skall vara inriktad på åtgärd som hör till arbetstagarens tjänst (SOU 1974:37 s 142). Saken har också uttryckts så, att belöningen skall avse den bestucknes tjänsteutövning (prop 1975/76:176 s 35). När det gäller efterföljande belöning har det, som berörts i det föregående, under förarbetena även talats om erkänsla för en vidtagen åtgärd. I den juridiska litteraturen har hävdats att, på grund av svårigheten att bevisa avsikter och effekter, för straffbarhet har uppställts endast den förutsättningen att det finns ett yttre samband mellan mutan och tjänsteutövningen. Så snart detta samband föreligger antas alltså mutan påverka eller kunna påverka mottagarens tjänsteutövning (Cars, Mutor och bestickning, 3 uppl, s 42 f; jfr Jareborg, Brotten III, 2 uppl, s 200).

Enligt motiven kan det vid sidan av ett tjänstesamband föreligga ett annat samband mellan parterna t ex ett vänskaps- eller bekantskapsförhållande. Om förmånen uteslutande eller i allt väsentligt har sin grund i ett sådant samband utom tjänsten, anses förmånen inte vara mottagen för arbetstagarens tjänsteutövning (SOU 1974:37 s 143, jfr Jareborg a a s 200 f).

Som har utvecklats närmare i rättsfallet NJA 1985 s 477 är det påkallat med ett långtgående integritetsskydd för tjänster inom vårdverksamheten. Det är med hänsyn härtill tydligt att alldeles speciella förhållanden måste föreligga för att egendom som, på sätt som skett i föreliggande fall, har tillfallit en arbetstagare inom vårdområdet på grund av testamente inte skall anses utgöra belöning för tjänsteutövning.

Det måste antas att L.E. inte skulle ha fått den testamenterade egendomen, om hon inte hade kommit att tjänstgöra som vårdbiträde åt K.T.. Någon kontakt mellan de båda vid sidan av hennes tjänst förekom inte, frånsett att hon på K.T:s begäran besökte honom på sjukhuset vid ett tillfälle. Sett enbart ur nu angivna synvinkel framstår testamentsförordnandet otvivelaktigt som belöning för L.E:s tjänsteutövning. Detta är fallet även om det varit så att K.T. genom testamentet bara velat visa sin uppskattning av henne som person sådan han lärt känna henne när hon utövade vårdtjänsten.

HD har i det angivna rättsfallet år 1985 särskilt uppmärksammat problemet att vid testamentariska förordnanden en arbetstagares skyldighet att avstå egendom kommer i konflikt med grundprincipen att en testators vilja skall respekteras. I domen har uttalats att det inte ens i en sådan konfliktsituation bör godtas att arbetstagaren tar emot egendom av mer än obetydligt värde. En grundläggande förutsättning för detta synsätt måste emellertid vara att testamentsförordnandet innefattar en belöning i straffbestämmelsens mening. I det hänseendet föreligger i fråga om förordnandet till L.E. följande omständigheter av särskild betydelse.

Av den vittnesbevisning som förebringades i HovR:n och som HD tagit del av genom fonogramutskrifter framgår otvetydigt att K.T. särskilt under sjukhusvistelsen var mycket orolig för vad som efter hans död skulle hända med fädernegården och att han ansåg sig i L.E. ha funnit en rejäl och pålitlig person som kunde sköta den på rätt sätt. B.F., som var K.T:s läkare vid sjukhuset, har sålunda uttalat: "Oron som han hade, det var alltså väldigt påtagligt. Han mådde så dåligt att dom hade svårt att handskas med honom på en avdelning. Det var ju det att vart skulle gården ta vägen och han ville att den skulle komma i rätta händer och han pratade om L.E. och att hon hade två barn. Han ville att den personen skulle ta hand om den därför att han ville att gården skulle förvaltas på rätt sätt och det skulle vara någon, som var rejäl och duktig och pålitlig och det ansåg han att den här personen var det och sen hade hon dessutom barn". Enligt B.F. blev K.T. helt normal igen när testamentet skrivits. Vittnet K.A.B., som hade känt K.T. 50-60 år och var nära granne till honom, har sagt: "Han pratade ju alltid om sin gård och gården var nånting alldeles särskilt för honom. Han har fått den här gården av sin farbror och den var en helig ko - - - han ville helt enkelt att det skulle vara nån, som skötte om gården."

Inte något av de vittnen som uttalat sig om det har uppfattat situationen så, att L.E. skulle få gården som belöning för sina tjänsteinsatser. Ett par av dem har bestämt uttalat att en sådan tanke var helt oförenlig med K.T:s personlighet.

Med hänsyn till den utredning som sålunda har förebragts om bakgrunden till K.T:s testamentariska förordnande kan det inte anses visat att L.E. tagit emot gården såsom belöning i den mening som förutsätts för straffansvar för mutbrott. Övrig testamenterad egendom har sådant samband med gården och dess skötsel att förordnandet får ses som en helhet.

Åtalet skall alltså ogillas. Vid denna utgång skall yrkandet om förverkande lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.