NJA 1987 s. 724
Det skydd för den personliga integriteten som tystnadsplikten för läkare enligt 36 kap 5 § 2 st RB innebär består efter patientens död men är då inte längre lika omfattande.
N.W., född 1889, upprättade d 8 okt 1980 ett testamente, enligt vilket hennes dotter B. skulle erhålla hela kvarlåtenskapen med undantag för sonen G:s laglott.
N.W. avled år 1983 och efterlämnade som dödsbodelägare dottern B.H. samt - på grund av arvsavstående - sonen G:s tre barn, däribland I.W. och E.W..
I.W. och E.W. väckte vid Norrtälje TR klandertalan mot B.H. med yrkande att testamentet skulle förklaras ogiltigt. Som grunder åberopades i första hand formfel och i andra hand att N.W. på grund av senilitet saknade rättslig handlingsförmåga vid testamentets upprättande.
TR:n ogillade den förda klandertalan i dom d 1 mars 1985 och uppgav i domen bl a att någon utredning om N.W:s sinnestillstånd, när testamentet upprättades, inte hade förebragts i målet.
Svea HovR
I.W. och E.W. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att testamentet skulle förklaras ogiltigt. Till stöd för yrkandet åberopades samma grunder som i TR:n.
Beslut Vid huvudförhandling i HovR:n d 30 sept 1985 meddelade HovR:n (hovrättsråden Sidenbladh och Beling samt adj led, f d hovrättsrådet Örtegren och adj led Rosén) - i anledning av begäran från vadekärandena att få höra läkaren M.R. som vittne angående frågan om N.W. hade förmåga att upprätta testamente i okt 1980 - följande beslut: Det måste anses vara av vikt för I.W. och E.W. att genom vittnesförhör med M.R. få underlag för bedömning av frågan om N.W:s förmåga att upprätta det aktuella testamentet. Med hänsyn härtill och då det får anses stå klart att ett sådant vittnesmål inte kan antagas komma att röja omständigheter som vare sig är ägnade att utsätta N.W. för annans missaktning och kränka hennes frid eller negativt påverka de efterlevandes uppfattning av den avlidna, finner HovR:n ej hinder föreligga mot det begärda vittnesmålet med M.R..
HovR:n biföll i dom d 28 okt 1985 den förda klandertalan på den grunden att testamentet befanns inte vara upprättat i laga form.
HD
B.H. sökte revision och yrkade att HD måtte fastställa TR:ns dom i själva saken.
I.W. och E.W. bestred ändring.
Vid huvudförhandling i HD d 23 sept 1987 uppkom fråga om förnyat vittnesförhör med M.R. B.W. förklarade sig inte längre vidhålla sitt tidigare framställda yrkande om avvisande av vittnesförhöret. Ordföranden upplyste att HD ex officio hade att ta ställning till om vittnesförhör med M.R. skulle avvisas.
Beslut HD JustR:n Vängby, Heuman, Lind, referent, Lars K Beckman och Lars Å Beckman) meddelade under huvudförhandlingen följande beslut: Doktor M.R. var vid den tid då det omtvistade testamentet upprättades ansvarig ålderdomshemsläkare vid Kristinelunds ålderdomshem där N.W. vistades. I.W. och E.W. har begärt, att M.R. skall höras som vittne angående N.W:s psykiska hälsotillstånd.
Av 36 kap 5 § 2 st RB följer att en läkare inte får höras som vittne angående något som anförtrotts honom på grund av hans ställning eller som han erfarit i samband därmed. Det är tydligt att denna regel - liksom även bestämmelserna i 7 kap 1 § sekretesslagen om sekretess inom hälso- och sjukvården för enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden - föranletts av att lagstiftaren velat skydda den personliga integriteten och ge den enskilde rätt till sekretess i hans kontakter med sjukvården. I överensstämmelse härmed har också den berörde enskilde möjlighet att avstå från det integritetsskydd som sekretessen innebär.
Med hänsyn till det ändamål reglerna avser att tillgodose och den verkan som tilläggs den enskildes medgivande skulle det kunna göras gällande, att sekretessen upphör när den berörde enskilde personen avlider. Av förarbetena till sekretesslagen (prop 1979/80:2 Del A s 84 f) framgår emellertid, att sekretesskyddet enligt den lagen består även efter det att den till vars förmån sekretess gäller har avlidit (jfr RÅ 1982 2:66). Även reglerna i 36 kap 5 § 2 st RB måste antas innebära att läkarens tystnadsplikt inte upphör i och med att hans patient avlider. (Welamson, Läkarsekretessen s 50.)
Även om alltså sekretessen i princip består efter vederbörandes död måste en avgränsning av skyddet för den enskilde göras under hänsynstagande till att det efter dödsfallet närmast är fråga om att skydda dem som varit den döde närstående mot att sådana uppgifter om den avlidne kommer till offentlig kännedom som de efterlevande med fog kan uppfatta som sårande. Det bör inte heller vara möjligt att lämna ut uppgifter som kan anses kränka den frid som tillkommer den avlidne (jfr 5 kap 4 § BrB). En bedömning som görs efter nu angivna riktlinjer torde leda till det resultatet att skyddet för den personliga integriteten inte blir lika omfattande som det är när den för vilket skyddet i första hand gäller fortfarande är i livet.
Med hänsyn till omständigheterna i målet får det anses stå klart att vittnesförhör med M.R. kan äga rum i HD utan att därvid yppas förhållanden som är sårande för de efterlevande till N.W. eller som kränker den frid vilken tillkommer N.W.. HD tillåter därför det begärda vittnesförhöret.
HD fastställde i sin dom i själva saken HovR:ns domslut.