SOU 1926:32
Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
N +” (;(
oå (- - CU",
&( 4. IOTQ'
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE
_ ANGÅENDE . L RÄTTEqÅNGSVÄSENDETJS OMBILDNING *
ANDRA DELEN' RÄTTEGÅNGENTtBROTTMÅL
..STOÅCÅKH'OLM_ 1926
2
" stedt.
_ rätterna. Norstedt. 28 s. J
Stasi.... ...ffenulg'
a.; ansatt-1.11... 1—9'2'6
Kronologisk för-_teokni'ng
Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens be- gränsning i vissa främmande länder av John Nordin jämte uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörandejarbotstidens begräns- ning, sammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till . socialstyrelsens den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. Nor- (4), 211 s. S. Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträ- denns avlöningsförhållanden och anetälluingsvillkor. Nor- stedt. 32 s. Ju. 1921 års pensionskommittée betänkande. 7. Betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag. Idun. 51 s. Fö. Postverket. Kort översikt av dess historia, rörelse och organisation. Av M. Marcus. Tiden. (8), 68 s. Fi. Utredning angående det svenska skolväsendets organisa- tion. Norstedt. xij, 462, 151 5. E. P. M. angående tätare tingssammanträden i härads- u. Betänkande och förslag, avgivet den 12 maj 1926 av de jämlikt kungl. brev den 18 juni 1925 tillkallade sak- kunniga för förenkling av förvaltningsorganlsationen vid Enlig?! högre och lägre truppförband. Norstedt. vj, 222 s. 0. Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Norstedt. 846 s. Ju. . Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa
arbetsovilligu och samhällsvådliga m. &. författningar. Norstedt. x, 184 s. S. Betänkande med förslag angående gymnastiska central- institutets verksamhet och därmed sammanhängande frågor. Norstedt. vj, 141 5. E. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning & flottans stationer och varv samt örlogs- depläg i Göteborg. Del 1. Flottans varv. Beckman. 143 B. 0. ' Förslag till handbok för svenska kyrkan. Uppsala, A_lm- ' qvist & Wiksell. xij, 402 s. E. Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och armerad betong (betongbestämmelser), andra upp— lagen jämte tilläggsbestämmelser. Norstedt. 44 5. K. Tilläggsbestämmelser (tillägg nr 1) till de den 27 mars 492; fastställda normalbestämmelser för leverans och
provning av cement (cementbestämmelser). Särtryck nr 1926: 18. Norstedt. 2 s. K. . Betänkande med förslag till lag angående uppsikt å. vissa jordbruk. Norstedt. (2), 72 s. Ju.
16.
17.
18. 19.
20.
22
28
24.
lo m
20.
27.
28.
29. 30". lll.
32
133.
Betänkande och förslag angående ordnandet av bangårde- förhållandena i Göteborg. Göteborg, Handelstidningen. vi, 90 s. 15 p]. K. Betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri. Idun. lv, 155 s. Ju. Betänkande angående beskattning av inländskn juridiska personers inkomst och förmögenhet. Marcus. 136 s. Fl. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å. nottans stationer och varv samt örlogs- depån i Göteborg. Del 2. Flottans stationer utom varven. Beckman. 116 s. 1 past.-tab. Fö. Betänkande angående ändringar i hovrättcrnas organisa- tion, aråietssätt och löneförhållanden m. m. Marcus. 203 s. 11.— . Utlåtande med förslag angående statsbidrag till nyodling
och betesförb'attriug å. ofullständiga jordbruk. Thule. 35 S. 0. . Betänkande rörande den ekonomiska försvarsberedskapens örganisation. Beckman. 39 s. Fö. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 5. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Stockholms län. Beckman. 29 s. 2 kart. Jo. Ingenjör Nils Ekwalls utredningar 6. Utredning beträf— fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Uppsala län. Beckman. 21 s. 2 knyt. Jo. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 7. Utredning beträf- fande planmäs'slg elektrifiering av landsbygden inom Södermanlands län. Beckman. 24 s. 2 kart. Jo. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 8. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Göteborgs och Bohus län. Beckman. 21 s. 2 kart. Jo. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 9. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Älvsborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo.— ]ngenjör N. Ekwalls utredningar. 10. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Skaraborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo. Betänkande ang. statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd m. m. Marcus. 86 s. 2 kart. Jo. Betänkande och förslag ang. värdering och disposition av kronan tillhörig mark i Vaxholm. Beckman. 75 s. 1 karta. Fö. Processkommissionens betänkande angående rättegångs- väsendete ombildning. Första delen. Domstolsförfattnin- gen. Norstedt. (2), xv, 239 s. Ju. Processkommissionens betänkande angående rättegångs- väsendets ombildning. Andra. delen. Rättegången i brott— mål. Norstedt. 812 s. Ju. Processkommissionens betänkande angående rättegångs— väsendets ombildning. Tredje delen. Rättegången i tvistemål. Norstedt. 246 s. Ju.
.... ,-.. ..
_.u_4 4... ___—..
.._.__'_.A.._a.___ .....- ...... ...en. :.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926: 32 JUSTITIEDEPARTEMENTET
PROCESSKOMMISSIONENS
'BETÄNKANDE
ANGÅENDE
RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS OMBILDNING
ANDRA.DELEN
RÄTTEGÄNGEN 1 BROTTMÅL
STOCKHOLM 1926 zoner.. noxrsrcxsnmr. P. A. sossrnn'r & BÖNEB 242894
Allmänna grunder för rättegången i brottmål.
Stratfprocessens väsen.
De karakteristiska drag, som utmärka, å ena sidan, rättegången i tvistemål, och, å andra sidan, rättegången i brottmål, bero i främsta rummet på den olik- het, som råder mellan föremålen för dessa. två skilda processarter. Härav bestämmas de typiska skiljaktigheterna mellan dem. Dessa. skiljaktigheter ha
principen, under det att straffprocessen behärskas av officialprincipen. mmm rättsanspråk, som äro den ordinära civilprocessens föremål, kunna uppfyllas och förverkligas utan någon som helst medverkan från rättsskipnings— organens sida. Om gäldenären frivilligt betalar sin skuld eller leverantören fullgör den leverans, han åtagit sig, har den berättigade parten uppenbarligen intet behov att anlita statens rättsskipningsorgan; han har fått sin rätt utan de— ras hjälp. Även om tvist parterna emellan uppstår, kunna de vanligen, om de så önska-, fritt slita tvisten genom en överenskommelse, vars innehåll så långt som den allmänna avtalsfriheten råder bestämmes av dem själva och icke intres- serar samhället. Först om ej heller frivillig överenskommelse kan ernås, åter- står rättegången. Denna blir sålunda endast den sista utvägen för tvistens av- görande. Det måste sålunda bero på den enskilde parten, om en dylik rättegång skall anhängiggöras eller ej. Av vad nu anförts måste också följa, att det van- ligen ankommer på denne att bestämma omfattningen av det anspråk, som rätte- gången skall avse. Om käranden vill avstå från en del av sitt anspråk, måste detta stå honom fritt, liksom å andra sidan svaranden måste äga att helt eller delvis medgiva kärandens anspråk. Någon anledning att förhindra detta har samhället i regel icke. Under vissa omständigheter kan de enskilda parternas frihet att gestalta den vanliga oivilprocessen gå än längre. Även ett erkännan- de av en av motparten till stöd för sin talan åberopad faktisk omständighet måste domstolen i allmänhet godtaga utan att fordra närmare utredning om san— ningen därav. _ Privaträttsliga mellanhavanden enskilda parter emellan kunna visserligen va- ra även av en annan natur. Ett offentligträttsligt intresse kan hava dragit mycket snäva gränser kring parternas befogenhet att ordna rättsförhållandet efter sina enskilda önskningar. Detta gäller exempelvis inom äktenskaps- och föräldrarättens områden. Tendensen att utvidga området för ett dylikt offent— ligträttsligt intresse gör sig tydligen också allt starkare gällande med en sam- hällsåskådning, som lägger vikt vid de sociala förhållandenas ordnande genom
det allmännas ingripande. Dessa fall utgöra dock alltjämt undantag från den typiska civilprocessen och dess föremål.
Annorlunda förhåller det sig däremot med straffet och dess utkrävande. En- ligt nutida samhällsuppfattning är utkrävandet av straff för ett begånget brott icke en den enskilde förorättades sak utan en samhällets uppgift. Någon förändring häri föranledes icke därav, att i straffets ställe sättes en skydds— åtgärd, såsom tvångsuppfostran av ungdomliga förbrytare eller internering av kroniska brottslingar. De värden och intressen, som bliva skyddade genom straffrätten, äro ställda i samhällets hägn; mot deras kränkande inskrider detta med sin straffande verksamhet. Fattas brottet sålunda som en kränkning av den allmänna rättsordning, som staten har till uppgift att värna och upprätt- hålla, så. framgår därav visserligen, att straffet skall genom samhällets för- sorg följa på brottet, men samhällets väl bjuder också, att straffet drabbar allenast den, som förövat brott, och allenast i mån av hans brottslighet. Här- av följer, att straff icke kan utkrävas blott på grund av en frivillig under- kastelse. Frågan, huruvida och till vilket mått straff i ett visst fall skall åläggas, kan icke avgöras genom någon de enskildas överenskommelse utan måste prövas genom ett av statens organ företaget förfarande, som innebär trygghet för att samhällets intressen bliva iakttagna. Detta förfarande ut- gör den egentliga straffprocessen, till vilken knyta sig regler om straffets verk- ställande.
Ett straffprocessuellt förfarande är sålunda nödvändigt för att överhuvud taget lagens straffbud skola kunna förverkligas. Ingen kan underkasta sig ett straff, vartill han icke blivit i behörig ordning dömd. Härav följer, att samhället måste sörja för att, när ett brott blivit förövat, initiativ till ett straffprocessuellt förfarande blir taget och prövningen, huruvida straff skall ådömas, därmed åvägabragt. Detta åtalsinitiativ blir alltså en uppgift för statens organ. Vilket statens organ, som har denna uppgift, är en fråga om den lämpligaste metoden för vinnande av straffproces— sens syfte. Anförtrodd åt statens organ är befogenheten att beivra ett brott också en plikt att åtala brottet. Åtalet kan icke efter godtycke uppgivas, även om åt åtalsmyndigheterna lämnas en begränsad rätt att pröva, huruvida i ett visst fall samhällets intresse påkallar åtal eller icke. Det straffprocessuella för- farandet måste också avse en undersökning," vilket brott verkligen blivit be- gånget och under vilka omständigheter detta skett, för att domstolen på grund därav skall kunna pröva, om straff skall ådömas och i så fall vilket straff. Vid denna undersökning får domstolen icke nöja sig med den åtalades medgivande eller erkännande. Den åtalade kan icke påtaga sig ett straff genom med- givande eller erkännande; däri ligger ingenting annat än ett medel att uppdaga sanningen i målet.
Då. statens organ i straffprocessen skola vara verksamma för sanningens ut- redande i målet, måste de för detta ändamål utrustas med vittgående befogen- heter och därigenom vinna en betydande övervikt gentemot den tilltalade. Blir denne det oaktat icke övertygad om att hava begått brottet, måste detta lända till hans fördel. Samhällets intresse är icke blott att den skyldige fälles
utan ock att den oskyldige frikännes. Med nutida uppfattning om förhållandet mellan samhället och individen är det ej mindre viktigt, att en oskyldig frikän- nes, än att en skyldig dömes.
Liksom inom civilprocessen statens intresse i tvisteföremålet inom vissa grup— per av mål gör sig mer eller mindre starkt gällande, så företer också straff— processen avvikelser i motsatt riktning. I mindre mål framträder stundom det allmännas intresse svagare, och åt den enskilde genom brottet förorättade, måls- äganden, kan överlämnas befogenhet att efter sitt skön avgöra, om åtal skall äga rum eller ej, och att utföra åtalet. Under vissa omständigheter kan målsägan- dens angivelse vara villkor för anhängiggörandet av åtal också i grövre brott- mål. I de lindrigaste målen kan också åt den tilltalades medgivande stundom givas en betydelse, som tämligen nära överensstämmer med vad som gäller i civil- processen. Dessa avvikelser från den typiska straffprocessen äro i vissa av- seenden återstoder av en äldre tids uppfattning av straffets utkrävande som en målsägandens sak. I andra avseenden innebära de åter ett fullt medvetet utnytt- jande i det allmännas tjänst av målsägandens naturliga intresse att få sin motpart straffad, eller kunna de bero på. hänsyn till målsägandens intresse att åtal icke kommer till stånd. När under vissa särskilda förutsättningar den tilltalades frivilliga underkastelse godtages som grund för strå-ffs utkrävande, sker detta på grund av övervägande praktiska lämplighetshänsyn.
Enligt vissa rättsordningar är det icke blott frågan om' straffs ådömande eller om förordnande om en skyddsåtgärd i straffets ställe som behandlas i straffpro- cessens former; i denna ordning kunna också privaträttsliga följder av en brotts- lig gärning, exempelvis målsägandens skadeståndsanspråk på grund av brottet, bliva av domstol prövade. I den mån så sker, måste tydligen civilprocessens grundsatser och icke straffprocessens komma till tillämpning. Jämväl dessa fall utgöra sålunda avvikelser från den typiska straffprocessen.
Äldre germansk rätt vilade på den grundsatsen, att utkrävandet av straff för ett brott var en den kränkts målsägandens enskilda angelägenhet. Här- efter var också rättegångsförfarandet inrättat. Förfarandet i brottmål ge- staltade sig alltså i huvudsak så som nu anses utmärkande för den typiska civilprocessen. Endast" så småningom hava rättegångsordningarnw anpassats efter den nutida uppfattningen om straffets väsen och därmed kommit att vila på1 de här ovan angivna straffprocessuella grundsatserna. Utvecklingen i skilda länder har därvid dock ingalunda fortskridit lika snabbt.
Den äldre svenska straffprocessen betraktade liksom den germanska rätten i allmänhet straffets utkrävande såsom en målsägandens enskilda sak. Den nutida svenska straffprocessen har naturligtvis dock ej kunnat undgå att i huvudsak präglas av de nutida grundsatsema härutinnan, även om den längre än de flesta andra besläktade rättsordningar i vissa hänseenden bibehållit regler, som uttrycka en gången tids uppfattningssätt.
Ännu 1734 års lag intog visserligen den ståndpunkten, att åtalsinitiativet var en 'den enskilde målsägandens angelägenhet, men denna ståndpunkt var redan då i väsentliga hänseenden modifierad. I fråga om grövre brott var det enligt 1 kap. 1 % straffbalken för målsäganden en plikt att åtala, vilken
l
plikts åsidosättande ådrog honom straff och medförde, att statens åtalsmyn- dighet hade att subsidiärt åtala, varjämte enligt 4 kap. 1 % rättegångsbalken jämväl domstolen tillkom initiativ till rannsakning beträffande grövre brott. Även därutöver hade, på sätt i 15 kap. 16 % rättegångsbalken anty— des, offentlig åklagare åtalsinitiativ. Genom förbättrandet av åtalsmyndig- heterna och genom praxis kom sedermera åtal genom offentlig myndighet att bli alltmera framträdande. I 19 % 1 punkten promulgationslagen till 1864 års strafflag uttalas som regel, att sådan myndighet har rätt och plikt att åtala alla brott, som icke äro undantagna från allmänt åtal. I åtskilliga fall är det allmänna åtalet dock beroende av angivelse från målsäganden, och i fråga om . ett icke ringa antal brott, huvudsakligen av lindrig natur, är åtalet förbehållet uteslutande målsäganden. Betydelsefull i förevarande hänseende är likaså den svenska rättens regel om den principiellt obegränsade åtalsbefo- genhet, som tillkommer målsäganden. Denna befogenhet är icke beroende'av vederbörande åtalsmyndighets vägran att åtala utan inträder omedelbart vid brottets förövande, och den är undantagen allenast beträffande några få brott.
Den ståndpunkt, som den gällande svenska rätten intar i nu berörda hänseen- den, beror ej blott därpå, att det svenska uppfattningssättet segare än de flesta andra folks velat bibehålla ett starkt inflytande för målsäganden på frågan om brotts beivrande, utan i icke ringa mån också på det svenska åklagarväsendets bristfälliga organisation. Då en av rättegångsreformens viktigaste uppgifter måste bliva att skapa en bättre åklagarkår, kommer detta att medföra, att ur denna synpunkt ej längre avgörande hinder möter mot att genomföra en sådan ordning i fråga om målsägandens ställning till brotts beivrande, som närmare överensstämmer med nutida uppfattning om statens uppgifter och straffets vä- sen. Den begränsning av målsägandens åtalsbefogenhet, som därvid närmast bör ifrågakomma, går ut över den omedelbara åtalsrätt, som nu endast med några få undantag tillkommer honom. Däremot torde också målsägandens angivelse böra i lagstiftningen bibehållas som villkor för åtal av vissa. brott samt åt målsäganden uteslutande anförtros att beivra vissa mindre brott.
Inkvisitorisk eller ackusatorisk process.
Straffprocessens närmare gestaltning måste i främsta rummet bestämmas av dess uppgifter. Går straffprocessen ut 'på att tjäna det offentliga intresset att begångna brott må bliva bestraffade och får straffet utkrävas endast på grund av en undersökning av vad som är sant i målet, måste det straffprocessuella för- farandet så inrättas, att, så snart tillräcklig anledning föreligger, en sådan un- dersökning blir verkställd och att den verkställes på sådant sätt, att 'den lämnar den statens myndighet, som skall pröva frågan, domstolen, erforderligt material för denna prövning.
Inom denna ram finnas emellertid skarpa motsättningar i fråga om ordnan- det av rättegångsförfarandet. Den historiska erfarenheten visar, att straff- processens syften kunnat fullföljas efter huvudsakligen två olika grundsatser,
inkvisitions— och ackusationsprinciperna. Sällan förekommer numera någon av dem tillämpad i sin renhet. En straffprocess med element från båda är det vanliga. Men varje straffprocess eller åtminstone varje skede av en sådan får dock i större eller mindre grad sin prägel av den ena eller den andra prin— cipen.
Det utmärkande för den inkvisitoriska processen i dess renhet består däri, att hela den uppgift, som skall fyllas i straffprocessen, lägges på _domstolen. För att domstolen skall inskrida fordras endast, att den på ett eller annat sätt fått kännedom om att ett brott ägt rum, men det kräves varken yrkande från någon målsägande eller åklagare eller från början ens någon viss för brottet misstänkt person. Förfarandets omfattning bestämmes helt och hållet av domstolen och kan förändras allteftersom undersökningen fortskrider. På domstolen ensam ankommer det att sörja för att de för förfarandets fortsät- tande nödvändiga åtgärderna bliva vidtagna och att det bevismaterial, som erfordras för uppdagande av sanningen i målet, blir samlat. Undersökningen fortgår, tills domstolen anser den böra avslutas. När den avslutas, har dom- stolen att, obunden av yrkanden, som kunna framställas från ena eller andra sidan, döma i målet på grund av vad sålunda framkommit.
Då domstolen alltså ensam bär ansvaret för utredningen i målet, får dom- stolsförfarandet tydligen karaktären av en mot den misstänkte riktad under- sökning. Det allmänna och den misstänkte stå icke som parter mot varandra, utan den misstänkte blir framför allt ett medel att av domstolen brukas för san- ningens utletande, ett undersökningsobjekt. Då den misstänkte helt naturligt för detta ändamål i regel måste betraktas som det värdefullaste medlet, kommer domstolens undersökning framför allt att gå ut på att av den misstänkte få de nödvändiga upplysningarna. Förhöret med den misstänkte blir det viktigaste momentet i processen, hans erkännande det förnämsta bevismedlet.
Då ledningen av förfarandet i den inkvisitoriska processen från dess början till dess slut ligger i en och samma myndighets, domstolens, hand, kommer Också hela förfarandet att fortlöpa i ett sammanhang. När efter det första efterforskningsförfarandet misstankarna riktas mot en viss person, fortskrider processen under domstolens ledning utan att genom någon förändring i förfa- randets natur ett nytt skede av detsamma framträder.
Den efter ackusatorlska grunder ordnade processen förutsätter åter vid sidan av domstolen ett_ särskilt organ för att föra åtalet mot den misstänkte. På detta organ beror det, huruvida åtal skall anhängiggöras inför domstolen och 1 vilken omfattning detta skall ske. Rättegången är ordnad som en förhandling inför domstolen mellan den, som sålunda för åtalet, å ena sidan, och den miss- tänkte, å andra sidan. Dessa få sålunda ställningen av parter i målet, vilka, om de också ej kunna vara likställda, dock hava att var i sin mån sörja för att allt bevismaterial förebringas. Då den misstänktes egen verksamhet i sådant syfte ofta icke kan påräknas i full utsträckning, fordrar en tillfredsställande ackusatorisk rättegångsordning, att, när den misstänkte kan väntas icke vara i stånd att själv föra sin talan, en särskild försvarare ställes vid hans sida för försvaret: behöriga utförande. Vad sålunda i målet förebringas utgör grundval
för domstolens prövning av detsamma. Före denna prövning inskränker sig domstolens uppgift till att leda förhandlingen och upprätthålla ordning och reda i målet.
I en ackusatorisk process, där ett statens organ har att utföra åtalet, bör en från det senare skedet av rättegången skild förundersökning för målets förberedande med eller utan medverkan av domstolen alltid föregå själva. huvud— förhandlingen i målet. Denna förundersökning bildar grundval för avgöran- det av frågan om åtal skall äga rum, men tjänar också syftet att samla ma— terialet till huvudförhandlingen och på sådant sätt underlätta dess koncentra- tion. Den framträder därigenom som ett från huvudförhandlingen skilt skede av förfarandet. Huvudförhandlingen inför domstolen, vid vilken allt bevis- material måste förebringas, utgör åter den del av förfarandet, på vilken dom- stolen grundar sitt avgörande.
Mellan dessa till sina huvuddrag skildrade två olika rättegångsformer finnas mellanformer, där inkvisitoriska och ackusatoriska drag förekomma blandade med varandra. Sådana mellanformer utgöra, som nämnts, i själva verket nä- stan alla nutida rättegångsordningar.
Bland dessa mellanformer utmärkes en grupp därav, att särskilda organ för åtalet och stundom jämväl för försvaret äro inrättade vid domstolens sida men likväl domstolen främst bär ansvaret för undersökningen av vad som är sant i målet och jämväl leder processen i överensstämmelse därmed. Ofta har dom- stolen också ett avgörande inflytande på frågan, om åtal skall anställas, och på den undersökning i målet, som erfordras för beslut därom. De för åtalet och försvaret inrättade organen hava i en sådan process huvudsakligen en domsto- len biträdande, endast i vissa riktningar självständig uppgift. En rättegångs- ordning, inrättad efter sådana grunder, brukar kallas inkvisitorisk i ackusato- riska former.
Andra mellanformer mellan den inkvisitoriska och den ackusatoriska straff- processen fasthålla vid den senares grundtankar, men giva domstolen en viss i förhållande till parterna kontrollerande och supplerande uppgift. Visserligen ä1o parterna 1 främsta rummet ansvariga för utredningen 1 målet, men domsto- len har att tillse, att deras verksamhet 1 sådant syfte är tillfredsställande, och att i motsatt fall själv sörja för att utredningen blir fullständig. En sådan rättegång är en i viss mån modifierad ackusatorisk straffprocess.
Äldre tiders straffprocess, som avsåg en den kränkte målsägandens enskilda talan om straff mot brottslingen, var en ackusatorisk rättegång. Först en rätte- gångsordning, där samhällets intresse i den brottsliges bestraffande blev för- härskande, utgjorde en gynnsam jordmån för den inkvisitoriska rättegången. Utvecklad under kyrkligt inflytande i den kanoniska rätten, kom inkvisitions- processen under medeltiden och början av den nyare tiden att få allt starkare ”fäste i de kontinentala europeiska samhällenas rättegångsväsen. Endast i en- staka länder kunde den icke oinskränkt göra sig gällande. Särskilt i Eng— land levde en ackusatorisk straffprocess alltjämt kvar, om också inkvisitoriska rättegångsformer även där ingalunda voro främmande. Jämväl den svenska
rättegångsordningen var starkt inkvisitoriskt färgad, men den upptog icke kontinentens mest utpräglade inkvisitoriska processformer.
På det. europeiska fastlandet medförde först franska revolutionen och dess följdföreteelser en brytning med det inkvisitoriska rättegångsväsendet. Som i många andra avseenden tjänade även här förhållandena i England som före- bild. I de flesta länderna voro traditionerna dock ännu så starka, att väsent— liga inkvisitoriska drag i rättegången alltjämt med seghet fasthöllos. Först de senaste årtiondena hava kännetecknats av en utveckling mot en renare ackusa- torisk process. I Danmark och Norge har reformarbetet härutinnan medfört anmärkningsvärda framsteg.
Den engelska straffprocessens ackusatoriska karaktär framträder under pro- cessens hela förlopp. Det under förundersökningen försiggående samlandet av bevismaterial i målet ligger uteslutande i parternas händer. Domstols befatt- ning med målet under detta skede begränsar sig därtill, att deti regel ankommer på denna att fatta beslut om tvångsmedels användande, varvid dock alltid ini- tiativ från parts sida kräves, och beslutet fattas på grund av parternas upplys- ningar och bevisning. Allteftersom förundersökningen framskrider, skall vi- dare det åvägabragta bevismaterialet framläggas för domstol, som därvid i den misstänktes intresse kontrollerar, om förundersökningen fortgår i behörig ord- ning. Domstolens befogenhet att inställa fortsättandet av denna undersökning utgör därvid ett inkvisitoriskt drag liksom regeln, att det vid förundersöknin- gens slut i de flesta fall beror på domstolen, om åtal må anhängiggöras eller icke.
Huvudförhandlingen i den engelska straffprocessen är utpräglat ackusatorisk. Bevisningen förebringas på parternas initiativ och i den ordning de begära. Liksom under förundersökningen ledas också under huvudförhandlingen vittnes- förhören av parterna. Vid prövningen av målet är domstolen bunden av åtalets omfattning och i regel jämväl av dess rubricering av brottet.
I fråga om begagnandet av den misstänkte som upplysningskälla framträder den engelska straffprocessens ackusatoriska karaktär särskilt starkt. Så snart någon anhållits som misstänkt för ett brott, skall den anhållande meddela honom, att han icke behöver lämna någon upplysning och att vad han säger kan brukas som bevis i målet. Varken under förundersökningen eller under huvudförhand- lingen får därefter riktas någon fråga till honom om något rörande målet vidare än en allmän fråga huruvida han förnekar eller erkänner brottet. Genom en lag av 1898 fick den misstänkte emellertid rätt att på egen begäran höras som vittne i målet. Begagnar han sig härav, blir han korsförhörd på samma sätt som varje annat vittne.
Det överensstämmer icke med engelskt uppfattningssätt att med sträng konse— kvens praktiskt tillämpa en viss teoretisk utgångspunkt. Ehuru parterna i den engelska straffprocessen utan tvivel uppfattas vara. främst ansvariga för ett måls utredning, anser sig domaren dock icke vara befriad från allt ansvar härutinnan. Upptäcker han någon bristfällighet, fattar han det som sin plikt att rikta parternas uppmärksamhet därpå för dess avhjälpande, men han tvekar ej heller att vid behov själv taga det erforderliga initiativet. Denna den engelska rättens ståndpunkt sammanhänger med ett egendomligt drag hos den engelska
straffprocessen. Parallellt därmed att det offentliga åklagarväsendet i England först tämligen sent och mycket långsamt nått en mera betydande utveckling, har det i regel fått förbliva en den misstänktes enskilda angelägenhet att sörja för ”försvarare. Därvid har givetvis den ställning, som den misstänkte, enligt vad nyss sades, har i den engelska straffprocessen, också varit av betydelse. Om av denne endast begärdes passivitet, kunde han lättare undvara biträde till sitt försvar. I samma mån det offentliga åklagarväsendet utvecklats och helt visst jämväl i följd av den förändrade ställning den misstänkte fått genom sin befogenhet att på egen begäran få höras som vittne, hava offentliga, av det allmänna gottgjorda försvarare börjat komma i bruk. Men alltjämt förekomma de i anmärkningsvärt ringa omfattning. Domaren har därigenom kommit att fatta sin uppgift jämväl såsom ett skydd för den tilltalade mot motparten, som »the counsel of the prisoner».
De franska och tyska och de med dessa närmast besläktade rättegångsord— ningarna i brottmål hava skapat en fullständigare organisation av offentliga åklagare och försvarare och hava sålunda i detta hänseende i högre grad än den engelska de yttre förutsättningarna för en ackusatorisk straffprocess. Det oaktat hava de i flera väsentliga hänseenden en inkvisitorisk prägel.
Först och främst är förundersökningen alltjämt utpräglat inkvisitorisk. I stor utsträckning ledes den nämligen av domstolen, även om denna endast sällan och i vissa länder aldrig inleder undersökning av eget initiativ, utan förutsätter anmälan från polis- eller åklagarmyndighet. De skilda undersökningsåtgär- derna kunna med endast vissa undantag företagas utan att åklagaren, den miss- tänkte eller hans försvarare äro närvarande. Förhören med den misstänkte in- taga en framträdande plats vid utredningen. En tendens till modifikationer i dessa hänseenden har dock gjort sig gällande i vissa länder. Sålunda infördes i Frankrike genom en lag av 1897 den regeln, att, om den misstänkte icke ut- tryckligen samtycker därtill, må han icke förhöras eller konfronteras med vittne eller föremål annorledes än i sin försvarares närvaro. I Geneve har man tagit ännu ett steg i samma riktning. Åklagaren eller den misstänkte äger fram- ställa begäran, att varje undersökningsåtgärd skall företagas i deras närvaro, varvid de dock icke äga yttra sig. Om en sådan begäran blir av motparten be- stridd, ligger avgörandet hos undersökningsdomaren. Enligt den nya italienska straffprocesslagen behandlas åklagaren och den misstänkte olika i förevarande hänseende. Åklagaren har alltid rätt att närvara och att framställa yrkanden rörande undersökningens fortgång, men den misstänktes och hans försvarares motsvarande befogenheter äro däremot mycket kringskurna.
Ett inkvisitoriskt drag hos de ifrågavarande rättegångsordningarna ligger vidare däri, att det i stor utsträckning tillkommer domstolen att pröva, om åtal skall få anställas.
Huvudförhandlingen bär åter en mera ackusatorisk prägel. På parterna an- kommer det därvid i främsta rummet att förebringa materialet i målet och att utföra var och en sin talan. Förhören med vittnen och sakkunniga ledas dock av domstolen. Och ett av domstolen anställt inkvisitoriskt förhör med den till- talade utgör särskilt i den franska processen ett viktigt moment av utredningen.
Domstolen är givetvis också befogad att i fråga om materialets förebringande ingripa kontrollerande och supplerande gentemot parterna. Vid målets prövning är domstolen icke bunden av åklagarens yrkande i fråga om den åtalade gär- ningens rättsliga rubricering eller straffmätningen.
Vid mindre brott gestaltar sig processen vida mera ackusatorisk än nu skild- rats. Undersökningsdomarens verksamhet bortfaller där helt och hållet, och på åklagaren ankommer väsentligen att samla bevismaterialet i målet. Egen- domliga avvikelser förete i fransk rätt också mål om brott, där brottslingen träffats på bar gärning eller under omständigheter, som i praxis likställas därmed.
Även den norska och den danska straffprocessen räkna i viss omfattning. med en förundersökning, ledd av domstol. Men det inkvisitoriska draget har mildrats därigenom, att parterna i regel äro berättigade att närvara och fram- ställa sina yrkanden. Och i synnerhet i den danska lagen hava strävandena efter ett ackusatoriskt gestaltat förfarande tagit sig än mera framträdande ut- tryck. Det skall sålunda där främst bero på parterna att under förundersök- ningen samla bevismaterialet, om än praxis avviker härifrån i icke ringa grad.
Vid sidan av den rättsliga förundersökningen har särskilt i den norska rätte- gångsordningen ett av åtals- eller polismyndighet ensam lett förberedande un- dersökningsförfarande en viktig plats. Domstolens ställning till detta är endast i vissa riktningar kontrollerande; den väsentliga verksamheten för bevismateria- lets samlande ligger i nämnda myndighets hand. Sedan denna verksamhet av- slutats, äger den misstänkte att å sin sida vidtaga åtgärder för fullständigande av materialet.
Ackusatorisk är både den norska och den danska rättegångsordningen däri, att åtalsbeslutet alltid helt beror på åtalsmyndighetens och icke på dom- stolens prövning. En jämkning i motsatt riktning ligger åter i de nämnda lagarnas stadganden, att i fråga om mål, som tillhöra den lägre brottmåls- domstolen, domaren under den förberedande behandlingen kan döma till ansvar utan att formligt åtal anställts, så snart den misstänkte inför domaren av— givit ett oförbehållsamt erkännande och samtycker till att saken sålunda av- göres.
I båda länderna är huvudförhandlingen ackusatoriskt ordnad. Detta fram- träder bland annat därutinnan, att parterna leda förhören med vittnen och sakkunniga. Domstolen har därvid befogenhet att ingripa för att rätta misstag eller hindra missbruk, liksom den naturligtvis i allmänhet äger taga initiativ för att fullständiga det av parterna. förebragta bevismaterialet.
Den äldre svenska straffprocessen var liksom den germanska över huvud acku- satorisk. Men så småningom övergick man även hos oss till en inkvisitions- process, om ock denna, som förut nämnts, ej utfördes i sina yttersta konsekven- ser. De regler 1734 års lag i ämnet upptager äro ganska ofullständiga; dess straffprocess bör dock betecknas som inkvisitorisk, ehuru den bär åtskilliga ackusatoriska drag. Sedermera har, framför allt genom praxis men även genom lagstiftning, otvivelaktigt en utveckling i ackusatorisk riktning ägt rum. Man
plägar numera beteckna vår straffprocess såsom inkvisitorisk i ackusatoriska former. . xx—Dernaekusatoriska formen framträder särskilt däri, att domstolen i allmänhet ej tager initiativ till öppnande av en rättegång i brottmål. Lagen i dess ur- sprungliga lydelse förutsätter, att rättegången i regel inledes genom angi- velse av målsäganden eller käromål av allmänna åklagaren (1 kap. 1 % straff- balken). Härifrån göres dock det viktiga undantaget i inkvisitorisk riktning, att vid rykte om grovt brott häradshövdingen skall uppbåda särskilt ting, »ändå att ingen därå kärer» (4 kap. 1 % rättegångsbalken). Detta stadgande är fortfarande formellt gällande, men en direkt tillämpning av detsamma lär nu— mera sällan förekomma. I allmänhet inledes nu en brottmålsrättegång därmed, att åklagaren eller målsäganden stämmer eller låter stämma den han vill åtala E' till rätten (11 kap. 34 % rättegångsbalken enligt lydelsen i lag den 10 juli i 1899). Beträffande häktad ifrågakommer dock ej stämning eller annat formligt åtalsbeslut, utan häktningen träder i stället. Domstol har att på anmälan om häktningen utsätta rannsakning med den häktade (lag den 2 juli 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad; jfr för äldre tid 1 kap. 2 & straff- balken och förordningen den 10 april 1810). 'Till denna rannsakning kallas na- turligen vederbörande åklagare, men då häktningsbeslutet ofta ej bestämt an— giver. vad som lägges den häktade till last, samt åklagaren emellanåt ej genast vid rannsakningens början utan först längre fram under målets handläggning närmare bestämmer sitt påstående, ligger i detta förfarande ett moment av in— kvisition. Därest åklagare avstår från att fullfölja en genom åtal eller häkt- ning inledd rättegång, torde målet i regel avskrivas från vidare behandling. Med tillämpning av den princip, som fått sitt uttryck i 4 kap. 1 % rättegångs- balken, lär dock i mål, som där avses, saken böra utan hinder av åklagarens frånträdande slutbehandlas och avdömas. Själva domstolsförfarandet betecknas, såvitt de mera allvarsamma brotten angår, såsom en rannsakning, och det är i avseende härå, som den inkvisitoriska karaktären av vår straffprocess företrä- desvis framträder. Vid rannsakningen tillhandahålles väl materialet väsentli- gen av åklagaren, men då denne ofta endast mycket bristfälligt varit 'i stånd att till målets första handläggning inför rätten förbereda detsamma, är domstolens verksamhet för målets utredning av stor betydelse. Målets handläggning inför rätten kommer därför att i flera hänseenden motsvara den av domstolen ledda förundersökningen i främmande lagar. Parternas medverkan under processen blir därigenom ofta mer eller mindre underordnad. Handläggningen av målet har formen av ett utav ordföranden lett förhör med den tilltalade, vittnen och andra och har i det stora hela innebörden av en undersökning mot den till- talade. Förhöret med honom är alltjämt en huvudsak, och det drives i allmänhet så, att det går ut på att få 'fram ett erkännande av honom. I 17 kap. 37 % rätte- gångsbalken omtalas det ock såsom en naturlig sak, att domaren skall söka för- må den tilltalade till bekännelse. De fysiska tvångsmedel, som förr användes i detta syfte, få emellertid numera icke tillgripas. Att domstolen äger själv taga initiativ för vinnande av utredning och sålunda även inkalla vittnen eller inför— skaffa annan bevisning har ansetts självklart (lag den 4 juni 1886 angående er-
sättning av allmänna medel till vittnen i brottmål) ; men det torde ej förekomma så ofta, att domstolen begagnar sig härav. Uppskovsväsendet öppnar ut- väg för domstolen att i stället giva åklagaren anvisningar om vad han bör göra för målets utredning. Domstolen torde få anses bunden av åklagarens yrkande så till vida, att den ej får döma till straff för annan gärning än den åklagaren påtalat; dock lär denna regel ej gälla i fråga om brott, som avses i 4 kap. 1 % rättegångsbalken. I varje fall har domstolen att fritt bedöma, un- der vilket lagrum gärningen skall subsumeras samt huru straffet skall utmätas inom den lagstadgade latituden. Vid halvt bevis mot den anklagade kan värje- målsed användas, dock ej när saken >>går å liv» (17 kap. 30 % rättegångsbalken). I praxis användes ed endast i fråga om jämförelsevis lindriga brott. Ett utslag av inkvisiti nsprincipen är ock, att rättegången ej ovillkorligen leder till ett be- stämt slut.Z|1ksvårare mål kan saken läm as till framtiden, när den kan varda uppenbar (1 ap. 32 % rättegångsbalken); På senare tid har i praxis det inkvi- sitoriska förfaringssättet så småningom vsevärt mildrats, och därtill ha vä- sentligen medverkat de anordningar, som vidtagits för att .skaffa den tilltalade biträde av försvarare (lagar den 14 september 1906 och den 19 juni 1919). En utveckling till mera ackusatorisk behandling har dessutom sedan länge ägt rum i fråga om de smärre brotten, särskilt sådana som åtalas av målsäganden. Här- till har medverkat det 1866 införda stadgandet, att svarande i mål om brott, som ej kan medföra straffarbete, må företrädas av fullmäktig, såvida ej domsto- len finner, att han bör tillstädeskomma personligen. Då talan föres av ombud för svaranden, är tydligen ett inkvisitoriskt förhör med honom uteslutet.
Det alltmer framträdande upptagandet av ackusatoriska former i straffpro- cessen, som efter vad det föregående utvisar varit kännetecknande för den se- naste europeiska rättsutvecklingen och som kommit till synes också i vår in- hemska rättegångsordning, berodde till en början på en betänklig urartning av den inkvisitoriska processen men har sedermera fått stöd också i en klarare blick för den ackusatoriskt gestaltade straffprocessens bestämda företräden fram- för inkvisitionsprocessen.
Den inkvisitoriska processen, som i domarens hand lägger hela utrednings- uppgiften i ett mål, fordrar av domaren, att han på en gång skall vara åklagare, försvarare och domare i målet. Erfarenheten har emellertid visat, att en så krävande uppgift icke kan på ett tillfredsställande sätt fyllas. Den lugna och oberörda objektivitet, som skall vara domarens förnämsta kännemärke, kan svår— ligen ernås, om han samtidigt göres till den i målet aktivt verksamme med upp- gift att fylla båda parternas funktioner. Icke ens den största samvetsgrannhet vid värvets fyllande kan däri göra någon ändring. Häri ligger en fara främst för den misstänkte. Domaren blir lätt benägen att se sin viktigaste uppgift i omsorgen om att en skyldig icke skall gå fri. Hans strävanden komma därför att gå ut på den misstänktes fällande. Även där detta icke leder till bestraf- fande av oskyldiga, medför det dock en fara _för att tilliten till rättsskipningens opartiskhet allvarligt rubbas.
Erfarenheten ådagalägger vidare, att den inkvisitoriska rättegången anlitar
l
förhöret med den misstänkte som det förnämsta bevismedlet. Den misstänktes kännedom om vad som förekommit måste i regel vara den bästa källan för ut— redningen härom. Då den inkvisitoriska rättegången lägger hela utrednings— uppgiften hos domaren, kan den icke stänga denna källa för honom. Den måste tvärtom bliva den mest begagnade. Konsekvensen härav i äldre tider blev. att den misstänkte ålades plikt att svara på. domarens frågor, och då enligt den härskande legala bevisteorien den misstänktes bekännelse betraktades som det. förnämsta bevismedlet, brukades vid behov fysiska tvångsmedel mot den miss— tänkte för att framtvinga dennes bekännelse. Humanitetens krav och en förändrad uppfattning rörande den enskildes förpliktelser gentemot samhället hava visserligen medfört, att dylika tvångsmedel numera icke användas, men från den inkvisitoriska processen oskiljaktigt måste dock vara, att ett konst— färdigt och skickligt förhör med den misstänkte för att förmå honom till be- kännelse eller för att fånga honom i motsägelser är det främsta medlet för målets upplysning. Detta medel kan givetvis brukas på olika sätt. Men det innebär städse en fara för den misstänkte av en moralisk eller psykisk tortyr, som bygger på förutsättningen, att han är skyldig, och som illa stämmer med rimliga fordringar på humanitet.
Gentemot dessa den inkvisitoriska processens allvarliga brister söker den ackusatoriska processen att mellan skilda organ åstadkomma en naturlig för— delning av de olika uppgifterna i processen. Åt domstolen förbehålles däri- genom den värdiga och återhållsamma ställning under målets utredning, som betryggar dess opartiskhet vid avgörandet och befäster den allmänna tilliten till rättsskipningens objektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lägges på andra organ, som icke minst på grund av sin större rörlighet äro bättre ägnade härför än domstolen. Genom den varandra kompletterande och kontrol- lerande verksamhet, som dessa organ utöva för detta syfte, kan utred— ningen förvisso bli fullständigare och allsidigare än genom den av dom— stolen allena utövade verksamheten. Den ackusatoriska principen får där— vid dock icke fullföljas till sina yttersta konsekvenser. Om än det egentliga ansvaret för målets upplysning i första hand icke bör läggas på domaren, är det dock givet, att, om denne finner ett mål bristfälligt utrett, han icke får giva sig till tåls därmed utan bör ingripa för att fullständiga vad som brister. Det allmännas intresse i sanningens utletande i brottmål är så starkt, att ett mot— satt förfarande skulle vara onaturligt.
Den ackusatoriska processen är också i stånd att åt den misstänkte giva en annan ställning än i inkvisitionsprocessen. Han blir icke längre undersöknings- föremål utan part. Även om man icke heller i en ackusatorisk process anser ; sig i likhet med den engelska processen böra avstå från att begagna honom som upplysningskälla, reser dock hans partsställning bestämda skrankor för sättet att därvid behandla honom. Hans vägran att yttra sig blir visserligen ett bevis— datum mot honom, som under vissa omständigheter kan äga stor betydelse, men den leder icke till försök att på omvägar eller genom snärjande frågor locka honom att uttala sig. Skickligheten hos de organ, som hava att samla bevisningen, får ersätta domarens skicklighet att genom ett inkvisitoriskt för-
hör med den misstänkte avlocka honom en bekännelse. Den ackusatoriska pro- cessen motsvarar därigenom på ett helt annat sätt än inkvisitionsprocessen den nutida uppfattningen om gränserna för vad det allmänna kan fordra av den en- skilde, även där denne misstänkes för brott.
På grund av de företräden, som sålunda utmärka den ackusatoriska processen framför den inkvisitoriska, är det tydligt, att en reform av den svenska straff- processen bör innefatta en ytterligare utveckling av densamma i ackusatorisk riktning. Om än den inkvisitoriska processens betänkligaste oarter länge varit främmande för vår straffprocess, är det dock uppenbart, att flera av dennas brister bero därpå, att av domstolen kräves fyllandet av alltför många och olik- artade processuella uppgifter. Däri ligger ofta orsaken till planlösheten i den straffprocessuella utredningens fortskridande och de därmed sammanhängande upprepade uppskoven i rättegången liksom till de ofta påtagliga bristerna i utredningen vid målets prövning. Domstolens rannsakande verksamhet måste härigenom stundom också. få den omfattningen och den betydelsen, att tilliten till domstolens förmåga att därefter lugnt och opartiskt pröva resultaten av rann- sakningen kan vara i fara att bliva rubbad.
Å andra sidan måste tillses, att där starka skäl tala för en jämkning i den ackusatoriska grundsatsens tillämpning, betänkligheter av principiell art icke böra få lägga hinder i vägen därför. Att bygga upp ett förfarande strängt och följdriktigt ackusatoriskt skulle säkerligen leda till en i flera hänseenden opraktisk och omständlig process, som dessutom skulle medföra dryga ekono- miska offer.
Vid den närmare behandlingen av varje särskilt skede av straffprocessen kom- mer processkommissionen att ingå på en utförligare redogörelse, i vad mån de ackusatoriska grundsatserna kunnat fasthållas eller jämkningar däri visat sig nödvändiga.
Den allmänna utgångspunkt, som här fastställts, måste emellertid leda 'där- till, att de väsentliga förutsättningarna skapas för att över huvud en till sina grunddrag ackusatorisk process skall kunna åvägabringas. Dessa förutsätt- ningar utgöras av en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarkår och en tillfredsställande organisation av försvarare. Endast genom skapandet av dessa oundgängliga organ för en ackusatorisk process kan en sådan genomföras.
Muntlighet eller skriftlighet.
Olikheten mellan muntlig och skriftlig process bör icke sökas däri, huruvida endast muntligt meddelelsesätt eller endast skriftligt får brukas i rättegången, utan skillnaden mellan dessa former för rättegångens anordnande består däri, att i den muntliga processen domstolen får grunda sitt avgörande endast å det i målet inför domstolen muntligen förebragta, under det att skriftligheten krä- ver, att domstolen dömer allenast på vad skriftligen avfattats. Muntligheten kan fattas i den betydelsen, att den gäller endast parternas förklaringar inför domstolen men icke bevisningen och medgiver, att denna förebringas inför an-
nan domstol, blott de därvid förda protokollen över den upptagna bevisningen bliva muntligen föredragna inför den dömande rätten. Skall rättegången vara fullt muntlig, måste den emellertid innefatta jämväl en tillämpning av den s. k. omedelbarhetsgrundsatsen med avseende å bevisningen, vilken kräver, att all bevisning skall framställas omedelbart inför den dömande rätten och icke får förmedelst protokollariska anteckningar från annan domstol eller annan myndighet meddelas den dömande domstolen.
Den muntliga processen utesluter däremot icke begagnandet av skrift för andra processuella syften än att tjäna såsom grund för målets prövning. Skrift brukar sålunda användas för att fastslå parternas yrkanden och därigenom skapa en säker utgångspunkt för rättegången. Ur ordnings- synpunkt är vidare ett antecknande av förfarandets allmänna förlopp nödvändigt. Rättens beslut måste naturligtvis också till framtida säker- het bliva skriftligen avfattade. Slutligen är skrift i flera hänseenden ett ound- gängligt hjälpmedel för att muntligheten över huvud skall kunna genomföras. Ett sådant genomförande förutsätter, att hela materialet i målet skall samlas för att i ett sammanhang förebringas för domstolen. Härför utgör emellertid en grundlig och utförlig förberedelse av varje mera omfattande mål det enda pålitliga medlet. Vid denna förberedelse måste, som i annat samband skall vi— sas, skrift brukas för ernående av behövlig översikt över materialet och för dettas bemästrande. Även vid den dömande domstolens handläggning av ett vidlyftigt mål kan det för domstolen ofta vara nödvändigt att göra och begagna enskilda minnesanteckningar rörande det, som förekommer. Ett sådant förfaringssätt strider naturligtvis icke mot en muntlig rättegång.
Vid sidan av det nu nämnda bruket av skrift i en muntlig process anlitas emellertid ofta skrift i en till sina huvuddrag muntlig process under sådana omständigheter, att det innebär en avvikelse från muntlighetsgrundsatsen. Då muntligheten endast är en metod för åvägabringandet av en god rättegång, är det helt naturligt, att den anses böra vika., så snart övervägande praktiska skäl tala mot dess följdriktiga tillämpning. I varje muntlig rättegångsordning torde sådana avvikelser förekomma.
De viktigaste av dessa avvikelser bero på de betydande svårigheter, som under vissa förhållanden möta mot hela bevismaterialets omedelbara företeende inför den dömande rätten. Om en person, som skall vittna, är sjuk eller uppehåller sig å avlägsen ort eller avlider, innan han hinner höras av rätten, men han redan blivit i målet avhörd av annan domstol eller annan myndighet, är det ofta nöd- vändigt att till den dömande domstolen förmedla vittnesberättelsen genom annan domstols eller myndighets protokoll rörande dess förhör med vittnet.
Stundom givas avvikelserna i nämnda riktning en ännu vidsträcktare omfatt- ning. Detta påkallas i synnerhet av rättsmedelsförfarandet. När personer re- dan vid underrätten avhörts som vittnen eller sakkunniga i ett mål, och detta därefter fullföljes till högre rätt för förnyad prövning även rörande de frågor, om vilka nämnda personer hörts, anses det stundom vara förenat med alltför stora kostnader och besvär att inför den högre rätten upprepa förhören. I stäl- let föras vid underrätten protokoll över förhören, och dessa få tjäna som grund-
. . _.___.___________-.:. _..-
val för den högre rättens prövning, samtidigt som rättegången där i övrigt bi- behåller sin muntliga karaktär.
Ännu ett steg mot skriftligheten innebär det, när visserligen parter, vittnen och sakkunniga i regel muntligen inför domstolen framföra sina utsagor men allt vad sålunda muntligen förekommer antecknas i protokoll och bildar grund- val för domstolens prövning i den form, vari det sålunda intagits i protokollet. Rättegången är här visserligen till sin yttre form muntlig och äger säkerligen några av den muntliga processens företräden, men den har å andra sidan flera väsentliga drag gemensamma med den skriftliga processen. Detta förfarande brukar kallas muntligt-protokollariskt.
I äldre tider var all rättegång muntlig. Parter och andra, som skulle avgiva utsagor i målet, företrädde och yttrade sig muntligen inför den menighet eller de andra lekmän, som utgjorde den dömande rätten. Utvecklingen av en kår av juridiskt bildade ämbetsmannadomare, rättsmedlens organiserande och ett därmed följande vidsträcktare bruk av dem medförde så småningom anlitandet av skrift som medel att från ett rättegångstillfälle till ett annat eller från en instans till en annan bevara resultaten av förhandlingarna. Inom straffproces- sen kom i synnerhet den inkvisitoriska rättegången att i hög grad befrämja skrift- ligheten. Det med denna rättegång förenade uppskovsväsendet och omfattande i bruket av rättsmedel framkallade detta.
Först 1800-talets reformer inom rättegångsväsendet medförde en återgång till muntligheten. Dessa reformer leddes överallt av strävandena att ersätta den förkonstlade skriftliga rättegången med den naturliga muntliga. Inom straff- processen skedde dessa reformer i sammanhang med lekmannadomarnas infö- rande och de ackusatoriska grundsatsernas upptagande. Det kännetecknande för dessa reformer var, att muntlighetens införande huvudsakligen avsåg den förhandling inför den dömande rätten, på vilken denna skulle pröva målet, under det att skrift bibehölls under förundersökningen som medel för att där— vid erhålla nödig översikt över materialet. Stundom hava dock svårigheter uppstått att helt frigöra huvudförhandlingen från att röna inverkan av denna skriftlighet under förundersökningen.
Den engelska straffprocessen, som aldrig urartade till de kontinentala rätte- gångsordningarnas skriftlighet, kännetecknas alltjämt av en starkt utvecklad ' muntlighet. Om man frånser de mindre målen, i vilka rättslig förundersökning ej äger rum, sker förundersökningen i alla brottmål inför en annan domstol än den, som skall döma i målet. Vid förundersökningen föras visserligen noggran- na protokoll över vittnes- och sakkunnigutsagor, och dessa protokoll överlämnas till den domstol, som har att slutligen handlägga och pröva målet, men de få där— vid i allmänhet en mycket underordnad betydelse. Domaren följer någon gång anteckningarna i dessa, samtidigt som förhören inför honom upprepas, och de brukas givetvis stundom av de parter, som leda förhören, till ledning vid dessa, men då förhören framför allt måste inriktas på att giva juryn i målet en över- tygelse i den ena eller andra riktningen, få förhören alltigenom en utpräglat muntlig karaktär. Endast om den, som skall höras, har dött eller är så sjuk, 2—242894. II.
att han icke kan infinna sig för rätten, må protokollen över förhören med honom vid förundersökningen uppläsas, såvida det styrkes, att vid förhören tillfälle till korsförhör fanns för motparten. När år 1907 appell infördes i England mot fällande domar i brottmål, som handlagts inför jury, skedde detta i viss män på bekostnad av muntligheten. Rättegången inför jurydomstolen under- gick visserligen ingen annan förändring än att alla förhör skulle stenografiskt återgivas av edsvurna av staten betalade stenografer, och härigenom inskränk- tes på intet sätt muntligheten vid förhandlingen. Men appelldomstolen företar sin prövning av målet på en förhandling, vid vilken parterna väl äga muntli- gen föra sin talan, men där bevismaterialet utgöres av de utskrivna stenogra- fiska anteckningarna från underrätten.
Även de franska och tyska och därmed besläktade straffprocessordningarna stå principiellt på muntlighetens grund. Utom de begränsningar häri, som bero därpå, att personer, som skola höras, av sjukdom eller andra dylika orsaker icke kunna komma tillstädes vid huvudförhandlingen, sammanhänga avvikelserna på det närmaste med de inkvisitoriska dragen i rättegångarna och med rätts- medelsförfarandet. I samma mån som förhöret med den tilltalade intager en framträdande plats vid huvudförhandlingen, och detta av domstolens ordfö- rande ledda förhör antager en inkvisitorisk prägel, blir förhörsledaren lätt be— nägen att anlita protokollen över de av undersökningsdomaren ledda förhören med honom och genom jämförelser med hans uttalanden då och nu söka finna motsägelser eller andra graverande omständigheter. Protokollen från förunder— sökningen få därigenom lätt en vikt, som de icke böra äga och som de sakna i en rent muntlig process. Ehuru i mindre grad kunna samma företeelser före— komma också i fråga om förhör med vittnen. De nu ifrågavarande straff- processordningarna hava vidare sett sig nödsakade beskära muntligheten, i sam- ma mån som de medgivit appell mot domar i brottmål. I 'dessa mål föras vid målets handläggning protokoll över förhör med vittnen och sakkunniga, och dessa protokoll tjäna därefter som bevis vid förhandlingen inför appelldomsto- len. Muntlig är rättegången där dock så till vida, att parterna äga muntligen utveckla sin talan. Där så finnes erforderligt, kan domstolen också förordna, att förhör med vittne eller sakkunnig skall inför domstolen upprepas. Även processen inför högsta revisions- eller kassationsinstansen är i flera hänseenden skriftlig.
Den norska straffprocessen är utpräglat muntlig. Frånsett de ovan omtala-de vanliga avvikelserna, föranledda av vittnes sjukdom eller liknande grunder, är det huvudsakligen allenast det till högsta domstolen anvisade rättsmedlet och dess natur, som förorsakat undantag. Vid förhandlingen inför högsta domsto- len utgöra protokoll, förda vid den domstol, som deltagit i förundersökningen, eller vid den lägre rätt, som dömt i målet, ja även vid polismyndighetens för- beredande undersökning, väsentlig grundval för avgörandet, ehuru parterna van- ligen äga muntligen utveckla sin talan. Detta undantag från muntligheten får sin väsentliga betydelse därav, att rättsmedlet i den norska straffprocessen har en vidare innebörd än revision i allmänhet och kan innesluta jämväl frågan om straffmätningen.
Den nya danska straffprocessen i dess ursprungliga skick avvek i här ifråga- varande hänseende betydligt från vad i andra länder är brukligt. I fråga om hela den stora och viktiga grupp av brottmål, som skulle handläggas inför Landsret utan jury, upptogs den muntliga bevisningen nämligen icke ens i första instans omedelbart av den dömande domstolen. I stället fingo de pro- tokoll, som under förundersökningen förts av en underrätt, tjäna som bevis vid huvudförhandlingen inför Landsretten. Numera har emellertid lagen så ändrats, att de flesta av ifrågavarande brott i första hand behandlas av under- rätt. I den mån appell medgives, företer naturligtvis också förfarandet i appell- domstolen starka drag av skriftlighet.
Sverige erbjuder exempel på det förfarande, som ovan kallades muntligt-_ protokollariskt. Förfarandet i underrätterna är nämligen byggt på den gi'und- satsen, att parternas anföranden och övrigt material i regel .skola muntligen förebringas, men att protokoll skall föras över allt som förekommer, och att endast protokollet får tjäna som grund för avgörandet. I betydlig utsträck— ning medgivas emellertid i praxis jämkningar i förutsättningen om materialets muntliga föredragande. Inom straffprocessen är det alltså ingalunda ovanligt, att polisförhörsprotokollet, som intages i rättens protokoll, jämväl tjänar som ledning för hela förhandlingen inför domstolen, så att exempelvis vittnesberät- telserna uppläsas ur förhörsprotokollet och förhören inför rätten inskränkas till att vittnena åtspörjas, om de hava något att tillägga eller ändra. Vid 'de högre domstolarna är förfarandet åter i regel helt och hållet skriftligt. Under- rättens protokoll och de till den högre rätten ingivna skrifterna utgöra i regel det enda materialet för domstolens prövning.
Det till sina huvuddrag muntliga rättegångsförfarandets företräden visa sig såväl gentemot den muntligt-protokollariska som i förhållande till den skrift- liga processen.
Den förra av dessa processformer har, så länge den ej urartat, med det över- vägande muntliga förfarandet onekligen vissa fördelar gemensamma. Genom den muntliga förhandlingsformen vinner det yttre förloppet av rättegången. Förhandlingen blir livligare, lättare och naturligare, och den möjliggör för domaren att utöva en ledning av processen, som i det skriftliga förfarandet är utesluten. Parterna och deras ombud ha i en sådan förhandling ej heller lika lätt att inför domstolen framkomma med ogrundade eller vrängda påståenden som när dessa kunna göras i en skrift. Parterna äro också i tillfälle att genast besvara från motsidan framkomna påståenden och invändningar, varigenom missförstånd kunna omedelbart undanröjas och klarhet angående vilka omstän- digheter äro omstridda lättare vinnas.
Är förfarandet muntligt-protokollariskt, så att domstolen har att döma alle- nast på grund av vad som influtit i protokollen, är det emellertid behäftat med vissa betydande olägenheter. Först och främst tynges förhandlingen av tvånget för domaren att till protokollet skriftligen uppteckna allt som förekommer av vikt i målet. Skall han själv verkställa eller noga följa detta upptecknande, försvåras för honom att leda processen. Upptecknandet måste ock ofta med—
föra för processens naturliga förlopp ofördelaktiga avbrott i de muntliga fram- ställningar, vilkas innehåll skall antecknas.
Framför allt erbjuder det till sina huvuddrag muntliga rättegångsförfarandet det väsentliga företrädet framför de rättegångsformer, där domen skall grundas på skriftligt material, att det bereder en säkrare, tillförlitligare och fullstän- digare grund för målets prövning och därmed erbjuder en ökad garanti för ett riktigt avgörande.
Det är alltid synnerligen svårt att fullständigt och riktigt skriftligen redo- göra för det som är av betydelse i ett mål. Att nedskriva allt som säges är endast möjligt genom användande av stenografisk uppteckning. Ett samman- trängt referat måste redan genom sin ofullständighet bliva bristfälligt. Refe— ratet blir i övrigt lätt felaktigt på grund av missförstånd; protokollsföraren kan ock omedvetet komma att låta det färgas av sin uppfattning av saken. I varje fall fordras det en synnerligen ingående kontroll å att vad som uppteck- nas stämmer med verkligheten, en kontroll som måste verka i hög grad störande på förfarandet. Men även om den största noggrannhet iakttages vid återgi- vande i skrift av muntliga utsagor och iakttagelser av andra sakförhållanden, är det dock icke möjligt att så avfatta den skriftliga redogörelsen, att läsaren får samma intryck därav som den får, vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Skriften kan aldrig bliva mera än en matt och färglös bild av händelseförloppet ; åtskilliga moment av betydelse måste alldeles lämnas å sido. Detta gäller särskilt om vissa delar av bevismaterialet. Sålunda är det för uppskattningen av ett vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra, huru vittnesmålet avlägges, och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en måls— ägandes eller en tilltalads hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet man skall tillerkänna hans utsaga. Skriftligheten leder därför också till att domstolen icke blir i stånd att vid sitt avgörande beakta alla omständigeter, som äro av betydelse i bevisningshänseende. Med skrift- ligheten följer den begränsning för domstolen härutinnan, som lagarna brukat uppdraga i form av en legal bevisteori. Grundsatsen om fri bevisprövning kan ej med framgång genomföras utan muntlig process, vilken för domstolen möj- liggör att uppskatta alla de olika omständigheter i målet, som den fria bevis— prövningen ålägger domstolen att beakta. Betydelsen av fri bevisprövning skall längre fram ytterligare belysas. Därigenom kommer också muntlighetens värde som medel att möjliggöra den fria bevisprövningen att tydligt framträda.
Muntlighet är också i hög grad ägnad att befrämja snabbheten i rätte- gången. Under det att en prövning på skriftligt material kan ske efter huru lång tid som helst utan att därigenom prövningen behöver försämras och den skriftliga processen sålunda till sin natur tenderar till långsamhet, ligger i den muntliga processen, att den är oförenlig med långsamhet. Detta bestyr— kes av all erfarenhet och icke minst av den, som gjorts i Danmark under till- lämpningen av den nya rättegångsordningen.
Slutligen bör också framhållas, att endast i en muntlig process lekmanna- domares deltagande kan bliva av verklig betydelse. Den juridiskt utbildade
_. _ ___—___.wanm—mm-I
ämbetsmannadomaren kan lätt genom studium av en samling protokoll och öv— riga handlingar i ett mål bilda sig en uppfattning av målet sådant det åter— gives i handlingarna. För en lekman möter vanligen ett sådant arbete stora svårigheter. För honom är det vida naturligare att genom åhörande av en muntlig förhandling bilda sig en mening om målet. En sådan förhandling kan ock på ett helt annat sätt än en skriftlig process ledas så, att den blir klar och översiktlig även för en lekman. Skall lekmannadomarnas deltagande i rätts- skipningen vara mera än en yttre form, måste rättegången vara till sina huvud- drag muntlig.
Betydelsen av muntlighets— och 0medelbarhetsgrundsatsernas genomförande framträder i synnerhet i brottmålen. Den muntliga bevisningen är där vanli- gen av avgörande betydelse och möjligheten för den dömande domstolen att omedelbart iakttaga den av största vikt. Lekmännens inflytande på målens prövning är där ock i allmänhet av större värde än i tvistemålen och en rätte- gång, som ökar deras möjligheter att behärska målet, därför nödvändigare.
Muntlighetens genomförande är emellertid förenat med Vissa svårigheter. Delvis kunna dessa genoml lämpliga praktiska anordningar övervinnas, men delvis böra de föranleda jämkningar i tillämpningen av muntlighetsgrund— satsen.
Denna grundsats och den därmed sammanhängande omedelbarhetsgrundsatsen kräva, att domstolen dömer endast på grund av det omedelbart inför domstolen muntligen förebragta materialet. Härav följer, att hela förhandlingen i ett mål bör äga rum i ett sammanhang och sålunda sammanföras till ett enda rätte- gångstillfälle, då det eljest blir svårt eller omöjligt för domstolens ledamöter att i minnet behålla vad som förekommit. Blir likväl uppskov oundgängligen nöd- vändigt därför att exempelvis ett viktigt vittne icke infunnit sig vid förhand- lingen, och måste uppskovet bliva så långt, att minnet av den förhandling, som ägt rum, kan antagas hava hunnit förblekna, måste hela förhandlingen uppre- pas. Om vid målets upptagande till prövning i domstolen sitter någon ledamot, som icke övervarit .hela förhandlingen, måste likaledes den del, vid vilken han icke närvarit, ånyo företagas.
Då uppskov med förhandlingen för muntlighetens genomförande innebär en mycket stor olägenhet, är uppskovs undvikande i största möjliga utsträckning den främsta förutsättningen för en muntlig process. Det medel, som erbjuder sig för detta syfte, består i en omsorgsfull och uttömmande förberedelse av varje mål före dess behandling inför den dömande rätten. En sådan förberedelse kan, ' enligt vad erfarenheten från främmande länder visar, så anordnas, att målet blir tillräckligt utrett för att därefter kunna i ett sammanhang behandlas inför den domstol, som skall avgöra målet. Vid förberedelsen är emellertid bruket av skrift helt naturligt ett oundgängligt medel. Endast därigenom kan under förloppet av förberedelsen, vilken givetvis icke kan fortskrida utan uppehåll, erhållas överblick över vilket sakförhållande skall i målet bedömas och målet behörigen beredas för en huvudförhandling, som sammanföres till ett enda rättegångstillfälle.
.Vida allvarligare äro de svårigheter för muntlighetens genomförande, som
rättsmedelsväsendet reser. Sådana rättsmedel, som medföra en förnyad pröv- ning av målet i hela dess vidd, äro mycket svåra att förena med en följdriktigt genomförd muntlighet. Ty antingen skall den högre rätten pröva målet på grund av underrättens anteckningar om vad där förekommit, i vilket fall väl muntligheten i underrätten kan bevaras men processen i den högre rätten blir i väsentlig mån skriftlig, eller ock skall målet ånyo företagas till fullständig muntlig handläggning inför den högre rätten och denna fatta sitt avgörande på grund av denna handläggning, i vilket fall den högre rätten egentligen icke företar någon omprövning av den förra domen utan giver en ny dom på en grundval, som är fullt självständig gentemot vad som förut förekommit i målet.
En svensk rättegångsreform bör givetvis åsyfta genomförandet av en till sina huvuddrag muntlig rättegång, vilken är väl avpassad för våra säregna förhål- landen. Endast genomförandet av ett sådant förfarande torde kunna råda bot på vår rättegångsordnings nuvarande brister.
I fråga om underrätterna kommer en sådan reform först och främst att inne- bära den förändringen, att behandlingen av varje mål genomgående delas i en förberedelse med syfte att möjliggöra målets behandling inför den dömande rätten vid ett enda rättegångstillfälle och denna huvudförhandling inför den dömande rätten. I den mån underrätterna nu lyckats till ett enda rättegångs- tillfälle sammanföra förhandlingen i ett mål, kommer reformen, vad huvudför- handlingen angår, alltså förnämligast att innebära en välkommen och behövlig lättnad i den tunga protokollsföringsplikten men bereder redan därmed domarna bättre tid till en omsorgsfull prövning av de mål, som skola avgöras. I det stora flertalet fall kommer. reformen att medföra avskaffandet av 'det nuvarande uppskovsväsendet, även om detta i en annan skepnad kan i viss mån återkomma under förberedelsestadiet. Detta medför också, att lekmannadomarna i rätts- skipningen bliva mera i stånd att göra den insats, som åsyftas. Framför allt kommer målens allsidiga, uttömmande och översiktliga utredning att befräm- jas därigenom, att hela målet i ett sammanhang handlägges av den domstol, som har plikten att omedelbart därefter avgöra detsamma. Muntligheten kom— mer slutligen också att möjliggöra den fria bevisprövningen och därmed be- reda en säkrare väg för sådana avgöranden av målen, som närmare överens- stämma med materiell rättvisa.
För överrätternas del betyder muntlighetens genomförande en än större om- välvning. Under förutsättning att parternas rätt att till överrätten fullfölja - målen i hela deras vidd bibehålles, blir det i regel nödvändigt, att proceduren i underrätten, däri inbegripen bevisföringen, i sin helhet eller åtminstone till större delen upprepas i överrätten. Det är uppenbart, att möjligheten för över- rätterna att i sina domar träffa det materiellt rätta och därmed även värdet av överrätternas rättsskipning med ett sådant förfarande måste bliva vida större än nu, då materialet för överrätternas domar endast utgöres av underrätternas protokoll och parternas skriftliga inlägg.
Onekligen bliva svårigheterna att i överrätterna tillämpa muntligheten bety- dande på grund av vårt lands stora utsträckning och glesa befolkning. Ett verksamt medel härför innebär, som förut nämnts, de nuvarande hovrätternas
utflyttning och uppdelning på flera. Men även därefter möta svårigheter främst av ekonomisk natur. Framför allt hänsynen till dessa synes böra föranleda någon jämkning i genomförandet av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsat— serna i andra instans. På sätt vid behandlingen av huvudgrunderna för rätts- medlens anordnande (13 kap.) närmare utvecklas, har processkommissionen fö- reslagit, att i mindre brottmål vittnes- och vsakkunnigbevisning i hovrätten må förebringas medelst lagmansrättens protokoll eller genOm protokoll över bevis- upptagande utom huvudförhandlingen.
Om man såsom regel kan genomföra en muntlig förhandling med omedelbar bevisföring jämväl i överrätterna, är det emellertid uppenbart, att det icke är möjligt att införa en sådan ordning jämväl i avseende å processen i högsta in- stansen. De svårigheter, som möta mot att upprepa bevisningen i andra in— stans, skulle i oöverstiglig grad stegras, om det ifrågasattes att upprepa den också i högsta instansen. Redan häri ligger ett starkt skäl för att inskränka rätten att fullfölja talan i högsta domstolen så, att fullföljden endast må kom- ma att avse röttsfrågor.
Olfentlighet eller hemlighet.
Frågan, huruvida domstolarnas förhandlingar i brottmål skola vara offent- liga eller hemliga, står i närmaste samband med de tvenne förut här behandlade spörsmålen. Visserligen kan det tänkas, att ett inkvisitoriskt eller ett skriftligt rättegångsförfarande sker offentligt, liksom att en tillämpning av den ackusa- toriska grundsatsen eller av muntligheten icke behöver utesluta, att förfarandet är hemligt. Men historiskt och praktiskt höra inkvisition och skriftlighet sam- man med det hemliga förfarandet, ackusation och muntlighet med offentlig- heten. Dessa sammanhang äro naturliga. Hela det inkvisitoriska undersök- '_ ningsförfarandet måste i sin renaste form stå i strid med offentligheten. Och vid I. den skriftliga processen är offentligheten gagnlös. Processens offentlighet har därför städse hört till de önskningsmål, som varit knutna till kraven på den inkvisitoriska skriftliga processens ersättande med det ackusatoriska, munt- liga rättegångsförfaran-det och som jämväl blivit uppfyllda på samma" gång som dessa krav.
I offentligheten har man med rätta sett ett verksamt medel att kontrollera domarmaktens utövning och att därigenom skapa förtroende för rättsskipningen och dess oväld. Den är också ägnad att lära folket förstå rättsskipningen och därmed rättens funktion över huvud i samhället. För den plikttrogne och sam— vetsgranne domaren är offentligheten en förmån, då den bereder honom tillfälle visa, huru han fyller sitt maktpåliggande värv.
Förhandlingarnas offentlighet är numera regeln överallt där en modern straff- process införts. Men det nära sambandet med frågan om inkvisitorisk eller ackusatorisk gestaltning av rättegången röjer sig dock alltjämt däri, att den förundersökning, som är anförtrodd åt en undersökningsdomare, vanligen, så snart den är inkvisitoriskt ordnad, är avstängd för offentligheten, såsom både i
fransk och tysk rätt, under det att i engelsk, dansk och norsk rätt domstolens sammanträden även under förundersökningen äro offentliga.
I Sverige har den av ålder härskande principen om rättegångsförhandlingar- nas offentlighet aldrig övergivits såvitt angår underrätterna. Det muntligt- protokollariska systemet har där varit ägnat att bibehålla offentligheten. I överrätterna däremot med deras skriftliga process har det hemliga förfarandet varit regeln.
Att grundsatsen om offentlighet vid underrätterna bör bibehållas kan icke vara tvivel underkastat. I den mån rättegången också i överrätterna blir munt- lig, är därav givetvis en följd, att förhandlingarna även där bliva tillgängliga för allmänheten. Men även där muntligheten i överrätterna måste begränsas, synes offentligheten dock icke böra uteslutas, såvida icke allvarliga arbetstek— niska hänsyn föranleda därtill.
Fri bevisprövning eller legal bevisteori.
Domarens uppgift i varje rättegång består i att på grund av det bevisma- terial, som förebragts, bilda sig en övertygelse om vad som är sant i fråga om de faktiska omständigheter, som äro av betydelse i målet, och med stöd av den- na övertygelse avgöra målet. Reglerna härom hava historiskt anslutit sig an- tingen till den fria bevisprövningens grundsats eller till den legala bevis— teorien. Motsättningen mellan dessa berör frågan vilket material som får brukas för att grunda en dylik övertygelse och huru denna skall bildas.
Enligt den fria bevisprövningens grundsats får bevisning för sanningen av en faktisk omständighet föras med varje medel, som kan vara ägnat att lämna upplysning därom. Ingen källa är från början betecknad som oduglig. Do— maren är icke i lagen ålagd att icke hysa tillit till något visst bevismedel eller att å andra sidan anse sig övertygad av viss annan bevisning. Det ankommer endast på. domaren själv att pröva bevisningens värde som medel att bibringa honom övertygelse om sanningen i målet och att bilda sin övertygelse däref- ter. Han får därvid dock icke följa sitt subjektiva tycke utan får endast anse 'det bevisat, som vilar på objektivt giltiga även för andra övertygande grunder.
Där den legala bevisteorien tillämpas, har däremot själva lagen lämnat före- skrifter om de bevismedel, som på grund av sin otillförlitlighet icke alls få bru- kas, samt vidare bestämt att, när ett visst mått av bevisning föreligger, domaren måste finna sig övertygad, och att han eljest icke får vara det. Lagen har så- lunda kringgärdat domaren med regler, av vilka han är bunden, när han uppta— ger bevisningen i målet och går att på den bilda sin övertygelse om sanningen däri.
Den legala bevisteorien utvecklades i medeltidsprocessen och fann i de ger— manska rättegångsordningarna gynnsamma anknytningspunkter'i deras regler om formella, i lag fixerade bevisprestationer, vilka krävdes av den ena eller den andra parten. Med formalistisk skolastik utbildades därefter ett invecklat system, som noggrant värdesatte vissa bevisgrunder till fullt bevis, andra till
halvt eller en fjärdedels och så vidare. Domarens befattning med bevispröv- ningen inskränkte sig till en enkel mekanisk räkneoperation.
Reaktionen mot dessa överdrifter började inom straffprocessen och samman- hängde med de allmänna reformerna av denna. Den legala bevisteorien stod nämligen i ett nära samband med processens inkvisitoriska karaktär. Å ena sidan avsågo den legala bevisteoriens stränga bevisregler att utgöra ett skydd för den tilltalade mot inkvisitionsdomarens missbruk av sin makt. Och å andra sidan föranledde svårigheten att mot en tilltalads förnekande åstadkomma bevis, som enligt den legala teorien fick anses vara fullt, att ivern att förmå honom till bekännelse ofta lockade till bruk av inkvisitoriska medel härför, på det att samhällets fordran, att den skyldige icke skulle frias, dock måtte upp- fyllas. Med den inkvisitoriska processens fall kunde alltså den legala bevis- teorien ej upprätthållas. Till denna teoris upphävande bidrog också införandet av juryn, med vilkens användande tillämpning av de legala bevisfordringarna icke var förenligt.
Numera tillämpas den fria bevisprövningen i alla europeiska straffprocess- ordningar utom den svenska och den finska, om än regler, som utesluta exem— pelvis minderåriga eller sinnessjuka från vittnesmål, stundom förekomma. Den engelska straffprocessen har därjämte bibehållit några regler i syfte att varje bevis skall tillhandahållas domaren i bästa möjliga form. Sålunda får ett vittne icke berätta om sådana faktiska omständigheter av betydelse i målet, vil- ka han icke själv iakttagit utan om vilka han äger kännedom genom annan per- sons berättelse. Denna regels räckvidd är emellertid genom en mängd undan- tag begränsad. '
Den svenska lagen behärskas alltjämt i viktiga hänseenden av den legala bevisteorien. Den tar sig uttryck i den bakom stadgandet i 17 kap. 30 % rätte- gångsbalken liggande regeln, att bindande omständigheter och liknelser, d. v. s. indicier, icke ensamma kunna utgöra fullt bevis. Den behärskar i än högre grad vittnesbeviset genom föreskrifterna i 17 kap. 29 % rättegångsbalken, att två vitt- nen äro fullt bevis, däri de sammanstämma, och att ett vittne ej gäller mer än för halvt bevis. Den visar sig också i lagens bud, att utom i saker, som gå å liv, domaren må, när viss, ehuru ej full bevisning föreligger, döma den till— talade till värjemålsed, och att han, om han brister åt eden, fälles i målet. Dessa legala bevisregler hava emellertid i praxis undergått genomgripande modifikationer. Bevisning uteslutande genom indicier anses sålunda kunna bil- da fullt bevis jämväl i de grövsta brottmål. Även reglerna rörande vittnesbe— visets uppskattning följas icke strängt. Om motbevisning förekommer mot två vittnens utsagor, anses sålunda fri bevisprövning vara tillåten, och i nästan varje mål, där två vittnen, som uppfylla lagens fordringar, förekomma, torde motbevisning kunna uppletas, och domaren därigenom befrias från den legala teoriens band. På motsvarande sätt har praxis tillåtit, att vittnesmål av ett vittne kan kompletteras med indiciebevisning till fullt bevis. Bruket av värje- målsed i brottmål har också avtagit i betydlig mån.
Om än således våra legala regler om bevisvärderingen numera icke kunna an- ses avsevärt binda domaren, lever dock den legala bevisteorien med oförmin-
skad livskraft kvar i Våra vittnesjäv. Dessa innebära, att vissa personer över huvud icke alls få höras som vittnen i ett mål på grund av att lagen ansett dem icke böra förtjäna någon tilltro. Dessa förbud har praxis icke kunnat häva. Även om de i de grövsta brottmålen hava en mindre betydelse i följd av lagens i 17 kap. 9 % rättegångsbalken givna tillåtelse att med vissa undantag i dylika brottmål höra jäviga vittnen upplysningsvis utan ed, utgöra vittnesjäven dock i allmänhet ett djupt ingrepp i möjligheterna att förebringa utredning i ett mål.
Att den nyare rätten genomgående brutit med den legala bevisteorien och * upptagit den fria bevisprövningen, beror givetvis därpå, att den förra är stri- dande mot sakens natur och är ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det materiellt sanna i målet. De legala bevisreglerna äro visserligen uttryck för långa tiders allmänna erfarenhet om skilda bevismedels värde för sanningens uppdagande, men deras fel består däri, att de utgöra ovillkorliga regler. De taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka bevis- ningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är övertygad. När vissa bevismedel helt och hållet uteslutas från beaktande, kan därav tydligen ofta föranledas, att bevismedel, som under vissa förhållanden dock förtjäna till- tro, även om de vanligen äro mindre trovärdiga, eller som i samband med andra skulle vara ägnade att lämna upplysning, måste till rättsskipningens skada av- visas. En sådan begränsning av de tillåtna bevismedlen måste alltid bliva mer eller mindre godtycklig och komma att utesluta bevismedel, som under vissa omständigheter kunna vara pålitligare än de som tillåtas.
Den fria- bevisprövningen bereder däremot en naturlig ställning åt bevisnin- gen. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse i målet får förebringas och skall av honom beaktas. Och när han bildar sin övertygelse om sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen skall vila på allmänt giltiga grunder, icke på subjektivt förgottfinnande. Därav föl- jer, att uppgiften att fritt pröva bevisningen ställer vida större krav på doma— rens personlighet än plikten att följa den legala bevisteoriens regler. Domarens egen sunda omdömesförmåga ställes på ett vida svårare prov, när det gäller att av allt som förekommit i ett mål bilda sig en objektivt giltig uppfattning om målet, än när domaren vid målets prövning har stödet av legala, ovillkorligen bindande bevisregler.
För den svenska rättegångsordningens del har den fria bevisprövningens an— tagande länge varit en av de främsta, viktigaste och i sig själv minst omstridda reformpunkterna. Det bör därför icke vara något tvivel underkastat, att en genomgripande reform av vårt rättegångsväsen måste innebära. de ännu åter- stående legala bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning. En sådan reform är förvisso ett av de säkraste medlen mot den formalistiska prägel, för vilken vårt rättegångsväsen stundom klandras. I rättslivet får icke, som en av den svenska lagstiftningens främste män sagt, avsiktligt skiljas mellan vad som är sant och vad som kan bevisas.
1 K A P I T L E T. Laga domstol.
Medan i tvistemålsförfarandet det i stor utsträckning ansetts kunna över- lämnas åt parterna att avgöra vilken domstol skall upptaga ett mål till be- handling, är detta ämne, vad brottmålen angår, i allmänhet reglerat genom tvingande lagbud och endast i ringa omfattning föremål för parts disposition.
Vad nu sagts gäller ej blott den redan i sammanhang med domstolsorgani— sationen (1 delen 1 kap. 1 punkten och 3 kap. 7 punkten) behandlade frågan om vilket slags domstol skall upptaga ett brottmål till behandling (den in- stantiella kompetensen) utan även frågan om vilken av de till samma instans hörande domstolarna skall vara behörig därtill (den lokala kompetensen).
I sist nämnda hänseende pläga de utländska processlagarna tillägga tre sär— Utländsk skilda omständigheter verkan att göra domstol behörig, nämligen att åtalade Tätt- gärningen företagits inom domstolens domkrets (forum delicti commissi), att den tilltalade därstädes har sitt hemvist eller sin vanliga uppehållsort (forum domicilii), samt att den tilltalade gripes inom domkretsen (forum deprehen- sionis). Beträffande den inbördes ställningen mellan dessa tre s. k. ordinära fora råda emellertid betydande skiljaktigheter. Det förekommer sålunda, att samtliga tre fora eller åtminstone de två förstnämnda sidoordnats med valrätt för åklagaren. I allmänhet hava emellertid lagarna givit ett bestämt företräde åt gämingsortens domstol, medan de andra fått ställningen av s. k. subsidiära fora för undantagsfall, t. ex. då gärningsorten är okänd eller belägen utom riket. 'Även där likställighet mellan gämingsortens domstol och någon av de övriga eller båda dessa formellt äger rum, har praxis utvecklat sig därhän, att gär- ningsortens domstol i allmänhet kommit att användas såsom det i processuellt hänseende lämpligaste forum.
För svensk rätts vidkommande gäller bestämmelsen i 10 kap. 21 % rätte— Svensk rätt. gångsbalken i 1734 års lag, att brott och missgärningsmål, svårare eller mindre, skola rannsakas och dömas, där gärningen gjord är, evad rätt han eljest hörer till, som brutit. Det är sålunda fullständigt okänt i vår rätt, att brottmål må upptagas vid den domstol, där gärningsmannen har sitt hemvist; och domstolen i den ort, där han gripits, är behörig endast för det fall, som återfinnes i 10 kap. 22 % rättegångsbalken, och som avser forum vid dråp
Gä-rnin s- o-rtc'ns om— stol i regel
forum.
För vissa fall subst— diä—ra fora.
Flera brott be ångna un er olika domstolars domvärjo.
eller annan svår gärning av svensk man utrikes å svensk man. Från hu- vudregeln finnas eljest endast några mindre betydande undantag av speciell natur. Varken lagkommittén eller lagberedningen föreslog några väsentliga ändringar i den gällande rätten. Nya lagberedningen upptog i sitt princip- betänkande 1884 icke några närmare bestämmelser rörande domstols behö- righet men framhöll, vad angår straffprocessen, att den domstol alltid måste anlitas, som ur det allmännas synpunkt kunde presumeras vara bäst passande för sanningens utredning, eller i allmänhet den, inom vars domkrets brottet timat. '
Den avgörande synpunkten vid bestämmande av forumregler i straffproces- sen bör vara, att den domstol skall anlitas, vid vilken utredningen säkrast, snabbast och billigast kan förebringas. I sådant hänseende måste för det övervägande flertalet fall gämingsortens domstol tillerkännas ett givet före- träde. Detta gäller framför allt i fråga om utredningen om den brottsliga verksamheten och andra faktiska förhållanden, som hänföra sig till den brotts- liga gärningen. Vittnesbevisning rörande brottet är sålunda i allmänhet lättast tillgänglig vid denna domstol, likaså föremål, vilka kunna tjäna som bevis- medel. Vissa slags indicier äro ofta knutna vid gärningsorten, och för hål- lande av syn å stället är domstolen därstädes vanligen bäst lämpad. Process- kommissionen förordar sålunda, att såsom allmän regel bibehålles grund- satsen, att behörig domstol i brottmål är den rätt, inom vars domkrets brottet timat.
För särskilda fall kunna modifikationer i förenämnda regel befinnas lämp- liga. Om sålunda utredning eller bevisning beträffande omständigheter, som avse den brottsliga gärningen, icke erfordras, enär den tilltalade avlagt en full- ständig bekännelse eller själva gärningen eljest är uppenbar, men det däremot gäller att utreda gärningsmannens personliga förhållanden och karaktär samt psykiska tillstånd över huvud, kan den domstol, inom vars domkrets den tilltalade har sitt hemvist, vara att föredraga såsom forum framför gärnings— ortens domstol. Behöves ej heller någon ingående utredning angående gär— ningsmannens förhållanden, kan det för minskning av kostnader och om- gång vara förmånligast, att målet handlägges vid den domstol, där gämings- mannen gripits eller han eljest uppehåller sig. Denna domstol torde ock i all— mänhet böra användas, då brottet begåtts utom riket. Utformningen av de närmare bestämmelserna härom liksom angivande av regler angående vissa andra frågor såsom om var ett brott skall anses begånget m. m. har ansetts kunna anstå till lagtextens utarbetande.
På sätt vid behandlingen av frågan om väckande av allmänt åtal (8 kap. 10 punkten) framhålles, bör, när en person begått flera brott, åtal helst anstäl— las för alla brotten i ett sammanhang. Och detta skall gälla, även om brotten äro begångna inom olika domstolars domvärjo. För sist nämnda fall kan den all- männa forumregeln ej tillämpas. Det torde ej kunna givas någon annan lämp-
lig bestämmelse än att varje domstol, som är behörig i fråga om något av brot- ten, jämväl skall äga upptaga de övriga. Det kommer då an på åklagaren, Vid vilken domstol åtalet kommer att anställas.
Sammanfattning.
1.
Behörig domstol i brottmål är i regel den rätt, inom vars domkrets brottet timat.
2.
För vissa fall må åtal anställas vid den rätt, där gärningsmannen har sitt hemvist eller där han gripits eller eljest uppehåller sig.
3.
Har någon förövat brott inom skilda domkretsar och skola brotten i ett sam- manhang åtalas, är varje rätt, som är behörig för något av brotten, laga domstol för dem alla.
2 K A P I T L E T. Åtal såsom villkor för rättegång och rätten till åtal.
Vid behandlingen av de allmänna grunderna för rättegången i brottmål har processkommissionen erinrat, att vår straffprocess är en blandform mellan den inkvisitoriska och den ackusatoriska processen men att på senare tid en utveck— ling i allt mera ackusatorisk riktning ägt rum. Processkommissionen har ock uttalat den uppfattningen, att vid en reform denna utveckling bör fortsättas och processen sålunda byggas på den ackusatoriska grundsatsen, i den mån icke särskilda skäl kunna tala för en jämkning i denna grundsats.
I den ackusatoriska processen upptager domstol icke av eget initiativ brott- mål till behandling. Rättegång i sådant mål förutsätter ett av behörig person väckt åtal. Enligt nu gällande svensk rätt är också regeln den, att rättegång i brottmål inledes genom åtal av åklagare eller målsägande. Såsom undantag _ från regeln gäller dock att beträffande häktad ej erfordras stämning eller annat formligt åtal utan att anmälan om häktningen träder i stället samt att rätten vid rykte om grovt brott kan själv taga initiativ till domstolsbehandling.
Någon anledning att bibehålla dessa båda undantagsbestämmelser, av vilka den sistnämnda numera sällan lär komma till användning, förefinnes icke. Från den allmänna regeln, att domstol ej skall upptaga brottmål till behandling, utan att åtal av behörig person blivit väckt, synes emellertid av praktiska skäl ett annat mindre väsentligt undantag böra göras. Då fråga uppkommer om'
Nödvändig- heten av åtal.
Ätals-rätte'n.
Förhållan— det mellan strafflagen och rätte- gångsord- ningen.
Olika system 17 fråga om åtalsrätten.
att någon i en vid domstol anhängig rättegång gjort sig skyldig till en proces- suell förseelse, vore det en onödig omgång att remittera frågan till åklagare för åtal. Processdomstolen har alla förutsättningar att utan vidare pröva denna fråga, en förberedande undersökning erfordras ej, och domstolen bör därför äga att ex officio upptaga och avgöra saken.
Enligt vissa främmande lagstiftningar kan domaren under den förberedande undersökningen under vissa villkor ådöma straff för det brott, som utgör före— mål för undersökningen, utan att formligt åtal blivit väckt. Då enligt process- kommissionens förslag domstolen i allmänhet icke skall taga befattning med den förberedande undersökningen, kan det icke ifrågakomma att upptaga en sådan regel, Vilken i allt fall ur rättssäkerhetens synpunkt icke synes vara att förorda.
De huvudsakliga stadgandena rörande rätten till åtal återfinnas för närva- rande dels i promulgationslagen till strafflagen dels ock beträffande särskilda brottskategorier i de olika kapitlen av strafflagens speciella del. Även i rätte— gångsbalken finnas hithörande bestämmelser, t. ex. i 20 kap. angående för— likning. '
Åtalsrätten är ett ämne, som kan sägas ligga på gränsen mellan straff- och processrätten. Prooesskommissionen har utgått från, att strafflagen såsom hit— tills skall innehålla regler, huruvida visst brott skall vara föremål för allmänt åtal eller ej samt i förra fallet huruvida åtalsrätten skall vara på något sätt inskränkt såsom genom stadgande, att åtalet skall vara beroende av målsägan- dens angivelse eller av viss myndighets lov. Likaledes förutsättes det, att de allmänna reglerna om preskription av straff, vilka måste anses såsom materiellt straffrättsliga, ehuru de hänföra sig till den omständigheten, om brottet blivit inom viss tid åtalat, ingå i strafflagen. Kommissionen har ansett, att, utöver vad enligt nämnda regler gäller, enskild målsägandes rätt att angiva eller åtala brott bör vara begränsad till viss kort tid. Dessa regler har kommissionen tills vidare upptagit här, ehuru det kan ifrågasättas, om de ej böra tillhöra strafflagstiftningen. Övriga regler om åtalsrätten böra anses tillhöra process— lagstiftningen.
På sätt i redogörelsen för de allmänna grunderna för rättegången i brottmål utvecklats, följer det av den nutida uppfattningen om straffrättsskipningen, att rätt och plikt att åtala brott i främsta rummet bör tillkomma ett statens organ. Huvudregeln är sålunda över allt den, att åtalsrätten till- kommer en allmän åklagare (allmänt åtal). Av särskilda skäl lämnar man dock i vissa fall åt den av brottet kränkte, målsäganden, att anställa åtal (enskilt åtal). I England har principen om det allmännas rätt att åtala. fått en egendomlig form: åtalsrätten tillkommer vilken medborgare som helst, men den, som åtalar, anses handla å det allmännas vägnar (actio popularis). Man har emellertid i England under tidernas lopp alltmera sett sig nödsakad låta det allmänna mera direkt ingripa för att åtal må komma till stånd i alla de fall, då det är påkallat. Sålunda plägar den, som angivit ett brott, av under-
sökningsdomaren vid viss påföljd föreläggas att utföra åtal vid huvudförhand- lingen; kostnaden för åtalets utförande bestrides av allmänna medel; i stor utsträckning beordras polismän att åtala o. s. v. På senare tid har också in— rättats ett verkligt åklagarämbete (Director of Public Prosecutions), som ge- nom sina organ utför åtal för de grövsta brotten och även i övrigt ingriper, då ett allmänt intresse av att ett brott beivras gör sig särskilt starkt gällande.
Även i svensk rätt är numera det allmänna åtalet förhärskande. Att så Allmänt bör vara, därför tala ej blott förut anförda principiella grund-er utan även ”tal" praktiska skäl. För att ett åtalssystem skall motsvara de anspråk, som kunna ställas på detsamma, bör det verka så, att å ena sidan åtal kommer till stånd i alla de fall, då åtal är påkallat, och å andra sidan obefogade åtal ej väckas. Av statens åklagarorgan kan fordras, att de utöva sin verksamhet i denna anda. Bygger man däremot på det enskilda åtalet, måste man alltid räkna med, att med ett åtal förenade kostnader och besvär i många fall avhålla från fullt befogade åtal, och det kan å andra sidan svårligen förhindras, att ogrundade eller illvilliga åtal väckas. Vidare kan endast genom det allmännas organ en tillfredsställande förberedelse av rättegången ske. Den enskilde saknar erfor- derliga maktmedel härför. Det är också givet, att de flesta enskilda ej förmå vare sig själva eller genom de ombud, de kunna bekosta sig, utföra en straff- process så tillfredsställande som statens för denna uppgift utbildade tjänste— män. I fråga om såväl utredningens fullständighet som materialets ändamåls- enliga framförande erbjuder det allmänna åtalet större säkerhet för en till- fiedsställande rättsskipning.
Det kan således ej råda någon tvekan om att det allmänna åtalet bör läggas till grund för åtalsrätten även i en reformerad straffprocess.
De allmänna åklagarnas åtalsrätt är såväl i vår gällande rätt som enligt de flesta främmande lagar ej alltid obetingad utan för somliga fall beroende av viss omständighet. Den omständighet, som härvid spelar den största rollen, är, att målsäganden angivit brottet till åtal. Vid Vissa ringare brott har man i angivelsen sökt ett kännetecken på att den Inträffade rättskränkningen är av sådan betydelse, att det allmänna har anledning att befatta sig med saken, i andra fall har hänsyn till det lidande en rättegång kan medföra för måls- äganden föranlett uppställande i strafflagen av fordran på angivelse från denne. Förutom målsägandens angivelse sätter strafflagen såsom villkor för åtal i vissa fall Konungens förordnande (1 kap. 1 och 2 åå, 8 kap. 29 %, 9 kap. 6 €). Processkommissionen har utgått från att enligt bestämmelser i strafflagen även framdeles allmän åklagares rätt att åtala skall vara i vissa fall på nu berörda sätt inskränkt. Härvid uppstår i fråga om angivelsebrotten spörsmålet, vilken verkan det skall hava, att en redan gjord angivelse återkallas. Behandlingen av detta spörsmål torde kunna anstå till dess lagtext utarbetas.
Beträffande de grunder, som skola tillämpas vid utövande av det allmänna Legalitets- åtalet, hava gjort sig gällande olika uppfattningar, som fått uttryck i de 5. k. >>»?- legalitets- och opportunitetsprinciperna. C.,-perna
Främmande rätt.
Så. till vida råder enighet, att allmän åklagare förutsättes skola, innan be- slut om åtal av honom fattas, verkställa en prövning av det föreliggande bevis- materialet och endast för den händelse tillräckliga skäl mot den misstänkte förefinnas väcka åtal mot denne. Enligt legalitetsprincipen skall åklagaren inskränka sin prövning härtill och alltså vara skyldig att, så snart sådana skäl finnas, väcka och utföra åtal. Enligt opportunitetsprincipen däremot skola åklagarmyndigheterna utöver denna prövning äga verkställa en prövning av åtalets lämplighet ur det allmännas synpunkt och, därest denna ger till re- sultat, att åtalet ej är påkallat, besluta att åtal ej skall ske. Opportunitets- principen utgår från, att strafflagen omöjligen kan givas sådan elasticitet, att den blir fullt anpassad efter livets växlande förhållanden. Det inträffar där- för stundom, såsom erfarenheten också visar, att någon gjort sig skyldig till ett såsom brottsligt av lagen betecknat förfarande, men att på grund av om— ständigheterna i det föreliggande fallet straffets utkrävande ej påkallas av nå- got allmänt intresse. För sådana fall bör enligt denna grundsats åtal ej äga rum, och åklagarmyndigheten bör äga besluta härom. Det ligger i sakens natur, att de olika omständigheter, som kunna medföra, att ett åtal av dylik anledning må underlåtas, ej kunna uttömmande angivas. Endast vissa riktlinjer kunna givas i lagen. Såsom exempel på omständigheter, som föranleda, att åtal ur allmän synpunkt ej påkallas, brukar anföras, att en längre tid förflutit från brottets förövande, under vilken den brottslige fört en oförvitlig vandel, att på grund av synnerligen förmildrande omständigheter vid brottet eller av andra orsaker rättsförhandling och straff skulle verka mera nedbrytande än upprät- tande på den skyldige, att kostnaderna för en rättegång ej stå i rimligt förhål- lande till sakens betydelse 0. s. v.
Bland 'de främmande lagarna ansluta sig de österrikiska och italienska till legalitetsprincipen. I den franska lagen finnes ej uttrycklig bestämmelse, som bemyndigar åklagaren underlåta åtal, och i teorien synas olika meningar fin- nas, huruvida en sådan rätt tillkommer honom. Den- tyska lagen har intill senaste tid helt stått på legalitetsprincipens grund, men genom de 1924 vid- tagna ändringarna i straffprocesslagen har denna ståndpunkt modifierats. Så- lunda skall i fråga om den lindrigaste arten brott, Ubertretungen, när gärnings- mannens skuld är ringa och gärningens följder obetydliga, åtal icke äga rum, såvida ej ett offentligt intresse påkallar ett rättsligt avgörande. Beträffande de mellansvåra brotten, Vergehen, stadgas, att om gärningsmannens skuld är ' ringa och gärningens följder obetydliga, åklagaren med domarens bifall kan
underlåta åtal. Därest åtal redan är väckt, kan domstolen med åklagarens bifall förordna om inställande av förfarandet. Opportunitetsprincipen har icke någon tillämpning på den svåraste klassen av brott, Verbrechen. I vissa an— givna undantagsfall kunna även enligt de lagar, vilka hylla legalitetsprincipen, opportunitetshänsyn beaktas vid åtalsbesluts fattande, och i praxis förekommer detta antagligen även i andra fall.
I Norge och Danmark har opportunitetsprincipen fastslagits i lagstiftnin- gen.
Särskilt är den norska rätten av intresse i förevarande hänseende, dels på grund av att den norska lagens stadganden äro ovanligt fullständiga, och dels därigenom att under den jämförelsevis långa tid, institutet varit i bruk i Norge, fasta normer för dess handhavande utbildats och erfarenhet samlats angående dess praktiska värde.
Enligt den norska straffprocesslagen må åtal underlåtas, när det antages, att intet allmänt intresse kräver, att åtal väckes för ett brott. Såsom exempel nämnes, att särskilt lång tid förflutit från brottets förövande eller att särskilt förmildrande omständigheter föreligga. Vid beslut om åtals underlåtande kunna vissa villkor fästas, och den norska lagstiftningen har undan för undan uppbyggt ett omfattande system av sådana villkor. Enligt de senast antagna bestämmelserna kan såsom villkor uppställas: 1) att den misstänkte icke gör sig skyldig till ett nytt uppsåtligt brott inom viss av åklagarmyndigheten be- stämd ti'd, vilken ej må överstiga preskriptionstiden för åtal å det föreliggande brottet och i varje fall icke utgöra mer än två år; 2) att den misstänkte enligt åklagarmyndighetens bestämmande till målsäganden utger ersättning helt el- ler delvis för den genom brottet uppkomna skadan; 3) att den misstänkte un- der en på nyss angivet sätt bestämd tid står under tillsyn av en för dylikt ändamål verksam förening och, om han är arbetslös, mottager arbete, som för— eningen skaffar honom; 4) att den misstänkte under viss tid avhåller sig från att använda rusdrycker; och 5) att misstänkt, som ej fyllt 21 år, tager plats i en offentlig eller av konungen godkänd läroanstalt under på visst sätt bestämd tid, högst 3 år. Överträder den misstänkte ett stipulerat villkor, kan han åta- las för det av honom förövade brottet. Rätt att besluta om åtals underlåtande tillkommer politimesteren, så vitt fråga är om förseelser, men i övrigt riks- advokaten, dock skall beträffande brott, som i första hand åtalas av riksadvo- katen, frågan underställas konungens prövning.
I praxis har opportunitetsprincipen fått en vidsträckt användning. Åtal anses kunna underlåtas, ej blott, såsom lagens uttryckssätt angiver, då intet allmänt intresse påfordrar, att åtal väckes, utan även då de skäl, som tala för åtal, uppvägas av starkare skäl, som tala däremot. Enligt rättsstatistiken har riksadvokaten under åren 1909—24 beslutat åtals underlåtande antingen med eller utan villkor i ett antal fall, som i allmänhet håller sig mellan 500 och 600 Om året. De omständigheter, som i praxis särskilt föranlett åtals under- låtande, äro: den misstänktes ålder (vid åldern 14—21 år underlåtes åtal i stor utsträckning), hans tidigare vandel, hänsyn till målsäganden, t. ex. vid vissa se'dlighetsbrott, samt missförhållande mellan det allmännas utgifter för en rättegång och brottets betydelse. I regel fordras, att erkännande förelig- ger från den misstänkte. I fråga om!" förseelser göra politimestrene i flera tusen fall om året bruk av sin rätt att av opportunitetsskäl underlåta åtal.
Den danska lagens stadganden äro ej så utförliga som den norska lagens. Delvis är ämnet reglerat genom administrativa bestämmelser i anslutning till äldre praxis. Enligt lagen skall statsadvokat beträffande brott, å vilka han talar, underställa riksadvokaten frågan om åtals väckande, då han finner åtal kunna på grund av särskilt förmildrande omständigheter underlåtas utan
Svensk och finsk rätt.
skada för något offentligt intresse. Riksadvokaten har att besluta, huruvida åtal av sådan grund skall underlåtas, men skall i tvivelaktiga fall hänskjuta saken till justitieministern. Genom en med stöd av lagen utfärdad administra- tiv förordning ha statsadvokaterna emellertid berättigats att vid vissa angivna brott underlåta åtal av opportunitetshänsyn utan att underställa frågan riks— advokaten. Åtalets underlåtande kan därvid göras beroende av att den miss- tänkte utfäster sig att erlägga ett av statsadvokaten bestämt bötesbelopp. Även i några andra fall är statsadvokaten på grund av lag berättigad att underlåta åtal. I fråga om de på politimestrenes åtal ankommande förseelserna anses politimestrene äga att av opportunitetshänsyn underlåta åtal. I vissa fall skall dock statsadvokatens samtycke inhämtas. Slutligen har åt justitieministern i vissa fall uppdragits en särskild prövning av åtalsfrågor. Det viktigaste hithörande fallet avser brott, som förövats av barn under 18 år.
Beträffande villkorligt underlåtande av åtal finnas inga allmänna bestäm- melser. Villkor anses emellertid kunna uppställas, i synnerhet sådana, som kunna av den misstänkte godkännas och omedelbart fullgöras. Ett särskilt på grund av äldre praxis mycket vanligt villkor är erläggande av böter. Före- läggande av prövotid är ej vanligt.
Riksadvokaten har i omkring 100 saker om året beslutat åtals underlåtande. De grunder, .som vanligen föranlett beslutet, ha varit den misstänktes sinnes- beskaffenhet, hans ungdom, hög ålder eller gottgörande av den genom brottet vållade skadan jämte målsägandens förklaring, att han ej önskar bestraffning. Andra omständigheter av betydelse för beslutet ha angivits vara, att straf- fet på grund av förhållandena i det särskilda fallet skulle bliva för strängt, att sedan strafflagens tillkomst (1866) värderingen av det straffbara förhål- landet i den allmänna meningen förändrats, att den misstänkte väsentligen på grund av sin beroende ställning till annan kommit att deltaga i brottet, att längre tid förflutit från brottet utan att preskription inträtt eller att brottet haft andra allvarliga påföljder för gärningsmannen än straffet.
Den statsadvokaterna givna befogenheten att underlåta åtal användes i stor utsträckning, såvitt av tillgänglig statistik framgår i över 1,000 saker om året. I flertalet fall torde därvid villkor om erläggande av böter uppställas. J ustitie- ministerns utövande av opportunitetsprövning förekommer egentligen blott med avseende å brott, som förövats av barn under 18 år, och grundar sig i dessa fall på ovan nämnda särskilda lagbestämmelse. Åtal har underlåtits i bety— dande omfattning, överstigande 400 mål årligen.
I vilken utsträckning politimestrene underlåta åtal har sig processkommissio- nen ej bekant. Sannolikt torde dylika fall förekomma i stort antal.
De svenska och finska lagarna stå på legalitetsprincipens grund. I vår lag har denna princip fått sitt uttryck i promulgationslagen till strafflagen 19 % 1 och 3 punkterna, där åklagarens skyldighet att tala å brott fastslås. I un— dantagsfall kunna emellertid opportunitetshänsyn göra sig gällande vid beslut om åtal. Detta är förhållandet, då fråga om åtal beror av Konungens beslut (strafflagen 1 kap. 1 och 2 åå, 8 kap. 29 ä, 9 kap. 6 5). I gällande instruktioner
för polismyndigheterna i vissa större städer finnes ock föreskrift, att åtal kan underlåtas, därest den förseelse, om vilken är fråga, är av ringa beskaffenhet och enskild person därigenom icke blivit förnärmad.
De svenska reformförslagen upprätthålla legalitetsprincipen. Av de finska förslagen ansluter sig rättegångskommitténs till legalitetsprincipen, under det att enligt lagberedningens förslag och förslaget av 1923 åtal skulle kunna i vissa fall underlåtas. Ett .sådant underlåtande var enligt 1923 års förslag medgivet, förutom, då sådant vore i lag uttryckligen tillåtet, dels då enligt stadgandena om sammanläggning av straff den brottsliges fällande för en straffbar handling skulle alls icke eller endast obetydligt öka det straff, var- till han för annat brott gjort sig förfallen, dels då intet Offentligt intresse syn- tes kräva åtalets anställande, i synnerhet om mycket lång tid förflutit, sedan brottet förövats eller sådant betingades av den skyldiges ungdom och tidigare vandel eller under särdeles förmildrande omständigheter. I 1925 års förslag är medgivandet att underlåta åtal på grund därav att intet offentligt intresse syntes kräva åtalets anställande borttaget.
Det är med tvekan processkommissionen tagit ståndpunkt till det föreliggan- de problemet. Såsom förut framhållits, förefinnes otvivelaktigt ett visst be- hov att i speciella fall kunna avvika från en strikt tillämpning av ett straff— bud. Oaktat all sorgfällighet vid avfattningen av straffbestämmelserna kan det inträffa, att under vissa omständigheter straff för en av lagen såsom brotts- lig betecknad handling ej kan anses vara av det allmännas intresse påkallat och att följaktligen ett utkrävande av straffet skulle anses såsom en onödig och olämplig hårdhet. Det ligger dock i sakens natur, att sådant företrädesvis kan förekommai avseende å de mindre brotten, mera sällan däremot beträffande de grövre.
För sådana fall är det en synnerligen praktisk utväg att helt enkelt medgiva åklagaren att underlåta att vid domstol anställa åtal, när han finner det all- männas intresse icke påkalla bestraffning av den, som efter lagens bokstav begått ett brott. Därigenom vinnes icke blott, att denne undgår straff, utan han befrias därjämte från det lidande, som i regel är förenat med en lagföring inför rätta, och dessutom sparas de besvär och kostnader, som för det allmänna och för honom äro förenade med en rättegång.
Å andra sidan möta dock allvarsamma betänkligheter mot att sålunda giva åklagaren befogenhet att underlåta åtal för ett brott, oaktat han har full anledning antaga, att viss person gjort sig skyldig därtill, och betänkligheterna ökas, i den mån brottet är av svårare beskaffenhet. Det material, som vid av- görandet av frågan komme att stå till buds och som i regel icke kunde vara annat än polismyndigheten-sj protokoll vid förberedande undersökning, skulle ofta icke vara av beskaffenhet att utgöra fullt tillfredsställande grund för frå- gans bedömande. Det är ock en synnerligen allvarlig och krävande uppgift, som härigenom ålägges åklagaren. Väl är det att hoppas, att åklagarväsendet vid genomförande av processkommis-sionens förslag till dess organisation skulle bliva väsentligen förstärkt, men det kan dock vara föremål för tvivel, om åkla-
Processkom— missionen.
garna skulle vara vuxna uppgiften. Det kan befaras, att tillämpningen skulle bliva ganska ojämn, så att i väsentligen likställda fall åtal emellanåt anställdes och emellanåt underlåtes, även om åklagarna icke kunde beskyllas för godtycke eller varit utsatta för obehörig påverkan. Fullt betryggande korrektiv mot nu angivna olägenheter skulle knappast kunna vinnas genom den anordningen, att frågan alltid skulle underställas prövning av högre åklagare än den, på vilken åtalet närmast berodde. Ty på grund av beskaffenheten av det material, på vilket den högre åklagaren skulle grunda sitt beslut, komme hans prövning helt säkert ofta att i det väsentliga bestämmas av den underordnades uppfattning. Den överordnade myndigheten skulle för övrigt icke kunna komma i tillfälle pröva frågan, med mindre den underordnade åklagaren funne underlåtande av åtal vara påkallat och därför hemställde därom. Även om objektiva och fullt giltiga grunder alltid bleve bestämmande för åklagarens beslut, skulle det ej kunna undgås, att misstanke om ett motsatt förhållande uppkomme, då det visa- de sig, att ett notoriskt brott i ena fallet åtalades, i andra fallet lämnades obe- ivrat. Såsom längre fram skall närmare angivas, är det processkommissionens mening att giva målsäganden en subsidiär rätt att åtala brott. då åklagaren ej funnit skäl anställa åtal, detta i syfte framför allt att få ett korrektiv mot att åklagarna obehörigen underlåta att anställa åtal. En konsekvent tillämpning av opportunitetspri-ncipen borde föranleda därtill, att denna målsägandens sub- sidiära åtalsrätt skulle vara utesluten, då åklagaren av nu ifrågavarande an- ledning beslutat underlåta åtal. Nämnda korrektiv skulle vid sådant förhål- lande försvinna.
Vid övervägande av förevarande fråga måste ock beaktas, att möjlighet ej saknas att åtminstone i viss omfattning på andra mera betryggande vägar vinna det mål, som med opportunitetsprincipens tillämpning eftersträvas.
Sedan gammalt föreligger enligt alla lagstiftningar ett medel härtill i re- geringsmaktens befogenhet att genom nåd efterskänka ett ådömt straff. Ur vissa av ovan berörda synpunkter erbjuder nåden mindre betänklighet än un.- derlåtande av åtal. Det måste dock medgivas, att benådningen är förenad med vissa olägenheter. Den person, varom fråga är, befrias icke från själva rätte— gången, och domstolen kan nödgas ådöma en bestraffning, som den själv anser icke böra ifrågakomma. '
Ett annat institut, som tjänar ifrågavarande syfte, är åtalspreskriptionen, varigenom åtal och straffådömande förekommes, när viss tid från brottets be- gående förlupit. Detta institut kommer till användning just i ett av de fall, vid vilka opportunitetsprincipen ansetts böra ingripa, nämligen när längre tid förflutit sedan brottet begicks. Det är emellertid naturligt att, då allmänna regler skola givas om straffs förfallande viss tid efter brottets begående, tiden måste tilltagas tämligen rymligt.
Nära besläktad med den tanke, som fått sitt uttryck i opportunitetsprincipen, är den, som lett till införande av den villkorliga domen. Enligt de härom hos oss gällande reglerna kan domstolen i vissa fall vid ådömande av straff för- ordna, att med verkställighet av straffet skall anstå, om det finnes skälig an- ledning antaga, att den dömde ändock skall låta sig rättas. Den dömde ställes
genom domen på prov en viss tid. Om han under prövotiden uppför sig klander- fritt, förfaller straffet helt och hållet, eljest verkställes det. Med den utbild— ning reglerna om åklagarens rätt att av opportunitetsskäl underlåta åtala fått i Norge, kan det sägas, att sådant underlåtande och den villkorliga domen verka konkurrerande. En olägenhet av den villkorliga domen är emellertid, att själva rättegången icke undgås, såsom fallet är, om åklagaren får befogenhet att underlåta åtal. I England och Skottland ha på senaste tiden domstolarna i avseende å brott, som handläggas enligt reglerna för »summary jurisdiction», d. v. 5. mindre svåra brott, fått en diskretionär prövningsrätt, som, oaktat ett brott anses be— » visat, kan leda antingen till ovillkorlig befrielse från ansvar eller till villkor- ligt frikännande, nära motsvarande den villkorliga domen. Förutsättning är, att domstolen med hänsyn antingen till den tilltalades karaktär, föregåenden, ålder, hälsotillstånd eller sinnestillstånd, eller till brottets ringa beskaffenhet (triviality) eller till de mildrande omständigheter, under vilka det blivit be- gånget, finner det olämpligt, att han bestraffas, eller bättre, att han ställes under uppsikt, vilket blir fallet vid det villkorliga frikännandet. Många lagar och lagförslag upptaga bland straffen även varning, som så- lunda i lindrigare fall kan träda i stället för egentligt straff. De senaste tyska strafflagförslagen (1909, 1913, 1919) giva ock domstolarna en diskretionär prövningsrätt vid synnerligen lätta fall. Sådant fall skall anses föreligga, då gärningens rättsstridiga följder äro obetydliga samt brottslig- heten i gärningsmannens vilja synes ringa och efter omständigheterna ursäktlig, så att användningen av lagens ordinära straff skulle innehålla en obillig hård— het. Domstolen kan i sådana fall oberoende av brottets beskaffenhet mildra straffet efter sitt fria beprövande och således nöja sig med en varning, även om detta straff ej ingår i latituden. Vid vissa särskilt angivna brott skall domstolen kunna helt befria den tilltalade. Dessa brott äro: falsk obeedigad utsaga såsom vittne eller sakkunnig, ringare misshandel, viss ärekränkning, tillgrepp eller förskingring av närings- eller njutningsmedel m. ni., när gärnin-. gen förorsakats av nöd, obehörigt fiskande samt alla de i förslagen såsom över- trädelser (Ubertretungen) betecknade brottsliga gärningarna. Vår äldre rätt har icke varit helt främmande för en dylik befogenhet för dom— stolarna att diskretionärt pröva. Den makt Konungen ansågs hava att både mildra och skärpa ett av domstol ådömt straff delegerades i så måtto till hov- rätterna, att dessa ägde att i svårare brcttmäl vid synnerligen mildrande om- ständigheter leuterera, d. v. s. ådöma ett lindrigare straff än det av lagen före- skrivna. Denna hovrätternas leuterationsrätt upphörde emellertid 1829. Strafflagskommissionen har i sitt förslag (1923), i likhet med de omnämnda tyska förslagen, upptagit den regeln, att i vissa fall, som skulle i lagen sär- skilt utsättas, domstolen skall äga att, när omständigheterna äro synnerligen mildrande, fria från straff. Då kommissionens förslag avser endast strafflagens allmänna del, har kommissionen ej närmare angivit, vid vilka brott stadgandet skulle bliva tillämpligt, men meningen är enligt motiven, att därunder skulle komma. endast ringa förseelser, och har därmed även avsetts att ersätta den i
främmande lagar och lagförslag såsom särskild straffart upptagna, var- ningen.
Det är väl sant, att de nu angivna utvägarna icke äro lika lätt användbara som en tillämpning av opportunitetsprincipen. Men med avseende å de betänk- ligheter, som, på sätt förut utvecklats, göra sig gällande mot införande av en diskretionär rätt för åklagaren att underlåta åtal, har processkommissionen an- sett sig icke böra föreslå densammas upptagande som allmän grundsats i vår rätt.
Frågans läge blir emellertid i viss grad ett annat, om lagen kommer att medgiva domstolen att vid vissa mindre förseelser fria från straff, oak- tat en brottslig gärning konstaterats. Det kan med ett visst fog anmär- kas, att det i förhållande till de intressen, som föreligga, vore alltför omständ- ligt och betungande, om i de fall, då lagen sålunda avser friande, åklagaren icke skulle äga pröva detta utan ovillkorligen skulle hänskjuta saken till dom- stolen. Vore det fråga om allvarligare brott, kunde även en sådan regel an- ses välgrundad, men i fråga om' mindre förseelser torde den icke vara nöd- vändig för rättsskipningens säkerhet. Innan bestämmelser i ämnet före- ligga och deras omfattning kan bedömas, är det emellertid icke möjligt att fatta slutlig ståndpunkt till spörsmålet, utan har processkommissionen ansett sig böra lämna öppet, huruvida den befogenhet, som tilldelas domsto- larna i nu nämnda riktning, bör kompletteras med en motsvarande prövnings- befogenhet för åklagarna i fråga om åtalets anställande.
Huvudregeln skall alltså bliva, att åklagaren skall vara skyldig åtala brott, i avseende varå åtal ankommer på honom, såvida tillräckliga skäl mot den miss- tänkte förefinnas. Härvid bör emellertid märkas, att åklagaren icke blott har att taga hänsyn till huruvida tillräcklig bevisning vunnits, att den misstänkte begått en viss såsom brottslig betecknad gärning, han skall även ägna uppmärk— samhet åt frågan huruvida någon omständighet förekommer, som utesluter brottsligheten eller medför straffets bortfallande, och därest det är fallet under- låta att åtala.
Enskilt åtal_ Ehuru det allmänna åtalet numera genomgående utgör grunden för åtalsvä- sendet, har man i allmänhet i de gällande lagarna lämnat större eller mindre utrymme för det enskilda åtalet, vanligen i formen av målsägandeåtal.
I en del länder, företrädesvis de romanska, är dock enskilt åtal helt uteslutet, och allt åtal utföres av de allmänna åklagarna. Ett dylikt åklagarmonopol gäl- ler enligt den nya italienska straffprocesslagen. Även i Frankrike är det en- skilda åtalet okänt, men målsäganden har en viss möjlighet att genom anstäl- lande av talan om sitt civila anspråk framkalla en prövning av ansvarsfrågan; särskilt gäller detta beträffande de lindriga och mellansvåra brotten. Den skotska rätten känner enskilt åtal i form av subsidiärt målsägandeåtal, d. V. 5. målsäganden äger, om allmänna åklagaren vägrar åtala, med domstols med- givande själv väcka åtal. Denna befogenhet har emellertid, i allt fall beträf— fande andra än de lindrigaste brotten, i praxis kommit fullständigt ur bruk.
I de länder, vilkas rätt vilar på germansk grund, är däremot målsägandens
.. _._.___..__...an__ .....
åtalsrätt, som här utgör den historiska utgångspunkten för rättsutvecklingen, i större eller mindre utsträckning fortfarande erkänd.
Allmännast förekommer i dessa länder målsägandens åtalsrätt i den formen,Målsägande- att vissa brott helt avskilts från allmänt åtal och lagts under målsägandens uteslutande åtalsrätt. Vilka brott, som skola på detta sätt överlämnas åt måls— äganden att åtala, är en fråga, som besvarats olika i olika lagar. Den avgörande synpunkten är, att hit hänföras de brott, i fråga om vilka det allmännas in- tresse av deras beivrande är mindre framträdande men som rikta sig mot rät— tigheter av sådant art, att en reaktion från målsägandens sida framstår som naturlig. Så är exempelvis förhållandet med flertalet ärekränkningsbrott, lindrigare misshandel, hemfridsbrott och åverkan.
Den nu berörda anordningen förekommer i, bland andra, de tyska, öster- rikiska, norska och danska lagarna. Även vår gällande lag och de svenska och finska reformförslagen känna denna form av åtalsrätt för målsäganden.
Genom att överlämna vissa brott av nu angivet slag till uteslutande åtal av målsäganden vinnas beaktansvärda praktiska fördelar. De allmänna. åklagarna befrias från en mängd obetydliga mål och få tillfälle att ägna sig åt viktigare uppgifter, och på ett naturligt sätt uppnås en behövlig gallring bland de ifråga- varande målen, så att rättskränkningar av alltför ringa betydelse ej ofta kom- ma inför domstol. Någon tvekan torde ej behöva råda om att målsägande- åtalet i denna form bör hos oss bibehållas. Vilka brott, som skola hänföras till den ifrågavarande kategorien, är en fråga, som bör tillkomma strafflagstift- ningen att avgöra.
Stort intresse erbjuder spörsmålet huruvida någon åtalsrätt, utöver vad nu angivits, bör tillerkännas målsäganden eller med andra ord, huruvida måls- äganden bör äga utföra åtal för brott, som antingen omedelbart eller efter angivelse kunna åtalas av allmän åklagare.
_Vår rätts ståndpunkt i denna del är, att målsäganden inom detta vidsträckta område äger en med allmänna åklagarens fullt likställd (principal) åtalsrätt. Endast beträffande åtal mot vissa ämbetsmän för fel i tjänsten är målsäganden utesluten från åtalsrätt. Nya lagberedningens principbetänkande och lagför- slag av 1884 avsågo ej någon ändring härutinnan.
En så vidsträckt åtalsrätt tillkommer ingenstädes i länder med modern straff- process målsäganden. I vissa länder (Tyskland, Danmark) är målsäganden, på oväsentliga undantag när, helt utesluten från åtalsrätt i fråga om brott, som äro föremål för åtal genom allmän åklagare; i andra länder (Österrike, Norge) har han åtalsrätt, men denna är i förhållande till åklagarens subsidiär, d. v. 5. den inträder först om åklagaren vägrar åtala eller nedlägger ett väckt åtal. De finska reformförslagen företräda i detta hänseende skilda ståndpunkter. Enligt 1923 och 1925 års förslag skall målsäganden hava rätt dels att anslu- ta sig till åklagares åtal eller i sammanhang med sådant åtal självständigt framställa straffyrkande, dels ock, om offentlig åklagare beslutat ej anställa åtal, själv utföra sådant.
brott.
Subsidiärt målsägande- åtal.
vMålså' an-
des åta snitt i fråga om ämbetsbrott.
Fö'rh'lrning.
Då man i moderna lagar bibehållit målsägandens åtalsrätt beträffande brott, som åtalas av allmän åklagare, har man såsom skäl härför huvudsakligen åberopat, att målsägandens åtalsrätt utgör en nödvändig kontroll över, att de allmänna åklagarna samvetsgrant fullgöra sina skyldigheter i fråga om brotts beivrande. Därest allmänna åklagaren försummar att väcka åtal, bör måls— äganden ha rätt att själv ingripa till rättsordningens upprätthållande. Ehuru det med ett förbättrat åklagarväsen ej torde vara att befara, att åtal ofta kom- mer att av allmän åklagare underlåtas, när fog för åtalet förefinnes, synes dock den kontroll härå, som ligger i målsägandens rätt att åtala, vara av värde. Med rättsuppfattningen här i landet skulle det helt visst icke heller överens- stämma att helt utesluta målsägandens åtalsrätt i fråga om brott, för vilka allmän åklagare äger föra talan.
Men så till vida bör en förändring i den gällande rättens ståndpunkt vid- tagas, att denna åtalsrätt inträder, först om allmänna åklagaren efter måls- ägandens angivelse av viss person såsom misstänkt vägrar åtala denne eller om han nedlägger ett väckt åtal. Målsägandens åtalsrätt bör alltså från principal inskränkas till att bliva subsidiär. Såsom ovan framhållits har det allmänna åtalet avgjorda företräden framför det enskilda icke minst därigenom, att det förra lämnar större garanti för ett tillfredsställande utförande av rättegången än det senare. Det allmännas intresse i straffrättsskipningen kräver därför, att den bästa åtalsformen i första rummet anlitas, och detta intresse måste tiller- kännas företrädet framför målsägandens anspråk på att få själv utföra sin talan. I själva verket torde den förändring gentemot den gällande rätten, som härigenom skulle inträda, ej vara så stor, som det kunde syna-s. Ty med hän- syn till de kostnader, som äro förenade med ett åtal, lär väl redan nu målsägan- den i regel hänvända sig till allmänna åklagaren, innan han tager saken i egen hand.
Ett undantag från regeln om subsidiär åtalsrätt för målsäganden, som pro- cesskommissionen anser böra göras, överensstämmer med gällande rätt. Det avser åtal för ämbetsbrott i vissa fall. Såsom regel gäller väl, att den som blivit förorättad genom ett av ämbetsman begånget brott i ämbetet äger an- ställa, åtal därför. Men enligt förklaringen den 23 mars 1807 är det icke tillåtet för enskild part att taga stämning å någon domare för att tilltala ho- nom för fel eller brott i ämbetet. Förklaringen avser endast domare, men grundsatsen anses tillämplig över huvud på ämbetsmän, som för tjänstefel svara i hovrätt eller högsta domstolen. Denna grundsats anser processkom- missionen böra upprätthållas. Målsägandens uteslutande från åtalsrätt i fråga ,om dessa brott motiveras av behovet att skydda de ifrågavarande ämbetsmän- nen mot obefogade åtal och vinner berättigande genom de synnerligen effektiva anordningar för beivrande av tjänstefel, som sedan länge funnits hos oss.
Med avseende å förlikning i brottmål är för närvarande stadgat i 20 kap. 4 % rättegångsbalken, att förlikning med målsäganden ej må ligga i vägen för åtalsrätt, som allmän åklagare efter lag tillkommer. Rörande innebörden av
l l r l . l .
detta stadgande hava olika åsikter gjorts gällande. Så till vida är stadgandet tydligt, att förlikning ej inverkar på allmänna åklagarens åtalsrätt vid brott, som utan angivelse må av honom åtalas, och enligt rättspraxis anses förlikning i mål angående brott, som uteslutande må åtalas av målsäganden, kunna med bindande verkan slutas mellan parterna, i vilken instans målet än befinner sig. Men tvivelaktigt är, i vad mån allmänna åklagarens åtalsrätt beröres av en förlikning, som träffas angående s. k. angivelsebrott.
De utländska straffprocesslagarna innehålla i allmänhet ej bestämmelser om förlikning, och det har ifrågasatts, huruvida förlikning beträffande ansvars— frågan över huvud borde hava någon betydelse i processuellt avseende. Med svensk rättsuppfattning torde det dock vara mest överensstämmande att i regel tillerkänna förlikningen bindande verkan emot målsäganden. Efter det förlik- ning träffats, bör således målsäganden icke under något förhållande äga själv föra talan om ansvar,/Uppenbart är däremot, att förlikning med målsäganden ej bör kunna inverka på allmänna åklagarens åtalsrätt vid brott, å vilka han äger tala oberoende av angivelse. Men angivelse för brott, som ej må utan angivelse åtalas av allmän åklagare, bör ej vinna avseende, om den göres först efter det förlikning ingåtts, och sålunda åklagare ej äga att på grund av sådan angivelse föra talan å brottet. Frågan om verkan av den omständigheten att— förlikning ingås efter det angivelse redan skett synes kunna anstå till dess lag- text utarbetas.
Såsom regel har antagits, att allmänt åtal utföres av de allmänna åklagarna. Enligt gällande rätt förekomma emellertid för vissa fall, då särskild sakkun— skap är önskvärd, specialåklagare. Kommissionen har ej ifrågasatt ändring i detta förhållande.
Enligt vissa specialförfattningar, huvudsakligen inom rusdryckslagstiftnin—
gen, är det envar tillåtet att anställa åtal för brott, som faller inom området POP?” för dessa författningar. Anledning saknas att i förevarande sammanhang upptaga fråga om ändring härutinnan.
Särskilda åklagare.
»!
Actio . ams.
Den omständigheten, att allmän åklagare eller målsägande genom att väcka NedlägEqa'n- åtal gjort bruk av sin åtalsrätt, behöver icke medföra, att åtalet nödvändigt de "" ”tal" skall genomföras till slut. Åtalet bör kunna nedläggas. Allmänna åklagaren äger därvid ej förfara godtyckligt; hans befogenhet att nedlägga åtalet måste vara beroende av att nya bevis komma i dagen eller att eljest något sådant förhållande föreligger som, därest det från början varit känt, skolat medföra, att åtal ej bort väckas.
Någon tvekan kan ej gärna råda om att rätten att nedlägga åtal bör stå öppen, så länge målet är anhängigt i första instans. Mera ovisst är, om åtal bör kunna nedläggas även sedan målet genom rättsmedel fullföljts till högre rätt. Till stöd för den meningen, att så ej bör få ske, kan anföras, att den lägre instansens dom ej sättes ur kraft, blott genom att ett rättsmedel mot den användes, utan först genom den högre rättens dom i målet. Det kunde då sy-
Preskription.
nas, som om åklagaren eller målsäganden ej borde kunna omintetgöra domen genom att nedlägga åtalet. Å andra sidan tala praktiska skäl för att åtal bör kunna ne'dläggas även i vadeförfarandet. Om nämligen, såsom process— kommissionen (13 kap.) förordar, vadeförfarandet anordnas såsom en i för— hållande till rättegången vid lagmansrätten väsentligen självständig förhand- ling i målet, vid vilken åklagaren eller målsäganden har att ånyo utföra sin talan och förebringa bevisning, förringas betydligt betänkligheterna mot att medgiva åtalets nedläggande ännu på detta skede. Och med en sådan anordning av vadeförfarandet låter sig ett förbud mot åtals nedläggande i hovrätten svår- ligen praktiskt genomföra. Det nya hovrättsförfarandet förutsätter, att den, som i hovrätten företräder åtalet, vill driva saken. Men därest, i enlighet med förslaget, rättsmedlet till högsta domstolen begränsas till rättsfrågan och pröv— ningen av målen där kan ske i ett skriftligt förfarande (13 och 16 kap.), synes 'det ej lämpligt att tillåta åtalets nedläggande på detta stadium av rättegången. Om sakfrågan, vilken i brottmål regelmässigt är den förhärskande, blivit ge- nom hovrättens dom slutgiltigt prövad, bör ej därefter denna dom kunna sättas ur kraft genom åtalets nedläggande.
Från nedläggande av åtal bör skiljas ett återkallande av en i högre rätt förd klagan. Därtill måste klaganden alltid äga rätt. Verkan av en sådan åter- kallelse blir, att den överklagade domen består.
N edlägges ett väckt åtal, äger den tilltalade ett berättigat anspråk, att åtalet icke utan vidare må kunna återupptagas emot honom. Det kunde sättas i fråga att, såsom skett i en del främmande lagar, stadga, att frikännande dom då bör givas. En sådan regel kan dock stundom vara mindre lämplig. Så är förhål- landet, om nedläggandet föranletts av en mellan målsäganden och den tilltalade träffad förlikning eller om i målet även behandlas ett privaträttsligt anspråk på grund av brottet. Det synes därför bättre att, i närmare anslutning till gällande rätt, påföljden av nedläggandet blir, att åtalet förklaras förfallet. Har allmänna åklagaren nedlagt åtal, bör detta ej förklaras förfallet, förrän utrönts, att målsäganden ej begagnar sin subsidiära åtalsrätt. På förfarandet i sådana fall har processkommissionen ej ansett sig böra ingå. Verkan av att ned- lagt åtal förklaras förfallet, bör vara, att åtal för brottet ej kan ånyo upptagas. Endast om sådant förhållande inträder, som utgör grund för resning, bör saken åter kunna bringas å ban-e. Nedlägges åtalet i hovrätten, bör denna, jämte det åtalet förklaras förfallet, tillika undanröja lagmansrättens dom.
Enligt gällande rätt är målsägande, som vill angiva brott till åtal eller utöva sin åtalsrätt, icke beroende av annan tidsfrist härför än de allmänna preskrip- tionstiderna. Dessa utgöra numera två till tjugufem år allt efter brottets grov- lek. Endast för ett speciellt fall gäller en kortare åtalsfrist —— såväl för all- männa åklagaren som målsäganden _ i det jämlikt 15 kap. 16 % strafflagen åtal för våldtäkt ej må anställas, sedan sex månader förflutit efter det brot- tet skedde, där ej laga förfall visas eller döden genom brottet blivit kvinnan till— skyndad.
Lagens allmänna ståndpunkt medför faktiskt en väsentlig skillnad mellan
allmänna åklagarens och målsägandens ställning i fråga om tidpunkten för åtals väckande. Under det att allmänna åklagaren är på grund av sin tjänste— plikt skyldig att väcka åtal, så snart tillräcklig utredning vunnits, kan måls- äganden dröja därmed intill utgången av preskriptionstiden, oavsett att han långt dessförinnan haft tillräckligt material för åtalet. Även vid de 5. k. angivelsebrotten kan målsäganden fördröja åtalet genom att uppskjuta an- givelsen.
Ett sådant tillstånd är i flera avseenden olämpligt. Ur kriminalistisk syn- punkt är det av vikt, att straffet följer så snart som möjligt på brottet. All— männa processuella skäl fordra, att rättegång anställes innan bevisningen, vare sig den talar mot eller för den tilltalade, förflyktigats. Den för brott misstänkte har ett berättigat anspråk att inom skälig tid få veta, om åtal skall komma till stånd eller ej. En utsträckt åtalsti-d kan medföra fara för att målsäganden an- vänder tiden till utpressningsförsök eller att han låter bestämma sig för åtal av saken ovidkommande anledningar, såsom en senare uppkommen oenighet eller dylikt. Det är också av skäl, besläktade med det sist angivna, som den ovan berörda korta preskriptionstiden vid ett i och för sig så allvarligt brott som våldtäkt införts. Målsäganden bör över huvud ej kunna påfordra längre rådrum än som erfordras för förhandlingar om förlikning och för åtalets för- beredande.
På grund härav är vid sidan av den allmänna åtalspreskriptionen en kortare preskriptionstid påkallad såväl för målsägandens angivelse av brott, vilket ej må utan sådan angivelse åtalas av allmän åklagare, som ock för åtal av måls— äganden själv. I fråga om angivelse samt om åtal för brott, som målsäganden själv äger omedelbart åtala, bör tiden lämpligen räknas från det målsäganden fick kännedom om brottet och brottslingen. För det fall åter att målsäganden ej må själv anställa åtal, med mindre åklagaren beslutat att ej föra talan, kan tydligen tiden ej börja löpa förr än från det målsäganden fick kännedom om åkla- garens beslut. Sådan preskription gäller allmänt i de främmande länderna. Pre— skriptionstiden är exempelvis i Tyskland och Nederländerna tre månader, i Norge sex månader, i Danmark och Finland ett år, i det senaste danska straff— lagförslaget tre månader och i 1912 års österrikiska strafflagförslag sex veckor. Processkommissionen har ansett preskriptionstiden ej böra sättas kor- tare än sex månader.
väckande och nedläggande. Syftet härmed har varit dels att förekomma
allmänheten mot obefogade åtal. Den domstolskontroll, som sålunda ansetts er- forderlig, utövas i fråga om åtals väckande därigenom, att en obligatorisk pröv- ning av åtalets befogenhet såväl ur rättslig synpunkt som med hänsyn till den föreliggande bevisningen verkställes av domstol före huvudförhandlingen. Dom- stolen beslutar därvid på grundval av det vid den förberedande undersökningen samlade materialet, huruvida huvudförhandling skall äga rum eller ej, och dom- stolens beslut är bindande för åklagaren. En dylik förprövning äger i fråga obehörigt underlåtande eller nedläggande av åtal och dels att skydda f
I ett flertal moderna lagar har domstolarna tillerkänts inflytande på åtals Åtnlgrämns självstän—
dighet 'i rhållande till dom- stolarna.
om grövre brott rum bland annat i England, Frankrike och Tyskland. Enligt den österrikiska lagen är domstolsprövningen obligatorisk vid privat åtal men inträder eljest, endast om den tilltalade framställer invändning mot åtalets be— fogenhet. Den skotska rätten ävensom de danska och norska lagarna avvisa principiellt den förberedande domstolsprövningen och genomföra alltså ackusa— tionsprincipens krav på åtalets självständighet. Dock har såväl i Skottland som i Norge målsägandens subsidiära åtalsrätt vid grövre brott gjorts beroende av domstols medgivande. För nedläggande av väckt åtar fordras i Frankrike och Tyskland i regel domstolens medgivande.
I de länder, där en föregående domstolsprövning av åtal förekommer, utövas denna antingen av undersökningsdomaren vid den rättsliga förundersökningens slut (England, Frankrike i mål, ,som ej skola avdömas av jurydomstol, Norge) eller av en avdelning av den domstol, där huvudförhandlingen skall äga rum (Frankrike .i mål, som skola avdömas av jurydomstol, Tyskland), eller ock av överordnad domstol (Österrike). I England utövas i vissa fall en ytterli- gare förprövning av en särskild jury, den s. k. grand jury.
Såsom ovan anförts står en regel, enligt vilken rätt att bestämma om åtals anställande lägges i domstolens hand, ej i överensstämmelse med de allmänna grunder, på vilka straffprocessen enligt processkommissionens mening bör vila, och för svensk rättsuppfattning är anordningen alldeles främmande. Den är ej heller utan sina olägenheter. Den omständigheten, att en domstol förklarat åtal skola väckas, är ägnad att verka prejudicierande till den tilltalades skada i rätte— gången. Å andra sidan kan det stundom vara i den för brott misstänktes intresse, att åtal ej förhindras, utan han får tillfälle att offentligt ådagalägga sin oskuld.
Därest det allmänna åklagarväsendet på ett tillfredsställande sätt organiseras, torde i övrigt någon kontroll från domstolens sida i fråga om allmänt åtals anställande icke vara erforderlig. Beträffande det enskilda åtalet åter kan en förberedande domstolsprövning såsom ett skydd mot obefogade åtal må- hända vara mera av behovet påkallad, men även här torde ovan angivna skäl mot den ifrågavarande anordningen böra vara avgörande. En förberedande granskning av privata åtal torde ej heller stå i överensstämmelse med den hos vårt folk starkt utvecklade känslan för den enskildes rätt att få sin sak slut- giltigt prövad av domstol. I övrigt innebära ansvarsbestämmelserna rörande falskt åtal och 'de med utförandet av åtal förenade kostnaderna en viss garanti mot obefogade privatåtal.
I överensstämmelse med den ståndpunkt, processkommissionen sålunda inta- ger till frågan om en förberedande domstolsprövning av åtals befogenhet, har kommissionen ej heller ansett nedläggande av åtal böra göras beroende av dom- stolens medgivande.
Målsqgan— Såsom vid behandlingen av frågan om advokatväsendets ordnande (_1 delen åfdftåaååffåf 11 kap. 1 punkten) framhållits, bör det alltid stå part fritt att själv föra sin gångsfull- talan. I enlighet härmed tillkommer det alltså en målsägande, som väckt talan
"läkt”—Q' om ansvar, att själv utföra denna talan. Föredrager han att i stället låta en
fullmäktig utföra åtalet, bör han äga befogenhet därtill. För sådan fullmäktig böra uppställas samma kompetensvillkor, som krävas av rättegångsfullmäktig i tvistemål. Vad härom bör gälla utvecklas närmare i kapitlet om parterna och deras fullmäktige i civilprocessen (3 delen 2 kap. 3 punkten), och processkommissionen hänvisar till den där givna framställningen. Bland an- nat skulle sålunda strängare fordringar gälla för de högre instanserna. Under det att i lagmansrätten även andra än advokater kunna brukas såsom fullmäk- tiga, må i hovrätten endast advokat anlitas och i högsta domstolen endast advo- kat med fem års verksamhet.
Om sålunda målsäganden skall äga anlita. fullmäktig för åtalets utförande, måste dock alltid rätten, i vilket skede målet än befinner sig, kunna förelägga honom att komma personligen tillstädes, då detta erfordras för utredningen.
Sammanfattning.
1.
Domstol kan endast på talan av den, vilken åtalsrätt tillkommer, upptaga brottmål till behandling. Dock äger domstol utan yrkande döma till straff för förseelse i rättegången.
2.
Allmän åklagare äger åtala alla brott med undantag av sådana, som enligt lag ej må åtalas av annan än målsäganden.
Äger enligt lag allmän åklagare ej åtala brott utan angivelse av målsäganden eller särskilt tillstånd, skall det lända till efterrättelse.
3.
Allmän åklagare skall vara skyldig åtala brott, när åtal ankommer på honom, såvida tillräckliga skäl mot den misstänkte förefinnas.
Om domstol kommer att medgivas att i vissa fall fria från straff, ehvrn åtalet blivit styrkt, tages i övervägande, huru-vida i motsvarande fall åklagare må underlåta åtal.
4.
M ålsägande må i allmänhet ej själv föra talan om ansvar för brott, såvida icke brottet är sådant, att det enligt lag ej må åtalas av annan än målsäganden.
Dock skall målsägande jämväl i fråga om andra brott äga själv föra talan, om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot den, som av målsägande angid vits för brottet, eller om allmän åklagare nedlägger av honom väckt åtal.
5.
Talan om ansvar för ämbetsbrott, som skall åtalas i hovrätt eller högsta dom- stolen, må ej föras av målsägande, även om allmänna åklagaren beslutat att ej väcka åtal eller nedlägger väckt åtal.
6. Målsägande, som genom förlikning avstått från ansvarstalan angående brott, må ej därefter själv föra sådan talan. Åklagare må ej föra talan å brott, som endast efter målsägandens angivelse må av allmän åklagare åtalas, såvida angi-
. ___—___...»—
velse göres först efter det förlikning mellan målsäganden och den skyldige träf— '
fats. 7.
Det avses ej ändring i nu gällande bestämmelser, enligt vilka i vissa fall antingen särskild åklagare eller ock envar må åtala brott.
8.
Intill dess dom meddelats i hovrätten, må åtal nedläggas. Nedlägges åtal och blir det icke jämlikt 4 punkten 2 stycket fullföljt, skall rätte—n förklara åtalet förfallet. Förfallet åtal må ej annorledes än genom sär- skilt rättsmedel ånyo upptagas.
9.
Jämte de i strafflagen upptagna reglerna angående preskription av straff för brott, som icke blivit inom viss tid åtalat, skall målsägandes rätt att angiva eller åtala brott vara underkastad preskription sålunda,
att målsägandens angivelse av brott, som ej må åtalas annat än efter sådan an- givelse, skall för att vinna avsee-nde göras inom sex månader efter det målsägan- den fick kännedom om brottet och gärningsmannen, samt
att målsägandes åtal skall vid talans förlust anställas, om allmän åklagare beslutat att ej åtala av målsäganden: angivet brott, inom sex månader från det målsäganden fick kännedom om beslutet och, om brottet ej må åtalas av an— nan än målsäganden, inom sea: månader från det han fick kännedom om brottet och gärningsmannen.
10.
Fråga om åtals anställande eller anställt 'åtals nedläggande skall, vare sig åtalsrätt tillkommer allmän åklagare eller målsägande, icke i något fall vara underkastad prövning av domstol utan bero på åklagarmyndigheten eller måls- äganden.
11.
Målsägande, som för ansvarstalan, må låta sig företrädas av den, som är behörig att vid den domstol, där målet är anhängigt, föra talan såsom rätte— gångsfullmäktig i tvistemål. Rätten äger dock förelägga målsäganden att in- ställa sig personligen.
3 KAPITLET.
Den misstänkte eller tilltalade och hans försvar.
Rättegången i brottmål avser att utreda huruvida viss person skall bliva Misstänkt straffad för ett brott. Den riktar sig mot denne; det gäller att utreda huru- OCh tilltalad, vida han begått brottet. Om denne persons ställning i rättegången, hans rät— tigheter och förpliktelser därunder måste givas en mängd regler.
Till en början måste emellertid någon uppmärksamhet riktas på frågan vem rättegången i brottmål sålunda skall anses gälla och huru denne skall beteck— nas. , Att den, vilken instämts till domstol med påstående om ansvar för brott, I är part i rättegången, därom kan någon tvekan icke förefinnas. Han benäm- nes i det följande tilltalad.
Vid den förberedande undersökningen, som ju måste anses såsom en del av rättegången i vidsträckt bemärkelse, är det däremot ingalunda alltid fallet, att det finnes någon, mot vilken undersökningen är riktad. När de första spanin- gama verkställas, är det ofta alldeles ovisst, vem rättsproceduren kan komma. att gälla. Även om någon anledning förekommer till antagande att en viss person begått brottet, kan denna anledning vara så svag, att undersökningen ej kan särskilt riktas emot honom. Så länge detta är fallet, hör han behandlas på samma sätt som övriga personer, vilka kunna höras till upplysning i saken eller emot vilka annan åtgärd kan vidtagas. Därest spaningarna hava fram- gång, inträder emellertid en tidpunkt, då de besvärande omständigheterna mot ' viss person bliva så. starka, att undersökningen kan riktas mot honom. Då detta sker, blir hans ställningi avseende å undersökningen väsentligen förändrad. Han får i viss mån samma ställning som en tilltalad; han blir sålunda underkastad vissa partsskyldigheter men får ock vissa partsrättigheter. Att närmare an- giva, när en sådan situation skall anses föreligga, är tydligen icke möjligt. Den kan emellanåt föreligga redan vid undersökningens början. På grund av den frihet från former, som råder i förfarandet under den förberedande undersök— ningen, blir en sådan vändning i undersökningen i regel ej bunden vid något särskilt beslut av undersökningsmyndigheten. Det får bero på ett mera fritt bedömande, när undersökningen kan anses riktad mot viss person. Emellanåt givas emellertid beslut, som tydligen ådagalägga, att så är förhållandet. Så— dana äro beslut om anhållande eller häktning. Detsamma kan vara fallet med beslut om hämtande till förhör, beslag eller husrannsakan. Så snart den un- dersökande myndigheten i ord eller gärning betecknat viss person såsom före- mål för undersökningen, bör detta stadium anses ha inträtt.
I Danmark och Norge benämnes den, emot vilken rättsprocedur skall anses inledd, för »sigtet», till skillnad från den blott misstänkte. Då processkommis- sionen ej kunnat finna någon lämplig motsvarande svensk beteckning, har kom- missionen icke sett annan utväg än att använda beteckningen misstänkt om en- var, emot vilken någon misstanke om brottslighet föreligger, varvid av samman-
Den miss- tänktes eller tilltalades allmänna ställning
Den miss- tänktes eller tilltalades rätt att an- lita försva- rare.
hanget får framgå eller ock särskilt utmärkas, när en regel skall gälla allenast den, emot vilken undersökningsmyndighetens undersökning kan anses vara riktad.
I inledningen till straffprocessen har framhållits den väsentliga olikhet i den misstänktes eller tilltalades allmänna ställning, som är en följd av förfaran- dets anordnande i inkvisitorisk eller ackusatorisk form. Under det att den miss- tänkte eller tilltalade i den inkvisitoriska processen huvudsakligen är ett objekt för domarens undersökning utan egentliga partsrättigheter, står han i den acku- satoriska processen inför domaren såsom part gent emot åklagaren, om ock åkla- garens ställning såsom statens representant bereder honom ett visst försteg framför den misstänkte. Såsom part har den misstänkte rätt att försvara. sig mot misstanken eller åtalet och äger förty rätt att företags. de processhandlin— gar, som ett sådant försvar kräver. Han är därför berättigad att få del av den bevisning, som åklagaren må hava samlat mot honom, att vara närvarande vid rättens sammanträden och yttra sig i anledning av vad därvid förekommer, att positivt verka för sitt försvar genom att själv förebringa det material, som i sådant hänseende må stå honom till buds, att, i den mån dispositionsrätt i pro- cessen är medgiven, lika med åklagaren begagna en sådan rätt, att bestämma om användning av rättsmedel o. s. v. Då han oftast själv icke har förmåga att utföra ett försvar, bör han äga rätt att använda försvarare såsom biträde i rättegången. Å andra sidan har den misstänkte eller tilltalade jämväl för- pliktelser. Han skall väl icke påverkas att mot sin vilja avgiva utsaga, som kan användas emot honom. Men hans närvaro vid sakens behandling är i allt fall nödvändig; hans personliga medverkan vid bevisföringen erfordras, även om denna medverkan endast kommer att bestå i ett passivt förhållande från hans sida. Han har ock skyldighet att icke företaga. åtgärder, som avse att försvåra eller förhindra bevisningen, och han är pliktig finna sig i att yttre bevismedel, över vilka han råder, tillvaratagas. Han äger icke genom flykt undandraga sig inställelse eller straffverkställighet. I syfte att göra dessa förpliktelser gällande kunna även användas tvångsåtgärder (hämtning, anhål- lande, häktning, reseförbud, beslag, hus- och kroppsrannsakan).
De regler, som sålunda skola bestämma den misstänktes eller tilltalades ställ- ning i rättegången, kunna lämpligen icke sammanföras på ett ställe. De böra i allmänhet infogas i de särskilda avdelningar, under vilka förfarandet behand- las. Här skola endast upptagas reglerna angående den misstänktes eller till- talades rätt att begagna försvarare och vad därmed närmast sammanhänger.
Ofta kan det för den misstänkte eller tilltalade innebära betydande svårig- het att utnyttja den ställning såsom part, vilken den ackusatoriska processen tillerkänner honom. F örfarandets teknik är honom i regel främmande, och han löper därför fara att försumma. processuella åtgärder, på vilka hans rätt kan vara beroende. Och även i övrigt saknar han ofta förutsättningar att på bästa sätt tillvarataga sin rätt. Genom okunnighet kan han försumma att andraga vad som talar till hans fördel och därigenom utsättas för en oriktig dom. Då ”allmän åklagare utreder målet eller utför talan inför rätta, åligger det honom
visserligen att beakta även vad som talar till förmån för den misstänkte eller tilltalade. Men åklagarens allmänna ställning gör honom uppenbarligen be- nägen att fästa mera avseende vid de omständigheter, som stödja åtalet. Ett säkrare skydd finner väl den tilltalade i domarens ledning av processen och hans ansvar för utredningens allsidighet. Men ej heller härigenom kan den misstänktes intresse anses tillgodosett. Den ackusatoriska processen kräver, att möjlighet beredes den misstänkte att skaffa sig biträde av någon, som bättre än han själv kan tillvarataga hans intresse och som utrustas med vissa i lagen reglerade befogenheter. Mången gång blir han endast härigenom i stånd att utnyttja de rättigheter, som tillkomma honom såsom part. Särskilt i den mån genom organisatoriska åtgärder ett förstärkande av åtalsväsendet genomföres, är det av vikt att sörja för att den misstänkte ej kommer att intaga en alltför underlägsen ställning i processen.
Att den, mot vilken åtal blivit väckt, skall äga rätt att anlita försvarare, kan ej vara tvivel underkastat. Denna rätt, i vår lag uttryckligen erkänd ge- nom den ändring 15 kap. 1 % rättegångsbalken undergick år 1890, är en av den tilltalades viktigaste partsrättigheter och bör såsom sådan fastslås i lagen.
Däremot har särskilt tidigare tvekan rått huruvida under den förberedande . undersökning, som i den ackusatoriska processen föregår huvudförhandlingen, den misstänkte bör få biträdas av försvarare. Äldre främmande lagar, enligt vilka den förberedande undersökningen behärskades av utpräglat inkvisito- riska former, tillerkänna i regel den misstänkte endast i begränsad omfattning en sådan rätt. Enligt andra lagar däremot kan den misstänkte på varje sta- dium av den förberedande undersökningen biträdas av försvarare, om också vissa regler ansetts påkallade i syfte att, om så skulle erfordras, förekomma störande ingrepp från försvararens sida i undersökningens gång.
Den senare av dessa ståndpunkter torde obetingat böra tillerkännas före— trädet. För ett riktigt utförande av den tilltalades talan är det ofta av vikt, att han redan på ett tidigt stadium kan få sakkunnigt bistånd, och stundom kan genom försvararens verksamhet under den förberedande undersökningen ett obefogat åtals väckande avvärjas. Om försvararen ej förrän efter åtalets väckande får befattning med målet, kan på grund härav vid huvudförhandlin- gen'föranledas uppskov, som eljest kunnat undgås. Försvararen kan stundom vid der. förberedande undersökningen bliva en välbehövlig motvikt mot den till- äventyrs ensidigt arbetande ledaren av undersökningen. Redan nu föreligger hos oss, särskilt genom häktads rätt att få biträde åt sig förordnat, en möjlig- het för försvarare att ingripa under målets beredande till förhandlingen inför rätta. Rätt att låta sig biträdas av försvarare bör dock ej tillkomma envar, emot v;lken någon misstanke förekommer. Det är först sedan undersökningen tagit den gestaltning, att den, enligt vad förut är sagt, kan anses riktad mot viss person, som rätt för denne att biträdas av försvarare bör inträda.
Ett spörsmål, som står i nära samband med den nu behandlade frågan, är Fråga om huruvida under straffprocessen den tilltalade skall vara pliktig att inställa sig ;Zlylfååaggt personligen eller må kunna låta sig företrädas av befullmäktigad försvarare. till personlig
I främmande lagstiftningar upprätthålles kravet på den tilltalades person- liga inställelse som regel, men undantag medgivas dock i viss utsträckning. Dessa undantag hänföra sig endast till de ringare brottmålen. Vid dessa har det allmännas intresse i att den tilltalade personligen inställer sig för att be— vaka sin rätt eller medverka till målets allsidiga utredning icke ansetts all- tid vara så stort, att det borde föranleda till att den tilltalade, om han själv valt att infinna sig personligen, borde tvingas därtill. För att bereda möj- lighet härtill hava vissa. lagar medgivit den tilltalade att låta sig företrädas av annan.
Den gällande tyska straffprocesslagen medgiver, att den tilltalade i mål, där högst böter, fängelse eller konfiskation kan följa, ej behöver personligen infinna sig utan kan låta sig företrädas av en med skriftlig fullmakt försedd försvarare. Den franska straffprocessrätten innehåller liknande bestämmelser.
I svensk rätt gällde enligt 1734 års lag, att svaranden i brottmål skulle komma personligen tillstädes. Genom 1866 års ändring av 15 kap. 1 % rätte- gångsbalken gjordes härifrån 'det betydelsefulla undantaget, att i brottmål, där straffarbete ej kunde följa å brottet, svaranden befriades från det ovillkorliga tvånget av personlig inställelse och fick rätt att liksom i tvistemål svara ge— nom rättegångsfullmäktig, domstolen dock obetaget att påkalla hans person- liga inställelse, om så funnes nödigt. Anledningen till denna ändring låg däri, ' att i dessa brottmål endast undantagsvis något behov att höra den tilltalade personligen ansågs förefinnas, och att fordran på ovillkorlig personlig instäl- lelse därför var onödigt betungande för svaranden. Nya lagberedningen intog i sitt förslag samma ståndpunkt.
Av de grunder, som bestämt 1734 års lags stränga krav på svarandens personliga inställelse, kan i den rättegångsordning, som processkommissionen föreslår, samma krav icke uppställas. Även i denna är visserligen förhöret med den tilltalade av betydelse, men det intager icke som bevismedel den cen— trala ställningen i rättegången. Den tilltalade är här part, som skall äga till— fälle att försvara sig, innan målet avgöras. Ur denna partens rättighet att. icke dömas utan att hava haft tillfälle att bliva hörd kan ej härledas ett krav på att han skall personligen inställa sig. Detta krav beror här främst därpå, att det för målets tillförlitliga och allsidiga utredning är av vikt, att den tilltalade är närvarande, då det material, som åberopas mot honom, blir framfört. Även om han därvid icke direkt medverkar till sakens upplysning, kan likväl hans närvaro hava betydelse, ty även hans tystnad kan äga ett bevis— värde. Det är därför uppenbart, att som allmän regel måste upprätthållas kra— vet på den tilltalades personliga närvaro i rättegången.
I mindre brottmål måste emellertid jämväl i en ny rättegångsordning de skäl beaktas, som förut gjort sig gällande för att befria den tilltalade från den ovillkorliga inställelseplikten. Det allmännas intresse att även gentanot en tilltalad, som icke själv anser sig böra inställa sig, framtvinga personlig när- varo är här vida svagare än i de grövre brottmålen. Endast om det visar sig, att hans närvaro är nödig för att åvägabringa en tillfredsställande utred- ning i målet, synes kravet på hans inställelse böra vara oeftergivligt.
I anslutning till vår nu gällande ordning har processkommissionen därför ansett, att svaranden i mindre brottmål bör äga svara genom befullmäktigad försvarare, med skyldighet dock att personligen infinna sig, om. rätten finner det nödigt. Processkommissionen har dock ansett gränsen för'ifrågavarande mål böra sättas avsevärt lägre än den nuvarande gränsen och föreslår, att endast mål, där ej strängare straff än fängelse i sex månader kan följa, hän- föras hit.
Vad nu anförts gäller den tilltalades inställelse vid huvudförhandlingen i målet, och det gäller ej blott huvudförhandlingen i lagmansrätten utan, såsom processkommissionens förslag till rättegång i hovrätten utformats, jämväl hu- vudförhandlingen där.
Den allmänna regeln om svarandens plikt att personligen inställa sig synes däremot icke böra upprätthållas i högsta domstolen, ej heller vid inställelser inför domstol, som kunna ifrågakomma under den förberedande undersöknin- gen, eller vid de förberedande muntliga förhandlingar, som kunna hållas i mål, däri åtal föres av målsäganden. I dessa fall bör svaranden således kunna låta sig företrädas av befullmäktigad försvarare, rätten dock obetaget att före- lägga honom personlig inställelse, där så finnes erforderligt.
I fråga. om de kvalifikationer, som skola fordras hos den, som må kunna användas såsom försvarare, synes lämpligen böra gälla detsamma, "som å annat ställe (3 delen 2 kap. 3 punkten) förordas angående kvalifikationerna för att kunna användas såsom ombud i tvistemål. Under den förberedande'undersök— ningen och vid lagmansrätt bör den tilltalade sålunda kunna använda även annan än advokat.
Av nära till hands liggande skäl synes dock från möjlighet att kunna an— vändas såsom försvarare böra uteslutas jämväl underåklagare, vilken enligt förslaget angående rättegången i tvistemål i allmänhet skulle kunna användas såsom ombud i sådana mål.
I första hand bör det ankomma på den misstänkte eller tilltalade att själv sörja för sitt försvar och utse försvarare. Men det allmännas intresse i ett riktigt resultat av straffrättsskipningen bjuder, att staten vid behov ingriper för att förhjälpa den misstänkte till det biträde, som erfordras för att veder- börligt utföra hans talan. Det erkännes numera allmänt, att staten ej kan un- derlåta att bispringa den misstänkte i detta hänseende, och denna statens skyl- dighet har så mycket större praktisk betydelse, som de för brott tilltalade mestadels hava den ekonomiska ställning, att det för dem skulle möta stora svårigheter att själva skaffa sig erforderligt biträde.
Hur långt staten bör vara skyldig att sträcka sin medverkan, kan givetvis vara föremål för olika meningar. Det stora flertalet brottmål är av den enkla beskaffenhet och avser så obetydliga intressen, att det ej rimligtvis kan be— gäras, att staten skall ikläda sig kostnaden för en försvarare åt den tilltalade". Domarens processledande verksamhet är i dessa fall tillräcklig för att tillgodose en allsidig utredning. Allestädes har också möjligheten för den misstänkte
Försvarares kvalifika- tioner.
Ofefn tlig
f örsvararc.
att få en offentlig försvarare begränsats till mera betydelsefulla mål, ehuru gränsen därvid dragits olika.
I England har, såsom förut framhållits, den misstänktes rätt att få offentlig försvarare endast i jämförelsevis ringa grad erkänts. Vid slutet av den för- beredande undersökningen eller vid huvudförhandlingen kan emellertid, enligt en lag av 1903, domaren bevilja den misstänkte rätt att erhålla en försvarare på allmän bekostnad, om det finnes påkallat i rättsskipningens intresse och han sak- nar tillgång till kostnadens gäldande. I den kontinentala straffprocessen för- ordnas allmänt offentlig försvarare åt den tilltalade, om målet handlägges vid jurydomstol. Stundom utsträckes rätten att erhålla offentlig försvarare även till den, som åtalas för annat grövre brott, liksom möjlighet brukar föreligga att förordna försvarare redan under den förberedande undersökningen. Enligt den danska lagen förordnas offentlig försvarare i alla jurymål och på den misstänktes eller tilltalades begäran i vissa andra fall, särskilt då fråga är om grövre brott eller den misstänkte är häktad. Den norska lagen föreskriver i stor utsträckning förordnande av offentlig försvarare. Försvarare skall så- lunda principiellt förordnas till huvudförhandlingen vid alla, av allmän åkla- gare väckta- åtal, som ej avse blott förseelser. Däremot är den misstänktes rätt att under den förberedande undersökningen få offentlig försvarare begrän— sad till vissa särskilda tillfällen. En allmänt vedertagen grundsats är, att även i andra än de av lagarna angivna fallen offentlig försvarare må förordnas, om detta finnes erforderligt för tillvaratagande av den tilltalades intresse.
Även de svenska och finska reformförslagen innehålla liknande bestäm- melser som de främmande lagarna. Sålunda avsåg nya lagberedningen, att försvarare borde förordnas åt häktad, som därom framställde begäran, samt åt den, som till följd av minderårighet, sjukdom eller annan orsak vore i behov av biträde i rättegången.
Grundsatsen om det allmännas skyldighet att medverka till anskaffande av biträde i vissa fall åt tilltalad har på senare tid vunnit erkännande även i vår lag. Sålunda skall enligt lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad biträde förordnas åt häktad, som äskar hjälp vid sin talens förbere- dande och utförande och säger sig ej själv kunna anskaffa biträde. Vid hand- läggning inför underrätt av mål mot häktad kan rätten utan ansökan förordna biträde, om den med hänsyn till bristande förmåga hos den häktade att själv tillvarataga sina intressen finner biträde erforderligt. Och enligt lagen om. fri rättegång kan biträde i underrätt förordnas åt part, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnader eller efter deras utgi- vande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av ho— nom åliggande underhållsskyldighet, under förutsättning att det finnes erfor- derligt för behörigt anhängiggörande eller utförande av partens talan.
De sålunda hos oss gällande bestämmelserna gå visserligen ej så långt som många utländska. lagar men torde likväl träffa de fall, i vilka behovet av offent- lig försvarare är mest kännbart.
I huvudsaklig anslutning till vad nu gäller bör enligt processkommissionens mening rätt att erhålla offentlig försvarare tillkomma i främsta rummet den,
som genom anhållande eller häktning berövats friheten och därigenom förhind- rats att själv verka för sitt försvar. Några särskilda villkor för förordnande av försvarare synas i detta fall ej böra stadgas. En framställning av den an— hållne eller häktade bör vara tillräcklig anledning att förse honom med för— svarare. Även om han ej själv begär försvarare, bör sådan förordnas, om han finnes icke förmå själv behörigen utföra sin talan.
Vad angår på fri fot varande personer synas de villkor för erhållande av biträde i rättegång, vilka innehållas i gällande bestämmelser om fri rättegång, kunna i huvudsak bibehållas. Första förutsättningen skall sålunda vara, att vederbörande själv saknar tillgång till utgifterna i rättegången. Men där- jämte bör en särskild prövning anställas, huruvida det för behörigt utförande av hans talan kan anses erforderligt, att han erhåller försvarare, och endast om så befinnes vara förhållandet, bör förordnande meddelas. I mindre betydande mål lär oftast domarens processledande verksamhet göra försvarare obehövlig. F ör— svarare bör även i nu ifrågavarande fall kunna förordnas redan under den för- beredande undersökningen.
Förordnande av biträde åt häktad meddelas för närvarande av Konungens be- fallningshavande eller, då fråga därom uppkommer vid måls handläggning inför underrätt, av denna. Biträde åt part, som på grund av fattigdom åtnjuter fri rättegång, förordnas av rätten eller, då denna ej sitter, av dess ordförande.
Enligt de främmande lagarna förordnas försvarare åt misstänkt eller tilltalad allmänt av rätten. Det kan ej råda tvivel om, att så bör bliva förhållandet hos oss även i de fall, då för närvarande Konungens befallningshavande meddelar förordnandet. Förordnande av offentlig försvarare är en ren rättsskipningsåt- gärd, som ej bör utövas av ett förvaltande organ. Och med den befattning lagmansrätten kommer att taga med frågor angående häktning, är det helt na- turligt, att förordnande av offentlig försvarare får ankomma på rätten, såvitt angår häktade. Regeln synes böra vara, att det skall tillkomma domstolen, i den instans målet handlägges, att förordna offentlig försvarare, vilket dock icke bör utesluta, att vid lagtextens utarbetande regler givas, enligt vilka den domstol, mot vars beslut den tilltalade vill föra talan, får meddela förordnande för försvarare att biträda den tilltalade vid klagans anhängiggörande.
. Då rätten förordnar offentlig försvarare, lär den företrädesvis böra därtill utse
Förordnan— de av ofant- lig försva- rare.
Vem som
advokat, som är behörig att fullgöra det ifrågavarande uppdraget. Vid lag- Skallförm'd' mansrätt bör dock även annan lämplig person kunna utses, om förordnande av advokat skulle medföra oskäliga kostnader eller eljest möta hinder. I varje fall böri främsta rummet till försvarare utses någon av de advokater, som efter åtagande av Konungen förordnats att tjänstgöra såsom offentliga försvarare vid rätten. '
Då försvararvärvet bör grunda sig på förtroende från den misstänktes eller tilltalades sida, bör inflytande på personvalet tillkomma honom, så snart särskil- da skäl ej tala däremot. Denna grundsats är redan erkänd i gällande lag och bör otvivelaktigt upprätthållas. Har sålunda den misstänkte begärt förordnande för
nas till
ofantlig försvarare.
viss advokat, bör denne förordnas, såvida ej särskilda skäl för avvikelse från förslaget föreligga. Dock bör den föreslagne ej få förordnas, om därigenom kostnaden för det allmänna skulle avsevärt ökas.
Såsom ovan framhållits, ankommer det i främsta rummet på den misstänkte själv att sörja för sitt försvar. Förordnande av offentlig försvarare bör alltså förfalla, om den misstänkte sedan själv utser försvarare.
grö'iågaå'gtgf Försvararen för den i brottmål misstänkte eller tilltalade är att betrakta såsom g g 'dennes biträde och i denna egenskap skyldig att främja hans intresse. Men försvararen fyller även en uppgift i rättsskipningens tjänst, och hans verksamhet till hans huvudmans bästa måste därför också få sin prägel härav. Han får ej avsiktligt vilseleda domstolen. Dessa olika synpunkter föranleda, att försva- rarens ställning ofta är ömtålig och kan giva honom anledning till tvekan hur han bör handla. Några uttömmande regler för alla de situationer, som kunna uppkomma, kunna tydligen ej givas; ytterst måste försvararen låta leda sig av sin pliktkänsla och takt. En allmän anvisning i lagen torde dock vara på sin plats. Det synes sålunda böra föreskrivas, att försvararen är pliktig att med omsorg bevaka den misstänktes eller tilltalades rätt samt å sin sida medverka. till sakens riktiga belysning. ' Då det är av stor vikt, att åtgärder för försvaret vidtagas utan uppskov, bör det framhållas, att offentlig försvarare skall så snart som möjligt efter det han förordnats sätta sig i förbindelse med den misstänkte eller tilltalade.
,tåiftrfvgåteå Försvararens processuella rättigheter på rättegångens olika stadier behandlas
(Ingå-”hej lämpligen i de särskilda kapitlen om förfarandet. Endast hans allmänna befo- genheter böra här angivas. Hans ställning kräver, att han kommer i åtnjutande av samma befogenheter som den misstänkte eller tilltalade. Han bör sålunda ex- empelvis i minst samma utsträckning som denne äga närvara vid rättssamman- tråden och förhör samt få del av handlingar och beslut. Likaså bör försvararen i allmänhet äga för sin huvudman företaga processuella åtgärder utan att visa särskilt bemyndigande härtill.
I vissa fall bör emellertid försvararens befogenheter i dessa hänseenden lida inskränkning. Sålunda bör han, såsom i nästa kapitel skall utvecklas, vid behov kunna uteslutas från närvaro vid förhör med den misstänkte under den förbere- dande undersökningen. Och vissa processuella åtgärder t. ex. godkännande av strafföreläggande eller förklaring, att den tilltalade åtnöjes med en avkunnad dom, böra endast kunna vidtagas av den tilltalade själv.
Efirsvarares En särskild försvararen tillkommande rätt är av den betydelse, att den bör här ååå? "$$ framhållas. Processkommissionen syftar på hans rätt att ostört förhandla med tmh ullen sin huvudman, även om denne är anhållen eller häktad. F örsvararens verksamhet eller haktad' måste grundas på att han förtroendefullt bemötes av den han skall bistå. Det är därför av vikt att tillfälle beredes hans huvudman, om denne är berövad sin frihet, att utan vittnen meddela sig med honom.
Mot en sådan rätt kan göras gällande, att den kan missbrukas, genom att den
. _..___._.__._._____a.._...___
misstänkte och försvararen överenskomma om åtgärder i syfte att försvåra utredningen i målet. Såvitt angår den av rätten förordnade offentliga försva— raren, behöver säkerligen sådant missbruk ej befaras Hans rätt till ohindrat samtal med den anhållne eller häktade bör därför obetingat erkännas. I fråga om annan försvarare däremot synes mera försiktighet vara på sin plats. Det torde böra tillkomma rätten att bestämma huruvida och under vilka villkor han må få överlägga med den anhållne eller häktade, därvid rätten har att taga hänsyn till vad god ordning och säkerhet samt målets utredning kräva. | l > Den offentlige försvararen bör, i likhet med vad nu gäller, vara berättigad till I'löfåzlfflres ; ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. ers" "mg ' l
Sammanfattning.
1.
Den som är misstänkt eller tilltalad för brott skall i avseende d sitt försvar hava de rättigheter och förpliktelser, som i det följande angivas.
2.
Har förberedande undersökning angående brott riktats mot viss person så- som misstänkt för brottet, eller är någon tilltalad för brott, äger han att vid sin talans förberedande och utförande låta sig biträdas av försvarare.
Vid sammanträde inför rätten må han låta sig företrädas av befullmäktigad försvarare, rätten obetaget att förelägga honom personlig inställelse. Tillta- lad skall dock alltid vara skyldig svara personligen vid huvudförhandling i lag- mansrätt ooh hovrätt i mål om ansvar för brott, vard kan följa, strängare straff än fängelse i sex månader.
3.
Såsom försvarare må den misstänkte eller tilltalade använda den, som är be- hörig att vid den domstol, där målet är anhängigt, eller, när fråga är om för— beredande undersökning, vid lagmansrätt uppträda såsom rättegångsfullmäk- tig i tvistemål; dock må i intet fall allmän åklagare användas såsom försvarare.
4.
När någon blivit för brott anhållen eller häktad, skall, om han 'det begär eller han finnes icke förmå själv behörigen utföra sin talan, offentlig för- svarare för honom förordnas.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller skall misstänkt eller till- talad, som icke är anhållen eller häktad, hava rätt att erhålla offentlig försva- rare förbrdnad, om han själv saknar medel att anskaffa försvarare och sådan' finnes erforderlig för behörigt utförande av hans talan.
5.
Rätten förordnar offentlig försvarare.
6.
Till offentlig försvarare skall förordnas behörig advokat, dock må vid lag- mansrätt annan lämplig person utses, om förordnande av advokat skulle med- föra oskäliga kostnader eller eljest möta hinder. Företrädesvis bör till offentlig försvarare utses någon av dem, som enligt 1 delen 11 kap. 4 punkten äro av Konungen förordnade att tjänstgöra såsom offentliga försvarare vid rätten.
Har misstänkt eller tilltalad begärt förordnande för viss behörig advokat, må avvikelse från förslaget ej äga rum, såvida ej särskilda skäl föreligga där— till; doek må den föreslagne ej förordnas, om därigenom kostnaden för det all- männa skulle avsevärt ökas.
Om, efter det rätten förordnat offentlig försvarare, den misstänkte eller till' talade själv utser behörig försvarare, förfaller det av rätten meddelade förord- nandet.
7.
Försvarare är pliktig att med omsorg bevaka den misstänktes eller tilltalades rätt samt å sin sida medverka till sakens riktiga belysning.
Sedan offentlig försvarare blivit förordnad, bör han: snarast möjligt sätta sig i förbindelse med den misstänkte eller tilltalade.
8.
Försvarare åtnjuter, såvida ej annat stadgas, under 'den förberedande under— sökningen och rättegången samma befogenheter som den misstänkte eller till- talade.
Försvarare skall i allmänhet vara berättigad att för misstänkt eller tilltalad utföra sådana processuella åtgärder, som icke, enligt vad av bestämmelserna om sådana åtgärder framgår, bero på den misstänkte eller tilltalade person- ligen.
9.
Offentlig försvarare för misstänkt eller tilltalad, som är anhållen eller häk- tad, skall äga utan vittne meddela sig med honom. Huruvida och under vilka villkor sådan befogenhet skall tillkomma annan försvarare bestämmes av rät- ten, efter vad som, med hänsyn till god ordning och säkerhet samt målets utredning, må anses påkallat.
10.
Offentlig försvarare åtnjuter för sitt sgsslande ersättning av allmänna medel.
4 KAPITLET.
Förberedande undersökning.
Såsom förut framhållits, erfordras i en efter moderna principer anordnad Förbereda"-
e undersök-
process en förberedande behandling, innan ett mål bringas inför den domstol, (å,-ng enligt som skall pröva detsamma. En sådan förberedelse påkallas i brottmål redan av ackusationsprincipens tillämpning: åklagaren skall genom förberedelsen er- hålla det material, som erfordras för att bedöma, om han skall anställa åtal eller ej. Än större betydelse får en förberedelse, om huvudförhandlingen in- rättas efter muntlighetsprincipen. Den koncentrering av förhandlingen, som tillämpningen av denna princip förutsätter, kan icke åstadkommas, med mindre materialet under en förberedande behandling samlats och sovrats samt parterna erhållit nödig kännedom om varandras angrepps- och försvarsmedel, så att de kunna vara beredda att vid huvudförhandlingen slutligt utföra sin talan. Av dessa skäl delas förfarandet i en förberedande undersökning och en huvudför— handling.
Att polisen tager del i den förberedande undersökningen är över allt regel. Enligt sakens natur måste i allmänhet de första efterspaningarna angående ett brott företagas av polisen, men ofta tages polisens verksamhet i anspråk, så länge förberedelsen fortfar. Det är emellertid naturligt, att även åklagaren, som skall väcka åtalet och utföra det inför domstolen, får deltaga i den för— beredande undersökningen. Han har ock i de flesta länder en mer eller mindre ingående befattning med undersökningen. I den moderna utländska processen nöjer man sig emellertid ej alltid med en extrajudiciell undersökning genom åklagare och polis. Därtill fogas i vissa fall en förberedande under- sökning inför en domare. Sådan rättslig förundersökning äger icke rum i alla mål. Den är i allmänhet obligatorisk allenast i fråga om sådana brott, som behandlas av jury, d. v. 5. de grövsta brotten. I fråga om de mellansvåra brotten brukar det finnas valrätt emellan att använda rättslig förundersökning och att utan sådan undersökning direkt anställa talan vid rätten, varemot rätts- lig förundersökning plägar vara utesluten beträffande de lindrigaste brotten. Därest rättslig förundersökning sålunda ej äger rum, är förberedelsen inskränkt till den undersökning, som göres av åklagare och polis. Eljest är förbere- delsen delad i två. delar: den som verkställes av åklagare och polis (efter- forskning) och den som föregår inför undersökningsdomaren (rättslig för- undersökning). Bland de europeiska länder, som hava en .straffprocess efter moderna principer, är det endast Skottland, som helt utesluter judiciell för- undersökning.
Närmare regler om förfarandet vid den extrajudiciella förundersökningen äro i allmänhet icke givna. Förfarandet är därför ganska formlöst: undersök- ningsförrättaren använder tillgängliga medel för att samla erforderliga upp- lysningar. Därvid förekommer i stor omfattning förhör med den misstänkte och andra. Det ligger i sakens natur, att en tillämpning av ackusationsprin-
utländsk rått.
cipen vid dessa förhör icke är möjlig. Undersökningsförrättarens befogenhet är emellertid så till vida inskränkt, att de tvångsåtgärder mot den misstänkte eller annan, om vilka under förberedelsen fråga ofta uppstår, i regel icke annat än provisoriskt kunna beslutas av undersökningsförrättaren; till sådana åt- gärder fordras domstolens samtycke eller bekräftelse. Även i vissa andra hän- seenden, såsom i fråga om upptagande av bevisning, anlitas domstolen i större eller mindre utsträckning.
Den rättsliga förundersökningen är däremot i lagarna närmare reglerad. Initiativ till sådan undersökning tages icke av domaren själv. Han träder i allmänhet ej i verksamhet annat än efter begäran av åklagaren eller polisen. I fråga om själva förfarandet finnas två olika typer. I Frankrike, Tyskland och Österrike har undersökningsdomaren väsentligen samma uppgift som åkla- garen och polisen; han skall genom sin verksamhet söka uppdaga sakförhål— landet. Och tillvägagångssättet är inkvisitoriskt: undersökningsdomaren spa- nar och rannsakar på samma sätt som åklagaren och polisen. Emellertid före- kommer det naturligen ofta, att åklagaren eller polisen tillhandahåller under- sökningsdomaren material till utredningen, liksom undersökningsdomaren kan i viss omfattning låta särskilda efterforskningsåtgärder vidtagas av polisen. I undersökningsdomarens hand ligger vanligen att pröva fråga om användning av tvångsåtgärder under förberedelsen. I Frankrike har det inkvisitoriska dra- get, såvitt angår förhör med den misstänkte, mildrats, sedan genom en lag av 1897 träffats den anordningen, att den misstänkte i regel skall vid dylikt för- hör vara biträdd av försvarare. Både i Frankrike och Tyskland har använd- ning av rättslig förundersökning i sådana fall, då den är fakultativ, på senare tider väsentligen avtagit. I bägge länderna har jämväl fråga uppstått om helt avskaffande av sådan förundersökning. På denna ståndpunkt stod 'det se- naste tyska straffprocesslagförslaget av 1920, men vid de ändringar straff- processen undergick 1924 bibehölls dock den rättsliga förundersökningen. Den andra typen av rättslig förundersökning återfinnes i England. Där härskar den ackusatoriska principen jämväl vid rättens förberedande behandling. Den omedelbara undersökningen utföres där av polisen, men efter hand som under- sökningen fortgår, framlägges materialet vid en offentlig kontradiktorisk för- handling inför en domare, som kan inställa undersökningen, om otillräckliga skäl föreligga, och som även har att bestämma över tvångsmedlens användande. Egendomligt för det engelska förfarandet är ock, att den misstänkte icke vare sig i polisen eller inför domaren utfrågas om saken. I den nya danska lagen har förfarandet ordnats i huvudsaklig överensstämmelse med det engelska sy- stemet, dock med den skillnad att man använder personligt avhörande av den misstänkte både i polisen och inför undersökningsdomaren. Lagen lämnar emel- lertid tillfälle för domaren att supplerande ingripa i utredningen, och av denna utväg begagnar man sig i praxis i stor utsträckning, så att förundersökningen ofta får en fullt inkvisitorisk prägel. Förslag föreligger nu om ändringi lagen i syfte att ett dylikt behandlingssätt icke skall kunna förekomma. Jämväl i Norge är den inkvisitoriska karaktären av förundersökningen något modifie— rad, i det att parterna äga närvara. och framställa sina yrkanden.
Den rättsliga förundersökningen resulterar i Frankrike och Tyskland i ett beslut huruvida åtal skall äga rum eller ej. Men detta beslut fattas ej av undersökningsdomaren utan av en kollegialt sammansatt domstolsavdelning. I England fordras medgivande till åtal av domaren samt i vissa fall av en jury (grand jury). I Danmark och Norge kräves i regel ej något domstolsbeslut om åtalet, utan när undersökningen är avslutad, överlämnas handlingarna till åkla— garen, som har att besluta i åtalsfrågan.
I Sverige finnas icke i allmän lag några bestämmelser om en förberedande undersökning, om man undantager de speciella stadgandena i promulgations— lagen till strafflagen, 16 % 1 punkten om undersökning, när någon utan veter- ligen föregången sjukdom finnes ligga död, och 16 % 7 punkten om husrann- sakan efter tjuv eller tjuvgods. Lagens ståndpunkt är den, att den dömande dom- stolen också har att verkställa undersökningen, den rannsakar, såsom det heter. Målets handläggning inför domstol skall enligt lagen motsvara både förbere- dande undersökning och huvudförhandling enligt den moderna terminolo- gren.
Denna ståndpunkt har icke kunnat vidhållas. Redan tidigt har man känt behov av en förberedelse. Sålunda inskärptes genom ett kungl. brev den 18 oktober 1750, att de kronobetjänte, som vid häradsrätterna angåve och påtalade något brottmål, skulle, innan tinget hölles, noga efterspana och göra sig under— rättade om alla dem, som i målet kunde giva någon upplysning, och till det än- damålet låta dem inkallas att vid tinget höras, på det att saken icke skulle behöva uppskjutas. Vad städerna angår, gåvos särskilt beträffande de större städerna föreskrifter i ämnet speciellt för varje stad i sammanhang med regle— ring av polisväsendet i staden. Sedermera ha i administrativ väg meddelats åtskilliga föreskrifter huvudsakligen i instruktioner för åklagar- och polis— myndigheter. Dessa föreskrifter avse dock närmast att bestämma vem som skall verkställa en förberedande undersökning.
I praxis har emellertid utbildat sig ett undersökningsförfarande, som regel- mässigt kommer till användning i fråga om de något grövre brotten. I denna förberedande undersökning tager domstolen icke någon del, den utföres uteslu- tande av äklagar- eller polismyndighet. På landet, där åklagar- och polismyn- dighet äro förenade hos samma person, verkställes den förberedande undersök- ningen av sådan myndighet. Före 1917 års omorganisation av landsstaten ut— gjordes den av kronofogde och länsman, numera av landsfogde och landsfiskal. Dessutom finnas för vissa orter särskilt förordnade åklagar- och polismyndig- heter. Kronofogdarna togo, åtminstone på senare tid, föga befattning med un— dersökningarna. De fingo i regel utföras av länsmännen. Numera gäller den fördelning emellan landsfogden och landsfiskalen, att i regel landsfogden skall hålla undersökning om de grövre brotten, landsfiskalen om de mindre, I praxis torde dockJ i avsevärd omfattning åt landsfi'skalerna överlåtas undersökning jämväl av grövre brott. Undersökning kan ock verkställas av länsstyrelsen, som är högsta polismyndighet för länet och tillika har att utöva tillsyn över att begångna brott bliva lagligen beivrade, men det torde sällan förekomma, att
Svensk rätt.
Svenska rqformfär— slag.
länsstyrelsen omedelbart företager undersökning. I ett antal större städer med mera utbildad polisorganisation verkställes den förberedande undersökningen av polismyndigheten (polismästare, polisintendent), oc'h åklagaren (stadsfiska- len) får ej befattning med målet, förrän det av polismyndigheten remitteras till domstolen. På senaste tid har emellertid i Stockholm vidtagits den anord— ningen, att, jämte det stadsfiskalernas antal inskränkts från tre till två, vid polisen anställts två polisassessorer, som dels leda förundersökningen i vissa mål dels ock tjänstgöra såsom åklagare vid domstolen. I övriga städer ut— föres undersökningen i allmänhet av stadsfiskalen, som vanligen är både åkla- gare och, under magistraten eller ledamot därav, polischef eller polistjänste- man.
Den förberedande undersökning, som sålunda numera hos oss företages i alla mål av något större vikt, har fått en stor betydelse för målens behandling inför rätten. Denna behandling kan väl alltjämt betecknas såsom en rannsakning, som innefattar ett av ordföranden lett förhör med den tilltalade, vittnen och andra. Men rannsakningen grundar sig väsentligen på det material, som åkla— garen med stöd av den förberedande undersökningen förebringar inför rätten. Den förberedande undersökningen har dock i regel icke sådan fullständighet, att en koncentrerad huvudförhandling inför rätten efter utländskt mönster kunnat byggas därpå. Detta är, vad beträffar häktade, ofta omöjligt redan av den anledningen, att rannsakning med den häktade skall inom mycket kort tid efter häktningen företagas av domstolen. Men även i andra mål förekommer det ofta, att hela materialet icke är samlat, när målet instämmes till rätten. Hand- läggningen vid domstolen måste därför ofta uppskjutas, och mellan rättssam- manträdena få alltså åklagaren och polisen fullständiga materialet, vilket, efter hand som det blir samlat, förebringas inför rätten. I detta hänseende förefin- nes en viss likhet mellan vårt förfarande inför den dömande domstolen och det förberedande förfarandet inför domstolen i England.
I motsats mot vad i allmänhet gäller enligt främmande rätt, tillkommer det i Sverige åklagar- och polismyndighet att under den förberedande behandlingen besluta jämväl om användande av tvångsmedel. Uttryckliga bestämmelser äro väl givna allenast beträffande häktning, men i praxis vidtagas jämväl andra tvångsåtgärder av åklagar- och polismyndigheterna utan rättens bemyndigande, och sådan åtgärd underställes icke heller efteråt rättens prövning.
Samtliga svenska reformförslag: lagkommitténs och lagberedningens förslag till rättegångsbalk, nya lagberedningens principbetänkande och dess lagförslag 1884 samt justitiedepartementets lagförslag av 1920 innehålla närmare bestäm- melser om förberedande undersökning. Vad angår den myndighet, som skall hålla förberedande undersökning, innefattades ock bestämmelser i den av nu- mera landshövdingen S. Linnér 1922 avgivna utredningen angående omorganisa- tion av polisväsendet i riket.
Alla dessa förslag stå på den ståndpunkten, att rätten icke deltager i den förberedande undersökningen; den skall enligt förslagen fortfarande utövas av åklagar- eller polismyndigheter. I övrigt innehålla förslagen mer eller mindre
ingående bestämmelser huru undersökningen skall företagas. Till åtskilliga av de föreslagna bestämmelserna skall processkommissionen sedermera åter- komma.
De allmänna grunder, enligt vilka processkommissionen anser det straffpro- Förberedan- cessuella förfarandet böra inrättas, medföra nödvändigheten att ordna en för- beredande undersökning av större omfattning och betydelse än den, som utan lagstiftning genom praxis utbildats. Denna undersökning skall tjäna de två förut angivna ändamålen: att giva åklagaren material för att bedöma huruvida åtal skall anställas och att samla bevisningen, så att den mä kunna på en gång förebringas vid rätten.
Enligt 1920 års förslag var polisundersökning obligatorisk endast för det fall att fråga var om brott, varå efter lag kunde följa straffarbete eller fängelse. Denna inskränkning, som torde hava betingats av förslagets innehåll i övrigt, synes icke kunna upprätthållas. Även i avseende å smärre brott är det för vinnande av ovan angivna syftemål nödvändigt, att en förberedande utredning åstadkommes, ehuru det vid sådana brott ofta kan vara tillräckligt med en undersökning av synnerligen enkel beskaffenhet.
Förberedande undersökning från det allmännas sida enligt de regler, som inne- hållas i detta kapitel, kan tydligen icke ifrågakomma annat än då allmän åkla- gare har att, vare sig utan eller efter angivelse, åtala brottet. Vid åtal, som väckes omedelbart av målsäganden, måste därför en särskild förberedelse in- för rätten företagas. Därtill återkommer processkommissionen i annat samman- hang.
Den första fråga, som möter, då det gäller att närmare ordna ett förberedande undersökningsförfarande, är huruvida i den svenska rätten skall upptagas den i utlandet vanliga ordningen med en förberedande behandling inför domstol eller om förberedelsen såsom hittills skall ankomma allenast på åklagar- och polis- myndigheterna..
Såsom förut framhållits, måste alltid åklagare och polis i viss mån vara verk— samma vid den förberedande undersökningen. _ Under förutsättning att dessa myndigheter få en tillfredsställande organisation, finnes ej anledning antaga an— nat, än att man skall erhålla en fullt effektiv ordning, om man låter de nämnda myndigheterna utföra undersökningen i dess helhet. Förfarandet kan då ord- nas enhetligt, därvid naturligen åklagaren bör erhålla den ledande ställningen. Skall åter en undersökningsdomare på ett visst stadium ingripa i den förbere- dande undersökningen, uppkommer en tudelning av förfarandet, som måste medföra betydande olägenheter. ' Då man utan hänsyn till dessa omständigheter låter en domare deltaga i för- beredelsen, föranledes detta väsentligen av hänsyn till den misstänktes säkerhet. Man förutsätter, att åklagaren och polisen skola vara alltför benägna att i en misstänkt redan på förhand se en skyldig, att de följaktligen skola leda under- sökningen så, att huvudsakligen de besvärande momenten komma att framhål-
de undersök-
nin g skall verkställas. innan åtal anställer-r.
Rättsli ör- mtdcåbfk- ning elle-r endast un— dersökning genom åkla- gar- och. po- lismyndig— heterna.
las, samt att de även skola vara benägna att använda obehörig påtryckning mot den misstänkte för att förmå honom till bekännelse.
Det är emellertid ingalunda sagt, att man genom att överflytta undersöknin- gen på en undersökningsdomare vinner säkerhet mot ett förfarande av antydd art. Om man ordnar undersökningen efter den inkvisitoriska principer såsom fallet är i Frankrike med flera länder, får undersökningsdomaren väsentligen samma ställning i målet, som den åklagaren och polisen ha, när undersökningen beror på dem. Och då det är just åklagarens och polisens ställning, som ger an— ledning till farhågan, att de skola göra sig skyldiga till de antydda missgrep- pen, måste man hysa samma farhåga i fråga om undersökningsdomaren. An- vändningen av en undersökningsdomare med den angivna ställningen innebär intet annat än ett bibehållande, vad den förberedande undersökningen be— träffar, av den äldre regeln, att målet inför rätten behandlas enligt inkvisi— tionsprincipen, från vilken man med hänsyn till de därmed förenade olägen— heterna skulle komma bort. Det är visserligen sant, att en undersökning ute- slutande genom åklagare och polis ej tillåter användning därunder av ackuv sationsprineipen. Men det är ej av större betydelse, då här endast är fråga om en av ena parten huvudsakligen till egen upplysning företagen utredning, som i och för sig ej innefattar någon bevisning. Sakens utgång beror helt av vad som förekommer vid huvudförhandlingen. Däremot måste vad som förekommer in- för undersökningsdomaren enligt sakens natur få en betydelsefull inverkan på målet. Vad som utredes inför undersökningsdomaren får i allmänhet ett större bevisvärde än det förtjänar. Om därför undersökningsdomaren på grund av sin ställning kommit att göra sig skyldig till sådana missgrepp, som förut antytts, kan detta få ett mera ödesdigert inflytande för den misstänkte än. motsvarande åtgärder av åklagare eller polis. Den ställning undersöknings- domaren intager medför särskilt en viss fara för att den prövning av fråga om företagande av tvångsåtgärd mot den misstänkte eller annan, som över allt tillkommer undersökningsdomaren, icke alltid skall utövas med tillbörlig opar— tiskhet.
De anmärkningar, som sålunda förekomma mot en rättslig förundersökning enligt den i Frankrike med flera länder använda metoden, träffa ej en rättslig förberedelse enligt det engelska systemet. Här förekommer ej någon inkvisi- tion från domstolens sida. Domstolsbehandlingen utgör i själva verket allenast en kontroll å polisundersökningen, i vilken kontroll även inbegripes, att dom— stolen äger bestämma över användningen av tvångsmedlen.
Om man överlämnar utförandet av den förberedande undersökningen åt åkla- gar- och polismyndigheterna, är helt, visst en kontroll från domstolens sida er— forderlig, men det synes icke för detta ändamål nödigt att, såsom det skeri Eng— land, hela materialet redan under förberedelsen förelägges domstolen. Tillfredsf ställande skydd för den misstänkte synes kunna vinnas på annat sätt. Sådant skydd bör främst sökas dels i organisationen av de myndigheter, som skola. handhava undersökningen, dels i anordnandet av själva undersökningen, vartill bland annat hör, att undersökningsförrättaren skall åläggas iakttaga största möjliga opartiskhet samt att rätt till ett verksamt försvar redan på detta sta-
dium skall tillförsäkras den misstänkte. Kontroll av rätten bör utövas på det sätt, att rätten på hänvändelse av den misstänkte får ingripa till rättelse, om det erfordras, varjämte användande av mera ingripande tvångsmedel bör vara be— roende på prövning av rätten. Ett betydelsefullt skydd för den misstänkte lig- ger slutligen däri, att vad som förekommer vid den förberedande undersöknin- gen i och för sig icke skall innefatta material för domen; denna skall grundas endast på vad som förebringas vid den kontradiktoriska huvudförhandlingen in— för rätten. Huru processkommissionen närmare tänkt sig anordnande av tillbör- ligt skydd för den misstänkte, framgår av det följande.
Enligt processkommissionens mening bör följaktligen den förberedande un- dersökningen fortfarande såsoni hittills utföras av åklagar- och polismyndig- heterna och rättens medverkan därvid väsentligen inskränkas till utövande av viss kontroll.
Denna ståndpunkt intaga jämväl de finska reformförslagen. Av den lämnade redogörelsen för de hos oss gällande reglerna angående vilka åklagar- och polismyndigheter hava att taga befattning med förberedande un— dersökning framgår, att någon enhetlig ordning i förevarande hänseende icke finnes. Än är det en åklagare, tillika vanligen polistjänsteman,*som förrättar undersökningen, än sker den uteslutande genom polismyndighet, och åklagaren får ej befattning med saken, förr än undersökningen är avslutad. En stor brist förefinnes därutinnan att undersökningen, även vad angår ganska grova brott, i stor omfattning utföres av befattningshavare (landsfiskaler och stadsfiskaler), vilka i regel icke hava juridisk utbildning och icke heller i övrigt kunna anses kvalificerade för större uppgifter i förevarande hänseende. Så mycket olämp- ligare är det, att någon kontroll från rättens sida icke utövas, icke ens i fråga om användandet av tvångsmedel.
Med den nya organisation av åklagarväsendet, som processkommissionen före- slår, blir 'det naturligt, att den förberedande undersökningen i främsta rummet kommer att vila på statsåklagarna. De kvalifikationer och den ställning dessa enligt förslaget skola hava äro sådana, att den förberedande undersökningen utan fara kan anförtros i främsta rummet åt dem. Att de härvid måste kunna påräk— na. bistånd av polisen är uppenbart; och jämväl en viss självständig verksamhet måste tillerkännas polismyndigheterna. Men förhållandet dem emellan måste vara det, att statsåklagaren i avseende å undersökningens utförande är den över— ordnade. Till frågan huru förhållandet dem emellan närmare bör ordnas skall processkommissionen straxt återkomma.
Det ligger i sakens natur, att det skall åligga statsåklagare och polismyn-Statsåklagn- digheter att hava sin uppmärksamhet fäst dårå, att brott, som må åtalas av all- ägg,-%:? män åklagare, bliva upptäckta och åtalade. Så snart anledning förekommer, att ters allmän-- sådant brott blivit begånget, bör därför erforderlig undersökning företagas. "” pmm" Anledning att antaga att brott blivit begånget kan yppas på många sätt. Det är i allmänhet under polisens allmänna. verksamhet för upprätthållande av ord- ning och säkerhet, som sådan anledning ger sig tillkänna. En särskild anled— ning till företagande av undersökning är angivelse om brott.
Anya—else. Angivelse bör lämpligen kunna göras hos statsåklagare eller polismyn- dighet. Till lättnad för vederbörande synes angivelse böra kunna ske hos vil- ken åklagar- eller polismyndighet som helst. Om angivelsen gjorts hos myn- dighet å annan ort än den, där brottet skall åtalas, bör alltså den myndighet, som mottagit angivelsen, fortskaffa den till den myndighet, som har att taga befattning med undersökningen. Är brottet av sådan beskaffenhet, att det kan åtalas av allmän åklagare utan angivelse av målsäganden, bör angivelse av vem som helst kunna vara anledning för myndigheten att företaga undersökning. F ordras för brottets åtalande, att målsäganden angiver det till åtal, bör sådan angivelse i regel vara en nödvändig förutsättning för att myndigheten skall sätta sig i verksamhet.
Angivelse bör i regel föranleda någon undersökning för utrönande huruvida den har grund. Men fall kunna tydligen förekomma, då angivelsen uppenbarligen är grundlös. I dylika fall bör myndigheten kunna lämna angivelsen utan avseende.
åf'ZifålfåZ En synnerligen viktig fråga är den om förhållandet emellan statsåklagaren statsåquqa- och polismyndigheten under den förberedande undersökningen. Har polismyn- 7'6 och _poli8- digheten åtalsrätt, vilket vanligen endast är fallet beträffande de minsta brot- myndighet. ten, är det helt naturligt, att också den förberedande undersökningen i sin hel— het får ankomma på sådan myndighet, dock med förbehåll för statsåklagaren att ingripa, när det anses påkallat. Mera tveksamt huru förhållandet bör ordnas är det i fråga om de grövre brotten, i avseende å vilka åtalsrätten till- ' kommer statsåklagaren. I allmänhet givas i de främmande lagarna icke uttryck- liga regler härom, utan frågan är överlåten åt praxis eller administrativa före- skrifter. I de norska och danska lagarna är det sålunda föreskrivet, att paatale- myndigheten skall företaga efterforskningen, men till paatalemyndigheten räk- nas säväl statsåklagarna som polismyndigheterna. Enligt praxis och instruk- tion verkställes emellertid den på paatalemyndigheten beroende undersökningen i regel av polismyndighet, som jämväl gör framställning till rätten om rättslig förundersökning, när sådan ifrågakommcr. Det är i allmänhet först när en sak anses så utredd, att det skall beslutas om åtal, som statsåklagaren får kän- nedom om densamma. Han får då handlingarna sig tillställda, och har att på grund av dem besluta i åtalsfrågan och utföra åtalet. Det förekommer därvid ej sällan, att statsåklagaren finner ytterligare utredning erforderlig. Han går då i författning om sådan utrednings anskaffande, men han uppdrager vanligen åt polismyndigheten att verkställa den nya utredningen. Det är endast sällan, som statsåklagaren själv omedelbart håller något förhör eller vidtager annan åtgärd. En annan metod användes i vissa delar av Tyskland. Enligt denna förekommer redan under förberedelsen en nära samverkan mellan statsåklagaren och polisen, varvid naturligen den förre intager den ledande ställningen. Redan på ett mycket tidigt stadium av en utav polisen upptagen undersökning anmäles saken för statsåklagaren, och denne utövar därefter tillsyn över eller ledning av undersökningen samt deltager även personligen däri, i den mån det anses erforderligt. Detta är ock i det väsentliga den ståndpunkt, som intages av 1920 års tyska förslag.
Enligt de senaste finska förslagen skall förberedande undersökning i allmän- het ankomma på polis— och åklagarmyndighet. Polismyndigheten skall hava att omedelbart påbörja och, så långt ske kan, fullfölja undersökningen. Om åtalet skall utföras av statsåklagare, skall denne äga, efter erhållet meddelande om brottet, övervaka undersökningens fortgång, samt, då han finner anledning därtill, övertaga och slutföra densamma. Annan åklagare, som finner att utredning erfordras utöver den polismyndigheten sammanbragt, må föranstalta om nödig undersökning.
Processkommissionen har funnit den metod, som utmärkes av en nära sam— verkan mellan statsåklagaren och polisen, innebära Väsentliga fördelar. Stats- åklagarens deltagande redan på ett tidigt stadium av den förberedande under- sökningen giver en starkare garanti, för att den blir behörigen utförd, än om den överlåtes åt polismyndigheten. Särskilt måste det antagas, att det skydd, som den misstänkte bör åtnjuta mot obehöriga åtgärder från undersökningsmyndig- hetens sida, säkrare vinnes. Därigenom att statsåklagaren från början följt undersökningen, sparas tid och arbete, då det gäller att fatta beslut i åtalsfrågan och utföra åtalet. Statsåklagaren är ock i följd av sin föregående kännedom om saken Vida bättre rustad för bägge de nämnda uppgifterna, än om han står alldeles främmande för saken, när beslut om åtal skall fattas. För att icke statsåklagarna skola bliva över hövan belastade med arbete för den förberedande undersökningen, vilket skulle medföra behov av ett synnerligen stort antal stats— åklagare, är det dock nödvändigt att begränsa hans verksamhet härutinnan. Sålunda bör i regel undersökning angående sådana brott, som må åtalas av polismyndigheten, kunna självständigt utföras av denna myndighet. I fråga åter om de brott, som skola åtalas av statsåklagaren, måste denne deltaga i den förberedande undersökningen. Vid bestämmande av hans andel däri har det synts lämpligt att göra skillnad emellan de förut omförmälda två stadierna av undersökningen: det, under vilket allenast mera förberedande spaningar äga rum, och det, som inträder, sedan undersökningen riktats emot viss person såsom skäligen misstänkt för brottet. Under det förra stadiet synes såsom regel under- sökningen kunna få självständigt ombesörjas av polismyndigheten. När det andra stadiet inträtt, bör statsåklagaren icke längre stå främmande för under- sökningen, men hans uppgift har även såvitt angår denna del av undersök— ningen ansetts böra för vanliga fall så bestämmas, att den huvudsakligen kom- mer att bestå i utövande av tillsyn och kontroll över polismyndighetens åtgär- der, under det att statsåklagarens omedelbara verksamhet sparas till de vik- tigare fallen. Det bör emellertid alltid lämnas statsåklagaren möjlighet att ingripa, när sådant på grund av särskilda omständigheter må anses påkallat, och detta utan avseende å brottets beskaffenhet. På dessa grunder har process- kommissionen ansett fördelningen av göromålen emellan statsåklagaren och po- lismyndigheten böra ordnas på huvudsakligen följande sätt.
Det bör i allmänhet ankomma på polismyndigheten att i första hand upptaga förberedande undersökning. Men det bör ock stå statsåklagaren fritt att själv påbörja undersökning eller att anbefalla polismyndigheten företaga sådan; han bör ock kunna själv övertaga det omedelbara utförandet av undersökning, som
polismyndighet påbörjat. Vare sig undersökning, som polismyndighet håller, inletts av denna myndighet själv eller tillkommit på initiativ av statsåklagaren, bör statsåklagaren äga från polismyndigheten infordra upplysningar om un- dersökningen och giva polismyndigheten närmare föreskrifter om dess utförande. Avser undersökning, som polismyndighet håller, brott, som det tillkommer alle- nast statsåklagare att åtala, bör det, sedan undersökningen fortskridit så långt, att den riktats mot viss person, åligga statsåklagaren såsom en tjänsteplikt att övervaka undersökningen och därvid, i den mån det må anses erforderligt, meddela polismyndigheten anvisningar om undersökningens utförande samt själv hålla förhör eller vidtaga andra åtgärder eller, i viktigare fall, övertaga un— dersökningens omedelbara utförande. I syfte att denna statsåklagarens upp- siktsplikt må kunna fullgöras, bör det åligga polismyndighet att, så snart en av denna myndighet företagen undersökning lett till att viss person skäligen miss— tänkes för brottet, så att undersökningen riktats mot honom, giva statsåklaga— ren underrättelse om saken samt därvid och allt efter det undersökningen fort- skrider tillhandahålla honom de upplysningar polismyndigheten vunnit. Är fråga allenast om sådant mindre brott, som polismyndigheten må åtala, bör det i regel kunna överlåtas åt denna myndighet att självständigt utföra undersök- ningen. Någon förpliktelse att anmäla sådan undersökning hos statsåklagaren skall således polismyndigheten icke hava, vilket dock naturligen icke utesluter, att statsåklagaren kan och bör ingripa även i sådan undersökning, om han på särskild anledning finner skäl därtill. För det undantagsfall att den misstänkte skulle vara häktad för sådant brott, som nu avses, har det ock ansetts skäligt att samma "regler skola gälla som i fråga om de brott, vilka statsåklagare har att åtala. Vid undersökning, som polismyndighet har att företaga, skulle det. ofta medföra alltför stor omgång, om alla till undersökningen hörande åtgärder skulle utföras av myndigheten själv. Det bör därför vara polismyndigheten medgivet att åt polisman uppdraga utförandet av särskilda sådana åtgärder. Av samma skäl bör statsåklagare, som själv handhaver undersökning, äga att låta sådana särskilda åtgärder utföras av polismyndighet eller polisman. Vid lagtextens utarbetande kan måhända finnas nödigt att uppställa viss be- gränsning i undersökningsmyndighetens nu omförmälda rätt.
Förhör _med Förut har utvecklats, hurusom den reformerade rättegången i brottmål bör ägtkgltgåh inrättas med huvudsaklig tillämpning av ackusationsprincipen. Att denna prin- andra per— cip dock icke kan vinna användning vid en av statsåklagare eller polismyndig- smer' het företagen förberedande undersökning är uppenbart. Denna undersökning måste enligt sakens natur till stor del bestå i förhör med personer, vilka kunna antages hava kännedom om något, som kan lända till upplysning i saken. Rätt att företaga sådant förhör bör därför tillkomma undersökningsförrätta- ren, och det måste naturligen bero på denne att taga initiativ till förhöret lik-
som till övriga undersökningsåtgärder. ' I England gäller den regeln, att varken den, emot vilken förberedande un- dersökning är riktad, eller den, som är tilltalad, underkastas något förhör, så— vida icke han själv hos rätten begär att bliva hörd såsom vittne. I övriga län-
der däremot anställes i regel under den förberedande undersökningen förhör med den misstänkte. Sådant förhör hålles under efterforskningen av åkla- gar— eller polismyndighet och, när rättslig förundersökning äger rum, av rätten.
Att vi här i landet icke kunna underlåta att anlita den källa till upplysning, som ligger i den misstänktes egen utsaga, är uppenbart. Och för att den förbe- redande undersökningen må bliva effektiv, måste vi tillåta förhör med den miss- tänkte även under denna undersökning. Under det stadium av undersökningen, då denna ännu ej riktats emot viss person, blir det ej någon skillnad mellan förhör med den, emot Vilken någon misstanke må förefinnas, och förhör med andra personer. Sedan utredningen hunnit så långt, att undersökningen riktats mot viss person, blir ställningen något ändrad. Att den misstänkte även under detta stadium bör kunna höras är givet. Men det erfordras vissa regler om sådant förhör, särskilt i syfte att förekomma sådana missbruk, som inkvisitions- principen i dess stränga tillämpning medfört. Därtill återkommer processkom- missionen senare.
En viktig fråga i avseende å förhör under den förberedande undersökningen är, huruvida tvång att inställa sig till sådant förhör skall föreligga.
I de främmande lagarna finnas vanligen icke bestämmelser om rätt för stats- åklagare eller polismyndighet att framtvinga inställelse inför sådan myndighet av den, som ej är anhållen eller häktad. Därmed anses dock i vissa länder icke alldeles uteslutet, att sådant tvång må användas. Men allmännast torde gälla., att åklagar- eller polismyndighet icke har befogenhet att låta med tvång inför sig inställa den, som skall höras. Myndigheten äger i stället begära den tred- skandes hörande inför rätten, vilken i avseende å sådant förhör äger använda samma tvångsmedel, som stå rätten till buds under själva rättegången. Enligt det senaste finska förslaget däremot är envar, som bor eller uppehåller sig inom 25 kilometer från den plats, där förhör hålles, pliktig att på kallelse in— finna sig vid äventyr för underlåtenhet därav att bliva hämtad.
Vad svensk rätt angår hava i vissa av Kungl. Maj:t fastställda instruktioner för polismästare givits denne rätt att vid utfärdande av kallelse till inställelse förelägga sådant äventyr för uteblivande, som enligt allmän lag äger rum för underlåtenhet att hörsamma kallelse till domstol. I övrigt finnas ej några bestämmelser i ämnet.
De äldre svenska lagförslagen innehålla regler om tvångsplikt till inställelse, därvid dock vissa begränsningar gjorts med avseende dels å vilken myndighet skall hålla förhöret, dels å huru stort avståndet är mellan förhörsstället och den ort, där den som skall höras uppehåller sig, dels å vilket brott förhöret skall avse.
Processkommissionen- har ansett det för betryggande av undersökningens ef- fektivitet nödvändigt, att undersökningsförrättare utrustas med tvångsrätt i förevarande hänseende, men lika med de äldre förslagen funnit vissa begräns- ningar böra stadgas och därvid trott skillnad böra göras, allt eftersom fråga är om förhör inför statsåklagare eller förhör inför polismyndighet.
Tmin splikt till iigistäl- lelse vid för- här.
Ersättning åt den som inställt sig vid förhör.
Till förhör inför statsåklagaren skall, oberoende av brottets beskaffenhet, en— var, såväl den misstänkte som annan, vara skyldig att på kallelse komma till- städes endast med den begränsning, att sådan inställelse ej må fordras av annan än den, som uppehåller sig i den stad eller eljest på visst mindre avstånd från den ort, där förhöret hålles. Den som utan giltigt skäl underlåter att hörsamma kallelse till inställelse skall kunna hämtas. För att försäkra sig om att den, emot vilken undersökning riktats, icke skall i anledning av kallelse till förhör avvika eller undanröja bevisning har det synts lämpligt, att statsåklagaren, när anledning är att befara sådant, må kunna utan kallelse låta hämta honom till förhör.
Polismyn-dighet bör ock kunna till inställelse för sig kalla envar, som befin- ner sig i den stad eller eljest inom visst mindre avstånd från den ort, där för- höret hålles. Men "skälig hänsyn synes kräva, att förhör med annan än den, emot vilken undersökning är riktad, företrädesvis hålles i hans hem eller på hans arbetsplats, om det kan ske utan avsevärd olägenhet. Rätt att använda tvång till inställelse synes icke böra tillkomma polismyndighet emot annan än den, emot vilken undersökning är riktad, och jämväl beträffande denne i regel blott om brottet är sådant, att därå kan följa straffarbete. När det är av synnerlig vikt att den, som är misstänkt för brott, varå ej kan följa strängare straff än fängelse, ofördröjligen höres, synes dock hämtningsrätt böra kunna utövas även mot sådan misstänkt. Liksom i fråga om' förhör inför statsåklagaren bör miss- tänkt i vissa fall kunna hämtas utan föregående kallelse.
Då enligt nu angivna regler tvångsmedel för åvägabringande av förhör inför polismyndighet ej må användas mot tredskande, måste en utväg beredas. För sådant fall har polismyndigheten ansetts böra anmäla saken för statsåkla- garen, som då skall äga att antingen själv hålla förhör med den tvångsrätt, som tillkommer honom, eller förordna, att polismyndigheten må låta hämta den som skall höras.
De befogenheter, om vilka nu varit tal, skola endast tillkomma polismyndig- het, d. v. s. viss högre tjänsteman vid polisväsendet. Nya lagberedningen har i lagförslaget av 1884 fäst uppmärksamheten på ett synnerligen praktiskt fall. då det synts kunna medgivas polisman att utan beslut av polismyndighet utöva en tvångsmakt i förevarande hänseende. Det avses det fall, då polisman kom- mer tillstädes vid eller omedelbart efter förövandet av ett brott, och följaktligen utredning angående brottet genast kan förrättas på stället eller i dess omedelbara grannskap. Lika med lagberedningen har processkommissionen ansett, att det för sådant fall bör åligga den, som är tillstädes, att på polismannens tillsä- gelse medfölja till förhör, som genast anställes i omedelbar närhet av stället för brottet, samt att polismannen vid tredska bör äga använda tvång för att förmå vederbörande att tillstädeskomma vid förhöret.
Det kan för den, som skall höras under polisundersökning, ofta vara förenat med rätt avsevärd kostnad att inställa sig vid förhöret. Liksom vittnen i brott- mål erhålla ersättning av allmänna medel för inställelse vid rätten, böra ock de personer, som under den förberedande undersökningen höras och som till
saken hava samma ställning som vittnen, erhålla sådan ersättning. Närmare bestämmelser om ersättningens storlek och om förfarandet vid dess fastställan- de böra vid lagtextens utarbetande givas.
Ehuru det är nödvändigt att låta undersökningsförrättaren höra den, som misstänkes för brottet, bör dock enligt de allmänna grunderna för processens anordning tillses, att härvid lika litet som vid förhör inför domstol förekomma missbruk. Det är sålunda icke lämpligt, att den misstänkte vid förhörets bör- jan hålles i ovetenhet om den mot honom riktade misstanken och genom försåt- ligen framställda frågor lockas att uttala sig. Sedan undersökningen blivit rik- tad mot viss person såsom misstänkt för brottet, skall denne 'vid första för- höret underrättas om den mot honom föreliggande misstanken och uppmanas att i ett sammanhang sanningsenligt berätta vad han vet om saken. Skulle den misstänkte vägra att uttala sig, måste undersökningsförrättaren låta bero därvid. Någon påverkan för att förmå den misstänkte att bryta sin tystnad bör ej få förekomma. Enligt vad erfarenheten visar, är det emellertid ytterst sällan, som någon sådan vägran förekommer. Däremot är det naturligt, att den berättelse, som den misstänkte må avgiva, i mångt och mycket blir i behov av_ fullständigande eller beriktigande. Detta är ofta fallet, även om den miss- tänkte vill avgiva en sanningsenlig utsaga, men naturligen än mer i de ej säll- synta fall, då han söker vilseleda undersökningsförrättaren. Därför måste det medgivas undersökningsförrättaren att under eller efter berättelsens avgivande ställa särskilda frågor till den misstänkte. Därvid må ej för framkallande av bekännelse förfaras så, att den misstänkte förutsättes hava" begått vad han ej erkänt. Ej. heller böra eljest snärjande frågor få framställas eller löften, före- speglingar, hot eller tvångsmedel användas. Till sådana förbjudna medel för sanningens utforskande bör däremot icke hänföras, att undersökningsförrätta- ren för den misstänkte framhåller besvärande omständigheter, som i övrigt må hava förekommit mot honom, motsägelser i hans egna uppgifter och dylikt. Samma tanke, som fått uttryck i dessa grundsatser, föranleder ock, att det ej bör vara tillåtet, att den, som undergår förhör såsom misstänkt, i syfte att han skall bliva mera benägen till bekännelse, underkastas en' behandling, som är ägnad att fysiskt nedsätta honom, såsom att honOm ej tillåtes att å sedvanlig tid intaga föda eller åtnjuta vila eller förhör utsträckes i- ett sammanhang över en lång tidrymd eller upprepas med synnerligen korta mellanrum.
Så snart en undersökning blivit riktad mot viss person'såsom misstänkt för brottet, bör den misstänkte, enligt vad förut angivits, äga åtnjuta biträde av försvarare. Därav följer emellertid icke, att försvararen skall äga närvara vid varje förhör med den misstänkte. Det kan hända, att genom försvararens när- varo utredningen kan äventyras. Det bör därför bero på undersökningsför- rättaren att med hänsyn till huruvida fara i angivna hänseendet kan förefinnas bestämma, om försvararen skall äga närvara.
Av samma skäl bör det på enahanda sätt tillkomma undersökningsförrättaren att bestämma, huruvida försvararen eller den misstänkte själv må tillåtas vara
Förhöret med den misstänkte.
Försvara- rens och den misstänktes närvaro vid förhör.
Undersök- ningsmyn- digheternas o bjektivitet.
tillstädes vid förhör med annan eller vid annan förrättning. I avseende å an— hållen eller häktad bör härvid även tagas i betraktande, om denne utan större olägenhet eller kostnad må kunna inställas vid förrättningen. Har den miss- tänkte själv begärt förhör eller annan förrättning, är det tydligen av vikt, att åtminstone en representant för honom är tillstädes. I sådant fall bör därför försvarare alltid äga tillstädeskomma.
Då statsåklagaren och polismyndigheten hava att verka därhän, att alla brott bliva upptäckta och bestraffade, kunde det synas ligga nära till hands, att de skola bedriva undersökningen mot en misstänkt främst med syfte att få honom fälld för brottet. Ur allmän synpunkt är det emellertid, såsom förut framhål— lits, väl så angeläget, att icke någon oskyldig dömes till straff, som att den skyldige ej undgår straffet. Såsom representanter för statsmakten böra därför statsåklagaren och polismyndigheten hava till förpliktelse att föra undersök- ningen med den största möjliga objektivitet och sålunda noga beakta ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även dem, som äro gynn- samma för honom, samt tillse, att även bevisning, som är till hans förmån, till—
* varatages.
Vittnesför— här vid rätten .
I Norge och Danmark förekommer i stor utsträckning, att under efterforsk- ningen de, som antagas kunna lämna upplysning i saken, höras såsom vittnen vid rätten (rättsligt förhör). Det motiveras därmed, att på det sättet mera tillförlitliga upplysningar erhållas och att sålunda säkrare grund vinnes för bedömande av frågan, huruvida åtal skall anställas.
Genom ett sådant förfarande vållas dock avsevärda olägenheter. Vittnena ådragas besvär och kostnad, helst vittnena i regel förut hörts inför polismyndig- heten och sedermera skola åter höra-s vid huvudförhandlingen. Och domstolar— nas tid och arbete tagas i väsentlig grad i anspråk för dessa vittnesförhör. Då de berättelser, om vilka fråga är, icke skola kunna läggas till grund för domen utan endast för åtalet, synes det icke betänkligt att i allmänhet låta det bero vid de utsagor, som avläggas inför statsåklagare eller polismyndighet. Enligt processkommissionens uppfattning skall det alltså såsom regel stanna vid att förhör hålles inför statsåklagare eller polismyndighet. För vissa undantagsfall lär det dock vara nödvändigt att öppna möjlighet till vittnesförhör vid rätten med den, som kan höras såsom vittne i målet.
Sådant förhör bör i främsta rummet kunna förekomma, om den, som skall höras, vägrar att avgiva utsaga. Rätten har i sin makt att genom vissa tvångs— medel förmå ett tredskande vittne att avlägga vittnesmål. Då sådan makt lämpligen icke bör tilläggas statsåklagare eller polismyndighet, återstår för ifrågavarande fall ej annan utväg än att medgiva förhör vid rätten.
Någon gång kan det även eljest vara av vikt, att en vittnesutsaga redan under den förberedande undersökningen får avlägga-s inför rätten och där bekräftas med ed, såsom om vittnet visar sig ostadigt i sin utsaga eller ett synnerligen
. . _._.___.___.._4_—_...4...*.M—.4
viktigt faktum anses böra på mera avgörande sätt fastslås. Även för sådana särskilda 'fall synes möjlighet böra finnas att få vittnesförhör vid rätten.
Vid behandlingen av vittnesbeviset (20 kap.) upptages frågan om vittnes hörande inför rätten under den förberedande undersökningen, av skäl” att vitt— net befaras ej kunna komma tillstädes vid huvudförhandlingen.
Sakkunnigbeviset får i brottmål en ganska stor användning. Och det inträf- far ej sällan, att behov av inhämtande av sakkunnigs yttrande uppstår redan under den förberedande undersökningen. Det bör sålunda tydligen öppnas möj- lighet för anskaffande under denna undersökning av sådant yttrande. Enligt vad kapitlet om sakkunniga innehåller, skall det under rättegången ankomma på rätten att förordna om inhämtande av sakkunnigs yttrande. Det synes lämp— ligt, att detta blir huvudregeln jämväl såvitt angår den förberedande undersök- ningen. I allmänhet skall sålunda, då behov i förevarande hänseende under den förberedande undersökningen uppstår, undersökningsmyndigheten hava att vän- da sig till rätten med framställning, att den måtte föranstalta om införskaf— fande av sakkunnigyttrande. Då emellertid förhållandena ofta kunna vara så- dana, att tiden ej medgiver avvaktande av ett rättens beslut, bör för sådana fall vara undersökningsmyndigheten medgivet att omedelbart påkalla yttrande av sakkunnig. Betänklighet synes ej heller möta att jämväl beträffande andra fall tillåta undersökningsmyndigheten att inhämta sakkunnigutlåtande av tjänsteman eller annan, som har till sitt åliggande att avgiva sådant yttrande. I fråga om rättsmedicinska och rättskemiska undersökningar tarvas liksom nu ingående speciella bestämmelser.
Vid undersökning angående brott är det ofta erforderligt, att förhållandena på platsen för brottets begående eller annan ort göras till föremål för iakttagel- se. Det är naturligt, att statsåklagare eller polismyndighet i sådana fall före- tager eller låter företaga besiktning å ort och ställe. Bevisning om vad därvid iakttagits får sedermera förebringas vid huvudförhandlingen på vanligt sätt. Därom erfordras ej särskilda regler.
Emellanåt kan det emellertid vara önskligt, att rätten själv omedelbart gör sina iakttagelser på platsen. Och det kan finnas behov att ett fastslående genom rätten av förhållandena på platsen sker redan under den förberedande under— sökningen. För sådant fall bör undersökningsförrättaren hava att 'hos rätten påkalla syn på stället.
I'nhäm tande av sakkun- m'gs yttra'n - (I e.
Syn av rätten.
Såsom allmän princip i fråga om den förberedande undersökningen bör av Åtgärdåort lätt insedda skäl gälla, att undersökningsmyndigheterna inom olika orter böra " i mån av behov tillhandagå varandra. Enligt denna princip 'bör den myndighet, som handhar en undersökning, kunna vända sig till undersökningsmyndighet å annan ort för att å den senare orten få förhör hållet eller annan åtgärd utförd.
tom under- söknings- myndighe- tens tjänst- göringsom— råde.
Den miss— För undersök-ningens fullständighet och objektivitet är det av stor vikt, att tänkffffätt den misstänkte beredes tillfälle att taga del av det mot honom förebragta ma- att fa'kawne- . . ., .. .. - -.. dom om un. terialet och yttra s1g over detsamma samt framfora sadan utredning, som Ina
deråökm'"; tjäna till hans förmån. Detta påkallas även av hänsyn till att den misstänkte qensmnehall , __ . . __ .,
m m_ ma kunna avvarja ett till aventyrs obefogat atal.
För att nu angivna syften skola vinnas, är det tydligen av vikt, att den miss- tänkte snarast möjligt får kännedom om vad som förekommit vid undersök- ningen. Det bör således tillerkännas honom en rätt att få kännedom därom. Ofta inträffar emellertid att utredningen äventyras, om den misstänkte på ett tidigt stadium får kännedom därom och på grund därav blir i stånd att förstöra eller skada bevisningen. I den mån detta kan anses vara fallet, bör det lämnas undersökningsförrättaren rätt att innehålla med vad som förekommit. För att ej den misstänktes berättigade intresse skall tillspillogivas, måste han emeller- tid hava ovillkorlig rätt att före undersökningens avslutande få underrättelse om vad därunder förekommit. Sådan underrättelse torde i regel lämpligast böra lämnas muntligen. Har den misstänkte redan på undersökningsstadiet försvarare, bör även han få del av undersökningens resultat; och torde det lämpligast ske genom att han erhåller ett exemplar av undersökningsproto- kollet.
Om den misstänkte vill åberopa material till sin förmån, bör han hava rätt att få sådant material framfört. Han bör sålunda äga att få uppgiven person hörd inför undersökningsförrättaren eller annan utredning förebragt. För att förekomma missbruk från den misstänktes sida är det emellertid nödvändigt att giva undersökningsförrättaren en prövningsrätt, huruvida någon på saken ver- kande upplysning kan antagas skola vinnas genom den av den misstänkte påkallade åtgärden. Finner undersökningsförrättaren detta icke antagligt, hör han äga avslå framställningen med rätt för den misstänkte att hänvända sig till domstolen.
Protokoll. .Vad under den förberedande undersökningen förekommer skall icke omedel- bart utgöra material för domen ; det skall endast tjäna till att skaffa åklagaren material för hans beslut om åtal och förbereda huvudförhandlingen. För att dessa ändamål skola tillgodoses, är det emellertid uppenbarligen nödvändigt, att anteckning sker om de upplysningar, som därunder givas. Det måste föras ett protokoll. Det är av största vikt, att detta protokoll så noga som möjligt åter- ger vad som förekommit. I sådant syfte synas i fråga om upptecknande av utsagor, som avgivas vid förhör, böra givas samma regler, som föreslås i avse— ende å sådana uppteckningar vid domstol, eller att uppteckningen skall ome- delbart uppläsas för vitsordande av den hörde och att protokollsföraren icke sedermera må göra ändring i sålunda vitsordad anteckning. Den som hållit för- höret må således icke nöja sig med att vid detsamma göra memorialantecknin- gar, som sedermera omskrivas och utformas. Icke heller har processkommissio- nen upptagit det i 1920 års förslag influtna stadgandet, att undersöknings— förrättaren, jämte protokollet, skall uppsätta en särskild sammanfattning av den framkomna utredningen (polisrapport). En sådan sammanfattning är
4 KAP. FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING. 7 o' svår att göra och kräver avsevärd tid, om utredningen är omfattande. Den kan ej heller vara lika tillförlitlig som de omedelbart gjorda uppteckningarna.
I enklare saker lär det ofta icke vara nödvändigt att ett fullständigt protokoll föres. Det bör därför medgivas undersökningsförrättaren att vid behandling- av sådana saker inskränka sig till en kortfattad anteckning om vad som före- kommit.
I det föregående har framhållits att rätten bör äga utöva kontroll över den förberedande undersökningen på det sätt, att rätten skall äga att på hänvändelse av den misstänkte ingripa till rättelse, om det erfordras. Den misstänkte bör således äga att, om undersökningsförrättaren avslår den misstänktes begäran om förebringande av viss utredning eller han eljest anser att vid undersök- ningen icke rätteligen förfarits, göra anmälan därom hos rätten. I anledning av sådan anmälan bör rätten kunna hålla förhör med den misstänkte eller annan ävensom vidtaga annan åtgärd, som kan finnas påkallad.
Kontroll av rätten bör ock utövas i avseende å användande av tvångsmedel mot den misstänkte eller annan. Angående detta ämne hänvisas till de tre när- mast följande kapitlen.
Sammanfattning.
1.
Innan allmänt åtal anställes, skall genom förberedande undersökning verk- ställas erforderlig utredning, huruvida anledning till åtal finnes, och bevisnin- gen samlas, så att den må kunna på en gång förebringas inför rätten.
'2.
Förberedande undersökning ankommer på statsåklagare och polismyndighet.
3.
Det skall åligga statsåklagare och polismyndigheter att vaka över att brott, som må åtalas av allmän åklagare, bliva upptäckta och åtalade.
Förberedande undersökning skall företagas, när på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att antaga, att brott, som må åtalas av allmän åklagare, blivit begånget.
4.
Brott må angivas hos vilken statsåklagare eller polismyndighet som helst. Har angivelse gjorts hos myndighet å annan ort än den, där brottet skall åtalas, skall angivelsen överlämnas till myndighet å 'den orten. Om brottet är sådant,
göras av envar.
att allmän åklagare äger tala dårå utan angivelse av målsägande, kan angivelse
Rättens kontroll.
5.
I allmänhet skall det i första hand åligga polismyndighet att företaga för- beredande undersökning om brott.
Har polismyndighet påbörjat undersökning om brott, som allenast statsåkla- gare må åtala, och har sådan utredning vunnits, att undersökningen riktats mot viss person, skall polismyndigheten ofördröjligen göra anmälan om saken till statsåklagaren men icke desto mindre, när det för undersökningens ändamål er- fordras, fortsätta undersökningen, såvida ej statsåklagaren annorlunda förord— nar. Vid anmälan till statsåklagaren skola fogas de vid undersökningen dittills förda protokoll; och skola sedermera, allt eftersom undersökningen fortskrider, övriga protokoll däröver tillställas statsåklagaren.
Beträffande brott, som polismyndighet har befogenhet att åtala, äger polis— myndigheten fullfölja och avsluta undersökning utan att göra anmälan till statsåklagaren. Om den misstänkte är anhållen eller häktad, skall dock förfa— ras så som nyss är sagt om det fall, då undersökningen avser brott, som endast statsåklagare må åtala. .
Polismyndighet är i fråga om alla av sådan myndighet företagna undersök- ningar om brott pliktig att lämna statsåklagaren de upplysningar, som» han må begära, och följa de föreskrifter, som han må giva.
Polismyndighet äger åt polisman uppdraga att verkställa särskilda till under- sökningen hörande åtgärder.
6.
Statsåklagare äger, när anledning därtill förekommer, själv företaga under- sökning angående brott eller anbefalla polismyndighet företaga sådan eller ock övertaga undersökning, som polismyndighet inlett.
Om polismyndighets undersökning angående brott, som alle-nast statsåklagare må åtala, fortskridit så, att undersökning riktats mot viss person, eller om nå— gon är anhållen eller häktad såsom misstänkt för annat brott, åligger "det stats— åklagaren vaka över att undersökningen behörigen utföres. Han skall därför hålla sig noga underrättad om undersökningens förlopp samt, i den mån han finner erforderligt för att syftet med widersökningen skall vinnas, lämna polis- myndigheten anvisningar om undersökningens förande eller själv hålla förhör eller vidtaga andra åtgärder eller i viktigare fall själv övertaga undersök— ningen.
Vid undersökning, som av statsåklagaren själv hålles, äger han påkalla "bi— träde av polismyndigheter och polismän. Han må ock uppdraga åt polismyndig— het eller polisman att verkställa särskilda till undersökningen hörande åtgärder.
7.
Statsåklagare och polismyndighet äga under den förberedande undersöknin- gen anställa förhör med den misstänkte ävensom med envar annan, som kan- anses äga kännedom om vad som kan bidraga till upplysning i saken.
8.
Till förhör, som statsåklagare anställer under den förberedande undersök- ningen, skall oberoende av brottets beskaffenhet envar, som antages kunna läm- na upplysning om brottet och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre avstånd från den ort, där förhöret hålles, vara skyldig att på kallelse inställa sig. Om någon utan giltigt skäl underlåter att hörsamma kallelse till förhör, må statsåklagaren låta hämta honom till förhöret. Därest det kan befa- ras, att den, emot vilken undersökning är riktad, ej skall hörsamma kallelse eller att han. skall avvika eller undanröja bevisning, må statsåklagaren förordna, att han skall hämtas utan föregående kallelse.
9.
Polismyndighct äger till förhör inför sig kalla envar, som antages kunna läm— na upplysning om brottet och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst Mindre avstånd från den ort, där förhöret skall hållas. Förhör med annan än den, emot vilken undersökning är riktad, bör, om det utan avsevärd olägenhet kan äga rum, hållas i hans hem eller på hans arbetsplats.
Om undersökningen är riktad mot viss person såsom misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete, och den misstänkte utan giltigt skäl un- derlåter hörsamma kallelse, må polismyndigheten låta h'ämta honom» till för- höret. Även om å brottet ej kan följa strängare straff än fängelse, må den misstänkte hämtas till förhör, när det är av synnerlig vikt, att han ofördröj- ligen höres. Därest det kan befaras, att den, emot vilken undersökning är rik- tad, ej skall hörsamma kallelse till förhör eller att han skall avvika eller undan- röja bevisning, må han utan föregående kallelse hämtas till förhöret.
Därest någon, som är kallad till förhör inför polismyndighet, uteblir och han icke enligt nyss angivna regler kan hämtas till sådant förhör, äger polis- myndigheten anmäla förhållandet hos statsåklagaren, som må föranstalta om förhör inför sig eller förordna, att den som skall höras må hämtas till polis— myndigheten.
10.
Den som är tillstädes vid förövande av brott skall vara skyldig att på till- sägelse av polisman medfölja till förhör, som i närmaste grannskap till det ställe, där brottet förövats, omedelbart anställes till vinnande av upplysning om brottet och gärningsmannen. Vägrar någon utan giltigt skäl att medfölja, må han av polismannen medtagas till förhöret.
11.
Den som på kallelse inställt sig vid förhör inför statsåklagare eller polis- myndighet och som till saken intager samm—a ställning som ett vittne, skall er— hålla ersättning för inställelsen av allmänna medel enligt närmare bestämmel- ser.
12.
När undersökning är riktad mot viss person såsom misstänkt för brottet, skall denne, första gången han höres, underrättas om den mot honom förelig- gande misstanken samt uppmanas att avgiva förklaring i anledning därav och i ett sammanhang meddela en sannfärdig berättelse angående de förhållanden, som äga samband med misstanken. Avgiver den misstänkte förklaring, må sär- skilda frågor ställas till honom. Därvid må ej för framkallande av bekännelse så förfaras, att den misstänkte förutsättes hava begått vad han ej erkänt eller eljest snärjande frågor framställas eller löften, förespeglingar, hot eller tvångs- medel användas. Den som höres må ej förmenas att å sedvanliga tider intaga föda och åtnjuta vila. Förhör må ej i ett sammanhang hållas utöver viss i lagen angiven tid eller upprepas utan skäligt mellanrum.
13.
Huruvida det må tillåtas den misstänktes försvarare att vara närvarande vid förhör med den misstänkte bestämmes i allmänhet av 'den, som leder förrättnin— gen, med hänsyn till om det finnes kunna ske utan att utredningen i målet även- tyras.
Detsamma skall gälla i fråga om tillåtelse för den misstänkte eller hans för— svarare att vara närvarande vid förhör med anna-n eller vid annan förrättning. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall ock tagas i betraktande om han utan större olägenhet eller kostnad kan inställas vid förrättningen. När enligt 1.9 punkten förhör eller annan förrättning företages på den misstänktes begäran, skall försvarare, om sådan finnes, i varje fall äga vara tillstädes.
14.
Vid undersökningen skola statsåklagaren och polismyndigheten noga beakta ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även 'dem, som äro gynnsamma för honom, och tillse att även bevisning, som är till hans för- män, tillvaratages.
15.
Med den, som kan höras såsom vittne i målet, må under den förberedande undersökningen på begäran av statsåklagare eller polismyndighet anställas vittnesförhör vid rätten, om han vägrar att avgiva utsaga inför statsåklagare eller polismyndighet eller om det eljest på grund av särskilda omständigheter kan anses erforderligt, att han avlägger vittnesmål redan under den förbere- dande undersökningen.
16'.
Om det under den förberedande undersökningen befinnes erforderligt, att ut- redning genom sakkunnig företages, äger statsåklagare eller polismyndighet göra framställning hos rätten därom. Kan ej rättens beslut avvaktas, må stats— åklagaren eller polismyndigheten själv påkalla yttrande av sakkunnig. Stats-
åklagare och polismyndighet må jämväl i andra fall påkalla sakkunnigyttrande av tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med sådant yttrande i det ifrågavarande ämnet.
Särskilda bestämmelser meddelas angående rättsmedicinska och rättskemiska undersökningar.
17.
Därest under 'den förberedande undersökningen finnes nödigt att syn hålles av rätten., äger statsåklagaren eller polismyndigheten göra framställning hos rätten därom.
18.
Erfordras förhör eller annan åtgärd å ort utom den myndighets tjänstgö— ringsonm'åde, som verkställer undersökningen, äger myndigheten för åtgärdens verkställighet påkalla bistånd av myndighet å den ort, där åtgärden skall vid- tagas.
19.
Under loppet av undersökningen skall tillfälle lämnas den misstänkte att taga kännedom om vad därvid förekommer, såvitt det kan ske utan att utred- ningen äventyras. Undersökningen må ej avslutas, förr än tillfälle beretts den. misstänkte vinna sådan kännedom och andraga vad han kan akta nödigt för sitt försvar mot misstanken. Om försvarare finnes, bör han, så snart det kan ske utan fara för att utredningen äventyras och i varje fall innan undersökningen avslutas, erhålla ett exemplar av protokollen vid undersökningen.
Begär den misstänkte att få förhör anställt med uppgiven person eller att få annan utredning förebragt, skall "denna begäran ef terkommas, såvida det ej kan antages, att på saken verkande upplysning ej skall vinnas genom åtgärden.
20.
Över vad som förekommer vid förberedande undersökning skall protokoll föras. Vid förhör med misstänkt eller annan skola avgivna utsagor upptecknas och det upptecknade omedelbart uppläsas för vitsordande av vederbörande. Se— dan anteckningen blivit vitsordad, må prolokollsföraren ej göra ändring i den- samma. ,
I smärre mål må undersökningsmyndighet, i stället för att föra protokoll, göra en kortfattad anteckning om det huvudsakliga av vad som förekommit vid undersökningen.
21..
Om statsåklagare eller polismyndighet ej bifaller den misstänktes begäran om förebringande av viss utredning, eller den misstänkte anser att vid under- sökningen eljest icke rätteligen förfarits, äger den misstänkte göra anmälan ”därom hos rätten; och äger rätten i anledning av sådan anmälan hålla förhör- med den misstänkte eller annan eller vidtaga annan åtgärd, som kan finnas påkallad.
5 KAPITLET.
Häktning, anhållande och reseförbud.
Inledrl'my- För straffprocessens genomförande måste vissa tvångsmedel ställas till de i rättsskipningens tjänst verksamma myndigheternas förfogande. Dessa tvångs— medel innebära ingrepp i rättigheter, som för den enskilde äro av stor betydelse. Statens intresse av straffrättsskipningens genomförande bryter sig här mot vik- tiga enskilda intressen, vilkas vårdande även åligger staten såsom rättsordnin— gens upprätthållare. Med hänsyn härtill blir det huvudsakliga problemet vid en lagstiftning på detta område att ställa erforderliga maktmedel till statens förfogande för straffprocessens realiserande, utan att enskildas rättigheter uppoffras i högre grad än som är oundgängligen nödvändigt.
Vissa av de tvångsmedel, som ifrågakomma, rikta sig direkt mot den för brott misstänktes person. Ett sådant medel är, att han med tvång inställes in— för domstol eller annan myndighet, som har att utreda frågan om brottet. Denna fråga behandlas i annat sammanhang.
Vida mera ingripande är den åtgärd, som består däri, att den misstänkte berövas friheten under den tid utredningen pågår eller någon del därav. Fri- hetsberövandets uppgift i avseende å straffprocessen är att förhindra, att den misstänkte genom flykt undandrager sig rättegång och straffets verkställande, eller att han genom inverkan på vittnen, undanskaffande av föremål eller an- norledes undanröjer bevisning. Frihetsberövandet avser, såsom det brukar ut— tryckas, att förekomma flykt eller kollusion. I vissa främmande process— lagar upptagas även bestämmelser om frihetsberövande av andra än straffpro- cessuella grunder. Sålunda kan enligt vissa lagar sådan åtgärd vidtagas i syfte att förekomma, att den misstänkte förövar nytt brott. Från det straffproces— suella frihetsberövandet är ock att skilja det omhändertagande av en person, som sker i ordningens intresse, t. ex. då någon anträffas berusad å allmän plats.
Anhéllande För att frihetsberövandet skall motsvara sitt ändamål är det i regel av thu'é'fmg? vikt, att åtgärden vidtagas synnerligen snabbt. Å andra sidan är det med avseende å ingreppets betydelse för den misstänkte nödvändigt, att frågan un- derkastas en noggrann och betryggande prövning. För att såvitt möjligt till- godose bägge dessa i viss mån mot varandra stridande hänsyn har man i ut— landet i allmänhet två olika slag av frihetsberövande, ett "mera provisoriskt: anhållande (vorläufige Festnahme i Tyskland, vorläufige Verwahrung i Öster- . rike, paagribelse i Norge, Anholdelse i Danmark) och ett mera definitivt: häkt-
ning (Verhaftung i Tyskland och Österrike, faengsling i Norge och Danmark). Att besluta om häktning tillkommer över allt allenast en domare, och innan be-
slutet fattas, brukar en mer eller mindre ingående förhandling äga rum, var-
vid anledningarna till misstanken framläggas och den misstänkte får tillfälle
5 KAP. HÄKTNING. ANHÅLLANDE con RESEFÖRBUD. 79 att förebringa vad som kan tala till hans förmån. Men häktningen föregås van- ligen av ett anhållande, som kan företagas utan att den misstänkte blivit hörd. Det stadgas ofta såsom huvudregel, att även detta anhållande skall ankomma på domaren, men över allt medgives det vid fara i dröjsmål polis- eller åklagar- myndighet att besluta om anhållande. Vad som sålunda skenbart medgivits såsom undantag blir på grund av sakens natur faktiskt regel; i det övervägande antalet fall sker anhållande efter beslut av polis- eller åklagarmyndighet. För vissa fall brukar även polisman eller enskild person givas rätt att utan särskilt beslut försäkra sig om den misstänktes person. Den tid, varunder en miss- tänkt kan på grund av anhållande vara berövad friheten, är dock alltid myc- ket kort, vanligen endast tjugufyra timmar. Han skall inom den stadgade ti- dens utgång ställas inför domaren, som därefter har att, på sätt förut nämnts, pröva, om den misstänkte skall häktas eller frigivas.
Svensk lag känner endast en form för processuellt frihetsberövande, häkt-Svensk Tätt. ning. Vid handläggning av brottmål äger domstolen förordna om häktning. Men i övrigt tillkommer häktningsbefogenhet Konungens befallningshavande, borgmästare och råd, magistratens ordförande, för viss stad eller ort särskilt förordnad polisämbetsman, landsfogde, lan'dsfiskal och stadsfiskal. Tidigare har Konungens befallningshavande ofta förlänat häktningsrätt åt åklagare, som förordnats för köpingar och andra orter med sammanträngd befolkning. Men enligt en kungörelse av 1925 äga sådana åklagare numera icke på eget ansvar företaga häktning. Praktiskt taget utövas häktningsrätten, innan målet före- kommer Vid domstol, av landsfogdar, landsfiskaler och stadsfiskaler samt, vad de större städerna angår, av polisämbetsman. Om anhållande stadgas i lag endast så till vida som det för vissa fall är medgivet envar att gripa miss— tänkt och inställa honom för häktningsmyndighet, vilken därefter beslutar, om han skall häktas eller lösgivas. Någon prövning genom domstol av verk- ställd häktning förekommer ej, förr än rannsakning med den häktade hålles. Väl torde Konungens befallningshavande på grund av sin ställning såsom över— ordnad över de övriga häktningsmyndigheterna äga att på anmälan av den genom sådan myndighet häktade pröva frågan om häktningen, men utvägen att utverka sådan prövning plågar icke användas. Garanti mot obehörig häkt— ning har man sökt vinna genom föreskrift, att rannsakning vid rätten skall skyndsamt företagas. Enligt lag den 2 juni 1922 skall den som beslutat om häktning ofördröjligen göra anmälan därom hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen, och domstolen skall påbörja densamma vid rådstuvurätt senast å åttonde dagen och vid häradsrätt senast å fjortonde dagen från den, då anmälan inkommit.
I praxis har emellertid utbildat sig ett förfarande med ett anhållande så- som förberedande åtgärd för häktning. Det brukas i avsevärd utsträckning, särskilt i de större städerna, att den som misstänkes för brott till en början av häktningsmyndigheten förklaras anhållen, varefter med beslut i häktningsfrå- gan får anstå. Den tid, varunder misstänkt förbliver anhållen, är givetvis väx- lande men torde endast i ett fåtal fall överstiga en vecka. Anledningen till
Svenska lagförslag.
det sålunda uppkomna förfarandet är tydligen, att man velat bereda tillfälle att skaffa grundligare utredning såväl för det definitiva häktningsbeslutet som för handläggningen vid domstol.
Av de svenska lagförslagen äro lagkommitténs och lagberedningens förslag att anse såsom källan till gällande, huvudsakligen i promulgationslagen till strafflagen intagna bestämmelser i ämnet. Förutom domstolen skulle häkt- ningsrätt tillkomma Konungens befallningshavande, kronofogde, länsman och stadsfogde, enligt lagberedningens förslag även annan polisämbetsman, där så— .dan funnes. Så snart den häktade inkommit till rannsakningshäktet, skulle
anmälan om häktningen göras hos domaren eller rättens ordförande, och i all- mänhet skulle den häktade för rannsakning inställas inför domstolen, vid hä- radsrätt inom åtta dagar och vid stadsrätt inom tre dagar från det den häktade ankommit till häktet.
Enligt nya lagberedningens principbetänkande 1884 skulle häktning kunna företagas, förutom av domstolen, av allmän åklagare eller polismyndighet (Konungens befallningshavande samt å landet kronofogde och länsman, i stad polismästare eller med honom likställd polisämbetsman eller, där sådan ej vore anställd, ordförande i magistrat och stadsfiskal); men sålunda företagen häkt- ning skulle ofördröjligen efter det den häktade ankommit till häktet under— ställas en häktningsdomare, som genast skulle hålla förhör med den häktade och, om häktningen. befunnes uppenbarligen olaglig, omedelbart försätta honom på fri fot. Bleve den häktade ej frigiven, skulle häktningsdomaren hänskjuta målet till handläggning vid domstol. På begäran av åklagare eller polismyn- dighet skulle dock med målets hänskjutande till domstol kunna få anstå viss kort tid vare sig för efterspaning av andra för delaktighet i samma brott misstänkta personer elller för anställande av de ytterligare efterforskningar, som kunde erfordras för att närmare bestämma, om och på vad sätt åtalet borde vid domstolen fullföljas. Sedan målet blivit hänskjutet till rätten, skulle rannsakning utsättas att förekomma inom viss i lagen bestämd kort tid.
Nya lagberedningens lagförslag av 1884 och kungl. propositionen till 1886 års riksdag upptogo såsom häktningsmyndigheter, jämte rätten, Konungens befallningshavande, allmän åklagare samt i stad polismästare eller annan med honom likställd myndighet eller, där sådan ej funnes, magistrat. Som dessa lagförslag byggde på att den bestående domstolsorganisationen då ej skulle rubbas, upptogs ej något stadgande om häktningsfrågans prövning av en häktningsdomare. Till ersättning därför föreslogs, att häktning genast skulle anmälas för polismästare, magistrat eller Konungens befallningshavande, och att sådan myndighet, om den häktades kvarhållande uppenbarligen saknade stöd av lag, skulle förordna om hans frigivande men eljest hänskjuta målet till handläggning vid domstol, dock med rätt för myndigheten att på åklagarens begäran besluta kortare uppskov därmed, för att åklagaren skulle bliva i till- fälle anställa ytterligare efterforskningar. Rannsakning skulle börjas å lan- det inom tio dagar och i stad inom tre dagar efter det rätten eller domaren be- kommit anmälan om målets hänskjutande till domstolen.
Förslaget av 1920 ville legalisera det i praxis uppkomna anhållandet genom bestämmelser om kvarhållande, ett provisoriskt berövande av friheten till skill- nad från det mera definitiva, häktning. Polis- eller åklagarmyndighet, som verkställde polisundersökning angående brott av viss grövre art, skulle efter förhör med misstänkt kunna förklara denne kvarhållen, om det för under- sökningens gång vore erforderligt, att han funnes tillgänglig för ytterligare förhör eller hölles avstängd från andra. Utan eget medgivande skulle den misstänkte ej kunna kvarhållas mer än sjuttiotvå timmar. Dock skulle tiden kunna i nedan nämnd ordning utsträckas ytterligare fyrtioåtta timmar. Beslut om häktning skulle kunna meddelas, förutom av domstol, av den polis- eller åklagarmyndighet, som verkställde polisundersökning, ävensom av Konungens bcfallningshavande. Förslaget upptog jämväl häktningsdomarinstitutionen, men frihetsberövandet skulle icke ex officio underställas häktningsdomarens pröv- ning i Vidare mån än att utsträckning av tiden för kva-rhållande över sjuttiotvå timmar ej skulle kunna äga rum annat än efter häktningsdomarens medgivande. I övrigt skulle häktningsdomarens ingripande vara beroende av att den, som kvarhållits eller häktats, påkallade hans prövning, vilket skulle kunna ske, vid kvarhållande, när tiden därför utsträckts över tjugufyra. timmar, och vid häkt- ning, så länge underrätt icke haft tillfälle pröva beslutet därom. Bestäm- melser voro även givna, i syfte att rannsakning vid domstol skulle snarast möj— ligt komma till stånd, men dessa äro tämligen vidlyftiga. Då man var ange- lägen om att en fullständig polisundersökning skulle föreligga, innan målet företogs till huvudsaklig handläggning vid rätten, måste följden bliva, att det ej sällan skulle kunna komma att dröja. längre tid, innan rättsbehandlingen företoges, än nu gällande lagstiftning medgiver.
Den gällande svenska rättens anordning av det processuella frihetsberövan- det karakteriseras därav, att rätten till sådant frihetsberövande, häktning, i allmänhet utövas av myndigheter, som äro både åklagar- och polismyndig- heter, och att beslutet icke underkastas prövning av annan myndighet, förrän målet företages till huvudsaklig behandling av domstolen. Att märka är ock, att de tjänstemän, som i ett stort antal fall ha att besluta om häktning (lands- fiskaler och stadsfiskaler), hava en ganska underordnad ställning och i regel äro utan juridisk bildning. Det kan vid denna. anordning ej undgås, att emellanåt missgrepp förekomma. Såsom korrektiv mot att den som häktats skall obehörigen vara berövad friheten, tjänar, att domstolsbehandlingen skall företagas inom kort tid efter det häktningen ägt rum. Detta är ett gott skydd för den häktade, såvitt angår tiden från det rätten håller sitt sammanträde. Men det kan icke anses tillfredsställande, att en person allenast på beslut av en tjänsteman av antydda ställning och kvalifikationer skall vara berövad friheten den tid av en till två veckor, som åtgår innan målet kan förekomma vid domstolen. En olägenhet är ock, att då tiden i rättsskyddets intresse måst tilltagas synner- ligen kort, åklagaren ofta icke kan medhinna att fullständigt förbereda målet till dess rättsbehandlingen skall äga rum, varför uppskov med denna ej sällan
6—242894. II.
Kritik av den ällamle or ringen.
Anhållande och häkt- ning.
måste medgivas. Att dessa brister i den nuvarande anordningen gjort sig kända framgår av de förut omförmälda förslagen till ändringar däri.
Även i en reformerad process måste det uppenbarligen, om icke ändamålet med frihetsberövandet skall förfelas, beredas möjlighet för åklagar- och polis- myndigheter att internera en för brott misstänkt person utan att förut hava inhämtat samtycke av domstol eller annan myndighet. Och i de flesta fall lär det icke bliva de föreslagna statsåklagarna, som komma att företaga åt— gärden i fråga; den måste oftast få komma att bero på polistjänstemän, vä— sentligen motsvarande våra nuvarande lands- och stadsfiskaler. Prövningen torde därför ej bliva säkrare än den, som nu äger rum. Om nu processen ordnas efter moderna principer med en om möjligt till ett rättegångstillfälle koncentrerad muntlig huvudförhandling, kan det korrektiv mot obehörig häkt- ning, som består i föreskriften, att domstolen inom vis-s lagstadgad kort tid skall företaga mål angående häktad till behandling, icke bibehållas. Hu— vudförhandlingen kan ej äga rum, förrän hela bevismaterialet under den för- beredande undersökningen samlats, och det kan ofta draga långt ut. Då den tid, som erfordras för den förberedande undersökningen, måste vara högst växlande, alltefter målens beskaffenhet, kan över huvud icke bestämmas någon Viss tid från det frihetsberövandet ägde rum, inom vilken målet skall företagas till behandling av rätten. Det blir därför så mycket nödvändigare att tillse, att på annat sätt garanti vinnes mot obehörigt frihetsberövande.
Den närmast tillhands liggande lösningen av problemet är att bygga lag- stiftningen på den i de främmande lagarna allmänt förekommande och även i det senaste svenska lagförslaget upptagna skillnaden mellan ett mera pro- visoriskt frihetsberövande (anhållande) och ett mera definitivt sådant (häkt- ning), låta anhållande kunna beslutas av de myndigheter, statsåklagare och polismyndigheter, som omedelbart hava befattning med den förberedande under- sökningen, .samt föreskriva, att den anhållne inom kort tid skall ställas inför rätten, som skall hava att, efter det den anhållne fått tillfälle andraga vad han aktar nödigt, besluta huruvida han skall hållas häktad eller frigivas. En sådan ordning synes bereda den misstänkte tillfredsställande skydd mot obe- hörig häktning, på samma gång som den giver myndigheterna tillräcklig hand- lingsfrihet. Den lämnar ock tillfälle att låta förfarandet mera smidigt av— passas efter det i många fall vanliga förloppet vid den förberedande under- sökningen, vid vilken de mot den misstänkte förekommande omständigheterna, från att ursprungligen hava varit mera obestämda, småningom tilltaga i styrka. För den misstänkte är det säkerligen också önskvärt, att denna utvecklings— gång beaktas av lagen, så att häktning ej tillgripes förrän tämligen starka skäl mot honom blivit förebragta.
Processkommissionen har icke tvekat att förorda en sådan procedur i fråga om de mera invecklade målen, som kräva en längre förberedande undersök— ning. Det har emellertid ifrågasatts en enklare anordning för de mindre mål, i vilka den förberedande undersökningen kunde avslutas inom några få dagar, något som ofta inträffar i de talrika fall, då den misstänkte genast erkänner
sitt brott. Regeln skulle vara den att, om målet vore av den beskaffenhet, att stämning kunde utfärdas inom tre till fyra dagar efter det den miss- tänkte anhållits, skulle frågan huruvida han fortfarande skulle vara berövad friheten icke behöva särskilt underställas rättens prövning utan i regel komma under dess bedömande först i samband med målets företagande till huvud— saklig behandling. Därjämte skulle meddelas den föreskriften, att huvudför- handlingen skulle företagas inOm en tid av en till två veckor efter det stäm- ningen utfärdats. Härigenom skulle den anhållnes ställning bliva väsentligen densamma som enligt gällande lag. Till den anhållnes säkerhet skulle emel— lertid medgivas honom rätt att påkalla rättens omedelbara prövning av häkt- ningsfrågan.
Genom en sådan anordning som den nu antydda skulle tydligen förfarandet ej oväsentligen lättas. Processkommissionen har dock stannat vid att icke för- orda denna lösning utan föreslå, att häktningsfrågan i varje fall skall bringas under rättens prövning.
Det är uppenbarligen icke möjligt att genom yttre kännetecken skilja de mål, som äro lätta att bedöma, från dem, som bereda svårigheter vid pröv- ningen. Även om den misstänkte erkänt den gärning, varför han anhållits, är därmed saken icke klar; det kan uppstå fråga huruvida gärningen innefattar ett brott, som kan medföra häktning, ja huruvida över huvud ett brott före- ligger. Enligt vad som längre fram utvecklas, har processkommissionen ansett häktningsreglerna böra få det innehåll, att ovillkorlig häktning i intet fall är föreskriven. Det skall bero på en skönsprövning av häktningsmyndigheten, huruvida häktning skall äga rum, och därvid bör hänsyn tagas icke blott till graden av den bevisning, som må vara förebragt mot den misstänkte, utan även till andra omständigheter, såsom den större eller mindre sannolikheten för att han skall vilja avvika eller förhindra sakens utredning, huruvida det kan antages, att påföljden av brottet må kunna stanna vid villkorlig dom 0. s. v. Med hänsyn härtill och till den stora betydelse frågan har för den misstänkte, synes det icke vara tillrådligt att ens för den begränsade tid, som ifrågasättes, låta bestämmandet om frihetsberövandet bero på åklagaren allena. Särskilt måste detta vara äventyrligt i de fall, då enligt förslaget åtal skall ankomma på polistjänsteman (underåklagare). Men även i övriga fall kan det behövas en kontroll av rätten. Att låta rättens prövning vara beroende på, om den anhållne framställer begäran därom, synes icke innebära tillräcklig garanti. Den anhållne skulle säkerligen i de flesta fall icke äga förmåga att bedöma, om han genom att påkalla rättens prövning skulle hava utsikt att vinna ett frigivande; oftast skulle han ej heller komma sig för med ett initiativ i frågan.
Det skulle kunna befaras, att en obligatorisk rättsprövning av alla häkt- ningsfrågor skulle medföra en överbelastning av domstolarna med dylika ären- den, varav åter lätt skulle kunna följa, att domstolens prövning bleve schablon— mässig och nedsjönke till en betydelselös formalitet. Att döma av rättsstati- stiken torde emellertid faran för att antalet skulle bliva överväldigande icke vara stor. På grund av uppgifterna för 1924, de senaste som finnas till-
H ('i ktnings- _qmm darna.
gängliga, torde kunna antagas, att i Stockholm antalet häktningsfrågor, som lagmansrätten skulle få att handlägga, skulle uppgå till högst två för varje söckendag. Men det bör vara lätt att i en domstol av Stockholms lagmansrätts storlek så ordna arbetet, att två häktningsfrågor om dagen kunna tillfreds- ställande behandlas. Ett avsevärt antal häktningsfrågor skulle i övrigt icke förekomma annat än i Göteborg och Malmö. Då de statistiska uppgifterna hän— föra sig, icke till domstolarna utan till länen, framgår icke huru många häk- tade förekommo i nämnda städer, men förhållandena kunna icke vara svårare där än i Stockholm. För landet i övrigt visar statistiken, att antalet häktnings- frågor i de flesta län ej skulle uppgå till en i veckan och endast i några få över- stiga två. Det behöver således icke befaras, att domstolarna skulle bliva över- belastade med dessa ärenden och därför nödgas behandla dem mindre omsorgs- fullt.
Ur organisatorisk synpunkt möter ej svårighet att. ordna en rättsprövning av häktningsfrågan. Det förutsättes, att i allmänhet ett häkte för domsagan skall finnas på samma ort som dess kansli. Och då i varje domsaga skola vara flera ordinarie domare, bör alltid någon finnas tillgänglig för att handlägga dessa frågor. Nämnd behöver icke medverka. När häktet är beläget å annan ort än kansliet, måste en särskild häktningsdomare anställas, men i de flesta fall torde sådan kunna erhållas bland domarna i den domsaga, där häktet är förlagt, så att endast undantagsvis en person utom den ordinarie domarkåren skall behöva anlitas. Därest den anhållne förvaras å annat ställe än i domsa- gans häkte, föranleder rättsprövningen, att han måste transporteras till den ort, där rätten har sitt säte. Men denna olägenhet kan icke anses så betydande, att särdeles stort avseende må fästas därvid. Skulle prövningen verkställas av åklagare och utfalla så, att den anhållne skall hållas häktad, måste han i allt fall omedelbart därefter transporteras till häktet.
Resultatet skulle således bliva, att vi för alla fall, jämte det mera definitiva frihetsberövandet, häktning, skulle få ett provisoriskt sådant: anhållande. Det skall tillkomma åklagar— eller polismyndighet att anhålla en misstänkt. Beslut om häktning förbehålles rätten. Gången blir i allmänhet den, att den misstänkte först anhålles av åklagar- eller polismyndighet, samt att frågan om frihetsbe- rövandet därefter underställas rätten, som har att besluta, om den misstänkte skall hållas häktad eller frigivas. Dock bör det naturligtvis även tillkomma rätten att vid handläggning av mål förordna om häktning av tilltalad, som icke förut varit anhållen.
Vid uppställandet av häktningsgrunder fästa lagarna avseende särskilt vid det ifrågavarande brottets art, så att häktning i större utsträckning medgives vid grövre brott än vid ringare. Förklaringen härtill är uppenbarligen, att vid de grövre brotten, där den misstänkte vet sig hotad av ett strängare straff, fa— ran för att han flyr eller undanröjer bevisning är större än vid de ringare brot- ten. En omständighet, som också brukar av lagarna beaktas särskilt med hän— syn till bedömandet av frågan, om fara. för flykt skall anses föreligga, är, hu- ruvida den misstänkte har stadigt hemvist eller yrke eller ej, och det är där-
_ ___—___...mk-” x. .Å
5 KAP. HÄKTNING, ANHÅLLANDE OCH RESEFÖRBUD. #5 för vanligt, att häktning av icke bofasta personer är medgiven vid en del lind- rigare brott, för vilka den bofaste ej må häktas. Vid de lindrigaste brotten är häktning ofta helt utesluten eller medgiven endast till dess den misstänktes identitet blivit fastställd.
Vår gällande lags bestämmelser vila på de grundsatser, som nu angivits. De i den svenska lagen uppställda häktningsgrunderna torde i stort sett vara lämp- ligt avvägda med hänsyn till sin uppgift att å ena sidan göra det möjligt för myndigheterna att försäkra sig om den misstänktes person, då detta för straff— processens genomförande är erforderligt, och å andra sidan bereda rättsskydd åt den enskilde mot obefogade ingrepp i den personliga friheten. Några mera betydande anmärkningar mot lagens stadganden i denna del hava ej försports, och i de olika reformförslag, i vilka häktningsinstitutet behandlats, hava häkt- ningsgrunderna lämnats väsentligen oförändrade. Processkommissionen har ej heller för sin del ansett några mera betydande förändringar böra vidtagas. I några avseenden torde emellertid den gällande rättens regler böra modi- fieras.
För närvarande gäller hos oss, att den misstänkte alltid skall häktas, om brottet är så grovt, att lägre straff än straffarbete i två år ej därå kan följa. För det fall att eljest straffarbete kan följa å brottet, uppställer lagen såsom huvudregel, att den misstänkte efter häktningsmyndighetens skön må tagas i häkte, men tillfogar beträffande den, som äger stadigt hemvist eller yrke, den restriktionen, att han skall lämnas på fri fot, om det ej skäligen kan befaras, att han genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning.
Anledning torde ej förefinnas att upprätthålla regeln om obligatorisk häkt- ning vid de grövsta brotten. Det är visserligen obestridligt, att straffets storlek vid de grövsta brotten utgör en stark presumtion för att den misstänkte, om han lämnas på fri fot, sätter sig i säkerhet. Det är därför givet, att även om häktning icke blir obligatorisk vid dessa brott, den för sådant brott misstänkte likväl i regel kommer att häktas. Men undantagsvis kunna dock förhållandena vara sådana, att den misstänkte utan fara kan lämnas på fri fot. Likaså sy- nes en sådan legal skillnad, som nu göres emellan bofasta och icke bofasta, ej lämplig. Det är givet, att den misstänktes egenskap av bofast eller ej är av stor betydelse för bedömandet av frågan, huruvida fara för flykt föreligger. Men det synes böra bestämt utsägas, att grunden till häktning jämväl av den icke bofaste bör vara, att fara för flykt eller undanröjande av bevisning före- ligger. Häktningsrätten vid de grövre brotten, d. v. 5. de brott, å vilka straff- arbete kan följa, synes därför kunna hänföras under en gemensam regel av in- nebörd, att häktning må. ske, när det på grund av sakens beskaffenhet, den miss- tänktes förhållande eller andra omständigheter skäligen kan befaras, att han skall avvika eller genom undanröjande av bevis eller annorledes hindra målets utredning.
Vid sidan härav synes såsom häktningsgrund vid dessa brott böra upptagas fara för att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Denna häkt- ningsgrund återfinnes i de österrikiska, norska och danska lagarna samt de fin-
ska förslagen. Även enligt vår lag torde det med den vidsträckta och obestäm- da häktningsrätt, som gäller beträffande icke bofasta personer, ej vara uteslu- tet att taga hänsyn till faran för fortsatt brottslig verksamhet, då fråga upp- står om häktning av dylik person. 1920 års svenska förslag medgav också uttryckligen häktning av denna anledning. Då onekligen praktiska skäl tala för att genom den misstänktes häktande skydd må kunna beredas den, som ho— tas av brottsliga handlingar från hans sida, synes betänklighet icke böra möta mot att uttryckligen lagfästa denna häktningsgrund, oavsett om den misstänkte är bofast eller ej.
För ett brott, varå ej kan följa strängare straff än fängelse, kan enligt gäl- lande lag den, som har stadigt hemvist, under inga omständigheter häktas. Annan kan häktas, om det emot honom förekommer skälig anledning, att han avviker. Enligt det inom justitiedepartementet utarbetade utkast, som låg till grund för 1920 års förslag, skulle den bofastes privilegierade ställning i detta avseende upphöra, och han skulle alltid, liksom icke bofast, kunna häktas, om skälig anledning förelåg att befara hans avvikande. I anledning av fram- ställd anmärkning att på grund av de nuvarande häktningsmyndigheternas kvalifikationer och allmänna ställning stadgandet kunde få en onödigt sträng tillämpning, återgick det slutliga förslaget i denna fråga till gällande rätts ståndpunkt.
Därest lagen, såsom dess avfattning närmast giver vid handen, skulle inne- bära, att den, som har stadigt hemvist, ej kan häktas, ens om han gjort an— stalter till flykt eller redan begivit sig på flykten, vore detta otvivelaktigt att otillbörligt gynna den bofaste. Den misstänktes egenskap av att vara bofast är visserligen vid dessa jämförelsevis lindriga brott ett starkt indicium mot att han skulle hava för avsikt att taga till flykten, men ej heller mera. Om han bevisligen avvikit eller berett sig därtill, har nämnda indicium förlorat sin betydelse, och det allmänna bör ej behöva finna sig i att han sätter sig i säkerhet. Begränsas möjligheten att häkta den bofaste till de fall, då han redan avvikit eller träffat anstalt därtill, och anordnas prövningen av häkt- ningsfrågan på sätt processkommissionen i det följande kommer att föreslå, synes ur rättssäkerhetens synpunkt någon befogad invändning ej kunna göras mot en utsträckning av häktningsrätten i detta fall. Icke bofast, som miss- tänkes för brott, varå kan följa fängelse, synes liksom enligt gällande lag böra kunna häktas, även när det eljest skäligen kan befaras, att han avviker.
Liksom enligt gällande lag bör okänd person, som misstänkes för brott, oberoende av brottets beskaffenhet kunna tagas i häkte, till dess hans identitet blivit. fastställd. -
I likhet med ett flertal främmande lagar hänför vår lag sina häktnings- grunder till de olika strafflatituder, varmed de särskilda brotten äro belagda i strafflagen. Då dessa latituder i regel äro beräknade att omfatta såväl svåra som lindriga fall av samma brott, äro de stundom mycket vidsträckta. Därför föreligger mången gång, formellt sett, häktningsrätt, även då det för- övade brottet varit av lindrig art. Denna lagens ståndpunkt utesluter tydligen icke — frånsett de fall, då häktning är obligatorisk —- att hänsyn tages till
omständigheterna i det särskilda fallet och det straffmått, som kan väntas bliva ådömt. Utan tvivel underlåta också våra myndigheter att häkta, då de för— vänta, att endast ett ringa straff kommer att ådömas. Vissa främmande lagar och förslag, såsom österrikiska och danska lagarna, 1920 års tyska förslag, be- stämma villkoren för häktning så, att möjligheten att företaga häktning i större eller mindre mån göres beroende av det straff, som kan väntas bliva ådömt i det föreliggande fallet.
Då vid det tillfälle, när beslut om häktning skall fattas, i regel ej torde föreligga tillräckligt material för att bedöma det blivande straffets storlek, lära häktningsgrunderna liksom hittills böra ansluta sig till strafflagens abstrakta straffskalor. Emellertid bör det till förekommande av onödiga häktningar in- skärpas, att häktning, utom då åtgärden undantagsvis må äga rum för brott, som endast kan medföra böter, icke bör företagas, när det är anledning, att frihetsstraff ej kommer att ådömas eller att villkorlig dom kommer att med- delas.
En allmän förutsättning för häktning bör tydligen vara, att misstanken för brottsligt förfarande mot den, vars häktning ifrågasättes, är grundad på san- nolika skäl.
nämnts skall tillkomma statsåklagare eller polismyndighet, bör tydligen in- träda i alla. de fall, då den misstänkte kan häktas.
De flesta lagstiftningar nöja sig med en sådan regel. Detta är sålunda fallet enligt engelsk, fransk, tysk, österrikisk och norsk rätt. Därmed sammanhänger, att den anhållne skall i regel inom tjugufyra timmar ställas inför domaren, som då har att omedelbart besluta, huruvida han skall häktas eller lösgivas. Detta system kan synas i hög grad betryggande för den misstänkte, men det kan ifrå— gasättas, om så är fallet. Det ligger i sakens natur, att det ofta måste framstå såsom önskvärt, att en misstänkt redan på ett mycket tidigt stadium i utredningen tages i förvar. Ett anhållande sker därför ofta på ganska svaga grunder. Men då domarens prövning av häktningsfrågan skall företagas så snart efter anhållan— det, kan under mellantiden ytterligare utredning icke i avsevärd mån erhållas. Som emellertid ett frigivande av den anhållne ofta måste finnas betänkligt, så snart någon anledning att hålla honom i förvar finnes, blir resultatet van— ligen, att domaren beslutar häktning av den som anhållits, även om grunderna äro ganska svaga. Enligt den danska lagstiftningen gäller ett annat system. Där stadgas, att anhållande av misstänkt må äga rum, även då förutsättnin- garna för häktning ej fullständigt föreligga men det på grund av omständig- heterna anses nödvändigt att försäkra sig om den misstänktes närvaro eller hans avskiljande från andra. Denanhållne skall väl inställas inför domaren inom tjugufyra timmar, men denne behöver icke omedelbart efter det frågan varit före meddela sitt beslut. Han kan låta anstå därmed i ytterligare sjuttio- två timmar, under vilken tid utredningen angående häktningsfrågan bör full- ständigas. På' liknande sätt är förfarandet ordnat enligt skotsk rätt. Genom en sådan anordning som den nu angivna tillgodoses å ena sidan angelägenhe-
Den rätt att förordna om misstänkt persons anhållande, som enligt vad förut Grunder f är
anhållande.
Efterlys- ning.
Rätt för polisman att gripa för brott misstänkt,
Rätt för enskildfatt gripa ör brott miss— tänkt.
ten av att kunna redan på ett tidigt stadium av utredningen anhålla en miss- tänkt. Å andra sidan tages ock hänsyn till att den misstänkte ej bör häktas utan att ett visst större mått av misstanke mot honom föreligger; det ligger i sakens natur, att då häktningsfrågan ej företages förrän efter det vederbörande undersökningsmyndighet haft någon tid på sig för att anskaffa utredning, man kan ställa starkare fordringar på denna.
Processkommissionen har anslutit sig till det senare systemet. Sålunda skall, även om fullt tillräckliga skäl för misstänkts häktande ej förefinnas utan yt- terligare utredning därom erfordras, den misstänkte likväl kunna anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt, att han tages i förvar i avbidan på utred- ningens fullständigande. I sammanhang därmed bör föranstaltas, att veder- börande statsåklagare eller polismyndighet erhåller tillbörligt rådrum för att fullständiga utredningen, innan rättens beslut i häktningsfrågan skall meddelas. Vilka anordningar processkommissionen anser böra i sistnämnda hänseende vidtagas framgår av vad nedan sägs om förfarandet med den anhållne.
I regel lär statsåklagares eller polismyndighets beslut om anhållande av misstänkt icke komma att fattas, förrän den misstänkte undergått förhör inför myndigheten. Som det emellertid väl kan förekomma fall, då förhör av en eller annan anledning icke kan äga rum och tillräcklig anledning till anhål- lande likväl förekommer, synes ovillkorlig föreskrift därom att beslut om an- hållande skall föregås av förhör icke böra meddelas.
Stundom blir det nödvändigt att efterlysa den, som enligt statsåklagares el- ler polismyndighets beslut skall anhållas men som avvikit. Vid lagtextens ut- arbetande böra närmare bestämmelser om sådan efterlysning givas.
Då sådant fall inträffar, att statsåklagares eller polismyndighets beslut om anhållande ej kan utan fara avvaktas, bör polisman äga befogenhet att gripa den, som må anhållas. En dylik befogenhet kan ej gärna undvaras och torde stå i överensstämmelse med vad som redan för närvarande utan stöd i lagen praktiseras hos oss. De främmande lagarna. tillerkänna allmänt polisman dylik befogenhet.
Denna rätt bör emellertid begränsas till vad som är strängt nödvändigt. Det bör därför föreskrivas, att den gripne skall skyndsamt ställas inför närmaste polismyndighet eller statsåklagare, som skall hava att omedelbart antingen be- sluta hans anhållan'de eller förordna om hans frigivande.
Därjämte bör bibehållas den nu bestående rätten för envar att gripa den, som begått brott, varå kan följa straffarbete eller fängelse, och som anträffas på bar gärning eller flyende fot, samt den som blivit efterlyst för brott.
I nu förevarande fall är det, liksom då polisman gripit misstänkt, ange- läget att föranstalta om att vederbörande myndighet skyndsamt må" komma i tillfälle fatta beslut i fråga om frihetsberövandet. I sådant syfte synes böra stadgas skyldighet för den, som gripit den misstänkte, att genast överlämna honom till närmaste polisman, som åter skall antingen frigiva honom eller
inställa honom för närmaste statsåklagare eller polismyndighet, med rätt dock för den som gripit den misstänkte att omedelbart inställa honom för sådan myndighet. Statsåklagare eller polismyndighet bör givetvis genast besluta, huruvida den gripne skall anhållas eller frigivas.
Den som anhålles har ett berättigat anspråk på. att ej hållas i okunnighet om anledningen till anhållandet. Det bör därför föreskrivas, att underrät— telse om anledningen till anhållandet skall givas honom om möjligt vid an— hållandet eller eljest så snart ske kan därefter.
Det kan emellanåt inträffa, att den myndighet, som beslutat anhållandet, ' vid den fortsatta undersökningen finner, att anledningen till anhållandet bort— fallit. I sådant fall bör myndigheten genast förordna om den anhållnes fri— givande. Då anhållandet beslutats av polismyndighet, synes även en viss kon— troll över anhållandet böra utövas av statsåklagaren. Enligt vad i kapitlet om den förberedande undersökningen utvecklats, bör statsåklagaren vaka Över att undersökningen, då någon är anhållen, behörigen utföres, och hålla sig underrättad om dess förlopp. Han bör då särskilt beakta, huruvida anhållan- det varit befogat, och huruvida skäl för dess upprätthållande föreligga. Fin— ner han, att så ej är fallet, bör det åligga honom såsom en tjänsteplikt att förordna om den anhållnes frigivande. Den anhållne kan uppenbarligen själv hos statsåklagaren eller polismyndigheten göra framställning om sitt frigi- vande.
Var den, som anhållits, bör förvaras under tiden för kvarhållandet, synes böra bero på omständigheterna i olika fall. En förvaring i domsagans häkte er- bjuder vissa fördelar i fråga om säkerhet och lämplig vård av den anhållne. Å andra sidan är det önskvärt, att anhållandets natur av en rent provisorisk säkerhetsåtgärd ej utplånas genom att den anhållne förvaras i samma. häkte som häktade och eventuellt straffångar. Då brott förövats a annan ort än
Meddelande om anled- ning till anhållande.
F rigivnin 9 av anhållen.
Förvaring av anhalten.
där häktet är beläget, föreligger ofta ett behov av att den anhållne är till-. gänglig å orten vid den fortsatta undersökningen, och möjlighet bör därför beredas härtill. Giver undersökningen ej stöd åt misstanken, kan den anhåll— ne frigivas utan att ha måst underkasta sig transport till häktet. Det synes därför lämpligast att, om inom den lagmansrätts domvärjo, som har att hand— lägga åtal för det ifrågakomna brottet, finnes tillgång till annat lämpligt förvaringsrum, den anhållne förvaras därstädes. Sådana förvaringsrum kun- na vara polishäkte i stad eller större samhälle å landet, häkte, som måste vara anordnat vid tingsställe för förvaring awhäktadc, som skola inställas vid huvudförhandling, möjligen ock någon lokal, som enskild kan vara villig upp— låta. Finnes ej dylikt förvaringsrum, måste den anhållne insättas i domsa- gans häkte.
Då någon blivit anhållen, skall i enlighet med förut angivna grunder frå- gan om hans häktning underställas rättens prövning. Anhållandet måste där- för av den som förordnat om anhållandet anmälas hos rätten. Enligt de regler,
Anmälan hos rätten om an- hållande.
som uppställts i 1 delen 2 kap., skall häktningsfrågan avgöras av lagmannen eller någon rådman vid den lagmansrätt, där åtal för brottet skall äga rum; dock skall, om den anhållne förvaras i domsagans häkte och detta är beläget å annan ort än domsagans kansli, prövningen företagas av en vid häktet förord- nad häktningsdomare. SåSOm förut angivits, skall i utlandet i allmänhet frå- gan om häktningen mycket snabbt underställas domstolens prövning. Enligt processkommissionens mening bör den åklagar— eller polismyndighet, som an- hållit den misstänkte, få dröja något med underställningen för fullständigande av utredningen rörande häktningsfrågan. Därigenom vinnes att domstolen kan få en bättre och tillförlitligare grund för sin prövning. Därtill kommer att under tiden en sållning av de anhållna genom undersökningsförrättaren kan företagas, så att han frigiver dem, emot vilka han vid närmare undersökning fin- ner tillräcklig anledning till häktning icke föreligga. Ett sådant förfarande tillämpas nu med avseende å de anhållna och lär väsentligen bidraga till att an— talet häktade icke är större än det är. Anstån'dstiden synes lämpligen kunna bestämmas till tre eller fyra dagar, men det bör åligga den myndighet, som be- slutat anhållandet, att göra anmälan så snart ske kan, och hela tiden får alltså ej tagas i anspråk annat än då det är oundgängligen nödvändigt. Om den an- hållne förvaras å annan ort inom lagmansrättens domvärjo än där rätten sam- manträder, hör han samtidigt med det anmälan göres föras dit.
_Förkand-n Sedan anmälan att någon anhållits såsom misstänkt för brott ingått till
lm—thäfor rätten, bör denna så snart ske kan företaga ärendet till handläggning. Med hänsyn till att den anhållne, om han förvaras på annan ort, skall förpassas till rätten samtidigt med att anmälan om anhållandet avsändes, bör något dröjsmål med förhöret ej behöva förekomma, såvida ej domaren är upptagen av annan förrättning. Förhöret bör i allmänhet kunna äga rum samma dag anmälan om anhållandet nått domaren eller påföljande dag.
Då det är av stor vikt, att frågan om häktning får en såvitt möjligt allsidig belysning inför rätten, synes förhandlingen böra anordnas i kontradiktorisk form. Utom den anhållne skall alltså en åklagare vara tillstädes. Enligt vad på annat ställe omförmäles, synes ej vara nödvändigt, att statsåklagaren själv för talan härvid. Han bör för sådana fall kunna låta sig företrädas av underåklagare, Har den anhållne försvarare, bör även denne kallas.
Utöver de upplysningar, som erhållas av—åklagaren samt den anhållne och hans försvarare vid utförandet av deras talan, böra protokollen från den för- beredande undersökningen i regel lämna tillräckligt material för bedömande av häktningsfrågan. Emellertid bör det stå rätten fritt att förordna om ytter- ligare bevisföring, om den finnei' detta erforderligt, och parterna kunna uppenbarligen göra framställning härom. I varje fall skall rätten tillse, att bevisning ej förebringas i större omfattning än som är nödvändigt med hän— syn till förfarandets begränsade uppgift. Bevisning, som ej är av betydelse för häktningsfrågan, får alltså ej förekomma.
I det övervägande flertalet fall bör förhandlingen kunna föras till slut vid ett sammanträde. Men i svårutredda saker kan det föreligga ett behov att
vinna ytterligare utredning, innan häktningsfrågan avgöres. Med hänsyn till önskvärdheten av att beslut om häktning må grundas på tillfredsställande ut- redning, bör man ej utestänga möjligheten att för sådana undantagsfall upp- skjuta förhandlingen något. Därest i sådan sak vid första sammanträdet fullt tillräckliga skäl för häktning ej föreligga men den anhållnes frigivande vore ägnat att äventyra utredningen, bör därför rätten på åklagarens yrkande äga- uppskjuta förhandlingen på viss i lagen bestämd kort tid, för att utredning må därunder kunna åvägabringas. Då befogenheten att meddela uppskov an- kommer på rätten och utövas först efter det den anhållne blivit hörd, synas ur rättssäkerhetens synpunkt några befogade erinringar häremot ej kunna göras. Tänkbart är även, att en anhållen, mot vilken tillräckliga skäl för häktning synas föreligga, kan önska ett anstånd med avgörandet i syfte att förebringa bevisning till sin fördel och därigenom undgå häktning. Även i dylika fall bör rätten kunna meddela uppskov, om det finnes sannolikt, att bevisningen skulle inverka på dess beslut.
Vid förhandlingens slut skall rätten meddela beslut i ärendet. Beslutet kan lyda å 'den misstänktes häktande eller försättande på fri fot. Beslutar rät- ten häktning, bör den anhållne avföras till domsagans rannsakningshäkte, vare sig han förut förvarats där eller ej. Att rätten, därest den anhållne fri- gives, kan besluta reseförbud mot honom framgår av vad nedan sägs.
Liksom övriga rättssammanträden bör sammanträde i häktningsfråga prin- Ofentlighet cipiellt vara offentligt. Med hänsyn till Vikten av de intressen, som beröras ”låggååan' av häktningen, är det utan tvivel ägnat att stärka förtroendet för rättsskip- . ningens opartiskhet, om häktningsfrågor handläggas i offentlighetens ljus. Men understundom, särskilt då fråga om häktning uppkommer på ett tidigt stadium av den förberedande undersökningen, skulle en offentlig förhandling kunna äventyra resultatet av utredningen genom att medbrottslingar eller andra med den anhållne förbundna personer finge ledning för undanröjande av bevisning. Under särskilda omständigheter, såsom då fråga är om för— hållanden, som intimt beröra familjelivet, kan det också vara förestavat av billig hänsyn till den anhållne eller honom närstående, att offentligheten ute- slutes. Rätten bör därför äga förordna. att sammanträdet skall hållas inom stängda dörrar, om den finner särskild anledning, att offentligheten skulle vara till hinder för utredningen eller den anhållne på skäliga grunder yrkar det.
Med hänsyn till häktningsbeslutets betydelse för den misstänkte och på det Häktninga— att erforderlig ledning må erhållas för avgörande av frågan, huruvida dylikt ”Slutet" beslut skall överklagas, bör häktningsbeslutet innehålla uppgift om det brott, varför den som häktas misstänkes, samt ett kort angivande av grunderna för häktningen.
Genom uppställandet av legala häktningsgrunder och genom kravet, att Bestäm— häktningsbeslut skall meddelas av domare har, såvitt möjligt, garanti vunnits digiti; %),. för att häktning ej skall förekomma i oträngt mål. Lagstiftningen kan emel— undersök- lertid ej stanna härvid. Den måste även sörja för att, sedan häktning beslu- "ingen"
tats, tiden för häktningens bestånd ej utsträckes utöver vad ändamålet i varje särskilt fall kräver.
I främmande länder är det stundom mindre väl beställt i detta avseende. Då rättslig förundersökning äger rum, har man ansett garantien mot ett otill- börligt utdragande av häktningstiden ligga däri, att undersökningen står un- der ledning eller tillsyn av en domare, som ansvarar för att den bedrivcs med tillbörlig skyndsamhet. Vad särskilt England angår, beviljas uppskov under den rättsliga förundersökningen i regel ej på mer än en vecka åt gången, och domaren är sålunda i tillfälle att utöva en fortsatt kontroll å undersökningens bedrivande.
Då rättslig förundersökning ej äger rum, kan kontrollen tänkas utövad på olika sätt. Den skotska lagen stadgar en jämförelsevis lång tid, räknad från häktningen, inom vilken åtal skall väckas, och denna tid kan av domstol vid behov förlängas. Enligt tysk lag skall inom en vecka från häktningen åtal väckas eller rättslig förundersökning påkallas. Tiden kan av domstol på be- gäran förlängas med en vecka samt, då fråga ej är om lindrigt brott, med ytter- ligare två veckor. Den danska lagen stadgar ej någon maximitid för under— sökningen i mål angående häktad. Kontrollen är enligt denna lag anordnad så, att domaren i sammanhang med häktningsbeslutet skall bestämma en viss tid, inom vilken rättslig undersökning skall påkallas eller åtal väckas. På åklaga— rens begäran kan domaren förlänga denna tid. Genom en lag av 1926 har det danska systemet upptagits i Norge. Även de finska förslagen innehålla be- stämmelser i syfte att förekomma, att häktningstiden otillbörligt utsträckes.
Hos oss har lagen sörjt för att den misstänkte ej för länge kvarhålles i häkte genom att stadga korta tider för förhandlingens påbörjande och för de upp— skov, som kunna. bliva erforderliga under förhandlingen. På detta sätt har lagen föranstaltat en prövning genom den dömande domstolen med korta mellan— rum av frågan, huruvida häktningen bör upprätthållas, och denna prövning har i tillämpningen visat sig mycket effektiv.
Förutsättningen för vårt nuvarande system är lagens ståndpunkt, att målets utredning väsentligen ankommer på den dömande rätten, som vid behov må upp- skjuta sin rannsakning en eller flera gånger, till dess utredningen hunnit full— bordas och målet blir färdigt till avdömande. Men, såsom redan erinrats, passar detta system ej i ett förfarande, som kännetecknas av en till ett rättegångs- tillfälle sammanförd huvudförhandling. Huvudförhandlingen kan då ej på- börjas, förrån den förberedande undersökning, som måste föregå, blivit slut- förd. Den tid, som härför erfordras, är högst olika, beroende på målets beskaf— fenhet och de olika omständigheter, som behöva utredas. Endast mera sällan lär det bliva möjligt att fullborda den förberedande undersökningen inom den knappa tid, som för närvarande förflyter mellan häktningen och huvudförhand- lingens början. Men om man av hänsyn till de mål, i vilka utredningen kräver längre tid, utsträckte det nuvarande legala tidsmåttet så, att detsamma bleve tillräckligt även för dem, skulle tiden för de enklare målen bliva onödigt lång.
Det riktiga torde därför vara att övergiva tanken på legala frister ochi stället
tillämpa ett system, som mera smidigt kan anpassas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Detta kan ske, om man uppdrager kontrollen å undersök— ningens bedrivande åt en myndighet, som står utanför undersökningsarbetet men likväl har förutsättningar för att bedöma, vilken tid som är erforderlig i varje särskilt fall för utredningens skyndsamma fullbordande. För denna uppgift har den domare, som skulle äga pröva häktningsfrågan, alla förut- sättningar. Han bör därför hava att efter samråd med åklagaren vid häktnings- beslutets meddelande bestämma en tid, inom vilken den häktade antingen skall instämmas till rätten eller frigivas.
Att tiden bör begränsas till vad som må anses "oundgängligen erforderligt för den förberedande undersökningens fullbordande är uppenbart. Då det emellertid lätt kan visa .sig, att den ursprungligen bestämda tiden ej är till- räcklig, bör ytterligare anstånd en eller flera gånger kunna på undersöknings— förrättarens framställning beviljas. Sådan fråga bör behandlas i samma ord- ning, som föreslås för 'den första behandlingen av häktningsfrågan.
I vidlyftigare mål kan den förberedande undersökningen mången gång kräva avsevärd tid. Och det förefinnes ej anledning att rätten i sådant fall bör utmäta tiden så, att den blir kortare än som kan anses behövligt. Att låta den häktade en längre tid hållas under förberedande undersökning av åklagare och polis utan vidare kontroll av domstolen synes emellertid icke tillrådligt. Det skulle ock innebära en betydande avvikelse från nu gällande regler. Med anledning därav har det synts lämpligt stadga en sådan ordning, att såvida ej stämning skall utfärdas inom fjorton dagar, rätten skall var fjortonde dag hålla ett sammanträde, varvid i parternas närvaro skall prövas, om den miss- tänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillses, att undersökningen ej ut- drages längre än som oundgängligen erfordras.
Genom det förändrade förfarandet blir obestridligen ofta en följd, att häkt- ningstiden före huvudförhandlingens början blir längre än för närvarande. Där— av följer dock ingalunda, att den tid, som åtgår från häktningen och till dess dom kan komma att falla, behöver bliva längre än nu är fallet. De anordnin- gar, som föreslås rörande förundersökningen och huvudförfarandets koncentre- ring till ett rättegångstillfälle, torde tvärtom medföra, att i ett stort antal fall rättegången kan vara avslutad tidigare än nu.
Om anledning till häktning icke längre föreligger, på grund av att misstan— ken mot den häktade försvagats eller att fara ej längre föreligger för att han flyr eller undanröjer bevisning eller av annan orsak, bör han uppenbar- ligen utan dröjsmål försättas på fri fot. Rätten bör kunna på en anmälan eller, efter målets instämning, vid dess handläggning förordna om frigivning. Lika- ledes bör åklagaren i saken, vare sig denne är statsåklagare eller polistjänste- man, kunna förordna om frigivande utan att behöva inhämta rättens beslut, och detta även sedan målet blivit instämt till rätten. Härför tala praktiska skäl. En dylik befogenhet för åklagaren står också i överensstämmelse med rättens och åklagarens ställning enligt förslaget.
Vad särskilt statsåklagaren angår, följer av hans uppgift att öva kontroll
Den häk- tades fri- givande.
å. den förberedande undersökningen, så. snart någon är häktad, att han bör till- ' se, att den häktade frigives, därest anledning att hålla honom i häkte ej längre föreligger. Och denna tillsyn bör statsåklagaren med ledning av förundersök- ningsprotokollen och andra av honom inhämtade upplysningar utöva, även då han ej själv övertagit ledningen av undersökningen.
Enligt promulgationslagen till strafflagen 19 % 20 punkten skall rätten, om den häktade frikännes, giva honom lös. Underrätt äger dock, om synnerligen besvärande omständigheter förekommit mot den häktade, förordna, att han skall förbliva i häktet, till dess underrättens dom vunnit laga kraft eller hovrätten annorlunda förordnat.
Huvudregeln, att den häktade skall frigivas, då frikännande dom meddelas, bör otvivelaktigt upprätthållas. Likaså synes det vara av behovet påkallat, att underrätten, då starka skäl för misstanken föreligga, må kunna även efter fri- kännande dom hålla den tilltalade i förvar, till dess, i händelse målet fullföljes till hovrätten, häktningsfrågan blir prövad där. Lagmansrättens befogenhet att förordna om den frikändes förblivande i häkte synes emellertid böra göras beroende av att åklagaren omedelbart framställer yrkande därom. Hovrätten bör sedan, liksom för närvarande, äga besluta, huruvida häktningen skall upp- rätthållas eller ej.
_Den aM- Promulgationslagen till strafflagen innehåller utförliga bestämmelser om fåifåfiesdig behandlingen av häktad och hans rättigheter i häktet. I dessa avseenden böra handling. uppenbarligen även framdeles bestämda föreskrifter finnas rörande såväl an- hållen som häktad. Den allmänna synpunkten bör liksom i de gällande be- stämmelserna vara, att den anhållne eller häktade ej underkastas andra in— skränkningar i sin frihet än som påkallas av hänsyn till ändamålet med an- hållandet eller häktningen, ordning i häktet eller allmän säkerhet. Härutöver saknar processkommissionen anledning att i den förevarande utredningen ingå. på denna fråga.
Surrogat Då häktning är ett synnerligen kännbart ingrepp i dens rättssfär, som drab- för.häkt' bas därav, är det önskvärt, att mildare medel användas, om genom dem ånda- mng' målet med en häktning kan tillgodoses. De utländska lagarna innehålla i det— ta syfte bestämmelser angående olika surrogat för häktning, avsedda att ut- göra ett band på den misstänkte att ej undandraga sig rättegången och straf- fets verkställande, utan att hans frihet helt berövas honom. De viktigaste av dessa surrogat för häktning äro ställande av säkerhet för den misstänktes inställelse vid förhör och rättssammanträden och till straffets undergående samt reseförbud.
Deposition Säkerhet för den misstänktes inställelse förekommer dels såsom deposition ”Ch borgen. av penningar, värdehandlingar eller föremål och dels såsom borgen av en eller flera andra personer, lydande å visst belopp. Därest den misstänkte ej upp- fyller den förpliktelse, för vilken säkerheten är ställd, är depositionen för- bruten eller löftesmännen skyldiga att betala borgensbeloppet.
Ställande av säkerhet har i utlandet stor betydelse såsom ersättning för häktning. Särskilt i de anglosachsiska länderna använde-s bergen i stor ut- sträckning för att mildra verkningarna av den omfattande häktningsrätt, som i dessa länder förefinnes. Därest fara föreligger, att den misstänkte skall undanröja bevisning, kan det uppenbarligen ej gärna komma i fråga att läm- na honom på fri fot mot säkerhet. Åtskilliga lagar, t. ex. de tyska, norska och danska, hava också uttryckligen uteslutit möjligheten att ställa säker- het i detta fall. Rätten att besluta om säkerhets ställande samt att bestäm- ma säkerhetens beskaffenhet och dess belopp tillkommer i allmänhet häkt- ningsdomaren, som därvid har att beakta, att säkerheten blir betryggande med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Då det gäller att be— stämma säkerhetens storlek, blir uppenbarligen avseende att fästa i synner- het vid brottets beskaffenhet och den misstänktes ekonomiska förhållanden. Vissa lagar, t. ex. den norska, föreskriva, att den, som misstänkes för lind- rigare brott, skall vara berättigad att mot ställande av säkerhet få vistas på fri fot.
Gällande svensk rätt känner ej borgen eller annan säkerhet såsom ersätt- ning för häktning. I Vår äldre rätt har dock borgen förekommit. Sålunda förutsättes i 1 kap. 2 % straffbalken i 1734 års lag att borgen kunde tagas i mål angående brott, som kunde försonas med böter. Denna borgen torde emel- lertid väsentligen uppfattats såsom en säkerhet för det bötesbelopp, som kunde ådömas. Då straffbalken med ikraftträdandet av 1864 års strafflag upphörde att gälla, försvann denna borgen ur svensk lag utan att ersättas av andra bestämmelser.
De äldre reformförslagen, såväl lagkommitténs som lagberedningens, inne- hålla bestämmelser om borgen såsom ersättning för häktning. Borgen skulle ej äga rum vid de brott, för vilka häktning var obligatorisk. Rätt att be- sluta om den misstänktes lämnande på fri fot mot borgen tillkom samma myn- digheter, som ägde förordna om häktning. Annan säkerhet än borgen skulle ej förekomma.
Nya lagberedningen upptog i sitt principbetänkande föreskrifter om borgen i huvudsaklig överensstämmelse med de äldre förslagen. Borgen skulle ej få äga rum vid de brott, där häktning var obligatorisk och ej heller eljest, då särskild anledning förelåg, att den misstänkte skulle genom undanröjande av bevisning eller annorledes hindra målets utredning. Då straffarbete ej kunde följa å brottet, skulle 'den misstänkte, om han ställde borgen, lämnas på fri fot. Vid sidan av borgen skulle reseförbud kunna användas såsom er- sättning för häktning. Grundtanken i den föreslagna anordningen var, enligt vad beredningen i motiven anförde, att den, som iklädde sig förbindelse att till rannsakning inställa den misstänkte, i och med detsamma måste anses hava övertagit bestyret och ansvaret för hans Övervakande och hindrande från flykt. Borgenssumman utgjorde endast ett slags vitespåföljd, vartill löftesmannen gjorde sig förfallen, därest han genom försummelse att enligt åtagande över- vaka den misstänktes åtgärder givit denne tillfälle att undkomma. Dä även den fattigaste kunde utverka sitt lösgivande allenast genom att framställa
Rescföv'bud.
någon, som till honom hade fullt förtroende och därför ansåge det utan risk att ikläda sig den ifrågasatta förbindelsen att övervaka hans person, kunde anmärkningen, att borgenssystemet beredde frihet endast åt den rike anses väsentligen sakna befogenhet.
En av beredningens ledamöter förklarade sig medgiva de anförda grunder- nas teoretiska riktighet men fann det tvivelaktigt, huruvida i vårt land före— låge ett erkänt behov att införa borgenssystemet eller om därav kunde för- väntas mera betydande praktiska resultat. Varje borgenssystem vore i all- mänhet förenat med olägenheter. Det vore uppenbarligen lättare för den mera bemedlade att skaffa löftesmän, och rättigheten till lösgivning mot bor- gen kunde följaktligen missbrukas i de mera förmögnas intresse. Han kunde därför ej förorda förslaget i denna del.
Nya lagberedningens år 1884 framlagda lagförslag upptog ej bestämmelser om borgen men väl om reseförbud. Beredningen motiverade sin avvisande ställning till borgensinstitutet med i huvudsak samma skäl, som anförts till stöd för den vid principbetänkandet fogade skiljaktiga meningen. Därjämte anförde beredningen, att sedan häktningsgrunderna hos oss blivit inskränkta, samma behov av att kunna frigiva mot borgen icke förelåge som i främmande länder med friare häktningsrätt, och behovet bleve ändå mindre, om reseför- bud infördes. Med hänsyn till förhållandena i .samhället och kommunika- tionsmedlens utveckling innebure ett övervakande av den misstänkte genom löftesman icke i och för sig någon verklig garanti mot den misstänktes av- vikande. Beredningen hänvisade också till möjligheten, att den misstänkte, om han befunne sig i bättre förmögenhetsvillkor, kunde tänkas ställa säkerhet hos löftesmannen, vilken därefter ej löpte någon risk. Om synnerlig urskill- ning och varsamhet ej iakttoges vid tillämpningen av borgensinstitutet, skulle därför utväg kunna beredas den förmögne att köpa sig fri från rannsakning och straff.
Den för riksdagen år 1886 framlagda propositionen överensstämde med beredningens lagförslag. Ej heller 1920 års förslag upptog bestämmelser om borgen.
De äldre finska reformförslagen upptogo såväl borgen som deposition såsom ersättning för häktning, men i 1923 och 1925 års förslag återfinnas ej dessa. bestämmelser.
Reseförbud förekommer såsom ersättning för häktning i Norge och Dan- mark. Beslut om reseförbud fattas av rätten. Enligt den norska lagen har reseförbudet formen av ett löfte från den misstänktes sida att ej lämna den honom anvisade uppehållsorten. Enligt båda dessa lagar kunna särskilda åtgärder vidtagas i syfte att kontrollera, att den misstänkte ej avviker. Så— dana åtgärder äro föreläggande att på bestämda tider inställa sig hos polisen och beslagtagande av pass eller andra legitimationshandlingar.
Nya lagberedningens principbetänkande upptog, såsom nämnt, vid sidan av borgen reseförbud. Reseförbud kunde tillämpas, om brottet ej var av den grova beskaffenhet, att häktning var obligatorisk. Förbudet innebar, att den
misstänkte ej utan tillstånd av vederbörande myndighet fick avlägsna sig från sitt hemvist eller hemorten eller annan honom anvisad vistelseort. Om för- budet överträddes, skulle han genast inmanas i häkte. Beslut om reseförbud skulle ankomma på häktningsmyndighet och efter raunsakningens början på domstolen. Reseförbudet skulle förfalla, om åtal ej anställdes inom viss kort lagbestämd tid.
De senare svenska förslagen, nya lagberedningens lagförslag av 1884, 1886 års proposition och 1920 års förslag, upptaga även reseförbud och ansluta sig därvid till principbetänkandets grunder, vilka närmare utformades. Jämväl de senaste finska förslagen innehålla stadgande om reseförbud.
Det lär ej kunna bestridas, att borgen eller deposition i många'fall skulle göra det möjligt att lämna den, som eljest skolat häktas, på fri fot. Reseför- bud kan ej komma att fullt ersätta. ställande av säkerhet på något av nu angivna sätt. Den ekonomiska sanktionen bör vara i högre grad än ett blott förbud ägnad att förekomma flykt från den misstänktes sida. Även om möj- ligheten, att den misstänkte säkerställer löftesmännen mot förlust, ej kan ute- slutas, är'det säkerligen en för domaren vid hans prövning av häktningsfrå— gan beaktansvärd omständighet, att en eller flera välkända personer anse sig kunna gå i god för att den misstänkte ej undandrager sig det mot honom in- ledda förfarandet. Därest tillbörlig försiktighet iakttagas vid medgivande av deposition eller borgen, torde ej heller faran för att de, som sålunda lämnas på fri fot, skulle avvika vara så stor, att på grund därav tanken på införan- det av de ifrågavarande rättsinstituten bör avvisas.
Den allvarsammaste invändningen, som framställts mot frigivande mot bor- gen eller annan säkerhet, är, att den förmån, som man genom dessa rättsinsti- tut velat tillförsäkra de för brott misstänkta, i själva verket endast skulle kom- ma de i ekonomiskt avseende bättre situerade till godo.
De farhågor, som i detta hänseende kunna hysas, rikta sig i främsta rummet mot deposition såsom ersättning för häktning. Det kan ej förnekas, att därest en misstänkt, som av sina medel deponerat ett belopp och därigenom erhållit tillstånd att vistas på fri fot, sedan avviker, förhållandet lätt kan uppfattas så, att han köpt sig fri från straff. På grund härav måste deposition anses vara en olämplig form för säkerhets ställande, och processkommissionen kan ej förorda dess införande i svensk rätt. -
Mot borgen borde ur den ifrågavarande synpunkten ej så starka betänklig- heter kunna göras gällande, särdeles om den av nya lagberedningen hävdade uppfattningen bleve allmänt rådande, att borgen rätteligen innebär ett åtagande från löftesmännens sida att övervaka, att den misstänkte ej sätter sig i säker- het. I främmande länder torde något allmänt missnöje med borgenssystemet ej hava gjort sig gällande. Med hänsyn till sannolikheten för att den miss— tänkte, om han har tillgångar, håller löftesmännen skadeslösa, och då det obe- stridligen är lättare för den mera bemedlade att skaffa sig löftesmän, kan det dock alltid befara-s, att borgenssystemet ej skulle tillvinna sig allmänt för— troende. Frågans utveckling i Sverige har givit. vid handen, att i varje fall 7—242894. II.
Process- kommissio— nens stånd- punkt. Borgen och deposition.
Rose för bud.
Särskilda bestämmel- ser för an- givelse- och målsägande-
brott.
Politirätts- ligt an- hållande.
tidigare den allmänna meningen hos oss betraktat borgenssystemet med misstro, och vid förhandlingar med de till processkommissionens biträde förordnade sakkunniga har kommissionen fått bekräftelse på att denna. misstro alltjämt äger bestånd. Skulle efter införandet av borgen den uppfattningen vinna ut- bredning, att likhet inför lagen icke längre ägde rum i fråga om häktning för brott, komme de skadliga verkningarna av det nya råttsinstitutet att vida över- väga dess fördelar. Vid sådant förhållande bör enligt processkommissionens åsikt tanken på införande av borgen för närvarande förfalla.
Däremot tala övervägande skäl för införande av reseförbud såsom ersättning för häktning, då detta kan anses tillfyllest. Befogenhet att besluta om reseför- bud bör tillkomma ej blott rätten, vare sig vid prövning av häktningsfråga eller vid handläggning-av mål, utan även statsåklagare och polismyndighet. Då rese- förbudet är en väsentligt mindre ingripande åtgärd än häktningen, torde någon obligatorisk prövning av rätten ej erfordras, utan synes den misstänktes intres- se vara tillräckligt tillgodosett genom den klagorätt, som bör tillkomma honom. Genom att statsåklagare och polismyndighet äga förordna om reseförbud, vin- nes även den fördelen, att transport av den misstänkte till häktningsmyndig- heten ej behöver ske i de fall, då redan statsåklagaren eller polismyndigheten finner reseförbud tillfyllest.
Förbudet bör innebära, att den misstänkte ej får utan tillstånd avlägsna sig från sin hemort eller annan honom anvisad vistelseort. Annan vistelseort än hemorten kan tänkas ifrågakomma 'dels med hänsyn till behov att hava den misstänkte tillgänglig vid utredningen eller att kunna övervaka honom och dels stundom i den misstänktes eget intresse, t. ex. då han har arbete utom hemor- ten. F ör kontrollens skull bör reseförbudet kunna förenas med åläggande för den misstänkte att å vissa tider anmäla sig för polisen.
I överensstämmelse med vad som avsågs i de tidigare svenska förslagen bör reseförbudet förfalla, om åtal ej väckes inom viss, i lagen bestämd, kort tid. Denna tid bör på framställning av de myndigheter, som utföra den förbere- dande undersökningen, kunna av rätten vid förefallande behov förlängas.
Om den misstänkte missbrukar det honom visade förtroendet genom att över- träda reseförbudet, bör han anhållas, och med honom förfaras såsom eljest med anhållen. '
Vad ovan sagts om anhållande, häktning och reseförbud hänför sig närmast till brott, som obetingat falla under allmänt åtal. I fråga om s. k. angivelse- och målsägandebrott tarvas i vissa hänseenden särskilda regler. Frågan om vad sålunda bör gälla synes kunna anstå, till dess lagtext utarbetas.
Processlagstiftningen har ej att befatta sig med anhållande och häktning an- nat än i sammanhang med förberedande undersökning eller rättegång rörande brott. Ordningspolisen tillkommer det att ingripa till hindrande av brott eller för ordningens upprätthållande. För fullgörandet av denna uppgift äger poli- sen stundom taga i förvar den, som är i färd med att begå brott eller som stör
ordningen. Det är givet, att ordningspolisens befogenheter i dessa avseenden lämnas helt oberörda. av vad som i en blivande rättegångsbalk kan komma att föreskrivas om anhållande och häktning i straffprocessuellt syfte.
Sammanfattning.
1.
I lagen upptagas två huvudformer av det tvångsmedel, som innebär, att den misstänkte berövas friheten, en mera definitiv: häktning, varom allenast rätten kan besluta, och en provisorisk: anhållande. som kan beslutas av statsåklagare eller polismyndighet, och som förutsättes i allmänhet föregå häktningen; rätten dock obetaget att vid måls handläggning omedelbart förordna om den tilltalades häktning. '
2.
Rätten må i följande fall förordna om häktning av misstänkt. Den som misstänkas för brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må tagas i häkte, när det på grund av sakens beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller andra omständigheter skäligen kan befaras, att han skall avvika eller ge- nom nndanröjande av bevis eller annorledes hindra målets utredning eller fort- sätta sin brottsliga verksamhet.
För brott, som ej kan medföra straffarbete men varå dock kan följa fängelse, må den misstänkte häktas, när han avvikit eller träffat anstalt därtill, samt, därest den misstänkte icke har stadigt yrke eller hemvist här i riket, när det eljest skäligen kan befaras, att han avviker.
Oberoende av brottets beskaffenhet må den misstänkte häktas, om han är okänd person, som undandrager sig att uppgiva sitt namn eller hemvist eller mot vilken förekommer anledning, att hans uppgift därom är osann.
Därest i sådant fall, som avses i andra eller tredje stycket, anledning finnes, att frihetsstraff icke kommer att ådömas eller att den misstänkte skall erhålla villkorlig dom, bör häktning icke äga rum.
H äktning av misstänkt må ej i något fall äga rum, såvida ej misstanken är grundad på sannolika skäl.
3.
När sådana omständigheter föreligga, att misstänkt person kan häktas, m'å statsåklagare eller polismyndighet förordna, att han skall anhållas.
Finner statsåklagare eller polismyndighet, att fullt tillräckliga skäl för ome- delbart häktande av misstänkt person ej föreligga utan att för sådan åtgärds vidtagande ytterligare utredning är av nöden, må likväl förordnande om den misstänktes anhållande meddelas, därest det finnes vara av synnerlig vikt, att han tages i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande.
Bestämmelser meddelas om efterlysning av den, som. enligt statsåklagares eller polismyndighets beslut skall anhållas, men som avvikit.
4.
Kan polismyndighets eller statsåklagares beslut om anhållande av misstänkt person icke utan fara avvaktas, må polisman utan sådant beslut gripa den miss- tänkte. Den sålunda gripne skall skyndsamt ställas inför närmaste polismyn- dighet eller statsåklagare, som omedelbart antingen beslutar hans anhållande eller förordnar om hans frigivande.
5.
Träffas den, som. begått brott, på bar gärning eller flyende fot, må han av envar gripas, om å brottet efter lag kan följa straffarbete eller fängelse. Det- samma skall gälla angående den, som blivit efterlyst för brott.
Den som, efter vad nu är sagt, gripit någon skall genast överlämna honom till närmaste polisman, vilken omedelbart har att, om laga skäl till anhållande enligt hans mening ej förekommer, frigiva den gripne men eljest ställa honom inför närmaste statsåklagare eller polismyndighet. Kan den, som gripits, med mindre omgång omedelbart ställas inför statsåklagare eller polismyndighet, må det och ske. Statsåklagare eller polismyndighet, för vilken gripen person in— ställts, skall genast besluta den gripnes anhållande eller förordna om hans fri— givande.
6'.
Den som anhålles skall, om möjligt vid anhållandet och eljest så snart ske kan därefter, erhålla besked om anledningen till anhållandet.
7.
Därest efter anhållande och innan fråga om häktning blivit av rätten prövad, anledningen till anhållandet finnes hava bortfallit, skall den myndighet, som beslutat anhållandet, förordna om den anhållnes frigivande.
Under sagda tid skall ock statsåklagaren, jämväl då beslut om anhållandet fattats av polismyndighet, på framställning av den anhållne eller av egen drift förordna om den anhållnes frigivning, när statsåklagaren finner, att anhållande ej bort äga rum eller att anledningen därtill bortfallit.
8.
Därest inom den lagmansrätts domvärjo, som har att handlägga åtal för det ifrågakomna brottet, finnes tillgång till annat lämpligt förvaringsrum för den anhållne än domsagans häkte, skall den anhållne i avbidan på prövningen av frågan om hans häktning förvaras i sådant förvaringsrum (polishäkte, häkte vid tingsställe, enskild lokal). Eljest insättes den anhållne i domsagans häkte.
9.
När någon blivit anhållen, skall den som förordnat om anhållandet oför- dröjligen göra anmälan därom hos rätten sam-t tillika överlämna protokoll över vad dittills under den förberedande undersökningen förekommit. Om för pröv-
ning av häktningsfrågan ytterligare utredning anses erforderlig, må dock med anmälningen anstå högst viss i lagen bestämd kort tid (tre till fyra dagar).
Förvaras den anhållne å annan ort än den, där rätten håller sammanträde, skall han, samtidigt med det anmälan om anhållandet göres, avföras dit.
10.
Sedan anmälan om någons anhållande inkommit till rätten, skall denna, om möjligt samma eller påföljande dag och eljest så snart ske kan, hålla samman— l träde för behandling av frågan om den anhållne skall häktas. ; Vid sådant sammanträde skall åklagare vara tillstädes. Jämväl den än- i hållne skall vara personligen tillstädes. Har den anhållne försvarare, skall den— , ne kallas till sammanträdet. * Sedan vad som förekommit under den förberedande undersökningen blivit , i korthet föredraget, äger åklagaren och den anhållne utföra var sin talan. Be- visning må ej förebringas i vidare mån än som prövas erforderligt för bedö- mande av häktningsfrågan. Uppskov med prövning av häktningsfrågan bör i allmänhet icke äga rum. Om brottet är av svårutredd beskaffenhet samt rätten finner, att fullt tillräck- liga skäl för den anhållnes omedelbara häktande icke föreligga men att hans fri givande skulle äventyra utredningen, må dock rätten på åklagarens begäran kunna besluta, att med prövningen skall anstå viss kort tid. Erbjuder den an- hållne till sitt fredande bevisning, må på hans begäran uppskov meddelas, så- vida det finnes sannolikt, att sådan bevisning skall kunna inverka på häktnings- frågans prövning.
Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten antingen besluta den anhållnes häktande eller förordna om hans frigivande. Meddelas förordnande om den an- hållnes häktande, skall han, om han icke förut förvaras i domsagans häkte, över- föras dit.
11.
Rättssammanträde, som avses i 10 punkten, må hållas inom stängda dörrar, därest särskild anledning är, att offentligheten skall vara till hinder för utred- ningen eller den anhållne på skäliga grunder framställer begäran därom.
12.
Beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott, varför den som häk- tas misstänkes, samt ett kort angivande av grunderna för häktningen.
13.
Då rätten beslutar häktning, skall tillika bestämmas viss tid, inom vilken den häktade skall instämmas till rätteneller frigivas. Därvid skall iakttagas, att tiden ej skall tilltagas längre än som oundgängligen erfordras för att den förberedande undersökningen må kunna bringas till slut. Kan ej undersök- ningen avslutas inom den utsatta tiden, må i samma ordning som i 10 punkten sägs ytterligare anstånd kunna beviljas.
Varder enligt vad nu är sagt ej bestämt att stämning skall utfärdas sist å fjortonde dagen efter det rätten meddelat sitt beslut, skall rätten, senast å sagda dag och sedermera varje fjortonde dag så länge den misstänkte hålles häktad, hålla nytt sammanträde, därvid i parternas närvaro rätten har att pröva, om den misstänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillse, att under- sökningen ej utdrages längre än som är oundgängligen nödigt.
14.
Bortfaller anledning till häktning, skall den häktade genast frigivas. Rätten har att på anmälan om förhållandet eller vid målets handläggning förordna om frigivning. Sådant förordnande må jämväl meddelas av statsåkla- garen eller, då åtalet ankommer på polistjänsteman, av sådan åklagare. Det skall under den förberedande undersökningen åligga statsåklagaren, även i de fall då han ej själv övertagit undersökningen, att med ledning av de protokoll angående undersökningen, som skola till honom insändas, och de upplysningar angående undersökningen, han eljest må erhålla, tillse, att häktad frigives, när anledning till häktning ej längre förefinnes.
Frikännes tilltalad, som är häktad, skall han frigivas. Dock må lagmans— rätten på åklagarens yrkande kunna besluta, att den tilltalade skall hållas i häkte i avbidan på beslut av den hovrätt, hos vilken klagan över lagmansrättens dom skall föras.
15.
Närmare regler meddelas angående anhållen eller häktad persons behandling i häktet. Därvid bör iakttagas, att den anhållne eller häktade icke underkastas andra inskränkningar än som påkallas av hänsyn till ändamålet med anhållandet eller häktningen, ordning i häktet eller allmän säkerhet.
16'.
Den myndighet, som har att besluta om misstänkt persons anhållande eller häktande, äger, när sådant kan anses för ändamålet tillfyllest, i stället för an- hållande eller häktning meddela den misstänkte förbud att utan tillstånd av- lägsna sig från sin hemort eller annan honom anvisad vistelseort ( reseförbud). Med förbudet må förenas åläggande för den misstänkte att å vissa tider anmäla sig hos polismyndighet i orten.
Har ej åtal anställts inom viss kort lagbestämd tid efter reseförbudets med- delande, förfaller förbudet, såvida ej rätten på framställning av statsåklagare eller polismyndighet medgiver förlängning av tiden.
Överträdes reseförbud, skall den misstänkte genast anhållas och med honom vidare förfaras såsom förut är sagt angående anhållen.
1'7. Särskilda bestämmelser meddelas beträffande brott, som icke kunna åtalas
av allmän åklagare utan att målsägande gjort angivelse eller som icke kunna åtalas av annan än målsäganden. .
18.
Det förutsättes, att på grund av regler, som icke tillhöra processlagstift- ningen, ordningspolisen äger att för hindrande av brott eller för ordningens upp- rätthållande taga i förvar den, som är i färd med att begå brott eller som stör ordningen, detta även om sådant fall ej föreligger, att han enligt förestående regler kan anhållas eller häktas.
6 K A P I T L E T. Beslag och skingringsförbud.
För straffrättsskipningens genomförande erfordras ofta, att de därå arbe- tande myndigheterna äga tillgång till föremål, som i ett eller annat avseende äro av värde för deras verksamhet. Detta är särskilt händelsen med föremål, som kan antagas vara av betydelse såsom bevis angående ett förövat brott, till exempel vapen eller andra redskap för brottets utförande. Och detsamma gäller även föremål, som kan antagas vara. genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat. När dylika föremål godvilligt ställas till myndigheternas förfogande, tarvas endast en i ordningens intresse given föreskrift, att föremå- len böra, då så erfordras, tagas i förvar.
Däremot föreligger behov av en lagstadgad befogenhet för myndigheterna att taga föremål av ifrågavarande art i besittning, när det icke av innehavaren fri- villigt utlämnas. Under vissa särskilda omständigheter bör sådan befogenhet kunna tillkomma också enskild person. Detta syfte tjänar beslaget såsom straffprocessuellt tvångsmedel.
Vår rätt saknar allmänna bestämmelser om beslag. Endast för vissa särskil- da fall finnas regler därom. Förutom ett stadgande i promulgationslagen till strafflagen finnas bestämmelser exempelvis i skogsförfattningar, jakt- och fiskeförfattningar, författningar om införsel av varor och om tillverkning och försäljning av rusdrycker. Oaktat allmänna bestämmelser om beslag saknas, torde dock få anses, att enligt gällande svensk rätt en viss befogenhet att före—- taga beslag förefinnes även i fall, då detta ej kan grundas på uttryckligt stad— gande i lag.1
Vid en allmän reform av straffprocessen bör emellertid tydligen det föreva- rande rättsområdet regleras. Såväl myndigheternas anspråk på vägledande bestänmelser som den enskildes krav på skydd mot onödigt intrång påkalla en legislativ behandling av ämnet. Moderna utländska straffprocesslagar hava allmänt upptagit utförliga bestämmelser om beslag. Även våra allmänna re- formförslag, lagkommitténs, lagberedningens och nya lagberedningens, innehålla bestämmelser om föremåls tagande i förvar, ochi 1920 'års förslag till lag angå- ende polisundersökning i brottmål ägnas ett kapitel åt beslag och skingrings- förbud.
1 Jfr exempelvis N. J. A. avd. I 1911 sid. 222.
Omhänder— tagande av för pro- feessen er orderliga föremål.
Beslag.
Beslagsrät- tens omfatt— ning.
Rättsreglerna om beslag äro väsentligen överensstämmande i de olika la- garna och förslagen. Straffprocessens ändamål har ansetts fordra, att rät- ten att verkställa beslag tillerkännes myndigheterna i ganska vidsträckt om- fattning.
En given begränsning är emellertid, att beslag endast må ske, då det är förestavat av någon av de omständigheter, under vilka, enligt vad ovan sagts, omhändertagande av föremål i straffprocessuellt syfte bör äga rum. Beslag bör alltså få äga rum endast i fråga om föremål, som kan antagas vara antingen av betydelse för utredningen angående brott eller genom brott avhänt någon eller på grund av brott förverkat.
Bortsett från vissa särskilda undantag, för vilka processkommissionen i det följande skall redogöra, synes rätten till beslag ej böra inskränkas utöver vad nu sagts. Det kan fordras av envar, som innehar ett föremål av nämnda be- skaffenhet, att han vid behov underkastar sig inskränkning i rätten att förfoga däröver. Någon åtskillnad i detta avseende bör ej göras mellan den, som misstänkes för brottet, och annan. Härutinnan råder också överensstämmelse mellan de utländska lagarna och de svenska lagförslagen. En av finska rätte- gångskommittén föreslagen bestämmelse av innebörd, att hos annan än den för brottet misstänkte beslag ej finge ske, förrän försök att genom vite eller fän- gelse tvinga honom att utgiva det ifrågavarande föremålet visat sig fruktlöst, skulle uppenbarligen leda till omgång och stundom äventyra möjligheten att komma i besittning av föremålet. Bestämmelsen upptogs ej heller i senare finska förslag.
Lika litet kan det sättas i fråga att utesluta möjligheten till beslag vid lind— rigare brott. Även här gör sig kravet på tillgång till medel för utredningen gällande. Beslag kan också såväl i de främmande lagarna som enligt de svenska och finska förslagen äga rum oavsett brottets beskaffenhet. Ett flertal av de brott, vid vilka enligt specialförfattningar beslag nu må äga rum, äro av lind— rig art.
De betänkligheter, som med hänsyn därtill, att beslaget innebär ett stundom kännbart ingrepp i den enskildes rättssfär, möjligen kunna hysas mot att lag— fästa beslagsrätten i den vidsträckta omfattning, som nu angivits, böra således ' icke föranleda allmänna inskränkningar i denna rätt. För en viss art av beslag”.
nämligen beslag å försändelser i post- eller telegrafverkets vård, böra dock strängare villkor uppställas. Frågan härom skall processkommissionen i det följande särskilt upptaga till behandling.
Om rätten att verkställa beslag godkännes i en omfattning, som endast be- gränsas av brottmålsförfarandets ändamål och behov, är det desto mera ange- läget att sörja för att den enskilde beredes skydd mot ett godtyckligt hand— havande av beslagsrätten. Ur denna synpunkt måste fordras, att beslagsrät— tens utövning anförtros åt fullt kvalificerade myndigheter, som förstå att mot varandra avväga det allmännas och den enskildes stridande intressen. Därjämte bör möjlighet beredas att genom mindre ingripande åtgärder försäkra sig om tillgång till föremål, då så lämpligen kan ske. Innan redogörelse lämnas för de regler, som böra uppställas i dessa avseenden, må uppmärksamhet emellertid
ägnas åt de undantag från rätten till beslag, vilka påkallas av särskilda för— hållanden.
Möjligheten för försvararen i brottmålsförfarandet att rätt utföra sin uppgift är väsentligen beroende av att han bemötes med förtroende av den misstänkte. För att underlätta försvararens verksamhet har processkommissionen i annat sammanhang (3 kap. 9 punkten) förordat bestämmelser, i syfte att den miss— tänkte och försvararen skola kunna i trygghet förhandla med varandra. Ur samma synpunkt påkallas ett undantag från beslagsrätten av innebörd, att skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare ej må tagas i beslag.
Även i några andra fall böra skriftliga meddelanden vara undantagna från beslag. Detta bör vara förhållandet under i huvudsak samma förutsättningar, som föranleda, att vittnesförhör stundom ej bör vara tillåtet eller att ett vittne må vägra att avlägga vittnesmål. Såsom vid behandlingen av vittnesbeviset skall utvecklas, ifrågasättas, att bestämmelser av sådan innebörd upptagas be- träffande sådant, som det åligger tjänsteman såsom hans tjänsteplikt att ej uppenbara, samt i fråga om förtroliga meddelanden till vissa personer, exempel- vis präster, läkare och advokater. Likaså skulle den tilltalades närmare anhö- riga äga vägra vittnesmål. Ett närmare ingående på dessa spörsmål torde kun— na anstå till lagtextens utarbetande.
Innan frågan om vilka myndigheter böra äga att besluta om beslag upptages, bör uppmärksamhet ägnas åt ett annat spörsmål, som står i samband med och återverkar på frågan om beslagsmyndigheten. Processkommissionen åsyftar spörsmålet, huruvida beslut om beslag endast skall kunna avse föremål, som påträffats och finnes tillgängligt för myndigheterna, eller om jämväl beslut skall kunna meddelas av innebörd, att föremål, som ej sålunda är tillgängligt, skall tagas i beslag. I det förra fallet erfordras tydligen ej annan åtgärd för verkställighet av beslag, än att föremålet omhändertages av myndigheterna. I det senare fallet komma dessutom åtgärder för föremålets uppsökande och innehavarens skiljande från besittningen därav att bliva nödvändiga. Därvid uppstår frågan, vilka åtgärder i detta syfte skola få vidtagas, och särskilt om hus- eller kroppsrannsakan skall få ske.
De främmande lagarnas ståndpunkt är i detta hänseende ingalunda alltid tydlig. Den österrikiska lagen synes emellertid förutsätta, att beslut om beslag endast kan avse tillgängligt föremål, och även den danska lagen lärer tolkas på detta sätt. De svenska förslagen torde också intaga denna ståndpunkt. Detsamma gäller om de senaste finska förslagen. Processkommissionen har för sin del anslutit sig till denna mening. Den enskildes intresse synes bättre skyd— dat, därest beslag endast må beslutas i fråga om föremål, som äro för myndig- heterna tillgängliga och vilkas behövlighet för utredningen därför också säk- rare kan bedömas. Fråga om särskilda tvångsåtgärder för verkställighet av beslag föreligger sålunda icke för processkommissionen; husrannsakan blir ej ett medel att verkställa ett beslutat beslag utan får sin betydelse såsom en åt- gärd i syfte att påträffa föremål, vilkas tagande i beslag sedan må beslutas.
Undantag från beslag.
Besla en- dast al till- ängi t föremål.
Besla smyn- dig eter.
Befogenheten att besluta om beslag tillkommer enligt de främmande lagarna i princip rätten. Häri har man ansett sig finna den säkraste garantien mot missbruk i utövningen av beslagsrätten, och en dylik anordning låter sig också på ett naturligt sätt genomföras, där den förberedande undersökningen ledes av en undersökningsdomare. Då det emellertid ligger i sakens natur, att beslut om beslag ofta måste fattas med stor skyndsamhet, om det ej skall bliva möjligt för den misstänkte eller annan att undanskaffa det föremål, vars tagande i beslag ifrågasättes, har det allmänt medgivits polis- eller åklagarmyndigheter att vid fara i dröjsmål besluta beslag. Stundom medgives enskild person att i särskilt brådskande fall, exempelvis då han är berättigad att gripa den misstänkte (Norge), eller eljest på färsk gärning (Danmark) företaga beslag. Då beslag verkställts utan rättens beslut, skall det regelmässigt anmälas för rätten, som prövar om det må äga bestånd.
Enligt de senaste finska förslagen skulle det tillkomma överåklagare eller domstol att förordna om beslag. Undantagsvis skulle likväl beslag kunna ske utan sådant förordnande. Sålunda skulle den myndighet, som verkställer för- beredande undersökning, äga. företaga beslag hos den, som förklarats häktad, eller hos lös eller okänd person, som träffar anstalt att begiva sig på flykten och medtaga föremålet eller annars undanskaffa det. Den, som förlorat något genom brott, skulle själv äga återtaga det, om han träffade förbrytaren på bar gärning eller flyende fot.
Med reglerna i nya lagberedningens principbetänkande och lagförslag av 1884 torde hava avsetts, att' rättens beslut ej skulle erfordras för att taga i för- var föremål, som kunde tjäna till bevis om brott. Vad vid husrannsakan eller eljest anträffades av beskaffenhet att kunna tjäna till bevis om brottet eller gär— ningsmannen skulle tagas i förvar, så länge det för sådant ändamål behövdes. Meningen var tydligen, att beslaget skulle verkställas av den som företog hus— rannsakan och eljest av vederbörande åklagare eller polistjänsteman. Då före- mål, som eftersöktes, blivit på färsk gärning följt eller spårat till hus eller gård och där funnes utan vidare rannsakan tillgängligt, finge det. tagas i förvar av polisbetjänt, nämndeman eller fjärdingsman utan särskilt uppdrag av överord- nad myndighet. Ägaren skulle hava att själv på färsk gärning återtaga ge— nom brott mistat gods.
Enligt 1920 års förslag skulle häktningsdomare, domstol, Konungens be— fallningshavande, undersökningsledare och allmän åklagare äga förordna om beslag. Då fara förelåge vid dröjsmål, skulle polisman kunna tills vidare taga föremål i beslag. Åtgärden skulle i sådant fall ofördröjligen för pröv- ning anmälas hos undersökningsledaren eller åklagaren. Om domstol ej haft tillfälle att pröva beslag, ägde den, som drabbats därav, hos häktningsdoma— ren påkalla prövning av beslagets bestånd.
Med den ståndpunkt processkommissionen ovan intagit, att beslag endast må avse för myndigheterna tillgängliga föremål, förlorar frågan om vilka myn- digheter skola besluta beslag i någon män i betydelse. Det måste nämligen anses mindre betänkligt att tillerkänna lägre myndigheter beslutanderätten, om beslutet endast innebär, att ett för myndigheterna tillgängligt föremål
skall förbliva i deras förvar, än om beslutet avser ett föremål, för vars fram— skaffande erfordras särskilda, stundom ingripande verkställighetsåtgärder.
Väljes den av processkommissionen förordade konstruktionen av beslaget, komma sannolikt de praktiskt viktigaste fallen att inträffa, då vid misstänkt persons anhållande, häktande eller gripande eller vid hus- eller kroppsrann- sakan upptäckes föremål av sådan beskaffenhet, att dess tagande i beslag kan ifrågasättas. I dessa fall är alltid ett utomordentligt snabbt handlande av nöden; skulle överordnad myndighets beslut inhämtas, bleve beslaget ofta förfelat. De praktiska hänsynen föranleda, att den, som verkställer åtgärd av nu angivet slag, får taga i beslag föremål, som därvid anträffas. Verk— ställandet av dessa åtgärder skulle, enligt vad i annat sammanhang utvecklas, ofta ankomma på polisman, vilken alltså skulle vara befogad att därvid före— taga beslag. Misstänkt person skulle'emellertid under givna förutsättningar kunna gripas av envar. Dessa förutsättningar, som angivits i kapitlet om häktning, äro, att den, som begått brott, varå kan följa straffarbete eller fängelse, träffas å bar gärning eller flyende fot eller att den misstänkte bli- vit efterlyst. Endast under dessa omständigheter synes det utan våda kunna tillåtas enskild person att företaga beslag.
I andra fall än de nu behandlade torde det ofta bliva möjligt att avvakta beslut av mera kvalificerad myndighet, och då bör detta ske. Det ligger i sakens natur, att fråga om föremåls tagande i beslag i regel uppkommer vid den förberedande undersökningen. Med den av processkommissionen föror— dade anordningen av denna torde det ej böra komma i fråga att i regel göra rätten till beslagsmyndighet. Då rätten ej har ledning av undersökningen, skulle inhämtande av dess beslut medföra omgång och dröjsmål. Befogen- heten att besluta om beslag lär i stället böra tillkomma de vid undersöknin— nen verksamma organen, statsåklagaren och polismyndigheten. Med de bättre kvalifikationer, som dessa, enligt vad processkommissionen förutsatt, skulle be- sitta i jämförelse med de nuvarande funktionärerna, torde avgörande betänklig- heter ej kunna resas mot att åt dem överlämna rätt att besluta om beslag, och detta. oavsett huruvida särskild skyndsamhet är påkallad eller ej. Emel- lertid kan man ej stanna härvid; då synnerlig fara i dröjsmål är för handen, bör jämväl polisman äga lägga beslag å föremål, som han påträffar.
Om rätten sålunda icke kommer i betraktande såsom beslagsmyndighet för normala fall, måste den tydligen äga befogenhet att besluta om beslag, då fråga därom, vare sig under den förberedande undersökningen eller huvudför- handlingen, uppkommer vid måls handläggning inför rätta.
Ehuru företagande av beslag sålunda icke ansetts böra göras beroende på rättens medgivande, synes dock betydelsen av de enskilda intressen, som äro i fråga, böra föranleda, att beslag, som företagits av annan än rätten, genast anmäles för denna, vilken därefter förordnar, huruvida beslaget skall bestå. Det har i detta avseende ej ansetts tillräckligt betryggande att öppna till— fälle till överklagande av beslaget. Ofta kan prövningen vara av rättsligt sett invecklad art, och den enskildes intresse synes ej tillgodosett, med mindre domstolsprövning under alla förhållanden kommer till stånd.
Edition-s- föreläg- gande.
Beslag å post- och te- legraf ör- sä'nde ser.
Såsom ovan erinrats, bör beslag äga rum endast i fråga om föremål, som redan påträffats och är tillgängligt för myndigheterna. Med denna kon- struktion av beslaget måste uppenbarligen beredas utvägar att upptäcka och göra tillgängliga föremål, som böra tagas i beslag, om de ej godvilligt ut- lämnas. Ett synnerligen verksamt medel härför är husrannsakan. Denna åtgärd innebär emellertid ett kännbart ingrepp i den därav drabbades rätts— sfär och bör med hänsyn härtill endast få förekomma i viktigare fall. Det är ej heller alltid givet, att en husrannsakan är ägnad att bringa det eftersökta i dagen. På grund härav föreligger behov av ännu ett tvångsmedel för fram- skaffande av föremål, som äro av betydelse för rättegången.
I detta syfte har man i utlandet allmänt stadgat skyldighet för den, som innehar dylikt föremål, att utlämna detta. Denna editionsplikt kan vid behov göras gällande genom ett av domstol till innehavaren riktat föreläggande att förete eller utlämna föremålet. Därvid äger rätten använda samma tvångs- medel, som äro medgivna mot vittne, som vägrar att fullgöra vittnesplikten. En liknande anordning torde böra införas även hos oss. Därigenom bör det mången gång bliva möjligt att undvika företagande av hus— eller kroppsrann— sakan. Befogenheten att meddela editionsföreläggande bör endast tillkom- ma rätten och föreläggandet endast få avse företeende eller utlämnande av sådant föremål, som är underkastat beslag. De ovan omförmälda skriftliga meddelanden, vilka på grund av sin förtroliga natur böra vara undantagna från beslag, kunna alltså ej i denna ordning frambringas. En oeftergivlig förutsättning för föreläggandet är naturligtvis, att fullgod grund finnes att antaga, att den, mot vilken föreläggandet riktas, innehar det ifrågavarande föremålet. För utrönande härav lär det ofta befinnas lämpligt att höra honom såsom vittne på ed. De tvångsmedel, med vilka föreläggandet må förbindas. böra vara desamma, som kunna användas mot vittne, som undandrager sig att avgiva vittnesmål. Dessa tvångsmedel äro, såsom vid behandlingen av vittnes- beviset (20 kap.) utvecklas, vite och, i viktigare fall, vid fortsatt vägran, häkte.
I några fall bör föreläggande ej få meddelas. Detta är händelsen, då det skulle avse någon, som är misstänkt i målet. Med den ställning, som den miss- tänkte i modern process intager, står det ej i överensstämmelse att genom tvångsmedel söka förmå honom att förebringa utredning. Och liknande grun— der, som föranleda, att vissa närmare anhöriga till den misstänkte kunna un- dandraga sig att vittna, föranleda, att det ej heller bör kunna föreläggas dessa att vara verksamma för utredningen genom företeende eller utlämnande av föremål.
En fråga av särskild betydelse är, huruvida och under vilka förutsättningar beslag må äga rum å post- eller telegrafförsändelse, medan denna är i post- eller telegrafverkets vård. Beslaget innebär i detta fall ett ingrepp i det nor- mala befordrandet av dessa försändelser och i den hemlighet, som är tillförsäk- rad brev och telegram. De främmande lagarna och förslagen tillstädja allmänt dylikt beslag, ehuru med vissa begränsningar och under strängare villkor, än som gälla för beslag i allmänhet.
Föremål för beslag är enligt den tyska lagen försändelser till den, som miss- tänkes för brott, oavsett dettas beskaffenhet, likaså försändelser, beträffande vilka på grund av föreliggande omständigheter kan antagas, att de härröra från den misstänkte eller äro avsedda för honom och att deras innehåll är av be- tydelse för undersökningen. Enligt österrikisk rätt kan beslag ske i fråga om försändelser, som avsändas av eller äro ställda till någon, som är häktad för grövre brott än förseelse eller beträffande vilken beslut meddelats om hans häktande eller hämtande till förhör såsom misstänkt för dylikt brott. Enligt den danska lagen kan post- eller telegrafverket föreläggas att innehålla och utlämna försändelser, som äro ställda till eller antagas vara avsedda för eller härröra från den, som misstänkes för brott, som faller under åtal av statsadvo- katen, under förutsättning att omständigheterna göra det sannolikt. att inne- hållet i försändelsen bör tagas i beslag. I Norge kan beslag ske av försändel— ser, som äro ställda till eller antagas vara avsedda för eller härröra från någon, som på skälig grund misstänkes för en. straffbar handling, på vilken kan följa strängare straff än »feengsel» i sex månader. Förutsättning är tillika, att om- ständigheterna göra sannolikt, att innehållet bör tagas i beslag. Enligt de se— naste finska förslagen kunna postförsändelser eller telegram till eller från den, som misstänkes för brott, varå kan följa fängelse i ett år eller därutöver eller tukthus, tagas i beslag å post- eller telegrafanstalt, om sannolika skäl föreligga, att försändelsens innehåll är av betydelse för saken.
Befogenheten att besluta om beslag i nu förevarande fall tillkommer i allmänhet rätten (undersökningsdomaren). Enligt den tyska lagen kan vid fara i dröjsmål och under förutsättning att fråga ej är om en förseelse även åklagare besluta beslag. Ett dylikt beslag förfaller, om det ej godkännes av domare inom tre dagar.
I allmänhet upptaga lagarna även bestämmelser om rätt att förelägga post- eller telegrafmyndighet att innehålla inkommande försändelser. Sådant före- läggande kan i regel meddelas av åklagare eller polismyndighet, men dess gil- tighet brukar vara begränsad till vissa dagar. Sålunda kan i Österrike stats— åklagaren meddela föreläggande för tre dagar. Under förutsättning att brå-d— skande omständigheter föreligga, kan i Danmark polisen och i Norge åklagar- myndigheten förordna om innehållande av försändelser för tre respektive sju dagar.
Lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag innehålla ej bestämmelser om beslag å postförsändelser. Av förslagens föreskrifter därom, att brev, som funnes förseglat, ej finge brytas, där ej den, som innehade eller som avsänt eller som skulle mottaga brevet, vore häktad eller efterlyst för brott, varom upplysning av brevet kunde väntas, lär emellertid följa, att i allt fall endast i nu angivna utsträckning beslag å posten finge äga rum.
De senare svenska reformförslagen däremot innehålla stadganden om beslag å post- och telegrafförsändelser. Enligt nya lagberedningens principbetänkande och lagförslag av 1884 kunde försändelse tagas i förvar, om den vore ställd till någon, som på sannolika skäl misstänktes för brott, som vore belagt med
straffarbete, och det vore anledning att försändelsen kunde tjäna till upplys- ning om brottet; och detsamma skulle gälla om försändelse, som bevisligen in- lämnats av den för brottet misstänkte själv eller genom biträde. Förordnande skulle meddelas enligt principbetänkandet av Konungens befallningshavande eller domstolen i målet samt enligt lagförslaget av befallningshavande, krono- fogde, polismästare eller med honom likställd myndighet eller, om sådan ej funnes, magistrat.
Enligt 1920 års förslag finge försändelse tagas i beslag, om den skäligen kunde antagas härleda sig från eller vara avsedd för någon, som misstänktes för brott, varå kunde följa straffarbete, och anledning vore, att försändelsen kunde vara av betydelse för utredningen. Förordnande om beslag kunde med— delas av häktningsdomare, domstol eller Konungens befallningshavande, var- jämte, om deras beslut ej utan våda kunde avvaktas, undersökningsledare eller allmän åklagare ägde tills vidare vidtaga sådan åtgärd. Förslaget upptog även bestämmelse om innehållande av försändelse i avbidan på beslag. Förordnande härom kunde under enahanda förutsättningar, som skulle gälla för beslag, med- delas av häktningsdomare, domstol eller Konungens befallningshavande. Då försändelser i enlighet härmed innehölles på post- eller telegrafanstalt, skulle anstaltens föreståndare ofördröjligen underrätta den, som meddelat förordnan- det. Förordnande om innehållande skulle meddelas på viss tid, högst en må— nad. Vid fara i dröjsmål skulle undersökningsledare eller allmän åklagare äga tills vidare förordna om innehållande, med skyldighet att ofördröjligen anmäla åtgärden hos häktningsdomaren för prövning.
I vår gällande lag saknas bestämmelser om beslag å post- eller telegrafför- sändelse. Enligt vad processkommissionen inhämtat, lära post- och telegraf- myndigheterna ställa sig avvisande till framställningar om utlämnande av för- sändelser till 'de med polisundersökning sysselsatta tjänstemännen.1
Otvivelaktigt möta stora betänkligheter mot att införa bestämmelser, varige- nom ett ingrepp i ett så viktigt intresse som brev- och telegramhemligheten le— galiseras. Med hänsyn härtill har processkommissionen ställt sig mycket tvek- sam till det föreliggande spörsmålet. Processkommissionen har emellertid stan— nat vid den uppfattningen, att befogenhet för myndigheterna att verkställa be- slag å post- eller telegrafförsändelse ej kan undvaras utan våda för straffrätts— skipningen. Saknaden av möjlighet att verkställa beslag å försändelser utgör otvivelaktigt för närvarande ej sällan ett betydande hinder för polismyndighe- terna i deras verksamhet för uppdagande av brottslingar; och från myndighe- ternas sida har för processkommissionen betonats, att behovet av en ändring härutinnan gör sig starkt gällande. Ofta kunna värdefulla upplysningar ge- nom sådant beslag vinnas. Och insikt om att post- och telegrafförsändelser äro myndigheterna oåtkomliga kan av den misstänkte utnyttjas till medbrottslingars varnande eller undanröjande av bevisning. Såsom av den föregående redogörel- sen framgår, har rätten till beslag också allmänt ansetts oumbärlig, och de sven—
] Jfr N. J. A. avd. I 1919 sid. 275.
ska förslagen ansluta sig till denna uppfattning. Skall det bliva möjligt att, såsom processkommissionen förordat, befria den misstänkte från ett inkvisito— riskt betonat förfarande, är det så mycket angelägnare, att tillfälle beredes de vid utredningen verksamma myndigheterna att skaffa bevisning på annat sätt.
På dessa. skäl förordar processkommissionen, att bestämmelser införas om beslag å post- och telegrafförsändelser. Den särskilda betydelsen av de ofta fullt legitima intressen, som beröras av ett sådant beslag, påkallar dock, att strängare regler uppställas än de för beslag i allmänhet gällande. Beslag bör endast få förekomma, då fråga är om så grovt brott, att det allmännas in- tresse i dess utredande gör sig särskilt starkt gällande. Gränsen synes, i lik- het med vad fallet var i de föregående svenska förslagen, böra dragas så, att beslag endast får ske vid brott, varå kan följa straffarbete. Allenast försän- delse, som är ställd till den misstänkte eller kan antagas vara avsedd för eller härleda sig från honom och vilkens innehåll kan antaga-s vara underkastat be- slag, bör få tagas i beslag. Befogenhet att företaga beslag bör ej tillkomma polisman utan endast statsåklagare eller polismyndighet. Med den ställning, rätten enligt processkommissionens förslag skulle intaga till den förberedande undersökningen, kan det ej gärna tänkas förekomma, att rätten skulle kunna taga försändelse i beslag å post- eller telegrafanstalt.
Anmälan om beslag bör genast göras hos rätten, som beslutar, om det skall äga bestånd.
En befogenhet för åklagar- och polismyndigheterna att verkställa beslag å försändelser i post- eller telegrafverkets vård skulle säkerligen oftast visa sig praktiskt omöjlig att genomföra, därest icke post- eller telegrafmyndigheternas medverkan, genom innehållande av misstänkta försändelser kunde erhållas. Oaktat de olägenheter, som äro förbundna med att försändelser innehållas å post- eller telegrafanstalterna, är det därför oundgängligt, att rätten att före— taga beslag skall kunna vid behov förbindas med skyldighet för post- eller telegrafmyndighetatt lämna sin medverkan genom innehållande av misstänkt försändelse. En sådan anordning skulle tydligen, om den missbrukades, kunna leda till de allvarligaste olägenheter, och synnerlig varsamhet måste därför iakttagas vid dess införande i svensk rätt. Förordnande om innehållande av försändelse synes därför i rättssäkerhetens intresse endast böra få meddelas av rätten, vars åtgärd må påkallas av de myndigheter, som leda undersökningen d. v. s. statsåklagare eller polismyndighet. En förutsättning, för att förordnan- de skall få meddelas, måste naturligtvis vara, att anledning föreligger, att för- sändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till post- eller telegrafanstalten.
Då möjlighet öppnas att meddela förordnande om post- och telegrafförsän— delsers innehållande, är det av särskild vikt att tillse, att förordnandet ej får större omfattning än som är påkallat, liksom att den tid, under vilken en för- sändelse innehålles, begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt. I lagen böra bestämmelser i detta syfte meddelas; processkommissionen skall nu ej i detalj ingå på frågan härom. Emellertid må framhållas, att rättens för- ordnande om innehållande bör angiva den eller de avsedda försändelsernas
Beslags verkstäl- lande.
Beslags hävande.
S/cingrings- förbud.
adress och upptaga andra kännetecken, så att åtgärden ej kommer att omfatta andra försändelser än som är oundgängligen påkallat. Då försändelsei enlig- het med förordnandet innehålles, bör det åligga post- eller telegrafanstaltens föreståndare att ofördröjligen underrätta polismyndigheten eller statsåklaga- ren, som därefter har att med största skyndsamhet fatta beslut i frågan om beslag. '
För att åtgärden ej må bliva alltför betungande, bör i lagen stadgas viss kort tid, utöver vilken ett av rätten givet förordnande om innehållande ej bör få utsträckas.
Om förfarandet vid beslag böra i lagen närmare föreskrifter meddelas. Dels erfordras rena ordningsföreskrifter om anteckningars förande vid tillfället och om kvitto till innehavaren. Dels böra bestämmelser givas med ändamål att beslaget ej må bliva onödigt kännbart för den, som drabbas därav.
I sistnämnda syfte bör sålunda föreskrivas, att om den, hos vilken beslag sker, ej är närvarande, underrättelse skall lämnas honom, så snart det kan ske utan fara för undersökningens behöriga gång. Vid beslag av försändelse å post- eller telegrafanstalt bör samma regel gälla; underrättelsen bör riktas till försändelsens mottagare, och, om avsändaren är känd, även till denne.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om undersökning av enskilda handlingar, vare sig de tagas i beslag å post- eller telegrafanstalt eller annor— städes. Är handlingen förseglad, bör den utan vederbörandes medgivande ej få öppnas eller närmare undersökas av annan än rätten. Vare sig enskild handling är förseglad eller ej, bör den skyndsamt undersökas, därvid, om det är möjligt och kan ske utan att undersökningens gång äventyras, den miss- tänkte eller hans försvarare eller annan, hos vilken handlingen må hava tagits i beslag, bör beredas tillfälle att närvara.
Om det för undersökningens gång ej är-nödvändigt, att post- eller telegraf- försändelse behålles, bör den ofördröjligen befordras till adressaten. Låter detta sig icke göra, bör genom avskrift eller utdrag adressaten delgivas inne- hållet helt eller delvis, om detta kan ske utan fara för undersökningen.
Vad som inhämtas av beslagtagen handling bör ej få yppas i vidare mån än som är behövligt för förfarandet.
Då behov av beslags vidmakthållande icke längre föreligger, måste det oför- dröjligen hävas. Beslut härom bör kunna meddelas av statsåklagare eller polismyndighet. Frågan bör också kunna dragas under rättens prövning av den, som äger intresse av att beslaget häves.
Med hänsyn till den Vidsträckta omfattning, vari rätt att företaga beslag enligt vad ovan anförts måste vara medgiven, är det önskvärt att tillse, huru- vida icke syftet med ett beslag kan nås genom mindre ingripande åtgärder och i sådant fall öppna möjlighet härtill. Kravet på effektivitet får emellertid ej eftergivas ; endast då med trygghet ett beslag kan ersättas av mildare medel, böra sådana få komma till användning.
En säkerligen i många fall användbar ersättning för beslag kan enligt pro- cesskommissionens åsikt vinnas, om myndigheterna berättigas att sätta be- slagsföremål under förbud att säljas eller skingras. De svenska förslagen upp- taga bestämmelser om skingringsförbud i detta syfte. Skillnaden mellan en sådan åtgärd och beslag består däri, att vid skingringsförbud föremålet får förbliva i innehavarens besittning. Det är uppenbart, att ett sådant medgi— vande ofta kan vara i hög grad värdefullt för innehavaren, exempelvis då fråga är om handelsböcker. Vid överträdelse av skingringsförbud gör sig den, mot vilken förbudet riktats, förfallen till det härför i strafflagen stadgade straffet. Beträffande skingringsförbud synas i övrigt bestämmelserna om beslag böra i tillämpliga delar gälla.
Den, som drabbats av beslag eller skingringsförbud, har ett berättigat an— språk, att åtgärden icke utsträckes över en längre tidrymd än som betingas av det processuella intresse, åtgärden tjänar. Detta anspråk sökte nya lagbered- ningens liksom 1920 års förslag tillgodose genom att uppställa en i lagen an- given tid, efter vilkens förlopp åtgärden skulle förfalla, därest åtal ej väckts. I ett förfarande sådant som det av processkommissionen förordade kunna av skäl, som framhållits i annat sammanhang, fixa tider för avslutande av den förberedande undersökningen och åtals väckande icke uppställas. Det ifråga— varande syftet torde i huvudsaklig överensstämmelse med vad processkommis- sionen föreslagit beträffande häktning bäst vinnas genom att rätten erhåller befogenhet att bestämma, att beslag eller skingringsförbud skall förfalla, om åtal icke väckes inom viss, av rätten i det särskilda fallet bestämd tid.
Sammanfattning.
1.
Föremål, som kan antagas vara av betydelse för utredningen angående brott eller genom brott avhänt någon eller på grund av brott förverkat, må lagas i förvar, när det finnes erforderligt. Ullämnas sådant föremål ej frivilligt av inne— havaren, må det tagas i beslag enligt nedan upptagna regler.
2.
Skriftligt meddelande mellan den misstänkte och hans försvarare får ej tagas i. beslag.
Därjämte bör under huvudsakligen enahanda omständigheter", som föranleda att i vissa fall en person skall vara utesluten eller fritagen från vittnesmål, be- slag av skriftliga meddelanden från eller till honom ej få äga rum.
3.
Vid misstänktl persons anhållande, häktande eller gripande eller vid hus- eller kroppsrannsakan må den, som verkställer sådan åtgärd, taga i beslag före— mål, som därvid påträffas, och som är underkastat beslag.
Består)!- mande av tid för åtal.
Påträffas eljest föremål., som är underkastat beslag, må statsåklagare, polis- myndighet och, när synnerlig fara i dröjsmål är för handen, polisman lägga beslag därå.
Då mål handlägges inför rätten, må rätten besluta om beslag av föremål, som finnes tillgängligt och är underkastat beslag.
Har beslag företagits av annan än rätten, skall anmälan därom genast göras hos rätten, som förordnar, huruvida beslaget skall bestå.
4.
Rätten äger med användande av samma tvångsmedel, som äro medgivna i fråga om vittnesmåls avgivande, förelägga innehavare av föremål, som är under- kastat beslag, att förete eller utlämna föremålet. Sådant föreläggande må dock icke meddelas den misstänkte eller någon, som skulle vara befriad från att vittna i målet.
5.
Är fråga om brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må statsåklagare eller polismyndighet å post- eller telegrafanstalt lägga beslag å post- eller telegrafförsändelse, som är ställd till den misstänkte eller kan antagas vara avsedd för eller härleda sig från denne och vars innehåll kan antagas vara under— kastat beslag.
Anmälan om beslag skall genast göras hos rätten, som förordnar, huruvida beslaget skall bestå.
6'.
Finnes anledning att försändelse, som enligt 5 punkten må tagas i beslag, skall inkomma till post- eller telegrafanstalt, må rätten på framställning av statsåklagare eller polismyndighet förordna, att försändelse med viss adress! och annat uppgivet kännetecken, när den inkommer, skall innehållas, till dess beslut om dess tagande i beslag kan meddelas.
Förordnande må ej givas för mer än viss i lagen bestämd kort tid.
7.
I lagen givas närmare stadganden om förfarandet vid beslag och om under- sökning av beslagtagna handlingar, därvid noga beaktas, att den av beslaget drabbades intressen tillgodoses, såvitt detta är förenligt med beslagets ända— mål.
8.
Då behov av beslags vidmakthållande ej längre föreligger, skall det genast hävas. Beslut därom meddelas av statsåklagare eller polismyndighet. På begäran äger rätten pröva, huruvida beslag skall hävas.
9.
Kan ändamålet med beslag vinnas därigenom att föremålet sättes under för- bud att säljas eller skingras, må det stanna vid sådant förbud. Om sådant för- bud skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas om beslag. »
10.
Rätten kan bestämma, att beslag eller skingringsförbud skall förfalla, om icke inom viss tid åtal blivit anställt.
7 K A P I T L E T. Hus- och kroppsrannsakan.
Lika litet som beträffande beslag innehåller vår lag några allmänna be— stämmelser om husrannsakan. I 16 % 7 och 8 punkterna av promulgationsla- gen till strafflagen hava från missgärningsbalken i 1734 års lag intagits stad- ganden om rätt för enskild att under vissa förutsättningar företaga husrann- sakan efter stulet gods. Härutöver finnas föreskrifter om rannsakan i vissa specialförfattningar. De fullständigaste bestämmelserna i ämnet äro de, som meddelats i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel och lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.
I de nyare utländska straffprocesslagarna har givetvis husrannsakan gjorts till föremål för en ingående reglering. Detta är även fallet i de svenska och finska reformförslagen. Sålunda hava bestämmelser (om husrannsakan före- slagits av lagkommittén och äldre lagberedningen. Även i nya lagberedningens principbetänkande och i beredningens år 1884 avgivna lagförslag behandlades husrannsakan. 1920 års förslag till lag angående polisundersökning i brottmål ägnar ett kapitel åt hus- och kroppsrannsakan samt kroppsbesiktning. Detta förslag ligger väsentligen till grund för de stadganden i ämnet, som ingå i lagen om straff för olovlig varuinförsel.
Det är givet, att frånvaron av allmänna bestämmelser om husrannsakan är en kännbar brist i vår lag. Riksdagen har också 1910 gjort framställning om framläggande av förslag till lag om husrannsakan samt 1914, under åberopande av bland annat bristen på bestämmelser i förevarande ämne, anhållit om utar-. betande av förslag till lag om förundersökning i brottmål. Ehuru saknaden av bestämmelser säkerligen ofta föranleder tvekan om de befogenheter, som till— komma de med utredning angående brott arbetande myndigheterna, torde emellertid med ledning av de senare lagförslagen praxis på detta område hava nått en viss stadga.
Vid den reglering av det förevarande rättsområdet, som bör komma till stånd i sammanhang med en reform av rättegången i brottmål, är det väsentligaste problemet liksom vid övriga straffprocessuella tvångsmedel att träffa ett riktigt
Inledning.
Förutsätt- ningar för husrann— sakan.
Husrann— sakan för sökande efter be- slagsförc— mål eller spår av brott.
a) hos den misstänkte.
avvägande mellan de i viss mån stridande intressen, som utgöras av rättsskip- ningens effektivitet, å ena, och skydd för den enskildes rättigheter, å andra sidan. Särskilt den senare synpunkten söker man tillgodose genom att i lagen uppställa vissa förutsättningar för att husrannsakan må äga rum, genom att överlämna rätten att besluta om husrannsakan åt så kvalificerad myndighet, som omständigheterna medgiva, och genom att giva betryggande regler för för- farandet vid husrannsakan.
Vid uppställandet av de förutsättningar, under vilka husrannsakan må äga rum, måste fasthållas, att denna åtgärd endast bör få vidtagas, då så på- kallas av något viktigt straffprocessuellt intresse. Husrannsakan bör _ och härom råder i stort sett enighet bland lagarna och förslagen —— endast få ske i syfte att eftersöka föremål, som är underkastat beslag, eller spår efter brott eller ock för att eftersöka den, som skall anhållas eller hämtas såsom miss- tänkt för brott.
Då i vissa avseenden särskilda regler synas böra gälla för det fall, att hus- rannsakan sker i syfte att eftersöka den för brott misstänkte, torde för över— skådlighetens skull detta fall böra behandlas för sig, och processkommissionen vill därför till en början framlägga sin ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för husrannsakan, då denna avser att eftersöka föremål, som är underkastat beslag, eller spår efter brottet.
Såsom i föregående kapitel anförts, bör beslag få äga rum av föremål, som kan antagas vara av betydelse för utredningen angående brott eller genom brott avhänt någon eller på grund av brott förverkat. För eftersökande av sådant föremål bör alltså husrannsakan få ske. Då därjämte säges, att husrannsakan må äga rum för att söka efter spår av brott, avses bland annat sådana fall, då behov föreligger att iakttaga förhållandena på platsen, där ett brott förövats, att konstatera om blodfläckar finnas och dylikt.
Vid utformandet av de närmare förutsättningarna för husrannsakan i nu ifrågavarande syfte göra lagarna och förslagen allmänt skillnad mellan det fall, att husrannsakan skall verkställas hos den misstänkte och det, att hus— rannsakan skall företagas hos annan. För det senare fallet uppställas strän- gare förutsättningar än för det förra. Denna åtskillnad har sin naturliga förklaring däri, att den, som ej är misstänkt för brottet, bör i högre grad hava anspråk på att skyddas mot en så ingripande åtgärd som husrannsakan. En- dast då mycket betydande allmänna intressen kräva det, bör han vara skyldig att underkasta sig åtgärden. Särskilt bör därvid beaktas, att husrannsakan ofta i sig själv är ägnad att hos utomstående framkalla en misstanke om brottslighet hos den, som drabbas därav.
Husrannsakan hos den misstänkte kan enligt vissa lagar, exempelvis den tyska samt med vissa modifikationer de österrikiska och danska, äga rum oav- sett beskaffenheten av det brott, som givit anledning till åtgärden. Andra lagar åter, såsom den norska, förbjuda husrannsakan vid de lindrigaste brot- ten. Detsamma är fallet med de senaste finska förslagen. Av de svenska för-
slagen upptaga lagkommitténs och äldre lagberedningens ej någon begränsning i detta avseende. Enligt nya lagberedningens principbetänkande och lagför- slag kunde husrannsakan ske vid alla brott efter gods, som någon genom brott förlorat, under det att rannsakan efter annat, som kunde tjäna till be— vis om begånget brott, betingades av att brottet vore i lag belagt med straff— arbete. Enligt 1920 års förslag kunde husrannsakan hos den, som misstänktes för brott, ske, då misstanken avsåg brott, varå straffarbete eller fängelse kunde följa. Samma begränsning gäller enligt lagen om straff för olovlig varu— införsel.
Sist angivna ståndpunkt synes processkommissionen innefatta ett skäligt avvägande av de förhållanden, som inverka på den föreliggande frågan. Med rättsuppfattningen i vårt land torde det ej överensstämma att tillåta husrann- sakan vid de obetydligaste förseelser ens hos den misstänkte. Å andra sidan krä- ver brottsmålsrättsskipningen, att det viktiga medel för utredning angående ett förövat brott, som husrannsakan hos den misstänkte utgör, finnes tillgäng- ligt, då brottet är så allvarligt, att fängelse kan följa dårå. Processkom- missionen förordar alltså, att husrannsakan i syfte att eftersöka föremål, som är underkastat beslag, eller spår av brott må ske hos den misstänkte, om brot- tet är i lag belagt med straffarbete eller fängelse. En given förutsättning är därvid, att misstanken skall vara grundad på sannolika skäl.
Såsom ovan antytts uppställa lagarna och förslagen strängare villkor för rätt att företaga husrannsakan hos annan än den misstänkte. En skärpning av förutsättningarna för husrannsakan i detta fall kan tydligen tänkas åväga- bragt därigenom, att strängare anspråk uppställas beträffande beskaffenheten av det ifrågavarande brottet än vid husrannsakan hos den misstänkte. Be— stämmelser i denna riktning förekomma i vissa lagar, men merendels tillåtes husrannsakan hos annan vid sådana brott, som kunna föranleda husrannsakan hos den misstänkte. Sålunda må enligt de tyska och österrikiska lagarna hus- rannsakan jämväl hos annan äga rum oavsett brottets beskaffenhet. Den norska lagen uppställer i detta avseende samma begränsning som vid husrann- sakan hos den misstänkte, och denna ståndpunkt intog även nya lagbered- ningen i dess principbetänkande och lagförslag. Den danska lagen däremot skärper anspråken på brottets beskaffenhet, i det att den för husrannsakan hos annan än den misstänkte fordrar, att fråga skall vara om brott, varå stats- advokat äger tala. 1920 års svenska förslag och, i överensstämmelse med detta, lagen om straff för olovlig varuinförsel tillåta husrannsakan hos annan än den misstänkte, endast om det ifrågavarande brottet är belagt med straff- arbete, under det att såsom förut erinrats husrannsakan hos den misstänkte endast förutsatte, att fängelse kunde följa å brottet.
Även i detta hänseende torde det senaste svenska förslaget böra lända till efterföljd. Den, mot vilken misstanke ej kan riktas, synes ej böra vara un- derkastad husrannsakan, med mindre fråga är om ett så grovt brott, att det allmännas intresse av en fullständig utredning gör sig gällande med stor styrka. Därför bör husrannsakan ej äga rum, med mindre brottet är så svårt, att straffarbete ingår i straffsatsen.
b) hos zm- nan.
En mera allmänt förekommande skärpning i fråga om förutsättningarna för husrannsakan, då den skall ske hos annan än den misstänkte, består däri, att större anspråk uppställas på sannolikhet för att förrättningen skall leda till resultat. Under det att särskild anledning att hos den misstänkte skall an- träffas vad som eftersökes ej brukar fordras, för att husrannsakan hos honom skall få ske, gäller i allmänhet den regeln, att hos annan husrannsakan» endast må företagas, om särskild anledning finnes, att föremål, som är underkastat beslag, eller spår efter brottet skall finnas där. I allmänhet angivas därvid Vissa särskilt praktiska fall, då husrannsakan kan väntas leda till resultat, såsom att brottet förövats hos den ifrågavarande personen eller den misstänkte gripits där.
En strängare ståndpunkt intogo lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag, vilka medgåvo husrannsakan hos annan utan dennes medgivande en- dast i det fall, att det,'som eftersöktes, blivit på färsk gärning efter brottet följt till hans hus eller gård och där inkommit. De senare svenska förslagen till- läto husrannsakan hos tredje man, om särskild anledning fö1elå,ge a t det, som eftersöktes, skulle anträffas där. Lagen om straff för olovlig varuinförsel medgiver husrannsakan, om sannolika skäl äro, att genom brottet förverkad egendom skall anträffas.
Otvivelaktigt kräver ett berättigat intresse hos den, på vilken ej faller nå- gon misstanke för det förövade brottet, att han förskonas från husrannsakan, så snart icke verklig grund finnes, att denna skall leda till resultat. Däremot synes det mången gång kunna bliva till hinder för utredningen angående de grova brott, varom här är fråga, om rätten att företaga husrannsakan skulle begränsas så snävt som i de äldre svenska förslagen eller till de fall, då det eftersökta på färsk gärning följts till platsen. Riktigast synes vara att med- giva husrannsakan hos annan än den misstänkte, om brottet förövats hos 'ho— nom eller den misstänkte gripits där eller eljest sannolika skäl föreligga, att föremål, som är underkastat beslag, eller spår efter brottet finnes där.
Husrqna- Beträffande vissa lägenheter synas särskilda bestämmelser för husrannsakan siågfntgiåifl böra gälla. Detta är händelsen med lägenheter, som enligt sin bestämmelse äro tillgängliga för envar eller som pläga tjäna till härbärge eller tillhåll för lösdrivare eller för personer, som äro straffade eller misstänkta för brott eller där sådant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller mottagas såsom pant. I utländska lagar medgivas allmänt lättnader i förutsättningarna för hus- rannsakan, då fråga är om sådan lägenhet som nu sagts. Lättnaderna bruka bland annat bestå däri, att husrannsakan må ske oavsett brottets beskaffenhet och utan att särskild anledning behöver föreligga att vad som eftersökes skall anträffas i den ifrågavarande lägenheten. Även nya lagberedningens princip- betänkande och senare svenska förslag innehålla bestämmelser i denna rikt- ning, och ett liknande stadgande av ganska vidsträckt innebörd finnes i lagen om straff för olovlig varuinförsel.1
1 Jfr ock förordningen den 28 maj 1918 angående idkande av pantlånerörelse % 4 och förord— ningen samma dag angående handel med vissa begagnade föremål % 15
Det föreligger otvivelaktigt ett behov för de med utredning av brott syssel- satta myndigheterna att under mindre stränga förutsättningar kunna företaga husrannsakan i lägenheter av ovan angivet slag. Erfarenheten visar, att en undersökning i dessa lokaler mycket ofta leder till uppklarande av ett förövat brott eller till återskaffande av 'egendom, som genom brott förlorats. På grund av förhållandenas natur utgör en husrannsakan i dessa lägenheter oftast ej heller något synnerligen kännbart ingrepp i någons intresse. Ur denna synpunkt möter därför ej betänklighet mot att medgiva en utsträckning i de angivna ' hänseendena av befogenheten att företaga husrannsakan. Husrannsakan bör * få verkställas i dessa lägenheter för utredning av brott oberoende av brottets l l
beskaffenhet.
Det andra av de ändamål, för vilka enligt vad ovan sagts husrannsakan så- Husrann- som straffprocessuellt tvångsmedel bör vara medgiven, är eftersökande av den sgfs'åägf för ett brott misstänkte, då, enligt vad annorstädes har utvecklats, han må fast- tänktes an- tagas. Ett vederbörligen meddelat förordnande, att den misstänkte skall an- $$$;va hållas eller häktas eller hämtas till inställelse inför polismyndighet, stats- eller häm— åklagare eller domstol, måste uppenbarligen kunna verkställas, även om här- tande- för erfordras husrannsakan hos honom eller annan. Husrannsakan i detta syfte är också allmänt medgiven. Att begränsa rätten att företaga husrann- sakan till de fall, då. fråga är om brott av svårare art, vore säkerligen ej välbetänkt. Statens auktoritet och rättsskipningens intresse kräva, att medel ej saknas för verkställighet av beslut av nyssnämnda art. Däremot synes i tredje mans intresse böra föreskrivas, att husrannsakan hos sådan tredje man endast må ske, om sannolika skäl förefinnas, att den misstänkte uppehåller sig där.
Mera tveksamt kan vara, huruvida polisman, då han utan meddelat förord- nande äger gripa den misstänkte, må för hans eftersökande företaga husrann- sakan. Faran för missgrepp synes här vara så stor, att en dylik rätt i regel ej bör lämnas. Stundom kan dock ett starkt behov av skyndsamhet föreligga och faran för misstag på person samtidigt vara jämförelsevis obetydlig. Detta är händelsen, om polismannen förföljer den misstänkte och denne därvid tager sin tillflykt till sin egen eller annans lägenhet. I sådant fall synes rätt böra tillkomma polismannen att verkställa husrannsakan i lägenheten för den miss- tänktes eftersökande.
Utöver angivande i lag av de förutsättningar, som måste föreligga för att Beslut om husrannsakan skall få verkställas, är det säkraste skyddet för den enskilde hägg?" mot obehörig husrannsakan att söka däri, att rätten att besluta om husrann- ' sakan överlämnas åt insiktsfulla och omdömesgilla myndigheter. Med den an- . ordning av den förberedande undersökningen och rättens ställning till denna, som är vanlig i främmande länder, är det givet, att rätten i allmänhet av lagarna angives såsom den myndighet, vilken det tillkommer att besluta om husrannsakan. Då. det ligger i sakens natur, att beslut om husrannsakan ofta måste fattas mycket snabbt, om icke åtgärden skall bliva förfelad, har man
Verkstäl- lande cw husrann- sakan.
emellertid ej kunnat stanna härvid utan medgivit åklagar- och polismyndig- heter att, då fara 1 dröjsmål föreligger, fatta beslut om husrannsakan. Även polisman har 1 undantagsfall fått befogenhet att utan överordnads order verk- ställa husrannsakan. De svenska förslagen överlämna i huvudsak åt häktnings- myndighet att besluta om husrannsakan, med rätt även för polisman att under särskilda omständigheter verkställa rannsakan.
Vid lösningen av det föreliggande spörsmålet bör skillnad göras mellan de olika fall av husrannsakan, som ovan behandlats. Avser husrannsakan sökande efter föremål eller spår av brott, synes med hänsyn till vikten av de intressen, som beröras av en rannsakan, statsåklagaren eller polismyndigheten böra prin- cipiellt vara skyldig att inhämta rättens beslut. Kan rättens beslut ej utan olä- genhet avvaktas, bör emellertid statsåklagaren och, om det är av synnerlig vikt, att husrannsakan skyndsamt företages, polismyndigheten äga själv för- anstalta därom.
Då husrannsakan skall ske i sådan lägenhet, beträffande vilken enligt vad ovan framhållits mindre stränga regler böra tillämpas, synes beslutet kunna få ankomma på statsåklagare eller polismyndighet, oavsett om särskild skynd- samhet är påkallad eller ej.
Vad slutligen angår husrannsakan för den misstänktes gripande, är denna i flertalet fall att anse som en åtgärd för verkställighet av det utav veder- börande myndighet meddelade beslutet därom. Något särskilt förordnande, att husrannsakan skall få användas som medel för verkställigheten, bör ej er- fordras. I de fall, då enligt vad ovan sagts polisman skulle äga utan myndig- hets beslut gripa den misstänkte och i sådant syfte företaga husrannsakan, kan tydligen beslut av överordnad myndighet i fråga om husrannsakan ej före— komma.
Då husrannsakan är en på kort tid fullbordad förrättning, kan en efterföl- jande prövning genom rätten av åklagares eller polismyndighets åtgärder i detta hänseende icke liksom vid beslag eller anhållande få betydelse såsom garanti mot missbruk. Någon anledning föreligger därför ej att föreskriva, att en utan rättens beslut företagen husrannsakan skall underställas dess prövning. Det skydd mot missbruk i fråga om husrannsakan, som består däri, att straffskyl- dighet inträder, om hemfrid brytes genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga ordning (11 kap. 11 % strafflagen), bör uppenbarligen bibehållas.
Av stor betydelse är att husrannsakan företages av kompetent person. En- dast tjänsteman bör härtill komma i fråga; målsäganden eller annan enskild person bör ej få företaga husrannsakan. Sådan husrannsakan, som avser att anträffa gods eller spår av brottet, bör kunna företagas av statsåklagare eller polismyndighet. Ofta, särskilt i de större städerna, lär det väl bliva nödvändigt, att polisman förordnas härtill. I sådant fall bör företrädesvis po- lisman av högre grad anlitas. Skall husrannsakan ske för eftersökande av den misstänkte, företages den naturligen av den polisman, som skall gripa. honom.
För skyddande av den enskildes rätt och undvikande av onödig olägenhet för
honom böra bestämmelser meddelas om förfarandet vid husrannsakan. Men där- vid måste uppenbarligen även tillses, att förfarandet ej tynges av formaliteter i sådan grad, att effektiviteten äventyras. Processkommissionen anser ej nödigt att här i detalj ingå på de bestämmelser, som böra gälla i detta avseende; i huvudsak torde de svenska lagförslagen och lagen om straff för olovlig varu- införsel här kunna giva ledning. Processkommissionen anser sig dock böra giva några antydningar om de bestämmelser, som härutinnan synas böra ifråga- komma.
Såsom en garanti mot övergrepp vid husrannsakan bör föreskrivas, att två vittnen skola närvara, såvida hinder ej möter. Om möjligt böra polismän ej få anlitas härtill. Den, hos vilken rannsakan företages, bör beredas tillfälle att övervara förrättningen. Låter detta sig ej göra, bör tillstädesvarande husfolk tillkallas. Erfordras tillgång till låst lägenhet eller förvaringsrum och öppnar ej någon närvarande, får givetvis erforderligt våld för öppnandet användas. Över huvud bör dock inskärpas, att skada eller olägenhet ej orsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. I ordningens intresse bör förrättningsman- nen föra protokoll över vad som förekommer.
I syfte att enskildas förhållanden ej i onödan röjas, böra särskilda regler meddelas om undersökning av handlingar, som anträffas vid husrannsakan. Någon närmare undersökning av post- eller telegrafförsändelser eller andra en- skilda handlingar bör ej få ske vid själva förrättningen. Endast den gransk- ning, som erfordras för att bedöma, om handlingen skall tagas i beslag, bör få komma i fråga. Förseglad handling bör ej utan vederbörandes medgivande få öppnas av förrättningsmannen. Tages handling i beslag, bliva reglerna i föregående kapitel att iakttaga.
Om kroppsrannsakan eller undersökning av någons kropp och vad han bär på sig för eftersökande av sådant, som kan vara av betydelse för utredningen angående ett brott, finnas i vår lag inga allmänna bestämmelser. I 19 % 21 punkten av promulgationslagen till strafflagen stadgas, att kroppsrannsakan må företagas å häktad till utrönande, om han har något på sig, varav säker- heten i häktet eller under hans forslande kan äventyras. I lagen om straff för olovlig varuinförsel och. lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig be- fattning med spritdrycker och vin meddelas stadganden om kroppsrannsakan, som för att eftersöka förstucket gods i vissa fall må företagas å den, som an- kommer till riket från utlandet.
De främmande lagarna upptaga merendels stadganden om kroppsrannsakan. Kroppsrannsakan å den misstänkte brukar vara tillåten under samma förutsätt- ningar som husrannsakan hos honom (Tyskland, Danmark, Norge). Beträf- fande kroppsrannsakan å annan intaga lagarna mera skilda ståndpunkter. I Tyskland och Danmark gälla enahanda regler härom som beträffande husrann- sakan hos den, som ej är misstänkt för brottet. I Norge är kroppsrannsakan å annan än den misstänkte ej tillåten. Enligt den österrikiska lagen kan kropps- rannsakan ske å den, som på starka skäl antages vara i besittning av föremål, som är av betydelse för undersökningen, samt å den som är misstänkt för ett
Kropps- rannsakan.
grövre brott (Verbrechen eller Vergehen) eller eljest illa beryktad. Beträf- fande beslut om kroppsrannsakan och dess utförande gälla i huvudsak liknande bestämmelser som i fråga om husrannsakan. Ofta föreskrives, att kroppsrann- sakan å kvinna endast må utföras och bevittnas av kvinnor.
Även de svenska förslagen innehålla bestämmelser om kroppsrannsakan. Ge- mensamt gäller om förslagen, att de tillåta kroppsrannsakan endast å den, som misstänkes för brott. Enligt lagkommitténs ooh äldre lagberedningens för- slag skulle kroppsrannsakan kunna ske å den, som misstänktes för brott, för vilket han finge häktas, och rannsakningen kunde endast avse efteri'orskande av gods eller annat, som han åtkommit genom brottet. Nya lagberedningens principbetänkande och lagförslag av 1884 medgåvo kroppsrannsakan, oavsett brottets beskaffenhet, om den avsåg gods, som någon genom brott förlorat. Avsåg rannsakan bevismedel, finge den ske, enda st om brottet vore belagt med straffarbete. Enligt 1920 års förslag slutligen skulle kroppsrannsakan vara tillåten å den, som misstänktes för brott, varå. kunde följa straffarbete eller fängelse, i ändamål att upptäcka föremål, som avhänts genom brottet eller kunde antagas vara förverkat, eller annat, som kunde bidraga till utredningen angående brottet. De senare svenska förslagen bestämma alltså förutsättnin- garna för kroppsrannsakan i nära anslutning till samma förslags regler om husrannsakan hos den misstänkte. Om rätt att besluta kroppsrannsakan och om dess utförande föreslogos bestämmelser, som väsentligen överensstämde med dem, som förordades rörande husrannsakan.
I flertalet fall torde en kroppsrannsakan få anses såsom ett starkare ingrepp i dens rättssfär, som därav drabbas, än husrannsakan. Det kan därför med skäl sättas i fråga att uppdraga snävare gränser för rätten att verkställa kropps- rannsakan än för husrannsakan. Den norska lagen och de svenska förslagen giva uttryck åt denna tanke, i det att de ej tillstädja kroppsrannsakan å annan än den, som misstänkes för det ifrågavarande brottet. Processkommissionen anser även för sin del, att endast den misstänkte bör vara skyldig att under- kasta sig kroppsrannsakan. För rätten att företaga kroppsrannsakan å honom synes samma begränsning böra uppställas som i fråga om husrannsakan i hans lägenhet eller sålunda, att fråga skall vara om brott, varå kan följa straff- arbete eller fängelse. Kroppsrannsakan bör få ske i syfte att upptäcka före- mål, som är underkastat beslag, eller spår av brott. Med hänsyn till kropps- rannsakans ingripande natur synes den fordran böra uppställas, att den ej må företagas, därest icke skälig anledning finnes, att därigenom skall upptäckas vad som eftersökes. Å anhållen eller häktad måste liksom nu kroppsrannsakan alltid få verkställas för utrönande, att han ej bär något på sig, varav säkerheten i häktet eller under hans forsling kan äventyras.
I fråga om beslut om kroppsrannsakan och dess verkställande lär i tillämp- liga delar böra gälla detsamma som beträffande husrannsakan efter föremål, som må tagas i beslag, eller spår av brott. Beslutet skall alltså principiellt ankomma på rätten eller under vissa förutsättningar å statsåklagare eller po- lismyndighet. Lättnad i dessa föreskrifter erfordras och kan utan betänklig- het medgivas i fråga om kroppsrannsakan å anhållen eller häktad. Rannsak-
.__._ ___—___Qa-m.—_. » .]!
ningen bör få företagas av den polisman, som gripit den misstänkte eller i vil- kens förvar han överlämnats.
Såsom ett från kroppsrannsakan skilt rättsinstitut behandlas stundom kropps— besiktning. Därmed avses dä undersökning av levande persons kropp i syfte att vinna bevis om brott, under det att kroppsrannsakan bestämmes såsom en undersökning av vad någon här på sig. Enligt processkommissionens åsikt er- fordras ej några särskilda bestämmelser om kroppsbesiktning, utan synes det vara enklast att låta begreppet kroppsrannsakan omfatta även vad som stun- *_ dom betecknas såsom kroppsbesiktning. I denna mening har kroppsrannsakan ovan behandlats. '
Sammanfattning.
1.
Då någon på sannolika skäl är misstänkt för brott, varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse, må hos honom hållas husrannsakan för eftersökande , av föremål, som är underkastat beslag, eller av spår efter brottet. ; För samma ändamål må husrannsakan i anledning av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, äga rum hos annan än den misstänkte, därest brottet i förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest sannolika skäl & föreligga, att föremål, som år underkastat beslag, eller spår efter brottet fint & nes där. ? 2.
Husrannsakan för utredning angående brott må, oberoende av brottets be- skaffenhet, företagas i lägenhet, som enligt sin bestämmelse är tillgänglig för envar, eller som plågar tjäna till härbärge eller tillhåll för lösdrivare eller för person(r, som äro straffade eller misstänkta för brott, eller där sådant gods, som eftersökes, plågar uppköpas eller mottagas såsom pant.
3.
Om förordnande meddelats, att den, som misstänkes för brott, skall anhållas eller häktas eller ock hämtas till inställelse inför polismyndighet, statsåklagare eller domstol, må för hans eftersökande husrannsakan hållas hos honom, så ock hos annan, om sannolika skäl finnas, att den misstänkte uppehåller sig där. Då polisman utan myndighets beslut äger gripa misstänkt person, må även för hans eftersökande husrannsakan företagas i lägenhet, till vilken han under för- följande tagit sin tillflykt.
4.
Beslut om husrannsakan, som avses i 1 punkten, meddelas av rätten på fram— ställning av statsåklagare eller polismyndighet. Kan rättens beslut ej utan olä- genhetavvaktas, må statsåklagare och, om det år av synnerlig vikt att husrann- sakan skyndsamt företages, polismyndighet föranstalta därom. Angående hus- rannsakan i fall, som avses i 2 punkten, meddelås beslut av statsåklagare eller
Inledning.
Beslut om allmänt åtal.
polismyndighet. För företagande av husrannsakan i fall, som avses i 3 punkten, erfordras ej särskilt beslut.
5.
Husrannsakan, som avses i 1 eller 2 punkten, skall, om den ej företages av statsåklagare eller polismyndighet, verkställas av polisman, företrädesvis sådan av högre grad. I fall, som avses i 3 punkten, företages husrannsakan av den polisman, som skall gripa den misstänkte.
I övrigt meddelas i lagen närmare föreskrifter om förfarandet vid husrann- sakan. Särskilt beaktas därvid, att den av husrannsakan drabbades intressen tillgodoses, såvitt detta är förenligt med husrannsakans ändamål.
6.
Å den, som på sannolika skäl misstänkes för brott, varå kan följa straff- arbete eller fängelse, må kroppsrannsakan företagas, om skälig anledning fin.— nes, att därigenom skall upptäckas föremål, som är underkastat beslag, eller spår efter brottet. Om den, som misstänkes för brott, är anhållen eller häktad. må'kroppsrannsakan alltid företagas å honom till utrönande, att han ej har på sig något, varav säkerheten i häktet eller under forsling kan äventyras.
I fråga om beslut om kroppsrannsakan och dess verkställande skall i tillämp— liga delar gälla vad som i ll punkten är sagt om husrannsakan i fall, som avses i 1 punkten. Ä misstänkt, som anhållits eller häktats, må utan särskilt för, ordnande kroppsrannsakan företagas av den polisman, som gripit honom eller i vilkens förvar han överlämnats.
8 KAPITLET.
Väckande av allmänt åtal och huvudförhandlingens för- beredande i mål, i vilka sådant åtal föres.
I en rättegångsordning, Vilken såsom den här föreslagna bygger både på allmänt och på enskilt åtal, måste en däremot svarande olikhet genomföras också i fråga om själva förfarandet. Det allmänna åtalet, som utföres av ett statens organ, kräver för att kunna göra sig gällande vissa processuella regler, medan den enskilde målsägandens talan i åtskilliga hänseenden förut- sätter andra. Särskilt påfallande framträder denna skillnad å förberedelse- stadiet i rättegången, där det allmänna åtalet, såsom förut utvecklats, städse skall föregås av en förberedande undersökning och alltså kan räkna med det utredningsresultat, som denna medfört. De härav föranledda olikheterna äro så betydande, att det synts lämpligast att i denna fråga behandla det all— männa och det enskilda åtalet vart för sig.
Som redan nämnts, skall, innan allmänt åtal anställes, förberedande under- sökning alltid äga rum. Genom denna skall verkställas erforderlig utredning,
huruvida anledning till åtal finnes, och bevisningen samlas, så att den må kunna på en gång förebringas inför rätten. När beslut fattas, huruvida åtal skall anställas, är den förberedande undersökningen alltså avslutad. Över vad därvid förekommit föreligger ett protokoll, varav den misstänkte haft till— fälle att taga del, varjämte han ägt att, utöver vad han under den förberedande undersökningens förlopp anfört, ytterligare andraga vad han aktat nödigt för sitt försvar.
Beslutet om allmänt åtal ankommer på vederbörande åklagare och, som förut utvecklats (2 kap. 10 punkten), bör denne därvid icke vara beroende av någon förberedande domstolsprövning av åtalets befogenhet. I de fall, som av lagen nämnas, är åklagaren dock beroende av villkoret, att målsäganden angivit brot- tet till åtal eller att Konungen givit sitt tillstånd till åtalet, eller av annan dy- lik förutsättning. '
Enligt vad förut framhållits (2 kap. 1 punkten), fordras det, för att domstol må upptaga ett brottmål till behandling, att vederbörande åklagare väcker ta- lan om ansvar. Detta sker i allmänhet genom en stämning eller en åtalsskrift, varigenom den, mot vilken åtalet riktas, kallas att inställa sig för domstolen, för att han må kunna försvara sig däremot. Stämningen är således ett uttryck för den allmänt antagna kontradiktoriska principen, som bjuder, att ingen må dö- mas ohörd. Men den har därjämte till uppgift dels att utgöra grundvalen för den kommande rättegången och dels att vara ett led i förberedelsen till den— samma.
Enligt vår nuvarande rättegångsordning är väl stämning den regelmässi— ga formen för åtals anställande, men den är icke för alla fall nödvändig. Utan stämning kan talan om ansvar vid rätten väckas mot den, som själv är där tillstädes. I ett par undantagsfall (konkursförbrytelse när gäldenären av- vikit, ämbetsmans rymning) kan sådan talan framställas även mot den, som icke är närvarande vid rätten. Dessutom gäller, vad häktad angår, att häkt- ningen träderi stället för stämning.
Att medgiva att åtal må väckas omedelbart vid rätten kan för närvarande vara förenat med Vissa fördelar på grund av den enkla och snabba formen för anhängiggörandet och behöver icke medföra svårigheter, enär, om åtalet icke är till'fullo utrett, domstolen anser sig åtminstone under vissa omstän— digheter böra leda utredningen därav och möjlighet till uppskov med den fort- satta handläggningen alltid förefinnes. I en ny rättegångsordning skulle det däremot gestalta sig annorlunda. I varje icke alldeles klart fall skulle sva- randen vara berättigad att erhålla uppskov för utredning av målet, och då den- na icke skall företagas genom domstolens försorg eller under dess ledning, skulle tillåtelsen att väcka åtalet omedelbart inför rätten tydligen icke medföra fördelar, som kunna. uppväga olägenheterna. Endast i viss begränsad omfatt- ning, såsom i fråga om processuella förseelser, torde denna form för åtal böra godkännas. En närmare utredning härav anser processkommissionen dock i detta sammanhang icke vara påkallad.
Ej heller synes det lämpligt medgiva, att häktningsåtgärd må kunna träda i
Stämnings nödvändia het.
Stämningen.
stället för stämning. Häktningen har i förslaget ordnats som ett tvångsmedel, som är oberoende av åtalsbeslut och vars begagnande lika väl bör kunna föregå ett sådant beslut som följa efter detta. I en ackusatoriskt ordnad rättegång bör även den häktade äga att i en stämning få del av åtalets innehåll. Därtill kommer, att den förening av häktningsbefogenhet och åtalsrätt hos samma myn— dighet, som nu finnes och som både förklarar och möjliggör den nuvarande ordningen, skall upphöra, i det att häktningsbeslutet skall bero på domstolen, under det åtalsbeslutet skall ankomma på åklagaren.
På grund av vad nu anförts bör med de undantag, som nyss antyddes, stäm- ning vara den enda formen för åtals väckande.
Enligt praxis, som rådde redan före 1899 års lag angående ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken och som blev av denna lag godkänd, har all- män åklagare hos oss varit berättigad att utan domstolens medverkan utfärda stämning å den han vill åtala. Denna regel synes böra bibehållas. Dess be- tydelse blir dock av övervägande formell natur. Domstolen har nämligen att besörja förberedelsen till huvudförhandlingen, bestämma tiden för denna och kalla dem, som därvid skola närvara. Stämningen kan därför icke angiva någon tid för huvudförhandlingen, och den måste av åklagaren inlämnas till domstolen för vidtagande av de åtgärder, som sålunda ankomma på. denna.
Då åklagaren själv har att giva stämning, kommer denna att omfatta vad som i civilprocessen utgöres av stämningsansökan och stämningsresolution, med den skillnad likväl att den ej såsom stämningsresolutionen kommer att innehålla några bestämmelser om målets vidare behandling. Det kan ej vara föremål för tvekan, att sådan stämning bör vara skriftlig.
Stämningen bildar, såsom förut framhållits, grundvalen för den följande rättegången och måste innehålla de uppgifter, som äro nödiga för detta ända- mål. Utom svarandens namn skall den sålunda angiva den brottsliga gärning, som åtalet avser, med uppgift såvitt möjligt om tid och ort för dess förövande och om Övriga omständigheter, som erfordras för att känneteckna gärningen. En juridisk rubricering av denna bör likaledes lämnas genom angivande av gärningens rättsliga beteckning och det eller de lagrum, som åberopas.
Härutöver synas några närmare uppgifter rörande skälen för åtalet och åklagarens uppfattning av brottet icke böra införas i stämningen. I vissa främmande rättegångsordningar, särskilt den franska och de med denna be- släktade, brukar i åtalsskriften i fråga om grövre brott därjämte lämnas en tämligen utförlig, ofta starkt färgad framställning och motivering av åklaga- rens olika påståenden gentemot svarandens förklaringar i målet. Härigenom skapas ofta en utgångspunkt för rättegången, som äventyrar dess lugna opar- tiskhet. Genom uppläsning av detta aktstycke, varmed förhandlingen inle- des, gives lätt åt dess innehåll en viss auktoritativ betydelse, som kan verka föregripande i målet. Då det material, som bildat grunden för åtalsbeslutet, finnes tillgängligt i protokollet över den förberedande undersökningen, är en dylik redogörelse också överflödig för målets behandling och har därför icke ansetts böra förekomma hos oss. '
Däremot bör åklagaren i stämningen lämna vissa uppgifter rörande den be- visning han avser att åberopa i målet. Härmed skola två syften vinnas.
För att en till ett enda rättegångstillfälle koncentrerad muntlig huvudför— handling skall kunna åvägabringas är en av de nödvändigaste förutsättnin- garna att varje bevismedel, som ena parten ämnar bruka, och vad han därmed avser att styrka, är för motparten före huvudförhandlingen känt, så att be- visets förebringande vid denna icke för honom utgör en överraskning och skälig grund att begära uppskov för motbevisnings företeende. Någon obil- lighet kan ej anses föreligga i kravet på att varje part sålunda på förhand inför sin motpart angiver dessa sina angrepps- och försvarsmedel i processen. En rättegångsordning kan icke utan skada för rättssäkerheten tillåta, att en part genom att till slutet av rättegången undanhålla ett sitt bevismedel och sålunda överrumpla motparten får tillskansa sig en processuell seger. I syn- nerhet i brottmålen måste detta vara fullkomligt oomtvistligt. För rättegångens påskyndande synes lämpligast, att åklagaren redan i stämningen lämnar ifrå- gavarande uppgifter om sin bevisning. Ämnar han åberopa skriftligt bevis, bör detta bifogas stämningen. Genom dessa föreskrifter får åklagaren dock icke bliva avskuren från möjligheten att vid huvudförhandlingen förebringa även bevis, varom han sålunda icke lämnat meddelande. En sådan preklusiv innebörd får icke givas åt dessa föreskrifter. Under Vissa omständigheter kan han däremot drabbas av kostnadspåföljd, om han försummat att lämna meddelande om sin bevisning (23 kap. 4 punkten).
I den mån åklagarens bevismedel utgöras av personer, som skola höras in- för rätten, tjänar den i stämningen lämnade uppgiften om dem också det syftet att möjliggöra för domstolen att ombesörja deras inkallande till rätten. Som processkommissionen förut anfört, skall nämligen enligt den föreslagna rätte- gångsordningen domstolen i regel ombesörja kallelserna till de personer, som! skola närvara vid ett måls handläggning.
En fråga, som i skilda rättegångsordningar varit föremål för'mycken dis- kussion, rör lämpligheten att till domstolen i förväg överlämna protokollet från den förberedande undersökningen. De farhågor, som uttalats häremot, gå ut på att domstolen, om den före huvudförhandlingen läste detta protokoll, skulle kunna i någon mån låta sig därav förutbestämmas i sin uppfattning om målet ooh, påverkad därav, gå att pröva det material, som förebringas vid huvudförhandlingen och varpå domstolen uteslutande har att döma. Proto- kollet skulle också lätt kunna i alltför stor grad begagnas till ledning vid huvudförhandlingen och därigenom förrycka muntligheten vid denna och få en betydelse, som icke vore åsyftad. Dessa farhågor böra emellertid icke få vara avgörande i denna fråga. Då i varje fall de lekmän, som hava säte i dom- stolen, icke komma att i förväg taga del av protokollet, innebär deras närvaro onekligen en icke ringa garanti för att målets prövning kommer att ske endast på grund av vad som förekommer vid huvudförhandlingen och utan att vad som därutöver må finnas i protokollet får öva inflytande. Ej heller behöver ledningen av förhandlingen röna en ofördelaktig inverkan därav, att domstolens ordf öran-
Protokollet rån för— (redande undersök— ningen läm— nas till rätten.
de förut tagit del av detta protokoll. Visserligen är det icke lämpligt att, såsom hos oss samt i tysk och fransk brottmålspraxis förekommer, förhören med den tilltalade och med vittnena helt och hållet ledas efter de i detta proto- koll återgivna tidigare berättelserna i målet, men om ock hos vissa domare en benägenhet att leda förhören på dylikt sätt kan befaras, så bör detta dock icke föranleda till ett förbud för domaren att på förhand taga del av protokollet. Det är här vanligen fråga allenast om personliga vanor hos domarna, som säkerligen kunna ändras, om det allmänna uppfattningssättet så kräver. Sär— skilt erfarenheterna från England visa tillfullo, att domarna i förväg kunna tillägna sig innehållet i dessa protokoll, utan att detta menligt inverkar på deras sätt att leda förhandlingen i målet. Därtill kommer, att betydande fördelar kunna väntas därav, att domstolens ordförande i f.örväg tagit del av dessa protokoll. Han får därigenom lättare att i ett svårt och invecklat mål öva den ledning, utan vilken förhandlingen lätt förlorar den nödvändiga översikt- ligheten, redan och fullständigheten. I juridiskt tvivelaktiga fall kan det likaså därigenom möta mindre svårighet att företaga målet till avgörande ome- delbart efter förhandlingen. Rättens ordförande får nämligen därigenom till- fälle att i förväg överväga de tvistepunkter, som äro av vikt, och företaga de studier av prejudikat och litteratur, som för deras bedömande kunna vara be- hövliga.
På nu anförda grunder har processkommissionen ansett, att utskrift av pro- tokollet eller anteckningarna från den förberedande undersökningen bör över— lämnas till domstolen samtidigt med stämningens ingivande eller omedelbart därefter.
Stämnings Det är tydligen angeläget, att fråga, om formellt hinder för målets uppta— ”"Uisande' gande till saklig prövning föreligger, behandlas och avgöres, innan det kom- mer till huvudförhandlingen. I fall rätten redan vid mottagande av stämnin— gen finner uppenbart, att sådant hinder föreligger, som rätten oberoende av in- vändning bör beakta, synes rätten icke böra vidtaga åtgärder för målets hand- läggning i vanlig ordning utan genast avvisa detsamma. Om sådant beslut bör åklagaren underrättas.
Stäm- Därest stämningen ej skall avvisas, måste densamma, för att den skall fylla "ingens del' sin uppgift, delgivas den tilltalade. Då åtskilliga åtgärder för förberedelsen gtomng och . ,, . __ . . . ,, ._ fo,—ejaggan_tlll huvudforhandllngen kunna vara nödiga och dessa 1 Viss man aro beroende ”(15,5 ilägg, av den tilltalade, kan redan vid denna delgivning tiden för huvudförhandlingen
upp im; icke utsättas. I olikhet mot vad nu är fallet kan därför vid denna stämning 31%? deelms' icke fogas en kallelse till den tilltalade att infinna sig vid domstolen å viss
' tid för att svara i målet. Men stämningens delgivning bör likväl ej begränsas
till överlämnande av stämningen till den tilltalade för dennes kännedom. Till stämningen bör fogas också ett föreläggande för den tilltalade att å sin sida biträda vid förberedelsen till huvudförhandlingen. Huru långt kraven på denna medverkan böra sträckas kan i någon mån vara ovisst.
Den därvid ledande synpunkten bör vara att utan åsidosättande av de all-
männa grunderna för rättegången söka vinna en för huvudförhandlingens be- höriga förlopp så verksam förberedelse som möjligt.
Föreläggandet för den tilltalade bör därför avse sådana uppgifter rörande dennes bevisning, som äro nödiga för att denna skall kunna förebringas vid huvudförhandlingen och för att icke åklagaren å sin sida skall mötas av så— dana överraskningar vid huvudförhandlingen, som måste föranleda uppskov. Liksom åklagaren bör alltså även den tilltalade i förväg uppgiva de bevisme- del han vill använda i rättegången och vad han avser att styrka med varje sär- skilt. bevismedel. Han bör också anmanas ingiva skriftlig handling, som han åberopar. Det krav, som härmed ställes på den tilltalade, kan icke be- tecknas som strängt. Visserligen saknas icke exempel på rättegångsordningar, där av svaranden i brottmål icke begäres, att han skall i någon mån omtala sin bevisning, innan han vid själva huvudförhandlingen framför den. Detta är så- lunda den engelska rättens ståndpunkt. Men en sådan ordning ställer alltför stora anspråk på den förberedande undersökningen och framför allt på åtals— representantens sinnesnärvaro och fullständiga behärskning av målets alla si- dor. Brister i detta hänseende måste givetvis lända till rättsskipningens skada. Det torde vara bäst att icke lämna svaranden i brottmål tillfälle att genom överrumpling av åklagaren framtvinga uppskov i målet eller förskaffa sig framgång i målets avgörande.
I någon mån måste emellertid det ifrågavarande föreläggandets fullgörande vara beroende av den tilltalades och hans försvarares villighet att biträda i detta hänseende. Något annat tvångsmedel härför står nämligen icke till buds än de allmänna kostnadspåföljderna i fråga om part, som vållar uppskov i processen. Avskuren från att vid huvudförhandlingen förebringa bevis- ning, varom meddelande icke i förväg lämnats, bör den tilltalade skäligen icke bliva.
Den tilltalades uppgift rörande bevisningen bör avlämnas till rättens kansli inom viss i föreläggandet stadgad tid. Den bör kunna lämnas skriftligen eller muntligen. I senare fallet sker uppteckning därav å kansliet.
Sedan uppgiften lämnats, bör den delgivas åklagaren, så att han blir satt i tillfälle att vidtaga de åtgärder, till vilka han kan finna sig föranledd.
I 1920 års förslag till lag angående polisundersökning i brottmål samt häkt- ning m. ni. hade i detta sammanhang upptagits en anvisning till förberedande skriftväxling med vidare innebörd än nu sagts, i det den tilltalade anmanades att, sedan han fått del av stämningen och polisrapporten i målet, skriftligen meddela åklagaren sina erinringar häremot i så god tid, att åklagaren kunde till det instundande rättegångstillfället inkomma med den utredning, vartill des- sa erinringar kunde föranleda. Härmed var avsikten att den tilltalade skulle skriftligen utveckla sin ståndpunkt till själva åtalet.
En dylik föreskrift synes knappast lämplig i den här föreslagna rättegångs- ordningen. Den förberedande undersökningen är så anordnad, att ett skrift- ligt svaromål å vad som därunder förekommit säkerligen icke är behövligt. Och då innehållet i stämningen är så begränsat som ovan nämnts, kan ej heller denna motivera ett dylikt svaromål. Av något nämnvärt gagn för huvudför—
Upptagande
av bevisninig
före huvu - förhand- lingen.
Utsättan- de av hm.-ud- förhand- lin gen.
handlingen skulle det säkerligen icke vara, om den tilltalade förmåddes att av- giva en sådan skriftlig inlaga. Dess uppsättande skulle däremot ofta vara ett allvarligt besvär för honom eller hans försvarare.
Enligt de i fråga om bevisningen fastställda grundsatserna skall all bevis- ning i regel förebringas omedelbart för den dömande rätten under huvudför- handlingen. Undantagsvis kan dock bevisning få upptagas före huvudför— handlingen för att begagnas vid denna (20 kap. 11 punkten, 21 kap. 6 punkten och 22 kap. 3 punkten). För sådana fall bör anstalt av rätten fogas, att bevis— ningen varder under huvudförhandlingens förberedande upptagen, såvida icke det skett redan förut. Part, som vill ha bevisning upptagen, bör sålunda göra framställning därom till rätten, som vidtager erforderlig åtgärd. Sådan åtgärd skall ock av rätten vidtagas, om den självmant finner bevisupptagning före hu— vudförhandlingen böra äga rum.-
Under behörigt beaktande av vad ovan sagts har rätten att bestämma tiden för huvudförhandlingen. Vanligen kommer denna att utsättas till en fast tingsdag, som bestämts för domstolen, men lagmansrätten får icke anse sig ovillkorligen bunden av de fasta tingsdagarna utan måste, om huvudförhand— ling icke lämpligen kan utsättas till sådan dag, sammanträda å annan dag för dess hållande. I främsta rummet måste iakttagas, att huvudförhandlingen äger rum så snart som möjligt. Onödiga dröjsmål härutinnan få icke förekomma. Dock bör skälig hänsyn naturligtvis tagas till åklagaren och försvararen, så att kollision med andra dem åliggande uppgifter om möjligt undvikes.
I vår nuvarande rättegångsordning har intresset, att en häktad svarande icke skall nödgas vänta länge på rannsakning inför domstolen, tagit sig det uttryc- ket, att rannsakning med häktad alltid skall ske inom viss kort tid från det an- mälan om häktningen inkommit samt därefter, om den behöver fortsättas, icke får uppskjutas utöver viss kort tid, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov. Otvivelaktigt hava dessa regler och de motsvarande tidigare gällande föreskrifterna i samma syfte i hög grad bidragit att hos oss påskyn- da rättegångarna mot häktade tilltalade. De statistiska siffrorna i detta hän- seende äro, jämförda med främmande länders, mycket gynnsamma. Vad vi sålunda vunnit bör icke förspillas. Även om man kan hysa grundade förhopp- ningar, att tiden för huvudförhandlingen i allmänhet av domstolarna icke skall komma att sättas senare än som för förberedelsen är oundgängligen nödvändigt, synes det därför likväl vara välbetänkt att i fråga om mål mot häktade bibe- hålla en begränsning av den tidrymd från det stämningen inkommit, inom vil- ken huvudförhandlingen bör äga rum. Denna tidrymd bör bestämmas täm- ligen kort men med förbehåll för de fall, då på grund av åtgärder under för- beredelsen av här förut angiven art eller annan särskild omständighet längre tid är erforderlig.
Beträffande mål, i vilka icke någon hålles häktad, finnes nu ingen bestäm- melse om viss tid, inom vilken det skall företagas till behandling. Det gäl- ler endast, att målet icke kan utsättas tidigare än att tid för stämningens del-
givning vinnes. I nuvarande rättegångsordning äro inga olägenheter förenade härmed. Då ett handlagt mål alltid kan uppskjutas, föreligger vanligen icke någon anledning att utsätta målets första handläggning senare än som för stäm- ningens delgivning är erforderligt.
I en rättegångsordning, där huvudförhandlingen skall sammanföras till ett enda rättegångstillfälle, är läget härutinnan ett annat. Där kan det lätt in- träffa, att rätten, när ett mål är färdigt till huvudförhandling, icke finner tid till denna, med mindre den utsättes till en ganska avlägsen tidpunkt. Ofta kan detta bero på en sådan anhopning av mål vid domstolen, som är allenast tillfällig. Ledningen av arbetet vid domstolen kan också lida av svaghet, så att rättens tid icke på ett tillfredsställande sätt blir tillvaratagen. Bland er- farenheterna från främmande rättegångsordningar saknas icke stöd för far- hågor i denna riktning.
Då det är av synnerlig vikt att redan från början hindra, att ett system ut- bildar sig, varigenom dröjsmål med tiden för handläggningen av mål, färdiga till huvudförhandling, bliva vanliga, har processkommissionen funnit lämpligt föreslå, att också för ifrågavarande mål en viss tid i lagen bestämmes efter det stämningen inkommit till rätten, inom vilken huvudförhandlingen bör äga rum. Denna tid bör givetvis sättas avsevärt längre än den för mål mot häktade be- stämda. Åt denna tidsbestämmelse kan emellertid icke givas den innebörden, att målet då ovillkorligen skall handläggas. Med hänsyn därtill, att tillfäl— liga ökningar i en domstols arbetsbörda kunna inträffa, och jämväl därtill, att det före tillämpningen av en ny rättegångsordning är mycket svårt att fullt noggrant beräkna behovet av arbetskrafter i varje domstol, har det synts lämpligare att föreskriva, att i varje fall, då förhandlingen av ett mål icke kan utsättas inom den fastslagna tiden, anmälan därom skall göras till hovrätten, som har att ofördröjligen undersöka orsaken därtill. Finnes det därvid, att domstolens arbetskrafter äro otillräckliga för domstolens normala arbetsbörda, böra åtgärder för förstärkning av arbetskrafterna vidtagas. Är anledningen åter en tillfällig ökning av arbetet eller någon av målets beskaffenhet beroende särskild omständighet, bör därvid få bero, men ligger den i fel i domstolens ar- betsledning, har hovrätten att vidtaga erforderliga åtgärder.
Då tiden för huvudförhandlingen bestämts, ankommer det på rätten att till denna inkalla åklagaren, den tilltalade, försvararen, om sådan finnes, och måls- äganden, om hans närvaro erfordras.
Enligt den anordning av åtalets inledande och huvudförhandlingens förbe- redande, som här föreslagits, bör det också ankomma på rätten att inkalla de vittnen och sakkunniga, som blivit åberopade. Från såväl åklagaren som den tilltalade böra föreligga uppgifter hos rätten härom, och den naturligaste och med minsta omgång förenade ordningen är därför, att rätten, som i allmänhet har att bestyra delgivningar i målet, ombesörjer dessa personers inkallande. Härvid har rätten naturligen att iakttaga den befogenhet den, enligt vad som föreslås (19 kap. 7 punkten), har ej mindre att avvisa bevisning, som ej är av inverkan på målet, än även att självmant införskaffa bevisning.
Kallelser till huvud- förhand- lingen.
Uppgifter .om nya bevis.
Hinder för huvudför- handlingen.
Utvidgning av åtalet.
Om den tilltalade är häktad, har rätten att föranstalta om att han inställes. Finnes anledning antaga, att tilltalad, som är på fri fot, ej skall inställa sig vid huvudförhandling, må rätten förordna om hans hämtande till densamma. Anser rätten i mål, vari tilltalad må svara genom befullmäktigad försvara-re, att hans personliga närvaro erfordras, skall rätten likaledes förordna därom.
Även sedan parterna avgivit sina förut nämnda uppgifter om bevisningen, kunna de finna nya bevis, som de önska framföra i målet. Då det, såsom förut framhållits, icke kan ifrågasättas, att de skulle vara hindrade förebringa så- dan bevisning, är det av vikt att tillse, att uppskov med huvudförhandlingen såvitt möjligt icke därav föranledes. För detta ändamål bör det åligga part, som funnit dylikt nytt bevis, att omedelbart giva rätten och motparten under- rättelse om beviset och vad därmed skall styrkas. Är det ännu tid att genom rätten inkalla någon, vars hörande sålunda påfordras, skall sådan kallelse ske. Eljest ankommer det på parten att själv taga honom med sig till rätten.
För att huvudförhandlingen skall kunna å utsatt tid fortgå utan uppskov, är det nödigt, att alla personer, vilkas närvaro är oundgänglig, komma till— städes. Uteblir någon, blir vanligen uppskov nödvändigt, och under vissa om— ständigheter kan det till och med vara lämpligast, att hela förhandlingen instäl— les och utsättes till en senare tid, då förutsättningarna'för dess slutförande äro för handen. Båda fallen äro förbundna med betydande olägenheter. För att i största möjliga mån undvika dessa är det av vikt, att rätten så snart ske kan erhåller underrättelse från den, som är av giltig orsak förhindrad hörsamma kallelsen till huvudförhandlingen. Föreligger sådant hinder, bör han därför genast göra anmälan därom till rätten. Uraktlåter han detta, kan han drabbas av kostnadspåföljd enligt allmänna regler. Så snart rätten sålunda får känne- dom om, att dylikt hinder föreligger, har den att pröva, om denna omständig- het kommer att omöjliggöra målets slutliga handläggning vid det utsatta rätte- gångstillfället. Är det fallet, skall huvudförhandlingen inställas och annan dag därför bestämmas, varom meddelande omedelbart skall utsändas till dem, som redan kallats. Detsamma skall naturligtvis gälla, om rätten i förväg finner annat liknande hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta tillfället, exempelvis om det visar sig, att en anordnad sakkunnigutredning icke till dess hinner fullbordas. Som senare (10 kap. 5 punkten 3 stycket) nämnes, må un- der vissa omständigheter huvudförhandling företagas, oaktat det vid dess bör- jan visat sig, att målet icke därvid kan slutligen handläggas. Kan det i förväg utrönas, att sådana omständigheter komma att föreligga, är det icke lämpligt att alltid inställa förhandlingen, så snart hinder mot målets slutliga handlägg- ning, på sätt nu förutsättes, förut yppat sig, utan det bör i sådant fall över- lämnas åt rätten att avgöra, om så bör ske.
Processkommissionen har ansett det lämpligen kunna anstå till lagtextens utformande att giva närmare regler angående möjligheten att utvidga ett en gång genom stämning anhängiggjort åtal. Här skall endast uttalas, att det
med hänsyn till stämningens uppgift irättegången bör gälla såsom huvud- grundsats, att åtalet, sedan stämningen delgivits den tilltalade, icke skall kunna utvidgas, utan att ny stämning meddelas och delgives den tilltalade.
De närmare bestämmelser, som erfordras angående förening av mål, hava Förening ansetts i det väsentliga kunna sparas till lagtextens utarbetande. av mal
I ett hänseende har dock ett uttalande ansetts böra redan nu göras. Det gäl- ler det fall, att någon skall åtalas för flera brott. Frågan huruvida gemensam handläggning av åtalen skall äga rum kompliceras därav att brotten kunna vara begångna inom olika domstolars domvärjo och sålunda målen enligt hu- vudregeln angående laga domstol skulle behandlas av olika domstolar.
För närvarande lära i allmänhet, när någon skall åtalas för flera brott, som höra under samma domstol, åtalen behandlas i ett sammanhang. Hava brotten förövats under olika domstolars domvärjo, måste i förevarande hänseende skil- jas mellan det fall, att någon hålles häktad, och då så icke är förhållandet. I förra fallet — och detta är av mycket stor praktisk betydelse —— kan enligt en på senaste tid genomförd lagändring gemensam handläggning vid en domstol äga rum. Lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörigheti fråga om upptagande av vissa brottmål stadgar nämligen, att om någon är vid allmän underrätt tilltalad för brott och hålles häktad i målet, skall vid den rätt upp- tagas jämväl talan, som mot den tilltalade föres på grund av brott, begånget inom annan allmän un—derrätts domvärjo, såvitt det kan ske utan men för utred- ningens fullständighet och det eljest med hänsyn till kostnader och andra om- ? ständigheter finnes lämpligt. Är däremot icke fråga om häktad person, finnes icke någon behörighet för en domstol, inom vars domvärjo ett av brotten timat, att till behandling upptaga jämväl de övriga brotten. De särskilda domstolarna hava, på föranledande av vederbörande åklagare, att i tur och ordning företaga rannsakning, envar i fråga om det inom 'dess domvärjo begångna brottet, samt att pröva huruvida den tilltalade är saker till detta brott eller ej. Först vid den domstol, där den sista rannsakningen företages, sker det slutliga avgörandet. Undantag från detta s. k. förvisningsförfarande äger rum allenast för det fall, att samtliga brotten äro ringa, varmed då avsetts, att de icke kunna förskylla högre straff än böter, och icke till varandra stå i 'det sammanhang, att de enligt strafflagen äro att anse som fortsatt brott. Då förvisning icke skall ske, upp- tages och avdömes målet av varje domstol såsom ett självständigt helt.
Det är tydligt, att gemensam handläggning i sådana fall, då en person be- gått flera brott, medför betydande fördelar. Dessa göra sig uppenbarligen framför allt gällande, i den mån brottsligheten är att bedöma såsom ett helt och enligt strafflagens bestämmelser ett gemensamt straff skall utmätas för de brottsliga handlingarna, såsom fallet för närvarande är hos oss, när de särskilda handlingarna äro att anse såsom fortsättning av samma brott el- ler när någon på en gång lagföres för flera stölder, även om sammanhanget ej är sådant, att fortsatt brott i egentlig mening föreligger. Men jämväl då de brottsliga gärningarna icke skola bedömas på detta sätt, är gemensam
Måls av- visande på grund av brist i process- förutsätt- ningarna.
handläggning önskvärd. En klarare uppfattning vinnes av den brottsliges per- sonlighet och över huvud de omständigheter, som inverka på målets bedöman— de ur subjektiv synpunkt. Förfarandet blir enklare och snabbare samt ofta även billigare. Anmärkas kan i detta sammanhang att enligt strafflags— kommissionens förslag till strafflag (1923, allmänna delen) ett gemensamt straff alltid skall ådömas vid sammanträffande av brott, sålunda även i de fall, där för närvarande domstolen med tillämpning av föreskrifterna i 4 kap. 2 % strafflagen har att utsätta särskilda straff.
Dessa skäl för gemensam behandling av åtal för flera brott gälla även för det fall, att brotten äro begångna inom olika domstolars domvärjo. Att förvis- ningsförfarandet icke är ägnat att befordra snabbhet och billighet ligger i öppen dag. Det kan väl icke bestridas, att för nu avsedda fall gemensam handlägg- ning jämte ett strängt tillämpande av muntlighets- och omedelbarhetsprinciper- na emellanåt kunna medföra olägenheter, särskilt för vittnen och målsägan-de, vilka äro avlägset boende från den tingsstad; där åtalet skall utföras. Process- kommissionen har emellertid för åtskilliga fall berett möjlighet till bevisnings upptagande vid annan domstol än den, där huvudförhandlingen skall äga rum. Dessa bestämmelser böra lämpligen i vidsträckt omfattning komma till använ— dande för nu avsedda fall. Och härigenom lära de omförmälda olägenheterna ofta bliva i 'det väsentliga avhjälpta, om ock i stället muntlighetsprincipen kom- mer att lida ett visst intrång.-
Med hänsyn till de avsevärda fördelar, som gemensam handläggning av åtal mot samma person för flera brott medför och de möjligheter processkommis- sionens förslag erbjuder att undgå de olägenheter, som av en sådan gemensam handläggning kunna följai det fall, att brotten äro begångna under olika dom— stolars domvärjo, har processkommissionen ansett sig böra, med någon utvidg- ning av den i 1924 års lag antagna grundsatsen, uppställa den allmänna re- geln, att gemensam handläggning av åtal för flera brott emot samma person skall, även om brotten äro begångna inom skilda domkretsar, äga rum, såvida det kan ske utan avsevärd olägenhet. Enligt vad som i 1 kap. uttalats bör, när brotten äro begångna inom olika domstolars domvärjo, envar av domstolarna vara behörig behandla åtalen. Detta förutsätter en nära samverkan mellan "de olika åklagare, inom vilkas distrikt brotten blivit begångna. Beaktas böra därvid självfallet de berättigade intressen, som må förefinnas för talans an— hängiggörande vid den ena eller den andra domstolen. Äklagarnas plikt till samverkan bör uttryckligen fastslås. Vid uppkommande meningsskiljak— tighet mellan åklagarna, vid vilken domstol det gemensamma åtalet bör äga rum, torde en föreskrift, att frågan av dem hänskjutes till överordnad åkla- gares avgörande, vara på sin plats. Härigenom vinnes trygghet för att det gemensamma åtalet kommer att utföras vid den lämpligaste domstolen.
Såväl i straffprocessen som i civilprocessen gäller "det, att vissa formella förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett mål, som anhängiggjorts vid domstol skall av denna kunna upptagas till prövning. Då frågan om process- förutsättningarna spelar den största rollen inom civilprocessen, har process-
l l
kommissionen upptagit detta ämne till närmare behandling i avdelningen om rättegången i tvistemål, 6 kap. I fråga om brottmålen har kommissionen an- sett sig kunna i huvudsak hänvisa till de sålunda beträffande tvistemålen upp- ställda grundsatserna. En viktig skillnad måste dock göras. I civilprocessen, där dispositionsprincipen har stort utrymme, har det i åtskilliga fall ansetts böra få bero på invändning av part, om avseende skall fästas å brist i proeessförutsättningarna'. Även om i brottmålen i något fall invändning bör fordras för upptagande av dylik fråga, bör detta dock uppenbarligen icke gälla i samma utsträckning som i tvistemålen.
Sammanfattning.
1.
Skall allmän åklagare väcka åtal, har han att utfärda skriftlig stämning å den han vill åtala att inför rätten svara å åtalet.
Stämningen skall innehålla uppgift om den brottsliga gärningen, med angi- vande såvitt möjligt av tid och ort för dess förövande samt övriga omständig- heter, som erfordras för att känneteckna densamma, ävensom gärningens rätts- liga beteckning och det eller de lagrum, som åberopas.
I stämningen skola även angivas de bevismedel åklagaren ämnar åberopa och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Åberopas skrift- lig handling, skall sådan handling fogas vid stämningen.
Stämningen ingives till rätten, och skall samtidigt därmed eller omedelbart därefter utskrift av protokoll eller anteckningar rörande den förberedande un- dersökningen i målet tillställas rätten.
2. ' Finner rätten det vara uppenbart, att åtalet på grund av omständighet, som rätten oberoende av invändning skall iakttaga, icke kan upptagas till prövning, skall stämningen av rätten avvisas.
3.
Möter ej hinder, som avses i 2 punkten, skall rätten låta stämningen delgivas den tilltalade med föreläggande för honom att inom viss tid muntligen eller skriftligen hos rättens kansli uppgiva de bevismedel han vill använda i rätte- gången och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel, ävensom in- giva skriftlig handling, som han åberopar.
Uppgiften skall därefter delgivas åklagaren.
4.
Föreligger sådant fall, att bevisning må upptagas utom huvudförhandlingen för att begagnas vid denna, och vill part, att bevisning skall sålunda upptagas, skall framställning därom göras hos rätten, som beslutar i frågan. Finner rät- ten självmant, att bevisning skall upptagas utom huvudförh-andlingen, skall rät— ten föranstalta därom.
5
Rätten har att utsätta tid för huvudförhandlingen. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen äga rum inom viss i lagen bestämd kort tid efter det stäm— ningen inkommit till rätten, såvida ej åtgärd, som enligt 4 punkten skall för'e- tagas, eller annan särskild omständighet gör längre uppskov erforderligt. Beträffande övriga mål skall gälla, att, om förhandlingen på grund av anhop- ning av mål måste utsättas senare än inom viss i lagen bestämd tid efter det stämningen inkommit, rätten skall göra anmälan därom till hovrätten., som har att ofördröjligen undersöka anledningen därtill och, om domstolens arbetsbelans nödvändiggör, att extra arbetskrafter anlitas, vidtaga åtgärder för dessas an— skaffande.
6.
Till huvudförhandlingen skall rätten kalla åklagaren, 'den tilltalade, försva- raren, om sådan finnes, målsäganden, om hans närvaro erfordras, vittnen och sakkunniga. Är den tilltalade häktad, skall föranstaltande göras om hans in— ställande. Finnes anledning antaga, att tilltalad, som är på fri fot, ej skall inställa sig vid huvudförhandling, må rätten förordna om hans hämtande till densamma. Anser rätten i mål, vari tilltalad må svara genom befull'mc'iktigad försvarare, att den tilltalades personliga närvaro erfordras, skall rätten förordna "därom.
7. Vill part, utöver de bevismedel, som han redan uppgivit, åberopa ytterligare bevismedel, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om så- dant bevis och om vad därmed skall styrkas. Är det tid att genom rätten in- kalla någon, vars höra-nde sålunda påkallats, skall sådan kallelse ske. Eljest ankommer det på parten att själv taga honom med sig till rätten.
8.
Finner någon, som kallats att infinna sig vid huvudförhandlingen, att han ej kan hörsamma kallelsen, skall anmälan därom omedelbart göras hos rätten. Prövar rätten, att han har giltigt förfall, och att hans utevaro kommer att ut- göra hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfäl- let, skall rätten inställa huvudförhandlingen och bestämma annan dag därför, såvida icke anledning finnes, att huvudförhandlingen på grund av medgivandet i 10 kap. 5 punkten 3 stycket trots hindret bör företagas. Detsamma skall gäl- la, om rätten finner annat liknande hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfället. !
9.
Sedan stämning delgivits den tilltalade, må åtalet i regel icke utan ny stäm— ning utvidgas. 10.
Om någon skall tilltalas för flera brott, skola målen, även om brotten äro begångna inom olika domstolars domvärjo, behandlas i ett sammanhang, om det kan ske utan avsevärd olägenhet.
Vid lagtextens utarbetande skola upptagas närmare bestämmelser i övrigt angående förening av mål.
11.
I fråga om måls avvisande skola de beträffande tvistemål givna reglerna i huvudsak äga motsvarande tillämpning; dock skall upptagande av avvisnings- fråga icke i samma utsträckning som där vara beroende av invändning.
9 KAPITLET.
_" Väckande av enskilt åtal och huvudförhandlingens för- beredande i mål, i vilka sådant åtal föres.
I närmast föregående kapitel har framhållits, hurusom en väsentlig olikhet måste komma att råda mellan förfarandet i de mål, i vilka allmänt åtal föres, och i de mål, i Vilka enskilt åtal föres, och hurusom denna olikhet måste bliva särskilt framträdande å förberedelsestadieti rättegången, där det allmänna åta— let städse skall föregås av en av offentlig myndighet åvägabragt förberedande undersökning och alltså kan räkna med det utredningsresultat, som denna med— fört. I de mål, i vilka enskilt åtal föres, försiggår åter ingen dylik förberedan— de undersökning, utan det är överlämnat åt den enskilde målsäganden att ge- nom egen verksamhet söka åvägabringa erforderlig förberedelse i målet. Måls- ägandens ställning är därutinnan väsentligen densamma som kärandens i ett tvistemål. På grund härav är det helt naturligt, att, såsom är det vanliga i främmande lagstiftningar, förfarandet i dessa mål mycket nära ansluter sig till processen i tvistemålen. Detta visar sigi synnerhet å. förberedelsestadiet i rättegången.
Det föreliggande förslaget vilar i huvudsak på samma uppfattningssätt om målsägandemålens natur, om ock målens karaktär av brottmål på åtskilliga punkter särskilt beträffande svarandens ställning måste göra sig gällande.
Redan i fråga om formen för det enskilda åtalets väckande framträder olik- heten gentemot det allmänna åtalet. Här kan icke ifrågasättas, att målsägan- den själv utfärdar stämning å den han vill åtala, utan sättet för åtalets inle- dande mäste bliva detsamma som för käromåls väckande i tvistemål. I enlig- het med de grunder, som gälla för dessa., har målsäganden alltså att hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning å den han vill åtala.
I fråga om ansökans innehåll är det naturligen önskvärt, att stämningsan- sökningen uppfyller samma fordringar, som uppställts på den stämning åkla— gare har att utfärda, då han anställer åtal. Det är dock icke billigt att på en- skild mälsägande ställa sådant anspråk, att stämningsansökan icke kan godta— gas, om dessa fordringar ej äro uppfyllda. Såsom i avseende å tvistemål före- slås, böra därför, jämte det vissa fordringar uppställas, som äro att anse såsom nödvändiga för att ansökningen skall anses tjänlig att ligga till grund för en
Inledning.
Ätalets väckande.
Avhjälpan- de av bristi stämnings— ansök- ningen.
Avvisande av stäm- nin s- ansö an.
Stäm- ningens ut— färdande.
Målets för— beredande behandling och ända- målet med denna;
rättegång, tillika givas vissa närmare anvisningar om vad en stämningsansökan dessutom bör innehålla.
Såsom nödvändigt villkor för ansökningens upptagande har uppställts, att stämningen skall innehålla tydlig beteckning av den målsäganden vill åtala med angivande av den brottsliga gärning, för vilken straff yrkas.
Enligt anvisningarna bör stämningsansökningen innehålla uppgift om tid och ort för den brottsliga gärningens förövande samt övriga omständigheter, som erfordras för att känneteckna densamma, ävensom gärningens rättsliga. beteckning och det eller de lagrum, som åberopas.
I allmänhet bör det krävas, att målsäganden redan i stämningsansökningen angiver jämväl de bevismedel, som han ämnar åberopa, och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Han bör ock bifoga skriftligt bevis, som han åberopar.
Har målsäganden vidtalat ombud att företräda sig i målet, är det lämpligt, att uppgift å ombudet intages i ansökningen.
Enär målsägandens befogenhet att åtala i vissa fall är beroende av att all- män åklagare beslutat ej åtala, måste målsäganden i dessa fall visa, att sådant beslut givits. Detta bör han visa redan då stämningsansökningen framställes.
På sätt vid behandling av tvistemålen närmare motiveras, bör rätten icke, därest stämningsansökan icke motsvarar vad här förut sagts, omedelbart avvisa ansökningen utan genom erinran till målsäganden söka föranstalta, att bristerna avhjälpas. Varder sådan erinran ej efterkommen, bör stämningsan— sökningen likväl ej avvisas, med mindre den är behäftad med sådant förut an- givet fel, att den må anses helt otjänlig såsom grundval för rättegång, eller, när målsägandens rätt att åtala är beroende av att allmän åklagare beslutat ej åtala, det ej visas att sådant beslut givits.
Den i avseende å allmänt åtal upptagna regeln, att rätten skall avvisa stäm- ning, om det finnes att målet på grund av omständighet, som rätten ex officio har att beakta, icke kan upptagas till saklig prövning, måste tillämpas även vid stämningsansökan av målsägande. Meddelande om' avvisande bör sändas målsäganden. '
Finner rätten stämningsansökningen icke böra av rätten självmant avvisas, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att vid rätten svara å åtalet. I samband därmed har rätten att lämna föreskrifter rörande målets förberedande behandling. Dessa föreskrifter meddelas parterna vid stämningens delgivning, på sätt nedan i sammanhang med reglerna om målets förberedande omförmäles.
I ifrågavarande mål har den förberedande behandlingen väsentligen samma uppgifter som i tvistemålen, om ock skiljaktigheter i vissa avseenden före- ligga. Under hänvisning till vad i denna fråga anföres om tvistemålen anser sig processkommissionen därför här böra huvudsakligen begränsa sig till ett framhävande av olikheterna.
Liksom i tvistemålen har den förberedande behandlingen främst till ända-
mål, att målet må så beredas, att det må kunna i ett sammanhang slutbehand- las. Detta ändamål fylles här på väsentligen samma sätt som i tvistemålen. För nämnda syftes ernående skall sålunda målsäganden, i den mån hans uppgif- ter angående grunderna för hans talan icke äro fullständiga, tillhållas att när- mare angiva dessa. Den tilltalade skall vidare uppmanas att förklara sig över målsägandens påstående och att. angiva de omständigheter han å sin sida vill göra gällande. I den mån det icke skett vid stämningsansökningens ingivande, skola bägge parterna uppgiva de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevismedel ävensom ingiva av dem åberopade skriftliga. handlingar.
En förberedande behandling i nu nämnt syfte blir emellertid i tvistemålen ofta onödig av anledning, som icke i samma grad föreligger i ifrågavarande mål. I tvistemålen är ett av den förberedande behandlingens praktiskt vikti— gaste ändamål att skilja de tvistiga målen från de icke tvistiga och befordra dessa senare till ett skyndsamt avgörande. Detta särskiljande sker på olika sätt. Dels kan det försiggå så, att parterna förlikas och rättegången därige- nom blir onödig. Dels kan det ske så, att svaranden omedelbart medgiver käromålet och dom meddelas på grund därav. Och dels slutligen kan det äga rum genom målets avgörande genom tredskodom på grund av endera partens utevaro.
Av dessa olika sätt att genom åtgärd under förberedelsen undgå huvud- förhandling kan det förstnämnda komma till tillämpning också i förevarande mål. Rätten bör därför, när så finnes lämpligt, under förberedelsen söka åstad- komma förlikning mellan parterna. Däremot finnes här icke någon motsvarig— het till det civilprocessuella avgörandet omedelbart på grund av den tilltalades blotta medgivande av åtalet eller till det civilprocessuella tredskoförfarandet, även om, på sätt senare föreslås, ett avgörande i parts utevaro i visst fall kan förekomma.
Beträffande formen för den förberedande behandlingen böra reglerna för Formen för tvistemålen Vinna tillämpning. De för dessa anförda grunderna äro tillfullo bden är" __ _ " ere ande gällande ocksa har. behand- När rätten i samband med stämningens utfärdande meddelar föreskrifter om ””ge”- förberedelsen, bör den alltså förelägga den tilltalade antingen att å viss dag tillstädeskomma inför rätten till muntlig förhandling eller, där sådant med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att inom viss tid av- giva skriftligt genmäle. Den tilltalade erhåller kännedom härom genom stäm- ningens delgivning med honom. Bestämmes sammanträde för muntlig förhand- ling, erhäller målsäganden särskild kallelse till detta.
Enligt de i 2 och 3 kap. upptagna reglerna är parternas personliga instäl- Muntlig för- lelse vid sammanträde för muntlig förhandling icke ovillkorligen nödvändig. I beredda?" överensstämmelse med civilprocessuella regler skola de äga föra talan genom ombud. Rätten skall dock äga ålägga part att personligen inställa sig, om det för utredningen finnes erforderligt.
Shri tlig förbcridelse.
För att ett utsatt sammanträde för muntlig förhandling skall kunna medföra åsyftat gagn för målets förberedande, är det emellertid nödvändigt, att par- terna icke helt utebliva därifrån. Bådas inställelse, personligen eller- genom ombud, är i regel oumbärlig, för att förberedelsens ändamål skall kunna nås. Verksamma medel måste därför stå rätten till förfogande för förhindrande av att den ena eller den andra parten genom sin utevaro kan göra förberedelsen om intet. I detta hänseende föranleder, som redan antytts, dessa måls karaktär av brottmål en i viss mån annan reglering än i tvistemålen.
Uteblir part och finns det anledning antaga, att utevaron beror av giltig anledning, kan den icke föranleda annat än uppskov med sammanträdet. Kan giltig anledning till utevaron icke antagas, är läget ett annat.
Om båda parterna sålunda utebliva, bör målet avskrivas. Om målsäganden uteblir, men den tilltalade är tillstädes, bör den tilltalade äga yrka, att måls- ägandens talan förklaras förfallen. Den bör då icke kunna ånyo göras gäl- lande, Såvida icke målsäganden Visar giltig anledning till sin utevaro, i vilket fall det i 17 kap. 8 punkten nämnda särskilda rättsmedlet kan begagnas, eller resning i målet blir beviljad. Det måste betraktas som en fullt berättigad be— gäran från den tilltalades sida att icke nödgas stå under ett målsägandens åtal, däri denne icke behörigen iakttar vad på honom ankommer för målets skynd— samma utredning. Föredrager den tilltalade att icke framställa sådant yrkande, som nyss nämndes, bör målet avskrivas. Om den tilltalade uteblir, må han kunna hämtas till rätten. Med uteblivande bör i nu nämnda hänseende likställas parts underlåtenhet att på kallelse personligen inställa sig för rätten.
Liksom i tvistemålen bör sammanträde för muntlig förhandling kunna upp- skjutas till ett senare tillfälle, om rätten finner det erforderligt. Det är dock städse av vikt, att dylikt uppskov icke sker på längre tid än som oundgängligen påkallas av anledningen till uppskovet. Vid ett nytt sammanträde böra sam— ma regler som nyss nämnts tillämpas vid parts utevaro.
Ett utmärkande drag för det förberedande förfarandet i tvistemålen sådant detta ordnats i föreliggande förslag är möjligheten för rätten att under för— farandets förlopp anlita den muntliga eller den skriftliga förberedelseformen, allteftersomrätten finner den ena eller den andra formen bäst lämpad att be— fordra förfarandets ändamål. Samma befogenhet bör lämnas rätten också i ifrågavarande mål. Om rätten vid sammanträde för muntlig förhandling fin— ner förberedelsen lämpligen böra fortsättas medelst skriftväxling mellan par— terna, bör rätten alltså förordna därom.
I de fall, då rätten från början valt den skriftliga förberedelsen genom att, som förut nämnts, vid stämningens delgivning förelägga den tilltalade att av— giva skriftligt genmäle, kan rätten, om ytterligare åtgärder för målets förbere- dande visa sig erforderliga, infordra ytterligare skrifter från parterna i den mån det finnes erforderligt, varvid rätten har att tillse, att parterna i sina skriftliga inlagor lämna alla de uppgifter, som de enligt vad förut sagts skola meddela för målets behöriga förberedande. Härför bör rätten liksom i
tvistemålen äga att vid infordrande av skrift från part giva honom erforderliga anvisningar rörande de hänseenden, i vilka han bör yttra sig.
Finner rätten efter skriftväxling, att förberedelsen lämpligen fortsättes ge- nom muntlig förhandling, har rätten att förordna därom. Sådant förordnande torde i främsta rummet böra användas, då part, som anmodats att skriftligen yttra sig, underlåter att på ett tillräckligt verksamt sätt medverka till målets förberedande.
Som förut nämnts, är det civilprocessuella tre'dskoförfarandet icke tillämp- ligt å dessa mål. Emellertid bör möjlighet beredas att under vissa omständig- heter avgöra målet under den förberedande behandlingen.
Vid sammanträde för muntlig förhandling kan målet under vissa omständig- heter vara i det läget, att det lätteligen kan omedelbart prövas, och ett uppskov därmed till en särskilt utsatt huvudförhandling skulle vara uppenbart onödigt. I dessa fall bör rätten äga genast upptaga målet till huvudförhandling och avgöra det.
Det ena av de fall, då detta bör ske, föreligger, när bägge parterna äro ense om, att målet må genast upptagas till huvudsaklig prövning, och de till sam- manträdet medtagit all den bevisning de vilja förebringa. I sådana fall finnes icke anledning att framtvinga ännu en behandling av målet.
Även när parterna icke äro ense om målets omedelbara avgörande, torde rätten likväl böra äga att pröva det, om de omständigheter, som målsäganden åberopar till grund för sin talan, enligt lag uppenbarligen icke kunna grunda denna talan. Målets hänskjutande till en senare huvudförhandling är under så— dana förhållanden onödigt och skulle ofta innebära allenast en uppmuntran åt den illojala processlystnaden.
Måls före- tagande till avgörande vid o'r— bere ande förhand- ling.
I 8 kap. 4—11 punkterna hava beträffande mål, i vilka allmänt åtal föres, Hänvisning behandlats åtskilliga till huvudförhandlingens förberedande hörande ämnen rörande vilka samma regler böra gälla också för de mål, i vilka enskilt åtal föres. Här erfordras därför i dessa ämnen endast en hänvisning till berörda regler.
Sammanfattning.
1.
Vill målsägande vid lagmansrätt väcka åtal, skall han hos rätten göra skrift- lig ansökan om stämning å de-n han vill åtala med angivande av den brottsliga gärning, för vilken straff grkas.
Stämningsansökan bör innehålla uppgift om tid och ort för den brottsliga gärningens förövande samt övriga omständigheter, som erfordras för att känne- teckna densamma, ävensom gärningens rättsliga beteckning och det eller de lagrum, som åberopas.
I stämningsansökan böra även angivas de bevismedel målsäganden ämnar åberopa och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Åberopas
i regler
» om allmänt
åtal.
skriftlig handling, bör den. fogas vid stämningsansökningen.
Har målsäganden vidtalat ombud att företräda sig i målet, bör uppgift å om» budet intagas i ansökningen.
Är målsägandens rätt till åtal beroe-nde av att allmän åklagare beslutat ej åtala, skall målsäganden visa, att sådant beslut givits.
2. Därest stämningsansökan ej motsvarar vad i 1 punkten sägs, skall rätten ge- nom erinran till målsäganden eller hans ombud söka föranstalta, att bristerna! avhjälpas.
3.
Efterkommes ej erinran, som omförmäles i 2 punkten, och innehåller ej ansök- ningen tydlig beteckning av den tilltalade samt yrkande om. ansvar för viss, brottslig gärning eller visas ej, därest målsägandens rätt till åtal är beroende av att allmän åklagare beslutat ej åtala, att sådant beslut givits, skall ansök- ningen avvisas. Annan bristfällighet må ej utgöra hinder för ansökningens upptagande.
4.
Finner rätten det vara uppenbart, att målsägandens talan på grund av om- ständighet, som rätten oberoende av invändning skall iakttaga, icke kan upp- tagas till prövning, skall stämningsansökninge—n av rätten avvisas.
5.
Upptages stämningsansökan, skall rätten utfärda stämning å 'den till- talade att vid rätten svara å åtalet, varvid rätten jämväl har att meddela före- skrifter rörande målets förberedande behandling.
6'.
Under målets förberedande behandling skall målet så beredas, att det må kun- na vid huvudförhandlingen i ett sammanhang slutbehandlas.
I den mån målsägandens uppgifter angående grunderna för hans talan icke äro fullständiga, skall han sålunda tillhållas att närmare angiva dessa. Den tilltalade skall uppmanas att förklara sig över målsägandens talan och att an- giva de omständigheter han å sin sida vill göra gällande. I 'den mån detta icke redan skett, skola bägge parterna uppgiva de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevismedel ävensom ingiva av dem .åberopade skriftliga handlingar.
Rätten bör, när så finnes lämpligt, söka åstadkomma förlikning mellan par— terna.
7.
Rätten skall låta stämningen delgivas den tilltalade med föreläggande för honom antingen att å viss dag tillstädeskomma inför rätten till förberedande muntlig förhandling eller, där sådant med hänsyn till målets beskaffenhet fin-
nes ändamålsenligare, att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Till sammanträde för muntlig förhandling skall målsäganden erhålla särskild kallelse. Till sådant sammanträde äger rätten ålägga part att inställa sig per- sonligen, om det finnes erforderligt, för att förberedelsens syfte skall nås.
8.
Utebliva båda parterna vid förberedande muntlig förhandling, skall målet ' avskrivas.
Om målsägande vid sådant sammanträde uteblir eller underlåter att på kal— lelse inställa sig personligen, skall hans talan, såvida den tilltalade det yrkar, hava förfallit och ej kunna annorledes än genom särskilt rättsmedel ånyo uppta— gas. Framställes ej sådant yrkande, avskrives målet.
Därest den tilltalade uteblir eller underlåter att på kallelse inställa sig per- sonligen, må han hämtas till rätten.
Finnes anledning antaga, att parts utevaro berott på giltigt förfall, skall på- följd, som eljest är stadgad för utevaro, icke inträda utan målet uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
9.
Sammanträde för förberedande muntlig förhandling må uppskjutas till ett senare tillfälle,, om rätten finner det erforderligt. Dylikt uppskov får icke ske på längre tid än som oundgängligen påkallas av anledningen till uppskovet.
Om rätten vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling finner förberedelsen lämpligen böra fortsättas medelst skriftväxling mellan parterna.,
i äger rätten förordna därom.
10.
Har rätten förelagt den tilltalade att avgiva skriftligt genmäle, äger rätten, sedan dylikt genmäle inkommit, infordra ytterligare skrifter från parterna i den mån det finnes erforderligt. _
Har skriftväxling ägt rum, må rätten, om så finnes erforderligt, förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom muntlig förhandling.
11.
Rätten må vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling upptaga målet till avgörande, om bägge parterna äro ense därom och de till sammanträ- det medtagit all den bevisning de vilja förebringa.
Finner rätten vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling uppen- bart, att åtalet icke är lagligen grundat, må målet, även om parterna icke enas därom, omedelbart företagas till avgörande.
12. Vad i 8 kap. -i—11 punkterna är stadgat med avseende "å mål, i vilka all— mänt åtal föres, skall äga motsvarande tillämpning i avseende å mål, i vilka enskilt åtal föres.
10 K A P I T L E T. Huvudförhandlin gen.
Inledning. Huvudförhandlingen, rättegångens viktigaste del, av vars förlopp målets ut— gång är beroende, måste till sin gestaltning i alla väsentliga avseenden vinna sin prägel av de allmänna grunderna för rättegångsförfarandets anordnande.
Muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna äro avgörande för rättegångens yttre förlopp och för det material, varpå målet skall prövas. Och den acku- satoriska formen för förhandlingen bestämmer fördelningen mellan domstol och parter av den processuella verksamheten under förhandlingen. Erkännandet av dessa allmänna grunder för rättegången varken behöver eller bör medföra, att denna anordnas med en schematisk och på varje punkt strängt konsekvent till- lämpning av dessa principer. När viktiga praktiska hänsyn eller andra tungt vägande skäl anses böra föranleda jämkningar, får icke ett fasthållande av dessa principer hindra rättegångens ordnande på det för vårt lands och vårt folks särskilda förhållanden bäst lämpade sättet. Övervägandet av huru hu- vudförhandlingen bör inrättas måste sålunda ske under noggrant aktgivande härpå. »
Liksom i fråga om förberedelsen ämnets behandling ansetts böra. ske sär- skilt för de mål, i vilka allmänt åtal föres, och de mål, i vilka enskilt åtal fö- res, bör motsvarande uppdelning av framställningen göras också här.
Mål, i vilka allmänt åtal föres.
Parternas Innan behandlingen kan gå in på huvudförhandlingens gestaltning, måste inställelse" uppmärksamheten riktas på de förutsättningar, som måste vara för handen för att en huvudförhandling, som blivit bestämd, över huvud skall kunna komma till stånd. Dessa förutsättningar hänföra sig i främstarummet till den vik- tiga frågan om nödvändigheten av parternas närvaro.
För genomförandet av en muntlig förhandling, ordnad i ackusatoriska för- mer, synes en av de betydelsefullaste fordringarna gå ut på att parterna äro närvarande. När materialet i rättegången huvudsakligen skall införas av par- terna, och envar av dem bör få kännedom om vad motparten förebringar, kan detta uppenbarligen i en muntlig rättegång tillfullo uppnås endast under förut- sättning att parterna äro närvarande vid den muntliga förhandlingen. Uteblir någondera av dem, kan målet visserligen prövas på grund av det material, som förebringas av den närvarande parten, men detta material kan givetvis icke väntas vara tillräckligt uttömmande och allsidigt, för att icke prövningen skall kunna befaras leda till ett materiellt mindre tillfredsställande resultat. Kravet på sanningens uppdagande i målet måste emellertid strängt upprätthållas. För prövningen av ett mål är därför parternas närvaro en viktig förutsättning. Därigenom får vardera parten tillfälle att yttra sig om vad av motparten an- föres eller förebringas. Från den tilltalades sida vinnes därmed också garan-
ti för att han icke dömes på andra grunder än dem om vilka han själv fått kännedom och haft tillfälle yttra sig. För fastställandet av den tilltalades identitet är dennes närvaro likaledes ofta oundgänglig.
I nutida straffprocessordningar kräves i regel, att parterna äro närvarande vid huvudförhandlingen i målet. I fråga om åklagaren kan detta krav upp- rätthållas utan inskränkning. Honom åligger det som ämbetsplikt att in— ställa sig vid behandlingen av de mål, i vilka han skall föra det allmännas talan. Kan han icke inställa sig, bör en annan åklagare förordnas i hans ställe.
I 3 kap. har behandlats frågan huruvida och i vilka fall må krävas person- lig inställelse av den tilltalade eller han må svara genom befullmäktigad för- svarare. Här bör övervägas påföljden därav att tilltalad helt uteblir eller un- derlåter att inställa sig personligen, då sådan inställelse antingen på grund av brottets beskaffenhet eller rättens beslut skall äga rum.
Enligt den tyska rätten kan i regel domstolen i varje mål, som hör till Amtsrichter eller Schöffengericht, på den tilltalades begäran medgiva honom befrielse från inställelse. Förutsättning för sådant medgivande är, att han förut under förundersökningen blivit av domstol förhörd i målet eller att han av en särskild domare blir hörd över åtalet.
Den vanligaste anordningen är, att i vissa mindre mål, kring vilka gränser- na bestämmas på något olika sätt, handläggningen äger rum trots den tillta— lades utevaro, och dom likaledes meddelas, mot vilken dock den uteblivne un- der vissa förutsättningar äger befogenhet till ett särskilt rättsmedel för målets förnyade upptagande vid samma rätt.
Den tyska lagen innehåller ett dylikt stadgande, och de norska och danska straffprocessordningarna medgiva ett anmärkningsvärt vidsträckt bruk av det— ta förfarande.
Enligt norsk rätt kan en förhandling i den tilltalades frånvaro alltid före- tagas, om det finnes otvivelaktigt, att den kommer att leda till frikännande, och en frikännande dom kan i hans frånvaro alltid meddelas. För övrigt kan. förhandling i den tilltalades frånvaro äga rum inför lagmannsret, när icke strängare straff än fängelse i ett år kan följa, samt inför meddomsret i varje fall. Förutsättningarna äro dock, att domstolen icke finner den tilltalades när- varo nödvändig för sakens utredning samt den tilltalade har medgivit målets handläggning och prövning i denna form eller grund icke föreligger att an- taga, att den tilltalade har laga förfall. Målet prövas då på det material, som förebringas. Beträffande förseelser föreskriver lagen, att den tilltalades ute- varo utan förfall kan betraktas som ett erkännande, om intet föreligger, som talar däremot. Har lagmannsret i den tilltalades utevaro upptagit målet utan hans samtycke och därvid dömt honom, äger han begära målets återupptagande vid samma domstol, om han gör sannolikt. att han haft laga förfall, eller att han icke i tid fått del av stämningen. Har meddomsret åter dömt, står en- dast det vanliga rättsmedlet mot domen den tilltalade till buds. I båda fallen
Åklagaren.
Den till- talade. Utländsk rätt.
S vcnsk gäl— lande rätt.
Nya lag- beredningen.
Processkom- 'mzsswnen.
räknas den tid, inom vilken rättsmedlet må brukas, från det domen blivit del- given den uteblivne svaranden.
I dansk rätt kan domstolen handlägga och avgöra jurymål i den tilltalades frånvaro, om rätten icke finner hans närvaro nödvändig samt han håller sig undan eller antingen högre straff än fängelse icke synes komma i fråga och den tilltala-de medgivit målets behandling på detta sätt, eller förhandlingen väntas otvivelaktigt leda till frikännande, i vilket fall förhandlingen blir ogiltig, om juryn mot förväntan skulle fälla den tilltalade. I övriga mål går den danska rätten så långt, att den alltid tillåter handläggning och avgörande i den tilltala- des frånvaro. Och när icke högre straff än böter synes ifrågakomma, kan dom— stolen betrakta frånvaron som erkännande, när omständigheterna icke tala där- emot. Frånsett de förstnämnda fallen äger utebliven svarande, som blivit dömd, att begära målets återupptagande, såvida icke vanligt rättsmedel står ho- nom till buds.
I de finska lagförslagen har grundsatsen om nödvändigheten av svarandens närvaro vid förhandlingen upprätthållits vida strängare än i norsk och dansk rätt. I de äldre förslagen har endast i fråga om de lindrigaste brotten medgi- vits, att målet skulle få handläggas utan hinder av den tilltalades utevaro. Och enligt förslagen av 1923 och 1925 skulle detta icke kunna ske annat än i vissa särskilt angivna fall.
I den svenska rätten har efter 1734 års lag med vissa undantag gällt den regeln, att svaranden i brottmål måste hava kommit tillstädes för att rätten skulle kunna avdöma den mot honom riktade brottmålstalan. Det hos oss rådande uppskovsväsendet har emellertid medfört, att, när den till- talade icke varit häktad, det varit nödvändigt lämna rätten befogenhet att även i svarandens frånvaro handlägga och avgöra målet, men den fordran har dock även därvid upprätthållits, att svaranden någon gång blivit av domstolen hörd i målet.
Nya lagberedningens förslag i förevarande hänseende anknöt mycket nära till den gällande rätten. Som allmän grundsats uppställdes, att, om i brott- mål, där straffarbete kunde följa, svaranden personligen och i övriga brottmål han personligen eller genom ombud svarat i målet, hans utevaro vid ett senare rättegångstillfälle ej i och för sig skulle utgöra hinder för målets handlägg- ning och avdömande. Förekom därvid ny sakuppgift eller ny bevisning, som kunde inverka på målets utgång, eller yppades eljest därvid någon omständig- het, varöver domstolen funne behövligt att höra svaranden, borde dock målets handläggning för sådant ändamål uppskjutas.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad nu gäller synes även för fram— tiden böra uppställas den huvudregeln att, om den tilltala-de icke alls kommer tillstädes eller han icke infinner sig personligen, då han enligt lagens stadgande på grund av brottets beskaffenhet skall svara sålunda. eller rätten vid fråga, om annat brott förordnat därom, den tilltalade må kunna hämtas till rätten.
När fråga är allenast om brott, varå ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader, synes emellertid böra öppnas möjlighet att företaga målet till
avgörande, oaktat den tilltalade ej inställer sig vare sig personligen eller genom befullmäktigad försvarare. Om hans hörande i sådant mål ej finnes nödvändigt för en nöjaktig utredning av målet, bör rätten äga företaga målet till handlägg- ning och avdömande, oaktat svaranden uteblivit och ej heller befullmäktigat för- svarare för sig, såvida rätten icke har anledning antaga, att han har giltigt förfall. En sådan anordning strider visserligen i någon mån mot vår nuva- rande ordning, men den innebär en lättnad, som knappt kan umbäras i en rätte- gångsordning, där varje uppskov är en betydande olägenhet, och som också på sätt förut beskrivits funnits nödvändig i främmande rättegångsordningar, ej sällan till och med i större utsträckning än här föreslagits. Betänkligheterna häremot bliva också i hög grad försvagade därav att en tilltalad, som sålunda dömes, under den förberedande undersökningen haft tillfälle taga del av vad mot honom förekommit. Till svarandens skydd bör emellertid, på sätt i fram— ställningen om rättsmedlen (17 kap. 8 punkten) närmare angive-s, lämnas ho- nom öppet att, om han sålunda blivit dömd till straff frånvarande, få målet vid samma domstol återupptaget och ånyo prövat, om han kan visa giltigt för- fall och gör anmälan därom inom viss kort tid. Vanligt rättsmedel mot do- men skall naturligtvis också stå honom till buds.
Finnes anledning antaga, att den tilltalades utevaro beror på giltigt förfall, bör målet uppskjutas till nytt sammanträde och parterna kallas till detta sam- manträde.
En förutsättning för tillämpningen av nu angivna påföljder av svarandens utevaro från huvudförhandlingen synes böra vara att stämningen delgivits ho- nom i vanlig ordning. Under vissa omständigheter torde det emellertid jämväl i vår rätt vara nödvändigt att möjliggöra stämning av svaranden i brottmål ge— nom offentlig kungörelse eller liknande anordning. Uteblir en svarande, som blivit sålunda stämd, äro förutsättningarna för att i hans frånvaro avgöra målet uppenbarligen väsentligt försvagade. Dessa fall torde därför icke utan vidare kunna likställas med de nyss behandlade. '
En särskild reglering fordra också de fall, då en svarande, mot vilken talan väckts, avvikit, så att hans inställelse tvångsvis är utesluten.
Då dessa två grupper av fall emellertid måste betraktas som undantagsföre- teelser, har processkommissionen icke ansett sig nu böra utförligare behandla dem. '
Utöver vad ovan nämnts måste som förutsättning för huvudförhandlings före- tagande gälla, att även försvarare, som av rätten förordnats, kommer tillstä- des. När rätten förordnat försvarare, måste dennes närvaro anses som en nöd- vändig förutsättning för att den tilltalades rätt skall bliva behörigen iakttagen och målet allsidigt utrett. I fråga om försvarare, utsedd av den tilltalade själv, är läget åter ett annat. Dennes utevaro bör i regel icke få hindra målets be- handling. Endast när den tilltalade är häktad, synes försvararens utevaro böra äga denna betydelse. I dessa fall skulle den tilltalade alltid hava ägt att utan anförande av särskilda skäl få en offentlig försvarare förordnad för sig. Om i någctdera av dessa fall försvararen uteblir, bör rätten i främsta
För- _soararens mstå'llelse.
rummet äga att genast förordna annan försvarare, om det lämpligen kan ske. Först om detta visar sig ej kunna ske, bör handläggningens inställande be- slutas.
__Måls— Om målsägandens hörande i ett av åklagaren anhängiggjort mål är erforder-
agandcn. ligt, utgör också hans utevaro ett hinder för förhandlingens företagande. Av. skäl, som i annat sammanhang angivas, har processkommissionen icke ansett, att målsäganden bör höras såsom vittne. Därav följer dock icke, att rättegångs- ordningen avstår från möjligheten att begagna tvångsmedel för hans inställel— se. Hans höra-nde kan vara av den betydelse för målets utredning, att det icke kan få vara beroende av om han frivilligt .ställer sig till efterrättelse en kal- lelse att infinna sig. Har han blivit behörigen kallad men dock utan giltig an— ledning uteblivit, bör rätten äga fälla honom till böter och förordna om hans hämtande eller förelägga honom vid vite att inställa sig.
Hand— Rätten måste tydligen, när ett mål påropas, inhämta huruvida enligt nu åfggåggåägs upptagna stadganden på grund av parts eller försvarares utevaro hinder möter ' mot huvudförhandlingens företagande å den utsatta tiden. Om detta är fallet och rättelse ej kan vinnas, t. ex. genom utebliven tilltalads omedelbara häm- tande eller förordnande av annan försvarare i stället för utebliven sådan, må- ste förhandlingen genast inställas och beslut om dess företagande annan dag meddelas.
I en muntlig rättegångsordning, där hela processmaterialet i ett samman- hang skall förebringas, måste ett bestämt hinder för förhandlingens företagande kunna uppstå också därigenom, att målsägande, vittne eller sakkunnig, som skall höras, icke är närvarande. I undantagsfall kan även annat hinder möta, såsom om slutligt uttalande av sakkunnig skall avvaktas. I vår nuvarande rättegångsordning leder detta icke till förhandlingens inställande utan endast till att förhandlingen begränsas till vad som kan förebringas och uppskjutes till ett senare tillfälle för förebringande av vad som på grund av den åberopade per— sonens utevaro icke kunnat samtidigt framföras. Skall målet prövas omedelbart på grund av allt vad vid förhandlingen förebringas, är en sådan ordning, såsom förut framhållits, tydligen i regel icke möjlig. Materialet måste i regel sammanföras till ett enda rättegångstillfälle, för att domstolen skall kunna prö- va det. Annars är det fara, att det går förflyktigat för domstolens ledamöter. Uteblir målsägande, vittne eller sakkunnig, som skall höras, måste förhandlin- gen därför helt och. hållet inställas och målet utsättas till annan dag.
Onekligen kan detta ofta innebära en betydande olägenhet för de parter, vittnen och andra, som infunnit sig i målet. Även om man till förekommande därav, att detta icke alltför ofta inträffar, belägger underlåtenheten att in- ställa sig med vida allvarligare påföljder än nu, måste man dock jämväl på andra vägar söka minska faran för att rätten sålunda nödgas inställa en utsatt huvudförhandling.
I någon mån torde detta kunna vinnas därigenom, att domstolen omedelbart med noggrannhet undersöker, om den uteblivnes hörande bestämt är erfor-
derligt. Finnes detta icke vara fallet, kan rätten företaga målet till be- handling.
Stundom torde huvudförhandlingens inställande kunna undgås därigenom, att den uteblivne kan inställas för rätten före handläggningens avslutande, och att rätten genast vidtager åtgärd för hans inställande. Ibland torde detta kunna ske genom ett meddelande under hand till honom. Ibland måste tvångs- medel användas. Svårigheternas lösning på någotdera av dessa sätt är av na— turliga skäl sannolikare i städerna, där avstånden äro jämförelsevis små, än på landsbygden, där ett uteblivet vittne kanske bor avlägset från ting-s— stället.
En annan anledning att inställa en utsatt huvudförhandling kan uppstå där- igenom, att part åberopar sig på annan bevisning än den, varom meddelande förut givits till motparten. Som tidigare framhållits, kan det icke ifrå- gasättas att avskära part från att vid huvudförhandlingen förebringa även bevisning, varom sådant meddelande icke lämnats. Intresset av att motparten i förväg underrättas om bevisningen kan ej tillgodoses genom en sådan regel. Är den nya bevisning, som åberopas, av relevans i målet, och finnes motparten vara- i behov av anstånd för dess bemötande, måste huvudförhandlingen av samma skäl, som i nyssnämnda fall anfördes, inställas. Ändamålet därmed är även här att undgå olägenheterna av att på grund av ett uppskov i ett mål, vars hand- läggning börjat, nödgas vid det senare tillfället upprepa hela förhandlingen i målet. Det är därför av vikt, att, om part vill åberopa annan bevisning än den, varom meddelande givits under huvudförhandlingens förberedande, upp— gift härom redan vid förhandlingens början gives.
Slutligen kan hinder för huvudförhandlingens företagande uppstå av annan anledning, exempelvis om en förväntad sakkunnigutredning icke hunnit inkom- ma till rätten.
När en utsatt huvudförhandling av någon av nu anförda grunder måste in- ställas, kunna därav tydligen förorsakas kostnader för dem, som inställt sig. Under Vissa omständigheter bör den, som varit anledningen till förhandlingens inställande, ersätta dessa kostnader. Genom stadganden i denna riktning bör sörjas för att icke genom försumlighet från någons sida en utsatt huvudför- handling måste inställas. Spörsmålet härom kommer att av processkom— missionen upptagas till behandling i .sammanhang med andra hithörande frågor (23 kap.).
Vad nu är sagt om huvudförhandlingens inställande bör obetingat gälla, om hindret för förhandlingens företagande består däri att åklagaren, den tilltalade eller hans försvarare icke är tillstädes. Det erfordras i dessa fall av hänsyn till den uteblivne eller, om detta är försvararen, till den tilltalade.
I de övriga fallen bör ej hinder möta för förhandlingens företagande, om fortsatt förhandling kan Väntas företagas inom så kort tid, att vad som vid första rättegångstillfället förekommit i regel kan väntas vara tillför— litligt bevarat i domstolsledamöternas minne till nästa rättegångstillfälle. I ett dylikt fall vore det en onödig tunga, om icke förhandlingen, i 'den mån den kan företagas, finge äga rum, och återstoden förebringas vid ett senare
rättegångstillfälle, som kan utsättas att äga rum inom den här åsyftade tidrymden. Huru lång denna bör få vara kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. I främmande lagstiftningar, där motsvarande regler finnas och blivit med goda erfarenheter prövade, växla tiderna något. I tyska straff- processordningen är den bestämd till fyra dagar. I norska rätten är den obe— stämd, men varje ledamot av rätten kan fordra hela förhandlingens upprepande, när uppskovet varat mer än fyra dagar. I dansk rätt beror det på rättens ord- förande, om och i vilket omfång det, som förekommit, skall upprepas efter ett uppskov. Det senaste finska lagförslaget, som föreskrev uppteckning av vitt— nens och sakkunnigas utsagor, bestämde tidrymden till femton dagar. Pro- cesskommissionen har ansett sig kunna föreslå en tid av en vecka. Då domsto- lens ledamöter kunna föra enskilda anteckningar över vad som förekommer, vilka vid målets återupptagande torde vara i hög grad ägnade att uppliva min- net, och då parterna naturligtvis skola vara närvarande även vid det senare till- fället och därigenom kunna bidraga i samma riktning, torde detta förslag ic-ke böra medföra några vådor. AI städerna skulle tiden säkerligen kunna sättas kortare utan att syftet med bestämmelsen bleve förfelat, men på landsbygden torde ett stadgande, som satte tiden kortare, kunna befaras i hög grad minska. anordningens ändamålsenlighet.
Under särskilda omständigheter kan det vara nödvändigt att företaga målet till handläggning, även om uppskovet med målet måste bliva längre än nu sagts. Om det kan befaras, att vittne, sakkunnig eller målsägande, som tillstädeskom— mit för att höras, icke alls skall kunna höras vid det senare tillfälle, till vilket målet måste uppskjutas, är det nödvändigt, att förhandling äger rum åt- minstone för förhör med honom, för att utredning i målet icke skall förspillas. Och detsamma bör gälla, om hans inställelse vid det rättegångstillfälle, till vilket målet uppskjutes, skulle medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och hans betydelse för utredningen. Vid behandlingen av frågan om domstolsprotokollets innehåll har processkommis- sionen i överensstämmelse härmed också föreslagit, att i sådana fall utsagan skall antecknas i protokollet. Vid det senare rättegångstillfället, till vilket målet uppskjutes, komma då de i protokollet gjorda anteckningarna i regel att kunna begagna-s i bevisningssyfte.
När huvudförhandlingen sålunda företages, oaktat det är tydligt, att längre uppskov än förut nämnts blir nödigt, kan det under vissa omständigheter vara: lämpligt att låta förhandlingen omfatta även sådant, som kan vid det senare rättegångstillfället upprepas. Detta synes böra prövas efter förhållandena i varje särskilt fall. Vad som sålunda företages bör emellertid enligt huvud— regeln upprepas vid det senare tillfället.
Huvudför— Huvudförhandlingens gestaltning och förlopp bestämmes, som förut nämnts,
handlingens -- - .. - .. ., 7 . gestaltning vasenthgen darav, att 1 huvudsak rattegangen skall rara ackusatoriskt ordnad,L
och förlopp. förhandlingen muntlig och avgörandet grundat på vad inför domstolen omedel— bart förebringas. Inom de gränser, som dragas av dessa allmänna grundsatser, rymmas emellertid talrika skiftningar, som väl icke röra förhandlingens kärna,
men dock kunna innebära nog så viktiga olikheter. Främmande straffprocess— ordningar förete exempel härpå.
Den förut lämnade redogörelsen för de allmänna grunderna för rättegången i brottmål har visat, att även i rättegångsordningar, där huvudförhandlingen väsentligen vilar på nyssnämnda grundsatser, dessa kommit till mer eller mindre framträdande uttryck i skilda rättssystem.
Den franska straffprocessen i grövre brottmål kan sägas beteckna en viss typ, som med några jämkningar återgår i den tyska. och andra med den franska närmast besläktade rättegångsordningar. '
Enligt den franska rätten föregås själva huvudförhandlingen av ett av rättens ordförande hållet förhör med den tilltalade. Detta förhör äger rum inför slutna dörrar och avser att giva domaren ett personligt intryck av den tilltalade och tillfälle att fullständiga undersökningsdomarens utredning. Själva förhand- lingen börjar med upplåsning av åtalsskriften och beslutet om målets hänvi- sande till huvudförhandling. Denna åtalsskrift är i regel mycket utförlig och innehåller ofta en tämligen ensidig framställning av åklagarens uppfattning.- rörande målet. Rättens ordförande understryker därefter ytterligare åtalets huvudpunkter, vartill anknytes åklagarens muntliga utläggning av åtalet. Förhandlingen fortsättes därmed, att rättens ordförande håller ett ingående vanligen mycket inkvisitoriskt förhör med den tilltalade, varvid han framför allt eftersträvar att förmå en tilltalad, som förnekat sin skuld, till bekännelse i målet och därvid i stor omfattning begagnar protokollen från förundersök- ningen för att uppspåra motsägelser eller tvetydigheter i den tilltalades för— svar och snärja honom i dessa. Först efter denna vanligen mot den tilltalade mycket ensidigt riktade inledning av förhandlingen vidtager bevisningens fram- förande. Detta sker visserligen genom parternas försorg, men denna del av rättegången får dock sin prägel av den ställning, som rättens ordförande där- vid intar. Varje förhör med vittne eller sakkunnig hålles av honom, ofta med ledning av protokollen från förundersökningen. Åklagaren är befogad att ome- delbart till den förhörde rikta frågor, men den tilltalade och hans försvarare äga endast att genom rättens ordförande göra sådana frågor. Då denna befo— genhet helt naturligt ofta saknar praktiskt värde, komma försvararens strävan- den i stället ofta att gå ut på att misstänkliggöra vittnena såsom över huvud icke trovärdiga personer. Förhandlingen avslutas därmed, att först åklagaren och sedan försvararen framföra sin talan i målet.
Den tyska huvudförhandlingen bär vissa utpräglade inkvisitoriska drag och utmärkes också av den betydelse, som protokollen från förundersökningen er- hålla. I den tyska rättegången i grövre brottmål förekommer en huvudförhand- ling, som tämligen nära överensstämmer med den franska. Någon motsvarig- het till det första förhör med den tilltalade, som i Frankrike äger rum före själva förhandlingen, förekommer emellertid icke. Vidare uppläses icke den utförliga åtalsskriften utan endast det kortfattade åtalsbeslutet. Jämväl den tilltalade och hans försvarare äga rikta frågor omedelbart till vittne eller sakkunnig, som höres. Den utsträckning, vari protokollen från förundersök—
Utländska rättegångs- ordningar.
Processkom— mzsswnen.
Domstolens process- ledning.
ningen bliva anlitade, är i hög grad beroende på olikheter i damernas vanor och fallenhet.
I den engelska straffprocessen i vanliga brottmål förlöper huvudförhandlin- gen i flera viktiga hänseenden annorlunda än i de nu nämnda rättegångsord- ningarna. Sedan de kort sammanfattade stämningsyrkandena blivit upplåsta för den tilltalade, åtspörjes denne, om han bekänner eller förnekar. Bekänner han, upptages endast bevisning, som kan äga betydelse för straffmätningen, var— på åklagaren och försvararen äga yttra sig och domaren därefter avsäger domen. Förnekar han brottet åter, förhöres han aldrig närma-re rörande åtalet, utan åklagaren har först att framföra sin talan och förebringa sin bevisning. Därefter är det försvararens sak att utföra sin talan och framföra sin be- visning. Förhören med vittnen och sakkunniga ledas därvid, som senare utförligare skall omnämnas, i regel nästan helt och hållet av parterna, och proto— kollen för den förberedande undersökningen intaga därvid en mycket under- ordnad betydelse. Den tilltalade själv kan begära att bliva hörd som vittne och är då föremål för ett förhör så som vittnen i allmänhet. Begär han icke att få avgiva vittnesberättelse, blir han däremot icke vidare förhörd under målet. För- handlingen avslutas i regel med ett försvararens anföra—nde, varpå motparten vanligen replikerar.
Den engelska straffprocessen har i väsentlig grad tjänat som förebild för de norska och danska rättegångsordningarna. Dessa hava sökt undvika 'de starkt inkvisitoriska dragen i den franska processen och hava därvid helt na— turligt närmat sig den engelska rättegångsordningen.
Själva förloppet i de nämnda nordiska rättegångsordningamas huvudför— handling ansluter sig mycket nära till den engelska ordningen. Den mest fram- trädande avvikelsen från denna består däri, att dessa rättegångsordningar icke ansett sig böra utelämna den möjlighet till upplysning i målet, som den till- talades redogörelse rörande saken utgör. Enligt den norska rätten skall, sedan åklagaren muntligen utvecklat åtalet och anfört den bevisning han ämnar föra till stöd därför, rättens ordförande hemställa till den tilltalade att förklara sig i målet. Ingår denne på att förklara sig, vilket är det vanliga, må, om hans förklaringar strida mot vad han tidigare i målet sagt eller han icke uttalar sig rörande vissa sidor eller delar av målet, han göras uppmärksam därå. Såväl i detta fall som om han vägrar att förklara sig, må. hans förut i målet inför domstol avgivna förklaringar uppläsas. Den danska rätten har i ifråga— varande hänseende valt den formen, att rättens ordförande giver den tilltalade tillfälle att förklara sig rörande de omständigheter, som åtalet avser.
Efter denna översikt av det sätt, varpå rättegångsordningarna i några av de ledande kulturstaterna anordnat huvudförhandlingen i brottmål, går process- kommissionen att redogöra för sitt eget förslag härutinnan.
För genomförande av en till sina huvuddrag muntlig rättegång, där hela 'processmaterialet sammanföres till ett enda rättegångstillfälle, är utövandet av en stark processledning från rättens ordförandes sida en av de viktigaste för- utsättningarna. Denna processledning skall omfatta såväl målets formella be—
handling som dess utredning. Icke minst då lekmän hava säte i domstolen är det nödvändigt, att handläggningen sker så, att ordning och reda i förhandlingen åstadkommas, klarhet och översiktlighet av materialet ernås och onödig tids- utdräkt undvikes. Svårigheterna att följa handläggningen bliva eljest lätt allt— för stora. Ordföranden bör sålunda sörja för att icke materialet i målet fram- föres utan sammanhang. Såvitt möjligt bör varje fråga behandlas för sig. I ett vidlyftigt mål eller ett mål, som rör flera skilda frågor, kan det vara nödigt att dela upp hela förhandlingen i olika partier, av vilka vart och ett rör endast en viss eller vissa punkter, även om därmed skulle följa, att samma vittne måste höras flera gånger. Detta kan vara ett av de verksammaste med- len för att åvägabringa reda i rättegången. Rättens ordförande bör ock tillse, å ena sidan, att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och å den andra att vad som ej är av betydelse för saken ej indrages i förhandlingen och att onödig vidlyftighet eller tidsutdräkt undvikes. Genom frågor och påminnelser hör han avhjälpa otydlighet och ofullständighet i hörda personers uttalanden. I enlighet med vad som närmare angives i de allmänna reglerna om bevisning (19 kap.) skall rätten jämväl äga att vid behov självmant införskaffa bevisning. 'Även om ledningen helt naturligt ligger hos ordföranden, bör dock jämväl annan ledamot av rätten äga att framställa frågor omedelbart till den, som inför rätten höres. Denna befogenhet kan icke sällan vara värdefull för en tillfreds— ställande behandling av målet och är en naturlig följd därav, att flera domare sitta i rätten. '
Det kan antagas, att tilltalad, därest han icke åtnjuter biträde av kunnig för- svarare, på grund av brist i rättsliga insikter kan komma att begå sådana fel vid utförande av sin talan, som medföra materiellt otillfredsställande följder. Därför bör i nu ifrågavarande fall rättens processledande verksamhet få en vidsträcktare omfattning än eljest. Utöver den ledning, som förut angivits, måste rätten, under nu förutsatta omständigheter, vid behov giva den tilltalade erforderlig vägledning till förebyggande av fel eller försummelse från hans sida vid utförandet av hans talan. Om en mera ingripande hjälp erfordras, kan naturligen rätten uppmana den tilltalade att genom anlitande av den fria rättshjälpen eller annorledes förskaffa sig sakkunnig försvarare.
Förhandlingens yttre gestaltning bestämmes i främsta rummet därav, att den skall vara muntlig. Parterna böra alltså meddela sig muntligen med rät- ten. Undantag har gjorts endast för påstående, som bör få uppläsas. Det kan dock ofta vara. nödvändigt för part, särskilt i mera invecklade mål, att till stöd för minnet hava skriftliga anteckningar. Regeln bör icke hindra, att sådana anteckningar begagnas.
Förhandlingens inledande sker lämpligen därmed, att åklagaren med led— ning av stämningen framställer sitt påstående. Härmed beredes den nödvän- diga grundvalen för den fortsatta handläggningen av målet. För fastställande av den tilltalades identitet bör denne därefter tillfrågas om namn, ställning och bostad.
Hjälp dt okunnig till- talad.
Förhand- lingens gång.
I motsats mot vad eljest i allmänhet gäller har 'den danska straffprocessen icke velat överlämna åt åklagaren att före bevisningens förebringande vidare utveckla sin talan; detta tillkommer honom först sedan bevisningen framförts. Avsikten härmed har varit, att saken från början icke skulle kunna givas den ensidiga inriktning mot den tilltalade, som ofta är kännetecknande särskilt för den franska processen, och varigenom denna ofta synes utgå från förutsätt— ningen av den tilltalades skuld. I praxis torde det ofta hava visat sig svårt att upprätthålla denna den danska rättens ståndpunkt.
Med erkännande av det berättigade i nämnda strävande har processkommis- sionen dock icke funnit, att det här ifrågavarande medlet lämpligen bör brukas. För att rättens ledamöter skola kunna följa och fatta den bevisning, som före- bringas från åklagarens sida, är det synnerligen värdefullt, att denne förut i en sammanfattande framställning närmare angivit de faktiska omständigheter, varpå åtalet grundas, och den bevisning han önskar förebringa härom. Den lagfarne domare, som tagit del av protokollen från den förberedande under- sökningen, är måhända i stånd att tillgodogöra sig bevisningen, även om den förebringas utan att föregås av en dylik utveckling av åtalet, men för lek- männen, som sitta i domstolen utan att hava förut satt sig in i målet, måste det vara förenat med betydliga svårigheter atti ett mera invecklat mål göra detta. Faran för att en sådan förberedande utveckling från åklagarens sida skall vara ägnad att minska den objektivitet, varmed rättegången bör präglas, är å andra sidan säkerligen av underordnad betydelse. En kvalificerad åklagare torde i allmänhet vara benägen att i en dylik framställning icke gå längre än den bevisning han därefter har att förebringa medgiver. Processkommissionen har därför ansett det vara lämpligt, att redan före bevisningens förebringande åkla- garen får utveckla åtalet och grunderna för detsamma.
När målsägandens hörande anses nödigt, synes han lämpligen böra höras efter det åklagaren utvecklat sin talan. Av skäl, som annorstädes anföras, bör målsäganden icke höras på cd. Han är sålunda enligt svensk rätt icke underkastad ansvar för mened, om han avger falsk utsaga. Det bör heller icke sättas i fråga att med tvångsmedel framkalla utsaga, som han icke frivilligt avger, oaktat hans inställelse kan framtvingas. Om han vägrar att uttala sig, får denna vägran alltså av domstolen tillmätas den betydelse i bevisningsavse— ende, som domstolen av omständigheterna i övrigt finner grundad.
Av en central betydelse för rättegångens gestaltning är frågan om den till- talades hörande till upplysning i målet. I samband med framställningen rö- rande allmänna regler om bevisningen utvecklar processkommissionen närmare skälen för att den tilltalade icke bör höras på ed, vare sig i form av normerad ed eller i form av ett fritt förhör. Med svensk rättsuppfattning torde stå i vida bättre överensstämmelse att anknyta till den nuvarande ordningen för den till— talades hörande och bibehålla den möjlighet, som denna ordning bereder, att erhålla upplysningar från den tilltalade. De anmärkningar, som framställas mot förhöret med den tilltalade, rikta sig mindre mot själva principen än mot den inkvisitoriska metod, som särskilt tidigare därvid kommit till användning. Processkommissionen har icke ansett det vara möjligt avstå från att under den
förberedande undersökningen den misstänkte förhöres till upplysning i målet, men "sökt förebygga, att förhöret sker i olämpliga former, och sörja för att dess bevisvärde blir säkrare. Även vid huvudförhandlingen synes samma förfaran— de böra äga rum. Den tilltalade bör således uppmanas att yttra sig och redo- göra för saken. Men lika litet som under den förberedande undersökningen bör den tilltalade vid huvudförhandlingen förmås genom tvång eller hot eller list att uttala sig. Om han skall yttra sig, måste få bero på hans egen fria pröv- ning. Men domstolen måste åt hans vägran att yttra sig äga tillmäta den bety- delse i bevisningshänseende, vartill en objektiv prövning av omständigheterna i målet berättigar. Avgiver han yttrande, måste rättens ordförande äga att till honom ställa frågor, till vilka anledning kan finnas, för att upplysningarna må i erforderlig grad kunna fullständigas och förtydligas. Beträffande förhöret bör i övrigt iakttagas vad som är föreskrivet om förhör med den misstänkte under den förberedande undersökningen (4 kap. 12 punkten).
Om det är önskvärt, att den tilltalades hörande icke skeri en inkvisitorisk form", så måste de hos polismyndighet, åklagaren eller rätten förda protokollen över den tilltalades tidigare yttranden anlitas i så ringa utsträckning som möj— ligt. Huvudförhandlingens frigörande från vad under den förberedande under— sökningen härutinnan förekommit är av största betydelse. Förhöret bör hållas självständigt utan att inställas i VlSS riktning såsom lätt blir fallet, om pro— tokoll från tidigare förhör lägges till grund för detsamma. Ett förhör med ut- gångspunkt i förundersökningsprotokollen leder gärna till att dessa protokoll få en betydelse, som ej är avsedd och som de ej förtjäna.
Även om den tilltalades tidigare uttalanden sålunda icke böra begagnas till ledning vid förhöret med honom under huvudförhandlingen, kunna de likväl icke helt och hållet lämnas åsido därvid. Stundom kunna de lända till värdefulla upplysningar i målet genom jämförelse med vad han vid huvudförhandlingen förklarar, och rätten bör då äga bruka dem. Detta gäller sålunda, när hans förklaring i något Väsentligt avseende strider mot vad han förut yttrat, och en jämförelse finnes vara av vikt för utredningen. Rätten bör då förehålla honom motsägelsen och begära upplysning om orsaken till den.
Om han vid huvudförhandlingen vägrar att uttala sig i något väsentligt hän— seende, oaktat han tidigare avgivit yttrande, eller han icke är närvarande vid förhandlingen och målet dock upptages till behandling, synas hans tidigare ut- talanden likaledes böra kunna begagnas, om det finnes vara av betydelse för målets upplysning.
Det lämpligaste tillfället för den tilltalades hörande under förhandlingens förlopp är före bevisningens upptagande, enär hans uttalanden tydligen kunna vara av avgörande betydelse för bevisningens omfattning.
Jämväl över förhör med målsägande, vilket hållits utom huvudförhandlin- gen, kan protokoll föreligga vid denna. Om möjligheten att vid förhöret med honom begagna detta eller att i hans utevaro bruka det som bevis synas böra gälla samma regler som i fråga om begagnande av protokoll över vittnesförhör utom huvudförhandlingen (20 kap. 7 och 16 punkterna).
Bevisnin- gens före— brzrngande.
Under vissa omständig- heter upp- tages bevis- ning 'i till- talads från- vara.
Den till- talades ti— digare be— strafningar och bevis om hans vandel.
Härefter bör bevisningen förebringas. I regel bör detta lämpligen ske först från åklagarens och sedan från den tilltalades sida. Om förhandlingen i målet för ernående av reda och översiktlighet uppdelats i skilda partier, bör natur- ligtvis bevisningens förebringande inrättas därefter. Även av andra grunder kan det stundom vara lämpligt att rörande någon viss punkt upptaga den till- talades bevisning, innan ännu all åklagarens bevisning förebragts. Det åligger rättens ordförande att sörja för att detta iakttages.
I enlighet med omedelbarhetsprincipen bör bevisningen i regel förebringas omedelbart inför den dömande domstolen. Under vissa omständigheter är det dock nödvändigt att medgiva bevisnings upptagande utom huvudförhandlin— gen. Härom samt angående reglerna för bevisningen i övrigt hänvisas till av— delningen om bevisningen (19—22 kap.). När bevisning, som upptagits utom huvudförhandlingen, må åberopas, bör det tydligen tillkomma den part, som vill åberopa sådan bevisning, att föredraga densamma ur protokollen över dess upptagande. På enahanda sätt förhålles med skriftliga bevis.
En av nutida straffprocessordningars viktigaste grundsatser består däri, att en tilltalad icke skall dömas på annat processmaterial än det som i hans när— varo förebragts mot honom. Några av de mörkaste sidorna av brottmålsförfa- randets utveckling i vissa länder äro beroende på avsteg från denna grundsats, i det processmaterial förelagts domstolen för målets prövning, utan att den till- talade ägt kännedom därom. Om den tilltalade icke inställt sig vid huvudför- handlingen, har det visserligen i nutida rätt befunnits, att jämkning i denna grundsats under vissa förutsättningar är lämplig och icke behöver väcka be- tänkligheter, men tillförlitliga garantier mot missbruk hava därvid ansetts nöd- vändiga. Är den tilltalade närvarande, bör åter regeln upprätthållas. I en viss riktning kan det emellertid stundom för utredningens befrämjande vara oundgängligt att även då medgiva jämkning. Erfarenheten visar, att det ibland inträffar, att den tilltalade står i det förhållandet till en annan i samma mål tilltalad eller till ett vittne, att dessa icke i hans närvaro våga oförbehåll- samt uttala sig. Såvida på grund av särskilda omständigheter synnerlig fara föreligger, att detta i ett visst fall inträffar, bör rätten äga tillhålla den till- talade att lämna rättssalen, medan förhöret pågår. På det att icke den till- talade må dömas på upplysningar, som äro för honom hemliga, måste han dock efter sådant förhör erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förelupit.
I främmande lagstiftningar, i vilka jury är upptagen, förekomma icke sällan särskilda stadganden, 'som åsyfta att begränsa möjligheterna att under huvud- förhandlingen framdraga upplysning om de bestraffningar, som förut ådömts den tilltalade, samt att föra bevisning rörande hans vandel i allmänhet. Ända- målet med dessa regler är att förhindra, att lekmannadomarna vid sin prövning av bevisningen i det föreliggande målet låta påverka. sig av vad den tilltalade förut förbrutit eller av förklenliga omdömen om hans allmänna vandel.
Strängast i detta hänseende är den engelska rättegångsordningen. I denna
' få först efter det juryn förklarat den tilltalade skyldig upplysningar om) hans
tidigare bestraffningar lämnas. Dessa anses alltså böra få inverka allenast på straffmätningen. Bevisning om dålig vandel hos den tilltalade får i allmänhet icke alls förekomma. I samband med uppgifterna om tidigare bestraffning lämnas vanligen i stället av en polisman, som utrett målet, en redogörelse för den tilltalades levnadsförhållanden, hans förmäns omdömen om honom 0. s. v. i en mycket saklig och objektiv form.
I andra lagstiftningar medgives, att uppgifter om tidigare bestraffningar lämnas redan i samband med bevisningen, men förbjudes åter bevisning om dålig vandel, såvida icke från den tilltalades egen sida framföres bevisning om hans tidigare goda vandel.
I vår rättegångsordning inhämtas uppgift om tidigare bestraffningar, så snart någon häktats för brott, varå straffarbete kan följa, eller för snatteri. Och upplysningar om den tilltalades levnadsomständigheter skola i varje grövre brottmål sökas. Utredningarna i nu nämnda hänseenden fogas till den övriga utredningen i målet och vinna beaktande vid prövningen.
Processkommissionen har icke ansett, att några mera genomgripande föränd- ringar i vår nuvarande ordning på förevarande område äro påkallade. Det synes emellertid vara lämpligt, att redogörelsen för den tilltalades bestraff- ningar lämnas först efter det bevisningen i målet blivit förebragt. Denna gö- res därigenom mera oberoende av de tidigare bestraffningarna, än då dessa upp- givas först och därmed bilda bakgrund mot hela bevisningsförfarandet och lätt öva inverkan på detta och på domstolens uppfattning därav. Likaså synes det böra betonas, att redogörelsen för den tilltalades levnadsförhållanden bör inne- hålla en allsidig och pålitlig belysning av de villkor, under vilka den tilltalade levt och lever, och ej blott, som nu ofta sker, en uppgift om vissa nakna data i hans liv. Härför torde icke alltid den tilltalades egna uppgifter vara tillräck- liga. Polisman eller annan, som biträtt vid den förberedande undersökningen, bör sörja för att upplysningar härom äro tillgängliga för rätten.
Gränsen för de mål, däri uppgifter, som nu nämnts, böra lämnas, torde böra sätta-s så, att så snart frihetsstraff antages kunna följa å brottet, dylika upp— gifter skola lämnas.
De särskilda regler, som må finnas exempelvis om förundersökning för ut- rönande av om förutsättningarna för villkorlig dom finnas, bliva oberörda av vad här föreslagits.
Huvudförhandlingen bör avslutas därmed, att Värdera parten slutligen anför vad han aktar nödigt. Det är därvid naturligt, att åklagaren först får ordet. Han har alltså att med anledning av vad som under förhandlingen förekommit slutligen utveckla och precisera sin talan samt framställa sina yr— kanden. Huruvida han därvid—bör påyrka visst straffmått, bör överlämnas åt åklagaren själv att i varje fall avgöra. Därefter böra försvararen och den tilltalade anföra och yrka vad de anse nödigt. Under vissa omständigheter kan det för åklagaren befinnas nödvändigt att genmäla å vad från motsidan sålunda yttrats. Detta bör tillåtas honom, men sista ordet synes böra i regel lämnas åt svarandesidan, varför den tilltalade och försvararen böra äga rätt
H 'qud för— handlingens avslutning.
Uppskov med huvud- f ö rhand— lingen-.
svara å vad sålunda från motsidan anförts. Huruvida ytterligare anföran- den må förekomma, synes böra få ankomma på rättens prövning efter de i varje fall förekommande omständigheterna.
En av de främsta förutsättningarna för genomförandet av en muntlig, på omedelbarhetsgrundsatsen byggd rättegångsordning är, som förut framhållits, att handläggningen av ett mål såvitt möjligt fortgår utan avbrott, till dess målet är färdigt till avdömande. Den förberedande undersökningen och de utförliga bestämmelserna om ett anhängiggjort måls förberedande till huvudförhandling avse att tjäna detta syfte. Och de förut anförda stadgandena om förutsättnin- garna för en utsatt förhandlings företagande hava likaledes till ändamål att bereda vägen för en sammanförd oavbruten huvudförhandling, som kan utgöra grund för målets prövning.
Domstolen, parterna och övriga, som skola höras i målet, måste förväntas en- var i sin mån sörja för att icke hinder, som kunnat undanröjas eller i tid förut- ses, resa sig mot genomförandet av en sådan ordning.
Oförutsedda omständigheter kunna emellertid yppa sig och bilda hinder härför. Förut hava tvenne grupper av fall angivits, då rätten redan vid huvud- förhandlingens början är medveten därom, att uppskov med förhandlingen blir oundgängligt men dock finner lämpligt företaga målet till behandling, näm- ligen del's då den fortsatta handläggningen väntas kunna ske redan inom sju dagar därefter och det därför icke blir nödvändigt att då upprepa förhandlin— gen och dels då målsägande, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, av särskilda skäl anses böra. genast höras. Även sedan förhandlingen bör— jat, kan det emellertid visa sig, att uppskov är nödvändigt, för att målet skall kunna tillförlitligen utredas. Detta kan bero därpå, att nya viktiga skäl eller bevis komma i dagen, eller därpå, att rätten under huvudförhandlingen finner ytterligare utredning erforderlig. I regel måste detta bero på bristfällig— het i den förberedande undersökningen eller i målets beredande till huvudför- handling och bör under vissa omständigheter föranleda till ersättningsskyldig— het för den vållande, men den materiella rättvisan i målet får naturligtvis icke lida därav. Om sådan omständighet förekommer, är alltså uppskov med målets fortsatta handläggning oundgängligt.
Svensk uppfattning är van att anse uppskov med ett måls handläggning som en mycket obetydlig olägenhet, samtidigt som det i vida kretsar betraktas som" en nästan i obegränsad utsträckning till hands stående utväg att fullständiga en utredning, som visat sig bristfällig, oberoende av om behovet att fullständiga denna uppstått på grund av någons försumlighet eller av annat skäl. För en sådan uppfattning kommer måhända en ny ordning med dess strängare krav i detta hänseende att te sig avskräckande. Anspråken på domstolen och par- terna måste givetvis också ur en viss synpunkt bliva större än nu. Dessa måste helt annorlunda än nu påtaga sig ansvaret för att målet vid en viss tidpunkt är tillräckligt utrett, men därmed komma de förvisso själva å andra sidan att vinna avsevärda fördelar i fråga om arbetets ordnande. Det nuvarande upp- skovsväsendet med dess ofta långa mellanrum" mellan de skilda rättegångs-
tillfällena i ett mål vållar icke sällan, att på arbetet med målet för domstolen och parterna spilles mycken tid och arbetskraft, som skulle besparas, om de finge till ett sammanhang koncentrera den uppmärksamhet, som måste ägnas fmålet. Erfarenheterna från främmande länder bestyrka också tillfullo, att en sådan ordning kan med mycket goda resultat genomföras. Ofta händer redan nu hos OSS, att mål mot häktad tilltalad handlägges endast vid ett enda rätte- gångstillfälle och omedelbart därpå avgöres. Tillfredsställelsen med en sådan handläggning delas av var och en, som har med målet att göra. Processkom- missionen anser sig därför kunna hysa grundade förhoppningar, att uppskovs- väsendets avskaffande icke skall möta något allvarligt hinder i den vana vid uppskoven, som fått utbilda sig hos oss.
När ett mål uppskjutes, måste rätten sörja för att de åtgärder, som äro erfor- derliga. för den fortsatta handläggningens behöriga förberedande, bliva vid- tagna. Detta sker helt naturligt i enlighet med de allmänna föreskrifter om huvudförhandlingens förberedande, som givits i 8 kap.
Om den fortsatta handläggningen kan företagas inom sju dagar från det för- Förhand- handlingen avbröts, synes av skäl, som förut framhållits, fordran på hand- ?gggäeftpfé läggningens fullständiga upprepning ej böra uppställas. Enligt vad i 11 kap. mål före- sägs, förutsättes härvid, att samma domare sitta i domstolen vid båda hand- tfåeäsiåer läggningarna. Är uppskovet längre, är det däremot nödvändigt, att hela hand- läggningen upprepas. Endast därmed kan skapas en betryggande grund för målets prövning, när man som den här föreslagna rättegångsordningen icke vill söka denna grund i protokoll från den föregående handläggningen. Förut har utvecklats,. huru förhållandena dock undantagsvis kunna gestalta sig så, att dylika protokoll böra föras och jämväl må vid den fortsatta handläggningen anlitas i bevisningssyfte. Förutsättningarna för protokollens användande som bevis böra vara desamma, som enligt reglerna i beviskapitlen (20 kap. 14 punkten, 21 kap. 7 punkten och 22 kap. 6 punkten) skulle gälla med avseende å protokoll över bevisning, som upptagits vid huvudförhandlingens förberedan- de. Sålunda skulle protokoll över syn alltid få användas, och detsamma skulle gälla om protokoll över vittnes eller sakkunnigs utsaga, om icke rätten för målets utredning finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upptages och detta kan ske. Om protokoll över utsaga av målsägande bör tillämpas detsamma, som nu sagts om vittne och sakkunnig.
Även om protokoll förts, är naturligen parten icke betaget att förebringa be- viset omedelbart vid det senare rättegångstillfället.
Mål, i vilka enskilt åtal föres.
Den redogörelse, som nu lämnats för grunddragen av huvudförhandlingen i mål, i vilka allmänt åtal föres, gäller i allt väsentligt också de mål, i vilka enskilt åtal föres. De uppgifter, som i de förra målen tillagts åklagaren, vila ' i förevarande mål å målsäganden, varför vad om allmän åklagare här förut
sagts skall i dessa mål gälla om målsäganden. Endast i några hänseenden äro ' avvikelser nödvändiga.
Målsägandens utevaro från huvudförhandlingen måste bedömas på ett helt annat sätt än åklagarens utevaro. Den senare har som ämbetsplikt att komma tillstädes, och hans närvaro kan därför uppställas som villkor för förhand- lingen. Detta kan ej ske i fråga om målsägandens närvaro.
Om båda parterna utebliva eller endast målsäganden uteblir, synes förhål- landet böra bedömas på samma sätt som i motsvarande fall vid sammanträde för muntlig förberedelse (9 kap. 8 punkten).
Beträffande den tilltalades utevaro åter erfordras ej någon avvikelse från vad förut i detta kapitel är sagt om sådan utevaro i åklagarmål.
Enligt vad ovan framhållits bör, om den tilltalade icke åtnjuter hjälp av kunnig försvarare, och han ej heller själv förmår behörigen utföra sin talan, rätten giva honom erforderlig vägledning till förebyggande av fel och försum- melse i utförandet av hans talan. På samma sätt bör rätten i nu ifrågavarande mål tillhandagå jämväl målsägande, om han ej har sakkunnigt biträde och han ej själv förmår behörigen utföra sin talan.
Sammanfattning.
Mål, i vilka allmänt åtal föres. 1.
Huvudförhandling må ej företagas utan att åklagare är tillstädes.
2.
Därest den tilltalade uteblir eller underlåter att inställa sig personligen, då sådan inställelse skall äga rum, må han hämtas till rätten.
Har i mål om ansvar för brott, varå ej kan följa strängare straff än fän-v gelse i sex månader, den tilltalade uteblivit, äger rätten ändock företaga målet, om den tilltalades hörande ej finnes nödvändigt för en nöjaktig utredning. El- jest må huvudförhandling ej äga rum utan att den tilltalade är tillstädes.
Finnes anledning antaga att den tilltalades utevaro berott på giltigt förfall, skall påföljd, som eljest är stadgad för utevaro, icke inträda utan målet upp— skjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
3.
Om- av rätten förordnad försvarare eller försvarare, som häktad själv utsett, ej kommer tillstädes, när mål skall handläggas, skall annan försvarare genast förordnas, om det kan ske. Möter hinder däremot, må handläggning ej äga rum.
4.
Uteblir målsägande, som kallats för att höras i anledning av den av åklaga- ren förda ansvarstalan, utan giltig anledning, skall han fällas till böter, och rätten äger förordna om hans hämtande eller förelägga honom vid vite att in- ställa sig.
5.
Vid förhandlingens början skall rätten inhämta upplysning huruvida par- terna, målsägande, om sådan kallats, samt vittnen och sakkunniga, som skola höras i målet, äro närvarande, huruvida part vill 'åberopa annan bevisning än den, som angivits under förberedelsen, och motparten vill begära anstånd för att bemöta sådan bevisning, eller huruvida eljest hinder för målets företagande ' till slutlig handläggning förefinnes.
Handläggningen skall inställas och målet utsättas till annan dag:
a) om hinder för handläggning enligt vad i någon av 1—3 punkterna är sagt möter; .
b ) om målsägande, vittne eller sakkunnig, vars hörande rätten finner vara er- forderligt, icke är tillstädes, samt det icke kan antagas, att den uteblivne in- finner sig före handläggningens avslutande;
c) om part finnes vara i behov av anstånd för bemötande av bevisning, som motparten åberopar och som icke angivits under huvudförhandlingens förbere- dande; eller
d) om hinder eljest möter för målets slutliga handläggning. , Därest hindret är sådant, som avses i b), c) eller d), må dock handläggning av målet å inställelsedagen företagas, om det kan antagas, att fortsatt hand- läggning kan äga rum senast å sjunde dagen därefter eller att vittne, sakkun- nig eller målsägande, som i målet kommit tillstädes och vars hörande är erfor- derligt, icke alls kan infinna sig vid nästa rättegångstillfälle eller att hans in— ställelse skulle medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhålla-nde till målets beskaffenhet och hans betydelse för utredningen.
6.
Rättens ordförande leder målets handläggning. Han har att övervaka, att ordning och reda iakttagas, och äger, när det finnes lämpligt, förordna att skilda frågor eller delar av målet behandlas var för sig. Han skall tillse, å ena sidan, att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och å andra sidan, att vad som ej är av betydelse för saken ej indrages i förhandlingen och att onö- dig vidlyftighet eller tidsutdräkt undvikes. Genom frågor och påminnelser skall han söka avhjälpa otydlighet och ofullständighet i hörda personers uttalanden.
Ledamot i rätten äger ock framställa frågor till sakens utredning.
7.
Därest den tilltalade icke åtnjuter hjälp av kunnig försvarare, och han ej heller själv förmår behörigen utföra sin talan, skall rätten giva honom erfor- derlig vägledning till förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans talan.
8.
Förhandlingen är muntlig. Påstående må uppläsas ur skrift, men eljest må skriftligt anförande ej användas. Det är dock icke part betaget att begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när det erfordras.
9.
Förhandlingen inledes därmed, att åklagaren med ledning av stämningen framställer sitt påstående. Den tilltalade tillfrågas därefter om namn, ställ— ning och bostad.
Förhandlingen fortsättes med att åklagaren vidare utvecklar åtalet och grun- derna för detsamma.
Därefter höres målsäganden, om sådan finnes tillstädes. Sedan uppmanas den tilltalade att yttra sig över åtalet och i ett sammanhang redogöra för saken. Avgiver han yttrande, må rättens ordförande till honom ställa frågor, till vilka anledning kan finnas. Jämväl åklagaren och försva— raren må genom rättens ordförande framställa sådana frågor. Beträffande förhöret skall iakttagas vad som är föreskrivet om förhör med den. misstänkte under den förberedande undersökningen.
Av polismyndighet, åklagaren eller rätten fört protokoll över den tilltalades tidigare yttranden må ej uppläsas vid förhandlingen, med mindre det finnes va- ra av vikt för målets utredning, samt yttrande, som vid förhandlingen avgivas av den tilltalade, i något väsentligt avseende strider mot vad han förut yttrat, eller han vägrar att yttra sig i något väsentligt hänseende, oaktat han tidigare avgivit yttrande, eller han icke är närvarande vid förhandlingen och målet dock upptages till behandling.
Över 'målsägandes tidigare utsaga fört protokoll må uppläsas enligt samma regler, som gälla för protokoll över vittnesförhör utom huvudförhandlingen.
10.
Därefter förebringas bevisningen, i regel först från åklagarens och sedan från den tilltalades sida.
11 .
Tilltalad kan tillhållas att lämna rättssalen, när annan i samma mål tilltalad eller vittne höres, såvida på grund av särskilda omständigheter synnerlig fara föreligger, att dessa eljest ej skola oförbchållsamt uttala sig. Den tilltalade. skall likväl därefter erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förelupit.
12.
Sedan bevisningsförfarandet är avslutat, skall, därest målet är sådant, att frihetsstraff synes kunna ifrågakomma, tillses ej blott att tidigare bestraff— ningar, som den tilltalade ådömts, bliva uppgivna för rätten, utan jämväl att en såvitt möjligt allsidig och pålitlig redogörelse för den tilltalades levnadsför— hållandcn blir lämnad.
13.
Därefter äga först åklagaren och sedan försvararen och den tilltalade anföra vad de till utförande av sin talan akta nödigt. Vill åklagaren genmäla å vad från motsidan yttrats, skall det medgivas; och skola i sådant fall försvararen och den tilltalade—äga svara å vad åklagaren sålunda anfört. Med rättens med— givande må ytterligare uttalanden från båda sidorna förekomma.
14.
Handläggningen av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess målet är färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning må ej beviljas, med mindre handläggningen enligt 5 punkten sista stycket före— tagits, oaktat hinder för målets slutliga behandling förelegat eller uppskov er— fordras i följd därav, att nya viktiga skäl eller bevis kommit i dagen eller rätten finner ytterligare utredning vara erforderlig.
15.
Uppskjutes målet till fortsatt handläggning vid ett senare rättegångstillfälle, skall rätten sörja för att i överensstämmelse med de allmänna föreskrifter, som i 8 kap. givits om huvudförhandlingens förberedande, erforderliga åtgärder i förväg vidtagas för att förhandlingen vid nästa rättegångstillfälle må bliva slutförd.
16.
Kan målet ej företagas till fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den då handläggningen avbröts, skall hela handläggningen upprepas. Har pro- tokoll förls rörande bevisning, som upptagits vid den föregående handläggnin— gen, nzå protokollet användas som bevis, såvida ej rätten för målets utredning finner nödvändigt, att bevisningen ånyo upptages, och detta kan ske. Proto— koll över syn må dock alltid användas som bevis.
Mål, i vilka enskilt åtal föres.
17.
Beträffande mål, i vilka enskilt åtal föres, skola förestående regler äga motsvarande tillämpning med de avvikelser, som följa av stadgandena i 18 och 19 punkterna här nedan. Vad om allmän åklagare är sagt skall i dessa mål gälla om målsäganden.
18.
Utebliva båda parterna skall målet avskrivas. Om målsägande uteblir eller underlåter att på kallelse inställa sig person- ligen, skall hans talan, såvida den tilltalade det yrkar, hava förfallit och ej kunna annorledes än genom särskilt rättsmedel ånyo upptagas. Framställes ej sådant yrkande, avskrives målet.
Finnes anledning antaga att parts utevaro berott på giltigt förfall, skall på- följd, som eljest är stadgad för utevaro, icke inträda utan målet uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
19.
Vad i 7 punkten av detta kap. är sagt om rättens plikt att giva tilltalad, som icke åtnjuter hjälp av sakkunnig försvarare och som ej själv förmår behörigen utföra sin talan, erforderlig vägledning, skall även gälla om målsägande, som ej har sakkunnigt biträde och som ej heller själv förmår behörigen utföra sin talan.
11 KAPITLET. Domen.
Ombyte av I våra underrätter är det ej ovanligt, att olika ledamöter hava säte i rätten dill-75225,” vid skilda rättegångstillfällen under handläggningen av samma mål. Stundom hava de domare, som skola döma i målet, ej närvarit vid någon förhandling. Detta förhållande sammanhänger med uppskovsväsendet. Att det praktiskt är möjligt att på detta sätt skifta domare i ett och samma mål förklaras av den fullständighet, varmed protokollering sker av vad som förekommer vid varje rättegångstillfälle. De förda protokollen utgöra det material, varpå rätten grun- dar sin dom.
Redan med nuvarande rättegångsordning leda emellertid sådana ombyten av rättens ledamöter till olägenheter med avseende å såväl processledningen som domstolens förutsättningar för målets avgörande. Och med det av process- kommissionen förordade förfarandet äro växlingar i rättens sammansättning under förhandlingens lopp alldeles icke förenliga. Såsom ledande grundsats för förfarandet har angivits processmaterialets muntliga förebringande omedelbart inför den dömande rätten och målets prövning på. grund av det sålunda före— bragta materialet. Tillämpningen av denna tanke måste innebära, att ingen annan domare får deltaga i målets avgörande än den, som övervarit huvudför- handlingen i dess helhet. Skulle någon annan tillåtas medverka till domen, må— ste han helt eller delvis hämta sin kunskap om målet ur andra källor, som icke giva honom ett lika säkert grundlag för dömandet som ett åhörande av förhand- lingen. Och med den begränsade utsträckning, vari protokollering vid huvud— förhandlingen enligt processkommissioneus mening bör äga rum, skulle för öv- rigt oftast möjlighet ej förefinnas att tillhandahålla en nytillträdaude domare material för bildande av en självständig uppfattning i målet. 5
Utan undantag bör därför den regeln gälla, att de, som döma i målet, skola hava övervarit hela huvudförhandlingen. Såväl beträffande rättsbildade do- mare som lekmannadomare måste detta krav upprätthållas. Regelns genom— förande möter i allmänhet ej någon svårighet. Huvudförhandlingens samman- förande till ett enda rättegångstillfälle och föreskriften att i allmänhet domen omedelbart därefter skall beslutas medföra, att anledning att ombyta ledamöter sällan kan uppkomma. När ett mål är av den beskaffenhet, att förhandlingen kan antagas komma att utsträckas över en tidrymd av flera dagar, måste det emellertid tagas i beräkning, att en domare, som fungerat vid förhandlingens början, kan genom sjukdom eller eljest vara oförmögen att tjänstgöra i fort- sättningen. Vid lagtextens utarbetande bör tagas under övervägande, huru— vida icke för sådana fall må, såvitt nämndemännen angår, införas den anord— ningen, att en suppleant tillkallas att närvara vid förhandlingen och vid be- hov taga plats i rätten.
Tid och sätt Endast i begränsad omfattning förekommer det nu vid underrätterna, att
[goddilgäå dom beslutas och avkunnas, så. snart förhandlingen förts till slut. Eljest upp—
skjutes domen till ett från handläggningen skilt rättegångstillfälle vanligen efter flera veckors förlopp. I viss mån är detta förfaringssätt motiverat av det oordnade och planlösa sätt, varpå materialet förebringas inför rätten, och den därav förorsakade brist på överskådlighet, som kännetecknar protokollen. Vid handläggningens slut behärska domstolens ledamöter icke målet så, att de äro i stånd att fastställa sin ståndpunkt.
I en muntlig process däremot, sådan som den av processkommissio- nen förordade, är ett skyndsamt avgörande av målen ej blott ett önskemål utan en i förfarandets egen natur grundad nödvändighet. Eftersom materialet för domen är den muntliga förhandlingen, är det givet, att varje längre uppskov med domens beslutande innebär en fara för att 'det intryck förhandlingen efter- lämnat hos domstolens ledamöter förflyktigas. Faran härav är så mycket större, som ett fullständigt protokoll ej skulle föreligga. Om med domen finge anstå, skulle det muntliga rättegångssättet, i stället för att, såsom avsett är, förläna rättsskipningen större säkerhet, innebära en fara för osäkra och god— tyckliga avgöranden. För att det med reformen åsyftade resultatet skall vin- nas, måste därför den grundsatsen uppställas, att domen skall beslutas inom kort tid efter huvudförhandlingens slut. Och rättegångsförfarandet kommer att va- ra så anordnat, att ett omedelbart avgörande av målen med framgång kan ge- nomföras. Genom den förberedande behandling, som målet genomgått, har ma- terialet för rättegången samlats och sovrats, så att det i planmässig ordning kan på en gång framläggas för rätten, och därvid såväl de faktiska som de rättsliga synpunkterna belysas. En insiktsfull processledning från ordförandens sida bör i sin mån bidraga till överskådlighet i förhandlingen. Själva förhandlingen bör därför i långt högre grad än nu är fallet hos domstolens ledamöter ha fram- kallat en klar bild av de spörsmål, som de skola bedöma. Och om i målet före- komma mera invecklade rättsliga. spörsmål, bör detta framgå av handlingarna, varför domaren haft tillfälle att på förhand överväga dessa frågor. Ej heller av denna anledning bör därför längre anstånd med domen erfordras. Från straff- processens område har redan under gällande rätt erfarenheten bekräftat, att om förhandlingen koncentreras, ett omedelbart avgörande även av mera inveck- lade mål utan olägenhet kan ske. Trots den i jämförelse med processkommis- sionens förslag ofullständiga förberedelsen har det i mål angående häktad vi- sat sig möjligt att besluta och avkunna domen omedelbart vid handläggningens slut.
Såsom regel bör föreskrivas, att omedelbart efter huvudförhandlingens slut överläggning till dom skall företagas. Domen bör därvid skriftligen av- fattas. Vid behandlingen av frågan om domstols protokoll (1 delen 9 kap.) har processkommissionen redogjort för vad domen bör innehålla. och därvid sär- skilt framhållit vikten av att domen upptager en redogörelse för sakens sam— manhang och ett fullständigt angivande av domskälen.
Det i underrätterna nu tillämpade sättet för domens meddelande, nämligen dess offentliga avkunnande, är otvivelaktigt det, som bäst överensstämmer med det muntliga rättegångssättet, och någon tvekan kan ej råda om att även fram— deles domen bör avkunnas offentligt genom uppläsning. Överläggningen, do—
Överlägg- ningen.
mens avfattande i skrift och dess avkunnande böra försiggå i ett sammanhang, innan annat mål företages till handläggning.
Genomförandet av den sålunda uppställda regeln bör dock ej undantagslöst framtvingas. När rådrum i särskilda fall är av behovet påkallat med hänsyn till målets beskaffenhet, bör lagen ej framkalla ett förhastat avgörande. Över- läggning bör visserligen alltid hållas omedelbart efter huvudförhandlingens slut, men om det vid överläggningen finnes, att rådrum oundgängligen behöves för beslutets fattande eller för domens uppsättande i skrift, bör något anstånd kunna medgivas. Så lång tid som nu är bruklig bör dock ej få tillmätas här- för, utan anståndet torde böra begränsas till viss i lagen angiven kort tid. Även i detta fall bör domen, ehuru på ett senare sammanträde, muntligen avkunnas. Den bör å den utsatta dagen föreligga uppsatt i .skrift och avkunnandet ske ge- nom dess uppläsande. Om anstånd beslutas, bör det åligga rätten att omedel- bart giva parterna besked om tiden, då domen kommer att avkunnas.
Om part ej är tillstädes vid domens avkunnande, kunde det sättas i fråga, att domen skulle genom rättens försorg delgivas honom, och att tiden för domens överklagande skulle för hans vidkommande löpa först från delgivningen. Pro- cesskommissionen har övervägt ett sådant förslag men ej funnit sig böra för- orda dess genomförande. F ör närvarande förekommer hos oss i underrättsför— farandet ej delgivning av rättens dom, utan det anses ankomma på parterna att hålla sig underrättade om tiden för domens avkunnande, och klagotiden räk- nas från avkunnandet, oavsett om parten varit tillstädes eller ej. Några olä- genheter härav torde ej hava försports och så lärer ej heller i framtiden behöva bliva fallet. Frågan kommer med det av processkommissionen förordade rät- tegångsförfarandet snarare att äga mindre betydelse än nu, enär domen mesta- dels kommer att agkunnas omedelbart efter huvudförhandlingen, vid vilken par- terna i allmänhet skola närvara. Är den tilltalade häktad, bör han liksom nu inställas inför rätten vid domens avkunnande.
Om sålunda domen ej bör genom rättens försorg delgivas parterna, bör likväl genom bestämmelse i lagen sörjas för att utskrift av domen inom kort tid till- handahålles part, som framställer begäran därom.
Vid överläggning till dom skall såsom förut (1 delen 7 kap.) framhållits offentligheten vara utesluten. Överläggningen bör vara obunden av legala for- mer. Det fria rådplägandet mellan rättens ledamöter är ägnat att belysa må- lets olika sidor och fördjupa domarnas uppfattning av tvistepunkterna. Då nämnd deltager i målets handläggning, kan emellertid ej bortses från den möj- ligheten, att i mera invecklade mål en eller flera av nämndens ledamöter i sak- nad av yrkesdomarens vana att följa rättsförhandlingar icke i alla delar av må— let kunnat bilda sig en klar föreställning om sakläget, liksom tydligen kunskap om rättens regler ej alltid kan förutsättas h0s nämnden. I sådana fall bör rättens ordförande lämna nämnden de upplysningar, som erfordras, för att den skall kunna göra sin insats i rättsskipningen.
Vår lag föreskriver i 23 kap. 2 % rättegångsbalken, att när dom skall fällas å häradsting, häradshövdingen skall underrätta nämnden om saken och
de-skäl däri äro så ock vad lag i ty fall säger. En obligatorisk föreskrift om att ordföranden skall föredraga saken för nämnden skulle med den större över- skådlighet, som kännetecknar det muntliga, koncentrerade förfarandet, vara en onödig tunga på överläggningen. Fullt tillräckligt synes vara, att ordfö- randen inleder överläggningen med att föredraga målet i erforderliga delar, om någon i nämnden begär det eller ordföranden själv anser det nödigt. Om lagens stadganden i ämnet hör han dock alltid upplysa nämnden.
I avdelningen om domstolsförfattningen har processkommissionen utvecklat sin ståndpunkt i fråga om de rättsbildade domarnas och nämndens rösträtt (1 delen 2 kap.). Handlägges målet med nämnd, och blir omröstning om domen nödvändig, hör till nämndens ledning den rättsbildade ordföranden först yttra sin mening.
Den muntliga rättegångens karakteristiska kännetecken har förut angivits bestå däri, att endast vad som muntligen förebragts inför rätten får utgöra material för domen. Det muntliga utförandet av parternas talan och bevis- ningens förebringande äger rum vid huvudförhandlingen, och det blir alltså denna, som blir den uteslutande grundvalen för rättens dom. Domen skall så att säga växa fram" ur huvudförhandlingen, vilken härigenom får den domine- rande ställning i rättegången, som bör tillkomma den. Vad som utöver huvud— förhandlingen må kunna inhämtas ur handlingarna från rättegångens förbere— dande stadier får ej läggas till grund för domen.
En modern straffprocess genomlöper från sin första upprinnelse och till do— men ett flertal bestämt skilda skeden, den förberedande undersökningen, åta- lets väckande, huvudförhandlingens förberedande, huvudförhandlingen ooh slut- ligen domen. Mellan processens olika sta ier råder dock ett inre sammanhang, som förenar de skilda delarna. Icke minst framträder detta i förhållandet mel- lan åtalet och domen. Vid behandlingen av frågan om rätt till åtal (2 kap. 1 punkten) har processkommissionen framhållit, hurusom på ett obetydligt un- dantag när domstolen ej skall äga av sig själv upptaga brottmål till handlägg— ning, utan härutinnan vara beroende av ett i behörig ordning väckt åtal. Till- lämpad på domen innebär denna grundsats, att rätten ej äger fälla dom över andra brottsliga handlingar än dem, som gjorts till föremål för åtal. Ett av- steg från denna regel skulle innebära en förskjutning i domstolens och parter— nas inbördes ställning; domstolen skulle då ej längre intaga 'den objektiva pas- sivitet, som bör tillkomma den. Särskilt kan det befaras, att om domstolen fäller dom över handlingar, som icke omfattas av åtalet, parterna och i främ- sta rummet den tilltalade genom detta förfarande berövas möjligheten att bere— da och utföra sin talan.
Att rätten är beroende av åtalet vid domens meddelande innebär, att rätten ej må döma över andra den tilltalades handlingar än dem, som blivit föremål för åtal. Däremot bör rätten icke vara bunden av den rättsliga beteckning, som åklagaren givit brottet eller av det lagrum, som han åberopat. Lika litet kan rätten bindas av det straffmått, som åklagaren må hava påyrkat. I dessa
Endast huvud för, handlingen
material för domen.
Demens beroende av åtalet.
Domen skall vara frian- de eller fällande.
Förklaring av dom och rättelse i dom.
avseenden måste rätten äga full frihet att tillämpa sin uppfattning om vad som är rätt och lämpligt, även om domen skulle bliva mer ofördelaktig för den tilltalade, än åklagaren åsyftat. Har sålunda åklagaren yrkat, att den tilltalade för ett visst förfarande skall dömas för förskingring, är rätten oför- liin'drad att för samma förfarande fälla honom för stöld, lika Väl som rätten kan tillämpa ett strängare straff än åklagaren yrkat.
Enligt vår lag behöver domstols prövning av frågan om en tilltalads brotts- lighet icke nödvändigt leda till att han antingen fälles eller frikännes. 17 kap. 32 % rättegångsbalken föreskriver, att om i svårare brottmål mer än halvt bevis föreligger mot den tilltalade och fara är för mened, domaren skall lämna saken till framtiden, då den kan varda uppenbar. Detta stadgande tillämpas fort— farande. Likaså förutsätter lagen, att domstolarna i tvivelaktiga fall kunna förklara den tilltalade i brist av fulla bevis icke kunna sakfällas.
De nu angivna domsluten äro kvarlevor från den inkvisitoriska processen och den legala bevisteorien. Då domaren ägde att av egen myndighet sätta i gång och fullfölja en undersökning mot någon för brott misstänkt, framstod det såsom naturligt, att domaren också kunde avsluta sin undersökning genom en förklaring, att han lämnade saken åt framtiden, för att om anledning yppades återupptaga undersökningen. Lagens krav på ett visst mått av bevis för fäl— lande dom föranledde också behov av en sådan möjlighet. Även 'den utgång av processen, som innefattar, att den tilltalade förklaras ej kunna fällas i brist av fulla bevis, grundar sig tydligen på den legala bevisteorien.
I en ackusatorisk straffprocess med fri bevisprövning böra de nu angivna utvägarna för domstolen att skilja sig från målet ej stå öppna. Det bör åligga domstolen att bestämt yttra sig över åtalet. Har den förebragta bevisningen ej ådagalagt den tilltalades skuld, bör han frikännas. Hans motpart har då ej lyckats fullgöra sin uppgift att övertyga rätten, och den tilltalade har ett berättigat anspråk, att domstolen ej för framtiden fäster vid honom en miss- tanke, som ej kunnat styrkas. För möjligheten att, om nya bevis komma i dagen, få frågan om den tilltalades skuld ånyo under prövning, erfordras ej denna anordning. Behovet härav bör tillgodoses genom bestämmelserna om resning (17 kap.).
1734 års lag innehåller i 24 kap. 10 och 11 %% rättegångsbalken bestämmelser om förklaring av en otydlig dom. Liknande bestämmelser böra upptagas i en ny lag. Förklaring av dom förutsätter en av part därom framställd ansökan. Förklaringen bör givas av den rätt, som meddelat domen. Dessförinnan bör tillfälle beredas sökandens vederpart att yttra sig över framställningen.
Därjämte tarvas stadganden om hur rättelse av felaktighet i en dom skall kunna ernås. Även härtill bör den domstol vara behörig, som avkunnat do- men. I denna ordning böra kunna avhjälpas skriv- eller räknefel och dylika uppenbara oriktigheter. Rättelsen bör kunna vidtagas av rätten självmant men först sedan parterna satts i tillfälle att yttra sig i frågan.
Sammanfattning.
1.
I domen må. ej deltaga någon domare, som ej övervarit hela huvudförhand— lingen.
2.
Omedelbart efter det huvudförhandlingen i ett mål avslutats och innan nytt mål företages till handläggning, skall överläggning till dom företagas samt do- men skriftligen uppsättas och offentligen avkunnas.
Finnes vid överläggningen rådrum för besluts fattande eller domens uppsät— tande oundgängligen erforderligt, må dock med domens beslutande och avkun— nande anstå viss i lagen angiven kort tid. Beslutas anstånd, skall besked om tiden för domens avkunnande omedelbart givas parterna.
3.
Vid överläggning i domstol, däri nämnd deltager, skall ordföranden, om någon i nämnden påyrkar det eller ordföranden själv anser det nödigt, inleda överläggningen med att föredraga målet i erforderliga delar. Ordföranden har ock att underrätta nämnden om lagens stadganden i ämnet. Förekommer omröstning, skall ordföranden först yttra sin mening.
4.
Domen skall grundas uteslutande på vad som förekommit vid huvudförhand- lingen i målet.
5.
Rätten äger ej fälla dom över andra brottsliga handlingar än dem, för vilka ansvar påståtts, men är ej bunden av åklagarens yrkande i fråga om brottets rättsliga beteckning, tillämpligt lagrum eller straffmåttet.
6.
Domen skall vara antingen friande eller fällande. Nu gällande regler, enligt vilka den tilltalade må förklaras i brist av fulla bevis ej kunna sakfällas eller en sak må lämnas till framtiden, då den kan varda uppenbar, skola således icke upptagas.
[»I
!.
Erfordras förklaring av dom, skall den, på ansökan av part och sedan mot— parten lämnats tillfälle yttra sig, givas av den rätt, som meddelat domen.
8.
Rätten äger självmant verkställa rättelse av räknefel, skrivfel eller annan sådan uppenbar oriktighet i domen., sedan parterna lämnats tillfälle yttra sig.
12 KAPITLET.
Strafföl'eläggande.
Den ordinära straffprocessen måste vara anordnad så, att den erbjuder be— tryggande garantier för ett riktigt avgörande av betydelsefulla och svårbedöm- » da brottsfall. Ett stort antal brottmål avser emellertid obetydliga förseelser, för vilka ett ringa bötesstraff ådömes den tilltalade. Dessa mål äro för det mesta även av mycket enkel beskaffenhet, i det att den tilltalade oftast oför- behållsamt erkänner sin förseelse. Domstolens uppgift inskränker sig därför i dessa fall huvudsakligen till utmätande av straffet, en åtgärd, som ej heller brukar vålla någon svårighet och som enligt sakens natur verkställes tämligen schablonmässigt. Det kan ej förnekas, att för utförandet av rättsskipnin'gen i dessa mål den ordinära processen mången gång skulle vara ett alltför dyrbart och omständligt redskap. Av praktiska och ekonomiska skäl är det önskvärt, att enklare former stå till buds för dessa måls handläggning.
Främmande I vissa främmande länder har man tillgodosett detta önskemål genom infö- [%;—Zlawh rande av ett förfarande, som innebär, att den som misstänkes för ett ringare g. . .. brott av åklagaren eller rätten förelägges ett Vlsst straff. Godkanner han detta eller underlåter han att inom föreskriven tid göra invändning däremot, får strafföreläggandet verkan av laga kraft vunnen dom, och det förelagda straffet kan verkställas.
Institutets tillämpningsområde har givetvis av lagarna begränsats till mindre betydande brott. En tvåfaldig gräns brukar uppställas, så att dels förfaran- det endast må tillämpas i fråga om brott, å vilka högst kan följa ett visst, av lagen angivet straff och dels inom detta område endast ett lägre straffmått må föreläggas. Regelmässigt hänföras alltså de svårare formerna av ifrågava- rande brott till den ordinära processen. En jämförelse mellan de olika lagarnas ståndpunkt erbjuder med hänsyn till de olika bestraffningssystemen åtskilliga vanskligheter. Det vidsträcktaste tillämpningsområdet torde institutet ha i Tyskland, där det i formen av s. k. Strafbefehl är användbart vid alla brott utom de till den grövsta kategorien hörande och där såväl bötesstraff, oavsett beloppet, som frihetsstraff till och med tre månader kan föreläggas den miss- tänkte.
_Förfarandet är i viss mån olika gestaltati skilda länder. Enligt de norska och danska lagarna utfärdas föreläggandet av åklagaren och innehåller en an- maning till gärningsmannen att inom viss tid godkänna dess innehåll. Läm- nas godkännande, länder föreläggandet till efterrättelse såsom laga kraft ägande dom, eljest väckes åtal i vanlig ordning. Dessa lagar känna vid sidan härav ett i den allmänna processens ram infogat förfarande, som är tillämpligt å mindre brottmål och som äger Viss likhet med strafföreläggandet. Rätten äger nämligen vid handläggning av ett i vanlig ordning anhängiggjort mål föreläg-
ga den tilltalade ett bötesstraff, som kan av honom godtagas, varefter för- handlingen avslutas utan att dom meddelas.
Den tyska lagen skiljer mellan Strafbefehl, som utfärdas av domaren (Amts- richter), och Strafverfugung, som utfärdas av polismyndighet och vars till- lämpningsområde är inskränkt till förseelser, under det att Strafbefehl kan till— lämpas även vid mellansvåra brott. Vid Strafbefehl gör åklagaren utan att ha inhämtat den misstänktes godkännande en framställning till domaren, att han måtte förelägga den misstänkte ett visst straff. Domaren prövar yrkandet och utfärdar föreläggande, om han icke finner betänklighet möta mot ett föreläg— gande av det innehåll, åklagaren ifrågasatt. Endast med åklagarens begivande kan domaren förelägga ett annat straff än det påyrkade. Anser domaren sig ej böra utfärda föreläggande, hänskjutes målet till huvudförhandling vid rät- ten. Har föreläggande utfärdats, äger den misstänkte inom en vecka hos rät- ten göra invändning däremot, i vilket fall huvudförhandling anordnas. Under— låter han att göra invändning, får föreläggandet verkan av laga kraft vunnen dom. Förfarandet vid Strafverfägung skiljer sig därutinnan från det nu skild— rade, att föreläggandet utfärdas omedelbart av polistjänsteman. Den, mot vil- ken föreläggandet riktas, äger inom en vecka hos polismyndigheten eller rät- ten påkalla vanlig rättegång.
Även den österrikiska lagen upptager institutet strafföreläggande i väsentli- gen samma form som den tyska rättens Strafbefehl. Rätten bestämmer vid föreläggandets utfärdande straffets storlek. På grund härav har jämväl åkla— garen tillerkänts rätt att inom viss tid göra invändning mot föreläggandet.
Den italienska rätten känner strafföreläggande, anordnat i huvudsaklig över- ensstämmelse med den tyska lagens Strafbefehl.
Finska rättegångskommittén och lagberedningen upptaga i sina förslag in- stitutet under benämningen strafforder. Sådant detta institut utformats i för- slagen, överensstämmer det med ,strafföreläggandet enligt norsk och dansk rätt så till vida, att åklagaren utsätter ett straff, som den misstänkte kan inom viss tid godkänna. En betydelsefull skillnad mot den dansk—norska förebilden före- te emellertid förslagen därutinnan, att om den misstänkte godkänner straffet, frågan skall underställas rättens prövning. Finner rätten det av åklagaren påyrkade straffet skäligt, utfärdar den strafforder, eljest hänvisas saken till vanlig rättegång. 1923 och 1925 års finska förslag upptaga icke stra'fföre- läggande såsom särskilt institut. Genom de bestämmelser, som äro avsedda att reglera rättegångsförfarandet i mål angående förseelser, skulle detta förfaran- de likväl kunna komma att sakligt sett nära motsvara de tidigare förslagens förfarande vid strafforders meddelande. Om den tilltalade inför åklagaren eller polisen vidgått sin skuld och erlagt ett bötesbelopp, som åklagaren eller för- hörsledaren prövat skäligt, skulle nämligen rätten äga att i den tilltalades ute- varo upptaga och avgöra målet, därvid rätten emellertid ej skulle vara bunden vid det erlagda bötesbeloppets storlek.
Den allmänna svenska straffprocessen känner ej föreläggande av straff. Formellt skola alla mål, även om de röra ringa förseelser, vilka erkännas av
den skyldige, handläggas av samma myndigheter och i samma ordning som öv- riga brottmål. Stämning till underrätt, förhandling inför denna och dom ford- ras alltså även i dessa fall. I praxis har emellertid behovet av en förenklad handläggning gjort sig gällande, och särskilt har det befunnits önskligt att be- spara den tilltalade omaket att inställa sig vid rätten själv eller härför an- skaffa ett ombud. I detta syfte har i stor omfattning blivit brukligt, att till— talad, som vid polisförhör erkänner sin förseelse, till polisen överlämnar en fullmakt att utföra talan för honom i målet. Vid rätten uppträder därefter på hans vägnar vanligen en tillstädesvarande polisman eller rättsbetjänt och fram- bär erkännandet. Stundom förekommer ett än mera förenklat förfarande. Den tilltalade tecknar å stämningen eller polisrapporten erkännande av förseelsen och detta erkännande ingives vid rätten av åklagaren, utan att någon kommit tillstädes på den tilltalades sida .1
Processkom— Det av processkommissionen förordade förfarandet i brottmål är anordnat i
"”ämne"" syfte att tillgodose kravet på rättsskipningens säkerhet i viktiga och invecklade mål. Det har varit oundgängligt att för tillgodoseende av denna rättsskipnin— gens viktigaste uppgift omgärda förfarandet med garantier i olika avseenden. Beträffande de enkla och jämförelsevis obetydliga mål, om vilka nu är fråga, skulle det säkerligen innebära ett onödigt slöseri med tid, penningar och krafter, om man fordrade, att de handlades i de former, som utbildats med tanke på de svåra och invecklade brottmålen. Det bör därför under— söka-s, huruvida icke ett enklare förfarande kan anordnas för behandlingen av dessa mål, utan att kravet på rättsskipningens säkerhet därigenom äventyras. Såsom ett önskemål härutinnan bör särskilt framhållas, att förfarandet kan skyndsamt föras till slut. I högre grad än eljest förlorar nämligen straffet här lätt sin betydelse, om en längre tid får förflyta, innan det går i fullbordan. Vidare bör det eftersträvas, att de vid rättsskipningen verksamma myndighe— ternas arbete å dessa mål såvitt möjligt förenklas och tid sålunda beredes dem att ägna sig åt mera krävande rättsskipningsuppgifter. Ur statsfinansiell syn- punkt är det även av vikt, att förfarandet ordnas så, att för handläggningen av dessa mål, vilka förekomma i betydande antal, ej tagas i anspråk flera eller högre kvalificerade tjänstemän än nödvändigt. Slutligen är det ett beaktans— värt önskemål, att de tilltalade utan att betungas av onödiga besvär och kost— nader få möjlighet att iakttaga sina intressen vid målens handläggning.
Vid övervägande av frågan om vilka anordningar böra vidtagas till förenk- ling av förfarandet i dessa mål, synes tvekan ej kunna råda om, att den hos oss i praxis nu brukade anordningen med erkännande å stämning eller polis— rapport eller med en av den tilltalade åt polismyndigheten överlämnad rätte- gångsfullmakt icke förtjänar att lagfästas. Av de ovan angivna önskemålen tillgodoser detta förfarande väsentligen endast den tilltalades befrielse från in- ställelse vid rätten, och denna förmån köpes av honom på bekostnad av möj— ligheten att bevaka sin talan i målet. Genom erkännandets eller fullmaktens
1 Se N. J. A. avd. I 1.900 sid. 357 och 1902 sid. 470.
undertecknande företager den tilltalade en disposition, vilkens följder han ej kan bedöma.
Däremot synas övervägande skäl tala för att vid en allmän rättegångsreform efter mönster av de nämnda främmande lagarna upptaga institutet strafföre— läggande. De praktiska fördelarna av denna anordning ligga i öppen dag. Alla rimliga anspråk på en snabb behandling av de erkända bagatellmålen till— godoses, i synnerhet som, enligt vad i det följande skall utvecklas, det bör vara möjligt att låta straffet verkställas omedelbart efter dess fastställande utan att tid för klagan till högre rätt behöver avvaktas. I den mån förfarandet lik— som i Norge och Danmark anses kunna försiggå utan rättens medverkan, vinnes en välbehövlig avlastning i domstolarnas arbete, och i de fall, då rättens kontroll anses erforderlig, kan denna anordnas utan tyngande former. Beträffande åkla- garmyndigheterna uppstår en arbetsbesparing genom bortfallandet av skyldig— heten att i ett stort antal .mål uppvakta. vid rätten. Även den brottsliges an- språk på ett enkelt och billigt förfarande tillgodoses, utan att han avhänder sig kontrollen över sina intressen.
Om också institutet strafföreläggande i huvudsak är främmande för svensk gällande rätt, förekomma likväl på specialförfattningarnas område vissa straff- processuella förfaranden, som utgöra ett uttryck för samma tanke, och som förete många gemensamma drag därmed. I detta avseende må erinras om förfarandet enligt värnpliktslagen vid uttagande av böter för uteblivande från inskrivningsförrättning eller för uraktlåten mönstring och det förfarande, som enligt lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig be- fattning med spritdrycker och vin i vissa fall skall tillämpas i fråga om beslag— tagen egendoms förverkande.
I de främmande länder, där strafföreläggande tillämpats, torde övervägande gynnsamma erfarenheter hava gjorts av detta förfarande. Förfarandets av- skaffande har veterligen ingenstädes satts i fråga; däremot har i Österrike, Tyskland, Norge och Danmark dess tillämpningsområde genom lagändringar utvidgats.
På de skäl, som nu anförts, anser processkommissionen strafföreläggande böra upptagas såsom en form för behandlingen av mindre brottmål, i vilka den misstänkte är villig att erkännasin förseelse. En given förutsättning för institutets införlivande med vår rätt är, att det så utformas, att kravet på säkerhet i rättsskipningen ej äventyras. Ur denna synpunkt anser process— kommissionen sig ej kunna tillstyrka den i Tyskland förekommande anord- ningen, enligt vilken föreläggandet blir verksamt genom den misstänktes under- låtenhet att göra invändning. Rättssäkerheten synes kräva, att ett uttryck- ligt erkännande av förseelsen och godkännande av det förelagda straffet av- givits av den misstänkte, för att straffet må verkställas; en blott underlåten- het att bestrida bör ej vara tillräcklig. Med den förbättrade och fastare organisation av åklagarväsendet, som är en förutsättning för processreformen, torde det ej böra möta betänklighet att låta åklagaren utfärda föreläggande. Endast om åklagaren av vad som förekommit blivit övertygad om den miss- tänktes skuld, bör han äga utfärda föreläggande. Ur synpunkten av största.
Strafföre—
lå" gandes
til ämplig- het.
Föreläggan-
de utfärdas
av åklaga- ren.
möjliga enkelhet och snabbhet ävensom med hänsyn till önskvärdheten av att åstadkomma lättnad i domstolarnas arbetsbörda, vore det uppenbarligen en fördel, om förfarandet kunde inskränkas till att åklagaren utfärdar ett före- läggande, som blir verksamt genom den misstänktes godkännande. Vid de ringaste förseelserna torde man också utan våda kunna .stanna härvid. Där— emot synes, så snart fråga ej är om en helt obetydlig förseelse, en kontroll från rättens sida över förfarandet böra äga rum. I dessa fall lär därför såsom enligt finska rättegångskommitténs och lagberedningens förslag det av den misstänkte godkända föreläggandet böra underställas rättens prövning för att av denna fastställas, om betänklighet icke möter däremot, men eljest undan- roslas.
Strafförelägganclets tillämpningsområde synes böra begränsas så, att före— läggande endast må komma till användning vid brott,. på vilka ej kan följa svå- rare straff än fängelse. Utöver denna med hänsyn till de olika brottskategorierna uppdragna gräns bör även en inskränkning i institutets tillämpning ske så till vida, att endast lindriga straff må i denna ordning åläggas. Utan vidare synes det givet, att frihetsstraff ej bör få åläggas genom strafföreläggande; endast i fråga om böter bör föreläggande få användas. Men ej heller brott- mål, i vilka ett högre bötesbelopp är påkallat, böra kunna handläggas genom strafföreläggande. Lämpligen synes maximigränsen böra sättas vid 500 kro— nors böter. Vid lagtextens utarbetande bör tagas i övervägande, huruvida dessutom i särskilda fall strafföreläggande bör vara uteslutet. Olika omstän- digheter, som kunna antagas föranleda härtill, äro exempelvis, 'att den miss- tänkte ej uppnått viss ålder, att förseelsen är av sådan art, att vid even- tuellt upprepande återfallsverkan inträder eller att åklagaren har rätt till andel i de böter, som ådömas enligt det ifrågavarande lagrummet.
Såsom redan anförts, bör föreläggandet utfärdas av åklagaren. Strafföre- läggande kommer alltså att vara uteslutet i mål, där målsäganden för talan. I dessa mål föreligger ej heller behov därav.
Med den av processkommissionen föreslagna uppdelningen av åklagargöro- målen skulle föreläggandet alltefter straffskalan för brottet komma att ut- färdas av statsåklagaren eller underåklagare. Utfärdande av föreläggande skall givetvis ej vara obligatoriskt, det ankommer på åklagaren att, då den förberedande undersökningen avslutats, avgöra om föreläggande lämpligen bör utfärdas eller om målet på vanligt sätt skall anhängiggöras genom stämning. Vid denna prövning har han bl. a. att överväga, vilket straff förseelsen i det föreliggande fallet förskyller. Endast om han finner straffet rätteligen utgöra
.böter högst 500 kronor, kan föreläggande enligt vad ovan sagts tillämpas.
Föreläggan— dets form och innehåll.
Föreläggandet bör givetvis avfattas skriftligen. Det bör liksom stämning i brottmål med erforderlig tydlighet angiva den brottsliga gärningen. Där- vid skola såvitt möjligt uppgivas tid och ort för gärningens förövande och övriga omständigheter, som erfordras för att känneteckna brottet. I likhet
med stämningen bör strafföreläggandet upptaga gärningens rättsliga beteck- ning och det eller de lagrum, som åberopas. Vidare bör föreläggandet inne— hålla uppgift på det bötesbelopp, som förelägges den misstänkte till godkän- nande. Slutligen bör i föreläggandet den misstänkte anmanas att, om han erkänner sig skyldig till gärningen och underkastar sig straffet, göra påteck- ning härom å föreläggandet och inom viss tid återställa detta till åklagaren. Godkännandet av föreläggandet bör alltså innebära tillika ett erkännande av brottet. Den misstänkte bör ej få underkasta sig straff för ett brott, som han ej erkänner sig hava förövat.
I ett stort antal fall lär åklagaren vid ett av honom med den misstänkte hållet förhör på grund av dennes erkännande eller eljest finna förutsättnin- garna för utfärdande av föreläggande vara för handen. Det är då ur alla synpunkter lämpligast, att föreläggande genast utfärdas och delgives den miss- tänkte, medan han ännu är tillstädes. Denne kan då antingen omedelbart godkänna det, vilket väl ofta lär bliva händelsen, eller ock begagna den be- tänketid, som lagen erbjuder. Delgivningen kan uppenbarligen i dessa fall ske helt forml'o'st. Är den misstänkte ej tillstädes vid föreläggandets utfär- dande, måste detta särskilt delgivas honom. Därvid böra reglerna för delgiv— ning av handlingar i rättegång tillämpas, och såmedelst utgångspunkten för den misstänktes betänketid fastställas.
Såsom redan framhållits bör, då fråga är om en förseelse, som ej är av allra lindrigaste art, förfarandet kontrolleras .av domstol. En sådan kontroll synes lämpligen böra äga rum, då föreläggandet avser högre bötesbelopp än 100 kronor. Prövningen av föreläggandet bör i dessa fall utövas av lagmans- rätten. Har den misstänkte godkänt föreläggande till högre belopp än 100 kro- nor, skall alltså åklagaren insända föreläggandet till lagmansrätten, därvid även protokollet eller anteckningarna. från den förberedande undersökningen och övriga handlingar i ärendet böra bifogas. På grund av detta material har rät— ten att pröva- föreläggandet, en prövning, som skall omfatta såväl de rättsliga förutsättningarna för föreläggandet som lämpligheten av bötesbeloppet. Fin— ner rätten, att någon betänklighct ej möter mot föreläggandet, meddelar den fastställelse dårå; eljest undanröjes föreläggandet.
Rättens granskning av föreläggande försiggår alltså på grundval av skrift- ligt material, utan att vare sig åklagarens eller den misstänktes närvaro erford- ras. Då enligt vad processkommissionen i kapitlet om lagmansrätterna (1 de- len ? kap.) framhållit, rätten vid föreläggandets granskning alltid skulle bestå av en rättsbildad domare utan nämnd, har den största möjliga förenkling av rättsförfarandet i dessa fall uppnåtts.
Föreläggan- dets del- givning.
Lagmans- rättens _pröt'mng.
Värdet av strafföreläggandet är väsentligen beroende av att förfarandet Förelägqan- kan avslutas inom så kort tid som möjligt. Såsom processkommissionen vid 1 behandlingen av frågan om särskilda rättsmedel (17 kap. 9 punkten) framhål- ' ler, skulle ett godkänt och i erforderligt fall av rätten fastställt strafföreläggan—
de ts verk- ningar.
Verkan av att stra 17" föreläggan- de ej god- kännes eller av dess undan- röjande.
de endast under särskilda, sällan föreliggande omständigheter kunna överklagas av den, som godkänt föreläggandet. Med hänsyn härtill bör det ej möta betänk- lighet att låta strafföreläggandet lända till efterrättelse såsom laga. kraft vunnen dom, så snart det blivit godkänt och, om så erfordras, fastställt av lagmansrätten. Särskilt med avseende å möjligheten att skyndsamt verkställa straffet är detta av stort värde. Verkställigheten bör ej anstå i avbidan på ett överklagande, som endast i ett försvinnande fåtal fall kan komma att äga rum. Och även i andra hänseenden, såsom i avseende å möjligheten att an- ställa ny rättegång om samma sak, bör föreläggandet efter den angivna tid— punkten utöva verkan av laga kraft vunnen dom.
Godkännes ej strafföreläggande av 'den misstänkte eller undanröjes ett god- känt föreläggande av lagmansrätten, må åtal i vanlig ordning anställas ge- nom stämning. Då åklagaren ej bör utfärda föreläggande, med mindre mot den misstänkte föreligga sådana omständigheter, som utgöra grund för ett beslut om åtal, blir väl regeln, att åtal väckes. Understundom kunna emel- lertid nya omständigheter hava" tillkommit, som ställa saken i annan belys- ning. I sådant fall, liksom då rättens undanröjande grundar sig på dess åsikt att den ifrågavarande gärningen ej är straffbar, bör tydligen åklagaren taga frågani förnyat övervägande, innan han fattar beslut om åtal.
Sammanfattning.
1.
Då någon misstänkes 'för brott, varå ej kan följa svårare straff än fängellse, kan allmänna åklagaren ( statsåklagare, eller underåklagare, alltefter brottets beskaffenhet), om han finner den misstänkte hava gjort sig förfallen till böter högst 500 kronor, i stället för att utfärda stämning å den misstänkte, till god— kännande förelägga honom det straff, som åklagaren anser böra tillämpas.
2.
Föreläggande skall avfattas skriftligen och innehålla: 1) uppgift om den brottsliga gärningen med angivande såvitt möjligt av tid och ort för dess förövande samt övriga omständigheter, som erfordras för 'att, känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga beteckning och 'det eller de lagrum, som åberopas;
2) bestämmande av det bötesbelopp, som förelägges den misstänkte; samt 3) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig till den ifrågavarande gärningen och underkastar sig det förelagda straffet, göra påteckning därom. å föreläggandet och inom viss tid återställa detsamma till åklagaren. ' '
3.
Föreläggande skall delgivas den misstänkte antingen omedelbart, om han är tillstädes vid utfärdandet, eller eljest enligt reglerna för delgivning av hand- lingar i rättegång. i
4.
Har den misstänkte godkänt föreläggande, som avser böter till högre belopp än 100 kronor, skall frågan underställas lagmansrättens prövning. Åklagaren skall i sådant fall till rätten överlämna föreläggandet jämte protokoll eller an- teckningar frän den förberedande undersökningen och övriga handlingar i ärendet.
Finner rätten betänklighet icke möta mot föreläggandet, meddelar rätten fast- ställelse därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten undanröjas.
5.
Har de-n misstänkte godkänt strafföreläggande, som avser böter högst 100 kronor, eller har rätten fastställt föreläggande, som avser högre belopp, skall föreläggandet lända till efterrättelse såsom laga kraft vunnen dom.
6.
Godkänner ej den misstänkte strafföreläggande eller undanröjer lagmansrät- ten strafföreläggande, som underställts dess prövning, må åtal i vanlig ordning anställas.
13 KAPITLET.
Huvudgrunderna för rättsmedlens anordnande.
Anordnandet av rättsmedel i en rättegångsordning avser att bereda utväg för åvägabringandet av en förnyad domstolsprövning av en av domstol avgjord fråga och såmedelst vinna rättelse i bristfälliga. avgöranden, som träffats av domstol. Rättsmedlen äro sålunda inrättade för att öka rättssäkerheten.
De allmänna rättsmedlen vila på den förutsättningen, att åt part bör givas be— fogenhet att, om han finner anledning därtill, påkalla förnyad prövning av en avgjord fråga, utan att några särskilda betingelser för denna begäran behöva ådagaläggas.
Anlitas ett allmänt rättsmedel, medför detta vanligen, att den förnyade pröv- ningeni frågan företages av en annan domstol, som genom sin sammansättning anses bereda ökade garantier för ett riktigt beslut. På denna anordning vilar instansordningen mellan domstolarna, genom vilken dessa grupperas i lägre och högre domstolar. Genom anlitande av rättsmedel påkallas prövning från en högre domstols sida av en fråga, som avgjorts av en lägre domstol.
Inledning.
Beror 'det fel, vars avhjälpande rättsmedlets användande åsyftar, därpå att den avgjorda frågan från parternas sida icke blivit tillräckligt utredd, är det i och för sig icke nödvändigt, att den förnyade prövningen företages av en annan domstol; det kan tvärtom synas naturligare, att frågan återupptages till ny prövning av samma domstol och därvid blir uttömmande utredd. I vanliga fall är det emellertid icke lämpligt att begränsa den förnyade prövningen till fel, som bero på sådana grunder. Så snart en ny prövning, som får ske även ur andra synpunkter, måste stå öppen, är det naturligare att förlägga den nya prövningen odelad till en högre domstol.
I olikhet mot de allmänna rättsmedlen äro de särskilda rättsmedlen avsedda att begagnas endast undantagsvis, under vissa strängt begränsade förutsättnin- gar. De allmänna rättsmedlen, som stå till partens förfogande utan särskilda betingelser, komma till användning innan ännu ett avgörande kommit till stånd, som anses som slutgiltigt, och gå ut på att hindra det meddelade beslutet från att bliva slutgiltigt, varför användningen av dem också är bunden till en viss jäm- förelsevis kort tid. De särskilda rättsmedlen åter rikta sig mot beslut, som betraktas som definitiva och i fråga om vilka en ny prövning endast under vis— sa extraordinära omständigheter får komma till stånd. Bruket av dem är där- för vanligen icke bundet av en viss tid utan kan äga rum, så snart de ifrågava— rande extraordinära omständigheterna äro för handen. De omständigheter, vid vilka medgivandet av särskilda rättsmedel vanligen knytes, äro uppdagandet av nya viktiga skäl och bevis, som icke varit kända vid målets prövning. Styr- kas sådana omständigheter, föranleder detta målets återupptagande till en ut— tömmande ny behandling.
I viss utsträckning kan rättsmedlens anordnande anpassas efter arten av de bristfälligheter, vilkas avhjälpande åsyftas. Ett tillfredsställande inrättande av rättsmedlen måste därför vila på en undersökning av dessa bristfälligheters olika natur.
En grupp av dessa består i formella fel eller brister, som vidlåda själva det processuella förfarandet, därigenom att rättegångsordningens föreskrifter icke blivit behörigen iakttagna. Dessa kunna sammanfattas under benämningen rättegångsfel.
De övriga bristfälligheterna hänföra sig åter till själva prövningen av den till avgörande föreliggande frågan. Den för råttsmedelssystemet grundläg- gande uppdelningen av dessa felaktigheter bygger på olikheten mellan de hu- vuduppgifter, vilkas lösning domstolen'i regel måste företaga för att kunna träffa ett avgörande i en rättegång, nämligen prövningen av sakfrågan och prövningen av rättsfrågan, vartill i straffprocessen ansluter sig straffmät- ningen.
Den förra uppgiften går ut på att fastställa de faktiska omständigheter, vil- kas rättsliga bedömande är i fråga. Hit hör sålunda framför allt prövningen och värderingen av den bevisning, som förebringas för styrkande av vad som skett i målet. I ett brottmål ligger denna uppgift däri, att domstolen på grund av allt vad som förekommer i målet bildar sig en övertygelse om vad den tilltalade gjort. Ett fel i denna uppgifts fyllande föreligger, när domsto-
len bildar sig en felaktig övertygelse härutinnan, så att den går ut från något, som icke motsvarar det verkliga sammanhanget.
Prövningen av rättsfrågan består däri, att domstolen å de faktiska omstän- digheter, som blivit fastställda, tillämpar lagens regler. I ett brottmål inne— bär detta, att domstolen rättsligen bedömer den gärning, som anses bevisad, och, om den enligt lag är straffbar, utsäger detta och därvid dömer den tilltalade skyldig till det av lagen betecknade brott, som gärningen sålunda innebär. Här- till ansluter sig straffmätningen, varigenom domstolen bestämmer det straff, som den tilltalade skall lida för det brott, vartill han sålunda gjort sig skyl- dig.
Så snart icke särskilda omständigheter föranleda. annat, måste det vara lämp- ligast att låta ett rättsmedel avse botande av varje fel i ett domstolsavgörande, oberoende av om det tillhör den ena eller den andra. av nyssnämnda grupper, och sålunda icke begränsa ett rättsmedels räckvidd att avse endast fel av viss art. Praktiska olägenheter i synnerhet för parterna måste i regel vara förenade med en sådan begränsning härutinnan, varigenom för botande av fel av visst slag ett visst rättsmedel skall användas och för avhjälpande av fel av annat slag ett annat rättsmedel kommer i fråga. Likaledes kan det*endast i följd av särskilda förhållanden vara grundat att tillåta förnyad prövning av en avgjord fråga med hänsyn till fel i detta avgörande av viss art men samtidigt helt och hållet ute- sluta en sådan prövning med hänsyn till andra slags fel, som må vidlåda detta avgörande.
I en på skriftlighet grundad rättegångsordning kan detta betraktelsesätt va— ra avgörande. Det material, varpå en fråga prövats, är där bevarat i skriftlig form och kan när som helst göras till föremål för en förnyad prövning. Det föreligger oförändrat vid den senare prövningen, och denna kan sålunda före- tagas på grund av fullkomligt samma material som den förra prövningen. Be— gränsningen av rättsmedlens användning kan där strängt taget grundas endast på hänsyn till domstolarnas arbetsbörda och kostnaderna för domstolsväsendet och till nödvändigheten att förr eller senare ett slutligt avgörande av en före- liggande fråga blir träffat och ovissheten blir undanröjd.
I en till sina huvuddrag muntlig rättegångsordning är läget däremot ett an- nat. Det material, varpå domstolen prövar en fråga, förebringas där i regel i muntlig form. Även där det i större eller mindre omfattning upptecknas i pro- tokoll, är det dock det muntligen förebragta, som utgör det material, varpå dom- stolens prövning grundar sig. Detta material förflyktigas emellertid hastigt; det kan måhända någon tid bevaras i minnet hos de domare, inför vilka det före- bringats, men det kan ej som det skriftliga materialet i fullkomligt oförändrad form senare ånyo föreläggas eller reproduceras för ernående av en förnyad pröv— ning.
Denna muntlighetens återverkan på rättsmedelsordningen har också blivit betraktad som ett bevis på oförenligheten mellan muntligheten i rättegången och rättsmedel. En sådan oförenlighet kan dock icke sträcka sig längre än den rena muntlighetens verkningar sträcka sig. Även i en muntlig process före- komma avgöranden, som grunda sig väsentligen på ett skriftligt material. I
den mån detta är förhållandet, kunna avgörandena naturligtvis i samma grad sam i en rent skriftlig rättegångsordning underkastas ny prövning. Häri lig- ger anledningen till den skillnad, som i de flesta muntliga rättegångsordningar göres mellan, å ena sidan, rättsmedel, som endast avse en förnyad prövning av rättsfrågan, varmed vanligen likställes rättelse av rättegångsfel, men däremot icke en förnyad prövning av sakfrågan, samt, å andra sidan, rättsmedel, som kunna leda till en ny prövning jämväl av sakfrågan. Rättsmedel av det förra slaget bruka i litteraturen benämnas revision, medan rättsmedel av det senare sägas hänföra sig till appelltypen.
En förnyad prövning av rättsfrågan kan vanligen utan svårighet äga rum även i en muntlig rättegång. Och detsamma gäller prövningen huruvida rätte- gångsfel förelupit. Materialet härutinnan föreligger vanligen alltid antecknat i handlingarna i målet även i en muntlig rättegång. Vad i synnerhet rättsfrå- gan angår, utesluter icke muntligheten, att i varje dom en utförlig redogörelse lämnas för den bevisning, som förebragts, dess värdering och de faktiska om- ständigheter, som på grund härav anses bevisade. En sådan redogörelse är, som annorstädes framhållitS, tvärtom mycket önskvärd. Den föreskrives också vanligen i varje muntlig rättegångsordning. Genom denna redogörelse vinnes material för en ny prövning av rättsfrågan. Den nya prövningen har då att ut- gå ifrån de faktiska omständigheter, vilka fastställt-s som bevisa-de, och åsyftar en undersökning, huruvida lagen rätt tillämpats å dessa.
Vid behandlingen av juryproblemet, där skillnaden mellan rättsfrågan och sakfrågan likaledes är av betydelse, har processkommissionen framhållit svå- righeterna att draga upp denna skillnad på ett teoretiskt oantastligt sätt; svå— righeterna hava där medfört, att juryn fått att yttra sig om hela skuldfrågan, vari ligger jämväl ett rättsligt bedömande av gärningen. Dessa svårigheter gö— ra sig förvisso gällande också vid fråga om fullföljden, men de äro i detta sam- manhang av ojämförligt mycket mindre betydelse och kunna icke medföra olä— genheter, svarande mot dem, som uppstå i jurydomstolarna därigenom, att juryn och de rättslärda domarna, ehuru de skola avgöra var sin skilda del av domen, dock, på grund av svårigheten att uppdraga skillnaden, måste i viktiga hänse— enden å ömse sidor företaga prövning av samma omständigheter.
Med rättsmedel, som öppna utväg för en ny prövning av sakfrågan, förhåller det sig däremot otvivelaktigt annorlunda. Här visa sig med sin fulla kraft verkningarna därav, att det muntliga material, varpå domstolen träffar sitt av- görande, går förflyktigat i och med att det förebringas. Lagstiftningarna hava därför i stor utsträckning tvingats att utesluta en omprövning av sakfrågan. Då i juryprocessen enligt dess ursprungliga idé en sådan omprövning är utesluten, har detta därför säkerligen medverkat till att juryn bibehållits.
Vid sidan av denna lösning av svårigheterna föreligga i huvudsak endast tven- ne andra alternativa lösningar. Den ena går ut på en inskränkning i muntlig- heten, så att materialet väl förebringas muntligen vid den första prövningen och jämväl i sin muntliga form bildar grund för domstolens prövning men sam- tidigt antecknas i protokoll och i denna form utgör material för den förnyade prövningen, såvida därvid icke finnes nödigt att åter förebringa det i dess munt—
liga. form. Det andra alternativet åter går principiellt ut på att hela det fö.; omprövningen behövliga materialet ånyo förebringas för den domstol, som skall företaga omprövningen, och i denna form bildar grund för denna prövning. Med ett visst fog har om denna lösning förklarats, att den egentligen icke åvägabrin- gar en omprövning utan ett återupptagande till förnyad handläggning av en redan avgjord fråga.
Innan processkommissionen går att för sin del framlägga vilken anordning kan anses vara den för oss bästa, torde det vara lämpligt att i korthet nämna, huru moderna främmande rättegångsordningar löst problemet.
I de allra flesta länder har sådant rättsmedel, som medför förnyad prövning av sakfrågan, uteslutits beträffande de grövsta brottmålen. Detta gäller i främsta rummet jurymålen, såsom i dansk, norsk, österrikisk, fransk och där— med besläktad annan romansk rätt. Även där de grövsta brottmålen icke prö— vas av jury, blir sakfrågan i allmänhet likaledes slutligt prövad i första in— stans. Detta gäller sålunda i den nya tyska straffprocessen och är också de ti— digare finska rättegångsförslagens ståndpunkt.
De medel, som lagstiftningarna använda för att utan äventyrande av säker- heten i rättsskipningen kunna utesluta möjligheten av förnyad sakprövning i dessa mål, bestå dels däri, att de redan i första instans hänföras till en domstol, vars sammansättning anses bereda särskilda garantier, och dels däri, att en synnerligen omsorgsfull och uttömmande förberedande undersökning ägnas dessa mål. Ett medel, som kan verka i samma riktning, utgör också den be- fogenhet, som i jurydomstolar i vissa länder är tillerkänd juristdomarna att till juryn återförvisa eller helt och hållet undanröja ett juryns uttalande rörande skuldfrågan.
Som förut nämnts, bildar numera, sedan 1908, den engelska straffprocessen ett anmärkningsvärt undantag från den allmänna regeln om slutgiltigheten av juryns prövning av sakfrågan. Genom Criminal Appeal Act 1907 infördes mot fällande domar i juryinål ett rättsmedel, som möjliggör förnyad prövning såväl av rättsfrågan som av sakfrågan, när den tilltalade blivit dömd. Det är ett rättsmedel, som endast står den tilltalade till buds. Rättsmedlet är dock in— rättat på olika sätt, allteftersom det åsyftar en omprövning av endast rättsfrå- gan eller det har en annan innebörd. Den dömde har alltid befogenhet att krä- va förnyad prövning av rättsfrågan. För omprövning av sakfrågan _ och med denna likställes straffmätningen — erfordras däremot särskilt tillstånd, vilket meddelas av den juristdomare, som dömt i målet, eller av den högre appell— domstolen. Vid appellens prövning inför domstolen är åtalet företrätt, och den dömde har rätt att vara närvarande, om appellen icke rör endast rätts- frågan. Förhandlingen är offentlig och muntlig, och materialet från jury- domstolen tillföres appelldomstolen sålunda, att de vid jurydomstolen förda stenografiska protokollen utskrivas och överlämnas till appelldomstolen. Denna äger emellertid också upptaga omedelbar bevisning inför sig, något som dock händer jämförelsevis sällan. Appellen kan avvisas, så snart icke ett väsent- ligt fel i rättsskipningen blivit begånget. Appelldomstolen behöver sålunda
Utländsk rä tt.
icke ändra den fällda domen i varje fall, då den anser, att denna icke är fullt riktig. Blir appellen icke avvisad, kan dom-stolen antingen rätta domen i vad rättsfrågan angår eller, om bevisningen finnes otillräcklig för fällande, undan- röja domen och frikänna svaranden eller ock ändra straffmåttet. I sistnämnda hänseende är anmärkningsvärt, att, så snart svaranden fört talan mot straff- mätningen, äger appelldomstolen icke blott bifalla denna talan och sänka straf- fet utan också mot hans talan höja straffet. Den hittills gjorda erfarenheten från England visar, att appellen begagnas förhållandevis ganska sällan och en- dast i mycket ringa utsträckning leder till ändring i domen. Från appell- domstolen kan under särskilda omständigheter talan i rättsfrågan föras i över- huset. Denna talan kan i olikhet mot appellen föras även från åtalets sida.
Beträffande övriga brottmål har rättsmedelsproblemet fått en mycket olika lösning i skilda lagstiftningar.
I vissa fall har varje omprövning av sakfrågan även här uteslutits eller gjorts beroende av särskilt medgivande. Sålunda är i dansk rätt i de allra minsta sa- kerna talan därå utesluten, såvida ej särskilt tillstånd från justitieministern un— dantagsvis lämnats. I norsk rätt fordras särskilt tillstånd av kaeremaalsut- valget i högsta domstolen för att svaranden skall äga påkalla ny prövning av sakfrågan i mindre mål, och gränsen kring dessa går väsentligt högre än mot- svarande gräns i dansk rätt. Enligt den nya tyska straffprocessen är appell helt utesluten i de minsta målen. Detsamma gäller i de allra minsta målen i österrikisk och fransk rätt. I engelsk straffprocess är appell i ifrågavarande mål vanligen endast tillåten från svarandens sida.
Utanför det område, där enligt vad nu angivits ny prövning av sakfrågan icke kan förekomma, öppna de olika lagstiftningarna möjlighet för sådan om- prövning genom allmänt rättsmedel. I dessa fall hava lagstiftningarna sålun- da stått inför nödvändigheten att finna utvägar för anordnande av den nya prövningen. Detta har, som redan antytts, skett efter huvudsakligen två olika linjer.
I dansk, tysk, fransk och därmed besläktad rätt består förfarandet inför den högre domstolen visserligen i en muntlig förhandling, men det muntliga bevis— materialet förebringas vanligen förmedelst det vid den första instansen förda protokollet över denna bevisning, varvid den högre domstolen dock äger befo- genhet att själv omedelbart upptaga samma bevisning helt eller delvis. För- farandets gestaltning beror vidare i icke ringa grad på formen för föredragan- det av detta protokollariska material, i det detsamma i vissa länder föredrages av en domstolsledamot och i andra av parterna.
Engelsk och efter dess mönster jämväl norsk rätt hava däremot valt en an- nan utväg. Den nya prövningen sker där oberoende av den förra förhandlingen och vad därvid förekommit, och den försiggår i stället på grund av en fullkom- ligt ny förhandling, varvid allt som må beaktas måste ånyo förebringas på samma sätt som vid den första instansen. I norsk rätt benämnes detta rätts— medel också förnyad behandling vid högre rätt. Förhandlingens oberoende av vad vid första instans förekommit visar sig framför allt däri, att även på den tilltalades talan i den högre domstolen det blir motpartens uppgift att till
styrkande av åtalet förebringa bevisning efter enahanda grunder som vid den lägre domstolen, samt att därvid även en för den tilltalade ogynnsammare dom än underrättens må giva-s.
De finska förslagen ha utgått ifrån, att i den mån en ny prövning av sak- frågan må ske, denna skall äga rum på grund av en förnyad behandling, varvid materialet skall ånyo förebringas omedelbart för den högre rätten. Förslagen av 1923 och 1925 ha emellertid öppnat en utväg att, om parterna äro ense därom, överrättens prövning må äga rum allenast på grund av det tillgängliga skriftliga materialet. '
Revisionstalan för överprövning av rättsfrågan är något olika anordnad i skil- da länder. Gränserna kring vad sådan talan må omfatta äro olika dragna, sär— skilt därutinnan, att straffmätningen ibland hänföres dit, ibland icke. Vad särskilt angår jurymålen gäller att, i den mån juryns avgörande innefattar en prövning av rättsfrågan, denna icke kan genom revisionstalan angripas.
Revisionstalan skall i regel föras i landets högsta domstol. Enligt tysk rätt skall den emellertid efter 1924 års reform i avsevärd omfattning föras icke i Reichsgericht utan i Oberlandesgericht.
Stundom är ifrågavarande rättsmedel så anordnat, att om talan mot en dom, given i första inst-ans, ej grundar sig på klander av sakfrågans bedömande, så- dan talan skall föras som revisionstalan, även om mot samma dom talan jämväl i sakfrågan kan föras. Sålunda skall i Norge den talan mot en meddomsret- tens dom, som icke avser sakfrågan, föras i högsta domstolen, under det talan mot en dylik, så snart den rör sakfrågan, skall föras i lagmannsretten. I re- gel skall emellertid talan mot en dom, mot vilken talan rörande sakfrågan står öppen, föras med anlitande av samma rättsmedel, vare sig talan rör denna frå- ga eller avser endast rättsfrågan. Revision utgör sålunda vanligen rättsmedel mot domar, som innefatta en slutgiltig prövning av sakfrågan.
Förfarandet i revisionsinstansen är något olika ordnat i den främmande lag— stiftningen. Såsom regel har den beträffande de lägre instanserna föreskrivna muntliga partsförhandlingen mer eller mindre modifierats och föredragning genom en domstolsledamots eller tjänstemans försorg av de skriftliga hand- lingarna fått ersätta parternas muntliga utförande av deras talan. Den. franska rättens förfarande i kassationsdomstolen har därvid tjänat som före- bild. Målet föredrages där vid offentlig session ur handlingarna av en av domstolens ledamöter, varefter åklagaren och den tilltalades försvarare, om han iakttagit inställelse, äga yttra sig och utveckla sina ståndpunkter. Så är förfarandet anordnat även i Tyskland och Österrike. I sistnämnda land kan emellertid målet i stället behandlas i en icke offentlig session, vid vilken par- terna ej äga närvara. Detta förfarande kommer till användning, då anled- ning föreligger att på formella skäl avvisa klagandens talan, men under vissa förutsättningar kan även en saklig prövning äga rum i denna form.
Enligt den norska lagen skall revisionsklagan alltid först prövas av en min- dre avdelning av högsta domstolen vid ett icke offentligt sammanträde. Det skriftliga materialet ligger därvid till grund för prövningen. Domstolsav- delningens kompetens är icke inskränkt endast till formella frågor. Avdel-
Svensk rätt.
ningen kan ogilla klagandens talan, om den finnes ogrundad, och äger jämväl under förutsättning av enhällighet bifalla den i vissa fall, då avgörandet anses ej kunna vara föremål för tvekan. De mål, som ej kunna avgöras i denna ordning, hänskjutas av avdelningen till behandling inför domstolen i dess vanliga sammansättning vid offentligt sammanträde. Målet framlägges där- vid för domstolen av parterna i muntlig förhandling utan att föredragning av domare eller tjänsteman äger rum. _
Enligt de finska förslagen skulle revisionsmål i regel avgöras på grund- val av handlingarna och efter föredragning av en tjänsteman vid domstolen utan att parterna inkallats. Om högsta domstolen på parts yrkande eller eljest funne muntlig förhandling nödig, skulle parterna inkallas till sådan för- handling.
Utom de nu behandlade rättsmedlen hava alla lagstiftningar ett enklare rätts- medel för klagomål endast rörande vissa formella frågor eller frågor, som el- jest uppstå under rättegången och icke avse själva huvudsaken. En förnyad prövning av dylika frågor låter sig även i en muntlig rättegångsordning lätte— ligen genomföra, då materialet härför vanligen alltid föreligger i protokollet eller eljest i skriftlig form. Hänsyn till domstolarnas tid och den jämförelsevis underordnade betydelse, som dessa frågor ofta äga, hava emellertid föranlett begränsningar i möjligheterna att fullfölja talan härom i högre rätt.
Främmande lagstiftningar hava i regel också särskilda rättsmedel för om- prövning under extraordinära omständigheter av avgjorda brottmål. Den om- fattning, vari sådana rättsmedel må begagnas, är något olika i skilda rätte— gångsordningar. Helt naturligt måste de särskilda rättsmedlen få en vidsträck- tare användning ju mera begränsade möjligheterna för begagnande av allmänna rättsmedel äro.
Svensk rätt ger tillfälle att hos hovrätt fullfölja talan mot underrätts slutliga utslagi alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Och fullföljden må avse såväl sakfrågan som rättsfrågan; rättsmedlet är sålunda av appelltypen. I fråga om fullföljd av talan mot hovrätts dom innehöll 1734 års lag ursprung- ligen den bestämmelsen, att ingen skulle få klaga hos Konungen, utan att han kunde visa, antingen att han ej vore fulleligen hörd eller att han vore fälld till svårare straff än lag sade. Denna starka begränsning i fullfölj-dsrätten, vilken bland annat innefattade, att åklagaren var avskuren från sådan rätt, bortföll emellertid i praxis, och genom 1901 års ändringar i bestämmelserna om full— följd stadfästes denna praxis, så att fullföljden blev fullkomligt fri och kunde avse såväl sak- som rättsfrågan. Endast den inskränkning gjordes, att under- ordnad åklagare icke kunde fullfölja allmänt åtal utan att justitiekanslern för- ordnat därom. Den karaktär av appell, som sålunda även fullföljden till hög- sta domstolen erhållit, har alltjämt bibehållits. Men genom 1915 års lagstift- ning, som avsåg att minska arbetsbördan för högsta domstolen, har rätten att fullfölja talan till Konungen blivit begränsad med avseende å målens beskaffen- het. Begränsningen avser endast mål, som fullföljts till hövrätten eller blivit dess prövning underställt, således ej i hovrätten omedelbart upptagna mål. Hu—
vudregeln är, att talan ej må fullföljas, av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete eller avsättning efter lag kan följa, och av tilltalad, med mindre han blivit .sakfäll'd eller ställd under framtiden för brott, som i lag är belagt med straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbetet på viss tid. Under vissa förutsättningar må dock dispens från re- geln givas. Allmänt åtal må ej fullföljas av annan än justitiekanslern eller ock av justitieombudsmannen eller militieombudsmannen i sådana mål, i vilka de äga föra talan.
I vissa mål skall domen ex officio underställas den högre domstolens pröv- ning. Sedan dödsstraffet numera borttagits ur allmänna strafflagen, gäller re— geln allenast angående un'derrätts beslut, varigenom någon dömts till straffar- bete på livstid eller till påföljd enligt 2 kap. 19 % strafflagen för alltid.
Förfarandet är i båda rättsmedelsinstanserna likartat och helt skriftligt. Den som vill klaga har att ingiva sina besvär till den högre domstolen. Denna kan utan motpartens hörande ogilla klagomålet. Uppstår fråga om att ändra den lägre instansens beslut, måste tillfälle lämnas motparten att skriftligen yttra sig över besvären. Såsom material för prövningen tjäna parternas skriftliga inlagor hos den högre domstolen, protokollet vid underrätten, vilket skall av klaganden tillhandahållas och vari såväl parternas andraganden och sakupp— gifter som bevisningens innehåll skola finnas antecknade, samt i högsta instan— sen skriftväxlingen i hovrätten. Den högre domstolen kan ock för vinnande av upplysning angående någon omständighet anordna förhör med parterna och, om så finnes erforderligt, upptaga ny bevisning. I underställda mål prövas målet på grund av protokollen i underrätten, oberoende av om part hos hovrätten fört någon talan. När ett mål skall företagas till avgörande, föredrages det för domstolen av en tjänsteman (fiskal i hovrätten, revisionssekreterare i högsta domstolen) i en session, som ej är offentlig och till vilken ej heller parterna ha tillträde.
Emot vissa under rättegången givna beslut skall särskild talan föras. Även sådan talan föres genom besvär, och proceduren är väsentligen överensstäm- mande med den, som gäller i fråga om fullföljd mot slutlig dom.
Särskilda bestämmelser äro ock givna angående talan emot beslut, varigenom någon dömts ohörd eller dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet. Talan föres genom besvär inom viss tid från det vederbörande fick kän- nedom om domen (nullitetsbesvär); även behandlingen av sådana besvär följer de allmänna reglerna.
Slutligen känner vår rätt även särskilda rättsmedel, genom vilka möjlighet beretts att under särskilda omständigheter få en sak, som avgjorts genom laga kraft ägande dom, ånyo upptagen.
Nya lagberedningens principbetänkande bibehöll det då gällande systemet, så vitt detsamma innefattade rätt för part att i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet få domen i hela. dess vidd underkastad först hovrätts och sedan högsta domstolens prövning. I avseende å fullföljden till högsta instansen stad-
Allmänna rättsmedel mot avgö— randen av lagmans- rät t. Vad.
gades dock den inskränkningen, att nytt bevismaterial i allmänhet icke skulle få där förebringas.
Med avseende å förfarandet i överinstanserna föreslogos genomgripande änd- ringar. Rättsmedlen mot slutlig dom skulle vara vad till hovrätt och revision till högsta domstolen. I bägge instanserna var förfarandet anordnat såsom en muntlig förhandling emellan parterna, därvid först representanten för det all- männa åtalet eller, om sådan ej funnes, klagandens sakförare skulle föredraga vad som förut förekommit i målet och parterna därefter muntligen utföra sin talan, varefter i hovrätten eventuellt ny bevisning kunde förebringas. I hov- rätt kunde under vissa förutsättningar helt ny rannsakning företagas eller ock målet hänskjutas till företagande och avdömande å hovrättsting i orten.
Jämte dessa rättsmedel skulle finnas ett i enklare former anordnat rättsme- del, besvär, för fullföljd av talan mot vissa under rättegången meddelade beslut. . .
Dessutom upptogos även särskilda rättsmedel för klagan över beslut, som re— dan vunnit laga kraft.
Den viktigaste frågan rörande rättsmedelsväsendet är, huruvida. ett allmänt rättsmedel mot första instansens dom bör inrättas för beredande av möjlighet till förnyad prövning jämväl av sakfrågan i ett mål. En självklar förutsätt- ning för anordnande av ett sådant rättsmedel måste naturligtvis vara, att en så- dan ny prövning i och för sig anses medföra en vinst genom att Öka rättsskip- ningens säkerhet.
Härför måste först och främst förutsättas, att den domstol, som har att före- taga den förnyade prövningen, redan på grund av sin sammansättning bereder garantier för att en sådan prövning är ägnad att öka rättsskipningens sä- kerhet.
Värdet av en förnyad prövning måste vidare vara beroende därav, att också förfarandet är så inrättat, att vid överrätten en tillfredsställande prövning må komma till stånd. Därvid måste särskilt iakttagas, att det material, varpå prövningen skall företagas, blir så framlagt, att förutsättningarna för en rik- tig prövning icke bliva ogynnsammare för överdomstolen än de varit för den lägre domstolen.
En naturlig följd av svårigheterna att bereda den högre domstolen ett ma— terial, som icke är mindre tillförlitligt än det för underrätten förelagda, har varit att, som förut nämnts, den lämpligaste lösningen av det förevarande spörsmålet i stor utsträckning ansetts ligga i att utesluta möjligheten att genom allmänt rättsmedel företaga en förnyad prövning av sakfrågan. Pröv- ningen härav inskränkes sålunda till en enda instans. För att underbygga säkerheten härvid måste naturligtvis redan domstolens organisation vara vä- sentligt starkare än som är erforderligt, om en andra instans finnes, ooh "vidare förberedelsen av målets handläggning bliva så utförlig och omsorgsfull, att däri kan anses ligga en viss ersättning för den dubbla prövningen av sak- frågan. Slutligen måste ett vidare bruk av extraordinära rättsmedel i någon mån fylla bristen på möjlighet till ny prövning av sakfrågan genom allmänt
rättsmedel. Endast genom dylika åtgärder torde en något så när betryg— gande säkerhet kunna vinnas av en till en enda instans begränsad prövning.
Erfarenheten visar emellertid, att det oaktat felaktigheter kunna inträffa. Detta är också helt naturligt. I en till ett enda rättegångstillfälle samman- förd huvudförhandling är det icke uteslutet, att rättegångens läge genom ett yttrande eller något som eljest förekommer förändras så, att part överraskas och icke genast förmår föra sin talan så som han bör och kan. Detta kan naturligen bero på brist i förberedelsen men torde kunna inträffa också efter en oklanderlig förberedande undersökning. Även själva domen kan komma att giva part en anvisning om huru han med användande av medel, som stå honom till buds men som han icke under rättegången anlitat, kan föra sin talan annorlunda än han gjort och med större framgång. För dylika fall är det säkerligen lämpligare, att ett allmänt rättsmedel .står till förfogande för parten än att endast anlitande av ett särskilt rättsmedel skall kunna avhjälpa bristen.
Vid bedömande av våra egna förhållanden kommer härtill, att, som process- kommissionen i annat sammanhang framhållit, enligt svensk fast rotad mening hänsyn till erforderlig säkerhet torde kräva, att, även om extraordinära skäl för en ny prövning av sakfrågan icke föreligga, likväl möjlighet till en förnyad sådan prövning bör beredas. Svensk rättsuppfattning är, att möjligheten av den dubbla prövningen av sakfrågan, även om den grundar sig på fullkom- ligt samma material båda gångerna, skapar åt rättsskipningen en trygghet, som icke bör äventyras. Då i det föregående frågan om vissa brottmåls förläggan- de till hovrätten som första instans blivit behandlad, har processkommissionen också utgått ifrån att möjlighet till en sådan dubbel prövning bör behållas i rättegångsordningen, och därigenom kommit till slutsatsen, att, frånsett sär- skilda undantag, brottmål alltid skola i första instans anhängiggöras i lag- mansrätt. Hovrätterna få uppgiften att vara andra instans. '
Enligt processkommissionens mening bör alltså rätt till talan mot lagmans- rätts dom i huvudsaken i alla mål stå part öppen beträffande såväl sakfrågan som rättsfrågan.
Det är emellertid nödvändigt att undersöka, huru en förnyad prövning av sakfrågan genom ett allmänt rättsmedel må på ett tillfredsställande sätt an— ordnas.
I avseende på överdomstolens sammansättning hänvisas till vad därom bli- vit i 1 delen anfört.
Vårt nuvarande överrättsförfarande är behäftat med åtskilliga brister. Det lider, såsom processkommissionen förut framhållit, av de olägenheter, som sak- naden av offentlighet, muntlighet och tillfälle till medverkan från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade att medföra. Hov- rätten får företaga sin prövning på ett mindre tillförlitligt material än underrät- ten. Även om denna lägger sitt protokoll till grund för domen, har den dock i regel hört och iakttagit både parter och vittnen, och i synnerhet i mål, som av— göras utan eller endast med kortare uppskov, kan detta vara av väsentlig be- tydelse för prövningen. Hovrätten åter, som vid sitt avgörande i regel är hän- visad allenast till underrättens protokoll och de skriftliga inlagorna, har icke
tillgång till den källa till målets upplysning, som iakttagelsen av parter och vittnen och det omedelbara åhörandet av deras utsagor utgöra. Tillfälle att själv verka för utredningen är hovrätten så gott som betaget; hovrättens be- fogenhet att anordna förhör är i följd av proce—durens allmänna anordning av ringa praktisk betydelse. Parternas möjlighet att inverka på utredningen och domstolens bedömande är i följd av skriftligheten i hög grad begränsad. Det är därför för visso en av rättegångsreformens viktigaste uppgifter att införa en bättre ordning i avseende å förfarandet i hovrätten.
Av den förut lämnade redogörelsen för utländsk rätt framgår att två olika vägar blivit anlitade för ordnande av ett överrättsförfarande, som innebär en förnyad prövning av saken i dess helhet.
Den förnyade prövningen kan anordnas så, att den väl har formen av en muntlig förhandling, där parterna äro närvarande och utföra sin talan men där vittnens och sakkunnigas utsagor i regel tillföras överrätten förmedelst de vid underrätten däröver förda protokollen med befogenhet likväl för överrät- ten att också själv upptaga denna bevisning omedelbart. Förutsättningen för en sådan anordning är, att underrätten har att i sitt protokoll uppteckna inne— hållet av där hörda vittnens och sakkunnigas utsagor.
Den andra formen för en förnyad prövning består åter i en av rättegången vid underrätten fullt oberoende muntlig förhandling, vid vilken allt material, som skall beaktas, måste omedelbart företes på samma sätt som vid underrätten. Väljes denna form, erfordras icke med hänsyn till målets möjliga fullföljd till överrätt, att den vid underrätten förebragta bevisningen protokolleras.
Den förra rättegångsformen besitter givetvis åtskilliga företräden framför det hos oss nu brukliga överrättsförfarandet. Överrätten är icke utestängd från att utöva. processledning till målets utredning. Den får tillfälle att höra och iakttaga parterna. Och dessa få omedelbart för domstolen framlägga allt vad de önska att denna skall taga i betraktande. Överrätten får härigenom bättre förutsättningar än nu beredas den att pröva målet. Med den betydelse, som vittnesberättelserna ofta särskilt i mera invecklade och svårutredda brott- mål äga, måste det dock innebära en svaghet, att överrätten i regel icke får omedelbar tillgång till vittnena själva.
Mot ett överrättsförfarande, som består i en alltigenom förnyad muntlig för— handling, har anmärkts, att samtidigt som det drager kostnader, som väsentligt överstiga vad de andra förfarandena förorsaka, det dock ej bereder överrätten fullgoda förutsättningar att fylla sin uppgift. Då bevisningen skall förebrin- gas inför överrätten, befaras den på grund av den tid, som förflutit, hava för— lorat sin ursprungliga friskhet; erinringen av vad som tilldragit sig har för- svagats hos vittnena, och dessa sträva därför vid upprepningen av förhöret me- ra efter att erinra sig vad de sagt vid underrätten än efter att minnas vad som verkligen inträffat. Vittnena kunna ock lätteligen låta påverka sig av andra vittnesberättelser eller av en av den fällda domen förorsakad hänsyn till den tilltalade.
Dessa anmärkningar böra ej tillmätas ett alltför högt värde. Den inverkan på erinringsförmågan, som avgivandet av en berättelse över vad som iakttagits
utövar på berättaren, är mycket olika i olika fall och under olika om— ständigheter. I regel tjänar en sådan berättelse till att i minnet fästa den till— dragelse berättelsen rör. En allmänt giltig regel är det förvisso Omöjligt att uppställa i detta avseende. Det förtjänar dock påpekas, att redan under nuva— rande ordning varje vittne i ett brottmål vanligen hörts åtminstone en gång, in- nan det höres inför domstolen, och att i svåra och invecklade mål ett viktigt vittne ofta höres vid flera tillfällen även under rättegången. Av dessa upprep- ningar av förhören hava hittills inga olägenheter försports. En förutsättning måste dock givetvis vara, att icke alltför lång tid förflyter från det vittnets iakttagelser blivit gjorda. I detta hänseende torde den av processkommissionen föreslagna rättegångsordningen icke giva anledning till farhågor.
Avgörande betydelse synes ej heller böra tillmätas åt farhågan, att ett vittne skall, när vittnesberättelsen avgives efter avkunnandet av dom i målet, låta på- verka sig av hänsyn till den tilltalade. Ett vittne, som har någon benägenhet i denna riktning, låter säkerligen i samma grad påverka sig redan före domen. Den tilltalade och hans anhöriga och vänner känna i regel redan under målets förberedelse och handläggning, vilka de för den tilltalade betydelsefullaste vitt- nena äro, och söka säkert redan då att påverka dessa, om de över huvud önska och vänta sig förmå öva inflytande på deras Vittnesmål.
Värd större uppmärksamhet än de nu angivna anmärkningarna är den be— tänklighet, som grundar sig på farhågan, att, om ett vittne eller en sakkunnig, som hörts i underrätten, icke längre kan höras i överrätten, utredningen där må— ste bliva ofullständig. Under ogynnsamma omständigheter kan sådant natur- ligtvis inträffa, men det torde kunna med säkerhet antagas, att sådana fall skola bliva ganska sällsynta. Dessutom är att märka att även vid ett sådant fall det icke behöver vara alldeles uteslutet att överrätten kan få kännedom om vad utsagan innehållit. I sådant hänseende må först erinras därom, att alla utsagor, som avgivas under den förberedande undersökningen, skola protokolle— ras. Och då det är sörjt för att denna protokollering kommer att bliva vida till- förlitligare än nu är förhållandet, finnes sålunda i detta protokoll en källa till upplysning, som kan anlitas, om nytt muntligt förhör ej kan äga rum. Vidare bör, på sätt i 1 delen 9 kap. framhålles, i vissa undantagsfall, däribland då det kan befaras att hinder skall möta för bevisningens reproduktion i överrätten, bevisningens innehåll upptecknas i' underrättens protokoll. I dessa fall kan man betjäna sig av detta protokoll såsom bevis i målet. Slutligen står den utvä- gen till buds att personer, som närvarit vid underrätten, kunna i överrätten höras angående innehållet av den utsaga, som vid underrätten avgivits av nå- gon, mot vars förnyade avhörande möter hinder.
I form av en förnyad muntlig förhandling vid överrätten, varvid bevisningen upprepas, synes sålunda en fullt tillfredsställande ordning för en ny prövning av sakfrågan kunna vinnas.
Som redan antytts, är det uppenbart, att en sådan rättegångsform måste för- orsaka avsevärda kostnader oeh icke ringa besvär. I väsentlig grad äro dessa beroende på huru överrätterna och deras sammanträden ordnas. Processkom- missionen har härutinnan utgått ifrån att de nuvarande hovrätterna skulle ut-
flyttas, så att hovrätter till ett sammanlagt antal av sju till nio skulle inrättas, samt att hovrätterna i viss utsträckning skulle handhava rättsskipningen å ting å andra orter inom domkretsen än där de hava sitt säte. Helt visst bereda-s härigenom stora förutsättningar för att kunna genomföra. den ifrågavarande rättsmedelsordningen utan alltför betydande kostnader och besvär. Det synes likväl välbetänkt att söka ytterligare begränsa dessa.
Den utväg, som härvid närmast erbjuder sig, består däri, att en skillnad gö- res mellan de större och viktigare brottmålen, å ena, och de mindre, å andra sidan.
Den rättegångsform, vars huvuddrag här angivits, torde icke med fog kunna sägas vara nödvändig även för de senare brottmålen. Det är ett fullt försvar- ligt betraktelsesätt, att en dyrbarare, oniständligare och grundligare rättegångs- form finnes påkallad i de viktigare målen, utan att därför åt de mindre vik- tiga behöver ägnas samma behandling. De kostnader och besvär, som den här föreslagna rättegångsformen förorsakar, drabba visserligen också parterna, men de uppstå framför allt genom nödvändigheten för vittnen och sakkunniga att infinna sig vid överrätten. Det synes därför lämpligt att i avseende å de mindre målen vidtaga en jämkning i regeln om att den vid underrätten före- bringade bevisningen skall omedelbart upprepas i överrätten. Närmaste utvä— gen härför är, att man låter underrätten i sitt protokoll uppteckna innehållet av vittnenas och de sakkunnigas därstädes avgivna utsagor och medgiver, att detta protokoll får tjäna som bevis i överrätten. Då det emellertid skulle be— reda alltför stora olägenheter i avseende å rättegången vid underrätten, om upp— teckning av vittnens och sakkunnigas utsagor skulle ske i alla sådana mål, har uppteckningsskyldighet ålagts underrätten allenast för det fall att det kan an- tagas att målet kommer att fullfölja—s till hovrätten. Har i följd därav upp- teckning ej skett i ett mål, som likvisst fullföljes till hovrätten, kan man för att underlätta behandlingen i hovrätten medgiva, att ,förhör med vittnet eller den sakkunnige får hållas utom huvudförhandlingen och protokollet över dylikt förhör får användas såsom bevis i målet. Sådant förhör kan då anordnas i när- heten av den ort där vittnet eller 'den sakkunnige vistas. Vad sålunda föreslås i fråga om vittne och sakkunnig synes också böra tillämpas i fråga om måls— ägande, soni höres men som icke är part i målet. De nu angivna grunderna innefatta ej hinder för part att även i ringare mål få vittne, sakkunnig eller målsägande, som han åberopar till bevis, hörd i hovrätten. Och om hovrätten finner sådant förhör nödvändigt för en tillförlitlig utredning, bör den självmant äga förordna därom. Gränsen för de mål, som böra behandlas i senast angivna ordning, har processkommissionen ansett lämpligen kunna dragas så, att där— under inbegripas mål om brott, varå ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader. Även om genom de mindre målens behandling enligt dessa grunder överrättsförfarandet i dessa mål icke får samma styrka som i de gröv- re målen, synes dock en så avsevärd lättnad i kostnader och personliga bördor ernås, att tvekan icke bör råda om anordningens lämplighet. Den torde i varje fall för svenska förhållanden vara att tillråda framför utvägen att i de mindre målen helt och hållet avskära möjligheten till ny prövning av sakfrågan förme-
delst allmänt rättsmedel och bereder i varje fall tillgång till en tillförlitligare prövning i andra instans av dessa mål än som sker i den nuvarande rättegångs- ordningen.
Det rättsmedel för åvägabringande av förnyad prövning av sakfrågan, som nu nämnts, är uppenbarligen anpassat närmast för talan mot lagmansrättens domar i själva saken. På samma sätt som nu är förhållandet bör rättsmedlet omfatta ej blott den talan, som rör sakfrågan, utan ock den, som avser rättsfrå- gan eller straffmätningen. Rättsmedlet bör likaledes omfatta talan angående den formella behandlingen av målet, såvida ej sådan talan skall särskilt föras. I nu förevarande hänseende bör endast ett rättsmedel stå till buds. En upp- delning på sådant sätt, att olika rättsmedel skola användas, allteftersom talan hänför sig till den ena eller den andra av dessa grunder, är säkerligen olämplig, så snart talan i varje fall skall föras i en och samma högre domstol. Men även en anordning, varigenom talan rörande sakfrågans avgörande i en dom föres i den närmast högre domstolen, och talan avseende allenast rättsfrågans pröv- ning i samma dom föres i högsta domstolen, måste möta betänkligheter. Den kan lätt leda till ovisshet för parten, vilket rättsmedel skall i ett visst fall an- vändas, och därigenom öka möjligheterna till misstag. Ej heller torde kunna förnekas, att en sådan anordning skulle kunna medföra fara för en alltför stor tillströmning av mål till högsta domstolen. I sakens natur ligger emellertid, att, om samma rättsmedel skall användas oberoende av den grund, vartill talan hänför sig, förfarandet kommer att gestalta sig olika, när talan avser en ny bevisprövning, och när den hänför sig allenast till rättsfrågan. I senare fallet blir förnyat bevisupptagande i hovrätten tydligen överflödigt. Förfarandet rymmes likväl inom ramen för det här angivna rättsmedlet.
I anslutning till den nuvarande svenska rättegångsordningen synes detta rättsmedel lämpligen böra benämnas vad. Vår nu brukliga benämning, besvär, på rättsmedlet i huvudsaken i brottmål är historiskt icke lämpad för ett rätts- medel, som i likhet med den ursprungliga avsikten med det civilprocessuella vadet medför en förnyad förhandling i målet. Denna benämnings tidigare sam- band med vadeskillingen och den därunder liggande tanken synes, oaktat detta samband fullständigt brytes, icke böra hindra benämningens bibehållande, enär sambandet otvivelaktigt sedan lång tid tillbaka saknat väsentlig betydelse.
Vid sidan av detta rättsmedel är det nödvändigt att anordna ett enklare och mindre omständligt förfarande för talan, som föres, icke mot lagmansrättens dom i själva saken, utan mot ett lagmansrättens beslut, varigenom den skilt målet från sig utan prövning av huvudsaken, eller före eller under rättegången avgjort en uppkommen fråga. I många fall kan varje allmänt rättsmedel här helt och hållet uteslutas, men i andra fall är det även här nödigt att möjliggöra en förnyad prövning av frågan från hovrättens sida. Frågan kan stundom äga en vikt, som utesluter, att åt lagmansrättens avgörande skulle tillerkännas slutlig karaktär. Härtill kommer, att anordnandet av rättsmedel mot dylika beslut underlättas därigenom, att den förnyade prövningen i hovrätten vanligen kan ske utan ny muntlig förhandling och allenast på grundval av lagmansrättens hand—
Besvär.
lingar rörande frågan och de till hovrätten ingivna skrifterna i målet. För prövning av dessa frågor är muntlig bevisning vanligen icke behövlig. F rå— ' gornas i regel underordnade betydelse medför också, att en muntlig partsför- handling inför hovrätten icke kan anses påkallad, utan förfarandet alltså i sin ' helhet får formen av en skriftlig rättegång. Givetvis bör dock möjlighet be- redas att, när så för utredningen finnes nödigt, utbygga förfarandet med munt- ligt förhör så som sker i vår nuvarande rättegångsordning.
Detta rättsmedel, som lämpligen synes böra benämnas besvär, kommer både med avseende å sin användning och i fråga om förfarandet att nära ansluta sig till motsvarande rättsmedel i nuvarande rättegångsordning.
Processkommissionen anser icke nödigt att nu ingå på det närmare regleran— det av de skilda fall, då detta rättsmedel är avsett att användas, utan inskrän- ker sig till en överblick över de olika beslut, varom här är fråga.
Dessa beslut hänföra sig till tre skilda grupper, av vilka den ena omfattar sådana beslut, varigenom lagmansrätten skiljer sig från målet utan att döma i själva huvudsaken, den andra omfattar lagmansrätts beslut före ett måls an- hängiggörande och den tredje besluten under rättegången, innan dom i själva saken meddelas. i .
Inom den första gruppen må nämnas beslut, varigenom förordnas om avskriv- ning av ett anhängiggjort mål, eller varigenom lagmansrätten förklarar sig ej vara behörig att upptaga målet till prövning eller vägrar att upptaga den an— hängiggjorda talan, enär den väckts av obehörig åklagare eller utan att särskilt tillstånd, där så kräves, föreligger o. s. v. I dessa fall är den fråga, varom talan kan fullföljas, i regel mycket enkel och skälen för att möjliggöra talans fullföljd ur denna synpunkt tämligen svaga, men då domstolen skilt sig från målet och sålunda icke längre handlägger detsamma, vållar å andra sidan talans fullföljd inga nämnvärda svårigheter. Då den avgjorda frågan dessutom kan vara av icke ringa betydelse för part samt i hovrätten vanligen kan ånyo prö— vas i ett enkelt skriftligt förfarande, synes det naturligt att icke avskära talans fullföljd i något av ifrågavarande fall.
Så som den förberedande undersökningen i brottmål enligt detta förslag bli- vit anordnad, kommer lagmansrättens medverkan därvid att i flera hänseenden vara nödvändig och av stor betydelse. På lagmansrätten ankommer i stor om- fattning att träffa avgöranden rörande användningen av straffprocessuella tvångsmedel, såsom om häktning och husrannsakan m. m.; på lagmansrätten beror också i viss utsträckning, huru utredningen i målet under den förbere— dande undersökningen skall åvägabringas. De beslut, som av lagmansrätt så- lunda fattas under loppet av denna undersökning, kunna tydligen vara av myc- ket stor vikt. Det är därför oundgängligt, att talan mot sådant beslut lämnas öppen. Då målet i dessa fall ännu icke är anhängiggjort, d. v. s. stämningen icke blivit delgiven den tilltalade, vållar talans fullföljd inga sådana olägen— heter, vilka lätt kunna uppstå i liknande fall efter det målet blivit anhängig- gjort.
Lagmansrätts beslut efter det stämningen blivit den tilltalade delgiven men före den slutliga domen äro av mycket olika natur. De kunna röra frågor,
som äro avgörande för huruvida rättegången må fortsättas eller åtminstone må fortsättas utan att vissa åtgärder dessförinnan vidtagas. Dit höra sålunda beslut, varigenom lagmansrätten ogillar invändning mot rättens behörighet att upptaga målet eller utlåter sig rörande ett framställt domarjäv. Besluten kun- na också röra andra frågor av större eller mindre vikt, som uppkom- ma under målets förberedande till huvudförhandling eller under denna för- handling. Dessa frågor röra stundom endast parterna men stundom också en tredje person. Bland de förra må nämnas beslut över begäran om förordnande av offentlig försvarare eller av rättegångsbiträde eller över framställning om fri rättegång. Hit höra också de fall, då först under dessa skeden av rätte- gången beslut fattas rörande användning av straffprocessuella tvångsmedel. Stundom kunna dessa röra jämväl en tredje person. En sådan betydelse äga alltid beslut, som röra vittnen eller sakkunniga eller andra, som ej äro parter i_ målet, men av vilka medverkan i någon form begäres.
Beträffande talan mot beslut under rättegången gäller för närvarande i svensk rätt som huvudregel, att dessa beslut icke få överklagas annorledes än i sammanhang med talan i huvudsaken, såvida icke annat är uttryckligen stad- gat. Denna regel är helt naturlig, då i fråga om ett mycket stort antal beslut under rättegången, exempelvis en mängd processledande beslut, särskild talan mot beslutet måste inverka på möjligheten att fortsätta behandlingen av själva målet, om fullföljden icke skall vara utan betydelse.
I åtskilliga fall föreligga däremot övervägande skäl för att tillåta särskild talan mot beslut under rättegången. Sådan talan är i allmänhet ägnad att från själva huvudsaken avskära de frågor, som kunna göras till föremål för skild behandling, och att sålunda begränsa och förenkla de punkter, som talan i huvudsaken omfattar. För behandlingen av denna vinnes en lättnad, om andra frågor blivit avsöndrade. Härtill kommer, att vissa beslut under rätte- gången äga sådan innebörd, att de böra snabbt verkställas, varför det kan vara av vikt, att de snart bliva definitiva, och att i vissa fall besluten äro så ingripande, att part bör äga att genast påkalla överrätts prövning av dem. I fråga om beslut, som röra tredje man, åsyftar den särskilda talan också att bereda denne tillfälle att överklaga beslutet utan att längre behöva vara in- dragen i rättegången.
En särskild betydelse äger den självständiga talan mot beslut under rättegången, när beslutet rör invändning mot målets upptagande till pröv- ning oeh går ut på invändningens ogillande. I äldre rätt har stundom tillerkänts den part, som framställt invändningen, en ovillkorlig rätt att vägra att ingå i behandling i huvudsaken, tills invändningsfrågan var definitivt prövad. Denna prövning måste då ske skild från huvudsaken och medförde sålunda alltid uppskov med dennas fortsatta handläggning. Olägenheterna av en sådan ordning förnekas numera icke, även om det måste erkännas vara olämpligt, när vid underrätten förhandlingen i själva saken fortgår och seder- mera blir betydelselös av det skälet, att överrätten förklarar, att underrätten icke bort upptaga målet till prövning. De uppskov med huvudsaken, som för— anledas av dylika preliminära tvistefrågors särskilda behandling, söka lag-
Allmänna rättsmedel mot avgö- randen av hovrätt. Revision.
stiftningarna emellertid numera att begränsa. Endast där den preliminära frågan med bestämd fördel kan särskiljas från huvudsaken och bedömas utan att denna i nämnvärd grad behöver utredas, samt frågan därjämte kan vara av väsentlig betydelse för part, synes särskild talan mot beslutet i den preli- minära frågan böra medgivas; och det ytterligare skyddet mot obefogade uppskov med huvudsaken synes böra skapas, som består däri, att även när särskild talan föres, handläggningen av huvudsaken icke alltid bör uppskju- tas i avbidan på utgången av invändningsfrågan.
Regleringen av detta ämne torde väsentligen kunna ske i överensstämmelse med nu gällande grunder och endast behöva anpassas efter de föreslagna änd- ringarna i förfarandet vid underrätten.
I överensstämmelse med vad nu gäller, bör ock, när någon dömts ohörd, eller då dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet, klagan få föras genom besvär inom viss tid från det vederbörande fick kännedom om domen (nullitetsbesvär) .
En av de viktigaste följderna av det muntliga rättegångsförfarandets in— förande måste bliva den förändrade rättsskipningsuppgift, som högsta dom- stolen får. Att förutsätta en upprepning där av den förebragta muntliga bevisningen är tydligen uteslutet. Ej heller är det tillrådligt att i högsta domstolen anlita den utvägen för denna bevisnings förebringande, att den i de lägre instanserna protokolleras och protokollen därefter företes i högsta domstolen. Oavsett den menliga inverkan på förfarandet i de lägre instan- serna, som det ovillkorliga tvånget att protokollera där skulle öva, skulle högsta domstolen därigenom otvivelaktigt ställas inför sämre förutsättningar att pröva bevisningen än de lägre instanserna, som själva omedelbart iaktta- git de vittnen och sakkunniga, som avhörts. Någon förstärkning av rätts— skipningen skulle sålunda därmed icke vinnas.
Ett till sina huvuddrag muntligt rättegångsförfarande måste alltså med— föra, att högsta domstolens prövning begränsas till de sidor av målen, som kunna prövas utan att muntlig bevisning där förebringas. Domstolens upp- gift blir därigenom huvudsakligen begränsad till rättsfrågan och frågan om målets formella behandling. Högsta domstolen blir en revisionsinstans.
Ifrågavarande begränsning av högsta domstolens uppgift får emellertid icke betraktas endast som en oundgänglig följd av muntligheten. Begräns- ningen måste redan i sig anses som en fördel för rättsskipningen i dess helhet, vilken fördel vinnes genom muntlighetens införande. Som från skilda håll framhölls vid behandlingen av den 1915 genomförda begränsningen av högsta idomstolens arbetsbörda blir det i längden omöjligt att sammanhålla en högsta domstol och besätta den med fullt kvalificerade krafter, om dess uppgift skall bestå ej blott i att vara högsta vårdare av rättsenheten och den likformiga rättstillämpningen i landet utan också i att i hela dess vidd pröva varje mål, som hänskjutes dit. .Det måste också betecknas som överflödigt, att rättsskipningen erbjuder möjlighet för part att successivt av tre olika dom- stolar påkalla prövning av en rättegång i hela dess omfattning. Den styrka»,
grundlig-het och tillförlitlighet, varmed förfarandet ej blott i lagmansrätten utan ock i hovrätten utrustas enligt det här föreliggande förslaget, synes utgöra en fullgod garanti för att rättsskipningens säkerhet icke åsidosättes, om prövningen av sakfrågan begränsas till två instanser. Genom en sådan begränsning vinnes också ökad möjlighet att undgå användningen av det medlet för begränsning av högsta domstolens arbetsbörda, som består i att avskära vissa grupper eller klasser av mål från fullföljd dit. Högsta domstolen kan därigenom i högre grad ägna sig åt den för rättstillståndet i landet så viktiga uppgiften att vårda rättsenheten.
Processkommissionen har därför ansett det vara en oomtvistlig vinst för rättsskipningen i stort sett, att högsta domstolen i huvudsak begränsas till att bliva en revisionsinstans över hovrätterna.
Åt ifrågavarande rättsmedel synes lämpligen böra givas den för dylika rättsmedel såväl i rättsvetenskapen som i vissa främmande lagar vedertagna benämningen revision, en benämning, som redan nu hos oss användes om det rättsmedel, varigenom ändring i hovrättens dom i tvistemål sökes.
De inskränkningar i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen, som inne- fattades i 1915 års lagstiftning, hava tillkommit i syfte att åvägabringa en av trängande behov påkallad minskning i högsta domstolens arbetsbörda. Ur denna synpunkt bör otvivelaktigt också bedömas frågan, huruvida motsva- rande bestämmelser skola upptagas i en ny rättegångsordning. Visserligen kan det ej utan fog sägas, att genom möjligheten till en prövning i två instanser tillräckligt sörjts för en betryggande behandling av de mindre brottmålen. Men även i fråga om dessa mål är det ur rättsenhetens synpunkt önskvärt, att tillgång beredes till en prövning i högsta domstolen, och med hänsyn till den i vårt land härskande uppfattningen av värdet av en sådan prövning lär det ej böra sättas i fråga att utesluta dessa mål från fullföljd till högsta domstolen, med mindre sådant påkallas av tvingande hänsyn till domstolens arbetsbörda. Otvivelaktigt kommer sakfrågans undandragande från högsta domstolens prövning att medföra en begränsning av tillströmningen av mål till domstolen, liksom handläggningen av målen bör bliva mindre tidsödande. Hur stor den sålunda uppkommande arbetsbesparingen kan bliva och om den kommer att motsvara verkningarna av de 1915 införda lagbestämmelserna, låter sig ej på förhand beräknas, men åtminstone för brottmålens del måste de nya grundsatserna antagas komma att innebära en betydande lättnad i dom- stolens arbetsbörda. Erfarenheten visar nämligen, att i brottmål sakfrågan i regel är den dominerande, under det att mer sällan rättsliga spörsmål av invecklad art förekomma. Med hänsyn härtill antager processkommissionen, att behov ej skall föreligga av bestämmelser, som utesluta vissa brottmål från fullföljd till högsta domstolen.
Vad beträffar förfarandet i revisionsmål uppstår den frågan, huruvida det— samma liksom i underrätten och hovrätten skall gestaltas såsom en muntlig partsförhandling eller om domstolen i likhet med vad nu är fallet skall avgöra målet på grundval av de mellan parterna växlade skrifterna och övriga hand- lingar. Under det att för de lägre instansernas del tvekan ej gärna kan råda
Besvär.
om att den muntliga förhandlingen förtjänar företrädet, ställer sig saken i viss mån annorlunda med avseende å förfarandet i högsta domstolen.
Vid bedömande av denna fråga. kan ej förbises revisionsmålens säregna karak- tär. Det muntliga förfarandets företräde framför det skriftliga hänför sig väsentligen till de större möjligheter för ett fullständigt belysande och riktigt bedömande av de faktiska omständigheterna i en rättegång, som detta förfa— rande erbjuder. Men där, såsom i revisionsmålen, domstolens prövning är be- gränsad till rättsliga spörsmål, äro fördelarna av ett muntligt förfarande ej lika framträdande. För utvecklandet av rättsliga synpunkter kan en skriftlig framställning vara ett lika tjänligt medel som ett muntligt anförande. Och nr synpunkten av förfarandets billighet måste det vara önskvärt att ej betunga parterna med kostnad för inställelse personligen eller genom ombud i andra fall, än då en muntlig förhandling är av omständigheterna påkallad. För högsta domstolen innebär ett skriftligt förfarande en tidsbesparing, som givetvis är i hög grad eftersträvansvärd.
Av dessa skäl anser processkommissionen det skriftliga förfarandet böra i regel tillerkännas företrädet i revisionsmål. Emellertid får det ej förbises, att stundom en muntlig förhandling kan vara av behovet påkallad och bi- draga till en klarare belysning av de föreliggande spörsmålen. För sådana fall bör möjlighet att anordna muntlig förhandling stå öppen. Då det gäller att bestämma, vilka mål skola utsättas till muntlig förhandling, kan det tän- kas att i likhet med vad fallet är i Norge låta alla mål först handläggas av en mindre avdelning av domstolen med befogenhet att i skriftligt förfa— rande avgöra de enklare bland dem och med skyldighet att överföra de mera invecklade till muntlig förhandling inför domstolen i dess allmänna samman— sättning. Då högsta domstolen enligt processkommissionens förslag skulle arbeta på avdelningar med endast fem ledamöter, synas emellertid avdelnin- gar med färre ledamöter ej kunna inrättas, utan att förtroendet för rättsskip- ningen i högsta instans äventyras. Vare sig ett mål behandlas skriftligen eller muntligen synes domstolen böra pröva detisin allmänna sammansättning.
Frågan huruvida muntlig förhandling är påkallad eller ej är i hög grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, och med hänsyn härtill är det ej lämpligt att söka i lagen angiva, när muntlig förhandling skall äga rum. I regel torde det kunna överlämnas åt parterna att bedöma, om munt— lig förhandling erfordras. Om part påkallar muntlig förhandling, bör sådan alltså äga rum. Därjämte bör domstolen äga befogenhet att självmant för- anstalta om muntlig förhandling, då den finner, att sådan förhandling erfordras för ett riktigt avgörande av målet.
Vid sidan av det nu berörda rättsmedlet, som riktar sig endast mot hov- rätts domar i själva huvudsaken, måste på samma sätt som i fråga om lagmansrätt—s beslut jämväl i fråga om hovrätts avgöranden anordnas ett rätts- medel, besvär, avseende att åvägabringa ett enklare förfarande för prövning dels av klander mot vissa beslut, som ej angå huvudsaken, dels av s. k. nulli- tetsklagan.
I en ackusatoriskt ordnad rättegång enligt de här föreslagna grunderna sak- nas skäl att bibehålla underställning såsom medel för åvägabringande av om— prövning från en högre domstols sida av en lägre domstols dom. Det bör kunna i alla mål helt och hållet överlämnas åt parterna själva att avgöra, huruvida en dylik omprövning i ett givet fall bör äskas.
Det vidsträckta utrymme, som enligt de nu anförda huvudgrunderna för rättsmedelsordningen beredes åt de allmänna rättsmedlen i den av process— kommissionen föreslagna rättegångsordningen, utesluter icke behovet av sär- skilda rättsmedel vid deras sida. Processkommissionen måste därför räkna också med erforderliga särskilda rättsmedel.
Behandlingen i hovrätt och högsta domstolen av de mål, som skola omedel- bart där upptagas, torde kunna försiggå i väsentligen samma former som nu,0m
Underställ— ning bibe— hålles ej.
Särskilda rättsmedel.
illål, som, up tagas e elbarti
d. v. 5. genom skriftväxling samt vid behov muntligt förhör och särskild bevis- hovrätt eller upptagning. Den närmare regleringen av denna fråga torde kunna anstå till hö
lagtextens utarbetande.
Sammanfattning.
1.
För fullföljd av talan mot lagmansrätts dom i själva saken anordnas ett all- mänt rättsmedel, vad till hovrätt, som avser en förnyad prövning av saken i hela dess vidd.
H ovrätts prövning av sådan talan sker vid muntlig förhandling, vid vilken i regel bevisningen skall omedelbart förebringas. I mål om brott, varå ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader, förebringas dock i regel bevis- ningen medelst protokoll över bevisningens upptagande under handläggningen i lagmansrätten eller, efter det talan fullföljts till hovrätten, utom huvudför- handlingen därstädes.
2.
För fullföljd av talan mot lagmansrätts beslut, varigenom rätten skilt mål; från sig utan prövning av själva saken eller i vissa fall före eller under rätte- gången avgjort uppkommen fråga, anordnas ett allmänt rättsmedel, besvär till hovrätt.
Detta rättsmedel användes även, då någon blivit dömd ohörd eller dom fällts till förfång för någon, som ej varit part i målet. -
Hovrätts prövning i dessa fall sker i regel endast på grund av de i målet tillgängliga handlingarna.
3.
För fullföljd av talan mot hovrätts dom i själva saken anordnas ett allmänt rättsmedel, revision, varigenom beredes tillfälle till prövning i högsta domsto- len av rättsliga spörsmål.
Nu gällande regler, enligt vilka vissa mål ej mä fullföljas till högsta dom- stolen, bortfalla.
gsta dom- stolen.
Högsta domstolens prövning av renisionstalan sker på grund av handlingar- na i målet utan muntlig förhandling mellan parterna. Sådan förhandling skall 'dock företagas, om part påkallar det eller högsta domstolen finner det erfor— derligt.
4.
För fullföljd av talan mot hovrätts avgöranden i fall, motsvarande de i. 2 punkten nämnda, anordnas ett liknande rättsmedel, besvär, till högsta dom- stolen.
5. Underställning bibehålles icke.
6 . Vid sidan av 'de allmänna rättsmedlen anordnas särskilda rättsmedel i erfor- derlig omfattning.
14 KAPITLET.
Rättegången i hovrätt i vädjade mål.
Inledning. I det närmast föregående kapitlet har processkommissionen angivit följan- de allmänna grunder för anordnande av det allmänna rättsmedlet mot lag- mansrätts dom i själva saken. Rättsmedlet, som benämnes vad, åsyftar att möj- ' liggöra en förnyad prövning av saken i hela dess vidd, däri inbegripna frågorna om straffmätningen och målets formella behandling. Denna prövning sker vid muntlig förhandling inför hovrätten, vid vilken förhandling i regel bevisningen skall ånyo förebringas. Endast i mindre brottmål må bevisningen förebringas medelst lagmansrättens protokoll över bevisningens upptagande.
om vem som. Innan processkommissionen närmare går in på hovrättsförfarandet, bör få; 52%" uppmärksamheten ägnas frågan vem som i hovrätt äger fullfölja talan.
.Det spörsmål, som därvid främst bör behandlas, rör frågan om' åklagarens och målsägandens fullföljdsrätt.
Den engelska rätten har i stor utsträckning utgått ifrån, att rättsmedel mot dom i själva saken endast bör utgöra ett medel för den tilltalades skydd mot ; oriktig dom, men däremot icke bör stå till åklagarens eller målsägandens för- fogande till den tilltalades nackdel. I övriga länders rättegångsordningar har åter denna grundsats endast i ytterst liten utsträckning kommit till tillämp- ning. Regeln är där, att befogenheten att hos högre rätt påkalla förnyad prövning av en avgjord fråga är densamma för parterna å ömse sidor;
För svensk rättsuppfattning ligger det säkerligen närmast att betrakta rättsmedlen icke allenast som medel att till svarandens fördel förhindra orik- tiga domar utan framför allt som medel att till rättsskipningens allsidiga båtnad såvitt möjligt nå m_ateriellt rättvisa avgöranden i anhängiggjorda mål.
Däri ligger intet förnekande av giltigheten av den processuella regeln, att i brottmål varje tvivelsmål skall lösas till svarandens fördel, utan blott ett be- tonande av att rättsmedlen, om de över huvud inrättas, böra tjäna det all- männas intresse både i vad det går ut på att en oskyldig icke fälles till straff och i vad det går ut på att en skyldig fälles. Även med erkännande härav är det dock av vikt att sörja för att talans fullföljd icke mot den tilltalade miss— brukas. Rättsmedlen må icke begagnas så, att svaranden med fog kan be- klaga sig däröver.
I fråga om åklagaren har processkommissionen ansett sig till fullo tillgo— dose detta krav därigenom, att vid hovrätterna inrättas särskilda högre åkla- garämbeten, och att på dessa åklagares avgörande beror, huruvida allmänt åtal må fullföljas, även om talans utförande i hovrätten under vissa omstän- digheter kan ankomma på annan åklagare. Skälen för detta förslag ha blivit närmare angivna i framställningen om åklagar- och polismyndigheter (1 delen 10 kap.). '
Såsom framgår av grunderna för rätten till åtal (2 delen 2 kap.), skall målsäganden icke äga själv föra talan om ansvar för brott i andra fall än då brottet enligt lag ej må åtalas av annan än målsäganden eller då allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot den, som av målsägande angivits för brottet, eller allmän åklagare nedlägger av honom väckt åtal.
Att, när målsäganden själv fört ansvarstalan i lagmansrätten, han bör äga fullfölja sin talan i högre rätt är uppenbart. Tvivel kan däremot uppstå huru- vida den målsäganden tillerkända subsidiära åtalsrätten bör givas det innehål- let, att även när allmän åklagare fört talan i lagmansrätten men för sin del icke fullföljer talan i hovrätten, målsäganden bör äga befogenhet till sådan full- följd. I de två förut anförda rättegångsordningar, där en subsidiär åtalsbefo— genhet för målsäganden stadgas, har denna fråga blivit löst på olika sätt, i det att i den ena, den norska, fullföljdsrätt i detta fall tillerkännes målsäganden, och i den andra, den österrikiska, sådan rätt icke gives honom. Processkom- missionen har ansett de grunder, spm i allmänhet tala för målsägandens subsi- diära rätt till åtal, böra föranleda till antagande av den förra ståndpunkten, även om det icke kan förnekas, att särskilt ur praktisk synpunkt skäl kunna anföras för den motsatta meningen.
Den tilltalades fullföljdsbefogenhet bör tydligen vara oinskränkt. Men även allmän åklagare bör vara berättigad att till den tilltalades förmån full- följa talan i hovrätt. En sådan uppgift för åklagaren står i överensstäm- melse med den uppfattning om åklagarens plikter, som i honom ser en före- trädare av det allmännas intresse, vilket påkallar ej blott att en skyldig fäl— les utan ock att en oskyldig icke blir fälld.
Ett spörsmål, som i detta samband bör beröras, är, huruvida målsägan'de eller tilltalad bör äga befogenhet att fullfölja talan även mot dom, som ej i fråga om själva slutet gått honom emot. Förslag härom bruka grunda sig därpå, att en naturlig önskan stundom gör sig gällande att ernå ändring i motiveringen till en dom, även om dennas slut icke gått parten emot.
Enligt norsk rätt står det sålunda den tilltalade öppet att överklaga även
Iv'adetalans anhängig- gör—ande.
en frikännande dom, om han i domen förklarats skyldig till brottet, men fri- känts t. ex. på grund av preskription av straffskyldigheten.
Under särskilda omständigheter torde visserligen ett intresse i att få full- följa talan mot en dom allenast för ändring av motiveringen kunna vara för handen, men i allmänhet lär detta intresse säkerligen icke kunna uppväga olägenheterna av att part alltid skulle äga påkalla en ny prövning av en av- gjord fråga endast för nämnda syfte. Och en i enlighet med norsk rätt be- gränsad befogenhet att bruka rättsmedel för detta ändamål torde hos oss så mycket mindre böra ifrågakomma som här icke så som i Norge varje dom
"alltid kan väntas till särskilt besvarande upptaga först skuldfrågan i nyss åsyftade betydelse och sedan återstoden av det till avdömande föreliggande spörsmålet.
Processkommissionen går härefter att närmare redogöra för huru rättegån- gen i hovrätten i vädjade mål bör inrättas, varvid framställningen avser både de' mål, i vilka åklagaren för ansvarstalan, och de mål, iivilka enskilt åtal föres. _
Enligt gällande rättegångsordning sker anhängiggörandet av fullföljds— talan olika i tvistemål och i brottmål. I de förra skall part, som vill föra talan, först anmäla vad hos den underrätt, mot vars avgörande talan föres, samt därefter inställa sig i hovrätten och där ingiva skriftlig vadeinlaga. I brottmålen åter skall den missnöjde parten omedelbart ingiva skriftliga besvär till hovrätten. Endast i några få fall, när talan föres mot beslut, som icke rör själva huvudsaken, har parten att dessförinnan anmäla missnöje i under— rätten.
Nya lagberedningen, som lade vadeförfarandet till grund för inledningen av rättegången i överrätt beträffande såväl brottmål som tvistemål, fordrade, att vadeanmälan skulle ske skriftligen och medgav, att även grunderna för ändrings- sökandet och vad parten i övrigt aktade nödigt för utveckling av sin talan finge anföras i denna skrift. Vid inställelsen i hovrätten skulle därefter sär- skild vadeinlaga ingivas. .
Enligt processkommissionens mening synas på en gång nödig enkelhet i förfarandet och en tillfredsställande grund för förhandlingen i målet bäst vin- nas, om förfarandet inledes därmed, att den, som vill klaga över lagmansrätts dom, omedelbart utför sin talan i en skriftlig vadeinlaga. Önskemålet att med hänsyn till verkställigheten av straff, som ådömts av underrätten, skynd- samt erhålla visshet, om domen kommer att överklagas, synes bäst kunna till- godoses genom anordningar i överensstämmelse med den nuvarande nöjdför— klaringen. Dessutom synes vara lämpligast, att vadeinlagan avlämnas icke i hovrätten utan i lagmansrätten. Därigenom erhåller denna domstol alltid möjlighet att omedelbart utröna, huruvida domen vunnit laga kraft.
Beträffande sättet för vadeinlagans avlämnande får processkommissionen hänvisa till vad vid behandlingen av föreskrifterna rörande domstols kansli anmärkts därom, att en vidsträckt befogenhet borde beredas den enskilde att med posten insända handlingar till domstol.
Liksom nu bör part, som hålles häktad, äga att inom vadetiden avlämna vadeinlagan till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.
I en Viss analogi till den befogenhet, som i ett tvistemål tillkommer sva- randen att genstämma, har i vissa rättegångsordningar rörande civila mål utformats en_befogenhet för vederparten till den, som inom föreskriven tid an- hängiggjort fullföljdstalan i högre rätt, att inom viss tid från den ordinarie vade- tidens utgång också för sin del söka ändring i vad honom gått emot.
I Danmark har en dylik anslutningsrätt genom en- lagändring 1922 införts i straffprocessen beträffande alla fall av talan mot domar i själva aken. Syf- tet med denna anordning är ytterst att förhindra fullföljdstålåhui onödiga fall. [Det inträffar ickc sällan, att en part, som är mest benägen att icke överklaga en dom, dock fullföljer talan av det skälet, att han icke vågar lita på att motparten icke fullföljer för sin del. Om motparten lägger samma be— traktelsesätt till grund för sitt beslut, blir följden vanligen, att båda fullfölja talan oaktat de helst önskat att kunna låta bero vid underrättens dom/' Detta gäller visserligen i särskilt hög grad tvistemålen men torde ock kunna in- träffa i brottmål, i synnerhet målsägandemål.
Av det sagda framgår, att denna fråga på det närmaste sammanhänger med lagens ståndpunkt angående möjligheten av s. k. reformatio in pejus i överrätten. Med straffprocessens allmänna grundsats om domstolens plikt att söka nå det materiellt riktiga resultatet i varje mål är det icke oförenligt att medgiva dylik reformatio in pejus och sålunda lämna möjlighet för över— rätten, att även där endast endera parten klagat, avkunna en för denne ogynn- sammare dom, om överrätten på grund av det material, som förelägges, fin- ner en sådan dom grundad. I en lagstiftning, där denna möjlighet i full utsträckning medgives, är tydligen anordnandet av en särskild anslut- ningsrätt i fråga om fullföljdstalan onödigt. Befogenheten för överrätten att ändra domen även till den klagandes nackdel fyller samma ändamål.
Tillåtelse till ändring till den klagandes nackdel är ingalunda okänd i främmande rättssystem. Vid fullföljd av talan i Norge från meddomsret till lagmannsret samt i England från de lägsta brottmålsdomstolarna till Quarter Sessions är förhandlingen i den högre rätten anordnad som ett från processen i underrätten fullt fristående upptagande till förnyad behandling av målet i hela dess vidd. Den högre rätten handlägger och prövar målet som om den vore första instans. Fullt följdriktigt är då, att en dom av överrätten kan meddelas, som är för klaganden ogynnsammare än underrättens.
Även processkommissionens förslag utgår ifrån att hovrättens prövning av ett fullföljt mål skall ske på grund av en förnyad muntlig förhandling, vid vilken i regel bevisningen skall ånyo förebringas. Processkommissionen av- ser dock att för undvikande av alltför stora kostnader och besvär söka åväga- bringa möjlighet till begränsning av omfattningen av den förnyade förhand- lingen i hovrätten. Detta bör kunna ske förnämligast därigenom, att den klagande alltid noggrant angiver de avseenden, i vilka talan föres, och att
Anslutning till vadet.
Vade— inlaga'ns innehåll.
den förnyade förhandlingen såvitt möjligt ej erhåller större omfattning än som sålunda är påkallat. På grund härav är det ingalunda säkert, att hov- rätten alltid förfogar över material, som gör det möjligt för domstolen att ur alla synpunkter ånyo pröva målet. Härav följer också, att en allmän be- fogenhet att ändra en överklaga'd dom till den klagandes nackdel icke låter väl förena sig med denna rättegångsordning. Processkommissionen vill till- lägga, att. det, även om rättegångsordningen icke uppställde sådant hinder, dock vore synnerligen tvivelaktigt, om en dylik ändringsbefogenhet borde till— erkännas hovrätten. Den nuvarande rättegångsordningen utgör intet sådant hinder, och likväl är denna befogenhet utesluten. Grunden härtill ligger helt säkert i en allmän uppfattning hos vårt folk, för vilken en sådan anordning är främmande.
Om alltså oinskränkt befogenhet till reformatio in pejus icke bör införas, synes häri ligga ett skäl för införande av anslutningsrätt för klagandens vederpart.
På grund härav föreslår processkommissionen införande av anslutningsrätt. Denna bör dock endast vara villkorlig, i det att, om det första vadet återkallas eller den genom detsamma fullföljda talan eljest förfaller, jämväl den senare anslutningsvis förda talan bör vara förfallen.
Den skriftliga inlaga, med vars avlämnande vadetalan anhängiggöres, måste äga ett sådant innehåll, att den kan tjäna som grundval för förfarandet i hov- rätten. Först och främst måste den naturligtvis innehålla uppgift å den dom, mot vilken talan föres. Så som vadetalan är anordnad är det emellertid nöd- vändigt, att den även bestämt och tydligt angiver i vilka avseenden domen överklagas med uppgift å klagandens yrkande och grunderna därför.
I enlighet med nu gällande rätt står ifrågavarande rättsmedel öppet ej blott för klagomål rörande sakfrågans avgörande utan ock för fullföljdstalan be- träffande allenast straffmätningen eller allenast det rättsliga bedömandet av det föreliggande fallet. Även talan mot underrättens dom, grundad endast på förelupet rättegångsfel, kan föras i denna ordning, ehuru en sådan talan måste vara av en underordnad praktisk betydelse, då talan i fråga om själva huvudsakens avgörande alltid står öppen.
Förslaget intager i nu nämnda hänseende en väsentligen annan ståndpunkt än den norska straffprocessen, där från meddomsretten olika rättsmedel skola brukas alltefter olikheten i grunden för fullföljdstalan. Under sådana om- ständigheter är det av största vikt, att i vadeinlagan noga angives i vilka av dessa hänseenden talan föres. Där så. finnes påkallat, böra uppgifterna om talans omfattning vara än mer specificerade. Läget i ett mål kan vara så- dant, att klaganden i sin talan exempelvis mot underrättens bedömning av be- visningen i målet riktar sig endast mot underrättens uppfattning om vissa särskilda relevanta faktiska omständigheter, men icke klandrar denna upp- fattning på andra punkter. Kan talan sålunda närmare angivas, bör detta ske.
Ett dylikt noggrant angivande av de avseenden, vari domen överklagas, är nödvändigt för att förhandlingen i målet i hovrätten skall kunna begränsas
till det oundgängliga. Det är nämligen uppenbart, att omfattningen av den bevisning, som skall ånyo förebringas i hovrätten, är beroende av den omfatt- ning och riktning, som fullföljdstalan sålunda får. Rör denna t. ex. endast den åtalade gärningens rättsliga bedömande eller endast ett av flera åtalade brott eller endast några faktiska moment, vilka äro fristående från de övriga och i bevisningshänseende kunna bedömas skilda från dessa, bör förhandlingen i hovrätten begränsas därefter och sålunda. kunna få en vida mindre omfatt- ning än i underrätten.
Därav, att klaganden bringas att i vadeinlagan närmare motivera och be- stämma sin talan, bör icke följa, att han avskäres från varje möjlighet att un- der rättegången åberopa andra skäl för sin fullföljdstalan. I detta avseende är han begränsad endast av den rättskraft, som lagmansrättens dom må hava vunnit på grund därav, att talan icke fullföljts mot domen i hela dess vidd. På spörsmålet härom anser sig processkommissionen icke nu böra närmare in- gå. Åberopar klaganden senare under rättegången skäl, som icke anförts i vadeinlagan men som han sålunda är befogad att göra gällande, och vållas därav särskilda kostnader, blir han enligt vanliga regler pliktig ersätta dessa kostnader.
Inom den ram, som sålunda uppdrages, bör förhandlingen i hovrätten an- ordnas så, att den lämnar domstolen möjlighet att oberoende av vad vid under— rätten förekommit bedöma målet på grund av det material, som inför hovrät- ten förebringas. I denna utsträckning bör bevisningen alltså ånyo företes omedelbart inför hovrätten. Den muntliga förhandling, som äger rum inför hovrätten, blir följaktligen en motsvarighet till förhandlingen inför underrät- ten och bör i huvudsak anordnas på samma sätt. Hovrätten har att bestäm— ma tiden för denna förhandling, och dennas förberedande bör ske efter ena— handa grunder som i underrätten.
Är det åklagaren eller målsäganden, som klagar, bör han därför redan i vadeinlagan uppgiva de bevismedel han må vilja åberopa till styrkande av sin talan och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Är det åter den tilltalade, som klagar, blir läget i viss mån ett annat. Den till- talade skall icke ha att styrka sin talan i hovrätten, utan, om han klagar mot underrättens dom i något hänseende, är det åklagarens eller målsägandens sak att styrka, att underrättens dom i detta hänseende är riktig. Det blir så— ledes även i nu förutsatta fall åklagarens eller målsägandens sak att uppgiva den bevisning, som han vill åberopa i hovrätten, och vad han vill styrka med varje särskilt bevismedel. Uppgift härom kan han emellertid icke läm- na, förrän han fått kännedom om den tilltalades talan. För att underlätta för vederparten att fullgöra detta bör den tilltalade redan i vadeinlagan angiva vad han må hava att anföra angående den vid lagmansrätten förebragta be- visningen. Då han äger kännedom om vad som anförts mot honom i lagmans— rätten och kan utgå ifrån att inom ramen för den fullföljda talan samma an- greppsmedel också i hovrätten komma att begagnas mot honom, bör han för att förekomma dröjsmål redan i vadeinlagan uppgiva de bevismedel han å sin sida kan vilja förebringa till sitt försvar och vad han avser att styrka med
varje särskilt bevismedel. Härigenom ådrar han sig naturligtvis icke en bevis- börda, som han icke har i underrätten, utan det ålägges honom endast att an- draga den motbevisning, som han gentemot åklagarens eller målsägandens bevis- ning vill förete. '
Äberopar klaganden förut ej företett skriftligt bevis, bör det åligga honom att bilägga det.
Handlingar- Innani ett vädjat mål förhandling rörande själva saken kan äga rum, måste 322228?!er dels prövas, om talan blivit i behörig ordning fullföljd, och dels vederpartens hovrätten. yttrande över klagomålen inhämtas, för att förhandlingen skall kunna bliva
vederbörligen förberedd.
Ett spörsmål av en viss praktisk betydelse är, om denna förberedande be— handling skall förläggas till underrätten eller till hovrätten. För det förra alternativet kan anföras, att hovrätten därigenom skulle befrias från uppgif- ter, som utan våda kunna anförtros åt underrätten. Å andra sidan uppstår därav emellertid den svårigheten, att även om underrätten prövat frågan om talan blivit i behörig ordning fullföljd, en förnyad sådan prövning ej gärna kan undandragas hovrättens behörighet. I ett mål, där underrätten förklarat, att talan bör upptagas, och med anledning därav inhämtat vederpartens ytt- rande i saken, kunde det sålunda hända, att hovrätten funne, att talan icke bör upptagas. Denna svårighet är visserligen ingalunda olöslig, men den sy- nes dock böra medföra, att ifrågavarande prövning lämpligast förlägges till hovrätten.
Då hovrätten vid målets behandling måste äga tillgång till handlingarna däri, bör alltså omedelbart vadeinlagan med därtill fogade handlingar av lag- mansrätten insändas till hovrätten. Då lagmansrättens handlingar i varje mål skola bilda en akt, bör denna akt i målet bifogas vadeinlagan och tillika insändas till hovrätten.
Referent. Sedan handlingarna i ett mål från lagmansrätten insänts till hovrätten, bör omedelbart i denna domstol utses viss ledamot av rätten att som referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet. Till dennes uppgift bör höra att granska handlingarna, tillse huruvida anledning till målets avvisande kan förefinnas och i sådant fall göra anmälan därom till hovrätten, föranstalta om att alla åtgärder, som erfordras för målets förberedande till huvudförhandling, bliva vidtagna, när målet är färdigt till huvudförhandling göra anmälan därom samt taga sådan kännedom om handlingarna, att han är beredd att vid huvudförhandlingen med stöd av handlingarna kontrollera och fullständiga parternas utförande av deras talan. Vissa åtgärder bör referenten kunna en- sam företaga, såsom infordrande av yttrande m. m. I övriga fall måste anmä— lan ske till hovrätten, för att denna må kunna fatta beslut. Närmare bestäm- melser om referentens åligganden torde ej behöva inflyta i lagen utan kunna innefattas i arbetsordning.
Måls rw- Därest det omedelbart befinnes, att klagandens talan icke blivit i behörig msande' ordning fullföljd, såsom när vadeinlagan avlämnats för sent, skall klagandens
talan avvisas. Beslut därom bör vanligen kunna fattas utan parternas vi— dare hörande. När deras hörande av särskilda skäl finnes påkallat, bör hov- rätten dock äga förordna därom. Hörandet bör alltid kunna ske genom skrift— växling i frågan. Handläggningen i hovrätten sker genom referentens före- dragning av handlingarna, varpå domstolen fattar sitt beslut. Behandlingen av sådan fråga bör alltid kunnat ske vid sammanträde, som ej är offentligt.
Vad angår målets förberedande till huvudförhandling är den första åtgär- den att tillse, att vadeinlagan fyller de uppställda kraven på dess innehåll. Föreligger sådan brist eller otydlighet med avseende å vad den enligt det före- gående bör innehålla, som icke anses böra föranleda talans avvisande, synes tillfälle böra beredas klaganden att råda bot härför. Detta torde i synner- het knnna förekomma, när klaganden icke fullständigt angivit grunderna för sin klagan. Den delgivning med vederparten av vadeinlagan, varmed huvud- förhandlingen måste förberedas, förfelar tydligen lätt sitt syfte, om vade— inlagan är bristfällig. Klaganden bör därför föreläggas att inom viss tid avhjälpa dylik brist. Ställer han sig icke detta föreläggande till efterrät- telse, uppstår frågan om påföljden därav. Det torde icke vara välbetänkt att bestämma denna så strängt,' att talan avvisas, utan den lämpligaste lösningen synes vara. att i dylikt fall tillgripa den utväg, som består i att den för- sumlige drabbas av plikt att ersätta kostnader, som försummelsen genom att förorsaka uppskov med målet eller eljest vållar. Frågan härom upptages till behandling i sammanhang med frågan om rättegångskostnadcn (23 kap. 4 och 8 punkterna).
Liksom vid underrätterna är det, för att huvudförhandlingen må kunna på en gång slutföras, nödvändigt att parterna sättas i tillfälle att få kännedom om varandras ståndpunkter samt angrepps- och försvarsmedel. I sådant syfte bör vadeinlagan jämte därtill fogade handlingar delgivas vederparten med an- maning till denne att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle, däri han skall angiva sin ståndpunkt i målet. I överensstämmelse med vad som gäller om vadeinlagan bör också vederparten i genmälet särskilt angiva de bevismedel, som han må vilja förebringa och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Vid genmälet bör fogas skriftligt bevis, som förut ej företetts men som åberopas i hovrätten. .
Genmälet jämte därtill fogade handlingar bör, sedan det inkommit till hovrätten, delgivas klaganden. Under vissa omständigheter kan det vara lämpligt att för åvägabringande av en tillfredsställande förberedelse vid denna delgivning anmana klaganden att vidare yttra sig i målet och, om vad däri förekommit föranleder honom att åberopa ytterligare bevismedel utöver de redan anförda, angiva dessa och vad han därmed vill styrka. Detta torde i synnerhet vara lämpligt i många fall, då det är den tilltalade, som för vade- talan i målet. Här har den bevisning, som skall föras i målet mot den tilltalade, blivit angiven först i samband med genmälets avgivande. Kla- ganden har alltså först när detta delgivits fått kännedom om vad från åklaga—
Rättelse av brist i vadeinla- gan.
Skri f tvåa:— ling mellan parterna.
rens eller målsägandens sida skall mot honom förebringas. Själv har han i vadeinlagan endast framfört sin egen talan. För att förekomma överrasknin— gar vid huvudförhandlingen kan det därför ofta vara nödvändigt att sörja för att den tilltalade vidare yttrar sig, sedan han fått del av genmälet. Även vid motsatt partsställning i hovrätten kan under särskilda omständigheter ett dylikt yttrande från klagandens sida vara erforderligt. Det synes dock alltid böra bero på hovrättens prövning, om skäl föreligger till inhämtande av så- dant yttrande. Inkommer yttrandet, bör det delgivas vederparten.
I undantagsfall kan det vara erforderligt att för målets förberedande till huvudförhandling infordra yttranden från parterna utöver vad nu sagts. Hov- rätten bör då äga förordna därom; och inkommet yttrande från part bör alltid delgivas den andra parten.
Förberedelse Beträffande bevisningen måste vissa avgöranden träffas, innan ännu huvud- rigg»? Im förhandlingen utsättes. gen- . .
Det är 1 annat sammanhang (13 kap.) utvecklat, att part under Vissa omstän- digheter må i hovrätten äga att som bevis åberopa lagmansrättens protokoll över där hörda vittnens och sakkunnigas utsagor ävensom utsaga av måls— ägande, som ej är part i målet, i stället för att påkalla förnyat förhör med 'dem i hovrätten. Det skall likväl alltid stå hovrätten öppet att, där det för målets tillförlitliga utredning anses nödigt, fordra sådant förhör. Part skall också alltid äga i hovrätten åberopa lagmansrättens protokoll över där hållen syn. Det är erforderligt, att part, som vill i hovrätten förebringa bevisning genom företeende av lagmansrättens protokoll, uppgiver detta för hovrätten, innan denna vidtager anstalter för huvudförhandlingen.
Vidare kan uppkomma fråga att, för begagnande vid huvudförhandlingen i hovrätten, upptaga bevisning utom huvudförhandlingen enligt de regler, som gälla härom (20 kap. 15 punkten, 21 kap. 8 punkten, 22 kap. 3 punkten). Part, som vill, att bevisning skall sålunda upptagas, skall göra framställning därom till hovrätten, som beslutar, huruvida det må ske. Om hovrätten självmant fin- ner dylik åtgärd påkallad, bör den föranstalta därom, innan huvudförhandlin— gen utsättes.
Utsättande Sedan målets förberedande i enlighet med vad nu är sagt avslutats, skall
av huvud-
. förhandling. hovrätten utsätta dag för huvudförhandlingen i målet.
Rörande den tid, inom vilken förhandlingen skall äga rum, har vid lagmans- rätten ansetts nödigt lämna särskilda föreskrifter för förhindrande av dröjs- mål. Motsvarande regler synas böra gälla också här. Den anmälan, som i fråga om lagmansrätten föreskrivits, när förhandlingen i visst fall utsatts senare än inom den bestämda tiden, synes i fråga om hovrätten böra göras hos Konungen.
lgizllelfie _till I överensstämmelse med vad som föreslagits för lagmansrätten bör också i ha?»?iiåä. hovrätten gälla, att till huvudförhandlingen skola genom rättens försorg kal- las åklagaren, den tilltalade och försvararen, om sådan utsetts, samt målsägan-
den, om han för talan eller hans närvaro för utredningen eljest påkallas, samt vittnen och sakkunniga. Tilltalad, som hålles häktad, skall genom hovrättens försorg inställas till huvudförhandlingen. Finnes anledning antaga, att till- talad, som är på fri fot, ej skall inställa sig vid huvudförhandlingen, skall rätten äga förordna om hans hämtande till densamma. Anser rätten i mål, vari tilltalad må svara genom befullmäktigad försvarare, att hans personliga när- varo är erforderlig, skall rätten förordna därom.
Liksom i lagmansrätten bör vidare gälla, att om part utöver de av honom redan åberopade bevismedel vill åberopa ytterligare bevismedel, som han äm- nar begagna i hovrätten, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om sådana bevis och om vad därmed skall styrkas. Är det tid att låta genom rätten inkalla någon, vars hörande sålunda påkallats, skall sådan kallelse ske. Eljest bör det ankomma på parten att själv taga honom med sig till rätten.
Beträffande hinder, som uppstår för huvudförhandlingens företagande å utsatt tid, bör likaledes gälla detsamma som vid lagmansrätten. Finner någon, som kallats att infinna sig vid huvudförhandlingen, att han ej kan hörsamma kallelsen, skall anmälan därom alltså omedelbart göras hos rätten. Prövar rätten, att han har giltigt förfall och att hans utevaro kommer att utgöra hin- der för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfället, skall rätten inställa huvudförhandlingen och bestämma annan dag därför. Detsamma bör gälla, om rätten före huvudförhandlingen finner annat liknande hinder för målet-s slutliga handläggning vid det utsatta rättegångstillfället. Kan huvudförhandlingen enligt de regler, som skulle gälla därom, trots hindret företagas, bör det överlämnas åt rätten att avgöra, om så bör ske.
Beträffande förutsättningar i övrigt för huvudförhandlingens företagande och dennas gestaltning böra samma allmänna grunder tillämpas som i fråga om huvudförhandlingen vid lagmansrätten.
Först och främst skall sålunda liksom vid lagmansrätten gälla, att hu— vudförhandling rörande allmänt åtal ej må företagas utan att åklagare är tillstädes. Om i dylikt mål den tilltalade uteblir eller underlåter att inställa sig personligen, då sådan inställelse skall äga rum, och talan i målet fullföljts av åklagaren, skall tillämpas den grundsats, som kommit till uttryck i 10 kap. 2 punkten och enligt vilken den tilltalade vanligen skall hämtas, men målet under vissa förutsättningar kan handläggas trots hans utevaro. Har den till- talade klagat rörande allmänt åtal, och uteblir han vid huvudförhandlingen, bör han hava förlorat sin talan i hovrätten.
Beträffande mål, däri enskilt åtal föres, synes om påföljden av parts ute- varo böra gälla följande.
Utebliva båda parterna, bör målet avskrivas, vilket innebär, att den, som klagat, förlorat sin talan i hovrätten. Om målsägande, som fullföljt ansvars- talan, uteblir eller underlåter att på kallelse inställa sig personligen, hör han
Uppgifter om nya bevis.
Hinder för huvud f är- handlingen.
Verkan av utevaro.
H amllägg— ningcns in— ställande.
Huvudför- handlingen.
hava förlorat sin talan i hovrätten. Har den tilltalade fullföljt talan och måls- äganden sålunda uteblir, bör hovrätten förklara målsägandens ansvarstalan beträffande den brottsliga. gärning, rörande vilken klagan förts, hava förfallit och ej kunna annorledes än genom särskilt rättsmedel ånyo upptagas. Denna regel överensstämmer med vad som föreslagits för motsvarande fall i lagmans- rätten. Om påföljden av den tilltalades utevaro i mål om enskilt åtal böra, vare sig han är klagande eller ej, gälla samma regler som om hans utevaro i mål om allmänt åtal.
När målet upptages till handläggning och prövning, oaktat klagandens ve— derpart är frånvarande, skall förhandling äga rum och målet avgöras på grund av vad därvid förekommer och handlingarna i målet innehålla. Härmed avses givetvis icke, att protokollet från den förberedande undersökningen eller andra handlingar skola i hovrätten få begagnas som bevis i större utsträckning än som enligt de allmänna reglerna för hovrättsförfarandet skulle vara fallet utan en— dast att vad akten i målet innehåller av beskaffenhet att enligt allmänna grunder få tjäna som bevis i hovrätten där skall beaktas, även om det ej blir vid huvudförhandlingen föredraget.
Såväl vid allmänt som vid enskilt åtal bör beträffande både den tilltalade och målsäganden det förbehållet göras, att om anledning finnes antaga, att uteva— ron beror på giltigt förfall, skall den stadgade påföljden icke inträda. Målet bör då uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
Liksom vid lagmansrätten bör, därest av rätten förordnad försvarare eller försvarare, som häktad själv utsett, ej kommer tillstädes vid huvudförhand- lingen, annan försvarare genast förordnas, om det kan ske. Möter hinder däremot, bör handläggning ej äga rum.
I enlighet med vad som gäller för huvudförhandlingen vid lagmansrätten bör likaså, om målsägande, som kallats för att höras i anledning av den av åklagaren förda ansvarstalan, utan giltig anledning uteblir från huvudförhand— lingen i hovrätten, rätten döma honom till böter och förordna om hans häm- tande eller förelägga honom Vid vite att komma tillstädes, om det anses er- forderligt.
I överensstämmelse med 'de allmänna grunderna i 10 kap. 5 punkten rös rande huvudförhandlingen i lagmansrätten bör jämväl i hovrätten gälla, att rätten vid huvudförhandlingens början inhämtar, huruvida hinder för målets företagande till slutlig handläggning förefinnes. I enlighet med vad i nyss— nämnda punkt föreslagits skall huvudförhandlingen då i regel inställas och utsättas till annan dag, men under vissa omständigheter må 'den äga rum, oaktat hinder för målets slutliga handläggning föreligger.
När huvudförhandling kommer till stånd, skall denna enligt vad förut an— givits hava karaktären av en förnyad förhandling i målet, vilken oberoende av förhandlingen vid lagmansrätten bildar en självständig grundval för hovrät- tens prövning av målet. Som redan framhållits, är det av vikt, att denna nya förhandling icke blir mera omfattande än som är oundgängligen nödvändigt
för att hovrättens prövning skall kunna försiggå. Avgörande bör vara den omfattning, vari målet är föremål för hovrättens prövning. Upplysning i detta hänseende vinner hovrätten främst genom" vadeinlagan och vidare genom de övriga skrifter, med vilka förhandlingen förberedes. När hovrätten går att föranstalta om införskaffandet av den bevisning, som skall förebringas vid förhandlingen, skall den alltså anpassa denna efter den sålunda givna ramen för förhandlingens omfattning. Om denna hovrättens befogenhet handhaves med gott omdöme, bör den i icke ringa grad kunna medverka till att förhand- lingarna i hovrätten icke vålla alltför stora kostnader och besvär.
Förhandlingen bör väsentligen förlöpa efter samma allmänna grunder, som tillämpas för lagmansrätten.
En följd av förhandlingens oberoende av förhandlingen vid lagmansrätten blir, att parterna, utan hänsyn. till vilken av dem är klagande, komma att i hovrätten intaga samma partsställning som vid lagmansrätten. Även när den tilltalade klagat, blir det alltså åklagarens eller målsägandens uppgift att i hovrätten i första rummet uppträda som kärandepart.
Förhandlingen bör inledas med att den överklagade domen uppläses, var- efter den, som klagar i målet, angiver i vilket avseende domen överklagas, och vilken ändring han yrkar, utan att grunderna därför närmare uppgivas i vidare mån än som må erfordras för att bestämma gränserna för förhand- lingens omfattning. Härmed är utgångspunkten för den följande förhand- lingen given.
Förhandlingen skall därefter fortsättas i enlighet med de för förhandlingen vid lagmansrätt förut i 10 kap. 9 och följande punkter angivna reglerna.
På sätt där nämnts, har alltså åklagaren eller målsäganden att vidare utveck— la sin talan. Om målsäganden icke själv för talan om ansvar men inkallats att höras, bör han därefter erhålla tillfälle yttra sig. Sedan höres den tilltalade. Därefter förebringas bevisningen.
I avseende på bevisningen bör liksom vid lagmansrätten gälla, att det till— kommer åklagaren eller målsäganden, om han för ansvarstalan, att bevisa den tilltalades skuld. Såsom huvudregeli avseende å sättet för bevisningens före- bringande skall gälla, att den, i den omfattning, som för prövning av den full— följda talan erfordras, skall vid huvudförhandlingen föreläggas hovrätten ome- delbart på samma sätt som vid lagmansrätten. Å bevisning, som förebragts vid lagmansrätten och icke upprepas i hovrätten, fästes sålunda intet avseende.
Från denna regel gälla emellertid vissa i avdelningen om bevisningen (20 kap. 15 punkten, 21 kap. 8 punkten) närmare angivna undantag, först och främst beträffande Vittnen och sakkunniga. Protokoll, som vid lagmansrätten förts över där upptagen sådan bevisning, kan sålunda under vissa omständighe- ter få tjäna som bevis ihovrätten. I mål om brott, varå ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader, kan detta, som redan i 13 kap. utvecklats, alltid ske, varvid dock hovrätten äger förordna, att bevisningen skall upptagas omedelbart inför hovrätten, om detta finnes för utredningen nödvändigt. Nu antydda regler om begagnande i hovrätten av protokoll över upptagen vittnes- bevisning böra jämväl tillämpas å protokoll över utsaga av målsägande, som ej
Prövningen av målet.
är part i målet. Det skall naturligen stå part öppet, om han det föredrager, att förebringa sin bevisning omedelbart i hovrätten. Har syn hållits i målet, skall protokollet över synen alltid kunna brukas som bevis i hovrätten (22 kap. 6 punkten). Under förberedelsen bör enligt vad förut är sagt beslut fattas, om den ena eller andra formen för bevisningens förebringande skall användas. Därest enligt nu omförmälda regler bevisning skall förebringas genom protokoll över förut upptagen bevisning, tillkommer det varje part att föredraga den be- visning han sålunda åberopar.
I överensstämmelse med vadeförfarandets natur bör gälla, att i hovrätten må förebringas även sådan bevisning, som icke varit åberopad i lagmansrätten.
Sedan bevisförfarandet försiggått, bör förhandlingen liksom vid lagmans— rätten avslutas med slutanföranden av parterna.
Den omfattning, vari hovrätten i vadeförfarandet skall pröva den överkla- gade domen, måste i regel bestämmas av de avseenden, i vilka talan blivit där förd. Endast under denna förutsättning kan en begränsning av omfattningen av den förnyade förhandlingen i hovrätten äga rum. Härmed sammanhänger, som förut framhållits, på. det närmaste, att hovrätten principiellt icke bör äga befogenhet till reformatio in pejus. Utan att någon principiell avvikelse här- ifrån sker, är det emellertid lämpligt, att inom den ram, där hovrätten är i stånd att företaga en omprövning av målet, denna prövning icke av formella grunder onödigt inskränkes, utan största möjliga nytta för rättsskipningen drages av den förnyade förhandlingen. Det är i överensstämmelse med all- männa straffprocessuella grundsatser, att härvid främst den synpunkten vin- ner beaktande, att icke till den tilltalades nackdel oriktiga domar bliva be- ståndande.
En förutsättning för att hovrättens prövningsbefogenhet skall kunna sträcka sig utanför den förda talan måste emellertid vara, att det förnyade bevisupptagandet i hovrätten icke därigenom erhåller större omfattning än som den i hovrätten av part förda talan föranleder. Om denna förut- sättning icke uppställes, skulle ifrågavarande rättsmedel i följd av en dylik hovrättens befogenhet lätt komma att utveckla sig till ett medel för en hovrättens förnyade inkvisitoriska undersökning av målet, ett resultat, som vore mindre lämpligt.
Det är sålunda nödvändigt, att denna hovrättens prövningsbefogenhet be- gränsas till det rättsliga bedömandet av målet. Hovrätten bör alltså äga be- fogenhet att oberoende av den förda talan pröva, om strafflagen blivit orik- tigt tillämpad till nackdel för den tilltalade. Häri ligger ej blott frågan om den straffrättsliga rubriceringen av det ifrågavarande brottet utan ock frågan om gärningen är straffbar.
Förut har anmärkts, att vadetalan i hovrätten kan grunda sig även därpå, att ett fel i den formella. behandlingen av målet i lagmansrätten ägt rum. Visar det sig, att sådant fel förelupit, uppstår frågan om verkan därav å rättegången. Det vore tydligen icke lämpligt, om varje än så obetydligt fel skulle kunna vinna avseende och föranleda, att lagmansrättens dom upphävdes och ny handläggning
anordnades. Har felet icke kunnat hava inflytande på målets utgång, bör i regel åt detsamma icke tillmätas någOn betydelse. Vissa omständigheter med avseende å rättegången synas emellertid, utan att ett sådant sammanhang be- höver ådagaläggas, böra av hovrätten beaktas, därest part åberopar dem såsom grund för sin talan i hovrätten. Detta bör vara fallet, då den ifrågavarande omständigheten kan antagas regelmässigt hava inflytande på utgången. _Vissa rättegångsregler måste vidare anses hava den betydelse för rättsskipningen, att om lagmansrätten åsidosatt dem, hovrätten bör fästa avseende vid felet, även om part icke därpå grundat sin talan i hovrätten. En sådan verkan torde exempelvis böra tillkomma reglerna om förhandlingens offentlighet och om nämnds deltagande. En närmare utredning av dessa spörsmål och ett fullstän- digt angivande av de ifrågavarande omständigheterna bör ske vid det fortsatta lagstiftningsarbetet å området.
När rättegångsfel enligt vad nu sagts blir beaktat av hovrätten, bör hov- rätten undanröja lagmansrättens handläggning och dom i dess helhet eller i nö- diga delar. I vilken mån detta skall ske, blir beroende väsentligen av felets beskaffenhet och omfattningen av den i hovrätten förda talan. Om det erfordras att målet i anledning av felet åter upptages av lagmansrätten, bör hovrätten för- ordna om återförvisning men eljest själv handlägga målet.
Då rättegångsfel ej förelupit, möter i allmänhet ej hinder för hovrätten att behandla och avgöra målet genom dom i saken. Även i sådana fall kan åter- förvisning stundom vara påkallad, t. ex. om ytterligare utredning erfordras och denna lämpligen bör åvägabringas vid lagmansrätten. Hovrätten bör då återförvisa målet.
I övrigt bör beträffande dom i hovrätten i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat rörande lagmansrättens dom. Härvid bör erinras om vad i fram- ställningen rörande'domstols protokoll särskilt framhållits beträffande vikten av att hovrätterna i sina domar så noggrant redogöra för bevisningen, dess värdering och de som bevisade ansedda faktiska omständigheterna, att högsta domstolen med ledning därav kan fylla sin uppgift som revisionsinstans.
Sammanfattning.
1.
Allmänt åtal må i hovrätten endast fullföljas av advokatfiskal. Målsägan- dc må fullfölja talan, som han fört i lagmansrätt eller som allmän åklagare där fört, men ej fullföljer i hovrätten.
Av advokatfislcal må talan fullföljas också till 'den tilltalades förmån. Måls- ägande eller tilltalad må ej fullfölja talan mot dom, som ej i fråga om själva slutet gått honom emot.
2.
Den, som vill vädja mot lagmansrätts dom, skall inom viss tid från det domen gavs hos lagmansrätten avlämna vadeinlaga.
Part, som i målet hålles häktad, må inom sagda tid avlämna vadeinlagan till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.
3.
Har å endera sidan vädjats mot lagmansrätts dom, skall det stå vederparten öppet att inom viss tid, räknad från den ordinarie vadetiden, också för sin del vädja mot domen. Äterkallas det första vadet, eller förfaller eljest den ge— nom detsamma fullföljda talan, skall jämväl det senare vadet vara förfallet.
i.
Vadeinlagan skall jämte uppgift å den dom, mot vilken talan föres, inne- hålla beståm-d och tydlig förklaring i vilka avseenden domen överklagas med angivande av klagandens yrkande och grunderna därför. Är det åklagaren eller målsäganden, som klagar, har han ock att uppgiva de bevismedel han må vilja åberopa till styrkande av sin talan och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Tilltalad, som klagar, skall angiva vad han må hava att anföra angående den vid lagmansrätten förebragta bevisningen samt uppgiva de bevismedel han å sin sida kan vilja förebringa till sitt för- svar och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Åberopas förut ej företett skriftligt bevis, skall det biläggas.
5.
Vadeinlagan jämte därtill fogade handlingar skall tillika med akten i målet genom lagmansrättens försorg insändas till hovrätten.
6.
För varje mål, som inkommit till hovrätten, utses viss ledamot av rätten att som referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet.
7.
Finner hovrätten, att klagandens talan icke blivit i behörig ordning full— följd, skall hans talan avvisas.
Beslut om avvisande må av hovrätten fattas utan parternas vidare hörande. Finnes deras hörande nödigt, skall hovrätten föranstalta om skriftväxling i frågan. Fråga om avvisande handlägges vid sammanträde, som icke är offent- ligt.
8.
Föreligger i vadeinlagan brist eller otydlighet med avseende å vad den enligt i punkten bör innehålla, skall hovrätten förelägga klaganden att inom viss tid råda bot därför.
.9.
Vadeinlagan jämte därtill fogade handlingar skall delgivas vederparten med anmaning till denne att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle och därvid sär- skilt angiva de bevismedel, han må vilja åberopa och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Vid genmälet skall fogas skriftligt bevis, som förut ej företetts men som åberopas i hovrätten.
Sedan genmälet inkommit till hovrätten, skall detsamma jämte därtill fogade handlingar delgivas klaganden. När skäl därtill föreligger, skall hovrätten därvid ock anmana klaganden att vidare yttra sig i målet, och om vad däri förekommit föranleder honom att åberopa ytterligare bevismedel utöver de redan anförda, angiva dessa och vad han därmed vill styrka. Inkommer så- dant yttrande, skall det delgivas vederparten.
Finner hovrätten för målets förberedande till huvudförhandling erforderligt infordra yttranden från parterna utöver vad nu stadgats, skall hovrätten för- ordna därom. Sådant yttrande från part skall alltid delgivas den andra parten.
10.
Vill part förebringa bevisning genom åberopande av lagmansrättens protokoll, då sådant är tillåtet, skall han göra anmälan därom hos hovrätten.
Föreligger sådant fall, att bevisning må upptagas utom huvudförhandlingen och vill part, att bevisning skall sålunda upptagas, skall framställning därom göras hov hovrätten, som beslutar i frågan. Finner hovrätten självmant, att bevisning bör upptagas utom huvudförhandlingen, skall hovrätten föranstalta därom. '
11.
Sedan målets förberedande avslutats, skall hovrätten utsätta tid för huvud- förhandling i målet.
Angående den tid, inom vilken förhandlingen skall äga rum, skola gälla motsvarande regler som beträffande huvudförhandlingen vid lagmansrätten. Den för denna i visst fall föreskrivna anmälan om förhandlingens utsättande till senare tid än i allmänhet skall iakttagas skall här göras till Konungen.
12.
Till huvudförhandlingen skall hovrätten kalla parterna, försvarare om sådan utsetts, målsägande, om hans närvaro i allmänt åtal erfordras, vittnen och sak- kunniga. Tilltalad, som hålles häktad, skall genom hovrättens försorg in- ställas till huvudförhandlingen. Finnes anledning antaga, att tilltalad, som är på fri fot, ej skall inställa sig vid huvudförhandlingen, må hovrätten för- ordna om hans hämtande till densamma. Anser hovrätten i mål, vari tilltalad må svara genom befullmäktigad försvarare, att hans personliga närvaro erford— ras, skall hovrätten förordna därom.
13.
Vill part, utöver de bevismedel, som han redan uppgivit, åberopa ytterligare bevismedel, skall han omedelbart giva hovrätten och motparten underrättelse om sådant bevis och om vad därmed skall styrkas. Är det tid att genom hovrätten inkalla någon, vars hörande sålunda påkallats, skall sådan kallelse ske. Eljest ankommer det på parten att själva taga honom med sig till hovrätten.
14.
Finner någon, som kallats att infinna sig vid huvudförhandlingen, att han ej kan hörsamma kallelsen, skall anmälan därom omedelbart göras hos hov- rätten. Prövar hovrätten, att han har giltigt förfall och att hans utevaro kommer att utgöra hinder för målets slutliga handläggning vid det utsatta rättegångs- tillfället, skall hovrätten inställa huvudförhandlingen och bestämma annan dag därför, såvida icke anledning finnes, att huvudförhandlingen på grund av med- givandet i 19 punkten 3 stycket trots hindret bör företagas. Detsamma skall gälla, om hovrätten finner annat liknande hinder för målets slutliga handlägg- ning vid det utsatta rättegångstillfället.
15.
Huvudförhandling rörande allmänt åtal må ej företagas utan att åklagare är tillstädes.
Om i mål rörande allmänt åtal åklagaren fullföljt talan och den tilltalade ute— blir eller underlåter att inställa sig personligen, då sådan inställelse skall äga rum, må han hämtas till rätten. Har i mål om ansvar för brott, varå ej kan. följa strängare straff än fängelse i sex månader, den tilltalade uteblivit, äger hovrätten ändock företaga målet, om den tilltalades hörande ej finnes nödvän- digt för en nöjaktig utredning. Eljest må huvudförhandling ej äga rum utan att den tilltalade är tillstädes.
Uteblir tilltalad, som fullföljt talan angående allmänt åtal, har han förlorat sin talan i hovrätten.
Finnes anledning antaga, att tilltalads utevaro berott på giltigt förfall, skall påföljd, som eljest är stadgad för utevaron, icke inträda utan målet uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
16.
Därest i mål angående enskilt åtal bägge parterna utebliva, skall målet av— skrivas.
Om i sådant mål målsägande, som fullföljt ansvarstalan, uteblir eller under— låter att på kallelse inställa sig personligen, har han förlorat sin talan i hav— rätten. Om den tilltalade fullföljt talan och målsäganden uteblir, skall hans ansvarstalan i målet beträffande den brottsliga gärning, rörande vilken kla— gan förts, hava förfallit och må ej annorledes än genom särskilt rättsmedel ånyo upptagas.
Angående påföljd av den tilltalades utevaro i mål angående enskilt åtal skall gälla vad i 15 punkten är stadgat i fråga om mål angående allmänt åtal.
Finnes anledning antaga, att parts utevaro berott på giltigt förfall, skall påföljd, som eljest är stadgad för utevaron, icke inträda utan målet uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket parterna kallas.
17.
Därest av rätten förordnad försvarare eller försvarare, som häktad själv ut- sett, ej kommer tillstädes, när mål skall handläggas, skall annan försvarare ge- nast förordnas, om det kan ske. Möter hinder däremot, må handläggning ej äga rum.
!
18.
Uteblir målsägande, som kallats för att höras i anledning av den av åkla- garen förda ansvarstalan, utan giltig anledning, skall han fällas till böter, och hovrätten äger förordna om hans hämtande eller förelägga honom vid vite att inställa sig.
1.9.
Vid förhandlingens början skall hovrätten inhämta upplysning huruvida par- terna, målsägande, om sådan kallats, samt vittnen och sakkunniga, som skola höras i målet, äro närvarande, huruvida part vill åberopa annan bevisning än den som angivits under förberedelsen i hovrätten, och motparten vill begära anstånd för att bemöta sådan bevisning, eller huruvida eljest hinder för målets företagande till slutlig handläggning förefinnes.
Handläggningen skall inställas och målet utsättas till annan dag:
a) om hinder för handläggning enligt vad i någon av 15—17 punkterna är sagt möter; '
b) om målsägande, vittne eller sakkunnig, vars hörande rätten finner vara erforderligt, icke är tillstädes, samt det icke kan antagas, att den uteblivne in- finner sig före handläggningens avslutande;
c) om part finnes vara i behov av anstånd för bemötande av bevisning, som motparten åberopar och som icke angivits under förberedandet av huvudförhand- lingen i hovrätten; eller
d) om hinder eljest möter för målets slutliga handläggning. Därest hindret är sådant, som avses i b), c) eller d), må dock handläggning av målet å inställelsedagen företagas, om det kan antagas, att fortsatt hand- läggning kan äga rum senast å sjunde dagen därefter eller att vittne, sakkunnig eller målsägande, som i målet kommit tillstädes och vars hörande är erforderligt, icke alls kan infinna sig vid nästa rättegångstillfälle eller att hans inställelse skulle medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och hans betydelse för utredningen.
20.
I den omfattning, vari målet är föremål för hovrättens prövning, skall huvudförhandlingen utgöra en förnyad förhandling i målet, för vilken skola
gälla de allmänna grunderna för huvudförhandlingen vid lagmansrätten. Par- terna skola därvid, utan hänsyn till vilken av dem är klagande, intaga samma ställning som vid lagmansrätten.
Förhandlingen inledes med att den överklagade domen uppläses, varefter den som klagar angiver i vilket avseende domen överklagas och vilken ändring han yrkar. Därefter fortgår förhandlingen i enlighet med bestämmelserna i 10 kap. 9 och följande punkter. A bevisning, som förebragts vid lagmansrätten och ej upprepas i hovrätten, fästes ej avseende, med mindre enligt vad särskilt stadgas lagmansrättens protokoll över bevisupptagningen må tjäna som bevis. Enligt samma regler, som gälla för protokoll över vittnesförhör, må jämväl protokoll över utsaga av målsägande, som ej är part, tjäna som bevis. I hovrätten må förebringas även sådan bevisning, som icke varit åberopad vid lagmansrätten.
När målet upptages till handläggning och prövning, oaktat klagandens ve- derpart är frånvarande, skall förhandling äga rum och målet avgöras på grund av vad därvid förekommer och handlingarna i målet innehålla.
21.
Beträffande de brottsliga handlingar, i fråga om vilka talan förts i hor— rätten, äger denna oberoende av den förda talan pröva, om strafflagen blivit oriktigt tillämpad till nackdel för den tilltalade.
22.
'Aberopar part i sin vadetalan fel i rättegången, skall sådant fel icke beaktas. såvida icke felet kunnat hava inflytande på målets utgång.
I lagen angivas likväl vissa fel, som, därest de av part åberopas, alltid skola beaktas.
Har visst i lagen närmare angivet grovt rättegångsfel förelupit, skall det beaktas, även om det av part icke åberopats.
23.
Då rättegångsfel vinner beaktande, skall hovrätten i nödig omfattning undan— röja lagmansrättens handläggning och dom samt, om så erfordras, återförvisa målet till lagmansrätten till ny handläggning.
24.
När hovrätten vid målets prövning på grund av föreliggande omständig— heter icke anser sig kunna giva dom i saken, äger hovrätten återförvisa målet till lagmansrätten till ny handläggning.
. 25.
I övrigt skall om dom i hovrätten i tillämpliga delar gälla vad som är stad- gat rörande -lagmansrättens dam.
15 KAPITLET.
Rättegången i hovrätt i besvärsmål.
Såsom processkommissionen i kapitlet om huvudgrunderna för rättsmed- lens anordnande närmare utvecklat, bör vid sidan av vadeförfarandet anord- nas ett enklare förfarande för fullföljd från lagmansrätt till hovrätt av vissa frågor, och det rättsmedel, som för detta ändamål skulle stå till förfogande, skulle benämnas besvär. Skillnaden mellan förfarandet vid de båda rättsmed— len, vad och besvär, skulle huvudsakligen bestå däri, att i besvärsmålen en ny muntlig förhandling ej skulle äga rum, utan den fullföljda tvistefrågan prövas på grundval av handlingarna från lagmansrätten och i besvärsmålet ingivna skrifter.
Den sålunda angivna skillnaden återverkar emellertid icke på reglerna om besvärstalans anhängiggörande; i detta avseende kunna i allt Väsentligt före— skrifterna beträffande vademål tillämpas. Den, som vill anföra besvär, bör alltså inom viss lagbestämd tid hos lagmansrätten avlämna en skriftlig inlaga, besvärsinlagan. Utgångspunkten för besvärstiden bör liksom för vadetiden vara det ifrågavarande beslutets avkunnande eller, när fråga är om nullitets- besvär, den tid, då klaganden fick kännedom om domen. Enligt gällande rätt är i vissa fall tiden för besvärs anförande ej begränsad. Oinskränkt besvärstid står sålunda, bland annat, den till buds, som klagar över beslut om hans häk- tande, kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten. En liknande regel synes böra gälla även i den reformerade processen.
Likaså bör bibehållas den gällande rättens föreskrift, att part, som hålles häktad i målet, må avlämna besvärsinlagan till Konungens befallningsha- vande eller tillsyningsmannen vid häktet. '
För att utgöra en tjänlig grundval för förfarandet bör besvärsinlagan inne- hålla motsvarande uppgifter som vadeinlagan. Av inlagan bör alltså fram— gå, mot vilket beslut talan föres och i vilka hänseenden beslutet överklagas, därvid klagandens yrkande och grunderna därför skola angivas. Om kla- ganden vill förebringa bevisning i hovrätten, bör han i besvärsinlagan upp— giva sina bevismedel och vad han vill styrka med varje bevismedel. Vill han åberopa skriftligt bevis, som förut ej företetts, bör det åligga honom att ingiva detta samtidigt med inlagan.
Liksom i vademålen bör prövningen av frågan, huruvida talan blivit be- hörigen fullföljd, äga rum i hovrätten, och där bör även ytterligare skrift- växling, om sådan erfordras, äga rum. Lagmansrätten skall därför, sedan besvärsinlagan inkommit, översända den till hovrätten, därvid lagmansrättens akt i de delar, som äro av betydelse för besvärens prövning, bifogas. Har lag- mansrätten behov av akten för målets fortsatta handläggning, bör avskrift av
Inledning.
Besvärs— talans an- hängig- görand e.
Besvärs- inlagans innehåll.
Handlingar— nas insän- dande till ho vråtten.
Referent i. hovrätten.
Formell prövning.
Den fort- satta hand- läggningen.
Förbere- dande skrift- växling.
akten i ifrågavarande delar ombesörjas och insändas till hovrätten. Stundom torde anledning föreligga för lagmansrätten att till frågans belysning avgiva utlåtande över besvären. Är detta fallet, bör dylikt utlåtande bifogas.
Sedan handlingarna inkommit till hovrätten, bör en ledamot av hovrätten utses till referent i målet, vilken skall hava att med målet taga huvudsakligen samma befattning som referenten i vademål.
Den nästa. åtgärd, som hovrätten har att vidtaga, är att undersöka, huru— vida talan blivit fullföljd i behörig ordning. Giver denna prövning vid han- den, att så icke är förhållandet, skola besvären avvisas. Liksom i vadeför- farandet bör hovrätten, om brist eller otydlighet föreligger med avseende å inlagans innehåll, förelägga klaganden viss tid för felets avhjälpande.
Om sålunda sättet för fullföljande av besvärstalan och besvärens gransk- ning ur formella synpunkter kan anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skulle gälla för de vädjade målens del, påkallar däremot den av processkommissionen i fråga om grunderna för förfarandet i besvärsmål intagna ståndpunkten väsentligt skiljaktiga regler för den vidare handlägg- ningen av dessa mål. Då i stället för muntlig förhandling med förnyat fram— förande av bevisningen en prövning på grund av skriftligt material skulle äga rum i besvärsmålen, kan förfarandet vid den förberedande behandlingen av målen och deras avgörande betydligt förenklas. I allt väsentligt torde i dessa avseenden det för närvarande i hovrätterna tillämpade förfarandet i besvärsmål kunna tjäna till förebild.
I fråga om vilka åtgärder skola företagas för besvärsmålets beredande till avgörande kan tvekan råda, huruvida en obligatorisk föreskrift bör givas om inhämtande av förklaring från klagandens vederpart, därest sådan finnes, eller om det skall överlåtas åt hovrätten att härutinnan förfara efter om— ständigheterna i det särskilda fallet. Vår lag går en medelväg, i det att den i allmänhet låter det ankomma på hovrätten att förordna om vederpartens hörande men föreskriver, att ändring ej må göras i underrättens beslut, med mindre tillfälle lämnats vederparten att förklara sig.
Av hänsyn till vederpartens intresse synes kravet på kommunikation i de fall, då det överklagade beslutet anses böra ändras, ej kunna eftergivas. Å andra sidan har det såväl vid tillkomsten av gällande regler som senare ifråga- satts, att delgivning såsom regel borde ske, innan målet företages till avgö- rande. Därmed har man avsett att vinna besparing i hovrätternas arbete, då de gällande bestämmelserna icke sällan leda till att ett mål föredrages två gånger. Med den begränsade omfattning, som rättsmedlet enligt pro- cesskommissionens förslag skulle erhålla, kan denna synpunkt emellertid icke tillerkännas större betydelse, och en obligatorisk föreskrift om kommunikation skulle omintetgöra den möjlighet till ett snabbt, enkelt och billigt förfarande
i många mål, som den nuvarande anordningen erbjuder. Med hänsyn här- till synas den gällande rättens regler i detta ämne böra bibehållas.
Gällande rätt stadgar ett undantag för det fall, att besvären avse ett beslut, varigenom förordnats om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten. Ändring kan då, med hänsyn till angelägenheten av ett skyndsamt avgörande, av hovrätten beslutas utan att förklaring behöver in— hämtas. Liknande bestämmelser för detta och möjligen även för andra be- släktade fall torde jämväl framdeles erfordras.
Därest hovrätten finner påkallat att höra annan än part över besvären, bör den föranstalta därom.
Om hovrätten finner anledning att lämna klaganden tillfälle att yttra sig över en av vederparten avgiven förklaring eller att höra vederparten över in- laga, som klaganden ingivit efter besvären, bör hovrätten naturligtvis äga förordna därom.
Sedan målet sålunda förberetts, bör det företagas till avgörande. Såsom grund för prövningen torde kunna tjäna handlingarna i målet jämte de skrifter parterna kunna ingiva till hovrätten. En muntlig förhandling mellan parterna, sådan som för vademålens del föreslagits, skulle alltså icke ifrågakomma utan målet föredragas av referenten. Enligt nya lagberedningens i dess princip- betänkande framställda förslag skulle föredrag-ningen ske i offentlig session med rätt för part eller hans ombud att efter föredragningens slut anföra vad han aktade nödigt. Emellertid torde med hänsyn till beskaffenheten av be- svärsmålen föga vara att vinna av dylika bestämmelser. De frågor, som i denna ordning skulle avgöras av hovrätterna, lära i allmänhet kunna av parterna fullt utredas och belysas i de ingivna skrifterna. Och möjligheten att motparten komme tillstädes skulle sannolikt i många fall föranleda, att parterna ej vågade försumma en inställelse, om vilkens onödighet de i själva verket vore övertyga— de. Med hänsyn härtill torde ej erfordras att giva parterna tillfälle yttra sig efter föredragningen. Vid sådant förhållande synes ej heller anledning före- ligga att föreskriva offentlig handläggning av dessa mål. Då besvärsmålen avse i rättegång uppkomna specialfrågor, för vilka något intresse från allmän— hetens sida sällan kan förväntas, är offentligheten vid dem av skäligen ringa värde.
Vad nu sagts bör ej innefatta hinder för hovrätten att anordna muntligt för— hör med parterna, om sådant förhör finnes påkallat för målets utredning. Be— fogenhet att besluta muntligt förhör tillkommer redan nu hovrätt, ehuru sällan bruk göres därav. Hovrätten bör även äga gå i författning om att bevisning upptages, därest behov därav yppas, vare sig emedan bevisningen förut ej upp— tecknats eller då nya bevis åberopas. Härom bör hovrätten äga meddela de föreskrifter, som påkallas av omständigheterna.
Då förhör hålles eller bevisning upptages enligt denna punkt, bör allmänheten äga tillträde till hovrättens sammanträde vid behandling av målet.
Föredrag - ning och avgörande,
Sammanfattning.
1.
Den, som vill anföra besvär över lagmansrätts beslut, skall hos lagmansrätten avlämna besvärsinlaga inom viss tid från det beslutet gavs eller, därest klagan f öres över att någon dömts ohörd eller att dom fällts till förfång för någon, som ej varit part imålet, från det han fick kännedom om domen. I vissa fall, såsom då klagan angår beslut om någons häktande, bör densamma dock ej vara in- skränkt till viss tid.
Part, som i målet hålles häktad, må inom sagda tid avlämna besvärsinlagan till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.
2.
Besvärsinlagan skall jämte uppgift å det beslut, mot vilket talan föres, innehålla bestämd och tydlig förklaring i vilka avseenden beslutet överklagas med angivande av klagandens yrkande och grunderna därför. Vill klagan- den förebringa bevisning i hovrätten, skall han ock uppgiva de bevismedel han åberopar, och vad han avser att styrka med varje särskilt bevismedel. Åberopas förut ej företett skriftligt bevis, skall det biläggas. '
3.
Besvärsinlagan jämte därtill fogade handlingar skall tillika med huvud— skrift eller avskrift av lagmansrättens akt, i vad den fullföljda frågan angår, genom lagmansrättens försorg insändas till hovrätten. Lagmansrätten må ock bilägga det utlåtande över besvären, som den finner anledning avgiva.
4.
För varje mål, som inkommit till hovrätten, utses viss ledamot av rätten att som referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet.
5.
Finner hovrätten, att klagandens talan icke blivit i behörig ordning fullföljd. skall hans talan avvisas.
6.
Föreligger i 'besvärsinlagan brist eller otydlighet med avseende å vad den enligt 2 punkten bör innehålla, skall hovrätten förelägga klaganden att inom viss tid råda bot därför.
7.
Finnes någon böra höras över besvären, ankommer på hovrätten att för- ordna därom. Med mindre tillfälle lämnats vederparten att förklara sig, må i regel ej ändring i lagmansrättens beslut, som inverkar på dennes rätt, göras.
Prövar hovrätten tillfälle böra lämnas klaganden att avgiva yttrande över förklaring, som vederparten avgivit, eller finnes nödigt, att denne höres över inlaga, som efter det besvären inkommit blivit av klaganden ingiven, må hov- rätten förordna därom efter ty tjänligast finnes.
8.
Målet företages av hovrätten till prövning på grund av handlingarna efter föredragning av referenten. Finner hovrätten nödigt, att till målets upplysning muntligt förhör med parterna hålles eller att bevisning upptages, äger hovrätten förordna därom, efter som lämpligt finnes.
Hovrätts sammanträde vid behandling av besvärsmål är ej offentligt. med mindre muntligt förhör därvid äger rum eller bevisning upptages.
16 KAPITLET.
Allmänna rättsmedel mot hovrätts beslut och rättegången i högsta domstolen.
Vid redogörelsen för huvudgrunderna för rättsmedlens anordnande (13 kap.) har processkommissionen framhållit, att för fullföljd av talan mot hovrätts beslut böra förefinnas två allmänna rättsmedel. Det ena av dessa, revision, skall avse hovrätts dom i huvudsaken men vara begränsat till en överpröv- ning av denna, såvitt angår hovrättens tillämpning av rättens regler på det av hovrätten konstaterade sakförhållandet, eller med andra ord till rättsfrågan samt till frågor om den formella behandlingen av målet, under det att sakfrågan ej skall kunna dragas under högsta domstolens bedömande. Det andra rätts— medlet, besvär, skall avse vissa andra av hovrätten meddelade beslut än dess dom i huvudsaken och skall liksom besvärsförfarandet i hovrätt bereda möj- lighet till en prövning i enklare form av dessa beslut.
De skäl, som föranleda, att en begränsning av det allmänna rättsmedlet mot hovrätts dom i nyss angiven riktning måste genomföras, hava förut utvecklats. Begränsningen innebär helt allmänt, att högsta domstolens prövning skulle avse endast rättsfrågan och målets formella behandling.
Gränserna kring rätt-sfrågan framgå av en undersökning av domstolens upp— gifter vid avgörandet av ett brottmål. Domstolen har först och främst att pröva vilka särskilda handlingar svaranden förövat, d. v. s. vilka faktiska omständigheter äro bevisade i målet. Denna prövning ligger utanför rätts- frågans område.
För att tillämpa lagens regler å vad sålunda anses bevisat har domstolen när— mast att undersöka de kännetecken, som lagen uppställer på det brott, var- om här kan vara fråga. Är svaranden för en viss gärning åtalad för bedrägeri, har domstolen alltså att undersöka vilka särskilda kännetecken enligt vår rätt
Allmänna rättsmedel mot hovrätts beslut.
Revision. Rätts- medlets om— fattning.
Straf— mätningen.
utmärka detta brott. Domstolen måste sålunda granska innebörden av lagens fordran på svikligt förfarande, varigenom någon bedrager sig till gods eller penningar eller förlust därav annan tillskyndar. Kan det ifrågasättas, att går- ningen icke är bedrägeri utan förfalskning, skall rätten förfara på samma sätt i fråga om denna brottstyp. Denna uppgift hör uppenbarligen till rätts— frågan.
Sedan dom-stolen gjort klart för sig betydelsen av de av lagen uppställda kän— netecknen på den eller de brottstyper, varom kan vara fråga, har domstolen att jämföra de handlingar, som i målet äro styrkta, med de sålunda vunna känne- tecknen på de ifrågakomna brottstyperna. Visar det sig därvid, att nämnda handlingar icke motsvara någon brottstyp, föreligger ingen straffbar gärning och svaranden skall frikännas. Är det i det nyss tagna exemplet styrkt, att svaranden förfarit svikligen, men icke att han därigenom förvärvat gods eller penningar eller tillskyndat annan förlust därav, föreligger alltså icke bedrägeri, och om det bevisade förfarandet ej heller överensstämmer med kännetecknen på något annat brott, skall svaranden frikännas. Visar det sig åter vid jäm- förelse med vad lagen kräver för ett förfalskningsbrott, att det svikliga för— farandet är förfalskning, skall svaranden dömas för sådant brott. Till rätts- frågan hör den undersökning, som domstolen sålunda företar i syfte att av— göra, om de i målet styrkta faktiska omständigheterna motsvara lagens kän— netecken på det brott, som kan komma i fråga.
Därmed, att rättsfrågan må hänskjutas till högsta domstolen, följer alltså, att under dess prövning kan komma dels tolkningen av lagen och dess stad- ganden angående de brott, om vilka kan vara fråga, och dels avgörandet, huru- vida den i målet styrkta handlingen motsvarar de kännetecken, som enligt tolk- ningen av lagen utmärka något av de brott, som kunna ifrågakomma.
Har domstolen fastställt, att den styrkta gärningen är ett visst brott, utgöres dess sista uppgift av att för detta brott utmäta straffet. Frågan, huruvida också hovrättens straffmätning skall kunna underkastas omprövning i högsta domstolen, förtjänar särskilt intresse. De franska och tyska lagarna låta icke det för rättsfrågans prövning inrättade rättsmedlet omfatta talan mot straffmätningen. Den norska lagen intager den motsatta ståndpunkten men föreskriver tillika, att revisionsdomstolen ej må göra ändring i straff- mätningen, med mindre ett uppenbart missförhållande föreligger mellan den brottsliga gärningen och straffet. Österrikisk rätt känner vid sidan av revi— sion ett rättsmedel för överklagande av straffmätningen men binder rätten till klagan vid vissa förutsättningar i syfte att förekomma onödigt ändrings- sökande. Finska rättegångskommittén synes hava åsyftat att tillåta revision i fråga om straffmätningen utan inskränkning. De senare finska förslagen däremot utesluta straffmätningen från prövning i revisionsinstansen.
Den föreliggande frågan avser allenast, huruvida hovrättens utmätning av straff inom föreskriven latitud skall kunna prövas av högsta domstolen. Har den tilltalade ådömts ett för strängt eller för milt straff till följd av att hov- rätten tillämpat felaktig straffbestämmelse på den förövade gärningen, före-
ligger en oriktig lagtillämpning, som i varje fall kan dragas under högsta domstolens prövning genom revisionsklagan.
Till stöd för att låta revisionen omfatta straffmätningen enligt vederbörligt lagrum kan åberopas den obestridliga vikten av en enhetlig rättstillämpning i detta hänseende. Faran för en vacklande praxis kan i viss mån komma. att ökas genom hovrätternas uppdelning på flera och lekmäns deltagande i hov- rätterna vid avgörandet av vissa brottmål. Å andra sidan måste det er- kännas, att med det föreslagna rättegångssättet högsta domstolen ofta skulle äga mindre förutsättningar än hovrätterna att pröva straffmätningen. Straffmätningen måste bero på den uppfattning av den tilltalades brotts- lighet, som domstolen bildat sig med stöd av vad den inhämtat angående om— ständigheterna vid brottets förövande, den tilltalades sinnelag och lev- nadsförhållanden och annat, som inverkar på denna fråga. Sin upp- fattning kan domstolen endast grunda på en prövning av i målet före- bragt bevismaterial. Emellertid måste, såsom processkommissionen fram— hållit, det för högsta domstolen tillgängliga bevismaterialet i regel bliva underlägset det, varpå hovrätten grundat sin dom. Stundom kan det väl tän— kas, att det föreliggande materialet likväl skulle utgöra en tillräcklig grund- val för en prövning från högsta domstolens sida av straffmätningen, åtmin- stone om prövningen inskränktes till att avse fall av betydande missförhål- lande mellan brott och straff. Men ofta är det just för bedömande av straff- mätningsfrågan av vikt, att domstolen äger personlig tillgång till den till- talade och dem, som avgiva omdömen om honom. Erfarenheterna från Norge torde gå i den riktningen, att högsta domstolens material för prövning av straffmätningsfrågor är mindre tillfredsställande. Och likväl stå i Norge i större eller mindre utsträckning till högsta domstolens förfogande av domstol upptagna protokoll över den tilltalades och vittnens utsagor, under det att med det av processkommissionen förordade förfarandet högsta domstolen i regel skulle vara hänvisad till de av åklagar— och polismyndigheter förda protokollen från den förberedande undersökningen. Om klagan över straff- mätningen tillåtes, kan det ock befaras, att högsta domstolens tid i betydande utsträckning kommer att upptagas av onödiga klagomål i straffmätnings- frågor.
Vid behandlingen av detta spörsmål har processkommissionen funnit olägen- heterna av att tillåta klagomål över straffmätningen till högsta domstolen överväga de fördelar, som kunde förväntas därav, och har därför stannat vid den meningen, att revision beträffande straffmätningen ej bör vara tillåten.
Däremot bör talan i högsta domstolen kunna grundas därpå, att vid målets behandling rättegångsreglerna icke blivit behörigen iakttagna. En sådan talan går ut på att hovrättens dom bör undanröjas. Det rättegångsfel, som åberopas, kan ha förelupit antingen i hovrätten eller i lagmansrätten. Fråga om ett fel i lagmansrätten torde emellertid enligt sakens natur endast mera sällan kunna komma under högsta domstolens prövning.
Rättegångs— fel.
Beslut, "som Föremål för överklagande genom revision skulle enligt vad förut framhållits IJZZZZSOSST' vara hovrätternas domar, varmed då avses beslut, som innefatta en prövning i 'no-gm Hr— sak av en i hovrätten förd ansvarstalan och ett tilläventyrs därmed förenat pri— mswn" vaträttsligt anspråk. Revisionen skulle sålunda äga motsvarande tillämpning;- områdc som vad vid fullföljd av talan från lagmansrätt till hovrätt. I det över- vägande flertalet fall kommer hovrättens dom att hava meddelats i ett efter vad till hovrätten inkommet mål. Men även då undantagsvis ett brottmål får ome- delbart anhängiggöras i hovrätt, bör revision vara det tillämpliga rättsmedlet för överklagande av hovrättens dom.
Ej (westm— I fråga om vadeförfarandet har processkommissionen förordat, att klagan—
"mgsmtt' dens vederpart skulle äga rätt att inom viss tid efter vadetidens utgång å sin sida överklaga domen. En liknande rätt synes med avseende på 'den inskränkta omfattning, vari talan må föras i högsta domstolen, ej böra tillkomma klagan- dens vederpart i revisionsförfarandet.
" Anmäl-_?” I fråga om fullföljd av allmänt åtal från lagmansrätt till hovrätt har "flgåfséfféfäaprocesskommissionen förordat, att beslutet om fullföljd skulle fattas av åklagaren vid den högre domstolen, advokatfiskalen. Därmed har åsyftats, att frågan om fullföljden skulle bliva underkastad en opartisk prövning och sålunda faran för obefogat överklagande begränsas. Samma synpunkt för- anleder, att, i överensstämmelse med vad redan nu är stadgat, allmänt åtal till högsta domstolen endast bör få fullföljas av justitiekanslern, justitieombuds- mannen eller militieombudsmannen.
Åklagaren Av enahanda skäl, som föranleda, att allmän åklagare skall äga föra vade- 15232); fällda talan till förmån för den tilltalade, bör åklagaren även äga föra revisionstalan till förmån till hans förmån. En sådan befogenhet år så mycket mera påkallad, som sär—
för den till-
talade. skilt med avseende å målets rättsliga sida den tilltalade ofta saknar förut-
sättningar att bedöma och bevaka sina berättigade intressen.
Målsägan— Med den ställning i fråga om åtalsrätten över huvud, som målsäganden en- fåfäng ligt processkommissionens förslag skulle intaga, kan det ej gärna ifrågasättas ' annat, än att han skall äga föra revisionstalan beträffande de mål, där han i hovrätten fört ansvarstalan. Däremot synes han ej böra äga anspråk på att till högsta domstolen få fullfölja ett av allmän åklagare i hovrätten utfört åtal. Om åklagaren finner sig ej hava anledning överklaga hovrättens dom i rätts— frågan, torde för övrigt målsäganden sällan äga fog för talans fullföljande.
Det för- Det förberedande förfarandet i revisionsmålen torde väsentligen kunna an- bereda'nde - -- ;. .. - . ., . förfarandet. ordnas 1 overensstammelse med vad som forordats 1 fraga om vademalen 1 hovrätt. Grunddragen av det förberedande förfarandet synas i enlighet här— med böra utgöra rättsmedlets anmälande hos den lägre instansen, prövning i den högre instansen av de formella förutsättningarna för talans fullföljande och motpartens hörande i målet genom den högre instansens försorg.
En viss tid för avlämnande av revisionsinlagan i hovrätten skall sålunda stadgas i lagen, Och denna tid bör räknas från det hovrätten-s dom gavs. Part, som hålles häktad, bör liksom nu äga avlämna revisionsinlagan till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen för häktet.
Revisionsinlagan bör innehålla enahanda uppgifter som vadeinlagan. Den bör sålunda angiva den dom, som överklagas, i vilka avseenden talan mot domen föres, klagandens yrkande och grunderna för ändringssökandet. Tydliga och fullständiga uppgifter i dessa hänseenden äro av särskild vikt, då såsom nedan skall framhållas högsta domstolens prövning principiellt bör vara in— skränkt till de frågor, som av klaganden åberopas vid överklagandet. Då hov- rättens dom i sakfrågan ej skulle kunna överklagas, kan i regel fråga ej uppstå om att förebringa bevisning. Skulle sådant fall undantagsvis föreligga, bör klaganden i revisionsinlagan lämna uppgift om de bevismedel han ämnar före— bringa och vad han vill styrka med varje särskilt bevismedel ävensom bifoga förut ej företett skriftligt bevis, om sådant av honom åberopas.
Revisionsinlagan jämte handlingarna i målet och hovrättens dom böra där- efter genom hovrättens försorg insändas till högsta domstolen.
Sedan handlingarna inkommit, böra de i enlighet med närmare föreskrifter i arbetsordningen tilldelas en revisionssekreterare för beredning. Liksom i hov- rätten synes det även lämpligt, att i högsta domstolen en av rättens ledamöter ägnar särskild tillsyn åt varje mål och genomgår handlingarna.
Revisionssekreteraren bör till en början undersöka, huruvida de formella förutsättningarna för målets prövning i högsta domstolen föreligga. Avgö— randet i dessa frågor bör emellertid utövas av högsta domstolen. Domstolen har alltså att, på anmälan av revisionssekreteraren, avvisa klagandens talan, om revisionsinlagan ej inlämnats inom föreskriven tid eller om talan fullföljes endast beträffande sakfrågan eller annan fråga, som icke må dragas under högsta domstolens prövning, eller om klagandens talan eljest icke blivit behö- rigen fullföljd. '
Den sålunda angivna prövningen bör, när tvekan ej kan råda om att grund för avvisande föreligger, kunna äga rum utan att parternas yttrande inhäm— tas. Högsta domstolens beslut om avvisande av revisionsklagan bör då avgivas vid sammanträde, som ej är offentligt. Men ej sällan torde det komma att inträffa, att anledning till tvekan föreligger, huruvida grund för avvisande finnes och parternas hörande sålunda kan vara erforderligt. Särskilt kan detta tänkas vara fallet med avseende å spörsmålet, huruvida den åberopade revisions- grunden hänför sig till sak- eller rättsfrågan. I tvivelaktiga fall bör ett avvi- sande på det förberedande stadiet ej ske utan målets handläggning fortskrida i vanlig ordning enligt de regler, som i det följande framställas.
Föreligger ej uppenbar grund för talans avvisande, bör vederparten alltid höras i saken. Detta kan lämpligen ske så, att revisionsinlagan jämte av klaganden därvid fogade handlingar genom revisionssekreterarens försorg delgives vederparten med anmaning till honom att inom viss tid avgiva skrift- ligt genmäle.
Därest någondera parten gjort framställning om att viss bevisning skall förebringas eller eljest anledning föreligger till sådan åtgärd, bör revisions- sekreteraren anmäla förhållandet hos domstolen, som äger förordna därom efter som finnes lämpligt.
Muntlig I framställningen av huvudgrunderna för rättsmedlen (13 kap. 3 punkten) f 012wa har förordats, att högsta domstolens prövning av revisionstalan i allmänhet skall ske på grund av handlingarna i målet utan muntlig förhandling mellan parter— na. Muntlig förhandling skall dock anordnas, om någondera parten yrkar det eller om högsta domstolen själv finner sådan förhandling erförderlig. Vill part påkalla muntlig förhandling bör det åligga honom' att i revisionsinlagan eller genmälet framställa begäran därom. Anledning för högsta domstolen att eljest förordna om muntlig förhandling kan tänkas uppkomma genom en utav revi- sionssekreteraren eller den ledamot, som genomgår handlingarna, gjord anmälan,, liksom domstolen vid målets företagande till avgörande kan finna sig föranlåten att besluta om muntlig förhandling.
Förordnar högsta domstolen om muntlig förhandling, bör det åligga revi- sionssekreteraren att ombesörja parternas inkallande till domstolens samman— träde. Är den tilltalade häktad, torde endast i undantagsfall hans inställelse i högsta domstolen vara nödvändig. Är detta fallet, skall rätten förordna om hans inställelse. Har han försvarare, vilket enligt det föreliggande förslaget torde bliva regeln, skall denne alltid kallas till förhandlingen.
Den muntliga förhandlingen synes ej böra ske i formen av en referentföre— dragning med kompletterande anföranden från parternas sida. Då par— terna äro inkallade för att utföra sin talan, är det lämpligast, att de från början framlägga saken, var och en ur sin synpunkt. Därvid bör klaganden först erhålla ordet, oavsett hurudan partsställningen varit i de lägre instan— serna. Klaganden bör uppläsa hovrättens överklagade dom och redogöra för grunderna för sitt ändringssökande samt utveckla sin talan, varefter motpar- ten får ordet för bemötande. I övrigt torde förfarandet väsentligen kunna gestaltas på enahanda sätt som huvudförhandlingen i hovrätt i vademål.
Parts uge,- Då den muntliga förhandlingen endast är avsedd att vid behov bereda till— ”ngglijgcrfgh fälle till ett mera fullständigt dryftande av målet, bör parts underlåtenhet att handling. inställa sig personligen eller genom ombud ej utgöra hinder för att målet likväl kan avgöras av högsta domstolen. Målet bör då föredragas av revisions— sekreteraren, varefter tillstädesvarande part bör få tillfälle yttra sig. Denna ordning medför sålunda, att revisionssekreteraren alltid måste vara beredd att föredraga målet.
Skriftligt Därest muntlig förhandling ej skall äga rum, kan målet utan Vidare före-
förfarande. tagas till avgörande, sedan tiden för genmälets ingivande gått till ända och
möjligen erforderlig bevisning införskaffats. Vid målets behandling inför högsta domstolen bör det föredragas av den revisionssekreterare, som förut be— rett målet. Ehuru något större intresse från allmänhetens eller parternas
sida knappast kan förväntas för handläggningen av dessa mål, synes anled- ning ej föreligga att undantaga dem från den allmänna regeln om domstols— förhandlingars offentlighet.
Vad målets prövning i högsta domstolen angår erinras, att syftet med det förevarande rättsmedlet är att bereda möjlighet för part att, då han förmenar, att hovrätten oriktigt tillämpat rättens regler, hänskjuta det föreliggande spörs- målet till högsta domstolens granskning. Härmed överensstämmer det bäst, att domstolens prövning inskränkas till att avse endast den av parterna full— följda talan.
Under vissa omständigheter bör emellertid en självständig prövningsrätt kunna utövas av högsta domstolen. Det i nutida rättsskipning framträdande kravet på att den oskyldige tilltalade skyddas mot en fällande dom och att den skyldige ej bedömes strängare än lagen kräver i förening med flertalet tilltalades bristande förmåga att hävda sina rättsliga intressen föranleder, att högsta domstolen, då ett mål drages under dess prövning, alltid bör äga undersöka, huruvida strafflagen blivit oriktigt tillämpad till den tilltalades nackdel beträffande någon brottslig gärning, i fråga om vilken talan förts i högsta domstolen. '
Har part grundat sin talan i högsta domstolen på att rättegångsfel förelupit, bör i likhet med vad som anförts rörande rättegången i hovrätten i vädjade mål (14 kap. 22 punkten) i regel sådant fel icke medföra den överklagade domens upphävande, såvida icke felet kunnat hava inflytande på målets utgång i hov- rätten, varvid dock som förut nämnts även fel i lagmansrätten kan beaktas. Det ligger emellertid i sakens natur, att ett i lagmansrätten begånget rätte- gångsfel endast mera sällan bör kunna hava haft inflytande på hovrättens pröva ning. Vissa omständigheter i avseende å rättegången, vilka närmare angivas i lagen, böra dock liksom i hovrättsprocessen alltid vinna högsta domstolens beaktande, därest de av part åberopas. Likaledes bör även i högsta domstolen gälla, att om visst i lagen närmare angivet grovt rättegångsfel förelupit, högsta domstolen skall beakta felet, oberoende av om part lagt felet till grund för sin talan. -
Då rättegångsfel sålunda föranleder till högsta domstolens beaktande, bör hovrättens handläggning och dom i dess helhet eller i nödiga delar undanröjas. Har felet begåtts i lagmansrätten kan det bliva nödigt att undanröja även dess handläggning och dom.
I händelse av rättegångsfel torde det i allmänhet vara påkallat, att högsta domstolen återförvisar målet till hovrätten eller lagmansrätten för ny handlägg- ning, och detta bör då ske.
Prövningen (w målet.
Ett spörsmål beträffande det förevarande rättsmedlet, som förtjänar att Ny domeller närmare beaktas, är, huruvida högsta domstolen, därest revision sökts på grund av oriktig rättstillämpning och klagandens talan finnes grundad, skall äga meddela ny dom i saken i stället för den överklagade hovrättsdomen, eller om
återför-vis- amg.
Besvär.
högsta domstolen skall vara skyldig att alltid återförvisa målet till lägre in- stans för förnyat upptagande och doms avkunnande.
. I denna fråga intaga de främmande lagarna och förslagen skilda stånd- punkter. Enligt fransk och därmed besläktad rätt intager högsta domstolen ställning av en kassationsdomstol, som aldrig i sak dömer i målet utan, då en förd klagan funnits befogad, återförvisar målet till lägre instans, som däri meddelar dom. Den tyska lagen har avsett att bryta med detta system och giva revisionsinstansen befogenhet att självständigt döma i målen. Därvid uppdrager emellertid lagen snäva gränser kring revisionsinstansens domsrätt. Ny dom kan sålunda meddelas av revisionsinstansen egentligen endast, då domen går ut på frikännande eller tillämpande av ett i lagen fixerat straff- mått eller då domstolen i samråd med åklagaren finner det lägsta straffet inom strafflatituden tillämpligt. Anledningen till att dessa begränsningar i domstolens domsrätt uppställts, är tydligen, att man ej velat anförtro ett friare utmätande av straff åt revisionsinstansen. Den norska lagen inrym- mer däremot en vidsträckt befogenhet åt högsta domstolen. Denna har rätt att avkunna ny dom, så snart skuldfrågan av den lägre instansen avgjorts mot den tilltalade och eljest nödvändiga förutsättningar för doms meddelande föreligga. Även de finska förslagen lämna revisionsinstansen omfattande rätt att avgöra målet. Om den överklagade domen ogillas på annan grund än ett förelupet rättegångsfel, bör domstolen, därest ny behandling av saken i lägre rätt ej erfordras, avgöra den genom dom. Övervägande praktiska skäl synas tala för att högsta domstolen, då ett i hovrätten begånget rättegångsfel icke påkallar en återförvisning, såvitt möj- ligt själv avgör saken och därvid verkställer den rättstillämpning, som dom- stolen finner vara den riktiga. En återförvisning innebär alltid tidsutdräkt "och kostnader och bör därför ej framtvingas genom lagbestämmelser, om icke vägande skäl därför föreligga. Liksom för närvarande bör högsta domstolen äga avgöra målet, då den själv finner erforderliga förutsättningar härför vara för handen. Att domstolen i många fall därvid kan ställas inför upp- giften att verkställa straffmätning, synes ej böra utgöra en anledning att in— skränka dess befogenhet. Finner domstolen det föreliggande materialet otill- räckligt för straffmätningens företagande, kommer den givetvis att återför- visa målet till lägre instans för ytterligare utredning och doms avkunnande.
Enligt vad förut framhållits skall det allmänna rättsmedlet mot andra hov- rätts beslut än dess dom i själva saken vara besvär till högsta domstolen.
Förfarandet i besvärmål, som fullföljas från hovrätt till högsta domstolen. synes i allt väsentligt kunna anordnas efter samma grundsatser som förfaran- det i de till hovrätt fullföljda besvärsmålen. Förfarandet bör alltså vara skriftligt. Vissa skiljaktigheter föranledas av domstolarnas olika organisa— tion. Sålunda bör besvärsmål i högsta domstolen beredas och föredragas av 'en revisionssekreterare. På reformarbetets nuvarande stadium torde det ej vara påkallat att närmare ingå på de tekniska frågorna rörande förfarandet i dessa mål.
Sammanfattning.
Om revision.
1.
Talan mot hovrätts dom i själva saken må grundas allenast på att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets behandling före- lupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skall anses såsom bevisat angående de faktiska omständigheterna eller dess utmätning av straff inom stadgad latitud må icke dragas under högsta domstolens prövning.
2.
Allmänt åtal må endast fullföljas av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen. Åklagaren må fullfölja talan även till den till- talades förmån.
Målsägande må ej fullfölja talan i ansvarsfrågan-, om han icke fört sådan talan i hovrätten.
3.
Den som vill yrka revision skall inom viss tid, från det hovrättens dom gavs, avlämna revisionsinlaga till hovrätten.
Part, som hålles häktad i målet, må avlämna sin revisionsinlaga till Konun- gens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.
4.
Revisionsinlagan skall, jämte uppgift å den dom, mot vilken talan föres, innehålla bestämd och tydlig förklaring, i vilka avseenden domen överklagas. med angivande av klagandens yrkande och grunderna därför. Vill klaganden förebringa bevisning beträffande fråga, som kan komma under bedömande, skall han ock uppgiva de bevismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje särkilt bevismedel. Äberopas förut ej företett skriftligt bevis, skall det biläggas.
5. Revisions-inlagan skall tillika med handlingarna i målet och hovrättens dom genom hovrättens försorg insändas till högsta domstolen. 6. Varje mål, som inkommit till högsta domstolen, tilldelas en revisionssekre— terare för beredning. En av domstolens ledamöter skall därjämte genomgå handlingarna i målet.
?.
Finnes klagandens talan icke hava blivit i behörig ordning fullföljd eller full- följer klaganden talan allenast i. fråga, som enligt 1 punkten icke må dragas
under högsta domstolens prövning,, skall, på anmälan av revisionssekreteraren, klagandens talan avvisas.
Beslut om avvisande må av högsta domstolen fattas utan parternas vidare hörande och gives vid sammanträde, som icke är offentligt. Finnes parternas hörande erforderligt, behandlas målet enligt nedan upptagna regler.
8.
Om klagandens talan icke avvisas, skall revisionsinlagan jämte av klagan- den därvid fogade handlingar genom revisionssekreterarens försorg delgivas vederparten med anmaning att inom viss tid avgiva skriftligt genmäle.
9.
Finnes i anledning av parts framställning eller eljest att viss bevisning bör upptagas, äger högsta domstolen, på anmälan av revisionssekreteraren, att förordna därom efter som finnes lämpligt.
10.
I revisionsmål skall [muntlig förhandling äga rum, om part i revisionsinla- gan eller genmälet framställt begäran därom.
Högsta domstolen må ock, på anmälan av revisionssekreteraren eller den ledamot, till vilken handlingarna lämnats för genomgående, eller vid måls före- tagande till avgörande förordna, att muntlig förhandling skall äga rum.
11.
Till muntlig förhandling kallas parterna genom revisionssekreterarens försorg.
Därest den tilltalade är häktad, skall han inställas, allenast om rätten finner hans närvaro nödvändig. Finnes försvarare, skall denne alltid kallas.
Vid den muntliga förhandlingen hava parterna att var för sig utföra sin talan. Klaganden erhåller ordet först. I övrigt skall beträffande förhandlin- gen i tillämpliga delar gälla vad som stadgats i avseende å huvudförhandling i hovrätt.
12.
Uteblir endera eller båda parterna från muntlig förhandling, utgör detta ej hinder för att målet företages till avgörande. Målet föredrages då för högsta domstolen av revisionssekreteraren, varefter part, som är tillstädes, äger yttra sig.
13.
Skall muntlig förhandling icke äga rum, företages målet till avgörande utan parternas vidare hörande. Målet föredrages därvid av revisionssekreteraren.
14.
Beträffande de brottsliga handlingar, i fråga om vilka talan förts i högsta domstolen, äger denna oberoende av den förda talan pröva, om strafflagen blivit oriktigt tillämpad till nackdel för den tilltalade.
15.
Äberopar part i sin revisionstalan fel i rättegången, skall sådant fel icke beaktas, såvida icke felet kunnat hava inflytande på målets utgång.
I lagen angivas likväl vissa fel, som, därest de av part åberopas, alltid skola beaktas.
Har visst i lagen närmare angivet grovt rättegångsfel förelupit, skall det beaktas, även om det av part icke åberopats.
16.
Då rättegångsfel vinner beaktande, skall högsta domstolen i nödig omfatt- ning undanröja lagmansrättens och hovrättens handläggning och dom samt, om så erfordras, återförvisa målet för ny handläggning.
17.
Vid målets prövning ankommer det på högsta domstolen att efter förelig- gande omständigheter avgöra, huruvida dom i saken skall givas eller målet återförvisas till lägre rätt för ny handläggning.
Om besvär.
18.
Förfarandet i besvärsmål skall anordnas efter huvudsakligen samma grun— der, som skola gälla med avseende å förfarandet i hovrätt i där handlagda b'esvärsmål (15 kap.).
1 7 K A P I T L E T. Särskilda rättsmedel.
När en dom icke kan överklagas genom något allmänt rättsmedel, vare sig emedan något sådant rättsmedel över huvud icke förefinnes eller den av lagen stadgade tiden för rättsmedlets begagnande gått till ända eller av annan or— sak, plågar domen sägas hava vunnit laga kraft. En av de viktigaste verk- ningar, som knutits vid den laga kraft vunna domen, är, att en genom en så— dan dom avgjord sak icke vidare kan bliva föremål för rättegång.
Denna rättsverkan av den laga kraft vunna domen har uppställts av hänsyn till rättssäkerheten. Rättssäkerheten inom samhället kräver, att rättstvister
Inledning.
Utländsk rätt.
bringas till ett slutgiltigt avgörande, samt att vad sålunda förklarats vara rätt blir beståndande och länder till efterrättelse. Detta krav gör sig gällande lika väl inom straff- som civilprocessen. Ej minst den tilltalade i brottmål har ett berättigat anspråk att, sedan ett mot honom fört åtal bragts till slut. ej vidare utsättas för rättegång om de en gång prövade förhållandena.
Å andra sidan kan det ej förnekas, att ett strängt fasthållande av regeln om den laga kraft vunna domens orubblighet stundom skulle leda till ett resul- tat, som föga överensstämmer med rättsskipningens viktigaste uppgift, ett materiellt riktigt avgörande av rättegångarna. Vilka garantier rättegångs- ordningen än söker uppställa i detta hänseende, kan det ej förebyggas, att av- göranden någon gång träffas, som i ljuset av senare uppdagade förhållanden framstå såsom materiellt oriktiga. Inträffar ett sådant fall, fordrar ofta rättskänslan, att saken tages under förnyat skärskådande och den meddelade domen ersättes av en annan, som bättre motsvarar de verkliga förhållandena. Kravet härpå kan rättsordningen icke obetingat avvisa. Även då det upp- dagas, att en laga kraft vunnen dom tillkommit i ett förfarande. vid vilket rätte— gångsfel av allvarlig art förelupit, bör domen ej av rättsordningen upprätthål- las', om än särskild anledning ej föreligger, att domen är sakligt oriktig. Och om en part av giltig anledning förhindrats att inom föreskriven tid begagna ett honom till buds stående rättsmedel mot ett för honom ogynnsamt domstols- avgörande, kräver billigheten, att den laga kraft, som avgörandet vunnit, kan åsidosättas och parten erhålla ny tid för sin talans fullföljande.
Det är väsentligen i fall av nu angiven art, som det kan sättas i fråga att tillåta ett avsteg från grundsatsen om den laga kraft vunna domens orubblighet. Endast under säregna förhållanden, då kravet på domens undanröjande och en ny behandling av målet framträder med särskild styrka, bör denna grundsats eftergivas. Förutsättningarna för att så må ske måste av lagen angivas. Den erforderliga möjligheten att få ett rättskraftigt avgjort mål på nytt upptaget anordnas av rättegångslagarna i allmänhet så, att särskilda rättsmedel ställas till parternas förfogande. Dessa äro till skillnad från de allmänna rättsmedlen bundna vid bestämda förutsättningar, vilkas förhandenvaro måste ådagaläggas av den part, som vill begagna rättsmedlet.
Det viktigaste av de i främmande rätt förekommande särskilda rättsmedlen är det, som inrättats i avsikt att bereda tillgång till en ny rättegång, då om— ständigheter yppas, som angiva, att det tidigare avgörandet varit sakligt orik- tigt. Ett sådant rättsmedel förefinnes allmänt.
Ett undantag bildar dock den engelska rätten. Denna känner numera icke nå- got särskilt rättsmedel, som tjänar det ifrågavarande syftet. Då fråga uppstår om att till den tilltalades förmån kunna beakta nya omständigheter, tillgodo— ses likväl i viss mån kravet på ny prövning genom appelldomstolens rätt att bevilja utsträckning av den ordinarie tiden för anförande av appell. Till skada för den tilltalade torde över huvud ett förnyat upptagande av ett avgjort mål ej kunna äga rum.
Den franska lagen känner ett särskilt rättsmedel (revision) för återuppta-
gande av rättskraftigt avgjorda brottmål. Rättsmedlet kan endast begagnas till den tilltalades förmån. Lagen angiver fyra fall, i vilka återupptagande kan ske, nämligen 1) om någon blivit dömd för mord eller dråp och det be- finnes, att den person, som antagits vara dödad, är vid liv; 2) om genom skilda domar två personer blivit dömda för samma brott och domarna äro oförenliga; 3) om ett i målet hört vittne sedan dömts för falskt vittnesmål mot den tilltalade och; 4) om efter domen omständigheter eller bevis framkomma, som äro ägnade att ådagalägga den tilltalades oskuld.
De österrikiska och tyska lagarna samt efter mönstret av dem de norska och danska lagarna och de finska förslagen tillåta återupptagande av rättegång såväl till förmån som till nackdel för den tilltalade. Förutsättningarna äro i huvudsak de samma i dessa lagar och förslag och kunna återföras till två grupper. Den ena av dessa innefattar, att den meddelade domen tillkommit under inverkan av brottsligt förfarande. Såsom exempel härå kan anföras, att en handling, som åberopats i målet, varit förfalskad eller ett vittne avgivit falsk utsaga eller en domare uppsåtligen förfarit orätt. Härmed likställes ibland det fall, att en till grund för domen liggande förklaring av vittne eller sak- kunnig varit oriktig, även om vittnet eller den sakkunnige härför ej gjort sig förfallen till ansvar. Den andra gruppen upptager de fall, då omständigheter och bevis åberopas, som ej förebragts i rättegången och som äro ägnade att åvägabringa en annan utgång av målet. Regelmässigt äro villkoren för åter- upptagande till den tilltalades nackdel strängare än för återupptagande till hans fördel antingen så till vida, att anspråken på orsakssammanhanget mellan den åberopade grunden för återupptagande och den meddelade domens innehåll skärpas, eller så att återupptagande ej må ske med mindre fråga är om grövre brott, såsom enligt österrikisk, norsk och dansk rätt. Den finska rättegångs- kommittén förslår, att återupptagande till fördel för den tilltalade må ske även för att uppnå en sänkning av straffet enligt det tillämpade lagrummet, under det att återupptagande till hans nackdel endast må ske för att utverka, att en frikänd fälles eller en dömd fälles enligt ett strängare lagrum. Den norska lagen fordrar för återupptagande till skada för tilltalad, som dömts till straff. att den nya rättegången kan leda till sakfällande för ett väsentligt grövre brott. Den tyska lagen tillåter återupptagande på grund av nya bevis till den tilltalades nackdel, endast om han i rättegången frikänts och sedermera av- lagt bekännelse.
I de främmande civilprocesslagarna tjänar i allmänhet samma rättsmedel, som är inrättat för återupptagande av mål på grund av nya materiella skäl, även till att få en dom upphävd, när den meddelats i ett med svårare rätte— gångsfel behäftat förfarande. I straffprocesslagarna däremot är rättsmedlet i allmänhet icke tillämpligt i sådana fall. Enligt de norska och danska lagarna tillgodoses i viss mån behovet av att kunna mot en laga kraft vunnen dom åbe- ropa rättegångsfel genom ett stadgande, enligt vilket en efter fatalietidens ut- gång genom allmänt rättsmedel förd klagan må upptagas, om det är sannolikt, att den omständighet, som av klaganden lagts till grund för hans klaga-n, först senare blivit honom bekant. 1923 och 1925 års finska förslag upptaga, lika
Svensk rätt.
för straff— och civilprocessen, regler om klagan över domvilla, vilken kan fö- ras jämväl mot laga kraft vunnen dom. Sådan klagan har då karaktären av ett särskilt rättsmedel.
Vad slutligen beträffar anordnandet av en möjlighet för part, som av giltig anledning varit förhindrad att i rätt tid överklaga dom eller beslut att få ny tid till sitt förfogande, har man mestadels för detta ändamål icke inrättat ett särskilt rättsmedel. Ämnet behandlas av den tyska lagen i sammanhang med reglerna om frister i rättegång. De norska och danska lagarna stadga vid be- handlingen av de allmänna rättsmedlen, att en efter fataliernas utgång förd klagan må upptagas till prövning, om dröjsmålet förorsakats av omständighe- ter, som icke kunna tillräknas klaganden. Den österrikiska lagen liksom de fin— ska förslagen lösa spörsmålet genom anordnande av ett särskilt rättsmedel. Skillnaden mellan lagarnas olika ståndpunkter är dock av övervägande syste- matisk natur. Praktiskt har ämnet fått en tämligen ensartad reglering, i det att åt den, som av giltig anledning hindrats att fullfölja talan, beretts tillgång att få sin talan prövad i rättsmedelsinstansen.
Även vår rätt bereder möjlighet att på grund av nya skäl få ett genom laga kraft vunnen dom avgjort brottmål återupptaget. En av särskilda Villkor obetingad rätt att till den tilltalades nackdel få ett åtal ånyo prövat fö- religger i de fall, då domen gått ut på att saken lämnas till framtiden. Där- jämte har lagen i 31 kap. rättegångsbalken med-delat bestämmelser om huru dom må återbrytas, som vunnit laga kraft. Därom stadgas, lika för tviste- och brottmål, att om någon funnit nya skäl och menar, att dom, som vunnit laga kraft, därmed kan hävas, han äger söka Konungens lov att saken må å nyo skärskådas. Enligt regeringsformen prövas sådana ansökningar av högsta domstolen. Bifalles ansökningen, skall sökanden hänvisas att anmäla målet hos den rätt, som sist dömt däri. Innan sökanden får där förete sina skäl, skall han avlägga en ed av innebörd, att han ej förr känt dem eller förstått, att de varit av sådan vikt och att han ej därmed söker uppehålla och skada sin vederpart i hans rätt utan tror sig hava orsak att driva dem. Mål om ansvar för brott torde numera i regel av högsta domstolen återförvisas till den lägre rätten, utan att för målets upptagande föreskrives anmälan av sökanden, och föreskriften om edgång kommer då ej heller i fråga att tillämpas. Vid sidan av dessa bestämmelser öppnar lagen en förenklad möjlighet för ett återupp- tagande till den tilltalades nackdel av rättskraftigt avgjorda brottmål. I 17 kap. 32 % rättegångsbalken stadgas, att när någon en gång vid domstol, an- tingen blivit befriad, eller, i brist av fulla bevis, icke kunnat sakfällas, han skall, evad skäl emot honom sedermera kunna yppa sig, njuta denna befrielse till godo i alla mål där penningeböter äga rum, men icke då saken angår liv eller ära, tjuvnader, eller ock alla urbota mål. I sistnämnda fall äger hovrät- ten, antingen den brottslige fått befrielseutslag eller ock blivit fälld till mindre, dock ej verkställt straff, än han sedermera förtjänt, när nya skäl och omstän- digheter därvid förekomma, åter upptaga målet och enligt lag och beskaffenhet avgöra detsamma.
Frågan huruvida vissa omständigheter med avseende å rättegången skola. kunna giva anledning till en ny prövning av ett genom laga kraft vunnen dom avgjort mål är för ett särskilt fall uttryckligen besvarad i gällande lag. Såsom förut erinrats förefinnes möjlighet att anföra s. k. nullitetsbesvär, då någon i underrätt eller hovrätt dömts ohörd eller sådan dom fällts, att någon, som ej varit part i målet, därav lider förfång.
Återställande av försutten laga tid kan beviljas jämlikt 31 kap. 2 % rätte- gångsbalken, om synnerlig orsak och skäl visas. För detta ändamål förefinnes ett särskilt rättsmedel, resning. Prövningen utövas av högsta domstolen.
Lagkommittén upptog i sitt förslag till allmän kriminallag (rättegångs— balken kap. 11) bestämmelser om resning i anledning av nya skäl. I huvud- sak samma bestämmelser förordades sedermera av äldre lagberedningen och av nya lagberedningen i dess principbetänkande. De föreslagna stadgandena innebure, att högsta domstolen på ansökan skulle kunna bevilja resning, om emot den, SOm blivit frikänd genom laga kraft ägande dom, yppades nya skäl. Brottet skulle dock förskylla visst angivet svårare straff, enligt nya lagbered- ningen straffarbete ej under två år. Till fördel för den, som fällts till an- svar, kunde, oavsett brottets beskaffenhet, resning sökas i högsta domstolen på grund av nya skäl, varmed den dömde ville visa, att han varit oskyldig till brottet. Nya lagberedningen framhöll, att resning ej skulle beviljas, an- nat än då synnerliga skäl därtill förelåge.
Förslagen upptaga ock bestämmelser om laga tids återställande genom res- ning, som på ansökan kunde beviljas av högsta domstolen. Vid sådana förhål- landen, som nu berättiga till att anföra nullitetsbesvär, skulle enligt nya lagbe- redningen den meddelade domen kunna efter ansökan upphävas.
Lika väl under den av processkommissionen förordade rättegångsordningen som under den nu hos oss gällande skall otvivelaktigt komma att föreligga behov av att, såsom i inledningen angives, i undantagsfall kunna till förnyad prövning upptaga rättskraftigt avgjorda brottmål. För detta ändamål böra särskilda rättsmedel vara inrättade. I huvudsak torde den gällande rättens anordning av de särskilda rättsmedlen kunna bibehållas. De omständigheter, som giva rätt till anlitande av dessa rättsmedel, måste emellertid tydligare och fullständigare än nu är fallet angivas i lagen. Likaså bör förfarandet vid handläggningen av dessa ärenden, vilket nu är så gott som fullständigt oreg— lerat i lagen, närmare utformas.
Ett särskilt rättsmedel bör vara inrättat med avseende å de fall, då nya fak- tiska omständigheter och bevis bliva bekanta, varigenom det tidigare avgörandet framstår såsom materiellt oriktigt. De större garantier för ett riktigt avgöran- de av målen, som en förbättrad förberedande undersökning och ett muntligt och omedelbart rättegångssätt erbjuda, kunna ej utesluta, att stundom efter ett måls slutliga avgörande yppas omständigheter, som ställa saken i annan dager. Detta rättsmedel bör även vara tillämpligt, då det befinnes, att rättegångsför- farandet varit behäftat med vissa allvarligare brister. Rättsmedlet synes-lämp-
Svenska, lag- förslagen.
Processkom- missionen.
Resning.
ligen böra benämnas resning. 1734 års lag använder visserligen resning som beteckning för återställande av försuttna fatalier, under det att ett av högsta domstolen på grund av nya skäl beviljat tillstånd till måls återupptagande av lagen behandlas under benämningen återbrytande av dom. I allmänt veder- taget juridiskt språkbruk användes likväl resning för att angiva även det nu ifrågavarande rättsmedlet, och de svenska liksom de finska förslagen behandla båda de angivna rättsmedlen under rubriken resning. Lämpligast synes emel- lertid vara att förbehålla detta namn för det viktigare av dem, ansökan om för- nyat upptagande av ett genom laga kraft vunnen dom avgjort mål.
Ett annat särskilt rättsmedel, motsvarande vad lagen nu benämner resning, bör förefinnas för att bereda part, som av giltig anledning ej kunnat iakttaga en rättsmedelsfrist, möjlighet att få ny tid till sitt förfogande.
Bland de särskilda rättsmedlen torde också kunna behandlas den anordning, som erfordras för att en tilltalad må få ett mål återupptaget till ny handlägg— ning, om det avgjorts i hans utevaro och han av giltig anledning hindrats att komma tillstädes.
Slutligen kan i detta sammanhang regleras förutsättningarna för att ett strafföreläggande må kunna överklagas och förfarandet därvid.
Resning bör uppenbarligen endast kunna användas i fråga om sådana do— mar, som vunnit laga kraft. Så länge ett allmänt rättsmedel står öppet mot domen, bör detta begagnas. Enligt vad i kapitlet om strafföreläggande (12 kap. 5 punkten) framhållits, skulle ett strafföreläggande, som godkänts och i erforderligt fall fastställts av rätten, äga verkan av laga kraft vunnen dom. Även mot ett sådant strafföreläggande bör resning kunna erhållas. Såsom vid behandlingen av åtalsrätten (2 kap. 8 punkten) anförts, skola reglerna om res- ning till skada för den tilltalade tillämpas jämväl, då fråga uppstår att ånyo väcka ett åtal, som tidigare förts men blivit nedlagt. Resning skall ock kunna äga rum för förnyat upptagande av ett enskilt åtal, som i anledning av måls- ägandens utevaro förklarats förfallet (9 kap. 8 punkten, 10 kap. 18 punkten, 14 kap. 16 punkten).
Resning bör i främsta rummet kunna äga rum till fördel för den, som dömts till ansvar för brott. Detta betingas av det i den nutida straffprocessen sär— skilt framträdande kravet, att ingen oskyldig må dömas för brott, och att ingen må dömas för grövre brott än han förövat.
Resning till den tilltalades nackdel är såsom ovan framhållits ej medgiven i alla lagar. Enligt svensk rätt kan däremot under vissa omständigheter ett återupptagande av mål lättare åvägabringas till den tilltalades nackdel än till hans fördel. Särskilt är detta fallet, då en sak lämnats till framtiden. Så- som i kapitlet om domen (11 kap. 6 punkten) framhållits, bör denna form för måls avgörande ej bibehållas, utan varje dom i brottmål bör utmynna antingen i ett fällande eller i ett frikännande. Under sådana omständigheter kan det svårligen bestridas, att ett berättigat anspråk kan föreligga att med anledning av senare tillkomna upplysningar få ett rättskraftigt avgjort mål upptaget till nytt skärskådande, då berättigad anledning föreligger, att en tilltalad, som fri-
känts, är skyldig eller en tilltalad, som fällts, är skyldig till ett väsentligt grövre brott än det, varför han dömts. För rättskänslan måste det vara stö- tande, om en person, som genom laga kraft vunnen dom eller ett godkänt straff— föreläggande dömts till böter för vållande till annans död, ej skulle kunna ånyo åtalas, därest bevis komma i dagen, som otvivelaktigt angiva, att hans brott varit mord.
Resning bör sålunda, i överensstämmelse med vad nu hos oss gäller, kunna ske såväl till fördel som till nackdel för den tilltalade. Såsom förutsättning för att resning må beviljas böra särskilda grunder angivas, och endast om den, som söker resning, kan ådagalägga, att en sådan grund föreligger, bör res- ning få förekomma.
Såsom grund för resning bör i enlighet med vad ovan sagts kunna åberopas såväl felaktigheter med avseende å rättegången som nya faktiska omständig- heter och bevis, vilka giva anledning att den givna domen i sak oriktigt avgjort målet. Bland de senare s. k. materiella resningsgrunderna är det vanligt att särskilt framhålla sådana omständigheter, som innefatta, att målet felaktigt avgjorts därför att något i målet fört bevis varit falskt eller att någon, som tagit befattning med målet, genom brottsligt eller otillbörligt handlingssätt vil— selett domstolen. Övriga materiella resningsgrunder omfatta upptäckandet av nya omständigheter och bevis, som icke hänföra sig till ett sådant förfaringssätt. Hit hör sålunda, bland annat, att ett nytt vittne eller ett förut ej känt skriftligt bevis anträffas.
Vare sig resning sökes till fördel för den tilltalade eller till hans skada, böra omständigheter av de nu angivna olika slagen kunna åberopas. Den i nutida rättsskipning härskande uppfattningen av den tilltalades ställning och det be- rättigade i hans anspråk på att endast, då starka samhälleliga skäl göra sig gällande, bliva underkastad en ny rättegång om en avgjord sak, föranleda emel- lertid, att i vissa avseenden olika regler uppställas i fråga om resning för eller emot honom. Dessa båda fall synas därför lämpligen böra behandlas vart för sig.
Till förmån för den tilltalade bör i enlighet härmed resning få ske, om visst grövre rättegångsfel förelupit i målet. Det närmare angivandet av de rätte- gångsfel, som böra äga denna verkan, torde kunna anstå, till dess lagtext utar- betas. Såsom ett exempel på sådana processuella felaktigheter, som böra ut- göra resningsgrund, må nämnas, att den rätt, som slutligen avgjort målet, ej varit behörigen sammansatt.
Bland de materiella resningsgrunderna skulle komma i betraktande bland an- nat brottsligt eller eljest otillbörligt handlingssätt av någon, .som tagit befatt- ning med målet. Sålunda bör resning få ske, om skriftligt bevis, som åbero- pats i målet, varit falskt, eller om målsäganden, den tilltalade, vittne eller sak- kunnig avgivit oriktig utsaga eller om motparten, hans lagliga ställföre- trädare eller fullmäktig eller den tilltalades försvarare eller ledamot eller tjänsteman i rätten eller tolk gjort sig skyldig till brottsligt förfarande med hän- syn till målet. För att resning må beviljas, bör emellertid ett visst orsakssam— manhang föreligga mellan den förelupna oriktigheten och målets utgång. På
a) Resning till förmån
är den till- talade.
b) Resning
till nackdel för den till- talade.
grund av den förevarande resningsgrundens säregna beskaffenhet och betydelsen av att sådana omständigheter som de nu angivna ej må i rättsskipningen leda till men för den tilltalade, bör i fråga om orsakssammanhanget ej ställas syn- nerligen stränga anspråk. Så snart möjlighet föreligger, att ett förfarande av nu angivet slag medverkat till utgången, bör resning få ske. Och det synes ej böra fordras, att vad som förelupit skall hava. lett till att en oskyldig fällts till straff eller att en skyldig dömts för annat brott än han förövat; även om felet ej haft annan inverkan än att ett för strängt straff blivit utmätt, bör resning beviljas.
Den andra materiella resningsgrunden avser nya skäl och bevis. Kan den till- talade åberopa nytt skäl eller bevis, och kan det skäligen antagas, att dess före- bringande i målet skulle hava lett till hans frikännande eller till att brottet hän- förts under en mildare straffbestämmelse än den, som tillämpats, bör möjlighet att vinna resning stå öppen. Däremot synes det ej böra sättas i fråga, att på grund av nytt skäl eller bevis en så ingripande åtgärd som resning med åt— följande ny rättegång skulle få förekomma endast i syfte att utverka en nedsättning av straffet enligt det tillämpade lagrummet. För sådana fall bör nådevägen anlitas.
Såsom ovan anförts böra enahanda omständigheter, som utgöra resningsgrund till förmån för den tilltalade, kunna åberopas till stöd för en resning till hans nackdel, ehuru med vissa begränsningar. Dessa begränsningar böra dock icke avse de processuella resningsgrunderna. Samma rättegångsfel, som kunna åbe— ropas till grund för resning i den tilltalades intresse, böra alltså kunna med— föra en resning till hans nackdel.
Däremot är vid resning till skada för den tilltalade en skärpning av de ma— teriella resningsgrunderna påkallad. Sålunda synes brottsligt eller otillbörligt förhållande med avseende å den tidigare rättegången böra gälla såsom resnings— grund, endast om det skäligen kan antagas, att förhållandet inverkat på utgån- gen i så måtto, att en skyldig frikänts eller. dömts med tillämpning av en väsent— ligt mildare straffbestämmelse än den, som bort ifrågakomma. Endast om så- lunda en grundad anledning föreligger, att en ny rättegång skall leda till ett väsentligt olika resultat, bör den tidigare domen få upphävas.
Även beträffande nya skäl och bevis såsom resningsgrund böra strängare villkor uppställas. Resning synes i detta fall över huvud endast böra få före-v komma, om det ifrågavarande brottet är så allvarligt, att samhällets krav på ett rättmätigt straff framträder med större styrka. Det synes i detta avseende böra fordras, att straffarbete kan följa å brottet. Vidare torde till' den tilltalades säkerhet böra stadgas, att andra omständigheter ej må leda- till ett återupptagande än de, vilka äga sådan betydelse för saken att det synes otvivelaktigt att, därest den åberopade omständigheten förebragts i må- let, den tilltalade blivit sakfälld eller brottet hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den förut tillämpade. Endast om utomordent- ligt välgrundad anledning finnes att antaga, att ett annat resultat kan åväga—
bringas, bör sålunda resning få ske, och även i detta fall bör en resning, som endast åsyftar en mindre väsentlig förändring, vara utesluten.
Rätten att besluta huruvida resning må äga rum har allestädes överlämnats åt domstol. Beträffande frågan vilken domstol härtill skall vara behörig, in- taga lagarna och förslagen emellertid vitt skilda ståndpunkter Den franska lagen låter frågan om resnings beviljande alltid avgöras av högsta domstolen, den österrikiska däremot av den domstol, som i första instans prövat målet. De tyska, norska och danska lagarna överlämna avgörandet åt den domstol, mot vilkens dom resning sökes; då ett till rättsfrågans prövning inskränkt rättsmedel begagnats, skall dock enligt de tyska och danska lagarna res— ningsärendet handläggas av närmast lägre instans. De äldre finska förslagen låta resningsfrågor avgöras av högsta domstolen, om denna dömt i saken, men eljest av hovrätt. 1923 och 1925 års finska förslag förlägga däremot alltid avgörandet till högsta domstolen. Enligt gällande svensk lag kan, så- som förut framhållits, resning beviljas av högsta domstolen och i vissa fall av hovrätt; enligt de svenska förslagen skulle endast högsta domstolen äga behörighet härtill. '
Vid de allmänna rättsmedlen har det allmänt ansetts oundgängligt, att rätts- medlet prövas av en domstol, som intager en överordnad ställning i förhållande till den, mot vilkens beslut rättsmedlet användes, och även processkommissio— nens förslag vilar på denna grundsats. Skälet härtill är, att den, som begag- nar ett allmänt rättsmedel, regelmässigt därmed riktar en kritik mot den domstol, som avgjort målet. Då resning såsom rättsmedel däremot grundar sig på omständigheter, Vilka i allmänhet varit domstolarna obe- kanta, möter ur denna synpunkt ej hinder att låta resningsansökan prö- vas av en domstol, som förut handlagt och avgjort målet. Processkommissionen har också haft under övervägande att föreslå, att den domstol, som senast dömt i målet, borde vara behörig myndighet i frågor om resning. Härför talar, att därest fråga om resning väckes inom en ej alltför lång tid efter målets hand- läggning, domstolens ledamöter kunna äga en på egen erfarenhet grundad kännedom om målet, som en högre instans ej besitter. Värdet av denna syn- punkt bör dock ej skattas alltför högt. Har en något längre tid förflutit mellan domen och resningsfrågans prövning, är minnet av den föregående handlägg— ningen förflyktigat eller utgör i varje fall en osäker grundval för frågans be- dömande. Den hos oss gällande regeln, att rätten att återbryta dom skall till— komma högsta domstolen, vilar säkerligen på insikten om angelägenheten av att den laga kraft vunna domen hålles vid makt. I särskilt hög grad gör sig vid resningsinstitutets handhavande betydelsen av en enhetlig tillämpning gällan— de. En olikformig rättstillämpning skulle här mer än eljest vara förkastlig. Ur denna synpunkt måste företräde givas åt den nuvarande anordningen med högsta domstolen såsom behörig myndighet för prövning av resningsfrågor. Tillåtas lagmansrätterna eller hovrätterna att träffa avgörande om resning, föreligger en fara för ojämnhet i rättstillämpningen, som ej kan helt avlägsnas ! genom medgivande av klagorätt till högsta domstolen.
Prövnin s— myndig et.
Ur dessa synpunkter har processkommissionen ansett högsta domstolen böra vara uteslutande behörig att upptaga och avgöra frågor om resning.
Resnings- Ansökan om resning bör göras skriftligen hos högsta domstolen. Sökanden ;Zfåkaogi bör i ansökningen uppgiva den grund, som han åberopar för resnings vinnande innehåll. och de bevis, varå han stödjer sin framställning. Av rättsmedlets syfte följer, att någon tid, inom vilken ansökningen skall göras, ej kan föreskrivas, liksom det är givet, att ansökning om resning till den tilltalades nackdel ej må göras, sedan åtalet för det ifrågavarande brottet preskriberats.
Åklagaren Samma skäl, som föranleda att åklagaren bör kunna begagna de allmänna
,Zgågnäkållrättsmedlen till förmån för den tilltalade, medföra, att åklagaren även bör
förmånför äga söka resning till hans förmån, då omständigheter, som tala härför, kom- dffzatåål' ma till åklagarens kännedom.
Till lagtextens utarbetande torde kunna anstå med behandlingen av ett i utländsk rätt liksom i de svenska förslagen uppmärksammat spörsmål, näm— ligen huruvida resning till den tilltalades förmån må sökas efter hans död och om förfarandet i sådana fall.
läesnings- Innan högsta domstolen ingår i saklig prövning av ansökningen, bör den ,?5322; givetvis granska, huruvida ansökningen uppfyller de fordringar i avseende ning. å dess innehåll, som ovan angivits. Finnes ansökningen i formellt avseende fullständig, men är den uppenbarligen obefogad, till exempel om den grund- dats på nya bevis men dessa tydligen ej kunna inverka på utgången, bör högsta domstolen utan vidare förberedande åtgärder avslå ansökningen. I an- nat fall bör vederparten beredas tillfälle att yttra sig.
Då det är av den största vikt att ett förnyat upptagande av ett avgjort mål ej föranstaltas, med mindre grundade skäl tala därför, lär det ofta vara av behovet påkallat, att högsta domstolen, innan den fattar sitt beslut, går i för— fattning om utrednings förebringande. Vikten av att så sker är särskilt fram- trädande i ett rättegångsförfarande, sådant som det här förordade, där i regel protokollariska uppteckningar av det i den tidigare rättegången förebragta be- vismaterialet ej skulle föreligga. Och innan resning beviljas, är det nödvändigt att noggrant pröva värdet av åberopade nya bevis. Om sålunda en ansök— ning om resning stödjes på vittnesintyg, är det säkerligen ofta önskvärt, att de, som utfärdat intygen, höras inför domstol, innan ärendet avgöres. Stun- dom kan det också befinnas lämpligt, att parterna höras muntligen. När högsta domstolen finner ytterligare utredning erforderlig för prövning av an- sökningen, bör det därför ankomma på högsta domstolen att förordna därom och i detta syfte giva de föreskrifter, som äro påkallade.
Dgnh ?!!/ål Bifaller högsta domstolen ansökan om resning, innebär detta regelmässigt, att f 212917, en ny handläggning av målet skall äga rum. Härom bör högsta domstolen för- ordna i det beslut, vari den sökta resningen beviljas. Lämpligast torde ofta vara, att målet återupptages till handläggning av den domstol, som senast prö—
vat målet. Denna grundsats bör dock ej gälla ovillkorligt. Om till exempel målet slutligen avgjorts av högsta domstolen och resningsgrunden, såsom oftast torde vara. fallet, hänför sig till sakförhållandet i målet, är det riktigare, att den nya behandlingen försiggår i hovrätten, som är den för sakfrågans prövning i sista instans inrättade domstolen. Då en omständligare utredning eller syn å stället erfordras, kan det vara lämpligast, att målet återupptages av lagmans- rätten, även om hovrätten eller högsta domstolen sist dömt däri. Högsta dom- stolen bör därför efter omständigheterna äga förordna, att den nya förhandlin- gen skall äga rum antingen vid den rätt, som sist avgjort målet, eller vid rätt, som lyder under denna.
Enligt 31 kap. rättegångsbalken tillkommer det Konungen att återställa laga tid, som är försutten, och enligt regeringsformen utövas denna rätt av hög- sta domstolen. Lagen fordrar, att den, som vill söka återställande av försutten tid, skall visa synnerlig orsak och skäl till sin framställning.
Frågan om återställande av frister i rättegång är särskilt av betydelse, då någon försuttit tid för fullföljande av talan till högre rätt, och detta fall torde därför här böra upptagas till behandling. Har part av någon giltig anledning varit satt ur stånd att iakttaga den i lagen bestämda fatalietiden, kräver bil- ligheten, att ny tid gives honom för rättsmedlets begagnande. Anledning synes icke föreligga att frångå den nuvarande anordningen, enligt vilken rätten att fatta beslut i dessa frågor tillkommer högsta domstolen. Rättssäkerheten krä- ver emellertid, att en obegränsad tid ej står part till förfogande för sådan ansö- kan. I lagen bör därför stadgas en viss tid, räknad från hindrets upphörande, inom vilken ansökan skall göras för att bliva föremål för prövning.
Enligt vad processkommissionen föreslagit vid behandlingen av förfarandet i lagmansrätt och hovrätt, skulle i vissa fall mål där kunna avgöras i parts utevaro. Förutsättningen för ett sådant anörande är alltid, att anledning icke förelegat att antaga, att parten av giltig orsak hindrats att inställa sig. Om mål sålunda blivit avgjort i parts utevaro, men parten sedermera kan visa att han haft giltig anledning till sin utevaro, utan att han kunnat anmäla detta, bör han äga att få målet återupptaget vid samma rätt. Särskilt i fråga om hovrättsförfarandet är en sådan rätt av betydelse för den uteblivne parten, emedan fullföljd i sakfrågan ej kan äga rum. Men ej heller i underrättsproces— sen synes denna rätt böra förmenas honom.
Vill part begagna sig av möjligheten att få målet återupptaget, bör han göra ansökan härom hos samma domstol, som dömt i saken, och denna bör pröva hindrets giltighet. Även i detta fall bör lagen stadga en tid för ansök- ningens ingivande och denna tid bör lämpligen räknas från det den uteblivne parte-n erhöll kännedom om domen.
Med avseende å vad som föreslagits angående rättegången i högsta domsto- len, synes behov ej föreligga för part, som ej varit tillstädes vid muntlig för- handling därstädes, att få mål återupptaget.
Besvär till högre rätt bör få anföras över lagmans- eller hovrätts beslut över ansökan om måls återupptagande.
Återstäl—
lande av fa-
talier.
Atern p» tagan e cw mål, som— avgjorts i parts utc- vara.
;Eättsniedel
i är
a
fra a ani- afgrdag-
gande
I förevarande sammanhang torde ock böra behandlas frågan, huruvida och 1 vilken omfattning rättsmedel bör förefinnas med avseende å mål, som av- göras efter strafföreläggande. En obegränsad rätt att överklaga avgörandet i dessa mål synes ej böra stadgas. Målen äro av mycket enkel beskaffenhet och röra endast obetydliga intressen. Då förutsättningen för ett avgörande i denna form alltid är ett av den misstänkte avgivet erkännande av förseelsen, kan ej heller ur bevisprövningens synpunkt ett befogat anspråk på fri fullföljds- rätt anses föreligga. Erfarenheten från nuvarande rättegångsordning visar också, att då motsvarande mål nu avgöras på grund av den tilltalades erkän- nande, ett överklagande av underrättens dom ytterst sällan förekommer. Och, såsom processkommissionen framhållit, vinnes genom uteslutande av en allmän fullföljdsrätt den i dessa mål utomordentligt värdefulla fördelen, att det godkända och i erforderliga fall av lagmansrätten fastställda föreläggan— det kan betraktas såsom laga kraft vunnen dom och straffet omedelbart verk— ställas.
Om sålunda en allmän fullföljdsrätt i dessa mål ej bör äga rum, bör likväl under särskilda omständigheter det träffade avgörandet kunna överklagas. Vissa fel, som kunna hava förelupit, äro så betydande, att avgörandets upp- rätthållande ej bör ifrågasättas, utan en möjlighet beredas den, som godkänt föreläggandet, att utverka, att avgörandet undanröjes. Detta är fallet, om föreläggande utfärdats och godkänts beträffande en gärning, som enligt en rätt lagtolkning ej är belagd med straff. Och detsamma bör gälla, därest med avseende å föreläggandets godkännande förekommit någon sådan omständig- het, att godkännandet ej kan anses uppfylla förutsättningarna för en bin— dande viljeförklaring. Likaså bör överklagande få ske, om vid föreläggandet eller dess fastställande förfarits så oriktigt, att målets avgörande bör anses ogiltigt.
Rättsmedlet i dessa fall bör vara besvär. Därest föreläggandet fastställts av lagmansrätten, bör det giv'etvis tillkomma hovrätten att pröva besvären, och anledning synes ej föreligga att uppställa en annan regel för de fall, då lag- mansrätten ej tagit befattning med målet. För besvärens avlämnande bör en viss tid föreskrivas i lagen. Hovrättens beslut i dessa mål bör kunna av par- terna å ömse sidor överklagas genom besvär i högsta domstolen.
Såsom i framställningen om resning erinrats, bör detta rättsmedel äga till— lämpning i fråga om mål, som blivit avgjorda efter strafföreläggande.
Sammanfattning.
1.
I mål, som blivit avgjort genom laga kraft vunnen dom, må till förmån för 'den tilltalade resning beviljas:
1) om i målet förelupit visst grövre rättegångsfel; 2) om skriftligt bevis, som åberopats i målet, varit falskt, eller om målsägaw
den, den tilltalade, vittne eller sakkunnig avgivit oriktig utsaga eller om motparten, hans laglige ställföreträdare eller fullmäktig eller den tilltalades försvarare eller ledamot eller tjänsteman i rätten eller tolk gjort sig skyldig till brottsligt förfarande med hänsyn till målet, samt sådan omständighet, som nu är nämnd, kan hava medverkat till att den tilltalade blivit sakfälld eller blivit ådömd för strängt straff; eller
3) om nytt skäl eller bevis yppats, varom det skäligen-kan antagas, att det, därest det blivit förebragt i målet, skulle lett till den tilltalades frikännande eller därtill, att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än som tillämpats.
2.
Till nackdel för den tilltalade må resning beviljas: 1) om i målet förelupit visst grövre rättegångsfel; 2) om sådant förhållande, som i 1 punkten under 2) nämnts, förelegat och det skäligen kan antagas, att detta medverkat till att den tilltalade frikänts eller att brottet hänförts under en väsentligen mildare straffbestämmelse än som bort tillämpas; eller
3) när brottet är sådant, att straffarbete kan följa å detsamma, om nytt skäl eller bevis yppats, som därest det blivit förebragt i målet, synes otvivelaktigt skola hava lett till den tilltalades fällande eller därtill att brot- tet hänförts under en väsentligen strängare straffbestämmelse än som till- lämpats. —
3.
Ansökan om resning skall göras skriftligen hos högsta domstolen. Ansöknin- gen skall innehålla uppgift å den grund, varpå den stödjer sig, och de bevis, som åberopas.
Till förmån för den tilltalade må ansökan om resning göras jämväl av åklagaren.
4.
Är ansökningen uppenbarligen ogrundad, skall den utan vederpartens hö- rande genast avslås. I annat fall skall vederparten höras över densamma.
5.
Finnes för prövning av ansökningen ytterligare utredning erforderlig, än- kommer det på högsta domstolen att förordna därom efter som tjänligast finnes.
6.
Bifalles ansökningen, skall högsta domstolen förord/na om målets upptagande till ny handläggning antingen vid den rätt, som sist dömt i målet, eller vid där— under lydande rätt.
7.
Har part försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut, och har han av giltig anledning hindrats iakttaga tiden, äger han få den försuttna tiden återställd, om han inom viss tid efter hindrets upphörande hos högsta domstolen gör ansökan därom.
8.
Har lagmansrätt eller hovrätt avgjort mål i parts frånvaro, och har parten av giltig anledning varit frånvarande, men ej kunnat anmäla detta å inställelse- dagen, äger han få målet vid samma rätt återupptaget, om han inom viss tid efter det han erhöll kunskap om domen hos rätten gör ansökan därom.
Beslut över sådan ansökan må i vanlig ordning överklagas i högre rätt genom besvär.
9.
Har strafföreläggande blivit godkänt och har jämväl, då sådant kräves, lagmansrätten fastställt föreläggandet, må den, som godkänt föreläggandet, genom besvär inom viss tid i hovrätten söka undanröjande av det träffade avgörandet, om vad som lagts honom till last icke är straffbart, om föreläg— gandets godkännande ej kan anses uppfylla förutsättningarna för en bindande viljeförklaring, eller om med avseende å föreläggandet eller dess fastställande förelupit sådant fel, att avgörandet bör anses ogiltigt.
H ovrättens beslut må överklagas i högsta 'domstolen genom besvär.
18 KAPITLET.
Privaträttsliga anspråk på grund av brott och vissa andra civila rättså-ågon
Po—ivato-ätts- Såsom förut erinrats, innebära många brott vid sidan av den för alla förbry- l'gå ';';?Jgk telser karakteristiska överträdelsen av ett straffbud tillika ett ingrepp i en av brott är privat rättighet. Vid dessa brott uppkommer alltså, jämte samhällets anspråk måstvåfzttfiln på den brottsliges bestraffande, ett privaträttsligt anspråk för den genom brot— tet kränkte, vilket anspråk vanligen går ut på ersättning för uppkommen skada men även kan avse annan påföljd, såsom återställande av egendom eller upp- lösning av äktenskap. Då ett privaträttsligt anspråk, vartill sålunda ett brott kan giva upphov, skall göras gällande i rättegång, uppkommer frågan, huruvida en sådan rättegång 'skall utföras i civil- eller straffprocessens form. Vår rätt har av ålder intagit den ståndpunkten, att ett privaträttsligt anspråk på grund av brott skall be- handlas i samma ordning som frågan om ansvar för brottet. Med denna stånd- punkt är det givet, att en förening av ansvarsyrkande och privaträttsligt anspråk i samma rättegång är tillåten, och i det övervägande antalet fall torde också
hos oss målsägandens privaträttsliga anspråk utföras i samma mål som ansvars— talan, oavsett om denna senare föres av allmän åklagare eller av målsäganden. Men även då det privaträttsliga anspråket göres gällande för sig, betraktas rättegången såsom ett brottmål, och detta gäller, även om åtal för brottet ej vidare kan ifrågakomma, exempelvis på grund av preskription eller därför att ansvarsfrågan avgjorts genom laga kraft ägande utslag. Det avgörande för frå— gan, huruvida ett mål är att hänföra till brottmål eller tvistemål, är alltså enligt svensk rätt anspråkets grund, ej dess innehåll.
Den finska rätten intager samma ståndpunkt som den svenska. De svenska reformförslagen avsågo ej någon ändring i gällande rätt på denna punkt. En modifikation föreslogs dock av nya lagberedningen i' dess principbetänkande så till vida, att rättegång angående privaträttsligt anspråk, som utfördes efter det åtal för brottet blivit genom laga kraft ägande beslut avgjort, skulle hand— läggas såsom tvistemål. Denna modifikation frånfölls emellertid av bered— ningen i dess år 1884 framlagda lagförslag.
I utlandet hänföres däremot allmänt talan, som avser privaträttsligt anspråk på grund av brott, till tvistemål. De finska reformförslagen ansluta sig också till denna ståndpunkt. Ett flertal lagar liksom de finska förslagen medgiva dock, att målsägandens privaträttsliga anspråk må utföras i samma rättegång som ansvarsyrkande för brottet.
Den avgörande skillnaden mellan civil- och straffprocess är, att den förra behärskas av dispositions— och den senare av officialprincipen. Denna skillnad grundar sig därpå, att i civilprocessen tvistens föremål i regel är något, varöver parterna hava förfoganderätt, medan detta ej är fallet med statens straffan- språk, som främst utgör föremålet för en straffprocess. Då det är givet, att parterna äga förfoga över de civila påföljderna av ett brott, föreligger ej någon anledning att för realiserandet av målsägandens ifrågavarande anspråk före- skriva en annan rättegångsform än den, som tillämpas för civila tvister i all- mänhet. I själva verket passa också civilprocessens bestämmelser i alla av- seenden på dessa mål, under det att straffprocessen endast med åtskilliga mo- difikationer kan tillämpas på dem. Detta visar sig också i vår rätt så till vida, att det inkvisitoriska inslaget faktiskt är mindre framträdande i ett skade- ståndsmål än i ett mål, som avser ansvarstalan. I några avseenden har lagstift- ningen också erkänt detta genom att förklara vissa för civilprocessen givna bestämmelser tillämpliga på brottmål, däri talan om ansvar ej föres, under det att andra regler gälla för de egentliga brottmålen. Sålunda skola stad- gandena om stämning och om ansvarspåföljd för svarandens utevaro i tvistemål tillämpas i brottmål, däri talan om ansvar ej föres (11 kap. 33 % rättegångs- balken och lagen 10 juli 1899 % 2).
Det kan således ej gärna ifrågasättas att behålla den nuvarande rättens stånd- punkt vid genomförandet av en processreform. Det i rättegången framställda anspråkets innehåll, ej dess grund bör vara avgörande för processens form". Processkommissionen anser därför såsom princip böra fastslås, att mål an- gående privaträttsliga anspråk på grund av brott äro att hänföra till tviste- mål.
Rätt att få En sträng tillämpning av denna regel skulle innebära, att ansvarstalan och >>?" privaträttsligt anspråk på grund av ett och samma brott alltid skulle utföras anspråket i skilda rättegångar. Detta kräves också av den s. k. separationsprincipen, äggfgååi vilken gäller i den tyska rätten med undantag endast för ett speciellt fall, då med an— förening av ansvars- och skadeståndstalan i samma mål är medgiven. Ett fler- svarstalan. tal andra främmande lagar t. ex. de franska, österrikiska, norska och danska samt de finska förslagen ansluta sig däremot till den s. k. adhesionsprincipen. 'Även enligt denna betraktas visserligen talan angående privaträttsligt anspråk på grund av brott såsom av tvistemåls natur, men det är målsäganden medgivet att framställa sitt privaträttsliga anspråk mot den brottslige i samma rätte- gång som ansvarspåståendet. I de nu avsedda lagarna och förslagen kommer alltså grundsatsen, att privaträttsligt anspråk på grund av brott utföres så- sOm tvistemål, till uttryck endast då detta anspråk framställes i särskild rätte-
gång.
Separationsprincipen torde böra tillerkännas företräde, därest väsentliga Olik— heter i fråga om domstolarnas organisation och förfarandet råda mellan civil- och straffprocessen. Där så är fallet, kan det med fog sägas, att målsägan— den ej bör äga utföra sitt privaträttsliga anspråk brottmålsvägen och därigenom beröva sin motpart de förmåner, som tvistemålsförfarandet erbjuder. Särskilt gör sig denna synpunkt gällande, då brottmål handläggas av jurydomstol under det tvistemål prövas av yrkesdomare, eller då förnyad prövning av bevisfrågan i högre instans är utesluten i brottmål men medgiven i tvistemål. De skilj- aktigheter med avseende å domstolarnas sammansättning och förfarandet, som enligt processkommissionens förslag skulle bestå emellan civilprocessen och straffprocessen, äro emellertid ej av den art, att utförandet av målsägandens privaträttsliga anspråk i samma rättegång som ansvarspåståendet kan möta någon betänklighet.
Till förmån för adhesionsprincipen tala särskilt de praktiska fördelar, som vinnas genom båda anspråkens framförande i samma mål. Den utredning, som fordras för att bedöma ansvarsfrågan och målsägandens privaträttsliga anspråk, är till stor del densamma. I båda fallen kommer det an på att styrka, att en viss gärning begåtts av svaranden; Härutöver kan visserligen ytterligare ut- redning erfordras av olika slag för de båda spörsmålen. Men det är givet, att en betydande besparing i tid och kostnader kan vinnas, om anspråken få för- enas i en rättegång. Härigenom undvikes också, att oförenliga domar meddelas, vilket alltid måste vara stötande för rättskänslan. Med hänsyn till att för när- varande hos oss framställandet av privaträttsliga anspråk i sammanhang med utförande av ansvarstalan förekommer i synnerligen stor utsträckning, bör ej heller utan tvingande skäl den nuvarande praxis förbjudas.
Processkommissionen har därför ansett målsäganden böra såsom hittills hava rätt att i sammanhang med en av allmän åklagare eller målsäganden själv ut- förd ansvarstalan få sitt privaträttsliga anspråk mot den tilltalade på grund av brottet prövat i brottmålet. I 1886 års riksdagsproposition sökte man fram— tvinga en förening genom stadgande, att det civila påståendet ej finge göras gällande efter det laga kraft vunnen dom i ansvarsfrågan givits, såvida måls—
äganden varit hörd i målet om ansvar. En dylik tvångsregel synes icke vara påkallad. Det kan understundom _— särskilt då det privaträttsliga anspråket kräver vidlyftig utredning — vara önskvärt, att ansvarspåståendet prövas i särskild rättegång Och med det privaträttsliga anspråket anstår, tills ansvars- frågan blivit avgjord.
Om sålunda tillfälle bör beredas målsäganden att få sitt privaträttsliga an- språk prövati samband med ansvarsfrågan, bör det likväl ej förbises, att nämnda anspråk i brottmålet alltid är av underordnad natur i förhållande till processens egentliga föremål, ansvarspåståendet. En förening av de båda anspråken bör därför ej få äga rum, om därigenom skulle uppkomma olägenhet för ansvars- frågans handläggning. Detta är händelsen, då det civila anspråket genom sin vidlyftighet eller eljest är ägnat att försinka rättegången. I dylika fall bör rätten äga befogenhet att, på vilket stadium målet än befinner sig, förordna, att det privaträttsliga anspråket skall handläggas särskilt. Denna regel åter— finnes allmänt i de främmande lagar och förslag, som tillåta förening av an- svarstalan och civilt anspråk. Enligt nya lagberedningens principbetänkande skulle i detta fall den civila talan lämnas vilande i avbidan på brottmålets ut- gång, därest den tilltalade var häktad i målet. Var han på fri fot, skulle det förfaras på enahanda sätt, om någondera parten påyrkade särskild handlägg- ning av den civila frågan och domstolen funne sådant lämpligt. Samma stånd- punkt intog beredningen i dess 1884 avgivna lagförslag. Olägenheten av ett uppskov är visserligen mest framträdande, då den tilltalade hålles häktad i må- let, men även eljest lär det kunna inträffa fall, då ett fördröjande av ansvars- frågans avgörande måste anses så olämpligt, att domstolen bör äga avskilja det privaträttsliga anspråket från brottmålet utan att härför vara beroende av yr— kande från någon av parterna.
När målsägande framställer privaträttsligt anspråk på grund av brott, uppträder han enligt vad ovan anförts såsom enskild part. Det är därför naturligt, att han skall äga föra talan om sådant anspråk genom "den, som är behörig att vid den domstol, där målet handlägges, föra talan såsom rätte- gångsfullmäktig i tvistemål. I många fall skulle det emellertid ställa sig synnerligen olägligt och kostsamt för målsäganden, om han skulle vara nöd- sakad att själv eller genom särskild därtill förordnad rättegångsfullmäktig ombesörja talans utförande. För närvarande är det vanligt, att allmänna åklagaren såsom ombud för målsäganden utför hans civila talan i brottmålet. Då i de flesta fall 'det privaträttsliga anspråket är av mycket enkel beskaf- fenhet, vållas härigenom föga besvär för åklagaren. Med hänsyn härtill synes det ej böra möta betänklighet att ålägga åklagaren såsom tjänsteplikt att förbereda och utföra talan angående målsägandens privaträttsliga an- språk, då han av målsäganden anmodas härom. Men åklagaren bör ej vara skyldig härtill, om olägenhet uppstår därav, t. ex. om målsägandens talan är av mera invecklad beskaffenhet, eller om åklagaren finner målsägandens talan obefogad, vare sig i och för sig eller på grund av bristande bevisning. Erfordras för ändamålet utgifter, bör målsäganden vara skyldig förskjuta
Utförandet av måls- ägandens
talan.
medel därtill. Däremot skall åklagaren ej kunna taga eller betinga sig er- sättning för sitt sysslande med målsägandens talan.
Pri'vtät- , Samma praktiska hänsyn, som enligt vad ovan anförts tala för att målsägan—
rättllf t— d (1 ' tt framf"ra sitt rivaträttsli a ans råk i samband med ansvars- (mspm , en me gives a o p g 1)
sambjmd talan, göra det också önskvärt, att en dylik anslutning för målsäganden såvitt
2255; 15,23.- . möjligt underlättas. Processen bör anordnas så, att målsäganden utan onödig svarstalan-i kostnad och omgång kan få sitt anspråk bedömt. Å andra sidan måste tillses.
,' att den tilltalade ej lider förfång genom det civila anspråkets framställande i ! brottmålet. Särskilt måste beaktas, att den tilltalade erhåller erforderlig tid ! att bereda sig på svaromåls avgivande. I nu angivet syfte synas böra angående ; talans anställande meddelas följande regler. Åklagaren bör hava att i sådana
fall, då privaträttsligt anspråk kan hava uppkommit av brottet i fråga, medde— la målsäganden underrättelse om det förestående åtalet. Vill målsäganden för- säkra sig om att hans privaträttsliga anspråk skall upptagas i brottmålet, skall 31 han hava att före stämningens utfärdande till åklagaren göra anmälan om det .' yrkande han vill framställa och om 'den bevisning han kan hava att erbjuda.
Denna anmälan bör kunna göras muntligen eller skriftligen. I det förra fallet bör den av åklagaren upptecknas och inflyta i stämningen; har målsäganden gjort sin anmälan skriftligen, bör den bifogas stämningen och delgivas den till- talade i sammanhang med denna. Den förberedelse av målet till huvudförhand- ling, som skall äga rum, skall avse även det framställda privaträttsliga ansprå— ket. Av målsäganden åberopade vittnen och sakkunniga böra alltså av lag— mansrätten inkallas till huvudförhandlingen.
Då det civila anspråket stundom är av så enkel art, att dess framställan-de först vid huvudförhandlingen ej behöver föranleda uppskov med målets hand- läggning, bör det ej göras till ett oundgängligt villkor för den civila talans upptagande i brottmålet, att denna anmälts före stämningen. Ända till dess målet företages till avgörande i lagmansrätten, bör målsägandens anspråk kunna framställas, men sålunda framställt yrkande bör ej upptagas, om det fin— nes föranleda uppskov för att lämna den tilltalade tillfälle att bereda sig att avgiva svaromål.
Målsägande, som i sammanhang med det publika åtalet framställt privat an— språk, är att anse såsom part i fråga om detta anspråk och har därmed följande rätt att förebringa bevisning och eljest utföra sin talan därom.
__Prliptit- När målsäganden själv för ansvarstalan, bör han äga att i stämningen upp- [igång så; taga jämväl det privata anspråk han kan vilja göra gällande, med rätt dock för
17%de med honom att, även om det ej skett, få sådant anspråk prövat i brottmålet under mååaglqgfl' samma förutsättningar som det kan ske i mål, däri allmän åklagare för an— svars-talan. svarstalan.
Påföljd En särskild behandling måste ägnas åt spörsmålet om påföljden med av— uåååå'iid seende å det privaträttsliga anspråket av målsägandens eller den tilltalades
lagråztans- utevaro vid handläggningen inför lagmansrätten av detta anspråk. ra en.
I mål, där målsäganden gör gällande privaträttsligt anspråk i samband med ansvarstalan, som av honom själv föres, kan hans utevaro hänföra. sig ej blott till huvudförhandlingen utan ock till förberedande muntligt samman- träde. I båda fallen bör verkan av hans utevaro med avseende å det privat- rättsliga anspråket bedömas enligt reglerna om kärandens utevaro i tviste- mål. Detsamma bör gälla, när i mål, där målsäganden gör gällande privat— rättsligt anspråk i samband med allmänt åtal, målsäganden vid huvudför- handlingen icke själv infinner sig eller låter sig i behörig ordning företrädas. Målsägandens ifrågavarande talan kommer alltså i dessa fall att förklaras hava förfallit med befogenhet för honom att genom återvinningstalan ånyo göra den gällande.
Om den tilltalade uteblir, skall han i regel hämtas. Frågan om ansvar å honom kan emellertid enligt 10 kap. 2 punkten trots hans utevaro upptagas till behandling, när fråga är om brott, varå ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader, samt den tilltalades hörande ej finnes nödvändigt för en nöjaktig utredning och anledning ej finnes att antaga, att utevaron beror på giltigt förfall. När målet sålunda i vad det rör ansvarsfrågan företages, bör jämväl det privaträttsliga anspråket kunna uppta-gas till handläggning, om nöjaktig utredning därom anses kunna trots den tilltalades utevaro vin- nas. Den dom, varigenom denna talan sålunda blir prövad, är naturligtvis icke en tredskodom. Regleringen blir sålunda en annan än den, som gäller för de vanliga fallen av svarandens utevaro i tvistemålen, men föreningen av ansvarstalan och talan om det privaträttsliga anspråket synes ieke gärna med- giva, att det sistnämnda avgöres genom tredskodom enligt civilprocessuella regler, medan ansvarstalan behandlas annorlunda. Blir det privaträttsliga an— språket ioke sålunda upptaget till behandling, bör målet lämpligen i denna del hänvisas till särskild handläggning såsom tvistemål.
Då ansvarstalan och privaträttsligt anspråk på grund av viss gärning utföras Prövningens
om att-
i samma mål, uppkommer stundom ett spörsmål, om vars lösning enligt gäl- ”mg lande svensk rätt tvekan varit rådande. Då målsäganden i sammanhang med ansvarstalan framställt privaträttsligt anspråk på grund av det uppgivna brot- tet, kan det ifrågasättas, huruvida domstolen, därest den finner den tilltalades förfarande ej vara att hänföra till brott, skall äga ingå i prövning av frågan om sarnma förfarande det oaktat kan grunda ett ersättningsanspråk för måls— äganden. Tidigare har detta spörsmål brukat besvaras så, att domstolen i det förevarande målet endast har att pröva, huruvida den tilltalade på grund av brott är ersättningsskyldig. Det finge alltså ankomma på målsäganden att i särskild rättegång såsom tvistemål anhängiggöra talan mot den tilltalade om ersättning, därest han, oavsett att brott ej förelåge, hade anspråk därpå. 'På senare tid har emellertid rättspraxis i denna fråga med allt större bestämd- het inzagit den motsatta ståndpunkten. Målsägandens privaträttsliga anspråk har alltså ansetts kunna prövas i brottmålet, oberoende av om det förfarande, som lagts den tilltalade till last, funnits brottsligt eller ej.1
1 Argående rättspraxis utveckling se bl. a. N. J . A. avd. I 1902 sid. 66 och 422; 1903 sid. 569; 1904 sie. 497; 1906 sid. 253; 1907 sid. 65 och 1912 sid. 245.
Fullföljd rav talan i hovrätten allenast rörande privat- rättsli t -anspmk.
En förutsättning för att målsägandens privaträttsliga anspråk, oavsett den straffrättsliga karaktären av det åtalade förfarandet, skall kunna prövas i brottmålet måste tydligen vara, att anspråket kan stödjas på samma faktiska omständigheter, för vilka ansvar yrkats. Rätten äger lika litet i detta fall som eljest pröva, huruvida andra omständigheter än de av målsäganden åbe- ropade kunna föranleda bifall till hans talan. Frågan är alltså endast om rätten skall äga bedöma dessa omständigheter även ur synpunkten, huruvida av dem kan härledas ett rent civilt anspråk mot den tilltalade.
Ur teoretisk synpunkt kunna visserligen invändningar göras gällande mot att brottmålsrättsskipningen tillåtes omfatta även rent civila frågor. Och om straffrättsskipningen skulle anordnas så, att de domstolar, som taga befatt- ning därmed, ej ägde erforderliga förutsättningar för att bedöma civila tviste— frågor, kunde det ej försvaras att tillåta en sådan prövning av målsägandens talan, som numera hos oss anses kunna ifrågakomma. Processkommissionens förslag innebär visserligen, att .skiljaktigheter, som nu icke förefinnas, skulle bestå i fråga om en del domstolars sammansättning, allteftersom domstolen handlägger tvistemål eller brottmål. Dessa skiljaktigheter, som hänföra sig till nämndens deltagande i rättsskipningen, äro dock icke av den art, att 'dom- stolarna i den för brottmål avsedda sammansättningen kunna befaras icke bliva _ vederbörligen skickade att bedöma målsägandens talan även ur. civila rättssyn— punkter. Det lär ej med fog kunna påstås, att en prövning av dessa frågor i brottmålet skulle vara ägnad att medföra ett mindre säkert bedömande eller kunna leda till rättsförlust för någondera parten. Och för parterna är det tyd- ligen en fördel, att saken kan på en gång föras till slut. Tidsutdräkten och kostnaden för en ny rättegång besparas dem, vilket är så mycket angelägnare, som den nya rättegången, såvitt målets faktiska sida angår, komme att väsent- ligen utgöra en upprepning av vad som redan förebragts i det tidigare målet. Ej heller behöver med hänsyn till rättsmedlen någon vansklighet uppkomma av att det privaträttsliga anspråket även på civil grund prövas i brottmålet.
I överensstämmelse med vad nu anförts bör alltsålden regeln gälla, att om på grund av viss gärning framställts såväl yrkande om ansvar som påstående om' privaträttsligt anspråk, rätten skall pröva det privaträttsliga anspråket, även om gärningen finnes icke vara straffbar.
Om i lagmansrätten talan i ett och samma mål förts såväl rörande straff- yrkande som rörande privaträttsligt anspråk, och talan i hovrätten fullföljes i båda dessa. avseenden, bör målet givetvis även i hovrätten behandlas som brottmål. Men om talan fullföljes allenast rörande målsägandens privaträtts- liga anspråk, synes målet böra i hovrätten behandlas i överensstämmelse med uppfattningen om målet såsom ett tvistemål. Några svårigheter vid full— följden torde icke härigenom uppstå, då enligt processkommissionens förslag 'den första åtgärden från klagandens sida för talans fullföljd är densamma vare sig målet är tvistemål eller brottmål.
Motsvarande regel bör gälla i fråga om fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen.
Fullföljes talan i hovrätten eller högsta domstolen både med avseende å Påföljd av straffyrkandet och rörande det privaträttsliga yrkandet, uppstår det särskilda våg.? läge,” spörsmålet om påföljden med avseende å det senare av parts utevaro. Med rätt. hänsyn till innehållet i de för tvistemålen föreslagna reglerna synes det vara lämpligast, att dessa bli tillämpliga för detta fall vad angår både målsägan- den och den tilltalade. Härigenom kan emellertid i hovrätten inträda den möj- ligheten, att när målsäganden fullföljt talan där och den tilltalade uteblir, tred- skodom rörande det privaträttsliga anspråket meddelas mot denne samtidigt som ansvarsfrågans behandling leder till hans frikännande. För att undvika detta är det nödigt att göra det förbehållet, att om under nämnda förutsätt— ning ansvarsfrågan upptages till behandling, men målet i vad det avser det pri- vaträttsliga anspråket icke finnes kunna i den tilltalades utevaro utredas, måleti denna del skall hänvisas till särskild handläggning såsom tvistemål.
Jämväl å det fall, att målsäganden återkallar privaträttsligt anspråk, som Äter- framställts i samband med ansvarstalan, bör den civilprocessuella regeln för läggande M - o .. . .. prwat— motsvarande fall tlllämpas. Om svaranden yrkar ansprakets provning, bor rättsli a detta alltså ske. ansprå ct.
Såsom i kapitlet om rätt till åtal framhållits, äger målsäganden enligt gäl- Rrivaträtts- lande rätt ej föra talan om ansvar för tjänstefel mot ämbetsman, som för tjän- gåt—(135535 stefel svarar i hovrätt eller högsta domstolen. Mot dessa ämbetsmän anses ämbetsbrott. målsäganden ej heller äga framställa privaträttsligt anspråk på grund av tjän- stefel annat än i samband med en av vederbörande åklagare förd talan. Denna grundsats torde fortfarande böra tillämpas.
Stundom är det i ett brottmål nödvändigt för domstolen att bedöma ett rätts- _Prejuglii förhållande av civilrättslig natur, som inverkar på avgörandet av ansvarstalan. ”en" "m"
. _ , " o . Sålunda är det Vid fraga om ansvar för äktenskapsbrott nödvändlgt att pröva, frag '
huruvida det påstådda äktenskapet ägde bestånd, då brottet skulle hava förövats, vid fråga om ansvar för stöld, huruvida det tillgripna tillhörde den tilltalade eller annan o. s. v. Uppstår stridighet eller osäkerhet i brottmålet angående dylikt rättsförhållandes bestånd eller giltighet, kan det ifrågasättas, huruvida prövning därav må ske i brottmålet eller om tvistefrågan bör hänvisas till särskild rättegång. I flertalet fall torde för undvikande av onödig omgång frå— gan böra bedömas i brottmålet, men undantagsvis kan det vara lämpligare att hänvisa tvisten till civil rättegång och låta brottmålet vila i avbidan på ut- gången av denna. Är den tilltalade häktad, kräver emellertid hänsyn till ett snabbt avgörande av brottmålet, att hänvisning till särskild rättegång ej må ske. Prövas den civila frågan av straffdomstolen, bör dess bedömande inskrän- kas till vad som är erforderligt för ansvarsfrågans avgörande. Straffdomsto- lens yttrande i denna del har endast karaktären av domskäl och kan ej få bin- dande verkan för en senare civil rättegång.
Dessa regler överensstämma i huvudsak med vad som föreslogs av nya lag- beredningen i dess principbetänkande. Även de utländska lagarna tillämpa vä-
sentligen samma grundsatser. De äldre svenska reformförslagen däremot för— ordade obligatoriskt hänskjutande till särskild rättegång av prejudiciella civil- frågor. '
Sammanfattning.
1.
Talan, som avser privaträttsligt anspråk på grund av brott, skall föras i den för tvistemål stadgade ordning, såvida icke sådan talan, enligt vad nedan sägs, anställes i samband med talan om ansvar för brottet.
2.
Då talan om ansvar för brott föres av allmän åklagare eller målsägande, äger målsäganden få sitt privaträttsliga anspråk mot den tilltalade på grund av brot— tet upptaget till behandling i målet. Föreligger anledning att det privaträttsli- ga. anspråkets handläggning skulle fördröja brottmålets avgörande, må dock rätten, i vilket skede målet än befinner sig, förordna, att det privaträttsliga an- språket skall särskilt handläggas.
3.
Målsägande, som vill göra gällande privaträttsligt anspråk på grund av brott i samband med åtal för brottet, äger föra talan därom genom den som är be- hörig att vid den domstol, där målet handlägges, föra talan såsom rättegångs— fullmäktig i tvistemål. Vill målsägande föra sådan talan i samband med all- mänt åtal, skall det åligga åklagaren, om målsäganden det begär, att förbereda och utföra dennes talan, såvida det kan ske utan olägenhet samt åklagaren ej finner målsägandens talan obefogad. Målsäganden är pliktig förskjuta medel till nödiga utgifter, men åklagaren äger ej taga eller betinga sig ersättning för sitt sysslande.
4.
M ålsägande, som vill att hans privaträttsliga anspråk på grund av brott skall upptagas i samband med allmän åklagares talan om ansvar för brottet, äger att, innan åklagaren utfärdar stämning, hos denne anmäla sitt anspråk och den be- visning han vill åberopa.
Målsägandens anmälan skall, om den gjorts muntligen, intagas i stämningen men eljest fogas vid denna och delgivas den tilltalade med föreläggande att av- giva gttrande däröver; och skola målsäganden samt av honom åberopade vittnen ,och sakkunniga av rätten inkallas till huvudförhandlingen.
I syfte att målsäganden må få tillfälle att göra anmälan, varom nu är sagt, skall åklagare, som vill föra talan om ansvar för brott av sådan beskaffenhet, att privaträttsligt anspråk kan antagas hava uppstått därav, innan stämningen utfärdas giva målsäganden underrättelse om saken och vad han har att iaktta- ga, om han vill hava sitt privaträttsliga anspråk handlagt i samband med åta- let.
Om målsägande, som ej gjort anmälan om sitt privaträttsliga anspråk, fram— ställer sådant anspråk, innan målet företages till avgörande, skall det dock upp- tagas till behandling i samband med åtalet, om därav icke föranledes uppskov för att lämna den tilltalade tillfälle att bereda sig att svara å yrkandet.
5.
Målsägande, som framställt privaträttsligt anspråk i samband med allmänt åtal, är berättigad att förebringa bevisning rörande sitt anspråk och eljest ut- föra sin talan därom.
6.
Vill målsägande, som själv för talan om ansvar för brott, i samband därmed göra gällande privaträttsligt anspråk på grund av brottet, äger han göra fram— ställning därom i stämningsansökningen, dock med rätt för målsäganden att även under målets handläggning framställa sitt anspråk, om därav icke föran- ledes uppskov för att lämna den tilltalade tillfälle att bereda sig att svara på yrkandet.
7.
Om målsägande, som gjort gällande privaträttsligt anspråk i samband med 'åtal för brott, vid lagmansrätt uteblir från förberedande muntligt sammanträde, där sådant äger rum, eller från huvudförhandling, skall påföljden av utevaron med avseende å det privatnättsliga anspråket bedömas enligt reglerna om käran- dens utevaro i tvistemål.
Uteblir den tilltalade och finner lagmansrätten sig det oaktat kunna före- taga målet rörande ansvarsfrågan, må jämväl det privaträttsliga anspråket kunna upptagas till handläggning, om nöjaktig utredning därom anses kunna trots den tilltalades utevaro vinnas. Eljest skall målet i denna det hänvisas till särskild handläggning såsom tvistemål.
8.
Har på grund av viss gärning framställts såväl yrkande om ansvar som påstående om privaträttsligt anspråk, skall det privaträttsliga anspråket prövas, även om gärningen finnes icke vara straffbar.
9.
Har talan mot lagmansrätts dom, som rört ansvarstalan och i samband där- med framställt privaträttsligt anspråk, fullföljts allenast rörande sistnämnda anspråk, skall målet i hovrätten behandlas såsom tvistemål. Denna regel skall äga motsvarande tillämpning vid fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen.
10.
Uteblir part i hovrätten eller i högsta domstolen, skall påföljden av utevaron med avseende å det privaträttsliga anspråket bedömas enligt reglerna för parts utevaro i.tvistemål. Om målsäganden fullföljt talan i hovrätten och den. till- talade uteblir, samt ansvarsfrågan upptages till behandling, men målet i vad 'det avser det privaträttsliga anspråket icke fin-nes kunna i den tilltalades ute- varo utredas, skall dock målet i denna del hänvisas till särskild handläggning såsom tvistemål.
11.
Aterkallar målsägande privaträttsligt anspråk, som framställts i samband med ansvarstalan, skall det privaträttsliga anspråket ändock prövas, om den tilltalade yrkar det.
12.
I de fall, då målsägande ej äger föra ansvarstalan mot ämbetsman för ämbets- brott, må han ej heller föra talan om privaträttsligt anspråk på grund av fel- aktigt förfarande i ämbetet annat än i samband med åklagares talan därom.
13.
Är prövning av ansvarstalan beroende av äktenskaps-, skyldskaps-, ägande- rätts- eller annat rättsförhållande av civilrättslig natur, och uppstår i brottmålet stridighet eller osäkerhet om sådant rättsförhållandes bestånd eller giltighet, har rätten att i brottmålet pröva frågan därom.
Sådan prövning må dock ej sträcka sig utöver det som är oundgängligen nö— digt för bedömande av den i målet förda ansvarstalan och äger ej bindande ver- kan i civilrättsligt hänseende.
"Är den tilltalade ej häktad, må sådan fråga, som nu är nämnd, kunna hänvi-
' sas till särskilt tvistande i laga ordning och brottmålet förklaras vilande, till
Inledning.
dess tvisten blivit slutligen prövad.
19 KAPITLET.
Allmänna regler om bevisningen.
Om stadgandena angående de särskilda bevismedlen i viktiga delar måste vara olikartade, förefinnas dock allmänna grundsatser beträffande bevisningen, vilka ej röna inflytande av dessa skiljaktigheter utan hava lika giltighet för alla bevismedel. Ofta upptaga de främmande lagarna dessa grundsatser i ett ' inledande kapitel, och processkommissionen har ansett sig böra erinra om några
av dessa grunder, innan processkommissionen ingår på behandlingen av de sär— skilda bevismedlen. I sammanhang härmed har det synts lämpligt att upptaga frågor om vissa bevismedel, rörande vilka utförlig behandling ej erfordras.
Till de allmänna grunderna hör i främsta rummet frågan om de regler, som böra tillämpas vid domstolens uppskattning av den förebragta bevisningen eller med andra ord frågan om legal bevisteori eller fri bevisprövning. På grund av denna frågas utomordentliga betydelse för processen i dess helhet har den av processkommissionen behandlats i redogörelsen för de allmänna grunderna för rättegången i brottmål, därvid kommissionen framhållit de skäl, som för- anleda, att den fria bevisprövningens grundsats bör hos oss lagfästas. La—
gens regler om uppskattning av bevisning, som förebragts genom olika slag av '
bevismedel, böra upphöra att gälla.
Vid domens beslutande skall rätten sålunda hava att taga i övervägande allt, som förekommit i'målet och kan vara av betydelse för utgången, samt på grund därav söka bilda sig en övertygelse om vad som är sant.
Rätten skall alltså ej äga grunda sin dom på sådant, som ej framkommit vid målets handläggning men varom rättens ledamöter eller någon av dem kan äga enskild kännedom. I kravet på att rätten endast må utnyttja kunskapskällor, som sålunda kunna kontrolleras av parterna, ligger en viktig borgen för trygg- het i rättsskipningen.
Den fria bevisprövningen innebär ej heller, att de äldre legala reglerna om uppskattning av de särskilda bevismedlen blivit ersatta av domarens godtycke eller att han skulle kunna nöja sig med ett instinktivt försanthållande. Doma— ren skall vid sin bevisprövning noga överväga alla de upplysningar, som i må- let blivit förebragta, och på denna grund pröva, hurudant sakförhållandet må anses vara. Denna prövning skall vara objektiv, d. v. s. sådan att den även för andra innebär en övertygande beviskraft, därvid domaren naturligen måste an— vända allmänna erfarenhetssatser och slutledningsregler. På sätt i kapitlet om domstols protokoll (1 delen 9 kap. 11 punkten) framhålles, bör han även vara pliktig att redogöra för de grunder, på vilka han bygger sin slutsats. Detta innefattar en kontroll på prövningens riktighet.
Det kan naturligen hända, att domaren vid sin prövning icke kan komma till visshet om någon ifrågakommen omständighet. Vad tvistemålen angår, säges avgörandet i sådana fall bero på vem bevisskyldigheten åligger. Man talar i dessa mål om en delning av bevisbördan, så att vissa moment böra bevisas av den ena parten och andra av den andra. Därest part ej fullgjort honom ålig- gande bevisskyldighet, länder det honom till förfång vid målets avgörande.
I straffprocessen förekommer principiellt icke någon sådan uppdelning. För att någon skall dömas till straff fordras, att hans brottslighet blivit styrkt. Att förebringa bevisning om brottsligheten ankommer i regel på åklagaren eller den målsägande, som för talan om ansvar. Och denna bevisning måste omfatta. den tilltalades brottslighet i dess helhet. Det är således ej alltid tillräckligt, att åklagaren eller målsäganden styrker, att den tilltalade begått den brottsliga gärningen. Uppstår fråga om att den tilltalade på grund av någon särskild omständighet, såsom sinnessjukdom eller nödvärn, skall vara fri från straff eller skall ådömas lägre straff än det normala, har icke den tilltalade någon skyl— dighet att förebringa bevisning om sådan omständighet, utan det tillkommer
Bevispröv- ningen.
Notoriska fakta.
motsidan att bevisa frånvaron därav. Visserligen föreligger det sällan anled- ning att utkräva bevisning i antydda hänseenden; i regel är det ställt utom allt tvivel, att dylika befriande omständigheter ej föreligga. Men skulle tvivel därom yppas och kan det ej genom bevisning hävas, skall detta lända till den tilltalades förmån. Han skall icke kunna dömas till ansvar, med mindre genom bevisningen full utredning vunnits om brottets verklighet och hans brottslig- het.
Förut har framhållits vikten av att rätten må grunda sin dom endast på sådana upplysningar, som framkommit vid handläggningen av målet och be- träffande vilkas sanningshalt parterna sålunda kunna öva kritik. Den angivna grundsatsen bör likväl ej utgöra hinder för rätten att grunda sin dom på om— ständigheter, som äro allmänt veterliga, även om de ej gjorts till föremål för förhandling och bevisföring inför rätta.
Såsom naturligt är, har den tilltalades erkännande i alla tider ägt stor be- tydelse för utredningen i brottmål. Särskilt under den legala bevisteoriens herravälde tillmättes erkännandet den största vikt, särdeles som erkännande på grund av bevisreglerna ofta var nödvändigt för att sätta domaren i stånd att avkunna en fällande dom. Domarens bemödanden inriktades därför regel- mässigt på att framkalla en bekännelse. Där den fria bevisprövningen är ge— nomförd, förlorar erkännandet denna särställning bland bevismedlen. Det övergår till att bliva ett bevismedel bland alla andra och blir som dessa under— kastat regeln om fri prövning från rättens sida med hänsyn tagen till såväl de omständigheter, under vilka erkännandet avgivits, som den övriga utredningen i målet. Någon betydelse utöver den att vara ett medel för domarens överty- gande om vad som är sant i målet kan erkännandet enligt sin natur ej hava, och domaren kan vid sin prövning av målet ej i något avseende bindas eller in- skränkas därav, ehuru det visserligen är givet, att ett av den tilltalade frivilligt avgivet erkännande i regel måste vara ägnat att starkt påverka domarens upp- fattning.
I 1734 års lag upptogs i fråga om erkännande i brottmål det stadgandet, att beträffande brott, som ginge å liv, d. v. s. som voro belagda med dödsstraff, ingen finge fällas på egen bekännelse, utan att omständigheter funnes, som styrkte bekännelsen. Enahanda föreskrift upptogs även i de äldre svenska förslagen och i nya lagberedningens principbetänkande ävensom i de finska förslagen, där den utsträcktes att gälla även övriga grövre brottmål. I nya lagberedningens förslag av år 1889 till lag angående bevisning inför rätta och i de riksdagen förelagda förslagen liksom i utländska lagar återfinnes den där- emot ej. Sedan dödsstraffet numera blivit hos oss avskaffat, har den nämnda, i lagen ännu kvarstående regeln förlorat sin tillämpning. Ifrågasättas kunde emellertid att i enlighet med nya lagberedningens principbetänkande upptaga en sådan regel för alla grövre brottmål. Processkommissionen har dock icke ansett detta böra förordas. Erkännandet är ej av annan natur vid grövre brott än vid ringare; i båda fallen bör det vara underkastat rättens fria pröv—
ning. Däremot framträder för visso kravet på en fullständig utredning med större styrka i grövre brottmål. Detta torde vara så självklart, att någon särskild regel därom icke erfordras. Det kan för övrigt ej gärna tänkas, att vid avgörandet av ett mål angående grövre brott annat material mot den till- talade ej föreligger än ett erkännande från hans sida, och stadgandet skulle därför knappast få någon praktisk betydelse.
Enligt grundsatsen om fri bevisprövning blir även att bedöma vilken be- tydelse bör tillmätas återkallande av ett erkännande. Särskilda regler härom erfordras ej.
Skriftliga bevis spela i straffprocessen ej lika stor roll som i civilprocessen. De äro redan i 1734 års lag nnderlagda rättens fria prövning (17 kap. 1 & rättegångsbalken), och tvekan kan ej råda om att detta bör vara förhållandet även i framtiden.
Om åtgärder för framskaffande av skriftliga handlingar till bruk för rätte- gången i brottmål hänvisas till kapitlet om beslag.
Den tilltalades hörande på cd såsom ett bevismedel i straffprocessen före- kommer i två skilda former. Antingen förelägges honom av domstolen att, om han förmår det, med sin ed bekräfta en av domstolen formulerad sats, vari- genom han uttalar sig om ett visst faktum av betydelse för målets avgörande (normerad värjemålsed), eller också underkastas han ett fritt förhör på ena- handa sätt som ett vittne och får därvid med ed vitsorda sina uppgifter.
Normerad värjemålsed kan enligt 1734 års lag åläggas den tilltalade, då emot honom icke föreligger fullt bevis om brottslighet, men åtminstone halv bevis- ning blivit förebragt. Värjemålsed får ej brukas annat än i nödfall och där sanning ej annorledes kan utletas. Gick saken å liv, det vill säga var brottet belagt med dödsstraff, var enligt lagen värjemålsed ej tillåten, ett förbud som i praxis utsträckts att gälla grövre brottmål i allmänhet. Likaså är edgång utesluten, då den tilltalade är en person, som är underkastad påföljd, som av- ses i 2 kap. 19 % strafflagen, eller då ed eljest icke utan synnerlig våda kan anförtros honom. Går den tilltalade eden, frikännes han. Brister han däremot åt eden, d. v. s. uteblir han å edgångsdagen eller vägrar han då att. avlägga eden, fälles han åt saken.
De äldre svenska reformförslagen, lagkommitténs och lagberedningens, bi- behöllo värjemålseden i brottmål i väsentligen oförändrad form. Nya lagbered- ningen förordade i sitt principbetänkande, såvitt tvistemålen angår, att part skulle i fritt förhör kunna på ed höras angående viss omständighet. Den till— talade i brottmål skulle däremot ej kunna höras på ed. Inom förstärkta lag- beredningen förordade flertalet, att de i principbetänkandet för tvistemål före- slagna bestämmelserna skulle vinna tillämpning även i brottmål, dock endast såvitt anginge ringare brott. Några ledamöter uttalade sig till förmån för bibehållande av värjemålseden.
Utgångspunkten för nya lagberedningens år 1889 avgivna förslag till lag
17—242894. II.
Skriftliga bevis.
Den till- talades ed.
angående bevisning inför rätta och de på grundvalen av detta förslag ut- arbetade riksdagspropositionerna var det nuvarande rättegångsförfarandet så- väl i underrätten som i de högre instanserna. Såsom beredningen framhöll, måste denna omständighet i flera avseenden inverka på den ifrågasatta re- formen av bevisningsrätten och detta ej minst beträffande partseden. Bered- ningens förslag innebar bibehållande av normerad värjemålsed i mål angående brott, varå ej kunde följa straffarbete. Förutsättningen för edgång skulle vara, att sådan bevisning blivit förebragt till stöd för åtalet, att den uppgift, varom fråga vore, ehuru ej styrkt, dock funnes sannolik.
Beredningen utarbetade emellertid även ett alternativt förslag, enligt vilket
. edligt förhör med den tilltalade skulle äga rum under samma förutsättningar
Processkom - mzsswnen.
som enligt huvudförslaget värjemålsed. Edligt förhör finge endast hållas, om åklagaren eller målsäganden framställde yrkande därom.
Den riksdagen år 1893 förelagda propositionen i ämnet grundade sig i före- varande hänseende på nya lagberedningens alternativa förslag och upptog sålunda föreskrifter om edligt förhör med den tilltalade. På grund av att inom riksdagen gjort sig gällande övervägande mening för värjemålsedens bibehål- lande, övergavs emellertid denna ståndpunkt i de åren 1897 och 1902 fram- lagda propositionerna, i vilka sålunda det edliga förhöret ersattes med normerad värjemålsed i överensstämmelse med beredningens huvudförslag. I sistnämnda proposition utvidgades edens tillämpningsområde så, att edgång finge användas, då ej straffarbete över ett år eller förlust av medborgerligt förtroende kunde följa å brottet.
I nyare straffprocesslagar har den tidigare brukade värjemålseden i brott- mål allmänt avskaffats utan att ersättas med edligt förhör. Även enligt de finska förslagen skulle den tilltalades ed ej förekomma.
I den engelska och skotska straffprocessen har tidigare edgång av den till- talade vare sig i den ena eller andra formen ej varit tillåten. Men genom en * lag av 1898 har, såsom i annat sammanhang blivit omnämnt, öppnats rätt för den tilltalade att bliva hörd såsom vittne. Denna rätt tillkommer honom obe- roende av brottets beskaffenhet. Vid förhöret tillämpas samma ordning som vid vittnesförhör i allmänhet. Den tilltalade är sålunda, om han vill höras som vittne, skyldig att underkasta sig korsförhör från motpartens sida.
Den normerade värjemålseden har hemortsrätt i en process, där den legala bevisteorien härskar. I en sådan process måste det ofta inträffa, att genom den förebragta bevisningen en hög grad av sannolikhet föreligger för den till- talades brottslighet, ehuru det bevismått, som lagen fordrar för fällande dom, ej blivit uppfyllt. Värjemålseden anlitas då såsom ett medel att avgöra. målet. Går den tilltalade eden, är domstolen skyldig att frikänna honom; i annat fall föreligga de av lagen fordrade förutsättningarna för avkunnande av en fäl- lande dom.
Då från dessa utgångspunkter rätt att besluta om edgångs användande och edens formulering uppenbarligen ej kan tillerkännas den tilltalade utan måste utövas av domstolen, innebär värjemålseden ett starkt psykiskt tvång mot den
tilltalade, som därvid utsättes för att antingen förklaras skyldig till brottet eller ådraga sig misstanken att genom en mened hava köpt sig fri. Under den inkvisitoriska processens herravälde mötte ett sådant tvång föga betänk- lighet. Men i en på ackusatoriska grundsatser vilande rättegångsordning, som tillerkänner den tilltalade rätt att vägra yttra sig över åtalet, kan värjemålseden ej längre försvara sin plats.
Så snart den fria bevisprövningens grundsats tillämpas och bevisningens upp- gift i enlighet härmed blir att skapa en övertygelse hos domaren om vad som är sant i målet, är värjemålseden av mycket ringa värde. Det ligger näm- ligen i sakens natur och bekräftas jämväl av erfarenheten, att om rätten genom den förebragta bevisningen funnit starka skäl tala för den tilltalades brotts- lighet, hans avläggande av den föresatta eden sällan är ägnat att rubba rät- tens övertygelse om värdet av den förebragta bevisningen. Och vägrar den tilltalade att gå eden, kan härav ingalunda slutas till hans brottslighet. Hans vägran kan vara förestavad av önskan att, ehuru oskyldig, ej genom edens avläggande under de föreliggande omständigheterna ådraga sig misstanke om mened.
Den normerade värjemålseden är även i tekniskt avseende behäftad med olä- genheter, som sammanhänga med dess egen natur och därför ej kunna avhjälpas. Edstemats formulering så, att det varken blir för vitt eller för snävt och ej hel-' ler innebär, att den tilltalade förelägges att under eden avgiva. ett omdöme, som fordrar särskild sakkunskap eller är av rättslig art, möter, såsom erfarenheten visar, ofta stor svårighet. Även om den största omsorg iakttages härvid, kan det ej alltid förebyggas, att den tilltalade i edstemat inlägger en annan mening än den av rätten åsyftade. Sker detta, vare sig avsiktligt eller ej, har eden i det föreliggande fallet tydligen intet värde som bevis.
Värjemålsedens brister äro ock sedan länge erkända av såväl rättsvetenska- pen som praxis, och häri är säkerligen att söka en anledning till den ringa ut- sträckning, vari värjemålseden nu brukas vid de svenska domstolarna. Av rättsstatistiken inhämtas, att år 1916, det sista år, för vilket uppgifterna i detta hänseende bearbetats, i hela riket endast 183 för brott tilltalade personer före— lagts värjemålsed. Då nya lagberedningens förslag till lag angående bevisning och de senare riksdagspropositionerna i ämnet bibehöllo värjemålseden, skedde detta ej heller av övertygelse om dess ändamålsenlighet utan motiverades där— med, att ed ansågs ej kunna helt undvaras och att den nuvarande processen ej erbjöd garantier för ett riktigt bedömande av det bevismaterial, som ävägabrag— tes genom ett fritt edligt förhör med den tilltalade. Vid en allmän reform av straffprocessen, grundad på muntligt förfarande med fri bevisprövning, bör tvekan ej kunna råda därom, att värjemålseden bör försvinna ur rättssy- stemet.
Med större fog kunde det sättas i fråga att upptaga den andra formen av den tilltalades ed, nämligen det fria edliga förhöret. Detta kan ske antingen så, att den tilltalade förklaras kunna höras såsom vittne, eller så, att edligt förhör med den tilltalade regleras såsom ett särskilt bevismedel. Såsom förut framhållits, förekommer den förra anordningen i den engelska och skotska
straffprocessen, under det att den senare lösningen förordats i några av de svenska förslagen. '
Det edliga förhöret är uppenbarligen ej förenat med de brister, som följa av edstemats koncentrering i värjemålseden, och ur denna synpunkt kan an- märkning mot dess införande alltså ej göras. Däremot kan det ej undvikas, att även det fria edliga förhöret utgör ett psykiskt tvång på den tilltalade, som ej står i överensstämmelse med hans ställning i den ackusatoriska pro- cessen. Den storbritanniska rätten har visserligen till synes undgått detta ge- nom att göra förhöret beroende av den-tilltalades därom framställda begäran. Men hans frihet i detta avseende är endast skenbar. Det säger sig nämligen självt, att om en tilltalad underlåter att begagna sig av sin rätt att påkalla förhör, denna underlåtenhet är ägnad att framkalla den förmodan hos rätten, att han ej vägar med ed bekräfta sina uppgifter i målet. Trots de garantier, som de engelska och skotska lagarna sökt uppställa till den tilltalades skydd mot denna fara, har det också i dessa länder visat sig, att i det övervägande flertalet mål av någon betydenhet den tilltalade anser sig ej kunna underlåta att påkalla sitt hörande på ed. Följden härav har blivit, att mycket ofta ut- sagor avgivas, som stå i bjärt motsats till vad som genom tillförlitlig be- visning blivit ådagalagt. Intet är heller vanligare, än att en tilltalad dömes för ett brott, som han omedelbart förut på ed förklarat sig ej hava begått. Dessa förhållanden äro otvivelaktigt ägnade att framkalla en viss misstro mot tilltalades utsagor över huvud, en misstro som lätt kan komma att drabba även den oskyldige. Uppfattningen i England torde också på många håll gå i den riktningen, att den lagändring, som medgav vittnesförhör med den tilltalade närmast såsom en motvikt mot målsägandens rätt att bliva hörd såsom vittne, i själva verket icke förbättrat utan försämrat den tilltalades ställningi pro—
cessen.
Dessa erfarenheter måste föranleda betänksamhet mot att i svensk rätt in- föra edligt förhör med den tilltalade. Den uppenbara vådan för mened, sär- skilt i de grövre brottmålen, där den tilltalade vet sig vara hotad av ett strängt straff, är också ett starkt vägande skäl mot'institutet. I en fråga sådan som den föreliggande är det av den största vikt att gå fram med för- siktighet och under hänsyn till rättsåskådningen bland allmänheten. Och det kan då ej förbises, att edliga förhör med de i brottmål tilltalade säkerligen skulle vara stötande för uppfattningen hos stora kretsar av vårt folk. Sär- skilt skulle det för svensk åskådning vara främmande att tillåta den tilltalades hörande såsom vittne. Ställningen av part och vittne har av ålder hos oss ansetts oförenlig. Processkommissionen har med hänsyn till dessa omständig- heter ej ansett sig böra förorda införandet av edligt förhör med den tilltalade i brottmål.
Den tilltalades ed bör alltså ej förekomma vare sig i den ena eller den andra formen. Något medel av större betydelse för sanningens utredande i brott- målen torde man härigenom ej gå förlustig. Såsom ovan erinrats spelar värje- målseden numera en mycket underordnad roll, och hos domstolarna torde ej hava gjort sig gällande behov av att kunna ersätta den med andra former för
edlig utsaga av den tilltalade. Ej heller har utomlands saknaden av den tilltalades ed visat sig utgöra något hinder för sanningens utforskande i straff- processen.
Processkommissionen har ej ansett anledning föreligga att ifrågasätta den till- talades hörande under annan högtidlig försäkran i stället för ed.
Enligt allmänna grundsatser åligger det den part, som fordrar skadestånd på Bestäm- grund av brott, att styrka icke allenast att skada blivit honom tillskyndad utan maxläng- även skadans omfattning och till vilket belopp den bör skattas. Fullgör han belopp. ej "denna bevisskyldighet, skall hans skadeståndsyrkande ogillas. En sträng tillämpning av denna regel skulle kunna leda till uppenbart obilligt resultat. Det inträffar nämligen ofta., att det genom den förebragta utredningen är höjt över varje tvivel, att skada genom ett brott tillfogats målsäganden, under det att be- visning om skadans storlek alls icke eller endast med betydande svårighet låter sig föras. I sådana fall kräver otvivelaktigt rättsmedvetandet, att målsäganden ej går miste om det skadestånd, som skäligen bör tillkomma honom. Känslan för det befogade häri har också medfört, att rättspraxis på senare tid mer och mer övergivit den stränga tillämpning av bevisningsgrundsatserna, som tidi— gare varit vanlig, och domstolarna hava ansett sig berättigade att företaga en friare skälighetsprövning av skadeståndets storlek.
Denna rättsutveckling förtjänar otvivelaktigt att lagfästas. Det bör alltså stadgas, att rätten, då den finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utredning angående skadans storlek icke förebragts, äger bestämma skadeståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skä— ligt. Bestämmelser av enahanda innehåll förekomma allmänt i de utländska processlagarna och förordades även av nya lagberedningen.
Såsom förut framhållits, skall det åligga åklagaren eller målsäganden att Bevisningen förebringa bevisning om den tilltalades brottslighet. Naturligtvis bör även den ;fålåfgtgå tilltalade äga förebringa den motbevisning, som han kan hava att tillgå. Att parterna. det sålunda i första rummet ankommer på parterna att föranstalta om bevis- ningen är en grundsats, som redan nu tillämpas. Den står ock i full samklang med den övervägande ackusatoriska struktur, som skulle känneteckna det fram- tida rättegångsförfarandet. I överensstämmelse med vad nu är brukligt skall således gälla, att bevisningens förebringande i första hand ankommer på par- terna. '
Även om det sålunda i allmänhet bör vara parternas sak att avgöra vilka be- Rättens be—
vis skola föras, följer härav icke, att rätten bör vara utesluten från varje infly- fgfgnffftbå" tande på bevisföringen. En inverkan på bevisningens omfattning kan av rätte- visföring. gångsordningen tillerkännas rätten, därigenom att rätten äger vägra framfö— randet av bevis, som part åberopar, men även därigenom att rätten äger själv- mant gå i författning om bevisnings förebringande. En befogenhet för rätten att vägra bevisföring kan icke gärna undvaras. Vi måste säkerligen räkna med att parterna eller deras ombud icke alltid förstå
Rättens be- fogenhet att införskafa bevis.
Omedelbar bevisföring.
att bedöma vilken bevisning är ändamålsenlig för deras sak. Liksom nu ej säl— lan är fallet lär det därför komma att inträffa, att part vill föra bevisning om sådant, som ej inverkar på målet, eller att han vill åberopa bevisning om en omständighet, som genom annan bevisning är tillfullo upplyst. I sådana fall bör rätten kunna ingripa och vägra bevisföringen. Därvid måste rätten natur— ligtvis alltid förfara med stor urskillning, så att värdefullt material ej uteslu- tes. En god ledning får rätten därvid i de uppgifter om vad som avses att styrka med varje bevismedel, vilka det skulle åligga part att lämna. Härige— nom blir det möjligt för rätten att förebygga, att onödiga vittnen inkallas, vilket med nuvarande förfarande mestadels ej kan ske.
Ehuru bevisningen i vårt nuvarande förfarande vanligtvis införskaffas på parternas initiativ, äger likväl rätten obestridligen i brottmål befogenhet att själv gå i författning om att utredningen i målet kompletteras genom inkal- lande av erforderlig bevisning. Ett vanligt exempel på att så sker föreligger, då rätten infordrar sakkunnigutlåtande från medicinalstyrelsen angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Och i 1 % av lagen den 4 juni 1886 angående er— sättning av allmänna medel till vittnen i brottmål förutsättes, att rätten även självmant äger inkalla vittnen.
En liknande befogenhet att sörja för bevisningens fullständighet måste även i det nya förfarandet tillerkännas rätten i brottmål. Att domsluten i dessa mål byggas på en säker grundval är så betydelsefullt, att rätten ej bör vara skyldig att åtnöjas med det av parterna införskaffade bevismaterialet, om detta är ofull— ständigt. Rättens befogenhet att komplettera bevisningen bör i regel omfatta alla bevismedel. Men en begränsning synes påkallad i fråga om vissa mål. De mål, som avse ett brott, för vilket endast målsäganden äger yrka ansvar, äro av den säregna art och röra sig om jämförelsevis så obetydliga rättskränk- ningar, att någon verksamhet i regel ej bör utövas från rättens sida för bevis- materialets kompletterande. Även med nuvarande förfarande torde i dessa mål rätten sällan utöva något initiativ. Emellertid bör rätten även i dessa mål äga tillkalla sakkunnig eller besluta, att syn skall hållas.
I framställningen av de allmänna grunderna för rättegången i brottmål har betonats, att förfarandet bör byggas på den grundsatsen, att endast vad som muntligen förebragts inför den dömande rätten må utgöra material för domen. För bevisningens del innebär tillämpningen av denna tanke, att bevisningen skall föras omedelbart inför rätten utan förmedling av skriftliga uppteckningar av ett eller annat slag. De skäl, som tala för den sålunda förordade stånd; punkten, och de fördelar, som kunna förväntas av dess antagande, har process- kommissionen i nämnda sammanhang närmare utvecklat.
Undantagslöst kan emellertid denna regel icke upprätthållas. Stundom är ett genomförande av omedelbarhetsgrundsatsen helt uteslutet, såsom då ett vitt- ne avlidit före huvudförhandlingen. I andra fall kan en omedelbar bevis- föring möta så stora svårigheter, att det ej bör ifrågakomma att trots dem genomföra regeln. Med hänsyn till de stora fördelar för rättsskipningen, som
bevisningens förebringande omedelbart inför den dömande rätten innebär, är det dock nödvändigt att begränsa de fall, då bevisning må föras genom förmed— ling 'av skriftliga uppteckningar. Utan fara för att en släpphänt praxis skulle komma att utbildas, kan avgörandet av denna fråga ej överlämnas åt domstolar— nas fria bedömande; lagen måste angiva de förutsättningar, som skola före— ligga för att ett avsteg från regeln om omedelbar bevisföring må ske. Dessa förutsättningar böra bestämmas olika med avseende å varje särskilt bevismedel. I kapitlen om de särskilda bevismedlen (20—22 kap.) skall processkommis- sionen framlägga sin ståndpunkti denna fråga.
Sammanfattning.
1.
Nu gällande regler för uppskattning av bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel, skola upphöra att gälla. Rätten skall äga att efter noggrant övervägande av allt som i målet förekommit bedöma vad som skall anses be- visat.
2.
Ej må någon dömas till ansvar, med mindre genom bevisningen i målet vun- nits full utredning om brottets verklighet och den tilltalades brottslighet.
3.
Omständigheter, som äro allmänt veterliga, behöva icke bevisas.
4.
Grundsatsen om fri bevisprövning skall tillämpas även vid bedömandet av er- kännande, som den tilltalade avgiver, och av skriftliga bevis.
5. Värjemålseden avskaffas. Edligt förhör med den tilltalade införes ej.
6.
Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd men fullständig utred- ning angående skadans storlek icke förebragts, äger rätten bestämma skadestån— det till belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.
7.
Bevisningens förebringande ankommer i främsta rummet på parterna. Rätten) må vägra att upptaga bevisning, som av part åberopas men finnes vara utan betydelse i målet.
Anser rätten att jämväl amnan bevisning än den, som åberopats av parterna, är nödvändig för målets utredning. mä rätten föranstalta om sådan bevisnings införskaffande. I mål angående brott, som ej må. åtalas av annan än måls- äganden, skall rätten dock ej äga självmant föranstalta om annan bevisning än sakkunnigs hörande och syn.
8.
All bevisning skall förebringas omedelbart inför rätten vid huvudförhand— lingen, om 'ej annat är särskilt medgivet.
20 KAPITLET. Vittnen.
Vittnesjäven En lagstiftning, som behandlar vittnesbeviset, kan ej undgå att beakta, att
avskafas' värdet av detta bevis är utomordentligt växlande med hänsyn till den större eller mindre förmåga och vilja att avgiva en sann och fullständig utsaga, som förefinnes hos dem, vilkas hörande i rättegång kan ifrågakomma. Vilken stånd- punkt lagen kommer att intaga till det problem, som sålunda föreligger, blir åter väsentligen beroende av dess ställning till frågan om bevisningens bedö- mande.
Anses bevisets värdering .ej kunna överlämnas åt domstolens eget omdöme utan böra regleras genom bestämmelser i lag, är det ej möjligt att genomföra en värdesättning av vittnesbeviset, annat än då fråga är om vittnen, som kunna antagas vara fullt trovärdiga. Ett försök att gradera den otaliga mång- fald, vari minskad tillförlitlighet i vittnens utsagor kan förekomma, måste . från början vara dömt att misslyckas. Den legala bevisteorien och de lagar, som byggt på denna, ha därför följdriktigt intagit den ståndpunkten att från vittnesmåls avgivande utesluta alla, vilkas trovärdighet av en eller annan anledning ansetts kunna ifrågasättas. '
Dessa lagar ha i enlighet härmed uppställt ett mer eller mindre utbildat system av vittnesjäv eller en uppräkning av de omständigheter, som enligt er— farenhetens vittnesbörd plåga medföra, att en person ej avgiver en fullt tro- värdig ut—saga. Föreligger en sådan omständighet beträffande viss person, skall han icke kunna höras som vittne.
Även 1734 års lag tillämpar ett sådant system av vittnesjäv. Dessa pläga indelas i absoluta jäv, som angiva omständigheter, vilka medföra bristande trovärdighet hos vittnet över huvud taget, och relativa jäv, som grunda sig på att vittnet, ehuru en i och för sig trovärdig person, intager en sådan ställ- ning till part eller målet, att hans vilja att tala sanning i detta fall kan be- tvivlas. Exempel på den förra kategorien äro jäven för minderåriga, sinnes- sjuka och dem, som äro underkastade påföljd enligt 2 kap. 19 % strafflagen. Till den senare gruppen höra bland andra jäven för parternas skyldemän och Hem, som äga i saken del eller kunna därav vänta nytta eller skada.
Ett sådant jävssystem lider med nödvändighet av den svagheten, att det ej är möjligt att på ett fullt träffande sätt uppdraga en gräns mellan till- förlitliga och otillförlitliga vittnen. Det kan ej undvikas, att såsom ojäviga kunna komma att höras personer, vilkas trovärdighet domstolen på goda grun- der betvivlar, under det att ofta bland de såsom jäviga uteslutna finnas per- soner, vilka skulle ha avlagt en fullt sanningsenlig utsaga, om deras hörande varit tillåtet. Över huvud ha vittnesjäven, vilka i praxis alltjämt upprätt- hållas, visat sig utgöra ett allvarligt hinder för åvägabringandet av utred- ning i rättegång, och jäven hava säkerligen stundom varit en anledning till rättsförlust och materiellt oriktiga avgöranden. Endast 1 ringa mån har det band, som jäven utgöra på rättsskipningen, kunnat lossas genom de begrän— sade möjligheter, som lagen medgiver att höra jäviga personer, då parterna eftergiva jäv, och att höra dem upplysningsvis i svårare brottmål.
I ett rättegångssystem däremot, som medgiver domstolarna fri prövning av bevisningen, föreligga de angivna vanskligheterna icke pålångt näri samma omfattning. Såsom i inledningen till straffprocessen framhållits, över- ensstämmer det med den fria bevisprövningen, att allt, som kan vara ägnat att leda till utredning av sakförhållandet, må förebringas inför rätta. Och bevisningens framläggande omedelbart inför den dömande rätten gör det möj- ligt för denna att till deras rätta värde uppskatta även sådana bevis, som äga mindre sanningshalt.
En given följd av denna åskådning är, att vittnesjäven upphävas. Lagen bör ej resa hinder mot att någon, som kan lämna upplysning om sakförhållan- det, i en rättegång blir utnyttjad 1 detta syfte och får höras såsom vittne. Där- vid bör rätten emellertid, om anledning förekommer, göra sig underrättad huruvida någon omständighet föreligger, som kan inverka på bedömandet av ett vittnes trovärdighet och taga vederbörlig hänsyn till detta förhållande vid sin prövning av bevisets värde i rättegången. Så till vida komma de för- hållanden, som nu enligt lagen grunda vittnesjäv, även framdeles att utöva inflytande på rättsskipningen.
Om sålunda vittnesjäven i allmänhet böra upphöra att gälla, är därmed icke givet, att åklagaren, den tilltalade och målsäganden, vilka till målet intaga en egenartad ställning, skola kunna höras däri såsom vittnen. Åklagaren och den tilltalade äro parter i målet; så är även förhållandet med målsägan- den, om han i målet för ansvarstalan eller framställer ett privaträttsligt an— språk.
Att åklagarens ställning är oförenlig med att han höres såsom vittne i mål, däri han utför åtal, är otvivelaktigt. Skulle i något mål behov föreligga att utnyttja åklagarens kännedom om de faktiska omständigheterna genom hans hörande såsom vittne, bör åtalets utförande uppdragas åt annan åklagare.
Frågan om den tilltalade skall kunna höras såsom vittne har processkom- missionen redan för sin del besvarat. Såsom i näst föregående kapitel fram- hållits torde ett edligt förhör med tilltalad i brottmål icke överensstämma med svensk rättsuppfattning. Den tilltalades kännedom om de förhållanden,
Åklagaren, den tillta- lade och målsägan- den kunna ej höras så- som vittnen.
som äro föremål för rättegången, är otvivelaktigt av den största vikt. Men den efter vårt åskådningssätt lämpligaste formen för den tilltalades utnytt- jande såsom kunskapskälla torde icke vara att höra honom såsom vittne, utan detta bör ske i annan ordning. Huru vid förhör med den tilltalade på olika skeden av förfarandet bör tillgå, har utvecklats i kapitlen om den förbere- dande undersökningen och om huvudförhandlingen (4 kap. 12 punkten och 10 kap. 9 punkten). Den utsaga, som han därvid kan komma att avgiva, tillkommer det rätten att värdera efter den fria bevisprövningens grundsats, liksom rätten har att pröva vilket bevisvärde må tillmätas den tilltalades vägran att yttra sig helt och hållet eller i visst avseende.
Även målsäganden har mestadels om de för målets avgörande betydelse- fulla faktiska förhållandena en ingående kännedom, _vilken bör genom hans hörande kunna tillgodogöras i rättegångsförfarandet. De främmande straff- processlagarna tillämpa allmänt på förhöret med målsäganden samma regler som för vittnesförhöret och hänföra i enlighet härmed målsäganden till vitt— nena. I målsägandens hörande under vittnesed och straffansvar har man sett ett medel att framkalla en sann utsaga, vilket antagits vara av behovet påkallat ej minst i fråga om den, vilkens intresse av målets utgång är så framträdande som målsägandens. I allt fall gäller vad nu sagts, om måls- äganden ej för talan i målet. Även då detta är händelsen, tillstädja flera lagar, till exempel de engelska, skotska, österrikiska och norska, edligt vitt— nesförhör med honom.
Enligt svensk rätt är målsäganden, även då han ej för talan i målet, jävig att vittna, enär han har i saken del. Detta torde gälla, även om han avsagt sig rätt till talan på grund av brottet.1 Ett undantag av ganska stor prak- tisk räckvidd är dock stadgat, i det enligt 17 kap. 11 % rättegångsbalken vak- ter och de, som rättens eller Konungens befallningshavandes bud och ären— den gå, må själva. vittna om det, som dem i ty fall händer, så ock om det de uträttat, där ej andra vittnen till äro. På grund av detta stadgande före— ligger exempelvis möjlighet att såsom Vittnen höra polismän, oaktat de blivit våldförda av den tilltalade vid det. tillfälle, varom de höras.
Nya lagberedningen bibehöll regeln, att målsäganden ej skulle kunna höras såsom vittne, men modifierade den så till vida, att hinder mot hans hörande ej skulle föreligga, om han avsagt sig all rätt till talan och ej heller angivit brottet till åtal. I anslutning till anmärkningar vid förslagets granskning i högsta domstolen upprätthöllo emellertid de till riksdagen åren 1893, 1897 och 1902 avlåtna propositionerna med förslag till lag om bevisning inför rätta den gällande rättens ståndpunkt, att målsäganden ej skulle kunna höras så— ' som vittne, även om han avstått från sina anspråk på grund av brottet.
De finska reformförslagen intaga i frågan huvudsakligen samma stånd- punkt som nya lagberedningen och låta sålunda målsägandens hörande så.- som vittne bero av, huruvida han på grund av brottet för eller kan komma att föra talan.
1 Jfr N. J. A. avd. I 1906 sid. 358.
För svensk rättsuppfattning torde målsäganden, oavsett om han för talan i målet, framstå som den tilltalades naturliga motpart. Att så är förhål- landet bekräftas av reformförslagens behandling, och processkommissionen har vid överläggningarna med'de förordnade sakkunniga förvissat sig om att denna uppfattning alltjämt har djupa rötter hos vårt folk. Hos oss är det också i långt större omfattning än i utlandet brukligt, att målsäganden även i åklagarmålen utför skadeståndstalan och detta även i sådana fall, då utsikten att utbekomma skadestånd måste anses försvinnande ringa. Med den rådande uppfattningen vore det ej förenligt att tillåta målsägandens hörande såsom vittne. Såsom i det följande skall utvecklas bör ed bibehållas såsom form för bekräftande av vittnesmål. Då den tilltalade ej skulle kunna höras på ed, skulle edligt vittnesförhör med målsäganden sannolikt uppfattas såsom en obillighet mot den tilltalade och en försämring av hans ställning i rättegången. Att tillåta vittnesförhör med målsäganden för det fall, att han avsagt sig varje anspråk på grund av brottet, synes ej lämpligt och skulle sannolikt med hänsyn till den utsträckning, vari målsägande anse sig böra föra ersättnings— talan, ej få. större betydelse.
Processkommissionen har därför ansett sig böra intaga den ståndpunkten, att målsäganden ej må höras såsom vittne. Denna regel skall tillämpas, även om målsäganden ej för talan i målet eller han avsagt sig rätt till talan. Där- emot bör uppenbarligen möjlighet finnas att utnyttja målsägandens kännedom om sakförhållandet till upplysning i målet. Han bör därför alltid kunna höras inför rätta på sätt närmare angivits i kapitlet om huvudförhandlingen. Någon anledning torde ej föreligga att behålla den nuvarande undantagsbestämmelsen i 17 kap. 11 % rättegångsbalken. Även de s. k. polisvittnena böra, då de äro målsägande, höras i samma ordning som andra målsägande.
Regeln skulle alltså bliva, att såsom vittne må höras envar, som ej är part i målet. Målsäganden skall dock alltid vara utesluten från att höras såsom vittne, således även om han ej för talan i målet eller rent av frånsagt sig rätt att föra talan på grund av brottet.
Vittnesberättelsens mest karakteristiska drag är, att den utgör ett återgi- vande av iakttagelser, som vittnet gjort angående faktiska omständigheter. Det åligger envar, som iakttagit något av betydelse för en rättegång, att efter kallelse inställa sig inför rätta och redogöra för vad han har sig bekant i saken. Denna s. k. vittnesplikt är en i rättsskipningens intresse stadgad med- borgerlig skyldighet.
Det rättsskipningsintresse, som utgör grunden för den allmänna vittnes- plikten, kommer emellertid stundom i konflikt med andra legitima intressen, som kräva, att omständigheter av ett eller annat slag, om vilka ett vittne äger kännedom, icke skola yppas. Någon gång är det senare intresset så starkt och även ur allmän synpunkt så viktigt, att rättsskipningens krav bör stå tillbaka. Genom bestämmelse i lag bör då vittnesförhör om den ifrågavaran- de omständigheten kunna uteslutas. Grund härför kan tänkas föreligga i
Vittnes- plikten.
Förbud mot vittnesför- hör angå- ende vissa. omständig— heter.
Rätt att väg- ra utsaga. a) den till- talades an- håriga.
fråga om Vissa upplysningar, som tjänstemän erhålla på grund av sin tjänst och beträffande vilka en tystnadsplikt är dem ålagd. Sådant fall kan föreligga i fråga om förhandlingar med främmande makter, förhållanden, som röra rikets. försvar, och under vissa förutsättningar—även beträffande privata för- hållanden, .som kommit till myndighets kännedom, såsom innehållet i telegram m. m. Likaså måste det anses vara ett samhälleligt intresse, att allmänhetens tillit till personer i viss ställning icke rubbas genom att 'de tvingas att yppa vad de i förtroende erfarit. Ur denna synpunkt kan i viss omfattning skydd anses påkallat för vad som i förtroende erfarits av präst, vare sig han är an— ställd i statskyrkan eller i annat trossamfund, av läkare eller av advokat. Bestämmelser, som under närmare angivna förutsättningar utesluta vittnes— förhör om sådana förhållanden, som nu berörts, torde böra intagas i en bli— vande lag. Till lagtextens utarbetande synes emellertid kunna anstå med av—
görandet i vilken utsträckning detta bör ske.
Genom vittnesjävens upphävande kommer hinder ej längre att förefinnas mot att parternas släktingar höras som vittnen. Såvitt den tilltalades anhöriga angår, förtjänar emellertid att övervägas, huruvida en oinskränkt vittnesplikt bör gälla för dem. Utländska lagar pläga medgiva den tilltalades närmare anhöriga rätt att helt vägra vittnesmål. Ett undantag utgör dock den danska. lagen, som ej medger sådan rätt. Kretsen av de personer, som befrias från vittnesplikt, växlar i olika lagar. I varje fall brukar befrielsen omfatta den tilltalades make, hans trolovade, hans släktingar i upp- och nedstigande led och hans syskon.
Det undantag från vittnesplikten, som sålunda i allmänhet stadgats, har tydligen sin grund däri, att det ansetts innebära en obillig hårdhet att tvinga den tilltalades anhöriga att genom vittnesmål medverka till hans ofärd. En- ligt vår lag undgås denna hårdhet genom att skyldskap till part i viss ut- sträckning förklarats utgöra vittnesjäv ävensom genom förbudet mot att upp— lysningsvis höra föräldrar och barn, äkta makar och syskon mot varandra, där saken ej angår dråp och mord, varom eljest all upplysning saknas. Efter liknande grunder var frågan löst i de svenska förslagen.
På den tilltalade närstående personer kunna icke skäligen ställas anspråk på medverkan till målets utredning, som för den naturliga uppfattningen framstå såsom alltför hårda och som, därest de upprätthölles, skulle fram- kalla en ofta övermäktig frestelse till mened. Den tilltalades närmaste an- höriga böra ej vara obetingat skyldiga att avgiva vittnesmål. Mot deras be- stridande bör det ej kunna åläggas dem att vittna. Vilka anhöriga, som skola in— begripas under befrielsen från vittnesplikt, kan vara föremål för olika menin— gar. Med den försvagning av släktbanden, som under tidernas lopp inträtt, torde det ej böra komma i fråga att draga gränsen så vid som det nuvarande skyldskapsjävet. Snarare torde lagens förbud mot vissa personers hörande upp— lysningsvis kunna giva ledning. Frågan bör i sina detaljer övervägas vid lag- textens utarbetande.
Befogenhet att vägra vittnesmål bör däremot ej tillkomma målsägandens
anhöriga, vilkas intresse av att äga undandraga sig vittnesmål icke synes uppväga det allmännas intresse att sanningen i målet utredes.
Stundom inträffar det, att till ett vittne riktas en fråga, vilken han ej kan 17) ang_._ "i?” sanningsenligt besvara utan att röja ett av honom förövat brott. Enligt svensk omziog'dzg- rättspraxis liksom enligt flertalet främmande lagar har det ansetts, att vitt- net ej är skyldigt att besvara den framställda frågan. Förklaringen härtill är tydligen att söka i den svåra ställning, som för honom uppstår, då å ena sidan vittneseden och 'det för mened hotande straffet driva honom att hålla sig till sanningen och å andra sidan självuppehållelsedriften föranleder honom att icke röja vad han gjort. Liknande synpunkter medföra också, att ett vittne ej bör vara pliktigt att yppa en handling, som visserligen ej ådrager honom straff men dock är vanärande för honom, liksom att vittnet bör tillerkännas samma rätt att vägra utsaga jämväl i fråga om dylika handlingar av hans närmaste anhöriga. Vittne bör således äga undandraga sig att avgiva utsaga, varigenom skulle yppas, att vittnet eller någon av dess närmare anhöriga begått en brotts- lig eller vanärande handling.
I såväl vår lag som i alla främmande lagar har man sökt inskärpa vittnets Ed_9ch Strl)???" sanningsplikt genom att stadga straff för falsk vittnesutsaga. Såsom" ett utsaga. ytterligare medel att påverka vittnet i denna riktning föreskriva så gott som alla lagar, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed. Endast ett fåtal länder, exempelvis vissa schweiziska kantoner, hava ansett sig kunna avskaffa vittneseden. Den danska lagen föreskriver ed endast för det fall, att någon av parterna påkallar ed och rätten finner det nödigt; i praxis har eden vid de danska domstolarna kommit så gott som fullständigt ur bruk.
Att straffhotet erfordras såsom ett medel att framkalla sann vittnesutsaga kan ej vara föremål för tvekan. Avskaffande av straffet för falsk utsaga har ej heller av någon satts i fråga. Mera tvivel föranleder spörsmålet, om vitt- neseden bör behållas. Mot bruket av ed i rättegång framställas stundom in- vändningar av principiell art. Dessa torde dock ej böra tillmätas avgörande betydelse, utan frågan om vittnesedens behållande bör bedömas ur synpunkten av edens värde för rättsskipningen. Även om åtskilligt antyder, att eden ej längre har samma betydelse för sanningspliktens inskärpaude, som den for- dom ägt, kan det å andra sidan ej bestridas, att eden alltjämt i detta avseende är av sådan vikt, att dess avskaffande skulle innebära ett försvagande av samhällets medel att framkalla sannfärdiga vittnesmål. Processkommissionen anser därför vittneseden böra bibehållas såsom form för bekräftande av vitt- nesmål. Frågan om edens avfattning är ej av den betydelse, att den nu bör upptagas till behandling.
För nutida uppfattning står det klart, att möjlighet måste beredas den, som Högtidlig på grund av sin religiösa åskådning hyser betänklighet att avlägga eden, att förfäran få utbyta den mot annan bekräftelseform. I de utländska lagarna är sådan möjlighet lämnad öppen. Enligt gällande svensk rätt (förordningen den 31
oktober 1873 angående främmande trosbekännare % 16) äger Konungen, om främmande trosbekännare är av sådan lära, som ej tillstädjer honom att av— lägga ed, då den enligt lag erfordras, förordna huru bör förfaras. Någon be- fogad invändning synes ej kunna framställas mot att ersätta de nuvarande bestämmelserna med en föreskrift om rätt för vittne, som på grund av sina åsikter i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga eden, att i stället avgiva en högtidlig försäkran på heder och samvete att tala sanning. Förutsättningarna för edens utbytande mot försäkran synas enligt nu gällande regler vara alltför begränsade, och med hänsyn till att uppskov vid förhand- lingen måste undvikas, kan prövningen. ej längre överlämnas åt Konungen utan bör tillkomma rätten, där vittnesförhöret skall äga rum. Edens utby- tande mot högtidlig försäkran skulle givetvis lika litet som för närvarande innebära ett eftergivande av det kriminella ansvaret för falsk utsaga.
Eftergivan- Enligt 17 kap. 17 % rättegångsbalken äga parterna gemensamt uppgiva åfef'jcåff vittneseden; i svåra brottmål skall eden dock alltid tagas. Att eden upp— säkran. gives, innebär icke någon ändring i straffpåföljden för falsk utsaga. Nya
lagberedningen upptog i sitt förslag till lag angående bevisning inför rätta den bestämmelsen, att om parterna eftergåve eden, vittnet skulle höras utan ed, om rätten funne det kunna tillåtas. Utländska lagar intaga olika stånd— punkt i denna fråga, i det somliga tillåta och andra förbjuda eds eftergivande i brottmål. De senaste finska förslagen av 1923 och 1925 hava i förevarande
avseende samma ståndpunkt som den svenska nya lagberedningens förslag. Med hänsyn till det offentliga intresse, som i straffprocessen även i ringare mål gör sig gällande av att bevisningen förebringas i den form, som erbjuder de största garantierna för tillförlitlighet, har processkommissionen ansett sig böra förorda, att ed eller försäkran ej må kunna av parterna eftergivas.
qullerför- En i främmande länder omtvistad fråga är, huruvida eden bör avläggas
få!-332193; före eller efter vittnesmålet. Enligt vår och de flesta främmande lagar tages
WitmeSMfilct- eden före vittnesmålet. Så sker i England, Frankrike och Österrike samt,
såvitt straffprocessen angår, Tyskland. Även de svenska och finska förslagen bibehålla denna ståndpunkt. Stundom föreskrives, att med prövning av frå— gan huruvida ed skall avläggas må under särskilda omständigheter anstå till efter förhöret. Detta är exempelvis fallet i de finska förslagen, då anled- ning att misstänka vittnets trovärdighet föreligger. Enligt de norska och danska lagarna ävensom enligt tyska civilprocesslagen och de senare tyska straffprocessförslagen skall eden avläggas efter vittnesförhöret.
Till förmån för edens avläggande först efter förhöret kan anföras, att det vid förhöret med även fullt uppriktiga vittnen ej sällan inträffar, att vittnet lämnar en eller annan uppgift, som han vid närmare eftertanke finner ej vara med rätta förhållandet överensstämmande. Då så skett, kan den omständig— heten att vittnet redan avlagt ed stundom göra honom obenägen att rätta upp- giften, emedan han tror sig därigenom komma att framstå såsom menedare eller i allt fall som en person, vilken lättsinnigt umgåtts med eden. Sparas
eden till efter förhöret, skulle sådana hänsyn ej behöva inverka på vittnet. Med denna ordning bleve det även möjligt att giva rätten en viss befogenhet att med hänsyn till vittnesutsagans innehåll pröva, om ed bör få avläggas. Å den andra sidan är säkerligen edens avläggande före förhörets början av värde för att kraftigt hos vittnet inskärpa vikten av sanningsplikten. Och om eden tages först efter ett längre förhör, kan det befaras, att vittnet ej rätt vet vad han med eden bekräftar. Vid övervägande av dessa skäl har processkommis- sionen icke funnit anledning att övergiva den hos oss nu gällande regeln, att eden alltid skall tagas före vittnesmålet. Samma regel bör tydligen gälla, då eden utbytes mot högtidlig försäkran.
I sammanhang med vittnesjävens upphävande måste undersökas huruvida ed bör tagas även av dem, vilka förut varit uteslutna från vittnesmål. Be- träffande flertalet av de kategorier, som för närvarande hemfalla under vitt- nesjäven, möter säkerligen ej betänklighet att tillåta ed; endast i några fall synes ed böra vara utesluten.
En viss åldersgräns bör sålunda uppställas för att vittneseden må avläggas. Endast av den, som uppnått sådan ålder, att han kan antagas förstå edens betydelse, bör ed tagas. Gränsen bör av praktiska skäl vara lika för alla, oavsett större eller mindre mognad hos den, vilkens hörande såsom vittne ifrågasättes. Enligt vår lag är den, som fyllt femton år, jävig att vittna. Samma åldersgräns torde för framtiden böra gälla såsom en minimiålder för edfästande. Den sammanfaller med minimiåldern för straffbarhet i händelse av falsk utsaga.
Den som är >>vettlös» är enligt gällande lag jävig att vittna. I utländska lagar plågar föreskrivas, att den som på grund av sinnessjukdom eller sinnes— slöhet saknar insikt om edens betydelse ej får avlägga ed, då han höres så- som vittne. De svenska förslagen upptaga saknad av förståndets bruk så- som vittnesjäv. Det är givet, att sinnessjukdom och sinnesslöhet åtminstone i den omfattning, som de utländska lagarna stadga, böra utesluta edgång. Att uppställa skillnad mellan sådana sinnessjuka eller sinnesslöa, som antagas förstå edens innebörd, och övriga synes dock föga tilltalande. Lämpligast torde vara, att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, aldrig höres på ed.
Om vid åtal mot någon för brott fråga uppstår om att såsom vittne höra annan, som tidigare dömts såsom gärningsman till eller delaktig i den brotts- liga gärningen, bör den senare ej få höras på ed. Om åtal samtidigt väckts mot båda, hade vittnesförhör med endera ej kunnat äga rum. Det synes då riktigast, att den omständigheten, att talan förts i skilda rättegångar, icke får medföra, att den tidigare dömde må höras på ed. Hans ställning till saken gör också hans edfästande olämpligt.
Då enligt vad nu sagts vittne skall höras utan ed, må givetvis högtidlig för- säkran ej heller avläggas av honom.
Det kunde sättas i fråga, att ännu några av de omständigheter, som för när- varande utgöra jäv, skulle föranleda, att den, i fråga om vilken omständig— heten föreligger, hördes såsom vittne utan ed. Särskilt kunde detta antagas
Vittnen som skola höras utan ed eller försäkran.
Vittne må ej överavarq förhandlin- gen före vittnets hörande.
Vitfneaut- sagan av- ioen munt- igen. Vitt- nesattester och vittnes- förhörs- protokoll.
beträffande den, vilken är underkastad straffpåföljd enligt 2 kap. 19 % straff- lagen och den, som blivit dömd för mened. Emellertid kan man ej utan vi- dareom den, som är underkastad nämnda straffpåföljd, antaga, att han mer än andra skulle vara benägen att missbruka eden. Hans brott kan vara sådant, att detta kan befaras, men ofta föreligger ej anledning att särskilt misstro honom. Just i fråga om dessa personer kan stundom straffhotet vara av betydelse för att framkalla en sann utsaga. Med större skäl kunde göras gällande, att menedare ej borde få höras på ed. Det är emellertid ingalunda givet, att den, som en gång begått mened, även kommer att upprepa sitt brott, helst som de härvid påverkande motiven ej behöva föreligga vid skilda till- fällen. Med hänsyn till vad nu anförts har processkommissionen ansett de nu angivna omständigheterna ej böra utgöra hinder för vittnesförhör på ed.
Enligt processkommissionens åsikt bör alltså undantag från regeln, att vitt- nen skola avlägga ed eller högtidlig försäkran, äga rum endast i mycket be- gränsad omfattning. Enligt gällande .strafflagstiftning är ansvar för falsk utsaga ej stadgat för den, av vilken ed eller motsvarande bekräftelse ej kan tagas. Någon ändring härutinnan har processkommissionen ej funnit anledning att föreslå, så mycket mindre, som de praktiskt viktigaste bland undantags- fallen avse sådana personer, vilka ej äro straffbara.
Vår gällande lag (17 kap. 21 % rättegångsbalken) stadgar, att vittnen böra särskilt höras, så att ingendera vet vad den andre vittnar. Denna föreskrift, som grundar sig på den erfarenheten, att en persons uppfattning angående ett av honom iakttaget sakförhållande ofta röner inflytande av andras utsagor om samma förhållande, bör tvivelsutan upprätthållas i det nya förfarandet. För- budet för vittne att åhöra förhandlingen bör emellertid ej endast avse förhöret med andra vittnen utan förhandlingen i dess helhet, innan vittnet självt skall höras. Särskilt är det av betydelse, att vittnena, såvitt möjligt, ej erhålla kän- nedom om parternas framställning av saksammanhanget. Däremot finnes ej anledning hindra vittne att övervara förhandlingen, efter det vittnet blivit hört. Det kan tvärtom vara lämpligt, då vittnet kan på grund av vad som därunder förekommer finna anledning göra tillägg till eller rättelse i sin be- rättelse.
Liksom för närvarande böra uppenbarligen vittnena avgiva sina utsagor muntligen. Någon tvekan kan icke råda om att denna regel bör upprätthållas vid en rättegångsreform, som just i muntlighetens genomförande söker ett bote- medel mot de brister, vilka vidlåda vårt nuvarande förfarande.
På senare tid har särskilt i de större städerna men även mångenstädes på landsbygden skriftliga vittnesattester ej sällan kommit till användning vid vittnesförhör. Attesten, som är en före vittnesförhöret gjord uppteckning av vad vittnet har sig bekant i saken, lägges ofta av rättens ordförande till grund för förhöret med vittnet och intages i protokollet.
Det är tydligt, att attesten oftast ej kan giva en fullständig bild av vad vitt- net har att berätta, och ett med ledning av attesten verkställt förhör lämnar
därför lätt ett mindre tillfredsställande resultat, än om vittnet i fritt förhör avgiver sin utsaga. Attestens tillförlitlighet kan ock vara föremål för tvivel, då den ofta tillkommit på föranstaltande av den part, som åberopar vittnet. I ett på full muntlighet byggt förfarande bör vittnesattest ej få åberopas vid förhöret, utan förhöret bör behålla den rent muntliga prägel, som det ännu hos oss ofta äger. Emellertid får det ej förbises, att ett vittne stundom kan ha behov av att anlita skriftliga anteckningar till stöd för sitt minne. Särskilt är detta händelsen, då vittnet företagit en mera omständlig besikt- ning t. ex. räknat och uppmätt virke. I sådant fall bör vittnet få använda sina anteckningar, för vilkas tillkomst han likväl bör redogöra.
Även i fråga om begagnandet vid vittnesförhör av protokoll, som inför polis- myndighet, åklagaren eller rätten förts vid tidigare förhör med vittnet, bör varsamhet iakttagas, om icke de fördelar, som ett omedelbart och förutsätt- ningslöst förhör med vittnet erbjuda, skola äventyras. För närvarande användes hos oss icke sällan den metoden att först uppläsa förundersökningsprotokollet över vittnesberättelsen och därefter begränsa förhöret till de ändringar eller tillägg, som vittnet vill göra. Detta förfaringssätt, vars bruk kan förklaras av den därmed vunna lättnaden vid förandet av protokollet vid detta vittnes- förhör, måste betecknas som synnerligen otillfredsställande. Protokollet vid den förberedande undersökningen får därigenom lätt för bevisningen en bety- delse, som icke bör tillkomma det och som det ofta icke förtjänar, och möjlig- heten att för en allsidig utredning av målet begagna vittnets kännedom därom blir allvarligt beskuren. Som en viktig allmän grundsats bör därför upprätt- hållas, att uppläsning av protokollet i detta fall icke får äga rum.
Undantagslöst kan denna grundsats dock icke gälla. Även om varje vittne först bör höras oberoende av det tidigare protokollet, kunna dock sådana om- ständigheter förefalla, att det blir nödvändigt att under eller efter förhöret anlita detta protokoll. För sakens upplysning måste 'det vara av vikt, att, om vittnet avviker från sin tidigare utsaga., denna må uppläsas till jämförelse. Därigenom kan sanningens utforskande endast främjas. Men sådan jämfö- relse är icke nödvändig, med mindre avvikelsen avser någon väsentlig punkt i målet. Får den även eljest företagas, leder detta lätt till att förhöret ur- artar till ett föga uppbyggligt mellanhavande mellan rätten-s ordförande och vittnet. Fransk och tysk process erbjuda icke sällan avskräckande bevis härpå.
Om vittnet vid huvudförhandlingen förklarar sig icke kunna eller icke vilja yttra sig i något betydelsefullt hänseende, som den tidigare avgivna utsagan berört, bör denna likaledes kunna till bevis uppläsas. Härav torde ingen olä- genhet vara att befara.
Ett av de viktigaste spörsmålen med avseende å vittnesbeviset är, hur vitt- nesförhöret skall anordnas. Såsom naturligt är och av erfarenheten bekräftas, kan vittnesförhöret ej begränsas till att vittnet på egen hand får avlägga en berättelse om vad han anser sig veta av betydelse för målet. För att reda, sam- manhang och fullständighet i vittnesberättelsen skola uppnås, mäste förhöret
Vittnes- förhöret.
Svensk rätt.
Utländsk rätt.
planmässigt ledas av någon, som äger vederbörliga förutsättningar härför. Där- vid står valet mellan rättens ordförande och parterna. Båda dessa anordningar hava kommit till användning i olika länder. Ingenstädes är dock den antagna grundsatsen så genomförd, att varje inflytande på förhöret undandragits dem, som ej utöva ledningen därav. Ledes förhöret av ordföranden, tillkommer så- lunda parterna en rätt att omedelbart eller genom ordföranden framställa frå— gor till vittnet, och där förhöret sker genom parterna, äger ordföranden rikta de frågor till vittnet, som han anser påkallade. Givet är också, att oavsett lagarnas ståndpunkt förhöret kan komma att gestaltas olika med hänsyn till ordförandens individuella läggning och parternas större eller mindre förutsättningar för en tillfredsställande ledning av förhöret. '
Enligt vår lag är det rättens ordförande, som helt leder vittnesförhöret. Parterna få icke annat än genom ordföranden framställa frågor till vittnena. De svenska förslagen bibehålla lagens anordning av vittnesförhöret.
Den franska lagen överlåter ledningen av vittnesförhöret åt rättens ordfö- rande. Den diskretionära rätt att företaga vad som är ägnat att verka till upp- lysning i målet, som den franska lagen tillerkänner ordföranden, torde i all- mänhet utnyttjas till en ganska ingående verksamhet från hans sida för att ge- nom frågor till vittnena fullständiga vittnesförhöret. Den tilltalade och hans försvarare ävensom målsäganden kunna endast genom ordföranden framställa frågor. Domstolens övriga ledamöter, jurymännen och allmänna åklagaren kunna av ordföranden tilldelas ordet för att omedelbart framställa frågor.
Enligt den tyska lagen skall vittne uppmanas att i ett sammanhang berätta, vad han har sig bekant i saken. Till vinnande av klarhet och fullständighet i utsagan kunna frågor ställas till vittnet. Förhöret ledes av rättens ordfö- rande. Övriga ledamöter av domstolen, åklagaren, den tilltalade och hans för- svarare skola på begäran erhålla tillåtelse att själva framställa frågor. Olämp- liga frågor eller frågor, som ej höra till saken, kan ordföranden avböja. Om 'den tilltalade har försvarare, skall på gemensam begäran av denne och åklaga— ren förhöret av vittnen, som åklagaren eller försvararen inkallat, överlåtas åt 'dessa, därvid vardera sidans representant i första hand förhör de vittnen, som av honom åberopas. Ordföranden äger efter förhöret göra kompletterande frå- gor och kan liksom eljest avvisa olämpliga frågor. Om någon missbrukar frågorätten, kan denna fråntagas honom. Den sålunda av lagen öppnade möj- ligheten till förhör genom parterna lär emellertid så gott som aldrig utnyttjas.
Även den österrikiska straffprocesslagen låter förhöret ledas av ordföran- 'den. Rätt för parterna att övertaga förhöret finnes ej.
Enligt den nederländska straffprocesslagen ledes förhöret av rättens ordfö- rande med rätt för övriga domare, åklagare och den tilltalade att ställa kom- pletterande frågor. Om emellertid ett vittne, som ej hörts under den förbere— dande undersökningen, inkallats till huvudförhandlingen av den tilltalade eller om någon, som ej upptagits på den före huvudförhandlingen upprättade vittnes- listan, höres såsom vittne på begäran av den tilltalade, skall vittnet först för—
höras av den tilltalade och därefter av rättens ordförande. Någon befogenhet för åklagaren att i motsvarande fall inleda förhöret av vittnen, som han åbero- pat, förefinnes ej.
I England och Skottland tillämpas det motsatta systemet, vittnesförhör ge— nom parterna, i dess mest utpräglade form. Förhöret sönderfaller i tre noga åtskilda delar: examination in chief, cross-examination och re-examination. För- höret inledes med examination in chief. Därvid utfrågas vittnet av den part, som påkallat vittnets hörande, eller partens ombud. Denna del av förhöret av- ser att bringa i dagen det väsentliga av vad vittnet har sig bekant i saken med huvudsakligt framhållande av vad som talar till den parts förmån, som åbero- par vittnet. Därefter följer cross-examination, d. v. s. ett förhör med vittnet från motpartens sida, som åsyftar att komplettera vittnesmålet med sådana upplysningar, som tala till motpartens fördel. Mycket ofta inriktas denna del av förhöret på att förmå vittnet att återkalla uppgifter, som han lämnat under examination in chief, eller att över huvud ådagalägga bristpå trovärdighet hos vittnet. Re-examination slutligen är ett förnyat förhör från den parts sida, som påkallat vittnesmålet. Dess omfattning är begränsad till vad som förekommit under cross-examination, och dess uppgift är att i dessa delar såvitt möjligt återställa det ursprungliga intrycket av Vittnesmålet. Cross—examination och re-examination förekomma endast, då vederbörande part eller ombud anser det påkallat.
Karakteristiskt för vittnesförhöret är den skärpa, varmed det särskilt i Eng- land drives. Förhöret avser ej att av vittnet erhålla en sammanhängande be- rättelse utan består redan från början av preciserade frågor och svar. Cross- examination kännetecknas ofta av hänsynslös hårdhet mot vittnet. Påfallande är den passiva ställning, som domaren i regel intager under förhöret. Han in- skränker sig till en eller annan fråga huvudsakligen för att klarlägga vittnets mening i någon punkt. När den tilltalade ej biträdes av försvarare, föranledes emellertid domaren stundom att i den tilltalades intresse mera verksamt in— gripa i förhöret.
Den norska straffprocesslagen tillerkänner principiellt parterna ledningen av förhöret i fråga om vittnen, som höras vid huvudförhandlingen. Vittnet skall uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse, varefter särskilda frågor kunna ställas till vittnet. Av åklagaren åberopade vittnen förhöras först av åklagaren och därefter av försvararen. Vid förhör med vittnen, som åberopas av den tilltalade, förfaras i omvänd ordning. Genom överenskom— melse kan avvikelse härifrån ske. Rättens ordförande skall avvisa frågor, som ej höra till saken, och själv övertaga förhöret, om det bedrives på otillfreds— ställande sätt. I mål, som handläggas vid herreds- eller byret, kan ordföran- den övertaga förhöret utan att sådan anledning därtill förekommit. Ordföran- den kan självmant eller på begäran av någon av ledamöterna i domstolen för- höra vittnet om sådana punkter, som ej blivit vederbörligen belysta. Vittnes- förhör utom huvudförhandlingen sker genom domaren. Parterna kunna på- kalla, att frågor riktas till vittnet, efter det domaren slutat sitt förhör. Den norska lagen tillämpar sålunda den engelska grundsatsen om förhör genom par—
terna med rätt väsentliga modifikationer i riktning mot en starkare process- ledning genom rättens ordförande. Parts förhör av vittnen sker ej heller med den skärpa, som i England är vanlig.
Den danska lagens ståndpunkt överensstämmer väsentligen med den norska lagens. Vad Danmark angår spelar emellertid vittnesförhör genom parterna en betydligt mindre roll, enär vittnesförhör vid huvudförhandlingen, såvitt straffprocessen angår, väsentligen är begränsat till jurymålen.
De finska förslagen äro av särskilt intresse i denna fråga. Förslagen över- ensstämma med varandra däri, att vittnesförhöret borde åsyfta en sammanhän- gande berättelse från vittnets sida. Enligt rättegångskommitténs förslag skulle vittnet förhöras av ordföranden. Denne kunde på begäran tillåta annan med- lem av rätten, åklagaren samt den tilltalade och hans försvarare att ställa frå- gor till vittnet. Ovidkommande eller otillbörliga frågor skulle av ordföranden avvisas. Lagberedningen bibehöll förhör genom ordföranden såsom regel vid häradsrätt. Vid lagmansrätt åter skulle förhöret principiellt ske genom åkla— garen och försvararen. Åklagarens vittnen skulle höras först av denne och därefter av försvararen. Den omvända ordningen skulle iakttagas beträffande försvarets vittnen. Ordföranden skulle under förhöret äga fråga vittnet be- träffande omständighet, varom han önskade upplysning, och kunde på begäran tillåta annan medlem av rätten, målsägande, som förde talan i målet, och den tilltalade att ställa frågor till vittnet. Om i mål, som hörde till häradsrätt, åtalet utfördes av statsåklagare och den tilltalade hade försvarare, skulle vitt- nesförhöret på deras anhållan kunna överlämnas åt dem. De senaste finska förslagen 'av 1923 och 1925 återgå i denna fråga till den gällande rättens ståndpunkt. Vittnet bör i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan ställer rättens ordförande de frågor till vittnet, som äro nödiga till sakens upp- lysning. Om part vill fråga vittnet om något, som hör till saken, skall han göra det genom ordföranden.
Processkom- De båda metoder för vittnesförhörets anordnande, som enligt den nu givna
”Limone” redogörelsen utbildats, erbjuda var för sig vissa fördelar, och det torde vara
obestridligt att på båda vägarna tillfredsställande resultat kunna uppnås. Med ett visst berättigande torde det kunna sägas, att vittnesförhörets utfall icke beror i främsta rummet av systemet utan av förmågan och viljan hos parterna och rättens ordförande att åstadkomma ett gott resultat av förhöret. »
Med grunderna för en ackusatoriskt ordnad process överensstämmer närmast att låta vittnesförhöret i främsta rummet ankomma på parterna eller deras ombud. Domaren sparas därigenom för den uppgift, som bör vara hans hu- vudsakliga, att döma i målet. Det blir ock lättare för honom att bevara över- sikten över förhandlingen och följa målets gång. Även kunna parterna anta- gas bättre än ordföranden känna till vad vittnet kan hava att berätta och så till vida vara mera skickade att leda förhöret. I de flesta och viktigaste brott— målen, nämligen där talan föres av allmän åklagare, gör sig detta sista skäl för att låta parterna verkställa förhöret dock ej så starkt gällande. Genom
protokollen från den förberedande undersökningen bör ordföranden kunna in- hämta vad som erfordras för att leda vittnesförhören.
Å andra sidan kunna invändningar framställas mot att principiellt över- låta vittnesförhöret åt parterna. Till en början förutsätter denna anordning, att parterna å ömse sidor företrädas av personer, som på ett ändamålsenligt sätt kunna sköta förhöret. Redan på grund härav måste man begränsa vittnes- förhöret genom parterna till de fall, då åtalet utföres av statsåklagare eller högre åklagare eller av advokat och den tilltalade biträdes av försvarare, som är advokat. Ej heller synes förhör genom parterna vara lämpligt annat än vid den kontradiktoriska huvudförhandlingen och i fråga om vittnen, som inkallats på parts begäran eller av part medtagits till rätten. Äger vittnesförhör rum" utom huvudförhandlingen eller höres vid huvudförhandlingen vittne, som rätten självmant inkallat, måste det anses ändamålsenligare att förhöret ledes av rät- tens ordförande. Ännu ett undantag från parternas befogenhet att ombesörja förhöret skulle sannolikt bliva nödvändigt att stadga. I de fall, då protokoll skall föras över vittnesutsagan, lärer med hänsyn till överskådlighet och plan- mässighet i protokollet förhöret böra ske under ordförandens ledning.
Men även med de begränsningar, som nu angivits, återstår ett viktigt område, där vägande skäl kunna anföras för att överlåta bestyret med vittnenas hörande åt parterna. Processkommissionen har också övervägt att förorda vittnesför- hör genom parterna vid huvudförhandlingen i mål, där talan å ömse sidor ut— föres av rättsbildade personer. Då processkommissionen likväl stannat för den hos oss brukade anordningen att förhöret ledes av rättens ordförande, har detta skett huvudsakligen av följande skäl.
Vid vittnens hörande synes det 1 enlighet med den tanke, som fått uttryck i vår lag, såvitt möjligt böra eftersträvas att erhålla en sammanhängande och objektiv framställning från vittnets sida av de tilldragelser, om vilka vittnet har att berätta. Ej minst med hänsyn till nämnden är det av vikt, att vittnesför— höret från början inriktas på detta mål. Såsom erfarenheten giver vid handen, är det endast mera sällan som ett vittne är i stånd att på egen hand avgiva en sådan redogörelse på ett klart och överskådligt sätt. Genom frågor till vittnet är det nödvändigt att sörja för reda och fullständighet i berättelsen. Överläm— nas det åt den part, som påkallat vittnet, att vägleda honom vid berättelsens avgivande, är det helt naturligt, att detta leder till ett starkare framhävande av de drag i vittnesutsagan, som äro till partens förmån, varefter det blir mot— partens sak att av vittnet framdraga vad som kan verka i motsatt riktning och därmed ställa bilden i dess rätta ljus. Även om det ej behöver befaras, att parterna var å sin sida skulle leda förhöret så ensidigt som i England ofta är fallet, kan av denna anordning av förhöret ej skäligen begäras, att den skall motsvara det nyss angivna önskemålet: en redan från början objektiv vittnes- utsaga. Detta syfte vinnes säkerligen bättre, om rättens ordförande leder vittnesförhöret. '
Vid överläggningarna med de tillkallade sakkunniga har processkommis- sionen också vunnit den övertygelsen, att den av ålder hos oss brukade ord- ningen vid vittnesförhöret har djupa rötter i rättsuppfattningen hos vårt folk.
Tvångs- medel för vittnesplik— tcns genom- förande.
Särskilt har bland de sakkunniga betonats, att det ur vittnenas synpunkt är önskvärt att de vid avläggandet av vittnesmål handledas av domaren, för vil— kens opartiskhet de äga förtroende.
Processkommissionen förordar sålunda, att vittne skall förhöras av rättens ordförande. Han bör därvid uppmana vittnet att själv avgiva sin berättelse i ett sammanhang. Under berättelsen och efter dess slut skall ordföranden äga till vittnet ställa frågor, som han finner påkallade för att åstadkomma reda och fullständighet.
Efter det ordföranden slutat sitt förhör måste emellertid tillfälle beredas parterna att få vittnet tillsport om sådant, som kan vara ägnat att ytterligare belysa målet. Möjlighet härtill bereder dem även gällande rätt, men såsom ovan framhållits kunna de ej påfordra att få omedelbart rikta frågor till vitt— net, utan lagen förutsätter, att frågorna skola förmedlas och prövas av do— maren. Denna ordning torde väl också i regel iakttagas i praxis. Detta till- vägagångssätt har med utvecklingen av advokatväsendet alltmera kommit att kännas som ett tryckande band på parternas verksamhet för rättegångarnas utredande. Såsom erfarenheten visar, kan det ock vara ägnat att framkalla slitningar mellan domare och parter och emellanåt hindra, att målet blir be- hörigen utrett. Ett större inflytande på vittnesförhöret bör därför beredas parterna genom att de berättigas att framställa frågor omedelbart till vitt- nena. Så mycket angelägnare är detta, om vittnesjäven avskaffas. En kritisk belysning av vittnesutsagan från motpartens sida kan då ej undvaras.
Även bisittarna i rätten bör det stå fritt att framställa frågor till vittnen, om de finna sig föranlåtna därtill.
Syftet med lagens stadgande att parternas frågor skola framställas genom ordföranden är tydligen, att denne skall förhindra otillbörliga frågor. Ord- föranden bör även framdeles i kraft av sin processledande verksamhet äga ingripa, om till vittne framställes en fråga, som ej hör till saken eller är för- virrande eller eljest otillbörlig. Han bör då avvisa frågan.
Att efter vederbörlig kallelse inställa sig inför rätta och avlägga vittnesmål är såsom förut framhållits en allmän medborgerlig skyldighet. Om vittne, ehuru behörigen kallat, underlåter att inställa sig och ej kan åberopa sjukdom eller annan giltig anledning för sitt uteblivande, erfordras tvångsmedel mot honom för genomförande av vittnesplikten. Härom gäller nu, att vittne, som utebliver, vid första rättegångstillfället dömes att böta tre daler, d. v. s. en krona femtio öre; därefter uppskjutes målet och vittnet förelägges vid ett av rätten bestämt vite att inställa sig å uppskovsdagen; först om vittnet även å uppskovsdagen uteblir, kan förordnande meddelas om hans hämtande.
Dessa bestämmelser äro erkänt otillräckliga och göra det möjligt för ett vitt— ne att utan att därigenom utsätta sig för kännbar olägenhet förorsaka upprepa- de uppskovi rättegången. I ett förfarande, som bygger på en koncentrerad hu- vudförhandling, är det särskilt angeläget, att verksamma tvångsmedel mot tredskande vittnen stå till förfogande. I fråga om vittne, som, ehuru behörigen kallat, uteblir utan giltig anledning, synes böra gälla, att han skall omedelbart
fällas till böter för sin förseelse, varjämte rätten bör äga förordna om hans hämtande till samma rättegångstillfälle, där så kan ske. Då vittnet är bosatt på den ort, där rätten sammanträder, bör detta ofta vara. möjligt. Blir emel- lertid uppskov nödvändigt, bör rätten äga förelägga vittnet vid vite att in- ställa sig å uppskovsdagen. Tredskas vittnet ånyo, utdömes vitet, ooh rätten äger förordna om hämtning. Stundom kan av vittnets beteende redan vid för- sta rättegångstillfället slutas, att han ej ämnar inställa sig å uppskovsdagen. I sådant fall bör rätten kunna på förhand förordna, att han skall genom poli- sens försorg hämtas till rätten för att vara tillgänglig å uppskovsdagen.
Ett vittne kan även så. till vida underlåta att uppfylla sin vittnesplikt, att han undandrager sig att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva berättelse, såvitt han är skyldig därtill. Även i dessa fall föreligger behov av tvångsmedel för att böja vittnets motsträvighet. Vår lag föreskriver såsom tvångsmedel vite eller fängelse, där vittnet ej orkar böta. Vite torde böra behållas såsom det huvudsakliga tvångsmedlet. Härvid kan man dock ej stanna. I viktigare fall bör rätten, då vittnet ej låter rätta sig av vite, äga besluta, att han skall hållas i häkte, till dess han fullgör sin skyldighet. Tiden för vittnets hållande i häkte bör begränsas till högst tre månader. Av häktets egenskap av tvångs— medel följer, att det ej heller må utsträckas längre, än målet är anhängigt i samina instans.
Såsom processkommissionen i annat sammanhang (23 kap. 6 punkten) fram- håller, bör vittnes utevaro eller tredska att avgiva vittnesmål kunna medföra, att han kan bliva skyldig att helt eller delvis ersätta den kostnad, som han vållat. Häri ligger säkerligen ett verksamt medel att förekomma förfallolös utevaro.
Den vittnesplikt, som samhället i rättsskipningens intresse ansett sig böra. ålägga medborgarna, innebär i allmänhet tillika en ekonomisk uppoffring för den, som drabbas därav. Vittnet kan få vidkännas utgifter för resa till den ort, där rätten sammanträder, och uppehälle där, eller vittnet kan på grund av tidsspillan komma att förlora arbetsförtjänst. Vittnespliktens fullgörande är i och för sig ofta ett ej oväsentligt omak för vittnet, och det är därför ej mer än billigt, att vittnet, såvitt möjligt, erhåller ersättning för sina ekonomiska uppoffringar. Denna grundsats är numera i vår lag erkänd också i fråga om vittnen, vilka i brottmål, där allmän åklagare för talan, inkallas av denne eller enligt domstols förordnande.
I stort sett torde de regler, som nu hos oss gälla i detta ämne, kunna tilläm— pas även i den reformerade straffprocessen. I överensstämmelse med vad nu är fallet böra sålunda olika bestämmelser gälla för de mål, i vilka allmän åkla— gare för talan, och övriga mål. Endast i de förra, där statens intresse i straff- rättsskipningen mera omedelbart framträder, kan en'skyldighet för det all- männa att utgiva vittnesersättning anses påkallad. Såsom processkommissionen i annat sammanhang utvecklat, skulle vittnena såsom regel inkallas genom rät- tens försorg, och detta skulle gälla såväl i fråga om åklagarens som den till- talades vittnen. Rätten skulle därvid företaga en prövning av inkallelsens be-
Vittnes- ersättning.
hövlighet, såvitt en sådan prövning låter sig verkställas på det föreliggande materialet. Därigenom blir säkerligen, bättre än för närvarande, sörjt för att det allmänna ej i onödan åsamkas ersättning till vittnen. De sålunda av rätten inkallade Vittnena böra givetvis erhålla ersättning av allmänna medel.
Vittne skulle emellertid undantagsvis utan att hava inkallats av rätten kun- na medtagas av part till förhandlingen. Sker detta, måste skillnad göras, allt eftersom det är åklagaren eller den tilltalade, som medtagit vittnet. Har åkla- garen medtagit vittnet, bör ersättning utgå av allmänna medel. Beträffande vittnen, som den tilltalade införskaffat, bör däremot gälla, att den tilltalade är skyldig att gottgöra dem. Finner emellertid rätten, att vittnets hörande varit av betydelse för utredningen, föreligger ingen anledning, varför icke ersätt- ning till vittnet skulle på vanligt sätt utgå av allmänna medel, och rätten bör därför förordna härom.
Till vittnen, som i dessa mål inkallas eller medtagas för att höras allenast i fråga om målsägandens privaträttsliga anspråk, kan staten tydligen ej hava någon förpliktelse att utgiva gottgörelse. De böra ersättas av den part, som åberopat dem.
I mål, där enskild part för ansvarstalan, bör detsamma gälla. I dessa mål böra alltså parterna var för sig ersätta de vittnen, som de åberopa.
Ett spörsmål, som härmed ej berörts, är, huruvida i de fall, då principiellt vittnesersättningens gäldande bör åligga part, grundsatserna om beredande av fri rättegång åt part skola föranleda, att det allmänna ikläder sig betalnings- skyldighet för de med vittnesförhör förenade kostnaderna. Detta är i viss ut- sträckning fallet enligt gällande lag om fri rättegång.
I fråga om de grunder, efter vilka vittnesersättningens belopp bör beräknas, göres i gällande lag skillnad mellan det fall, att ersättningen skall gäldas av part, och det fall, att den utgår av allmänna medel. Skall ersättningen gäldas av part, tillkommer vittne ersättning för resekostnad och täring efter dess vär— dighet. Sämjas vittnet och den part, som påkallat vittnet, utdömer rätten er- sättning i enlighet härmed. Eljest skall rätten lägga dem emellan, som skäligt prövas. Om ersättning utgår av allmänna medel, gälla mera detaljerade be- stämmelser, innefattande att vittnet äger utfå ersättning för uppehälle med visst maximibelopp för varje dag, som erfordrats för resa till och vistelse vid domstolen. Därutöver äger vittne, som haft att företaga resa till domstolen, anspråk på ersättning för resekostnaden.
Huvudsakligen samma grunder som de nu gällande synas kunna tillämpas även framdeles. Sålunda bör skiljas mellan de fall, då ersättning utgår av all— männa medel och då den skall gäldas av enskild part.. Åligger det enskild part att ersätta vittne, bör det stå vittnet och parten fritt att överenskomma om er- sättningens storlek, och rätten har då endast att genom beslut tillerkänna vitt- net detta belopp. Däremot föreligger behov av en av rätten efter sakliga grun— 'der verkställd uppskattning, såväl då parten och vittnet ej kunna enas som då ersättningen skall utgå av allmänna medel. För enhet i rättstillämpningen och med hänsyn till nödig sparsamhet med statskassans medel bör lagen angiva de grunder, som rätten vid sin prövning har att följa. Den riktiga grundsatsen
synes därvid vara, att vittnesersättningen omfattar nödiga kostnader för resa och uppehälle åt vittne, som inställt sig från annan ort. Någon ersättning för det besvär, som inställelsen vållat, bör vittne ej äga anspråk på. Men har han nödgats avstå arbetslön eller har han eljest lidit minskning i sin arbetsförtjänst, bör rätten med avvisande av obefogade anspråk tillerkänna honom skälig gott- görelse härför. Denna gottgörelse bör, om den skall utgå av allmänna medel, av lagen begränsas till visst maximibelopp för dag räknat.
Såsom redan nu i begränsad omfattning är fallet, bör vittne äga uppbära för— skott å sin ersättning. Detta bör gälla ej minst då enskild part är ansvarig för ersättningen. Spörsmålet skall ej nu ingående behandlas, men det kan med skäl betecknas som en brist i gällande lag, att möjlighet ej beretts vittne att av enskild part fordra förskott eller säkerhet för vittnesersättningens utfående.
De regler, för vilka nu redogjorts, avse endast vittnes rätt att erhålla ersätt- ning, av vem ersättningen skall gäldas och huru den skall beräknas. Ett här- ifrån skilt spörsmål är frågan om vem som slutligen skall vidkännas vittnes- ersättningen vare sig den utgått av allmänna medel eller gäldats av enskild part. Härom bör avgörande träffas i sammanhang med målets avdömande på sätt nu är brukligt. Skulle vittnesersättning genom åsämjande mellan vittne och part ha bestämts till oskäligt belopp, äger därvid rätten tillse, att motpar— ten ej förpliktas återgälda mer än skälig ersättning (23 kap. 8 punkten jäm— förd med 3 delen 22 kap. 5 punkten).
Vid redogörelsen för de allmänna grunderna för rättegången i brottmål lik- som vid behandlingen av de allmänna reglerna om bevisningen har framhållits, att rättegångsförfarandet bör byggas på den grundsatsen, att bevisningen skall föras omedelbart inför den rätt, som har att döma i målet. Härmed har åsyftats, att de domare, som skola pröva bevisningens värde och avgöra vad som skall hållas för sant i målet, skola förfoga över ett tillförlitligare och full— ständigare material än det, som ernås, då bevisningen förmedlas av skriftliga uppteckningar av andra personer, inför vilka bevisningen i första hand före- bragts. I enlighet med vad nu sagts skall sålunda. såsom regel gälla, att vitt- nesbevis upptages genom vittnes hörande vid huvudförhandlingen. Både i lag- mansrätten och i hovrätten skulle omedelbart förhör med vittnen vid huvud- förhandlingen vara regel. Såvitt förfarandet vid lagmansrätten angår, bör genomförande av denna grundsats hos oss möta mindre svårighet än mången- städes i utlandet, enär redan vårt nuvarande underrättsförfarande med an- märkningsvärd stränghet upprätthåller regeln, att vittnen skola höras vid målets handläggning inför den dömande rätten. Det har emellertid redan framhållits, att grundsatsen om bevisningens förebringande vid huvudförhand— lingen inför den dömande rätten ej alltid kan upprätthållas. Stundom kunna förhållandena helt utesluta möjligheten av en omedelbar bevisföring, och även då så ej är fallet, kan det inträffa, att mot bevisningens förande vid huvud- förhandlingen möta betydande praktiska svårigheter eller att därmed äro för— enade avsevärda olägenheter. Det måste då vara riktigare att eftergiva kravet på vittnesförhör omedelbart vid huvudförhandlingen.
Omedelbar- hets rånet; pen eträ - fande vitt— nesbeviset och undan- tag där- ifrån.
I lagmans— rätten.
' Vittnesför— hör utom
huvudför-
handlingen.
Beträffande de jämkningar i omedelbarhetsgrundsatsen, som sålunda på- kallas av praktiska hänsyn, bör uppmärksamheten först riktas på den anord- ningen, att i stället för vittnesförhör vid huvudförhandlingen inför dömande rätt till bevis brukas protokoll över ett dessförinnan inför rätta med vittne hållet förhör. Då såsom av det nyss anförda framgår i viss mån olika regler skulle gälla härom för förfarandet i lagmansrätt och i hovrätt, skall till be- handling först upptagas vad som bör gälla med avseende å lagmansrätterna.
Närmast bör därvid angivas i vilka fall vittnesförhör må äga rum inför rätta utom huvudförhandlingen vare sig under förberedande undersökning eller sedan rättegången genom stämning anhängiggjorts vid lagmansrätten. Att märka är emellertid att, även om man av angiven grund medgiver vittnes- förhör utom huvudförhandlingen, det ej är alldeles uteslutet, att vittnet, oak- tat sådant förhör ägt rum, lämpligen bör höras jämväl vid huvudförhand— lingen. Såsom vid behandlingen av den förberedande undersökningen fram— hållits (4 kap. 15 och 21 punkterna), kan vittnesförhör inför rätta i vissa fall anordnas i den förberedande undersökningens intresse. Sådant förhör anstäl- les ur synpunkter, som ej ha sammanhang med den nu ifrågavarande, och lämnas därför här å sido.
För att vittnesförhör skall få anställas i syfte att ersätta vittnens hörande vid huvudförhandlingen, måste tydligen alltid fordras ett medgivande från den dömande rättens sida. ,
Om det är anledning antaga, att ett vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak skall vara ur stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen, måste för- hör med honom få anställas inför rätta utom huvudförhandlingen. Beslut här— om bör kunna fattas av rätten såväl under den förberedande undersökningen som efter det målet anhängiggjorts genom stämning. I dessa fall är förhör utom huvudförhandlingen betingat av att sannolikt eljest rättsligt förhör med vittnet ej alls skulle kunna äga rum.
Sedan den förberedande undersökningen avslutats och målet blivit till rät- ten instämt, bör förhör utom huvudförhandlingen kunna under vissa förutsätt- ningar av rätten föranstaltas, även om det ej kan befaras, att ett förhör vid hu- vudförhandlingen skulle vara helt uteslutet. Hänsyn måste tagas till att alltför stora kostnader ej må uppkomma genom att vidmakthålla kravet på vittnes- förhörets förläggande till huvudförhandlingen. Likaså kan vittnes anspråk på att besparas ett betydande besvär genom inställelse vid förhandlingen ej obetingat avvisas. Den senare synpunkten har föranlett nägra lagar såsom de norska och danska att begränsa vittnes inställelseplikt till visst avstånd från hans uppehållsort. Då redan enligt vår gällande lag vittne principiellt är skyldigt att inställa sig vid vilken domstol som helst, kan dock en så- dan begränsning i inställelseplikten ej förordas. Vid övervägande av å ena sidan den stora betydelsen för en god brottmålsrättsskipning av att omedel- barhetsgrundsatsen endast undantagsvis brytes och å andra sidan önskvärd- heten att undvika för stora kostnader och besvär, har processkommissionen ansett, att rätten må kunna medgiva, att vittnesförhör hålles utom huvudför-
handlingen, om vittnes inställelse vid denna skulle medföra i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen oskäliga kostnader eller besvär. Denna regel öppnar möjlighet för domstolarna att göra en åtskill- nad mellan viktiga och mindre viktiga mål liksom mellan vittnen, som höras om mer eller mindre betydelsefulla omständigheter. Ett avsteg från omedelbar- hetsgrundsatsen måste tydligen anses mindre betänkligt i ett ringa mål och med avseende å mindre väsentliga vittnen än då fråga är om ett huvudvittne i ett mål angående ett allvarligt brott.
Då lagmansrätten beslutar, att bevisning skall upptagas utom huvudförhand- lingen, bör bevisningen förebringas vid den domstol, som med hänsyn till om? ständigheterna är den lämpligaste. Vad vittnesbeviset angår, torde de förhål- landen, som kunna åberopas för ett förhör utom huvudförhandlingen, oftast leda till att förhöret hålles av rätten på den ort, där vittnet vistas. Denna rätt kan vara den, där målet är anhängigt, eller annan underrätt. Är det ,vitt- nes sjukdom, som föranlett, att han ej kan höras vid huvudförhandlingen, bör rätten, om vittnets hälsotillstånd påkallar det, hålla förhöret i vittnets bostad eller där vittnet eljest uppehåller sig.
För att bevisningens upptagande må såvitt möjligt bliva ägnat att ersätta ett förhör vid huvudförhandlingen, bör det sörjas för att parterna få tillfälle att närvara och genom frågor eller eljest bidraga till en allsidig utredning. Parterna böra därför kallas till rättens sammanträde, då denna upptager bevis- ning utom huvudförhandlingen. Är den tilltalade häktad, är det visserligen i och för sig önskvärt, att han inställes vid rättssammanträ-det. Med hänsyn till kostnad och besvär, som kunna vara förenade härmed, kan det likväl ej lämpligen föreskrivas, att så alltid skall ske. Men är den häktades närvaro erforderlig, bör rätten förordna om hans inställelse. Om sådant förordnande ej gives, bör hans försvarare, därest sådan finnes, alltid kallas.
Om part, som kallats, uteblir, kan detta ej få utgöra hinder för bevisningens upptagande.
Då vittne enligt nu angivna regler hörts inför rätta utom huvudförhand- lingen, uppstår frågan under vilka förutsättningar det över vittnets utsaga förda protokollet må tjäna till bevis i målet i stället för ett omedelbart för- hör med vittnet vid huvudförhandlingen. Med hänsyn till de jämförelsevis stränga villkor, som förordats för att förhör med vittne skall få hållas utom huvudförhandlingen, torde betänklighet ej böra möta mot att såsom regel till- låta, att protokollet får ersätta ett nytt omedelbart förhör med vittnet. I det övervägande flertalet fall, särskilt då vittnesförhöret upptagits efter det stämningen utfärdats, lär den omständighet, som föranlät rätten" att förordna om särskilt förhör, alltjämt föreligga vid tiden för huvudförhandlingen. Fin— ner rätten det för målets utredning vara nödvändigt, att ett omedelbart förhör äger rum, bör rätten dock ha befogenhet att, därest det är praktiskt möjligt, föranstalta om vittnets hörande vid huvudförhandlingen
Förfaran- det vid för- hör utom huvudför- handlingen.
Vittncaför- hörsproto- kallats an- vändande som bevis.
I hovrätten.
Vittnen, som hörts under f 6 mm der- sökningen.
De regler, som i det föregående framställts med avseende å vittnesförhör utom huvudförhandlingen i lagmansrätt och möjligheten att använda därvid upptagna protokoll såsom bevis, böra principiellt hava giltighet även för förfa— randet i hovrätten. Sålunda bör hovrätt endast under 'de förut angivna förut— sättningarna äga förordna, att vittne skall höras utom huvudförhandlingen, och vid sådant förhör bör tillgå så som ovan utvecklats. Av naturliga skäl blir det oftast en lagmansrätt, som får upptaga bevisningen. På samma sätt som i lag- mansrättsförfarandet bör i allmänhet protokollet över förhöret få brukas som bevis i stället för ett omedelbart förhör med vittnet vid huvudförhandlingen. Men liksom lagmansrätten bör hovrätten äga förordna, att vittnet skall höras på nytt vid huvudförhandlingen, om hovrätten för målets utredning finner nödvändigt, att förhör anställes vid huvudförhandlingen, och detta kan ske.
Med avseende å hovrättsförfarandet möter också den viktiga frågan huru— vida och under vilka förutsättningar vittnesförhörsprotokoll, som upptagits av lagmansrätt vid den förberedande undersökningen eller vid rättegången i lagmansrätten, vare sig utom huvudförhandlingen eller vid denna, må få tjäna till bevis i hovrätten. Denna fråga har vid behandlingen av huvudgrunderna för rättsmedlen (13 kap.) besvarats så, att i regel nytt förhör med vittne skall hållas vid huvudförhandlingen i hovrätten. Givet är, att även i hovrätts— förfarandet en sådan regel måste av praktiska hänsyn vara underkastad vissa modifikationer. Protokoll, som kunna vara förda i lagmansrätten, böra så- lunda få brukas såsom bevis, om vid målets företagande till huvudförhand- ling i hovrätten ett sådant hinder för vittnets omedelbara hörande föreligger, som enligt de förut angivna reglerna berättigar till anställande av vittnes- förhör utom huvudförhandlingen. En prövning från hovrättens sida, huruvida hinder mot omedelbart förhör föreligger, bör alltså äga rum.
Men de nu angivna reglerna skola, såsom redan framhållits, väsentligt jäm- kas med avseende å förfarandet i de mindre brottmålen. Till mindre brottmål skola i detta avseende, enligt vad i 13 kap. utvecklats, hänföras mål om brott, varå. ej kan följa strängare straff än fängelse i sex månader. I sådana mål är det nödvändigt att förenkla hovrättsförfarandet genom att tillåta, att pro— tokollariska anteckningar över vittnesutsaga, som avgivits i lagmansrätt, få brukas som bevis, även om hinder mot vittnes hörande i hovrätten ej särskilt möter. Och om i hovrätten väckes fråga om hörande av nytt vittne eller av vittne, som hörts i lagmansrätten men vars utsagadär ej antecknats, bör obe- roende av särskilda villkor vittnesförhöret få äga rum utom huvudförhand— lingen och protokollet däröver tjäna som bevis i målet. Dock måste det all- tid stå part öppet att få vittne, som han åberopar, hört omedelbart vid huvud- förhandlingen, liksom hovrätten bör äga att, därest den finner för målets ut- redning nödvändigt, att omedelbart förhör anställes, och detta kan ske, för— ordna därom. . -
En annan utväg att låta upplysningar av ett vittne komma till rättens kän- nedom utan förhör under huvudförhandlingen är att utnyttja de anteckningar angående vittnens utsagor, som under den förberedande undersökningen gjorts
av vederbörande undersökningsförrättare. Till besvarande bör alltså upptagas frågan huruvida och under vilka förutsättningar sådana anteckningar må brukas som bevis i stället för vittnets hörande omedelbart vid huvudförhand- lingen. Den fråga, som här möter, är av särskild betydelse; den rör sambandet mellan den förberedande undersökningen och huvudförhand- lingen.
Huvudförhandlingens frigörande i största möjliga utsträckning från beroen- det av vad som under den förberedande undersökningen förekommit är ett av de viktigaste medlen för att upprätthålla objektivitet och förutsättningslöshet vid målets handläggning och prövning av domstolen. Den förberedande under- sökningen har till syfte att samla material för prövning av om åtal bör ske och tvångsmedel behöver brukas för det straffprocessuella förfarandets betryggan- de; den avser också att bereda målet till huvudförhandlingen, men den har icke till ändamål att innefatta bevisnings upptagande för huvudförhandlingens räk- ning. Vid huvudförhandlingen skall målet prövas på grund av vad vid den- samma förekommer och icke på grund av vad som förekommit vid den förbere- dande undersökningen. Anledningen till att en viss stränghet i detta avseende är nödvändig, ligger däri, att bevisningen under den förberedande undersöknin- gen icke upptages under samma garantier för att den blir allsidigt begagnad som vid huvudförhandlingen. Förhören verkställas av polismyndighet eller åklagare och utan att vittnena avlägga ed eller att eljest de betryggande regler iakttagas, som gälla för förhör inför rätten. I regel är den misstänkte icke heller närvarande, då förhör hålles.
Onekligen kunna omständigheterna dock vara sådana, att det skulle framstå som ett mindre väl grundat uppgivande av en upplysningskälla i målet, om ett sådant tidigare förhör icke alls finge begagnas. Det viktigaste exemplet härpå är naturligtvis, när vittnet avlidit eller försvunnit och icke alls eller endast med oskäliga kostnader kan väntas) bliva anträffat. Även rättsord- ningar, Vilka såsom exempelvis den norska äro synnerligen obenägna mot att tillåta bevisföring genom upplåsning av protokoll från tidigare förhör, hava ej ansett sig kunna helt och hållet avstå från ifrågavarande möjlighet.
Processkommissionen har ansett sig böra förorda, att den tidigare utsagan må tjäna till bevis, om förhör med vittnet enligt ovan upptagna regler icke kan äga rum. Under vissa omständigheter kan ett visst skydd mot att det upp- lästa protokollet verkar vilseledande i målet vinnas därigenom, att den, som hållit förhöret, är tillstädes för besvarande av frågor rörande protokollet, som kunna riktas till honom. Har en polisman, som icke är åklagare, hållit för- höret, bör han för detta syfte kunna i sin ordning höras som vittne om vad vid förhöret förekommit. Någon allmän regel härom kan dock knappast uppstäl- las. I många fall är en dylik åtgärd naturligtvis tämligen onödig. Det torde lämpligen böra prövas i varje särskilt fall, om den är påkallad.
Den regel, som nu förordats om polis- eller åklagarmyndighets protokoll, bör gälla, även då fråga uppstår att använda såsom bevis protokollet från ett för- hör, som hållits under den förberedande undersökningen inför rätta i de fall, som avses i 4 kap. 15 och 21 punkterna, t. ex. då ett vittne vägrar att avgiva ut-
Vittnes- intyg.
saga inför åklagaren, eller då åklagaren vägrar att höra ett av den misstänkte åberopat vittne. Visserligen måste dessa protokoll anses vida tillförlitligare än polis- eller åklagarmyndighets protokoll. Men med avseende på de allmänna grundsatser, som .skola gälla i fråga om målets behandling inför den dömande domstolen, böra dock vittnena även i nu ifrågavarande fall om möjligt ånyo höras inför denna.
De nu framställda reglerna om användandet av protokoll från den förbere- dande undersökningen såsom ersättning för omedelbart vittnesförhör böra gälla lika för förfarandet i lagmansrätt och hovrätt.
Det kan slutligen ifrågasättas, att vittnets hörande inför rätten ersättes ge- nom ett av vittnet undertecknat skriftligt intyg om vad vittnet har sig bekant i saken. I vår nuvarande process förekommer det ej sällan, att dylika intyg (vittnesattester) åberopas av parterna, mindre dock i brottmål än i tvistemål. De regler, som givits angående vittnen's hörande inför rätta, måste anses inne- bära, att part, som vill åberopa utsaga av vittne, bör låta höra honom i sådan ordning. Bevisning genom vittnesintyg bör därför få föras, allenast om'den, som utfärdat intyget, ej kan höras inför, rätta. Enligt den allmänna regeln om fri bevisprövning tillkommer det rätten att bedöma verkan av intyget som bevis. Tydligen kommer därvid rätten mestadels att fästa mindre avseende vid vittnesintyg än vid utsagor, som avgivits av vittnen vid förhör inför rätta.
Sammanfattning.
1.
Såsom vittne må höras envar, som ej är part i målet. Målsäganden må dock ej höras såsom vittne, även om han ej för talan i målet eller avstått från att föra talan.
2.
Enligt bestämmelser, som närmare utformas vid lagtextens utarbetande, stadgas förbud mot vittnesförhör angående sådant, som det åligger tjänsteman såsom hans tjänsteplikt att ej uppenbara eller som i förtroende erfarits av vissa personer (t. ex. präst, läkare, advokat).
3.
Vissa närmare anhöriga till den tilltalade må icke mot sitt bestridande av- fordras vittnesmål.
Vittne är ej pliktigt avgiva utsaga, varigenom skulle yppas, att vittnet eller någon av dess närmare anhöriga begått brottslig eller vanärande handling.
4.
Vittne skall avlägga vittnesed. Hyser vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende betänklighet mot att avlägga vittnesed, skall vittnet i stället avgiva försäkran på heder och samvete.
Parterna kunna ej eftergiva ed eller försäkran. Ed eller försäkran avlägges före vittnesmålet.
5.
Den som ej fyllt femton år, den som är sinnessjuk eller sinnesslö och den som tidigare dömts såsom gärningsman till eller delaktig i den brottsliga hand- lingen må ej avlägga ed eller försäkran.
6.
Vittne må ej övervara förhandlingen, innan förhöret med vittnet äger rum.
7.
Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Vid förhör med vittne må vittnesattest ej åberopas, men vittnet må anlita skriftliga anteckningar till stöd för sitt minne.
Vid förhöret må icke utsaga, som vittnet dessförinnan avgivit inför polis- myndighet, åklagaren eller rätten och som antecknats i protokoll, uppläsas i annat fall, än då vittnets utsaga vid förhöret i någon väsentlig punkt strider mot den tidigare utsagan, eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig och den tidigare utsagan finnes vara av vikt för målet.
8.
Vittne förhöres av rättens ordförande. Denne bör uppmana vittnet att själv i ett sammanhang avgiva sin berättelse i saken. Under vittnets berättelse och efter denna äger ordföranden ställa frågor till vittnet, som han anser erforder— liga för utredningen i målet. Parterna äga, efter 'det ordföranden avslutat sitt förhör, ställa frågor till vittnet. Även bisittarna i rätten äga framställa frågor. Rättens ordförande skall avvisa frågor, som ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
9.
Uteblir vittne, som blivit behörigen kallat, utan giltig anledning, skall vitt- net fällas till böter,. och rätten äger förordna om vittnets hämtande till samma rättegångstillfälle, därest så kan ske. Blir uppskov nödvändigt, äger rätten förelägga vittnet vid vite att inställa sig å uppskovsdagen. Uteblir vittnet å uppskovsdagen, utdömes vitet och rätten äger förordna om vittnets hämtande.
Om det är anledning att vittnet ej skall inställa sig å uppskovsdagen, kan rät- ten redan förut förordna, att vittnet skall hämtas till rätten.
Undandrager sig vittne att avlägga vittnesed eller försäkran eller att avgiva vittnesmål, äger rätten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet. Vid fortsatt vägran äger rätten i viktigare fall besluta, att vittnet skall hållas i häkte, till dess vittnet fullgör sin skyldighet. Vittnet får ej hållas i häkte längre än målet är anhängigt i samma instans och i varje fall ej över tre må- nader.
10.
I mål, 'där allmän åklagare för talan, erhåller vittne, som rätten självmant eller på yrkande av åklagaren eller den tilltalade inkallar, samt vittne, som. åklagaren utan rättens kallelse medtager till rätten, ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Vittne, som den tilltalade i dylikt mål utan rättens kallelse medtager, är berättigat att erhålla ersättning av honom. Om sådant vittnes hörande finnes ha varit av betydelse för utredningen i målet, skall rät- ten förordna, att ersättning till vittnet skall utgå av allmänna medel. Vittne, som inkallas eller medtages för att höras endast om målsägandens privaträtts- liga anspråk, är berättigat till ersättning av den part, som åberopar vittnet.
I mål, där enskild part för ansvarstalan, är den part, som åberopar ett vittne, skyldig att ersätta vittnet.
Rätten meddelar beslut om ersättning till vittne. Skall ersättning gäldas av enskild part och sämjas parten och vittnet om beloppet, fastställes ersättningen i enlighet därmed. Eljest bestämmes denna så, att vittnet tillerkännes gott- görelse för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för mistad arbetsför— tjänst. Utgår ersättningen av allmänna medel, skall gottgörelsen för arbets- förtjänst begränsas till visst maximibclopp.
Bestämmelser meddelas om rätt för vittne att före inställelsen få förskott för sina kostnader.
11.
Kan det antagas, att vittne av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skall vara i stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen i lagmansrätt, må för— hör med vittnet utom huvudförhandlingen äga rum såväl under den förbere— dande undersökningen som sedan stämning i målet utfärdats.
Efter det stämning utfärdats, må likaledes vittnesförhör utom huvudför— handlingen äga rum, om vittnes inställelse vid denna skulle medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen.
12.
Vittnesförhör enligt 11 punkten kan äga rum vid den rätt, där målet är anhängigt, eller vid annan rätt. Kan vittnet av sjukdom ej inställa sig vid rät— ten, må det höras där det vistas.
13.
Då vittnesförhör hålles utom huvudförhandlingen, skola parterna kallas till rättens sammanträde. Är den misstänkte eller tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig, förordnar rätten om hans inställande. Därest rätten cj meddelar sådant förordnande, skall försvararen, om sådan finnes, kallas. Parts utevaro utgör ej hinder för vittnesförhörets hållande.
14.
Har vittne enligt 11 punkten hörts inför rätta utom huvudförhandlingen, må protokollet över vittnesförhöret begagnas som bevis i målet, såvida icke rätten för målets utredning finner nödvändigt, att förhör anställes vid huvudför- handlingen, och detta kan ske.
15.
Vad i 11—14 punkterna sagts om rättegång i lagmansrätt skall jämväl till- lämpas med avseende å rättegången i hovrätt, såvida ej annat stadgas i denna punkt.
Har vittne hörts i lagmansrätten och dess utsaga upptecknats i protokollet, och möter mot hans inställelse i hovrätten sådant hinder, som sägs i 11 punk- ten, må lagmansrättens protokoll över vittnesförhöret begagnas såsom bevis i målet.
Vid behandling av mål om brott, varå ej kan följa strängare straff än fän— gelse i sex månader, må protokoll över vittnesförhör, som hållits i lagmans- rätten, tjäna såsom bevis ävensom vittne höras utom huvudförhandlingen och protokollet vid förhöret tjäna som bevis i målet, såvida ej hovrätten för målets utredning finner nödvändigt, att förhör anställes vid huvudförhandlingen, och” detta kan ske.
16.
Har vittne under 'den! förberedande undersökningen hörts av polismyndig- het eller åklagare eller enligt 4 kap. 15 eller 21 punkten av rätten, må det vid förhöret förda protokollet tjäna till bevis i målet, om vittnesförhör enligt ovan upptagna regler icke kan äga rum.
17.
Bevisning genom vittnesintyg må föras allenast, om den, som utfärdat in- tyget, ej kan höras inför rätta.
19—242894. II.
Inledning.
21 KAPITLET.
S akkunnjga.
I rättegångar föreligga ej sällan till domstolarnas prövning frågor, vilkas bedömande kräver särskilda insikter i ett eller annat fack. Hos domstolarnas ledamöter, vare sig de rättsbildade eller nämndemännen, kunna ej förutsättas erforderliga kunskaper för att träffa ett rätt avgörande i sådana fall. Den sakkunskap, som erfordras, måste i någon form ställas till domstolens förfo- gande.
Detta kan ske så, att åt sakkunskapen beredes rum i själva domstolen, där en eller flera sakkunniga bisittare taga plats och deltaga i målets avgörande. För vissa grupper av mål är denna lösning den bästa. För att anordningen skall vara lämplig, böra emellertid mål, som påkalla samma slags sakkunskap, förekomma i så stor utsträckning, att en särskild organisation för dem är motiverad, och den sakkunniges förmåga att göra en värdefull insats i rätts- skipningen såsom domare bör ej vara begränsad uteslutande till en speciell sida. av målet, utan han bör äga förutsättningar att i högre grad än lekmanna- domare i allmänhet bedöma målet i dess helhet. Inträffa dessa förutsättningar, såsom fallet är beträffande handelsmålen, har en organisation med sakkunniga bisittare i rätten sitt berättigande, och processkommissionen har beträffande dessa mål förordat en sådan anordning i den utsträckning, vari den för när- varande hos oss kan praktiskt genomföras.
Men för flertalet mål låter det sig ej göra att genom organisatoriska åtgär— der sammansätta domstolarna så, att de inom sig företräda erforderlig sakkun- skap i förekommande frågor. Redan mångfalden av de frågor, för vilkas be- dömande sakkunskap är påkallad, och den fortgående specialiseringen inom olika vetenskaper och praktiska yrken förbjuda tanken härpå. Icke minst gäller detta inom straffprocessen. För att endast framhålla. några av de vik- tigaste fall, då behov av sakkunskap gör sig gällande i brottmål, må erinras om rättspsykiatriska frågor, rättsmedicinska eller rättskemiska frågor i miss— handelsmål av olika slag, frågor om äktheten av handlingar i förfalsknings- mål, frågor av teknisk natur i mål om intrång i patenträtt o. s. v. I dessa och liknande fall vore det varken lämpligt eller möjligt att genomföra en organi- sation med sakkunniga bisittare i domstolen. Behovet av sakkunskap får i stället tillgodoses genom att bevisning medelst sakkunniga förebringas i rättegången.
Ehuru vid tiden för 1734 års lags tillkomst bevisning genom sakkunniga na— turligtvis förekom vid domstolarna, har lagen ej reglerat sakkunnigbeviset såsom ett särskilt bevismedel. Under tidernas lopp hava emellertid vissa vik- tiga grenar av sakkunnigbeviset, såsom rättsmedicinska och rättskemiska un- dersökningar, fått mer eller mindre fullständig reglering genom administrativa bestämmelser. För övrigt hava lagens stadganden om vittnen i huvudsak till- lämpats även på sakkunniga. Sakkunnigbevisets i flera avseenden säregna ka—
raktär föranleder dock, att det i en blivande processlagstiftning behandlas skilt från vittnesbeviset. Såväl nya lagberedningens förslag som främmande lagar ägna också sakkunnigbeviset en särskild reglering.
Då sakkunnigbevisets uppgift är att utfylla en brist på fackinsikter hos Sakkunniga domstolen, måste befogenhet att inhämta sakkunnigs yttrande tydligen till- fälttåg??? komma domstolen själv. Denna är bäst i stånd att bedöma, huruvida den be- härskar de frågor, som föreligga i rättegången, eller om sakkunnigs yttrande är nödvändigt för att sätta den i stånd att döma i målet. Domstolen kan därvid ej vara beroende av yrkande från parts sida, ehuru det tydligen bör stå part fritt att fästa dess uppmärksamhet på lämpligheten att infordra sakkunnig- utredning. Genom att rätten utser sakkunnig, vinnes också större säkerhet för ett opartiskt val och för att den valde kan omfattas av förtroende från båda parternas sida.
Om sålunda såsom regel bör uppställas, att det är rätten som föranstaltar erforderlig sakkunnigutredning och förordnar den eller de sakkunniga, före- ligger säkerligen vid sidan härav ett berättigat anspråk för parterna att genom av dem tillkallade sakkunniga få bidraga till belysning av målet, och möjlighet härtill bör därför stå öppen. Härtill återkommer processkommissionen i det följande.
Sakkunnigbevisets uppgift är att bidraga till utredning av fråga, som ej kan bedömas utan insikt i viss vetenskap, konst eller hantering. Att närmare an- giva de förutsättningar, som böra vara för handen för att rätten skall äga förordna om sakkunnigutredning låter sig med hänsyn till förhållandenas skif- tande art icke göra och vore ej heller lämpligt. Rätten bör i detta avseende ej vara bunden av föreskrifter i lagen. Det kan anförtros åt rättens eget om- döme att avgöra, när sakkunnig behöver tillkallas.
Ej heller bör det föreskrivas rätten av vem den bör inhämta de erforderliga. upplysningarna. Rätten bör äga vända sig till den sakkunnige, som med hän- syn till förhållandena i det särskilda fallet är lämpligast. Då avgivande av utlåtandet faller under någon offentlig myndighets kompetens eller då någon eljest är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, lär väl rätten oftast finna . det ändamålsenligast och mest betryggande att begagna den sålunda givna möjligheten för frågans utredande, men rätten bör ej tillförbindas att i främsta rummet anlita sådan sakkunnig.
I främmande lagar givas stundom stadganden om det antal sakkunniga, som rätten bör tillkalla i varje särskilt fall. Något behov av sådana bestämmelser, vilka kunna leda till onödig omständlighet och kostnad, torde ej föreligga. Det bör ankomma på rätten att med hänsyn till frågans betydelse och förhållan— dena i det särskilda fallet avgöra om en eller flera sakkunniga skola tillkallas.
Regeln att det är rätten, som utser den sakkunnige, bör gälla under alla Statsåkla- skeden av förfarandet. Om under den förberedande undersökningen yppas be- 933,12? hov av utredning genom sakkunnig, bör sålunda polismyndigheten eller stats- (lighegsl'crått åklagaren göra framställning därom hos rätten. Emellertid påkalla praktiska'gakfånåi; yttran e.
Valet av sakkunnig.
Sakkunnig- plikt stad- gas ej.
hänsyn, att i vissa fall polismyndigheten eller statsåklagaren får i stället för rätten tillkalla sakkunnig. Såsom i kapitlet om den förberedande undersöknin- gen (4 kap. 16 punkten) framhållits bör det få ske, dels då rättens förordnande på grund av frågans brådskande natur ej kan avvaktas och dels då yttrande skall inhämtas av tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med ytt- rande i det ifrågavarande ämnet.
Under det att vid vittnesbeviset domstolarna för sakförhållandets upplysning äro hänvisade till dem, som iakttagit de omständigheter, vilka äro av betydelse i målet, föreligger beträffande sakkunnigbeviset möjligheten att träffa ett val bland en större eller mindre krets av personer i besittning av den erforder- liga sakkunskapen. Rätten kan därför undvika att till sakkunnig utse nå- gon, vilkens opartiskhet kan av någon anledning betvivlas. Så mycket an- gelägnare är detta, som rättens saknad av insikt i frågor, varom den sak- kunnige yttrar sig, stundom kan göra det svårt för rätten att kritiskt pröva värdet av hans uttalanden. Att uppräkna de omständigheter, som kunna anses göra en person särskilt misstänkt för partiskhet och som förty borde utesluta honom från sakkunnigförordnande, låter sig ej göra. I likhet med nya lag- beredningen i dess förslag av 1889 anser processkommissionen endast en före- skrift böra meddelas, att till sakkunnig ej må utses någon, som till saken eller någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Det är tydligen angeläget, att den av rätten tillkallade sakkunnige omfattas med förtroende från parternas sida. När det icke undantagsvis är föreskrivet, att viss sakkunnig skall anlitas, bör rätten därför, om på grund av brådska eller annan anledning detta ej är uteslutet, lämna parterna tillfälle att framföra deras synpunkter på valet av den sakkunnige. Utan att vara bunden av vad parterna anföra blir rätten då i stånd att såvitt möjligt tillmötesgå deras önsk- ningar.
I kapitlet om vittnen har framhållits, att det är en allmän medborgerlig skyldighet att, då så påkallas, tjänstgöra såsom vittne i rättegång. Den som å tjänstens vägnar har att avgiva sakkunnigutlåtande ävensom den som eljest är satt att tillhandagå allmänheten med yttrande av ifrågavarande slag, må tydligen ej undandraga sig att fungera såsom sakkunnig, då detta påkallas av rätten.
Mera tvivelaktig är frågan huruvida sakkunnigplikten skall utsträckas ut- över nyssnämnda kategorier. Några utländska lagar, såsom de norska och danska, stadga principiellt sakkunnigplikt i samma utsträckning som vittnes- plikten, med den modifikation likväl, att den, för vilken ett sakkunniguppdrag skulle medföra särskild olägenhet, bör såvitt möjligt vara befriad därifrån. Den tyska lagen går ej fullt så långt, i det den låter sakkunnigplikten endast omfatta dem, vilka såsom yrke utöva den verksamhet, i vilken de ådagalägga sin sakkunskap. Nya lagberedningen förordade i sitt principbetänkande, att ingen mot sin vilja skulle kunna förpliktas att biträda såsom sakkunnig, om uppdra-
get skulle medföra olägenhet för honom och nödig upplysning kunde vinnas på annat sätt utan oskälig kostnad eller svårighet. Den som hade till yrke att lämna sådant biträde, finge dock ej utan giltig ursäkt draga sig undan. Enligt beredningens förslag till lag angående bevisning inför rätta skulle emellertid sakkunnig ej kunna mot sin vilja förpliktas att åtaga sig uppdrag. Hade han frivilligt åtagit sig uppdrag, finge han ej utan giltig orsak undandraga sig att fullgöra det; rätten kunde i sådant fall förelägga honom vite.
|Till den av beredningen senast intagna ståndpunkten ansluter sig process- kommissionen. Såsom beredningen framhöll i sina motiv, föreligger i det ifrågavarande hänseendet en väsentlig skillnad mellan sakkunnig och vittne. Vittnet har endast att återgiva vad han iakttagit, under det att den sakkunnige vanligen måste företaga tidsödande undersökningar eller andra förarbeten. Re- sultatet av den sakkunniges arbete lär väl, om han mot sin vilja tvingas att åtaga sig det, oftast bliva mindre värdefullt. Och om skälig ersättning lämnas sakkunniga för deras arbete, torde, utan att tvångsåtgärder behöva tillgripas, sakkunniga stå till förfogande, som äro villiga att utföra erforderliga utred- ningar. Någon sakkunnigplikt för andra kategorier av sakkunniga än dem, som förut berörts, torde därför ej böra stadgas.
Skulle en sakkunnig, som frivilligt åtagit sig ett uppdrag, utan giltig an- ledning undandraga sig att fullgöra det, bör rätten kunna hålla honom därtill, och såsom tvångsmedel bör därvid vite kunna föreläggas. Någon skyldighet för rätten att på detta sätt inskrida mot den sakkunnige torde dock ej böra föreskrivas. Ofta lär det befinnas lämpligare att ersätta en sakkunnig, som visat så föga intresse för sitt uppdrag, med annan.
Då sakkunnig avgiver utlåtande å tjänstens vägnar, bör detta såsom nu är brukligt avfattas skriftligen i enlighet med vad som må vara särskilt föreskri- vet eller eljest vedertaget. Men även andra sakkunniga torde i regel höra av- giva skriftligt utlåtande. Denna ståndpunkt betingas därav, att i flertalet fall ett behov föreligger att kunna utnyttja den sakkunniges arbete ej blott för domstolen vid huvudförhandlingen utan även för åklagaren och försvararen vid åtalsbeslutets fattande och talans förberedande. Och i fråga om mera inveck- lade spörsmål är en skriftlig avfattning i och för sig av värde. I ett skriftligt utlåtande kan den sakkunnige omsorgsfullt formulera sina iakttagelser och sitt omdöme, och tillgången till ett skriftligt utlåtande underlättar för dom- stolen att grundligt överväga spörsmålet. Emellertid kan det undantagsvis tänkas förekomma, att ett skriftligt utlåtande ej erfordras, till exempel i en mycket enkel fråga, eller att sådant utlåtande ej ens är ändamålsenligt. En ovillkorlig föreskrift, att sakkunnig alltid skall avgiva skriftligt utlåtande, vore därför ej på sin plats, utan domstolen bör ha rätt att i särskilt fall förordna, att skriftligt utlåtande ej skall avgivas.
Även om i likhet med vad nu är förhållandet skriftliga utlåtanden av de sakkunniga måste begagnas, bör dock den genomgripande reformen av sakkun- nigbevisets upptagande företagas, att de sakkunniga i vida större omfattning
Sakkunniga utlåtande.
Omedelbar- hetsgrnnd- satsens till- lämpning.
I lagmans— rätten.
än nu sker bliva hörda av domstolen. En genomförd tillämpning av den för hela rättsskipningen fruktbärande tanken, som kräver, att bevisningen skall förebringas omedelbart inför den dömande rätten, föranleder, att den sakkun- nige inkallas till huvudförhandlingen och höres vid denna. Då liksom vid vittnesbeviset svårighet stundom möter att genomföra denna regel, måste lag- stiftningen medgiva, att under vissa förutsättningar sakkunnigbeviset medel- bart förebringas inför den dömande rätten. Detta kan ske så, att den sak- kunnige höres utom huvudförhandlingen och protokoll över hans utsaga till— föres rätten vid huvudförhandlingen. Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, kan det tänkas, att man helt avstår från muntligt förhör med ho— nom och brukar utlåtandet som bevis i målet.
I brottmålsförfarandet är ett omedelbart förhör med sakkunnig vid huvud- förhandlingen av sådant värde, att fordran därpå principiellt bör uppställas. Genom den sakkunniges hörande kunna ofta domstolens ledamöter få en mera åskådlig bild av det ämne, som han behandlat, och genom frågor till honom kunna dunkla punkter uppklaras och missuppfattningar rättas. Regeln bör alltså vara, att den sakkunnige muntligen höres vid huvudförhandlingen i lag- mansrätten.
Givet är emellertid, att lika litet som i fråga om vittnesbeviset kravet på förhör vid huvudförhandlingen under alla omständigheter kan upprätthållas. Detta gäller till en början, då den sakkunnige av sjukdom, bortresa eller an- nan orsak är ur stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen. På samma sätt som vid vittnesbeviset bör förhör vid huvudförhandlingen ock kunna efter- givas, om ett sådant förhör skulle medföra oskäliga kostnader eller besvär. Därvid bör hänsyn tagas såväl till målets beskaffenhet som till den sakkunniges betydelse för utredningen. Det ligger i sakens natur, att en sådan bestämmelse oftare torde bliva tillämpad å sakkunniga än å viktigare vittnen. Då det oftare förekommer, att samma sakkunnige anlitas i skilda rättegångar än att samma person påkallas som vittne i skilda mål, torde inställelsepliktens ut— krävande snarare anses orsaka oskäligt besvär för en sakkunnig än för ett Vittne. Ett strängt vidhållande av inställelseplikten skulle ofta göra det omöj- ligt att förvärva de mest framstående sakkunniga, vilkas tid skulle tagas alltför mycket i anspråk.
Antages sådant hinder, som nu sagts, möta mot förhör vid huvudförhand- lingen, bör rätten antingen under huvudförhandlingens förberedande eller vid huvudförhandlingen äga förordna, att förhör med sakkunnig skall äga rum utom huvudförhandlingen. Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, synes det ej betänkligt att låta rätten under samma förutsättningar helt efter- giva muntligt förhör med den sakkunnige. Sakkunnigutlåtandet har författats av den sakkunnige själv, som därvid av hänsyn till sin ställning och sitt anseen- de haft anledning att underkasta utlåtandets innehåll ett noggrant övervägande.
En ytterligare inskränkning i inställelseplikten påkallas, då utlåtande av- givits av ett ämbetsverk eller en offentlig institution, exempelvis en akademi. På grund av den utsträckning, vari dessa måste anlitas, bör hänsyn tagas till
det avbräck i arbetets gång, som skulle uppkomma genom att ledamöterna ofta inkallades till rättsliga förhör. Inkallelse till muntligt förhör bör därför ej'få ske, annat än då det prövas oundgängligen nödvändigt. Och om flera personer deltagit i ärendets handläggning, bör ej mer än en representant för varje yttrad mening få inkallas.
Har enligt rättens förordnande förhör hållits med sakkunnig utom huvud- förhandlingen eller har rätten förklarat, att muntligt förhör med sakkunnig ej skall äga rum, bör förhörsprotokollet eller det skriftliga sakkunnigutlåtan- det få användas som bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i fråga om vittnen måste rätten dock alltid äga befogenhet att inkalla den sakkunnige till förhör vid huvudförhandlingen, om detta finnes nödvändigt för målets utredning och det är praktiskt möjligt att anordna sådant förhör.
De nu framställda grunderna för omedelbarhetsprincipens genomförande med I hovrätten. avseende å sakkunnigbeviset böra äga giltighet även för rättegången i hov- rätt. Även där bör regeln vara, att den sakkunnige höres inför rätten vid huvudförhandlingen. Men under de angivna förutsättningarna må hovrätten kunna förordna, antingen att förhöret skall äga rum utom huvudförhandlingen eller att förhör ej alls skall hållas. Har så skett, bör förhörsprotokollet eller den sakkunniges skriftliga utlåtande få åberopas som bevis.
I hovrättsförfarandet föreligger ännu ett fall, då protokoll över förhör med sakkunnig kan tänkas få användning som bevis, nämligen om den sakkunnige hörts vid lagmansrätten och hans utsaga upptecknats i dess protokoll. Eme- dan vid målets behandling i hovrätten förhållandena kunna hava förändrats, bör det ej obetingat vara tillåtet att använda lagmansrättens protokoll som bevis. Liksom i motsvarande fall med avseende å vittnesbeviset synes såsom förutsättning för att dessa protokoll må få ersätta omedelbart förhör böra gälla, att mot den sakkunniges inställelse vid huvudförhandlingen i hovrätten möter sådant hinder, som enligt den ovan givna framställningen kan berät- tiga till avsteg från omedelbarhetsgrundsatsen.
Dessa regler gälla förfarandet iviktigare brottmål. Såsom i framställ— ningen av huvudgrunderna för rättsmedlen (13 kap.) framhållits, böra lik— som i fråga om vittnesbeviset lättnader medgivas i mål, som avse ringare brott. Till ringare brott böra då liksom i fråga om vittnesbeviset hänföras de, som ej kunna medföra svårare straff än fängelse i högst sex månader. Kravet på omedelbart förhör med sakkunnig synes här kunna i regel efter- givas. Även om särskilt hinder mot förhör med sakkunnig vid förhandlingen ej möter, bör protokoll från lagmansrätten över förhör med honom få tjäna till bevis. Likaledes må hovrätten kunna besluta, att förhör skall hållas utom förhandlingen eller, om skriftligt utlåtande finnes, att förhör ej skall äga rum. I dessa fall må protokollet från förhöret eller utlåtandet brukas som bevis i hovrätten. Dock bör det alltid stå hovrätten öppet att, om den finner det för målets utredning nödvändigt, att omedelbart förhör med den sakkunnige hålles och sådant kan ske, förordna därom'.
Förhör utom huvudför- handlingen.
Till'väga- _qåendet vid muntligt förhör.
Ersättning åt sakkun- nig.
' |
Då förhör med sakkunnig äger rum utom huvudförhandlingen, höra om för- farandet gälla motsvarande regler som om vittnesförhör utom huvudförhand— lingen. Det blir alltså beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, huruvida förhöret skall hållas av den rätt, där målet är anhängigt, eller om annan rätt skall anmodas att upptaga bevisningen. Om den sakkunnige av sjukdom är förhindrad att inställa sig där rätten eljest håller sina sammanträ- den, måste rätten höra den sakkunnige där han vistas.
Parterna skola kallas till förhöret. En ovillkorlig föreskrift att den miss— tänkte eller tilltalade, om han såsom anhållen eller häktad har berövats sin fri- het, skall inställas vid förhöret, kan lika litet som med avseende på vittnesför— hör utom huvudförhandlingen givas. Men om rätten finner hans närvaro vid förhöret erforderlig, bör den förordna om hans inställande. Eljest skall försva— raren kallas, om sådan finnes. Parts underlåtenhet att hörsamma. kallelse kan ej få lägga hinder i vägen för förhörets hållande.
Ehuru i fråga om sakkunnig, som utsetts av rätten, behovet av edlig bekräf- telse av hans utsaga ej kan sägas vara lika framträdande som i fråga om vittne, lär dock sakkunnig böra vid sitt hörande avlägga en efter sakkunniguppdra- gets natur anpassad ed. Beträffande vittneseden har förordats, att om vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, han i stället skall avgiva försäkran på heder och samvete. Det— samma bör gälla om sakkunnigeden. ,Vid förhör med sakkunnig torde ej lika stränga regler böra gälla i fråga om upplåsning av det av honom avgivna ut- låtandet som de, vilka processkommissionen förordat med avseende å uppläs— ning av vittnesattester och vittnesförhörsprotokoll, I anslutning till vad nyss anförts om betydelsen av sakkunnigs skriftliga utlåtande synes utlåtandet böra vid förhöret få helt eller delvis uppläsas, om rätten finner det lämpligt.
Huruvida och i vilken utsträckning ersättning bör tillkomma sakkunnig, som fullgör sitt uppdrag å tjänstens vägnar, bör ej stadgas i förevarande sam- manhang. Därom böra gälla reglerna angående ersättning till tjänstemän för fullgörande av tjänsteuppdrag.
Annan sakkunnig, som utses av rätten eller i förut angivna fall av stats- åklagare eller polismyndighet, synes böra få skälig ersättning av statsmedel för sitt arbete och sin inställelse vid rätten. Att ersättningen bör gäldas av statsmedel motiveras av det allmännas intresse i att rättsskipningsorganen sättas i stånd att fullgöra sin uppgift med hänsyn till straffrättsskipningen. Regeln bör gälla ej blott i åklagarmål utan även i mål, där enskilt åtal föres. I dessa mål torde sakkunnigutredning ej ofta föranstaltas genom rättens för- sorg, men har så skett, får det antagas, att ett allmänt rättsskipningsintresse påkallat åtgärden.
Genom bestämmelser i lagen bör sörjas för att sakkunnig må erhålla för- skott å sin ersättning. Det befogade häri framträder med särskild styrka i sådana fall, då den sakkunnige måste vidkännas utgifter för en av honom verkställd undersökning.
I domen bör avgöras vem som slutligen skall bära kostnaden för sakkunnig- utredningen.
Såsom förut omnämnts, finnas för närvarande mera fullständiga bestämmel- Rättsmedi— ser om rättsmedicinska och rättskemiska undersökningar. Processkommissionen Cut-”sk” (teh utgår från att även under en ny rättegångsordning dessa för straffprocessen rrjjåsfjfgiizjztm utomordentligt viktiga ämnen tarva en mera ingående reglering än den, som "inga"- lagen kommer att giva sakkunnigbevisct i allmänhet. Därvid är det antagligt, att avvikelser från de av processkommissionen för sakkunnigbeviset förordade grunderna i vissa avseenden komma att vara påkallade, exempelvis så att i vissa fall sakkunnigutredning göres obligatorisk, eller att det påbjudes att ut- låtande från viss myndighet skall inhämtas. Dessa speciella frågor böra emel- - lertid ej nu upptagas till övervägande.
Processkommissionen har redan erinrat, att vid sidan av rättens befogenhet Parternas att utse sakkunnig det bör stå parterna fritt att tillkalla sakkunniga. I straff— sakkunniga. processen, särdeles de mål där allmän åklagare för tålan, lär dock behovet av sakkunnigutredning i allmänhet komma att tillgodoses genom av rätten eller de vid den förberedande undersökningen verksamma myndigheterna utsedda sak- kunniga, och av parterna åberopade sakkunniga torde därför i straffprocessen äga en jämförelsevis underordnad betydelse.
Någon skyldighet för sakkunnig att åt part utföra utredning kan uppen- barligen ej föreligga. Men har den sakkunnige utfört utredningen eller har han tillfälligtvis iakttagit något, varom han utan särskilt arbete kan avgiva sakkunnigt yttrande, hör han vara skyldig att på partens begäran till bruk i rättegången meddela vad han utrönt. Därvid synas reglerna om vittnen höra i huvudsak tillämpas å honom. Denna ståndpunkt intog jämväl de riksdagen förelagda propositionerna om lag angående bevisning inför rätta. I vissa av— seenden såsom i fråga om den sakkunniges rätt till ersättning lära dock mo- difikationer erfordras. Ett närmare ingående på denna och andra hithörande frågor lär dock ej nu böra ifrågakomma.
Då fråga uppstår att den misstänkte eller tilltalade vid brottets förövande ej Undersök- varit vid fullt förstånd och i anledning härav en undersökning av hans sinnes- "igår:—får?? beskaffenhet skall äga rum enligt de närmare föreskrifter, som gälla om dylika eller tillta- undersökningar, är det ofta för undersökningens utförande nödvändigt, att han %(ZZÄZÄZÄS; intages på anstalt för sinnessjuka. Enär viktiga enskilda rättigheter beröras av en sådan åtgärd, vilken innebär en inskränkning i den personliga friheten, stundom utsträckt under längre tid, synes det riktigast, att beslutanderätten tillkommer domstol. Detta bör gälla ej blott, om den misstänkte eller till- talade är på fri fot utan även om han genom anhållande eller häktning redan är berövad sin frihet. Domstolen bör, innan den beslutar i frågan, inhämta yttrande av läkare. I den misstänktes eller tilltalades intresse bör föreskrivas, att om han har försvarare, denne bör beredas tillfälle'att yttra sig, innan rät— ten meddelar sitt beslut.
Sammanfattning.
1.
Om "det finnes nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger rätten över frågan höra: myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera andra sakkunniga att avgiva yttrande.
2.
Angående statsåklagares och polismyndighets befogenhet att vid förbere— dande undersökning påkalla yttrande av sakkunnig hänvisas till 4 kap. 16 punkten.
3.
Till sakkunnig må ej utses någon, som till saken eller någondera parten står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Därest det icke är föreskrivet att viss sakkunnig skall anlitas, skall, såvitt möjligt, tillfälle beredas parterna att uttala sig om valet av sakkunnig.
4.
Den, som icke å tjänstens vägnar är skyldig att tjänstgöra såsom sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande, må ej mot sin vilja förpliktas att utföra sakkunniguppdrag. Har han åtagit sig uppdraget men tredskas att fullgöra det, må rätten förelägga honom vite.
5.
Sakkunnig, som har att yttra sig å tjänstens vägnar, skall avgiva skriftligt utlåtande, avfattat i överensstämmelse med vad som må vara särskilt föreskri- vet eller eljest vedertaget.
Jämväl annan sakkunnig skall, om rätten ej förordnar annorlunda, avgiva skriftligt utlåtande.
6.
I rättegång vid lagmansnätt skall sakkunnig, vare sig han avgivit skrift- ligt utlåtande eller ej, höras muntligen inför rätten vid huvudförhandlingen. Kan det antagas, att den sakkunnige av sjukdom, bortresa eller annan orsak ej skall vara i stånd att inställa sig vid huvudförhandlingen, eller skulle hans inställelse vid denna medföra kostnader eller besvär, som äro oskäliga i förhål- lande till målets beskaffenhet och den sakkunniges betydelse för utredningen, må likväl rätten besluta, att han skall höras utom huvudförhandlingen eller, om han avgivit skriftligt utlåtande, att muntligt förhör med honom ej skall äga rum. Har utlåtande avgivits åv ämbetsverk eller offentlig institution, må muntligt förhör med den eller dem, som deltagit i ärendets behandling, ej anställas, därest
det icke prövas oundgängligen nödvändigt. Hava flera deltagit i behand- lingen, må endast en representant för varje mening inkallas att höras.
7.
Därest, enligt vad i (? punkten är sagt, sakkunnig hörts utom huvudförhand- lingen eller han ej blir muntligen hörd, må i förra fallet protokollet över förhö- ret och i senare fallet det skriftliga utlåtandet tjäna som bevis i målet, med mindre rätten finner nödvändigt för målets utredning, att förhör anställes vid huvudförhandlingen, och detta kan ske.
8.
Vad i 6 och 7 punkterna sagts om rättegång i lagmansrätt skall jämväl till- lämpas med avseende å rättegången i hovrätt, såvida ej annat stadgas i denna pu/nkt.
Har sakkunnig hörts i lagmansrätten och hans utsaga upptecknats i proto- kollet och möter mot hans inställelse i hovrätten sådant hinder, som sägs i 6 punkten, må lagmansrättens protokoll över förhöret begagnas såsom bevis i målet.
Vid behandling av mål om brott, varå ej kan följa strängare straff än fän— gelse i sex månader, må, även om sådant hinder, som sägs i 6' punkten, ej före- ligger mot den sakkunniges inställelse vid huvudförhandlingen, protokoll över förhör med sakkunnig, som hållits i lagmansrätten, tjäna såsom bevis, även- som sakkunnig höras utom huvudförhandlingen eller beslut meddelas, att sak- kunnig, som avgivit skriftligt utlåtande, ej skall muntligen höras och proto- kollet över förhöret eller det skriftliga utlåtandet tjäna som bevis i målet. F in— ner hovrätten för målets utredning nödvändigt, att förhör med den sakkunnige företages vid huvudförhandlingen och kan detta ske, må hovrätten förordna därom.
9.
Förhör med sakkunnig utom huvudförhandlingen kan äga rum vid den rätt, där målet är anhängigt, eller vid annan rätt. Kan den sakkunnige av sjukdom ej inställa sig vid rätten, må han höras där han vistas.
Då förhör med sakkunnig hålles utom huvudförhandlingen, skola parterna kallas till rättens sammanträde. Är den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig, förordnar rätten om hans inställande. Därest rätten ej meddelar sådant förordnande, skall försvararen, om sådan finnes, kallas. Parts utevaro utgör ej hinder för förhörets hållande.
10.
.Då sakkunnig höres, skall han avlägga ed. Hyser den sakkunnige på grund av sin åskådning i religiöst hänseende betänklighet mot att avlägga ed, skall han .i stället avgiva försäkran på heder och samvete.
Vid förhör med sakkunnig må, om rätten prövar det lämpligt, av honom av- givet skriftligt utlåtande helt eller delvis uppläsas.
Besiktning.
11.
Beträffande ersättning åt sakkunnig, som fullgjort sitt uppdrag å tjänstens vägnar, gäller vad särskilt må vara stadgat. Annan sakkunnig åtnjuter skälig ersättning av allmänna medel.
Bestämmelser meddelas om rätt för sakkunnig att få förskott å sin ersättning.
12.
Närmare bestämmelser meddelas om utförande av rättsmedicinska och rätts- kemiska undersökningar och om utlåtande över sådana undersökningar.
13.
Vill part åberopa någon såsom sakkunnig, skall beträffande denne huvud- sakligen tillämpas vad som föreskrivits om vittne.
14.
Då det för undersökning av misstänkts eller tilltalads sinnesbeskaffenhet är nödigt att intaga honom på anstalt för sinnessjuka, äger domstol, efter läkares hörande och sedan försvarare, om sådan finnes, fått tillfälle att yttra sig, för— ordna härom.
22 KAPITLET. Besiktning och syn.
I många fall är det för vinnande av tillförlitlig utredning av sakförhållandet i en rättegång av värde, att rätten genom egen iakttagelse av sakförhållandet bildar sig sin uppfattning. Denna kan ofta på sådant sätt bliva säkrare och klarare, än om kännedom om sakförhållandet skall bibringas rätten genom andra personers återgivande av deras intryck därav. Det bör därför tillkomma rätten att, när så erfordras och det kan ske, genom egen iakttagelse förskaffa sig kännedom om visst faktum.
Då fråga uppstår om att rätten skall själv iakttaga något föremål för att bilda sig sin uppfattning därom, kan detta stundom ske därigenom, att före- målet medföres till rätten och förelägges denna vid huvudförhandlingen på dess vanliga sammanträdesort. För närvarande är det vanligt att'på detta sätt inför rätten företes föremål av olika slag exempelvis handlingar eller sedlar, som uppgivas vara förfalskade, vapen, som använts för utövande av misshandel, tillgripna föremål med mera. En sådan av rätten vid behandlin- gen av målet på sammanträdesorten verkställd besiktning av ett föremål före- tages helt formlöst. Ej heller framdeles torde besiktning i denna mening behöva utförligare regleras i lagen, utan synes 'det tillfyllest med en erinran, att rätten, när det för utredningen erfordras, har att besiktiga föremål, som under målets handläggning bringas inför rätten. Då behov uppstår att fram-
tvinga tillhandahållande av föremål för dylik besiktning, bliva de av process- kommissionen i kapitlet om beslag utvecklade grunderna att tillämpa.
Emellanåt kan det vara nödvändigt att rätten, för att den skall kunna före- taga en besiktning, förflyttar sig från det ställe, där den har sitt samman— träde. Det kan inträffa, då rätten skall besiktiga 'den plats, där ett brott blivit förövat, eller ett föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten. Några regler om sådan. besiktning finnas, såvitt straffprocessen angår, för närvarande icke hos oss. Att sådan besiktning enligt gällande rätt kan företagas torde dock vara otvivelaktigt. Tydligt är också, att en ny rättegångslag bör bereda möj- lighet för en sådan. I anslutning till det språkbruk, som betecknar vissa sär- skilda, straffprocessen ej tillhörande fall av besiktning utom rättens samman- trädesplats såsom syn, torde jämväl i straffprocessen en sålunda företagen be- siktning böra benämnas syn.
Närmare regler för att angiva, när syn i denna mening må företagas, låta sig ej uppställas i lagen. Det bör överlämnas åt rätten att pröva om åtgärden är er- forderlig för ett riktigt avgörande av målet. Rätten bör, då den fattar beslut om syn, beakta alla inverkande omständigheter såsom vikten av det förhållande som skall iakttagas, sannolikheten för att synen leder till resultat, kostnaderna f ör synen i förhållande till målets betydelse. Stundom kan det befinnas lämp- ligt, att sakkunnig är tillstädes vid synen för att giva rätten upplysning och ledning. I sådant fall äger rätten, enligt vad i föregående kapitel utvecklats, förordna härom. I kapitlet om tid och ort för domstolarnas sammanträden (1 delen 6 kap. 4 punkten) förutsättes, att rätten, därest det för handlägg- ningen av visst mål finnes lämpligt, må sammanträda annorstädes inom dom— kretsen än å tingsställe. Detta synes särskilt kunna äga rum, när syn skall hållas och det i anledning därav finnes lämpligt, att huvudförhandlingen hålles å eller i närheten av den plats, där synen skall försiggå. Den kostnad, som uppkommer genom domstolsledamöternas och eventuellt parternas och deras ombuds resa till syneorten, kan då mången gång motvägas av den minskning i vittnesersättningar, som föranledes av att målet förhandlas i vittnenas hembygd.
Värdet av en syn på stället är i väsentlig mån beroende av att föremålet för Omedelbar- synen iakttages av de domare, som äro kallade att döma i målet. En av andra gågågzugå; domare verkställd syn, vars resultat förmedlas genom protokoll till den dö— undantag mande rätten, kan ej vara lika ägnad att åskådligt klarlägga förhållandet. däl'ffmn' Grundsatsen att syn liksom annat upptagande av bevisning skall ske vid hu- vudförhandlingen bör därför såvitt möjligt upprätthållas. Såsom redan fram- hållits, bör i syfte att underlätta detta huvudförhandlingen i dess helhet kunna förläggas till annan ort än tingsstället.
Men stundom kan det visa sig nödvändigt, att syn hålles utom huvudför- handlingen. Detta kan vara fallet exempelvis om det kan antagas att före- målet för synen ej kommer att befinna sig i oförändrat skick, då tiden för huvudförhandlingen är inne, eller om syn skall» hållas på avlägsen ort utom domkretsen. I kapitlet om den förberedande undersökningen (4 kap. 17 punk-
ten) har också förutsatts möjligheten av att syn hålles på detta skede av rätte- gången. Även sedan målet anhängiggjorts genom stämning, kan det visa sig att syn ej lämpligen kan hållas vid huvudförhandlingen. Rätten må då be- sluta, att syn skall hållas utom huvudförhandlingen.
Skall syn hållas utom huvudförhandlingen, blir det beroende av omständig- heterna, huruvida synen skall hållas av den rätt där målet är anhängigt eller ej. Finnes föremålet för synen inom den rättens domkrets, skall synen tydligen förrättas av denna domstol. Med hänsyn till hovrätternas stora jurisdiktions— områden bör hovrätt likväl i där anhängigt mål äga uppdraga åt lagmansrätt att hålla synen. Är åter syneföremålet beläget utom rättens domvärjo, måste regelmässigt lagmansrätten i orten anmodas att förrätta synen. Vad nu sagts bör dock ej utgöra hinder för att en lagmansrätt, hos vilken mål är anhängigt, håller syn å ort, som ligger på kortare avstånd utom dess jurisdiktionsom— råde.
L__agman.s-_ Särskild uppmärksamhet påkallar spörsmålet hur lagmansrätt bör vara Jääåzggg sammansatt, då den håller syn utom huvudförhandlingen. Såsom i kapitlet vid syn. om lagmansrätterna (1 delen 2 kap. 3 punkten) framhållits, skall rätten i all- mänhet vid sammanträde utom huvudförhandlingen endast bestå av en lag- faren ledamot. Då syn skall hållas utom huvudförhandlingen, tala emellertid övervägande skäl för att rättens sammansättning förstärkes. Det är nämligen, särskilt om parterna ej äro tillstädes, av vikt, att rätten består av ett flertal ledamöter, på det att dess skärskådande av syneföremålet må bliva så allsidigt" och fullständigt som möjligt, Den lagfarne domaren synes därför vid sin sida böra hava ett antal nämndemän. Ofta torde dessas praktiska erfarenhet bliva till nytta vid synen. Att fastställa nämndemännens antal till fem liksom vid huvudförhandlingen skulle dock vara att onödigt betunga förfarandet. Det torde vara tillräckligt att kräva, att två nämndemän deltaga. Skulle omröst- ning inom rätten någon gång bliva oundgänglig, skall domarens mening råda,
såvida icke båda nämndemännen äro ense om' annan mening.
Parternas I fråga om parternas närvaro vid syn, som hålles utom huvudförhandlingen,
"aware" böra samma regler gälla, som förordats med avseende å förhör med vittne och
sakkunnig utom huvudförhandlingen. Parterna skola alltså kallas till rättens sammanträde. Om den misstänkte eller tilltalade är anhållen eller häktad och hans närvaro är erforderlig, skall rätten förordna, att han inställes vid synen. Sker ej detta, skall försvararen, om sådan finnes, kallas för att bevaka hans intressen. Den omständigheten, att part, som kallats, ej inställer sig, kan ej få utgöra hinder för 'synens företagande.
Syncproto- Vid handläggning av mål inför lagmansrätt bör det vara tillåtet att bruka Itåteåånå'å' som bevis anteckningar från— en utom huvudförhandlingen hållen syn. I hov- ' som bevis. rätt bör samma regel gälla. Likaledes bör protokollet från en syn, som lag- mansrätten hållit vid huvudförhandlingen, kunna åberopas som bevis vid må- lets behandlingi hovrätten.
Beträffande skyldigheten att erlägga kostnaden för rättens sammanträde för syn torde samma grundsats böra tillämpas som i fråga om ersättning åt sakkunnig. I brottmålen skulle sålunda synekostnaden i första hand bäras av det allmänna. I domen får sedan bestämmelse meddelas huruvida kostnaden skall återgäldas av enskild part.
Sammanfattning.
1.
Rätten har att, när det för utredningen erfordras, besiktiga föremål, som under målets handläggning bringas inför rätten.
2.
Finner rätten nödigt att besiktiga stället, där brott förövats, eller föremål, som ej lämpligen kan flyttas till rätten, skall syn å stället hållas.
3.
Finnes det att syn ej lämpligen kan hållas vid huvudförhandlingen, må rätten besluta, att synen skall hållas utom huvudförhandlingen.
Skall syn hållas utom den lagmansrätts domkrets, där målet är anhängigt eller medan målet är anhängigt i högre rätt, må rätten uppdraga åt lagmans— rätten i den ort, där synen skall äga rum, att hålla densamma.
4.
Då lagmansrätt håller syn utom huvudförhandlingen, skall rätten bestå av en lagfaren domare såsom ordförande och två nämndemän.
5.
Då syn hålles utom huvudförhandlingen, skola parterna kallas till synen. Är den misstänkte eller tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans när- varo erforderlig, förordnar rätten om hans inställande. Därest rätten ej med- delar sådant förordnande, skall försvararen, om sådan finnes, kallas. Parts utevaro utgör ej hinder för synens hållande.
6.
Därest syn hållits atom huvudförhandlingen, må det över synen förda proto- kollet användas såsom bevis i målet.
Har lagmansrätt hållit syn, må det vid synen förda protokollet tjäna såsom bevis i hovrätten.
7. Kostnaden för syn gäldas av allmänna medel.
Kostnaden för syn.
23 KAPITLET. Rättegångskostnad.
Inledning. De kostnader, som rättsskipningen i brottmålen föranleder, äro av olika art. Kostnader av mera fast natur utgöras av statens allmänna utgifter för rätts- skipningens upprätthållande, såsom domarnas och åklagarnas löner, utgifter för domstolslokaler, häkten och dylikt. Därjämte förorsakas särskilda kost- nader av varje särskilt mål. Dessa drabba, å ena sidan, statsverket och åkla- garen eller målsäganden och, å andra sidan, den tilltalade samt bestå i ersätt- ningar till vittnen och sakkunniga, resekostnader, arvode till försvarare o. s. v. Härvid är dock att iakttaga, att statsverket i betydande omfattning i första hand på sig tar utgifter jämväl för den tilltalades försvar. Enligt det förelig- liggande förslaget skall statsverket sålunda i vissa fall ersätta vittnen och sak— kunniga, vilkas hörande påkallats av den tilltalade, samt den tilltalades för-
svarare.
Vid ett brottmåls avgörande uppstår frågan om ersättning av kostnaderna i målet. De kostnader, som därvid komma i beaktande, höra endast till den se- nare av nyssnämnda grupper. Statens allmänna utgifter för rättsskipningen bliva aldrig ersatta i denna form. Ersättningsfrågan gestaltar sig olika i mål, i vilka allmänt åtal föres, och i mål, i vilka enskilt åtal föres.
Målat vilka I mål, i vilka allmänt åtal föres, är det naturligt, att den tilltalade, om han tftfiåftååtl fälles, skall vara pliktig att ersätta statsverket dess kostnader å målet. Den— den tillta- na ståndpunkt är gemensam för all lagstiftning. Skiljaktigheter råda emeller- lade fälles' tid beträffande omfattningen av de statens kostnader å målet, som skola er— sättas. Enligt åtskilliga lagstiftningar, såsom dansk, norsk och tysk rätt, omfattar ersättningsskyldigheten principiellt alla dessa kostnader, men göras undantag för vissa särskilt upptagna kostnader, såsom för domarnas trakta- menten och reseersättningar och liknande. Enligt svensk rätt har ersättningsskyldigheten däremot icke denna omfatt- ning. Redan lagkommittén anmärkte, att den i många länder antagna grund- satsen, att den, som fälldes till straff, skulle betala alla statens kostnader i och för rättegången, aldrig hos oss varit gällande och ej heller borde bliva det. Lagkommittén föreslog också, att den tilltalade, som fällts, skulle gälda nödig kostnad för den bevisning, som varit begagnad emot honom, samt till verk- ställande av häktning, som funnes laglig, ävensom i vissa fall till inställelse vid domstol för åklagare. Äldre lagberedningen intog i huvudsak samma ståndpunkt men undantag de sistnämnda fallen från ersättningsskyldighet. Nya lagberedningen slutligen föreslog, att den tilltalade ej skulle vara pliktig ersätta åklagaren för efterforskning och inställelse i målet men väl skyldig gälda ersättning för särskild kostnad, som häktningsåtgärden erfordrat, därest häktningen prövades laglig, samt i vissa fall kostnad för urtima ting eller sär-
skild rättegångsdag. Därjämte skulle han ersätta kostnader för vittnen och sakkunniga.
Med den gällande svenska rättens principiella ståndpunkt överensstämmer, att åtskilliga författningar ansetts böra uttryckligen fastställa den brottsliges ersättningsskyldighet, såsom redan Kungl. brevet den 9 juni 1762 i fråga om rättsmedicinsk undersökning och det genom medicinalstyrelsens kungörelse den 9 februari 1894 kungjorda Kungl. brevet den 30 dec. 1893 rörande rättskemisk undersökning.
Vittnesersättningar, som av statsverket utbetalts, förpliktas den tilltalade, om han fälles, alltid att ersätta, så snart vittnets hörande icke varit onödigt. Men därjämte har i rättspraxis ersättningsskyldigheten i åtskilliga fall ansetts böra omfatta jämväl andra kostnader för bevisningen. I ett rättsfall utsträck- tes den sålunda till kostnaden för en i utlandet av åklagaren föranstaltad rättskemisk undersökning;1 i ett annat till kostnader för beslagtagna varors transport till detektiva polisen och domstolen och till generaltullstyrelsen för undersökning.2
Däremot har den tilltalade icke ansetts skyldig ersätta särskilda kostnader i sammanhang med häktningen;3 ej heller har särskild åklagares yrkande på ersättning för inställelsekostnad bifallits.4
Processkommissionen har icke ansett tillräckliga skäl föreligga att avvika från de hittills hos oss tillämpade allmänna grunderna för vad den tilltalades ersättningsskyldighet omfattar. Använda på det föreliggande förslaget synas de medföra, att de nödiga kostnader för bevisningens anskaffande, som för statsverket uppstå redan under den förberedande undersökningen, böra ersättas av honom. Vad statsverket får utgiva i ersättningar till vittnen, som därunder höras, hör han alltså ersätta. Anledning synes icke föreligga att utsträcka ersättningsskyldigheten att omfatta särskilda utgifter, föranledda av häktning i målet.
Den ersättningsskyldighet, som ålägges den tilltalade, när han blir fälld, torde icke behöva vara riktad mot åklagaren utan blott mot statsverket. Åkla- garen bör äga att omedelbart av statsmedel få täckta alla de utgifter av denna art, som han nödgas göra och som den tilltalade kan vara pliktig gottgöra. Gentemot denne behöver sålunda endast statsverket vara ersättningsberättigat, ej åklagaren personligen.
Icke sällan framträder hos oss ett visst missförhållande mellan det straff, vartill en tilltalad fälles, och storleken av den ersättning för kostnaderna i målet, vartill han samtidigt förpliktas, i det att denna ersättning stiger till ett belopp, som den dömde knappast någonsin kan väntas vara i stånd att _ betala, medan straffet måhända är jämförelsevis lindrigt. Härav följer lätt, att, oaktat straffet fullbordats, den betungande ersättningsskyldigheten under lång tid eller för alltid omöjliggör för den dömde att åter skapa sig ett ordnat
1919 » 175. 1907 T.
. A. avd. I 1907 sid. 140. ) ; 1914 .
När den till— talade frias.
och betryggat liv. För att undvika sådana verkningar har den norska lagen föreskrivit, att den tilltalades ersättningsskyldighet alltid skall bestämmas till ett avrundat belopp, som icke må överstiga sammanlagda summan av alla utgif— ter, som han bör ersätta, och att beloppet därvid skall bestämmas efter skälighet, så att det icke kommer att stå i ett framträdande missförhållande till den döm- des skuld och villkor.
Det synes processkommissionen vara välbetänkt att för domstolen öppna en utväg att kunna skäligen nedsätta den summa, som den dömde skall ersätta, om summan eljest skulle stiga till ett i förhållande till hans brottslighet och villkor alltför högt belopp.
Om flera tilltalade dömas som' gärningsmän eller delaktiga beträffande samma brott, böra de ansvara en för alla och alla för en för statsverkets kostnader i målet, såvida icke fråga är om kostnad, som hänför sig till eller orsakats av allenast någon av dem.
När den tilltalade frikännes från ett av offentlig åklagare anhängiggjort åtal, uppstår spörsmålet, huruvida han å sin sida skall vara berättigad till ersättning för sina nödvändiga kostnader i målet.
Främmande lagar intaga olik—a ståndpunkter i detta hänseende. Enligt dansk rätt får den frikände icke sådan ersättning, men av honom inkallade vittnen kunna under vissa omständigheter bliva ersatta av statsverket. Den norska lagen berättigar honom däremot till ersättning av statsmedel för nöd- vändiga utlägg för försvaret; och han kan jämväl få en efter skälighet avpas- sad ersättning för osedvanliga eller i förhållande till hans villkor betydliga resekostnader. Enligt tysk rätt kan statskassan åläggas ersätta den frikände nödvändiga utgifter. Enligt de finska förslagen må, om' den tilltalade icke givit skälig anledning till åtalet, ersättning av statsverket tillerkännas honom för de utgifter, som han nödgats ikläda sig för sitt försvar.
Hos oss torde en frikänd tilltalad få ersättning för sina kostnader endast i det fall, att åklagaren finnes hava anställt åtalet utan skäl, i vilket fall denne förpliktas gottgöra den tilltala-de hans kostnader. Nya lagberedningen föreslog ock att uttryckligen begränsa åklagarens ersättningsskyldighet till dessa fall. Som skäl för att icke i brottmålen göra den tappande partens skyldighet att gälda rättegångskostnader lika ovillkorlig som i tvistemål an— fördes, att vanskligheten av att på förhand beräkna huru kraftig bevisning må kunna åvägabringas vore i brottmålen vida större än i tvistemålen, och att åtalets anhängiggörande, så snart sannolika skäl därför funnes, vore en åklagares ämbetsplikt, då däremot väckandet av talan i" tvistemål vore en helt och hållet frivillig åtgärd av käranden.
Denna tankegång är väl grundad, men den synes icke med avgörande verkan kunna anföras emot varje förpliktelse för statsverket att gottgöra den fri- kände kostnader, som åtalet förorsakat honom. Visserligen torde det icke vara tillrådligt att helt uppgiva huvudregeln, att, även om den tilltalade frias, skall han själv vidkännas sina utgifter å målet. Men sådana omständigheter kunna föreligga, att detta framstår som en orättvisa. Om exempelvis en annan blir
dömd för det ifrågavarande brottet, och den tilltalade själv icke givit skälig an- ledning till åtalet, kan det innebära en hårdhet, att den tilltalade utom det obe— hag, som åtalet medfört, också skall själv få stå för de kostnader, som det åsam- kat honom. Att åklagaren kan förpliktas gottgöra dem, när åtalet anställts utan skäl, innebär icke ett tillräckligt skydd mot en sådan hårdhet, då det väl kan in— träffa, att åklagaren haft någon grund för åtalet, utan att den tilltalade själv gi- vit skälig anledning till detsamma. Detta kan ju inträffa, om åklagaren före åta- lets anställande fått av ett vittne mottaga meddelanden, som han funnit grave- rande, men som vittnet sedermera inför domstolen icke kunnat vidhålla. Att uttömmande angiva de omständigheter, under vilka den tilltalade, som fri- kännes, bör få sina utgifter gottgjorda torde knappast låta sig göra. Det lämpligaste är att överlämna åt rätten att besluta härom, när särskilda om— ständigheter därtill föranleda. Det naturliga är därvid, att statsverket er- sätter utgifterna. Gentemot åklagaren bör statsverket enligt den grundsats, som nu tillämpas, äga anspråk på att, så snart åtalet blivit utan skäl anställt, återfå vad det sålunda ålagts utgiva ävensom i samma omfattning som nu dess övriga utgifter å målet.
Enligt gällande svensk rätt skall var part stå sin kostnad i ett mål, om Tilltalad åtskilliga käromål varit i saken, och parterna vinna eller tappa däri ömsom. ”grå?" Denna grundsats, som närmast är lämpad för tvistemålen, kan äga en viss giltighet också för brottmål. Om i samma mål allmänt åtal förts rörande flera brott, och den tilltalade blir fälld endast i en del men i övrigt frikänd, synes det icke under alla omständigheter vara rättvist att enligt den förut angivna huvudregeln ålägga den tilltalade att bära hela kostnaden i' målet. Kan en uppdelning av denna verkställas, allteftersom den hänför sig till den del, däri han fällts, eller ej, bör rätten äga förordna, att regeln om den tilltalades ansva- righet tillämpas å de kostnader, som hänföra sig till den del, däri han fällts, och att regeln om att den tilltalade själv får stå för sina kostnader med däri för vissa fall föreslaget undantag om statsverkets ersättningsskyldighet gentemot den tilltalade tillämpas beträffande den del, i vilken kan friats.
Nyare processlagar upptaga i allmänhet bestämmelser om skyldighet i Skyldighet visst fall för part att, oberoende av kostnadsfrågans utgång i övrigt, gälda ”222331di viss rättegångskostnad. Denna skyldighet inträder för part med avseende åsakad gånom kostnad, som'orsakas genom vårdslöshet eller försummelse vid målets ut- f Cl ”nerf ä'"
_ _ _ surnmclse. förande. Dylika bestämmelser äro 1 främsta rummet avsedda för tvrste—
målen. Det torde emellertid kunna vara av praktisk betydelse även i brott- mål. Om åklagaren eller den tilltalade genom något sitt förhållande föranleder onödigt uppskov i målet, onödig bevisföring eller annan onödig processuell åt- gärd, och detta kan tillvitas honom såsom försummelse, synes det naturligt, att, oavsett huru kostnaderna i övrigt fördelas, den försumlige får bära de kost- nader, som å ömse sidor därigenom uppstått. Det bör ankomma på domstolen att med hänsyn till omständigheterna avgöra, om en sådan skyldighet skäligen bör åläggas honom. Det kunde ifrågasättas, att i de fall, då åklagaren är den
försumlige, statsverket skulle vara ersättningsskyldigt gentemot den tilltalade för dennes av försummelsen orsakade kostnader med rätt att av åklagaren ut- kräva vad sålunda erlagts. En sådan grundsats skulle stå i en viss överens- stämmelse med vad som ovan föreslagits om den tilltalades möjlighet att av statsverket få sina kostnader gottgjorda. Frågan är emellertid här av annan natur, då den omedelbart berör statsverkets ansvarighet i allmänhet för sina tjänstemäns fel. Processkommissionen har icke ansett sig böra föreslå en sådan ansvarighet i detta fall utan begränsat sig till att ålägga åklagaren ersättnings— skyldighet.
Har ett fel av nu nämnd art förelupit å den tilltalades sida och har han haft försvarare, kan felet bero på denne. Det synes därför riktigt, att , om försvararen finnes hava genom felaktigt utförande av talan vållat kostnadsökningen & mot— sidan, han må kunna förpliktas att gemensamt med den tilltalade ersätta denna ökning.
Uppgift (i För att domstolen skall kunna i domen i målet träffa avgörande om an-
koäfltåå?” svårigheten för rättegångskostnaderna enligt här föreslagna regler, är det nödigt, att domstolen får uppgift vari kostnaderna består. Vill åklagaren, att den tilltalade skall åläggas betala rättegångskostnad eller vill den tilltalade hava ersättning för sina kostnader, skall uppgift om kostnaden därför av ho— nom lämnas till domstolen. Underlåtenhet härav bör dock ej utgöra hinder för rätten att ålägga ersättningsskyldighet för kostnader, vilkas belopp framgår av rättegångshandlingarna i målet, såsom för stämning, delgivningskostnad eller vittneslöner.
Skyldighet Förut har upptagits den regeln, att part, som genom vårdslöshet eller för—
338255?! summelse vållar särskild kostnad, skall, oavsett kostnadsfrågans lösning i öv— m_ ji. att rigt, kunna förpliktas att stå denna särskilda kostnad. I anknytning till denna gätda rätt”" grundsats synes jämväl vittne eller sakkunnig, som behörigen inkallats till gangskost- __ __ . . . .
mur rattssam'mantrade, men utan glltig anlednlng uteblir eller tredskas att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva utsaga och därigenom förorsakar särskild kostnad i målet, t. ex. nödvändiggör ett nytt rättssammanträde, som eljest icke varit erforderligt, böra kunna åläggas att bära den sålunda vållade kostnaden. Detsamma bör gälla, om vittne eller sakkunnig eljest genom sin försummelse vållar onödig processuell åtgärd, t. ex. genom att underlåta att anmäla, att han ej kan inställa sig vid visst rättssammanträde. En sådan ersättningsskyldighet är vanlig i främmande lagstiftningar. För att förekomma, att den leder till obillighet, bör det emellertid överlämnas åt domstolen att i varje fall pröva, om skyldighet bör åläggas. Likaså bör domstolen kunna begränsa skyldig- heten att omfatta endast en del av den särskilda kostnad, som uppstått; denna kan stundom vara så betydande, att ansvarigheten för densamma odelad skulle ödelägga den vållandes ekonomi och därigenom komma att stå i uppenbart missförhållande till försummelsen. Vad som nu sagts om vittnes eller sak— kunnigs vållande av särskild kostnad bör också gälla beträffande målsägande. som inkallats för att höras i anledning av åklagarens ansvarstalan.
De här angivna reglerna böra komma till tillämpning jämväl vid fullföljd av Kostnaden talan i högre rätt. Å den, som vinner sin talan i högre rätt, böra med avseende ;;äåjé'lggtt' å kostnaderna där tillämpas motsvarande regler som vid underrätten. Bedöman- det av frågan om kostnaderna i underrätten enligt de därför givna reglerna tillkommer i dylikt fall överrätten, så snart den där förda fullföljdstalan om- fattar jämväl denna kostnadsfråga. '
De ovan föreslagna bestämmelserna äro avsedda för kostnader i mål om all— Mål ont mänt åtal. Enligt processkommissionens förslag kan i sådant mål målsägan-112297;”(Z'fl'sg'yåsiC 'den ansluta sig och föra talan om privaträttsligt anspråk på grund av brottet. eller om en- Föres dylik talan, kunna därav för både målsäganden och svaranden föran- Ski” åtal" ledas särskilda kostnader i målet. Den sålunda förda talan är av civilrättslig art, och det synes naturligast, att frågan om skyldighet att gälda dessa kost- nader bedömes i tillämpliga delar enligt civilprocessuella regler. Kostnader, som skulle uppstått, även om målsäganden icke fört dylik talan, böra däremot helt och hållet betraktas som kostnader, föranledda av åklagarens åtal.
Reglerna för tvistemålen böra också tillämpas å frågan om skyldighet att ersätta kostnader i mål, vari enskilt åtal föres. Denna grundsats är bäst för- enlig med dessa måls natur. Även om hänsyn tages därtill, att i dessa mål målsäganden för ansvarstalan å det allmännas vägnar, synes det dock ej skä— ligt, att den tilltalade i kostnadsfrågan behandlas lika strängt som i mål, däri allmänt åtal föres. Då reglerna om rättegångskostnad i tvistemål förklaras böra tillämpas på nu ifrågavarande brottmål, bör det erinras, att vad i civil- processen (3 delen 22 kap. 2 punkten) sägs om utsträckt möjlighet till kvitt- ning av kostnaderna i mål, som rör sådant rättsförhållande, som icke kan reg— leras annorledes än genom rättegång, ej är avsett att gälla i förevarande mål. Kvittning av kostnaderna bör endast få ske, då sådant i de ordinära tviste— målen är tillåtet.
Vid lagtextens utarbetande böra meddelas bestämmelser om fri rättegång. En" rätte- Huruvida därvid nu gällande lag bör modifieras, anser sig processkommissionen sigillglnEål icke böra närmare utreda. Bestämmelser i detta ämne få tillämpning å kostna- oskyl igt der för den tilltalades talan i målet. I den mån dessa kostnader i första hand häkåtå'fnåu” bäras av statsverket, såsom ersättning till offentlig försvarare för denne, inne- ' här befogenheten till fri rättegång frihet för den tilltalade att återgälda till statsverket vad sålunda utlagts. Bestämmelserna om fri rättegång komma också att få betydelse för målsägandetalan i brottmål.
Likaledes bör vid lagtextens utarbetande tagas i övervägande att revidera gällande rätts bestämmelser om ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häk- tade eller dömde. Därvid torde främst böra tagas i betraktande, huruvida er- sättning bör givas i större utsträckning och om prövningen bör förläggas till domstol.
Sammanfattning.
1.
I mål, i vilket allmänt åtal föres, skall den tilltalade, om han fälles till an— svar, vara pliktig ersätta statsverket dess kostnader å målet i huvudsakligen samma omfattning som enligt nu tillämpade grunder.
Om vad den tilltalade sålunda skulle förpliktas utgiva finnes stiga till ett i förhållande till hans brottslighet och villkor alltför högt belopp, må det av rät— ten skäligen nedsättas.
Dömas flera som gärningsmän eller delaktiga beträffande samma brott, skola de ansvara en för alla och alla för en för kostnaderna i målet, såvida fråga ej är om kostnad, som hänför sig till eller orsakats av allenast någon av dem.
2.
Om den tilltalade frias, må rätten, om särskilda omständigheter därtill föran- leda, förplikta statsverket att ersätta honom hans nödiga kostnader. Har åtalet blivit utan skäl anställt, må åklagaren förpliktas gottgöra statsverket vad det sålunda ålagts utgiva ävensom i samma omfattning som nu dess övriga utgifter d målet.
3.
Har i samma mål allmänt åtal förts rörande flera brott, och blir den tilltalade fälld endast i en del, må, i den mån så kan ske, en uppdelning av kostnaderna verkställas så, att 1 punkten tillämpas beträffande den del, i vilken han fällts, och 2 punkten beträffande 'den del, i vilken han friats.
4.
Om åklagaren eller den tilltalade genom vårdslöshet eller försummelse föran- lett onödigt uppskov i målet, onödig bevisföring eller-"annan onödig processuell åtgärd, skall, oavsett huru angående kostnaderna i övrigt må förordnas, den försumlige vidkännas de genom försummelsen å ömse sidor uppkomna rätte- gångskostnaderna.
Finnes den tilltalades försvarare hava genom felaktigt utförande av målet vållat ökningen av kostnaderna å motsidan, må försvararen förpliktas att ge- mensamt med den tilltalade ersätta denna ökning.
5.
Vill 'åklagaren, att den tilltalade skall åläggas betala rättegångskostnad, eller vill den tilltalade hava ersättning för sina kostnader, skall uppgift lämnas, vari kostnaden består. Underlåtenhet härav utgör dock ej hinder för rätten att be- sluta om ersättning för kostnader, vilkas belopp framgår av rättegångshand- lingarna i målet.
6.
Vittne eller sakkunnig, som behörigen inkallats till rättssa/mmanträde men utan giltig anledning uteblivit eller tredskas att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva utsaga eller som eljest genom sin försummelse vållar onödig pro- cessuell åtgärd, skall av rätten kunna åläggas att helt eller delvis bära de kostnader, som härigenom uppstått. Detsamma skall gälla beträffande måls- ägande, som inkallats för att höras i anledning av åklagarens talan.
7. Förut angivna regler skola äga tillämpning jämväl vid fullföljd av talan i högre rätt. 8.
Beträffande skyldighet att ersätta kostnader, sann uppstå i följd av måls- ägandens i samband med allmänt åtal för brott förda talan om privaträttsligt anspråk på grund av brottet, eller kostnaderna i mål, i vilket enskilt åtal föres, skola i tillämpliga delar gälla reglerna för tvistemål.
9.
Vid lagtextens utarbetande meddelas bestämmelser om fri rättegång. Vid lagtextens utarbetande tages också i övervägande att revidera gällande rätts be- stämmelser' om ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Rättegången i brottmål.
Allmänna grunder för rättegången i brottmål.
WQGUXH—wKQH
Straffprocessens väsen . . .
Inkvisitorisk eller ackusatorisk process
Muntlighet eller skriftlighet Offentlighet eller hemlighet Fri bevisprövning eller legal bevisteori Lagadomstol
Åtal såsom villkor för rättegång och rätten till åtal . Den misstänkte eller tilltalade och hans försvar
Förberedande undersökning . .
Häktning, anhållande och reseförbud . Beslag och skingringsförbud .
Hus- och kroppsrannsakan . . . . . . . . . . . . . Väckande av allmänt åtal och huvudförhandlingens förberedande i mål, i vilka sådant åtal föres . .
Väckande av enskilt åtal och huvudförhandlingens förberedande 1 mål, i vilka sådant åtal föres .
Huvudförhandlingen .
Domen . .
Strafföreläggande . . . . . . .
Huvudgrunderna för rättsmedlens anordnande Rättegången i hovrätt i vädjade mål .
Rättegången i hovrätt i besvärsmål . . . . . . Allmänna rättsmedel mot hovrätts beslut och rättegången i hög-sin domstolen . .
Särskilda rättsmedel. . . . . . . . . . . . . . . Privaträttsliga anspråk på grund av brott. och vissa andra civila rätts- frågor . . . . .
Allmänna regler om bevisningen .
Vittnen .
Sakkunniga
Besiktning och syn .
Rättegångskostnad .
2? P”
vac—sa:»
*] [O [O [0 7.0 o—o - .s-
'i tå ' , s tateirs (efterljt-iliig &. nigkexen—måga.» 1926 .
Systematiskförteckning
(Siffrorna inom klammer bctccknomtrcdningarnu nummer i den kronologiska förteckningen.
Ålluilin lagstiftning. Bättsklpning. Fångvård. ' Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
". Betänkande ang. statsbidrag för ton-lliggning av mark i 'lin— '- 9] -
. P. 11. ang. tätare tingssummnnträden. [8] damål av skof'sbörd m m [,, b. . . - Betänkande ang. ändringar i hovrätternas organisation, lir-' _ bctssätt och löneförhållanden m. m. [20] *Processkommlsslonens betänkande. Första delen. Domstols- författningen. [31] Andra. delen. Rättegången i brott- . mål. [32] Tredje delen. Rättegången i tvistemål. [33] In dustrl
' . Ccment— och betongbtistämmelser. Andra upplagan med till— ' . - . . .. , läggsbestömmelser. 13] Statsmlfatmmg' Aumä" Statswualmlnr' - Tillägg nr 1 till cementbcstämmelser. Särtryck nr 1926:13. Bétänknnde nng. de icke rättsbildode domsagobiträdenas av- [14] lönlngsiörhållanden och nnställningsvillkor. [2] — 1921 års penslonskommittés betänkande. ?. Nytt. förslag till .— militär tjänstepensionslag. [8]
- . Handel och sjöfart.
', *Kommunalförvaltning.
Statens och kommunernas finansväsen.
Betänkande ang. beskattning av illliindska juridiska perso- Ko"""""ikl'tio'"Väse"-
ner. [181 ,_ Betänkande och förslag ung. ordnandet av bangårdsförlll'lk landena i Göteborg. [16]
Poliisi.
Betänkande med förslag till lag ang. åtgärder mot drycken—
skap och fyllerl. [17] Bank-, kredlt- och penningväsen.
Socialpolitik.
Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begräns- ' ning lvlssa främmande länder m. m. [1] .. . "Postverket. [4] Forshkrlngsvlisen. Förslag till lag om behandling av vissa ntbetsovillign och ' semhiillsvådllgs m. m. [9]
Hälso- och sjukvård.
Kyrkoväsen. Undervisnlngsvllsen. Andlig odling I övrigt. ,
Det svenskn'skolviisendets organisation. [5] Allmänt närlngsvliseu. Betänkande ang. gymnastisko centrallnstitntet. [10]
Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 5. Ang. elektrifiering av Forslag till handbok for svenska kyrkan. [12] åandsbygdcln inom Stockholms län. [28] 6. |:Ang. elektri- ! ering av andsbygden inom Uppsala län. 24] 7. Ang. . . elektrifiering uv landsbygden inom Södermanlands llln. , Försvalsväsen. [25]. 8. Aug. elektrifiering av landsbygden inom Göte- | Betänkande ang. förenkling av förvaltningsorganisntionen borgs och Bohus liin. [26] 9. Ang. elektrifiering av lsnds- vid arméns truppförbund. [7] bygden inom Älvsborgs län. [27] 10. Aug. eloktrläering ! Förenkling av organisationen & nattens stationer m. m. Del av landsbygden inom Skaraborgs län. [28] l 1. Flottans varv. [11] Del 2. Flottans stationer utom var- : ven. [19] = Betänkande rörande den ekonomiska försvarsberedsknpens i organisation. [22] . ' _ Förslag till ändrad lydelse av vissa delar av logen om nytt— i Bewåfååg: tgliåöågmäkaigkanglglnå01001] disposltlon BV junderätt till fast egendom. [8] ., . . Förslag till log on:. uppsikt å. visso. jordbruk. [15] v Utlåtande med förslag ang. statsbidrag till nyodling och | - » betestörbättring & ofullständiga jordbruk. [21] l Utrikes ärenden. Internationell rutt.
”Fast egendom. Jordbruk med binär-ingar.