SOU 1926:32

Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

N +” (;(

oå (- - CU",

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

PROCESSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE

_ ANGÅENDE . L RÄTTEqÅNGSVÄSENDETJS OMBILDNING *

ANDRA DELEN' RÄTTEGÅNGENTtBROTTMÅL

..STOÅCÅKH'OLM_ 1926

2

" stedt.

_ rätterna. Norstedt. 28 s. J

Stasi.... ...ffenulg'

a.; ansatt-1.11... 1—9'2'6

Kronologisk för-_teokni'ng

Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens be- gränsning i vissa främmande länder av John Nordin jämte uppgifter angående arbetstiden i vissa länder, som sakna allmän lagstiftning rörandejarbotstidens begräns- ning, sammanställda inom socialstyrelsen. Bihang 2 till . socialstyrelsens den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd. Nor- (4), 211 s. S. Betänkande angående de icke rättsbildade domsagobiträ- denns avlöningsförhållanden och anetälluingsvillkor. Nor- stedt. 32 s. Ju. 1921 års pensionskommittée betänkande. 7. Betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag. Idun. 51 s. Fö. Postverket. Kort översikt av dess historia, rörelse och organisation. Av M. Marcus. Tiden. (8), 68 s. Fi. Utredning angående det svenska skolväsendets organisa- tion. Norstedt. xij, 462, 151 5. E. P. M. angående tätare tingssammanträden i härads- u. Betänkande och förslag, avgivet den 12 maj 1926 av de jämlikt kungl. brev den 18 juni 1925 tillkallade sak- kunniga för förenkling av förvaltningsorganlsationen vid Enlig?! högre och lägre truppförband. Norstedt. vj, 222 s. 0. Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Norstedt. 846 s. Ju. . Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa

arbetsovilligu och samhällsvådliga m. &. författningar. Norstedt. x, 184 s. S. Betänkande med förslag angående gymnastiska central- institutets verksamhet och därmed sammanhängande frågor. Norstedt. vj, 141 5. E. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning & flottans stationer och varv samt örlogs- depläg i Göteborg. Del 1. Flottans varv. Beckman. 143 B. 0. ' Förslag till handbok för svenska kyrkan. Uppsala, A_lm- ' qvist & Wiksell. xij, 402 s. E. Normalbestämmelser för leverans och provning av cement (cementbestämmelser) samt för byggnadsverk av betong och armerad betong (betongbestämmelser), andra upp— lagen jämte tilläggsbestämmelser. Norstedt. 44 5. K. Tilläggsbestämmelser (tillägg nr 1) till de den 27 mars 492; fastställda normalbestämmelser för leverans och

provning av cement (cementbestämmelser). Särtryck nr 1926: 18. Norstedt. 2 s. K. . Betänkande med förslag till lag angående uppsikt å. vissa jordbruk. Norstedt. (2), 72 s. Ju.

16.

17.

18. 19.

20.

22

28

24.

lo m

20.

27.

28.

29. 30". lll.

32

133.

Betänkande och förslag angående ordnandet av bangårde- förhållandena i Göteborg. Göteborg, Handelstidningen. vi, 90 s. 15 p]. K. Betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri. Idun. lv, 155 s. Ju. Betänkande angående beskattning av inländskn juridiska personers inkomst och förmögenhet. Marcus. 136 s. Fl. Betänkande och förslag till förenkling av organisation och förvaltning å. nottans stationer och varv samt örlogs- depån i Göteborg. Del 2. Flottans stationer utom varven. Beckman. 116 s. 1 past.-tab. Fö. Betänkande angående ändringar i hovrättcrnas organisa- tion, aråietssätt och löneförhållanden m. m. Marcus. 203 s. 11.— . Utlåtande med förslag angående statsbidrag till nyodling

och betesförb'attriug å. ofullständiga jordbruk. Thule. 35 S. 0. . Betänkande rörande den ekonomiska försvarsberedskapens örganisation. Beckman. 39 s. Fö. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 5. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Stockholms län. Beckman. 29 s. 2 kart. Jo. Ingenjör Nils Ekwalls utredningar 6. Utredning beträf— fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Uppsala län. Beckman. 21 s. 2 knyt. Jo. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 7. Utredning beträf- fande planmäs'slg elektrifiering av landsbygden inom Södermanlands län. Beckman. 24 s. 2 kart. Jo. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 8. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Göteborgs och Bohus län. Beckman. 21 s. 2 kart. Jo. Ingenjör N. Ekwalls utredningar. 9. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Älvsborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo.— ]ngenjör N. Ekwalls utredningar. 10. Utredning beträf- fande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Skaraborgs län. Beckman. 37 s. 2 kart. Jo. Betänkande ang. statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd m. m. Marcus. 86 s. 2 kart. Jo. Betänkande och förslag ang. värdering och disposition av kronan tillhörig mark i Vaxholm. Beckman. 75 s. 1 karta. Fö. Processkommissionens betänkande angående rättegångs- väsendete ombildning. Första delen. Domstolsförfattnin- gen. Norstedt. (2), xv, 239 s. Ju. Processkommissionens betänkande angående rättegångs- väsendets ombildning. Andra. delen. Rättegången i brott— mål. Norstedt. 812 s. Ju. Processkommissionens betänkande angående rättegångs— väsendets ombildning. Tredje delen. Rättegången i tvistemål. Norstedt. 246 s. Ju.

.... ,-.. ..

_.u_4 4... ___—..

.._.__'_.A.._a.___ .....- ...... ...en. :.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1926: 32 JUSTITIEDEPARTEMENTET

PROCESSKOMMISSIONENS

'BETÄNKANDE

ANGÅENDE

RÄTTEGÅNGSVÄSENDETS OMBILDNING

ANDRA.DELEN

RÄTTEGÄNGEN 1 BROTTMÅL

STOCKHOLM 1926 zoner.. noxrsrcxsnmr. P. A. sossrnn'r & BÖNEB 242894

Allmänna grunder för rättegången i brottmål.

Stratfprocessens väsen.

De karakteristiska drag, som utmärka, å ena sidan, rättegången i tvistemål, och, å andra sidan, rättegången i brottmål, bero i främsta rummet på den olik- het, som råder mellan föremålen för dessa. två skilda processarter. Härav bestämmas de typiska skiljaktigheterna mellan dem. Dessa. skiljaktigheter ha

principen, under det att straffprocessen behärskas av officialprincipen. mmm rättsanspråk, som äro den ordinära civilprocessens föremål, kunna uppfyllas och förverkligas utan någon som helst medverkan från rättsskipnings— organens sida. Om gäldenären frivilligt betalar sin skuld eller leverantören fullgör den leverans, han åtagit sig, har den berättigade parten uppenbarligen intet behov att anlita statens rättsskipningsorgan; han har fått sin rätt utan de— ras hjälp. Även om tvist parterna emellan uppstår, kunna de vanligen, om de så önska-, fritt slita tvisten genom en överenskommelse, vars innehåll så långt som den allmänna avtalsfriheten råder bestämmes av dem själva och icke intres- serar samhället. Först om ej heller frivillig överenskommelse kan ernås, åter- står rättegången. Denna blir sålunda endast den sista utvägen för tvistens av- görande. Det måste sålunda bero på den enskilde parten, om en dylik rättegång skall anhängiggöras eller ej. Av vad nu anförts måste också följa, att det van- ligen ankommer på denne att bestämma omfattningen av det anspråk, som rätte- gången skall avse. Om käranden vill avstå från en del av sitt anspråk, måste detta stå honom fritt, liksom å andra sidan svaranden måste äga att helt eller delvis medgiva kärandens anspråk. Någon anledning att förhindra detta har samhället i regel icke. Under vissa omständigheter kan de enskilda parternas frihet att gestalta den vanliga oivilprocessen gå än längre. Även ett erkännan- de av en av motparten till stöd för sin talan åberopad faktisk omständighet måste domstolen i allmänhet godtaga utan att fordra närmare utredning om san— ningen därav. _ Privaträttsliga mellanhavanden enskilda parter emellan kunna visserligen va- ra även av en annan natur. Ett offentligträttsligt intresse kan hava dragit mycket snäva gränser kring parternas befogenhet att ordna rättsförhållandet efter sina enskilda önskningar. Detta gäller exempelvis inom äktenskaps- och föräldrarättens områden. Tendensen att utvidga området för ett dylikt offent— ligträttsligt intresse gör sig tydligen också allt starkare gällande med en sam- hällsåskådning, som lägger vikt vid de sociala förhållandenas ordnande genom

det allmännas ingripande. Dessa fall utgöra dock alltjämt undantag från den typiska civilprocessen och dess föremål.

Annorlunda förhåller det sig däremot med straffet och dess utkrävande. En- ligt nutida samhällsuppfattning är utkrävandet av straff för ett begånget brott icke en den enskilde förorättades sak utan en samhällets uppgift. Någon förändring häri föranledes icke därav, att i straffets ställe sättes en skydds— åtgärd, såsom tvångsuppfostran av ungdomliga förbrytare eller internering av kroniska brottslingar. De värden och intressen, som bliva skyddade genom straffrätten, äro ställda i samhällets hägn; mot deras kränkande inskrider detta med sin straffande verksamhet. Fattas brottet sålunda som en kränkning av den allmänna rättsordning, som staten har till uppgift att värna och upprätt- hålla, så. framgår därav visserligen, att straffet skall genom samhällets för- sorg följa på brottet, men samhällets väl bjuder också, att straffet drabbar allenast den, som förövat brott, och allenast i mån av hans brottslighet. Här- av följer, att straff icke kan utkrävas blott på grund av en frivillig under- kastelse. Frågan, huruvida och till vilket mått straff i ett visst fall skall åläggas, kan icke avgöras genom någon de enskildas överenskommelse utan måste prövas genom ett av statens organ företaget förfarande, som innebär trygghet för att samhällets intressen bliva iakttagna. Detta förfarande ut- gör den egentliga straffprocessen, till vilken knyta sig regler om straffets verk- ställande.

Ett straffprocessuellt förfarande är sålunda nödvändigt för att överhuvud taget lagens straffbud skola kunna förverkligas. Ingen kan underkasta sig ett straff, vartill han icke blivit i behörig ordning dömd. Härav följer, att samhället måste sörja för att, när ett brott blivit förövat, initiativ till ett straffprocessuellt förfarande blir taget och prövningen, huruvida straff skall ådömas, därmed åvägabragt. Detta åtalsinitiativ blir alltså en uppgift för statens organ. Vilket statens organ, som har denna uppgift, är en fråga om den lämpligaste metoden för vinnande av straffproces— sens syfte. Anförtrodd åt statens organ är befogenheten att beivra ett brott också en plikt att åtala brottet. Åtalet kan icke efter godtycke uppgivas, även om åt åtalsmyndigheterna lämnas en begränsad rätt att pröva, huruvida i ett visst fall samhällets intresse påkallar åtal eller icke. Det straffprocessuella för- farandet måste också avse en undersökning," vilket brott verkligen blivit be- gånget och under vilka omständigheter detta skett, för att domstolen på grund därav skall kunna pröva, om straff skall ådömas och i så fall vilket straff. Vid denna undersökning får domstolen icke nöja sig med den åtalades medgivande eller erkännande. Den åtalade kan icke påtaga sig ett straff genom med- givande eller erkännande; däri ligger ingenting annat än ett medel att uppdaga sanningen i målet.

Då. statens organ i straffprocessen skola vara verksamma för sanningens ut- redande i målet, måste de för detta ändamål utrustas med vittgående befogen- heter och därigenom vinna en betydande övervikt gentemot den tilltalade. Blir denne det oaktat icke övertygad om att hava begått brottet, måste detta lända till hans fördel. Samhällets intresse är icke blott att den skyldige fälles

utan ock att den oskyldige frikännes. Med nutida uppfattning om förhållandet mellan samhället och individen är det ej mindre viktigt, att en oskyldig frikän- nes, än att en skyldig dömes.

Liksom inom civilprocessen statens intresse i tvisteföremålet inom vissa grup— per av mål gör sig mer eller mindre starkt gällande, så företer också straff— processen avvikelser i motsatt riktning. I mindre mål framträder stundom det allmännas intresse svagare, och åt den enskilde genom brottet förorättade, måls- äganden, kan överlämnas befogenhet att efter sitt skön avgöra, om åtal skall äga rum eller ej, och att utföra åtalet. Under vissa omständigheter kan målsägan- dens angivelse vara villkor för anhängiggörandet av åtal också i grövre brott- mål. I de lindrigaste målen kan också åt den tilltalades medgivande stundom givas en betydelse, som tämligen nära överensstämmer med vad som gäller i civil- processen. Dessa avvikelser från den typiska straffprocessen äro i vissa av- seenden återstoder av en äldre tids uppfattning av straffets utkrävande som en målsägandens sak. I andra avseenden innebära de åter ett fullt medvetet utnytt- jande i det allmännas tjänst av målsägandens naturliga intresse att få sin motpart straffad, eller kunna de bero på. hänsyn till målsägandens intresse att åtal icke kommer till stånd. När under vissa särskilda förutsättningar den tilltalades frivilliga underkastelse godtages som grund för strå-ffs utkrävande, sker detta på grund av övervägande praktiska lämplighetshänsyn.

Enligt vissa rättsordningar är det icke blott frågan om' straffs ådömande eller om förordnande om en skyddsåtgärd i straffets ställe som behandlas i straffpro- cessens former; i denna ordning kunna också privaträttsliga följder av en brotts- lig gärning, exempelvis målsägandens skadeståndsanspråk på grund av brottet, bliva av domstol prövade. I den mån så sker, måste tydligen civilprocessens grundsatser och icke straffprocessens komma till tillämpning. Jämväl dessa fall utgöra sålunda avvikelser från den typiska straffprocessen.

Äldre germansk rätt vilade på den grundsatsen, att utkrävandet av straff för ett brott var en den kränkts målsägandens enskilda angelägenhet. Här- efter var också rättegångsförfarandet inrättat. Förfarandet i brottmål ge- staltade sig alltså i huvudsak så som nu anses utmärkande för den typiska civilprocessen. Endast" så småningom hava rättegångsordningarnw anpassats efter den nutida uppfattningen om straffets väsen och därmed kommit att vila på1 de här ovan angivna straffprocessuella grundsatserna. Utvecklingen i skilda länder har därvid dock ingalunda fortskridit lika snabbt.

Den äldre svenska straffprocessen betraktade liksom den germanska rätten i allmänhet straffets utkrävande såsom en målsägandens enskilda sak. Den nutida svenska straffprocessen har naturligtvis dock ej kunnat undgå att i huvudsak präglas av de nutida grundsatsema härutinnan, även om den längre än de flesta andra besläktade rättsordningar i vissa hänseenden bibehållit regler, som uttrycka en gången tids uppfattningssätt.

Ännu 1734 års lag intog visserligen den ståndpunkten, att åtalsinitiativet var en 'den enskilde målsägandens angelägenhet, men denna ståndpunkt var redan då i väsentliga hänseenden modifierad. I fråga om grövre brott var det enligt 1 kap. 1 % straffbalken för målsäganden en plikt att åtala, vilken

l

plikts åsidosättande ådrog honom straff och medförde, att statens åtalsmyn- dighet hade att subsidiärt åtala, varjämte enligt 4 kap. 1 % rättegångsbalken jämväl domstolen tillkom initiativ till rannsakning beträffande grövre brott. Även därutöver hade, på sätt i 15 kap. 16 % rättegångsbalken anty— des, offentlig åklagare åtalsinitiativ. Genom förbättrandet av åtalsmyndig- heterna och genom praxis kom sedermera åtal genom offentlig myndighet att bli alltmera framträdande. I 19 % 1 punkten promulgationslagen till 1864 års strafflag uttalas som regel, att sådan myndighet har rätt och plikt att åtala alla brott, som icke äro undantagna från allmänt åtal. I åtskilliga fall är det allmänna åtalet dock beroende av angivelse från målsäganden, och i fråga om . ett icke ringa antal brott, huvudsakligen av lindrig natur, är åtalet förbehållet uteslutande målsäganden. Betydelsefull i förevarande hänseende är likaså den svenska rättens regel om den principiellt obegränsade åtalsbefo- genhet, som tillkommer målsäganden. Denna befogenhet är icke beroende'av vederbörande åtalsmyndighets vägran att åtala utan inträder omedelbart vid brottets förövande, och den är undantagen allenast beträffande några få brott.

Den ståndpunkt, som den gällande svenska rätten intar i nu berörda hänseen- den, beror ej blott därpå, att det svenska uppfattningssättet segare än de flesta andra folks velat bibehålla ett starkt inflytande för målsäganden på frågan om brotts beivrande, utan i icke ringa mån också på det svenska åklagarväsendets bristfälliga organisation. Då en av rättegångsreformens viktigaste uppgifter måste bliva att skapa en bättre åklagarkår, kommer detta att medföra, att ur denna synpunkt ej längre avgörande hinder möter mot att genomföra en sådan ordning i fråga om målsägandens ställning till brotts beivrande, som närmare överensstämmer med nutida uppfattning om statens uppgifter och straffets vä- sen. Den begränsning av målsägandens åtalsbefogenhet, som därvid närmast bör ifrågakomma, går ut över den omedelbara åtalsrätt, som nu endast med några få undantag tillkommer honom. Däremot torde också målsägandens angivelse böra i lagstiftningen bibehållas som villkor för åtal av vissa. brott samt åt målsäganden uteslutande anförtros att beivra vissa mindre brott.

Inkvisitorisk eller ackusatorisk process.

Straffprocessens närmare gestaltning måste i främsta rummet bestämmas av dess uppgifter. Går straffprocessen ut 'på att tjäna det offentliga intresset att begångna brott må bliva bestraffade och får straffet utkrävas endast på grund av en undersökning av vad som är sant i målet, måste det straffprocessuella för- farandet så inrättas, att, så snart tillräcklig anledning föreligger, en sådan un- dersökning blir verkställd och att den verkställes på sådant sätt, att 'den lämnar den statens myndighet, som skall pröva frågan, domstolen, erforderligt material för denna prövning.

Inom denna ram finnas emellertid skarpa motsättningar i fråga om ordnan- det av rättegångsförfarandet. Den historiska erfarenheten visar, att straff- processens syften kunnat fullföljas efter huvudsakligen två olika grundsatser,

inkvisitions— och ackusationsprinciperna. Sällan förekommer numera någon av dem tillämpad i sin renhet. En straffprocess med element från båda är det vanliga. Men varje straffprocess eller åtminstone varje skede av en sådan får dock i större eller mindre grad sin prägel av den ena eller den andra prin— cipen.

Det utmärkande för den inkvisitoriska processen i dess renhet består däri, att hela den uppgift, som skall fyllas i straffprocessen, lägges på _domstolen. För att domstolen skall inskrida fordras endast, att den på ett eller annat sätt fått kännedom om att ett brott ägt rum, men det kräves varken yrkande från någon målsägande eller åklagare eller från början ens någon viss för brottet misstänkt person. Förfarandets omfattning bestämmes helt och hållet av domstolen och kan förändras allteftersom undersökningen fortskrider. På domstolen ensam ankommer det att sörja för att de för förfarandets fortsät- tande nödvändiga åtgärderna bliva vidtagna och att det bevismaterial, som erfordras för uppdagande av sanningen i målet, blir samlat. Undersökningen fortgår, tills domstolen anser den böra avslutas. När den avslutas, har dom- stolen att, obunden av yrkanden, som kunna framställas från ena eller andra sidan, döma i målet på grund av vad sålunda framkommit.

Då domstolen alltså ensam bär ansvaret för utredningen i målet, får dom- stolsförfarandet tydligen karaktären av en mot den misstänkte riktad under- sökning. Det allmänna och den misstänkte stå icke som parter mot varandra, utan den misstänkte blir framför allt ett medel att av domstolen brukas för san- ningens utletande, ett undersökningsobjekt. Då den misstänkte helt naturligt för detta ändamål i regel måste betraktas som det värdefullaste medlet, kommer domstolens undersökning framför allt att gå ut på att av den misstänkte få de nödvändiga upplysningarna. Förhöret med den misstänkte blir det viktigaste momentet i processen, hans erkännande det förnämsta bevismedlet.

Då ledningen av förfarandet i den inkvisitoriska processen från dess början till dess slut ligger i en och samma myndighets, domstolens, hand, kommer Också hela förfarandet att fortlöpa i ett sammanhang. När efter det första efterforskningsförfarandet misstankarna riktas mot en viss person, fortskrider processen under domstolens ledning utan att genom någon förändring i förfa- randets natur ett nytt skede av detsamma framträder.

Den efter ackusatorlska grunder ordnade processen förutsätter åter vid sidan av domstolen ett_ särskilt organ för att föra åtalet mot den misstänkte. På detta organ beror det, huruvida åtal skall anhängiggöras inför domstolen och 1 vilken omfattning detta skall ske. Rättegången är ordnad som en förhandling inför domstolen mellan den, som sålunda för åtalet, å ena sidan, och den miss- tänkte, å andra sidan. Dessa få sålunda ställningen av parter i målet, vilka, om de också ej kunna vara likställda, dock hava att var i sin mån sörja för att allt bevismaterial förebringas. Då den misstänktes egen verksamhet i sådant syfte ofta icke kan påräknas i full utsträckning, fordrar en tillfredsställande ackusatorisk rättegångsordning, att, när den misstänkte kan väntas icke vara i stånd att själv föra sin talan, en särskild försvarare ställes vid hans sida för försvaret: behöriga utförande. Vad sålunda i målet förebringas utgör grundval

för domstolens prövning av detsamma. Före denna prövning inskränker sig domstolens uppgift till att leda förhandlingen och upprätthålla ordning och reda i målet.

I en ackusatorisk process, där ett statens organ har att utföra åtalet, bör en från det senare skedet av rättegången skild förundersökning för målets förberedande med eller utan medverkan av domstolen alltid föregå själva. huvud— förhandlingen i målet. Denna förundersökning bildar grundval för avgöran- det av frågan om åtal skall äga rum, men tjänar också syftet att samla ma— terialet till huvudförhandlingen och på sådant sätt underlätta dess koncentra- tion. Den framträder därigenom som ett från huvudförhandlingen skilt skede av förfarandet. Huvudförhandlingen inför domstolen, vid vilken allt bevis- material måste förebringas, utgör åter den del av förfarandet, på vilken dom- stolen grundar sitt avgörande.

Mellan dessa till sina huvuddrag skildrade två olika rättegångsformer finnas mellanformer, där inkvisitoriska och ackusatoriska drag förekomma blandade med varandra. Sådana mellanformer utgöra, som nämnts, i själva verket nä- stan alla nutida rättegångsordningar.

Bland dessa mellanformer utmärkes en grupp därav, att särskilda organ för åtalet och stundom jämväl för försvaret äro inrättade vid domstolens sida men likväl domstolen främst bär ansvaret för undersökningen av vad som är sant i målet och jämväl leder processen i överensstämmelse därmed. Ofta har dom- stolen också ett avgörande inflytande på frågan, om åtal skall anställas, och på den undersökning i målet, som erfordras för beslut därom. De för åtalet och försvaret inrättade organen hava i en sådan process huvudsakligen en domsto- len biträdande, endast i vissa riktningar självständig uppgift. En rättegångs- ordning, inrättad efter sådana grunder, brukar kallas inkvisitorisk i ackusato- riska former.

Andra mellanformer mellan den inkvisitoriska och den ackusatoriska straff- processen fasthålla vid den senares grundtankar, men giva domstolen en viss i förhållande till parterna kontrollerande och supplerande uppgift. Visserligen ä1o parterna 1 främsta rummet ansvariga för utredningen 1 målet, men domsto- len har att tillse, att deras verksamhet 1 sådant syfte är tillfredsställande, och att i motsatt fall själv sörja för att utredningen blir fullständig. En sådan rättegång är en i viss mån modifierad ackusatorisk straffprocess.

Äldre tiders straffprocess, som avsåg en den kränkte målsägandens enskilda talan om straff mot brottslingen, var en ackusatorisk rättegång. Först en rätte- gångsordning, där samhällets intresse i den brottsliges bestraffande blev för- härskande, utgjorde en gynnsam jordmån för den inkvisitoriska rättegången. Utvecklad under kyrkligt inflytande i den kanoniska rätten, kom inkvisitions- processen under medeltiden och början av den nyare tiden att få allt starkare ”fäste i de kontinentala europeiska samhällenas rättegångsväsen. Endast i en- staka länder kunde den icke oinskränkt göra sig gällande. Särskilt i Eng— land levde en ackusatorisk straffprocess alltjämt kvar, om också inkvisitoriska rättegångsformer även där ingalunda voro främmande. Jämväl den svenska

rättegångsordningen var starkt inkvisitoriskt färgad, men den upptog icke kontinentens mest utpräglade inkvisitoriska processformer.

På det. europeiska fastlandet medförde först franska revolutionen och dess följdföreteelser en brytning med det inkvisitoriska rättegångsväsendet. Som i många andra avseenden tjänade även här förhållandena i England som före- bild. I de flesta länderna voro traditionerna dock ännu så starka, att väsent— liga inkvisitoriska drag i rättegången alltjämt med seghet fasthöllos. Först de senaste årtiondena hava kännetecknats av en utveckling mot en renare ackusa- torisk process. I Danmark och Norge har reformarbetet härutinnan medfört anmärkningsvärda framsteg.

Den engelska straffprocessens ackusatoriska karaktär framträder under pro- cessens hela förlopp. Det under förundersökningen försiggående samlandet av bevismaterial i målet ligger uteslutande i parternas händer. Domstols befatt- ning med målet under detta skede begränsar sig därtill, att deti regel ankommer på denna att fatta beslut om tvångsmedels användande, varvid dock alltid ini- tiativ från parts sida kräves, och beslutet fattas på grund av parternas upplys- ningar och bevisning. Allteftersom förundersökningen framskrider, skall vi- dare det åvägabragta bevismaterialet framläggas för domstol, som därvid i den misstänktes intresse kontrollerar, om förundersökningen fortgår i behörig ord- ning. Domstolens befogenhet att inställa fortsättandet av denna undersökning utgör därvid ett inkvisitoriskt drag liksom regeln, att det vid förundersöknin- gens slut i de flesta fall beror på domstolen, om åtal må anhängiggöras eller icke.

Huvudförhandlingen i den engelska straffprocessen är utpräglat ackusatorisk. Bevisningen förebringas på parternas initiativ och i den ordning de begära. Liksom under förundersökningen ledas också under huvudförhandlingen vittnes- förhören av parterna. Vid prövningen av målet är domstolen bunden av åtalets omfattning och i regel jämväl av dess rubricering av brottet.

I fråga om begagnandet av den misstänkte som upplysningskälla framträder den engelska straffprocessens ackusatoriska karaktär särskilt starkt. Så snart någon anhållits som misstänkt för ett brott, skall den anhållande meddela honom, att han icke behöver lämna någon upplysning och att vad han säger kan brukas som bevis i målet. Varken under förundersökningen eller under huvudförhand- lingen får därefter riktas någon fråga till honom om något rörande målet vidare än en allmän fråga huruvida han förnekar eller erkänner brottet. Genom en lag av 1898 fick den misstänkte emellertid rätt att på egen begäran höras som vittne i målet. Begagnar han sig härav, blir han korsförhörd på samma sätt som varje annat vittne.

Det överensstämmer icke med engelskt uppfattningssätt att med sträng konse— kvens praktiskt tillämpa en viss teoretisk utgångspunkt. Ehuru parterna i den engelska straffprocessen utan tvivel uppfattas vara. främst ansvariga för ett måls utredning, anser sig domaren dock icke vara befriad från allt ansvar härutinnan. Upptäcker han någon bristfällighet, fattar han det som sin plikt att rikta parternas uppmärksamhet därpå för dess avhjälpande, men han tvekar ej heller att vid behov själv taga det erforderliga initiativet. Denna den engelska rättens ståndpunkt sammanhänger med ett egendomligt drag hos den engelska

straffprocessen. Parallellt därmed att det offentliga åklagarväsendet i England först tämligen sent och mycket långsamt nått en mera betydande utveckling, har det i regel fått förbliva en den misstänktes enskilda angelägenhet att sörja för ”försvarare. Därvid har givetvis den ställning, som den misstänkte, enligt vad nyss sades, har i den engelska straffprocessen, också varit av betydelse. Om av denne endast begärdes passivitet, kunde han lättare undvara biträde till sitt försvar. I samma mån det offentliga åklagarväsendet utvecklats och helt visst jämväl i följd av den förändrade ställning den misstänkte fått genom sin befogenhet att på egen begäran få höras som vittne, hava offentliga, av det allmänna gottgjorda försvarare börjat komma i bruk. Men alltjämt förekomma de i anmärkningsvärt ringa omfattning. Domaren har därigenom kommit att fatta sin uppgift jämväl såsom ett skydd för den tilltalade mot motparten, som »the counsel of the prisoner».

De franska och tyska och de med dessa närmast besläktade rättegångsord— ningarna i brottmål hava skapat en fullständigare organisation av offentliga åklagare och försvarare och hava sålunda i detta hänseende i högre grad än den engelska de yttre förutsättningarna för en ackusatorisk straffprocess. Det oaktat hava de i flera väsentliga hänseenden en inkvisitorisk prägel.

Först och främst är förundersökningen alltjämt utpräglat inkvisitorisk. I stor utsträckning ledes den nämligen av domstolen, även om denna endast sällan och i vissa länder aldrig inleder undersökning av eget initiativ, utan förutsätter anmälan från polis- eller åklagarmyndighet. De skilda undersökningsåtgär- derna kunna med endast vissa undantag företagas utan att åklagaren, den miss- tänkte eller hans försvarare äro närvarande. Förhören med den misstänkte in- taga en framträdande plats vid utredningen. En tendens till modifikationer i dessa hänseenden har dock gjort sig gällande i vissa länder. Sålunda infördes i Frankrike genom en lag av 1897 den regeln, att, om den misstänkte icke ut- tryckligen samtycker därtill, må han icke förhöras eller konfronteras med vittne eller föremål annorledes än i sin försvarares närvaro. I Geneve har man tagit ännu ett steg i samma riktning. Åklagaren eller den misstänkte äger fram- ställa begäran, att varje undersökningsåtgärd skall företagas i deras närvaro, varvid de dock icke äga yttra sig. Om en sådan begäran blir av motparten be- stridd, ligger avgörandet hos undersökningsdomaren. Enligt den nya italienska straffprocesslagen behandlas åklagaren och den misstänkte olika i förevarande hänseende. Åklagaren har alltid rätt att närvara och att framställa yrkanden rörande undersökningens fortgång, men den misstänktes och hans försvarares motsvarande befogenheter äro däremot mycket kringskurna.

Ett inkvisitoriskt drag hos de ifrågavarande rättegångsordningarna ligger vidare däri, att det i stor utsträckning tillkommer domstolen att pröva, om åtal skall få anställas.

Huvudförhandlingen bär åter en mera ackusatorisk prägel. På parterna an- kommer det därvid i främsta rummet att förebringa materialet i målet och att utföra var och en sin talan. Förhören med vittnen och sakkunniga ledas dock av domstolen. Och ett av domstolen anställt inkvisitoriskt förhör med den till- talade utgör särskilt i den franska processen ett viktigt moment av utredningen.

Domstolen är givetvis också befogad att i fråga om materialets förebringande ingripa kontrollerande och supplerande gentemot parterna. Vid målets prövning är domstolen icke bunden av åklagarens yrkande i fråga om den åtalade gär- ningens rättsliga rubricering eller straffmätningen.

Vid mindre brott gestaltar sig processen vida mera ackusatorisk än nu skild- rats. Undersökningsdomarens verksamhet bortfaller där helt och hållet, och på åklagaren ankommer väsentligen att samla bevismaterialet i målet. Egen- domliga avvikelser förete i fransk rätt också mål om brott, där brottslingen träffats på bar gärning eller under omständigheter, som i praxis likställas därmed.

Även den norska och den danska straffprocessen räkna i viss omfattning. med en förundersökning, ledd av domstol. Men det inkvisitoriska draget har mildrats därigenom, att parterna i regel äro berättigade att närvara och fram- ställa sina yrkanden. Och i synnerhet i den danska lagen hava strävandena efter ett ackusatoriskt gestaltat förfarande tagit sig än mera framträdande ut- tryck. Det skall sålunda där främst bero på parterna att under förundersök- ningen samla bevismaterialet, om än praxis avviker härifrån i icke ringa grad.

Vid sidan av den rättsliga förundersökningen har särskilt i den norska rätte- gångsordningen ett av åtals- eller polismyndighet ensam lett förberedande un- dersökningsförfarande en viktig plats. Domstolens ställning till detta är endast i vissa riktningar kontrollerande; den väsentliga verksamheten för bevismateria- lets samlande ligger i nämnda myndighets hand. Sedan denna verksamhet av- slutats, äger den misstänkte att å sin sida vidtaga åtgärder för fullständigande av materialet.

Ackusatorisk är både den norska och den danska rättegångsordningen däri, att åtalsbeslutet alltid helt beror på åtalsmyndighetens och icke på dom- stolens prövning. En jämkning i motsatt riktning ligger åter i de nämnda lagarnas stadganden, att i fråga om mål, som tillhöra den lägre brottmåls- domstolen, domaren under den förberedande behandlingen kan döma till ansvar utan att formligt åtal anställts, så snart den misstänkte inför domaren av— givit ett oförbehållsamt erkännande och samtycker till att saken sålunda av- göres.

I båda länderna är huvudförhandlingen ackusatoriskt ordnad. Detta fram- träder bland annat därutinnan, att parterna leda förhören med vittnen och sakkunniga. Domstolen har därvid befogenhet att ingripa för att rätta misstag eller hindra missbruk, liksom den naturligtvis i allmänhet äger taga initiativ för att fullständiga det av parterna. förebragta bevismaterialet.

Den äldre svenska straffprocessen var liksom den germanska över huvud acku- satorisk. Men så småningom övergick man även hos oss till en inkvisitions- process, om ock denna, som förut nämnts, ej utfördes i sina yttersta konsekven- ser. De regler 1734 års lag i ämnet upptager äro ganska ofullständiga; dess straffprocess bör dock betecknas som inkvisitorisk, ehuru den bär åtskilliga ackusatoriska drag. Sedermera har, framför allt genom praxis men även genom lagstiftning, otvivelaktigt en utveckling i ackusatorisk riktning ägt rum. Man

plägar numera beteckna vår straffprocess såsom inkvisitorisk i ackusatoriska former. . xx—Dernaekusatoriska formen framträder särskilt däri, att domstolen i allmänhet ej tager initiativ till öppnande av en rättegång i brottmål. Lagen i dess ur- sprungliga lydelse förutsätter, att rättegången i regel inledes genom angi- velse av målsäganden eller käromål av allmänna åklagaren (1 kap. 1 % straff- balken). Härifrån göres dock det viktiga undantaget i inkvisitorisk riktning, att vid rykte om grovt brott häradshövdingen skall uppbåda särskilt ting, »ändå att ingen därå kärer» (4 kap. 1 % rättegångsbalken). Detta stadgande är fortfarande formellt gällande, men en direkt tillämpning av detsamma lär nu— mera sällan förekomma. I allmänhet inledes nu en brottmålsrättegång därmed, att åklagaren eller målsäganden stämmer eller låter stämma den han vill åtala E' till rätten (11 kap. 34 % rättegångsbalken enligt lydelsen i lag den 10 juli i 1899). Beträffande häktad ifrågakommer dock ej stämning eller annat formligt åtalsbeslut, utan häktningen träder i stället. Domstol har att på anmälan om häktningen utsätta rannsakning med den häktade (lag den 2 juli 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad; jfr för äldre tid 1 kap. 2 & straff- balken och förordningen den 10 april 1810). 'Till denna rannsakning kallas na- turligen vederbörande åklagare, men då häktningsbeslutet ofta ej bestämt an— giver. vad som lägges den häktade till last, samt åklagaren emellanåt ej genast vid rannsakningens början utan först längre fram under målets handläggning närmare bestämmer sitt påstående, ligger i detta förfarande ett moment av in— kvisition. Därest åklagare avstår från att fullfölja en genom åtal eller häkt- ning inledd rättegång, torde målet i regel avskrivas från vidare behandling. Med tillämpning av den princip, som fått sitt uttryck i 4 kap. 1 % rättegångs- balken, lär dock i mål, som där avses, saken böra utan hinder av åklagarens frånträdande slutbehandlas och avdömas. Själva domstolsförfarandet betecknas, såvitt de mera allvarsamma brotten angår, såsom en rannsakning, och det är i avseende härå, som den inkvisitoriska karaktären av vår straffprocess företrä- desvis framträder. Vid rannsakningen tillhandahålles väl materialet väsentli- gen av åklagaren, men då denne ofta endast mycket bristfälligt varit 'i stånd att till målets första handläggning inför rätten förbereda detsamma, är domstolens verksamhet för målets utredning av stor betydelse. Målets handläggning inför rätten kommer därför att i flera hänseenden motsvara den av domstolen ledda förundersökningen i främmande lagar. Parternas medverkan under processen blir därigenom ofta mer eller mindre underordnad. Handläggningen av målet har formen av ett utav ordföranden lett förhör med den tilltalade, vittnen och andra och har i det stora hela innebörden av en undersökning mot den till- talade. Förhöret med honom är alltjämt en huvudsak, och det drives i allmänhet så, att det går ut på att få 'fram ett erkännande av honom. I 17 kap. 37 % rätte- gångsbalken omtalas det ock såsom en naturlig sak, att domaren skall söka för- må den tilltalade till bekännelse. De fysiska tvångsmedel, som förr användes i detta syfte, få emellertid numera icke tillgripas. Att domstolen äger själv taga initiativ för vinnande av utredning och sålunda även inkalla vittnen eller inför— skaffa annan bevisning har ansetts självklart (lag den 4 juni 1886 angående er-

sättning av allmänna medel till vittnen i brottmål) ; men det torde ej förekomma så ofta, att domstolen begagnar sig härav. Uppskovsväsendet öppnar ut- väg för domstolen att i stället giva åklagaren anvisningar om vad han bör göra för målets utredning. Domstolen torde få anses bunden av åklagarens yrkande så till vida, att den ej får döma till straff för annan gärning än den åklagaren påtalat; dock lär denna regel ej gälla i fråga om brott, som avses i 4 kap. 1 % rättegångsbalken. I varje fall har domstolen att fritt bedöma, un- der vilket lagrum gärningen skall subsumeras samt huru straffet skall utmätas inom den lagstadgade latituden. Vid halvt bevis mot den anklagade kan värje- målsed användas, dock ej när saken >>går å liv» (17 kap. 30 % rättegångsbalken). I praxis användes ed endast i fråga om jämförelsevis lindriga brott. Ett utslag av inkvisiti nsprincipen är ock, att rättegången ej ovillkorligen leder till ett be- stämt slut.Z|1ksvårare mål kan saken läm as till framtiden, när den kan varda uppenbar (1 ap. 32 % rättegångsbalken); På senare tid har i praxis det inkvi- sitoriska förfaringssättet så småningom vsevärt mildrats, och därtill ha vä- sentligen medverkat de anordningar, som vidtagits för att .skaffa den tilltalade biträde av försvarare (lagar den 14 september 1906 och den 19 juni 1919). En utveckling till mera ackusatorisk behandling har dessutom sedan länge ägt rum i fråga om de smärre brotten, särskilt sådana som åtalas av målsäganden. Här- till har medverkat det 1866 införda stadgandet, att svarande i mål om brott, som ej kan medföra straffarbete, må företrädas av fullmäktig, såvida ej domsto- len finner, att han bör tillstädeskomma personligen. Då talan föres av ombud för svaranden, är tydligen ett inkvisitoriskt förhör med honom uteslutet.

Det alltmer framträdande upptagandet av ackusatoriska former i straffpro- cessen, som efter vad det föregående utvisar varit kännetecknande för den se- naste europeiska rättsutvecklingen och som kommit till synes också i vår in- hemska rättegångsordning, berodde till en början på en betänklig urartning av den inkvisitoriska processen men har sedermera fått stöd också i en klarare blick för den ackusatoriskt gestaltade straffprocessens bestämda företräden fram- för inkvisitionsprocessen.

Den inkvisitoriska processen, som i domarens hand lägger hela utrednings- uppgiften i ett mål, fordrar av domaren, att han på en gång skall vara åklagare, försvarare och domare i målet. Erfarenheten har emellertid visat, att en så krävande uppgift icke kan på ett tillfredsställande sätt fyllas. Den lugna och oberörda objektivitet, som skall vara domarens förnämsta kännemärke, kan svår— ligen ernås, om han samtidigt göres till den i målet aktivt verksamme med upp- gift att fylla båda parternas funktioner. Icke ens den största samvetsgrannhet vid värvets fyllande kan däri göra någon ändring. Häri ligger en fara främst för den misstänkte. Domaren blir lätt benägen att se sin viktigaste uppgift i omsorgen om att en skyldig icke skall gå fri. Hans strävanden komma därför att gå ut på den misstänktes fällande. Även där detta icke leder till bestraf- fande av oskyldiga, medför det dock en fara _för att tilliten till rättsskipningens opartiskhet allvarligt rubbas.

Erfarenheten ådagalägger vidare, att den inkvisitoriska rättegången anlitar

l

förhöret med den misstänkte som det förnämsta bevismedlet. Den misstänktes kännedom om vad som förekommit måste i regel vara den bästa källan för ut— redningen härom. Då den inkvisitoriska rättegången lägger hela utrednings— uppgiften hos domaren, kan den icke stänga denna källa för honom. Den måste tvärtom bliva den mest begagnade. Konsekvensen härav i äldre tider blev. att den misstänkte ålades plikt att svara på. domarens frågor, och då enligt den härskande legala bevisteorien den misstänktes bekännelse betraktades som det. förnämsta bevismedlet, brukades vid behov fysiska tvångsmedel mot den miss— tänkte för att framtvinga dennes bekännelse. Humanitetens krav och en förändrad uppfattning rörande den enskildes förpliktelser gentemot samhället hava visserligen medfört, att dylika tvångsmedel numera icke användas, men från den inkvisitoriska processen oskiljaktigt måste dock vara, att ett konst— färdigt och skickligt förhör med den misstänkte för att förmå honom till be- kännelse eller för att fånga honom i motsägelser är det främsta medlet för målets upplysning. Detta medel kan givetvis brukas på olika sätt. Men det innebär städse en fara för den misstänkte av en moralisk eller psykisk tortyr, som bygger på förutsättningen, att han är skyldig, och som illa stämmer med rimliga fordringar på humanitet.

Gentemot dessa den inkvisitoriska processens allvarliga brister söker den ackusatoriska processen att mellan skilda organ åstadkomma en naturlig för— delning av de olika uppgifterna i processen. Åt domstolen förbehålles däri- genom den värdiga och återhållsamma ställning under målets utredning, som betryggar dess opartiskhet vid avgörandet och befäster den allmänna tilliten till rättsskipningens objektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lägges på andra organ, som icke minst på grund av sin större rörlighet äro bättre ägnade härför än domstolen. Genom den varandra kompletterande och kontrol- lerande verksamhet, som dessa organ utöva för detta syfte, kan utred— ningen förvisso bli fullständigare och allsidigare än genom den av dom— stolen allena utövade verksamheten. Den ackusatoriska principen får där— vid dock icke fullföljas till sina yttersta konsekvenser. Om än det egentliga ansvaret för målets upplysning i första hand icke bör läggas på domaren, är det dock givet, att, om denne finner ett mål bristfälligt utrett, han icke får giva sig till tåls därmed utan bör ingripa för att fullständiga vad som brister. Det allmännas intresse i sanningens utletande i brottmål är så starkt, att ett mot— satt förfarande skulle vara onaturligt.

Den ackusatoriska processen är också i stånd att åt den misstänkte giva en annan ställning än i inkvisitionsprocessen. Han blir icke längre undersöknings- föremål utan part. Även om man icke heller i en ackusatorisk process anser ; sig i likhet med den engelska processen böra avstå från att begagna honom som upplysningskälla, reser dock hans partsställning bestämda skrankor för sättet att därvid behandla honom. Hans vägran att yttra sig blir visserligen ett bevis— datum mot honom, som under vissa omständigheter kan äga stor betydelse, men den leder icke till försök att på omvägar eller genom snärjande frågor locka honom att uttala sig. Skickligheten hos de organ, som hava att samla bevisningen, får ersätta domarens skicklighet att genom ett inkvisitoriskt för-

hör med den misstänkte avlocka honom en bekännelse. Den ackusatoriska pro- cessen motsvarar därigenom på ett helt annat sätt än inkvisitionsprocessen den nutida uppfattningen om gränserna för vad det allmänna kan fordra av den en- skilde, även där denne misstänkes för brott.

På grund av de företräden, som sålunda utmärka den ackusatoriska processen framför den inkvisitoriska, är det tydligt, att en reform av den svenska straff- processen bör innefatta en ytterligare utveckling av densamma i ackusatorisk riktning. Om än den inkvisitoriska processens betänkligaste oarter länge varit främmande för vår straffprocess, är det dock uppenbart, att flera av dennas brister bero därpå, att av domstolen kräves fyllandet av alltför många och olik- artade processuella uppgifter. Däri ligger ofta orsaken till planlösheten i den straffprocessuella utredningens fortskridande och de därmed sammanhängande upprepade uppskoven i rättegången liksom till de ofta påtagliga bristerna i utredningen vid målets prövning. Domstolens rannsakande verksamhet måste härigenom stundom också. få den omfattningen och den betydelsen, att tilliten till domstolens förmåga att därefter lugnt och opartiskt pröva resultaten av rann- sakningen kan vara i fara att bliva rubbad.

Å andra sidan måste tillses, att där starka skäl tala för en jämkning i den ackusatoriska grundsatsens tillämpning, betänkligheter av principiell art icke böra få lägga hinder i vägen därför. Att bygga upp ett förfarande strängt och följdriktigt ackusatoriskt skulle säkerligen leda till en i flera hänseenden opraktisk och omständlig process, som dessutom skulle medföra dryga ekono- miska offer.

Vid den närmare behandlingen av varje särskilt skede av straffprocessen kom- mer processkommissionen att ingå på en utförligare redogörelse, i vad mån de ackusatoriska grundsatserna kunnat fasthållas eller jämkningar däri visat sig nödvändiga.

Den allmänna utgångspunkt, som här fastställts, måste emellertid leda 'där- till, att de väsentliga förutsättningarna skapas för att över huvud en till sina grunddrag ackusatorisk process skall kunna åvägabringas. Dessa förutsätt- ningar utgöras av en skicklig och för sitt värv väl lämpad åklagarkår och en tillfredsställande organisation av försvarare. Endast genom skapandet av dessa oundgängliga organ för en ackusatorisk process kan en sådan genomföras.

Muntlighet eller skriftlighet.

Olikheten mellan muntlig och skriftlig process bör icke sökas däri, huruvida endast muntligt meddelelsesätt eller endast skriftligt får brukas i rättegången, utan skillnaden mellan dessa former för rättegångens anordnande består däri, att i den muntliga processen domstolen får grunda sitt avgörande endast å det i målet inför domstolen muntligen förebragta, under det att skriftligheten krä- ver, att domstolen dömer allenast på vad skriftligen avfattats. Muntligheten kan fattas i den betydelsen, att den gäller endast parternas förklaringar inför domstolen men icke bevisningen och medgiver, att denna förebringas inför an-

nan domstol, blott de därvid förda protokollen över den upptagna bevisningen bliva muntligen föredragna inför den dömande rätten. Skall rättegången vara fullt muntlig, måste den emellertid innefatta jämväl en tillämpning av den s. k. omedelbarhetsgrundsatsen med avseende å bevisningen, vilken kräver, att all bevisning skall framställas omedelbart inför den dömande rätten och icke får förmedelst protokollariska anteckningar från annan domstol eller annan myndighet meddelas den dömande domstolen.

Den muntliga processen utesluter däremot icke begagnandet av skrift för andra processuella syften än att tjäna såsom grund för målets prövning. Skrift brukar sålunda användas för att fastslå parternas yrkanden och därigenom skapa en säker utgångspunkt för rättegången. Ur ordnings- synpunkt är vidare ett antecknande av förfarandets allmänna förlopp nödvändigt. Rättens beslut måste naturligtvis också till framtida säker- het bliva skriftligen avfattade. Slutligen är skrift i flera hänseenden ett ound- gängligt hjälpmedel för att muntligheten över huvud skall kunna genomföras. Ett sådant genomförande förutsätter, att hela materialet i målet skall samlas för att i ett sammanhang förebringas för domstolen. Härför utgör emellertid en grundlig och utförlig förberedelse av varje mera omfattande mål det enda pålitliga medlet. Vid denna förberedelse måste, som i annat samband skall vi— sas, skrift brukas för ernående av behövlig översikt över materialet och för dettas bemästrande. Även vid den dömande domstolens handläggning av ett vidlyftigt mål kan det för domstolen ofta vara nödvändigt att göra och begagna enskilda minnesanteckningar rörande det, som förekommer. Ett sådant förfaringssätt strider naturligtvis icke mot en muntlig rättegång.

Vid sidan av det nu nämnda bruket av skrift i en muntlig process anlitas emellertid ofta skrift i en till sina huvuddrag muntlig process under sådana omständigheter, att det innebär en avvikelse från muntlighetsgrundsatsen. Då muntligheten endast är en metod för åvägabringandet av en god rättegång, är det helt naturligt, att den anses böra vika., så snart övervägande praktiska skäl tala mot dess följdriktiga tillämpning. I varje muntlig rättegångsordning torde sådana avvikelser förekomma.

De viktigaste av dessa avvikelser bero på de betydande svårigheter, som under vissa förhållanden möta mot hela bevismaterialets omedelbara företeende inför den dömande rätten. Om en person, som skall vittna, är sjuk eller uppehåller sig å avlägsen ort eller avlider, innan han hinner höras av rätten, men han redan blivit i målet avhörd av annan domstol eller annan myndighet, är det ofta nöd- vändigt att till den dömande domstolen förmedla vittnesberättelsen genom annan domstols eller myndighets protokoll rörande dess förhör med vittnet.

Stundom givas avvikelserna i nämnda riktning en ännu vidsträcktare omfatt- ning. Detta påkallas i synnerhet av rättsmedelsförfarandet. När personer re- dan vid underrätten avhörts som vittnen eller sakkunniga i ett mål, och detta därefter fullföljes till högre rätt för förnyad prövning även rörande de frågor, om vilka nämnda personer hörts, anses det stundom vara förenat med alltför stora kostnader och besvär att inför den högre rätten upprepa förhören. I stäl- let föras vid underrätten protokoll över förhören, och dessa få tjäna som grund-

. . _.___.___________-.:. _..-

val för den högre rättens prövning, samtidigt som rättegången där i övrigt bi- behåller sin muntliga karaktär.

Ännu ett steg mot skriftligheten innebär det, när visserligen parter, vittnen och sakkunniga i regel muntligen inför domstolen framföra sina utsagor men allt vad sålunda muntligen förekommer antecknas i protokoll och bildar grund- val för domstolens prövning i den form, vari det sålunda intagits i protokollet. Rättegången är här visserligen till sin yttre form muntlig och äger säkerligen några av den muntliga processens företräden, men den har å andra sidan flera väsentliga drag gemensamma med den skriftliga processen. Detta förfarande brukar kallas muntligt-protokollariskt.

I äldre tider var all rättegång muntlig. Parter och andra, som skulle avgiva utsagor i målet, företrädde och yttrade sig muntligen inför den menighet eller de andra lekmän, som utgjorde den dömande rätten. Utvecklingen av en kår av juridiskt bildade ämbetsmannadomare, rättsmedlens organiserande och ett därmed följande vidsträcktare bruk av dem medförde så småningom anlitandet av skrift som medel att från ett rättegångstillfälle till ett annat eller från en instans till en annan bevara resultaten av förhandlingarna. Inom straffproces- sen kom i synnerhet den inkvisitoriska rättegången att i hög grad befrämja skrift- ligheten. Det med denna rättegång förenade uppskovsväsendet och omfattande i bruket av rättsmedel framkallade detta.

Först 1800-talets reformer inom rättegångsväsendet medförde en återgång till muntligheten. Dessa reformer leddes överallt av strävandena att ersätta den förkonstlade skriftliga rättegången med den naturliga muntliga. Inom straff- processen skedde dessa reformer i sammanhang med lekmannadomarnas infö- rande och de ackusatoriska grundsatsernas upptagande. Det kännetecknande för dessa reformer var, att muntlighetens införande huvudsakligen avsåg den förhandling inför den dömande rätten, på vilken denna skulle pröva målet, under det att skrift bibehölls under förundersökningen som medel för att där— vid erhålla nödig översikt över materialet. Stundom hava dock svårigheter uppstått att helt frigöra huvudförhandlingen från att röna inverkan av denna skriftlighet under förundersökningen.

Den engelska straffprocessen, som aldrig urartade till de kontinentala rätte- gångsordningarnas skriftlighet, kännetecknas alltjämt av en starkt utvecklad ' muntlighet. Om man frånser de mindre målen, i vilka rättslig förundersökning ej äger rum, sker förundersökningen i alla brottmål inför en annan domstol än den, som skall döma i målet. Vid förundersökningen föras visserligen noggran- na protokoll över vittnes- och sakkunnigutsagor, och dessa protokoll överlämnas till den domstol, som har att slutligen handlägga och pröva målet, men de få där— vid i allmänhet en mycket underordnad betydelse. Domaren följer någon gång anteckningarna i dessa, samtidigt som förhören inför honom upprepas, och de brukas givetvis stundom av de parter, som leda förhören, till ledning vid dessa, men då förhören framför allt måste inriktas på att giva juryn i målet en över- tygelse i den ena eller andra riktningen, få förhören alltigenom en utpräglat muntlig karaktär. Endast om den, som skall höras, har dött eller är så sjuk, 2—242894. II.

att han icke kan infinna sig för rätten, må protokollen över förhören med honom vid förundersökningen uppläsas, såvida det styrkes, att vid förhören tillfälle till korsförhör fanns för motparten. När år 1907 appell infördes i England mot fällande domar i brottmål, som handlagts inför jury, skedde detta i viss män på bekostnad av muntligheten. Rättegången inför jurydomstolen under- gick visserligen ingen annan förändring än att alla förhör skulle stenografiskt återgivas av edsvurna av staten betalade stenografer, och härigenom inskränk- tes på intet sätt muntligheten vid förhandlingen. Men appelldomstolen företar sin prövning av målet på en förhandling, vid vilken parterna väl äga muntli- gen föra sin talan, men där bevismaterialet utgöres av de utskrivna stenogra- fiska anteckningarna från underrätten.

Även de franska och tyska och därmed besläktade straffprocessordningarna stå principiellt på muntlighetens grund. Utom de begränsningar häri, som bero därpå, att personer, som skola höras, av sjukdom eller andra dylika orsaker icke kunna komma tillstädes vid huvudförhandlingen, sammanhänga avvikelserna på det närmaste med de inkvisitoriska dragen i rättegångarna och med rätts- medelsförfarandet. I samma mån som förhöret med den tilltalade intager en framträdande plats vid huvudförhandlingen, och detta av domstolens ordfö- rande ledda förhör antager en inkvisitorisk prägel, blir förhörsledaren lätt be— nägen att anlita protokollen över de av undersökningsdomaren ledda förhören med honom och genom jämförelser med hans uttalanden då och nu söka finna motsägelser eller andra graverande omständigheter. Protokollen från förunder— sökningen få därigenom lätt en vikt, som de icke böra äga och som de sakna i en rent muntlig process. Ehuru i mindre grad kunna samma företeelser före— komma också i fråga om förhör med vittnen. De nu ifrågavarande straff- processordningarna hava vidare sett sig nödsakade beskära muntligheten, i sam- ma mån som de medgivit appell mot domar i brottmål. I 'dessa mål föras vid målets handläggning protokoll över förhör med vittnen och sakkunniga, och dessa protokoll tjäna därefter som bevis vid förhandlingen inför appelldomsto- len. Muntlig är rättegången där dock så till vida, att parterna äga muntligen utveckla sin talan. Där så finnes erforderligt, kan domstolen också förordna, att förhör med vittne eller sakkunnig skall inför domstolen upprepas. Även processen inför högsta revisions- eller kassationsinstansen är i flera hänseenden skriftlig.

Den norska straffprocessen är utpräglat muntlig. Frånsett de ovan omtala-de vanliga avvikelserna, föranledda av vittnes sjukdom eller liknande grunder, är det huvudsakligen allenast det till högsta domstolen anvisade rättsmedlet och dess natur, som förorsakat undantag. Vid förhandlingen inför högsta domsto- len utgöra protokoll, förda vid den domstol, som deltagit i förundersökningen, eller vid den lägre rätt, som dömt i målet, ja även vid polismyndighetens för- beredande undersökning, väsentlig grundval för avgörandet, ehuru parterna van- ligen