NJA 1988 s. 80
Fråga om förutsättningarna för förverkande av fordon enligt 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Allmän åklagare väckte vid Solna TR åtal mot C.J. född 1958, för följande gärningar: Olovlig körning, som är grov. C.J. har fört personbil eller lastbil, oaktat han saknar körkort, d 12 mars 1987 kl 23.55 vid Bagartorpsringen i Solna, d 20 juli 1987 omkring kl 3.45 på Nynäsvägen i Stockholm, d 23 juli 1987 kl 5.30 på Bergslagsvägen i Stockholm, d 25 juli 1987 kl 20.13 på Ringvägen i Stockholm, d 6 aug 1987 kl 22.10 på Hornsgatan i Stockholm, d 7 aug 1987 kl 17.50 vid Krokvägen och Röksvampsvägen i Stockholm samt d 31 aug 1987 omkring kl 4.00 i Solna och Sundbyberg. Han har tidigare vid ett flertal tillfällen dömts för olovlig körning. Rattfylleri. C.J. har d 20 juli 1987 omkring kl 3.45 fört lastbilen BKS 004 på Nynäsvägen i Stockholm, oaktat han var så påverkad av amfetamin utgörande narkotika att det kan antagas, att han inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet.
Åklagaren yrkade att personbilen BZR 534, vilken förts av C.J. vid tillfället d 31 aug 1987 och tagits i beslag från honom, skulle förklaras förverkad jämlikt 7 § lagen om straff för vissa trafikbrott.
C.J. åtalades i målet också för narkotikabrott d 12 mars 1987, någon gång i mitten av aug 1987 och d 31 aug 1987.
TR:n (ordf rådmannen Åström) fann i dom d 24 sept 1987 åtalet styrkt i alla delar
utom beträffande påståendet om narkotikabrott i mitten av aug 1987.
Narkotikabrottet d 12 mars bedömdes som ringa.
Beträffande personbilen BZR 534 uppgav C.J. enligt domen bl a: Han dömdes d 14 juli 1987 av Svea HovR till fängelse 4 mån. Han hade suttit häktad i målet men försattes av HovR:n på fri fot. Av sin arbetsgivare fick han efter frigivningen reda på att denne lämnat den honom tillhöriga personbilen BZR 534 för reparation till en person i Jordbro. I slutet av juli "hittade" han bilen i Jordbro. Tändningslåset till bilen var då uppbrutet. Han tjuvkopplade bilen och körde därefter från platsen. Fram till dess han d 31 aug greps i Sundbyberg hade han i olika perioder bilen undanställd.
I fråga om påföljden anförde TR:n i domskälen: C.J. förekommer sedan 1977 under 19 avsnitt i kriminalregistret. Vid flertalet tillfällen har han dömts för olovliga körningar och narkotikabrott. Han dömdes senast d 14 juli 1987 av Svea HovR till fängelse 4 mån, varjämte villkorligt medgiven frihet till en del av 2 mån förklarades förverkad. Kriminalvårdsstyrelsen har beslutat att C.J. skall anses villkorligt frigiven d 11 aug 1987 med en återstående strafftid av 3 mån 2 dagar.
Nu aktuell brottslighet utgör återfall i brott av samma slag, för vilka C.J. tidigare lagförts. Av hänsyn till allmän laglydnad kan annan påföljd än fängelse inte komna i fråga. Härjämte bör den villkorligt medgivna friheten, för vilken redogjorts här ovan, helt förverkas.
Beträffande yrkandet om förverkande av personbilen anförde TR:n: C.J. har bestritt yrkande om förverkande av personbilen BZR 534. Från C.J:s sida har anförts att det inte är uppenbart att förverkande behövs för att förebygga fortsatt brottslighet och att det i allt fall är oskäligt att förverka bilen. C.J. har uppgivit att han köpt bilen, som är av årsmodell 1979, i febr 1987 för 23 000 kr, att bilen då gått 10 000 mil samt att det varit hans avsikt att lämna bilen till systern som håller på att ta körkört.
Genom att göra sig skyldig till upprepade olovliga körningar har C.J. visat en stor nonchalans mot gällande trafikbestämmelser. Det finns därför också en överhängande risk för återfall, därest bilen inte förverkas. Med hänsyn härtill och då ett förverkande av bilen inte framstår som oskäligt finns förutsättningar att förverka bilen.
Domslut
Domslut. TR:n dömde C.J. enligt 3 § 1 st andra meningen och 4 § 1 mom 2 st trafikbrottslagen samt 1 och 2 §§narkotikastrafflagen för olovlig körning, rattfylleri och narkotikabrott till fängelse 8 mån och förklarade villkorligt medgiven frihet helt förverkad.
Vidare förklarade TR:n personbilen BZR 534 av fabrikat Volkswagen Golf förverkad och föreskrev att beslaget skulle bestå.
Svea HovR
C.J. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle
ogilla åtalet för narkotikabrott d 31 aug 1987, utom såvitt avsåg innehav av 4,3 g cannabis, och åtalet för rattfylleri, i vart fall sätta ned fängelsestraffet samt
ogilla talan om förverkande av personbilen.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n meddelade dom d 2 dec 1987.
HovR:n biföll C.J:s vadetalan såvitt avsåg åtalet för narkotikabrott d 31 aug 1987. C.J. fälldes alltså på denna punkt till ansvar endast för innehav av 4,3 g cannabis, vilket bedömdes som ringa brott. Beträffande åtalet för rattfylleri godtog HovR:n TR:ns bedömning. I fråga om påföljden fann HovR:n lika med TR:n att C.J. borde dömas särskilt till fängelse och att den honom villkorligt medgivna friheten borde helt förverkas. Med hänsyn till utgången i fråga om åtalet för narkotikabrott d 31 aug 1987 borde emellertid fängelsestraffet sättas lägre än vad TR:n bestämt.
I förverkandefrågan anförde HovR:n (hovrättsråden Zachrisson och Grobgeld, referent, samt nämndemannen Litton) i domskälen: C.J. har i HovR:n, vad gäller frågan om förverkande av personbilen BZR 534, yttrat sig i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom. Han har därutöver bl a tillagt att den beslagtagna bilen inte är hans enda; han är ägare till 15-20 olika bilar.
Åklagaren har uppgivit att bilen BZR 534 enligt av polismyndigheten gjord värdering åsatts ett dagsvärde av 19 000 kr; bilen bedömdes vara i dåligt skick. Den var vid beslagstillfället körd drygt 14 000 mil.
HovR:n gör i denna del följande bedömning.
Bestämmelsen i 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) trädde i kraft d 1 juli 1987. Enligt §:n får ett fordon som har använts vid brott enligt lagen förklaras förverkat, om det är uppenbart att detta behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt.
Av bestämmelsens förarbeten framgår bl a följande. Ett fordonsförverkande får inte ha ett bestraffande utan skall ha ett direkt brottsförebyggande syfte. Det förutsätts en mycket restriktiv tillämpning. Fall som avses är då någon lagförs för ett stort antal upprepade trafiknykterhetsbrott under kort tid och det står alldeles klart att det skulle vara förenat med betydande trafikrisker att låta honom få behålla fordonet; motsvarande gäller olovlig körning, då det inte sällan är uppenbart att en bilägare avser att fortsätta att bruka bilen. - Situationer då §:n kan begagnas är då föraren genom upprepade brott eller på annat påtagligt sätt visat en uppenbar hänsynslöshet och det med hänsyn härtill finns en överhängande risk för återfall. - Även när brottsförebyggande skäl talar för förverkande kan det vara oskäligt att förklara fordonet förverkat. Vid bedömningen av om så skall anses vara förhållandet bör bl a fordonets värde beaktas liksom om någon annan medlem av gärningsmannens familj använder fordonet och har ett starkt behov av det: självfallet bör man vid denna bedömning vidare beakta förarens personliga och ekonomiska förhållanden (prop 1986/87:81 s 4 ff och 10 f, jfr JuU 1986/87:24 s 6 f).
I förevarande fall är C.J. i målet övertygad om olovlig körning vid sex tillfällen efter d 1 juli 1987; då han greps d 31 aug 1987 förde han personbilen BZR 534. Huruvida C.J. fört samma bil vid övriga fem tillfällen har i HovR:n inte blivit upplyst. - Ytterligare är C.J. skyldig till rattfylleri d 20 juli 1987; vid detta tillfälle förde han lastbilen BKS 004.
Fråga är till en början om det är uppenbart att förverkande av BZR 534 behövs för att förebygga fortsatt trafikbrottslighet från C.J:s sida. Det skall härvid noteras att, förutom de nyss nämnda gärningar varom C.J. övertygats, C.J. vid ett stort antal tidigare tillfällen dömts för bl a olovlig körning; dessa gärningar har dock begåtts före ikraftträdandet av den nya 7 § trafikbrottslagen, d 1 juli 1987.
Enligt 2 kap 10 § 1 st regeringsformen får straff eller annan brottspåföljd inte åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den förövades; vad som sagts om brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan. - Det kan med hänsyn härtill te sig tveksamt om. vid bedömandet av frågan huruvida ett fordonsförverkande i C.J:s fall behövs för att förebygga fortsatt trafikbrottslighet, man får ta hänsyn till C.J:s brottslighet före d 1 juli 1987. HovR:n anser dock att denna fråga i det förevarande målet knappast sätts på sin spets. Den brottslighet som C.J. efter den nya bestämmelsens ikraftträdande gjort sig skyldig till skulle i och för sig kunna anses räcka som dokumentation i avseende på risken för återfall i framför allt olovliga körningar.
Men även bortsett från detta spörsmål är det ingalunda sagt att det är uppenbart att ett förverkande av den ifrågavarande bilen i C.J:s fall skulle vara brottsförebyggande. Att beakta är nämligen C.J:s oemotsagda uppgift att han, förutom denna bil, äger ytterligare ett stort antal bilar. Om ett förverkande av den aktuella bilen nu skulle ske, är det svårt att tro att detta skulle ha någon effekt då det gäller att hindra C.J. från att fortsätta att köra bil. Det är i varje fall ej uppenbart brottsförebyggande. Vid detta förhållande, och i beaktande av vad som ovan sagts om den restriktiva tillämpning som 7 § trafikbrottslagen bör ha, skall förverkandeyrkandet lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HovR:n upphävde TR:ns domslut i vad C.J. dömts för narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen och bestämde straffet till fängelse 6 mån.
Vidare lämnade HovR:n yrkandet om förverkande av personbilen BZR 534 utan bifall och hävde beslaget på bilen med omedelbar verkan.
Hovrättsrådet Krön var av skiljaktig mening beträffande domskälen i förverkandeyrkandedelen och anförde: Jag delar majoritetens uppfattning om att brottslighet före lagändringen i en tillspetsad tolkningssituation inte utan vidare lagligen kan grunda förverkande. - Å andra sidan framstår det som verklighetsfrämmande att vid bedömandet av förverkandepåföljden helt bortse från dylika personliga förhållanden. Det kan nämligen i detta fall starkt ifrågasättas om förverkande aktualiserats av åklagaren utan denna bakgrund. Detta ger i lagens övergångsskede stöd åt en restriktiv tillämpning. - Vad angår C.J:s innehav av ytterligare ett antal bilar anser jag att denna omständighet i och för sig saknar betydelse i förverkandefrågan.
Även utan denna ackumulerade tillgång till bil hade det nämligen för C.J, liksom för var och en som notoriskt bryter mot trafikbrottlagen, varit möjligt att anskaffa ett nytt fordon. - Emellertid anser jag mot bakgrund av den restriktiva tillämpning som anbefallts i lagens förarbeten, vilket måste appliceras på såväl straffeffekt som skälighet, att bilens värde på någon nivå måste beaktas. Värdegränsen används ej sällan vid bestämmande av brottsrubrik eller för avgörande av förverkandepåföljd. Principiellt anser jag att bedömningen måste göras med utgångspunkt från personliga förhållanden i varje enskilt fall. För en person i mycket goda ekonomiska omständigheter kan förlusten av en dyrbar bil vara tämligen likgiltig och ett förverkande framstår i så fall knappast vare sig som straff eller som oskäligt. I en fallande skala beträffande den åtalades ekonomiska förhållanden måste alltså en restriktiv tillämpning av lagen utmynna i ett konstaterande av att förverkandet är rent brottsförebyggande utan inslag av straff eller oskälighet. - Det förespeglar mig att de fall lagstiftaren åsyftat främst är sådana där värdet för bilägaren är tämligen betydelselöst. Jag finner i CJ:s fall att förverkande av en bil med angivet värde framstår som såväl bestraffande som oskäligt. Det brottsförebyggande syftet får därför vika. I denna fråga kommer jag därför till samma domslut som majoriteten.
Nämndemannen Thörngreen var skiljaktig beträffande förverkandet av personbilen BZR 534 och fastställde TR:ns dom i den delen.
Riksåklagaren sökte revision och yrkade bifall till yrkandet om förverkande av personbilen BZR 534.
Även C.J. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet för rattfylleri samt straffnedsättning men HD fann ej skäl att meddela honom prövningstillstånd.
På yrkande av riksåklagaren förklarade HD i beslut d 12 jan 1988 att personbilen skulle tas i beslag från C.J.
C.J. (offentlig försvarare advokaten Å.L.) bestred bifall till riksåklagarens ändringsyrkande. I andra hand hemställde han, för det fall förverkandeyrkandet skulle bifallas, om nedsättning av det utdömda fängelsestraffet.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen B.W.).
HD (JustR:n Knutsson, Palm, referent, Lars K Beckman, Nyström och Munck) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Genom HovR:ns i dessa delar lagakraftägande dom har C.J. fällts till ansvar för ringa narkotikabrott i två fall, olovlig körning vid sju tillfällen - d 12 mars, d 20, 23 och 25 juli samt d 6, 7 och 31 aug 1987, vid det sist nämnda tillfället med bilen BZR 534 - samt för rattfylleri vid körningen d 20 juli 1987. I målet har upplysts att C.J. tidigare under tiden 1975-1987 vid 16 domstillfällen har dömts för 86 fall av olovlig körning, fyra fall av vårdslöshet i trafik, varav två år 1986, ett fall - år 1976 - av rattfylleri och ett fall - år 1980 - av s k smitning. Det har också upplysts att C.J. sedan han under tiden d 31 aug till d 17 nov 1987 suttit anhållen och häktad, på nytt ertappats med att ha kört olovligen d 17-19 nov och genom numera lagakraftvunnen dom av Katrineholms TR d 30 nov 1987 dömts för detta och viss ytterligare brottslighet.
C.J. har, hörd vid huvudförhandlingen i HD, uppgett bl a följande. Han har haft anställning hos ett bil bolag, där han arbetat med bilförsäljning och bilreparationer. Något körkort har han aldrig haft. Han har ca 5 veckor kvar av det fängelsestraff han avtjänar fn. Anställningen hos bil bolaget återfår han så snart han begär det. Han planerar att så småningom starta egen bilfirma och har redan ett antal egna bilar som han rustat upp. Han har numera sålt av en del men har kvar "en sju åtta stycken" som under tiden han nu sitter intagen är avställda och står i ett garage som han har fått låna av en kamrat. Den bil förverkandeyrkandet avser är en Volkswagen Golf, 1979 års modell, som han lagt ner mycket arbete och kostnader på och som säkert kan säljas för närmare 30 000 kr. Kort efter det att beslaget upphörde genom HovR:ns dom gav han bort bilen till sin syster, som numera tagit körkort och som redan våren 1987 fått löfte om att få den. Bilen har nu registrerats på henne. Den har funnits hos polisen alltsedan beslaget d 31 aug 1987. C.J. ringde dit och sade att hans syster skulle komma och hämta den men han har ännu inte haft tillfälle att sätta i ett nytt tändningslås.
C.J:s påstående att bilen numera har överlåtits till systern återfinns inte i det genmäle i målet som försvararen, efter besök hos och samtal med C.J. har upprättat d 8 jan 1988. Hans uppgifter vid huvudförhandlingen har varit obestämda. Det är inte möjligt att bedöma om överlåtelsen verkligen ägt rum, om den i så fall varit allvarligt menad och om systern eljest gjort ett giltigt förvärv av bilen. Skulle så vara förhållandet är systern, om hon kan styrka förvärvet, oförhindrad att framställa anspråk med hänvisning härtill utan hinder av att bilen förklaras förverkad på talan mot C.J. (jfr Berg m fl, BrB III, 3 uppl s 427 f samt vad i prop 1986/87:81 s 12 sägs om avbetalningssäljares rätt). Från C.J:s invändning om överlåtelsen kan därför bortses.
HD utgår alltså från i huvudsak de förutsättningar för bedömningen som förelåg när HovR:n dömde i målet. I HovR:ns dom har i väsentliga delar redovisats de principer som ligger till grund för den nya bestämmelsen om förverkande av fordon till förebyggande av trafikbrott. Med hänsyn till den starka restriktivitet som enligt förarbetena skall iakttas i tillämpningen kan inte, som HovR:n antagit, de sex körtillfällena i juli och aug 1987 ensamma grunda ett tillräckligt säkert antagande om återfallsrisken. Det måste i vart fall när det gäller olovliga körningar krävas ett underlag från en betydligt längre tidrymd och dessutom upprepade lagföringar som visar, att normala påföljder är verkningslösa för att hindra fortsatta överträdelser av samma slag. Om däremot hänsyn tas till trafikbrotten och ingripandena före förverkandebestämmelsens ikraftträdande d 1 juli 1987, framstår förevarande fall när det gäller faran för fortsatt brottslighet som ett typexempel på vad lagstiftaren måste ha syftat på när lagändringen genomfördes.
C.J. har, med utgångspunkt i HovR:ns domskäl, gjort gällande att bestämmelserna i 2 kap 10 § regeringsformen utesluter att något brott före d 1 juli 1987 kan inverka på frågan om förverkande enligt den nya bestämmelsen. Grundsatsen att en gärning i princip inte kan sanktioneras med annan påföjd eller rättsverkan än som var föreskriven när den företogs kan emellertid inte hindra att gärningen beaktas när återfallsrisken skall bedömas med anledning av ett senare begånget brott.
Den överhängande risken för att C.J. inte heller i fortsättningen vill eller förmår avhålla sig från att köra bil fastän han inte har körkort bekräftas ytterligare av de olovliga körningar han gjorde sig skyldig till när han frigavs efter frihetsberövandet i anledning av körningen d 31 aug. Det fordras emellertid inte bara en risk för återfall utan också att just ett förverkande uppenbart behövs för att förebygga nya trafikbrott. Som HovR:n funnit kan det synas vara en föga effektiv åtgärd för att hindra fortsatt lagtrots att beröva C.J. möjligheten att använda en av alla de bilar han uppenbarligen förfogar över. Det kan emellertid inte ha varit lagstiftarens mening att en förverkandeåtgärd skall få bero av om den tilltalade redan har eller lätt kan skaffa sig tillgång till andra fordon. I motiven till 1987 års lagändring har också, samtidigt som tanken på förverkande i bestraffningssyfte avvisats, framhållits att åtgärden är ett medel som är ägnat att öka respekten för gällande regler (se nämnda prop s 6).
Bilens värde, som får antas röra sig om ca 25 000 kr, kan med hänsyn till omständigheterna i detta fall inte anses tala emot ett förverkande av den. Inte heller i övrigt framstår ett förverkande som oskäligt.
Riksåklagarens talan skall alltså bifallas. Det C.J. ådömda fängelsestraffet bör som en följd av detta sättas ned (jfr samma prop s 12).