NJA 1988 s. 191
Bestämmelserna om straffskatt i 37 § lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m m har funnits ej vara tillämpliga när någon döms för medhjälp till olovlig tillverkning enligt lagen. - Målet, vari talan fullföljts till HD enbart av riksåklagaren i frågan om straffskatten, har företagits till avgörande utan huvudförhandling.
Sunne TR
Allmän åklagare yrkade vid Sunne TR ansvar å U.N. och G.L. för olovlig tillverkning av sprit, grovt brott, och å B.Å. för medhjälp till brottet enligt följande gärningsbeskrivning: U.N. och G.L. har tillsammans under tiden mitten av dec 1985-d 24 jan 1986 i fastigheten Hamra 1:174 i Granbäcken i Ekshärad i Hagfors kommun olovligen tillverkat ca 5 000 liter sprit i syfte att försälja. Av spriten har 720 liter försålts för 32 400 kr. B.Å. har med dåd främjat gärningen genom att anskaffa och tillhandahålla 25 fat etylacetat, som använts som råvara vid tillverkningen.
Förverkande yrkades av 17 000 kr, utgörande utbyte av brott, och av viss egendom som tagits i beslag.
Åklagaren yrkade vidare att U.N. G.L. och B.Å. skulle förpliktas att solidariskt utge straffskatt med 375 000 kr för den olovligen tillverkade spriten.
Å B.Å. yrkades ansvar även för häleriförseelse och brott mot lotteriförordningen.
Domskäl
TR:n (ordf lagmannen Eliasson) meddelade dom d 6 mars 1986.
TR:n fann åtalet mot B.Å. för brott mot lotteriförordningen styrkt. Åtalet för häleriförseelse skulle ogillas. I domskälen anförde TR:n beträffande åtalen för sprittillverkning: U.N. har förnekat gärningen.
G.L. har förnekat att han deltagit i olovlig sprittillverkning. Han har emellertid erkänt viss medverkan bestående i att han byggt upp och monterat ned en fabrik för tillverkning av sprit på den aktuella platsen.
B.Å. har förnekat gärningen. Han har emellertid vidgått att han tillhandahållit 25 fat etylacetat men gjort gällande att han trott att det skulle användas vid måleriarbete.
Efter redovisning av åklagarens utveckling av talan, de tilltalades berättelser samt skriftlig och muntlig bevising anförde TR:n: I målet är utrett att ca 5 000 liter sprit tillverkats i försäljningssyfte samt att 720 liter härav har försålts till ett pris av 32 400 kr. Vad de tilltalade uppgivit till stöd för sina bestridanden förtjänar med hänsyn till den förebringade utredningen ej tilltro. Genom deras egna uppgifter i övrigt, vittnesmålen och utredningen i målet är det ställt utom allt tvivel att de gjort sig skyldiga till den brottslighet åklagaren lagt dem till last. Denna är att bedöma som grov med hänsyn till verksamhetens omfattning samt att den skett i försäljningssyfte.
TR:n fann att förverkandeyrkandena skulle bifallas.
I fråga om yrkandet om förpliktelse att utge straffskatt anförde TR:n: Vad beträffar straffskatten har de tilltalade bestritt talan. För det fall de övertygas om brott har de hävdat att skatten kraftigt bör jämkas med hänsyn till deras ekonomiska villkor. G.L. har därjämte gjort gällande att skatten borde beräknas efter endast 2 000 liter tillverkad sprit.
Vid angiven utgång i ansvarsdelen skall de tilltalade utge straffskatt. Denna skall beräknas efter 5 000 liter sprit å 75 kr per liter. Enär det med hänsyn till vad som blivit upplyst om de tilltalades ekonomiska förhållanden skulle framstå som uppenbart obilligt att helt bifalla denna talan, finner TR:n skäligt bestämma straffskatten, som de tilltalade solidariskt skall utge, till 100 000 kr.
Domslut
Domslut. TR:n dömde
envar av U.N. och G.L. för olovlig sprittillverkning till fängelse 1 år 6 mån och
B.Å. jämlikt 27 § 1 st 1, 2 st och 3 st samt 34 § lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m m, 23 kap 4 § BrB samt 21 § och 28 § 1 st 1lotterilagen (1982:1011) för medhjälp till olovlig sprittillverkning och brott mot lotteriförordningen till fängelse 1 år.
I beslag tagna 17 000 kr och viss angiven egendom förklarades förverkade.
U.N, G.L. och B.Å. förpliktades att solidariskt såsom straffskatt utge 100 000 kr.
Talan fullföljdes i HovR:n för Västra Sverige av åklagaren och B.Å.
Även G.L. fullföljde talan.
Åklagaren yrkade att straffet för B.Å. måtte skärpas.
B.Å. yrkade ogillande av åtalet för medhjälp till olovlig sprittillverkning. I andra hand yrkade han att HovR:n dömde honom för medhjälp till olovlig sprittillverkning, som ej är att anse som grovt brott, och att straffet i vart fall måtte sättas ned. Han yrkade vidare att åklagarens talan såvitt avsåg skyldighet att utge straffskatt måtte ogillas eller, i andra hand, att beloppet måtte sättas ned.
HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Ståhlgren, referent, hovrättsassessorn Johansson samt nämndemännen Berglund och Nilsson) meddelade dom d 18 april 1986. I domskälen anförde HovR:n beträffande B.Å. bl a: Oavsett B.Å:s invändning finner HovR:n att han med hänsyn till omständigheterna måste ha insett att beställd etylacetat skulle användas för olovlig tillverkning av sprit. Såsom TR:n funnit har han därför gjort sig skyldig till medhjälp till olovlig sprittillverkning, grovt brott. Därjämte har han gjort sig skyldig till brott mot lotterilagen. HovR:n finner dock omständigheterna vid B.Å:s brottslighet ej svårare än att fängelsestraffet kan sättas ned till 6 månader.
I fråga om åklagarens talan om skyldighet för B.Å. att utge straffskatt godtar HovR:n B.Å:s invändning att lagbudet om straffskatt ej kan anses tillämpligt vid sådan medhjälp till brott där gärningsmannen ej tillgodogjort sig annan vinning än den som tillkommit B.Å. i samband med att han levererat tunnorna med etylacetat. Skyldigheten för denne att utge straffskatt skall därför upphävas.
Domslut
Domslut. HovR:n ändrade i fråga om B.Å. TR:ns dom på så sätt att HovR:n bestämde, påföljden till fängelse 6 mån samt upphävde TR:ns åläggande för B.Å. att utge straffskatt.
Beträffande G.L. fastställdes TR:ns dom.
HD
Riksåklagaren sökte revision och yrkade att B.Å. skulle förpliktas att solidariskt med U.N. och G.L. såsom straffskatt utge 100 000 kr.
B.Å. (offentlig försvarare advokaten M.C.) bestred ändring.
Riksåklagaren anförde som grund för sin revisionstalan bl a: Bestämmelsen om straffskatt i 37 § lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m m fick sin nuvarande utformning i samband med lagens tillkomst. Den går emellertid tillbaka på en serie av bestämmelser av likartat innehåll i äldre lagstiftning.
I 1926 års förordning om tillverkning och beskattning av brännvin föreskrevs i kapitlet om ansvarsbestämmelser m m (V kap 30 § 3 mom) att den som olovligen tillverkat brännvin skulle gälda den i 25 § 1 mom stadgade tillverkningsskatten. Bestämmelsen bibehölls i senare förordningar i ämnet med olika justeringar bl a i i syfte att obilliga resultat skulle undvikas (prop 1961:122 s 24).
De mest omfattande förändringarna av regleringen är de som skedde i samband med att nuvarande lag, trädde i kraft. Det var då som beteckningen straffskatt infördes samtidigt, som det, i lagen, med bestämmelsen i 36 kap 1 § BrB som förebild, infördes en uttrycklig föreskrift att beslut om straffskatt inte skall meddelas om det är uppenbart obilligt. Förarbetena ger emellertid inte någon upplysning i vad mån dessa ändringar förutsattes innebära någon ändring i sak.
Helt klart är att straffskatt är att uppfatta som en särskild rättsverkan av brott. Det mest kända och viktigaste exemplet på en bestämmelse om straffskatt är den som förekom i skattestrafflagen. Den bestämmelsen infördes på hemställan av lagrådet (NJA II 1944 s 24 f och 41 f). Lagrådet hänvisade i sammanhanget bl a till att skyldigheten att gälda tillverkningsskatt enligt den tidigare nämnda förordningen från 1926 i viss mån kunde ses som ett exempel på en liknande påföljd som den som lagrådet då föreslog. Lagrådet framhöll särskilt att straffskatt inte var att anse som utskyld. Det förtjänar också framhållas att den i skattestrafflagen föreskrivna straffskatten var tillämplig både för gärningsmän och andra medverkande.
Grunden för bestämmelsen om straffskatt i lagen om tillverkning av drycker torde bl a vara behovet av ett komplement till de särskilda förverkandereglerna. En ofta avgörande drivkraft bakom olovlig sprittillverkning är uppenbarligen möjligheten att undgå skatt. De minskade kostnader som ett sådant undgående medför kan emellertid inte förverkas som utbyte av brott.
I motsats till vid utbyte av brott kan det också, även om det faktiska förloppet är väl utrett, vara omöjligt att ange hur de ekonomiska fördelarna av den undgångna skatten bör anses vara fördelade mellan olika inblandade. Det är långt ifrån otänkbart att andra än den eller de som rent faktiskt svarat för tillverkningen, såsom anstiftare eller medhjälpare, i praktiken varit de som haft största fördelen av den undgångna skatten. Detta gäller särskilt om tillverkningen, såsom i förevarande fall, skett i organiserade former. I sådana fall lär det dessutom i allmänhet vara svårt att närmare utreda hur de ekonomiska mellanhavandena mellan dem som medverkat i tillverkningen faktiskt gestaltat sig.
Förverkande kan enligt 36 kap 4 § BrB ske hos såväl gärningsmannen som annan som medverkat till brottet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande straffskatt.
I 34 § lagen om tillverkning av drycker finns en särskild bestämmelse angående straffansvar för medverkan till bl a olovlig sprittillverkning. Bestämmelsen har sin bakgrund i att lagstiftaren på visst sätt begränsat medverkansansvaret. Enligt stadgad praxis gäller nämligen att BrB:s medverkansregler är analogiskt tillämpliga inom specialstraffrätten om fängelse ingår i straffskalan. Statsrådsberedningen har mot bakgrund härav i sina riktlinjer för författningsskrivning också uttalat att någon uttrycklig bestämmelse om medverkan inte bör föras in om fängelse ingår i skalan utom om man avsett att begränsa ansvaret.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att straffskatt i princip bör kunna ådömas i samma utsträckning som straffansvar om inte annat uttryckligen framgår av lagen. Bestämmelsen i 34 § kan inte anses innebära någon sådan begränsning. En annan sak är att det oftare torde kunna anses uppenbart obilligt att besluta om straffskatt i fråga om medhjälpare än om gärningsmän.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Graffman, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. I 37 § lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m m stadgas att den som olovligen har tillverkat sprit skall dömas att betala straffskatt med visst belopp per liter. Stadgandet kan enligt sin avfattning anses avse endast gärningsmannen vid olovlig sprittillverkning. Varken av förarbetena till lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m m eller av tidigare lagstiftning på området framgår att lagstiftaren avsett att även den som döms för medhjälp till olovlig sprittillverkning skall kunna dömas att betala straffskatt. Med hänsyn härtill och med beaktande av den tungt vägande legalitetsprincipen kan skäl ej anses föreligga för en analogisk tillämpning i förevarande hänseende av 37 § lagen (1977:292), om tillverkning av drycker, m m.
På grund av det anförda kan B.Å. inte dömas att betala straffskatt.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.
HD (JustR:n Brundin, Palm, referent, Gregow, Nyström och Munck) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. B.Å. är enligt HovR:ns i denna del lagakraftvunna dom skyldig till - förutom brott mot lotteriförordningen - medhjälp till olovlig sprittillverkning, i det han anskaffat och tillhandahållit 25 fat etylacetat som medåtalade U.N. och G.L. dömts för att ha använt vid tillverkning av ca 5 000 liter sprit. Med anledning av riksåklagarens talan har HD i första hand att pröva huruvida bestämmelsen i 37 § 1 st lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m m (här i fortsättningen kallad tillverkningslagen), enligt vilken den som olovligen har tillverkat sprit skall dömas att betala viss straffskatt, kan tillämpas i fråga om annan än den som är att anse som gärningsman vid den olovliga tillverkningen.
Beträffande medverkan till brott inom specialstraffrätten anses, när speciallagen inte innehåller någon bestämmelse härom, enligt vedertagen uppfattning de allmänna bestämmelserna om medverkan i BrB analogt tillämpliga, om brottet kan förskylla fängelse (jfr NJA II 1962 s 14 f och 47). I tillverkningslagen finns, i 34 §, en bestämmelse som uttryckligen hänvisar till BrB:s medverkansbestämmelser. Den är emellertid föranledd av att en begränsning av medverkansansvaret enligt denna speciallag har funnits påkallad (jfr Beckman m fl, Brottsbalken II, 5 u s 652 f) och kan inte ha någon betydelse för bedömningen av den fråga som nu behandlas.
Straffskatt enligt tillverkningslagen är hänförlig till sådan särskild rättsverkan av brott som avses i 36 kap BrB. I fråga om förverkande, som också är en form av särskild rättsverkan, finns i 36 kap 5 § BrB en uttrycklig bestämmelse om att åtgärden kan riktas mot den som har medverkat till ett brott. Paragrafen är direkt tillämplig inom specialstraffrätten, om annat inte anses i den specialförfattning som det är fråga om. Förverkandebestämmelserna i 35 § tillverkningslagen är alltså utan vidare tillämpliga när någon döms för medhjälp till brott enligt lagen. I fråga om sådan straffskatt som skulle dömas ut enligt 4 § i 1943 års skattestrafflag framgår av praxis att den som dömdes för medhjälp kunde åläggas skatt fastän detta inte framgick av lagen (se t ex NJA 1966 s 534).
Det anförda talar i och för sig för riksåklagarens uppfattning att B.Å. trots att uttryckligt stöd för detta saknas i tillverkningslagen, bör kunna för sin medhjälp till den olovliga sprittillverkningen förpliktas att solidariskt med de medåtalade betala straffskatt. För ståndpunkten kan också, som riksåklagaren framhållit, anföras sakliga skäl, särskilt som obilliga verkningar av en sådan tillämpning kan undvikas på grund av bestämmelsen i 37 § sista stycket i lagen.
En jämförelse mellan 1943 års skattestrafflag och tillverkningslagen visar emellertid i de avseenden som nu är av intresse en betydande skillnad i använda uttryckssätt. Medan enligt skattestrafflagen straffskattebestämmelsen var tillämplig på den som "förskyllt fängelse" enligt lagen, anges som nämnts i tillverkningslagen att det är tillverkaren som skall ådömas skatten, samtidigt som en definition av "tillverkare" ges i 6 § lagen. En utsträckt tillämpning till den som döms för medhjälp kan därmed möta större betänkligheter när det gäller tillverkningslagen. Vidare kan vid en genomgång av tidigare författningar konstateras att, i vart fall alltsedan förordningen (1907:86) angående tillverkning av brännvin kom till, en sanktion i form av skatt har varit föreskriven för "tillverkare" som begått brott enligt straffbestämmelserna. Samtidigt var ursprungligen delaktighet i olovlig sprittillverkning överhuvudtaget inte belagd med straff (se 30 och 39 §§ i 1907 års förordning i dess första lydelse); genom en ändring år 1921 i dessa bestämmelser (SFS 1921:361) straffbelades delaktighet utan att det i förarbetena gjordes något uttalande om att tillverkningsskatt skulle kunna utgå vid tillämpning av de nya bestämmelserna. Tillverkningsskatt var också vid denna tid - då enskild tillverkning var medgiven efter tillstånd - närmast jämförlig med en egentlig utskyld. Varken ordalydelsen i efterföljande författningar (se SFS 1926:207, 1954:73 och 1961:180) eller förarbetena till dessa ger någon antydan om att det varit avsett eller förutsatt att bestämmelserna om den särskilda skatten skulle kunna tillämpas mot någon annan än gärningsmannen. I motiven till tillverkningslagen har heller inte frågan berörts.
Med hänsyn till vad som nu har sagts och till den vikt som måste tillmätas den s k legalitetsprincipen på strafflagstiftningens område kan riksåklagarens talan inte vinna bifall.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.
JustR Palm tillade med anledning av att målet avgjorts utan huvudförhandling: I rättsfallet NJA 1976 s 315 har - enligt ett särskilt uttalande av en ledamot - HD, med utgångspunkt i att vid tillämpning av 55 kap 12 § 3 st jämfört med 51 kap 21 § 2 st RB förverkande är att likställa med bötesstraff, i ett mål om ansvar och värdeförverkande på grund av bl a grovt narkotikabrott företagit målet till avgörande på handlingarna. Den tilltalade hade i detta mål ensam fört talan mot hovrättsdomen och hans yrkande i påföljdsdelen hade biträtts av riksåklagaren (jfr Gärde, Nya rättegångsbalken, s 795 i kommentaren till 51:21 RB, jfr numera även prop 1983/84:78 s 84).
Den bestämmelse i 17 § promulgationslagen till rättegångsbalken som i a a av Gärde, liksom i den angivna propositionen, har åberopats till stöd för att - även utanför den situation paragrafen uttryckligen reglerar - förverkande är att likställa med böter upptar efter en ändring år 1964 (se prop 1964:90 s 79, 113 och 133) förutom förverkande också annan särskild rättsverkan av brott". Bestämmelsen har nyligen utan ändring i sak överförts till 1 och 2 §§ lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m m. Bestämmelsen får anses ge stöd för att, såsom är sakligt väl motiverat, särskild rättsverkan likställs med förverkande i det avseende som det nu är fråga om (jfr ang företagsbot, som också är upptagen som särskild rättsverkan i 36 kap BrB, prop 1985/86:23 s 53 och 1 kap 3 § sista stycket sista punkten RB).
Talan om straffskatt har alltså i sig kunnat prövas utan huvudförhandling. En förutsättning har emellertid varit att HD inte haft att, fastän talan förts enbart i fråga om straffskatten, pröva också påföljden, som i detta fall utgjorts av ett fängelsestraff. Med den utgång beträffande straffskatt som HD har kommit till i detta mål har emellertid frågan om en sådan prövning inte blivit aktuell (jfr NJA 1978 s 736, 1982 s 59, jfr också HD:s dom d 17 febr 1988, DB 5; NJA 1988 s 80, red:s anm). Eftersom ingendera parten har begärt huvudförhandling, har därmed 51 kap 21 § RB ansetts inte innefatta hinder mot ett avgörande på handlingarna.
HD har med sitt ställningstagande i huvudsaken inte haft anledning komma in på frågan huruvida huvudförhandling lämpligen bort hållas med hänsyn till det relativt betydande belopp riksåklagarens yrkande avsett (jfr NJA 1968 s 188).
Samtidigt med det refererade målet och på motsvarande sätt avgjordes ett likartat mål mellan riksåklagaren och I.T. (nr DB 9).