NJA 1988 s. 567

Sedan två fastigheter tagits i anspråk genom betalningssäkring, har fastigheterna genom bodelning tillagts gäldenärens och hans avlidna hustrus barn. Fråga om dessa äger erhålla lagfart på fastigheterna utan hinder av förfogandeförbudet i 11 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

HD

Fastigheterna Friborg 1:1 och Skådene 6:1, båda i Bro socken, Lysekils kommun, var tidigare lagfarna, Friborg 1:1 för S.A. och Skådene 6:1 för S.A. och dennes hustru A.A. A.A. avled d 25 juli 1983 och efterlämnade som dödsbodelägare, förutom maken, barnen B.A. K.A. och G.S.

Sedan länsrätten i Göteborgs och Bohus län beslutat om betalningssäkring på så mycket av S.A:s egendom som svarade mot 2 500 000 kr verkställde kronofogdemyndigheten i Uddevalla d 13 febr 1985 beslutet genom betalningssäkring av bl a de aktuella fastigheterna. Beslutet antecknades i fastighetsboken på inskrivningsdagen d 20 febr 1985.

Vid bodelning och arvskifte i dödsboet efter A.A. d 3 juni 1986 tillskiftades barnen bl a 1/3 var av fastigheterna.

Inskrivningsmyndigheten i Uddevalla domsaga (tingsnotarien Johansson) beviljade d 4 juni 1986 lagfart för envar av B.A, K.A. och G.S. å 1/3 av de båda fastigheterna.

Staten anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n måtte upphäva inskrivningsmyndighetens beslut.

B.A. K.A. och G.S. bestred ändring.

S.A. som förelagts att inkomma med förklaring, lät sig inte avhöra.

HovR:n (hovrättslagmannen Löfstedt samt hovrättsråden Wesström och Persson, referent) anförde i slutligt beslut d 26 febr 1987: Enligt 11 § 1 st i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter får gäldenären inte överlåta egendom, som har tagits i anspråk genom betalningssäkring, eller till skada för borgenären förfoga över egendomen på annat sätt, om inte kronofogdemyndigheten medger det av särskilda skäl. Något sådant medgivande har inte lämnats, och S.A:s förfogande genom bodelningen och arvskiftet över den betalningssäkrade fasta egendomen har, vare sig dispositionen är att betrakta som en överlåtelse eller som annat förfogande, skett i strid med nämnda bestämmelse och var följaktligen ogiltigt. Ansökningarna om lagfart skulle därför ha avslagits enligt 20 kap 6 § 5 JB.

HovR:n undanröjer inskrivningsmyndighetens beslut varigenom B.A. K.A. och G.S. beviljats lagfart på fastigheterna Friborg 1:1 och Skådene 6:1, båda i Bro socken, Lysekils kommun.

Det ankommer på inskrivningsmyndigheten att vidta de åtgärder HovR:ns beslut föranleder.

B.A. K.A. och G.S. (ombud jur kand Christer Månson-Schwartz) anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte fastställa inskrivningsmyndighetens beslut, varigenom envar av dem beviljats lagfart på 1/3 av fastigheterna Friborg 1:1 och Skådene 6:1.

Staten bestred genom riksskatteverket ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Andersson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Enligt 11 § 1 st lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter får en gäldenär inte överlåta egendom, som har tagits i anspråk genom betalningssäkring, eller till skada för borgenären förfoga över egendomen på annat sätt, om inte kronofogdemyndigheten medger det av särskilda skäl.

Syftet med betalningssäkring är att bevara ianspråktagen egendom tillgänglig för exekution för det allmännas fordran. Detta syfte skulle i viss mån förfelas om överlåtelse tillåts, enär en exekutionstitel beträffande den fordran som har föranlett betalningssäkringen inte utan vidare gäller mot en förvärvare. Även om en betalningssäkring i princip står sig mot förvärvaren måste således en särskild exekutionstitel anskaffas mot denne. Det är mot denna bakgrund överlåtelseförbudet skall ses. Vad gäller annat förfogande än överlåtelse inställer sig inte samma svårigheter, eftersom den betalningssäkrade egendomen då är kvar i gäldenärens ägo och utmätning alltid kan ske på grund av en exekutionstitel mot denne. (Prop 1978/79:28 s 124 och 159.)

Bodelningen d 3 juni 1986 har inneburit bl a att äganderätten till de ifrågavarande fastigheterna övergått till klagandena.

Även om bodelning inte definitionsmässigt kan hänföras till överlåtelse, måste - i ett fall som det förevarande - äganderättsövergången genom bodelningen enligt grunderna för 11 § 1 st betalningssäkringslagen vara att anse som en överlåtelse i denna lags mening.

Av utredningen i målet framgår att kronofogdemyndigheten vid verkställighet d 13 febr 1985 betalningssäkrat hela Skådene 6:1, dvs även den hälft som härrört från A.A. och således inte utgjort S.A:s egendom. Emellertid har HovR:n i beslut d 18 april 1985, som vunnit laga kraft, lämnat av klagandena anförda besvär med yrkande att verkställigheten skulle avse endast S.A:s andel i den betalningssäkrade egendomen utan bifall. Att nu i HD företa någon form av rättelse beträffande A.A:s hälft i Skådene 6:1 torde inte vara möjligt, enär sådant förfarande i stället bör ske på extraordinär väg. HD har därför att i detta mål utgå från att Skådene 6:1 betalningssäkrats i sin helhet.

På grund av det anförda och då det inte visats att det förelegat något medgivande från kronofogdemyndigheten är klagandenas förvärv, såvitt nu är i fråga, ogiltiga. Klagandenas ansökningar om lagfart skulle därför, såsom HovR:n funnit, ha avslagits av inskrivningsmyndigheten.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns avgörande.

HD (JustR:n Bengtsson, Heuman, Solerud och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. De fastigheter som avsågs med klagandenas ansökan om lagfart var närmast före inskrivningsmyndighetens beslut d 4 juni 1986 lagfarna, Friborg 1:1 för S.A. och Skådene 6:1 för S.A. och hans hustru A.A. Då efter A.A:s död bodelning d 3 juni 1986 förrättades mellan S.A. och makarnas barn (klagandena) var fastigheterna - liksom för övrigt praktiskt taget alla andra tillgångar som omfattades av bodelningen - ianspråktagna genom betalningssäkring för S.A:s skatteskulder, vilka uppkommit efter A.A:s död. Vid bodelningen tilldelades barnen fastigheterna.

Enligt 11 § 1 st lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter får, sedan egendom tagits i anspråk genom betalningssäkring, gäldenären inte överlåta egendomen eller till skada för borgenären förfoga över den på annat sätt, om inte kronofogdemyndigheten medger det av särskilda skäl. Föreskriften är straffsanktionerad genom bestämmelsen i 17 kap 13 § BrB om överträdelse av myndighets bud. Den fråga som aktualiseras i målet är i vad mån betalningssäkringslagens förfogandeförbud skall anses förhindra att egendom som har tagits i anspråk enligt lagen tilldelas gäldenärens make eller makens arvingar genom bodelning, medan betalningssäkringen fortfarande gäller.

En utgångspunkt för bedömningen är att betalningssäkring medför förmånsrätt för borgenären i den egendom som tagits i anspråk och därför i princip gäller mot en ny förvärvare. I 11 § betalningssäkringslagen har förbudet mot överlåtelse likväl, till skillnad från vad som enligt 4 kap 29 § UB gäller i fråga om utmätt egendom, gjorts ovillkorligt och är alltså inte beroende av att överlåtelsen är ägnad att medföra skada för borgenären. Skälet till detta är enligt förarbetena att det ansetts att syftet med betalningssäkring - att bevara egendomen tillgänglig för exekution - i viss mån skulle förfelas, om överlåtelse tilläts med den enda reservationen att åtgärden inte skulle vara till skada för det allmänna. Det har sålunda framhållits att en exekutionstitel beträffande den skatt som föranlett betalningssäkringen inte utan vidare gäller mot den som förvärvat egendomen och att alltså, trots att betalningssäkringen i princip står sig mot förvärvaren, en särskild exekutionstitel mot denne måste anskaffas. En ordning som medger överlåtelse bara den inte är till skada för det allmänna skulle, sägs det, i onödan komplicera förfarandet vid utmätning efter betalningssäkring, eftersom en särskild process vid allmän domstol skulle bli nödvändig. (Prop 1978/79:28 s 124 och 159.)

Förbudet enligt 11 § betalningssäkringslagen mot annat förfogande än överlåtelse gäller däremot endast för fall då skada uppkommer för borgenären. I förarbetena har som skäl till denna begränsning anförts att, eftersom egendomen är kvar i gäldenärens ägo, utmätning alltid kan ske på grund av en exekutionstitel mot denne. Som exempel på situationer då skada skall anses uppkomma genom ett annat förfogande än överlåtelse har angetts det fallet att förfogandet medför en förmånsrätt i egendomen som äger företräde framför det allmännas fordran på grund av betalningssäkringen. (A prop s 159.)

I förevarande mål har från statens sida i första hand gjorts gällande att Sven A. överlåtit fastigheterna till barnen. Till förmån för ett betraktelsesätt enligt vilket äganderättsöverföring av ianspråktagen egendom genom bodelning skall anses utgöra överlåtelse i lagrummets mening kan anföras att olägenheten för staten av en sådan överföring blir densamma som om gäldenären avhänder sig egendomen genom exempelvis försäljning.

Enligt vedertagen terminologi är emellertid den fördelning av makars egendom som sker genom bodelning ej att hänföra till överlåtelse (jfr t ex 12 kap 33 § och 17 kap 11 § JB samt 10 kap 3 § ÄktB). Med hänsyn till att betalningssäkringslagen är en tvångsmedelslagstiftning och till att förfogandeförbudet är straffsanktionerat bör ej komma i fråga att i detta hänseende tillägga den aktuella bestämmelsen en vidare innebörd än som följer av dess ordalag, särskilt som bestämmelsen uttryckligen skiljer mellan överlåtelse och annat förfogande.

Frågan blir då om bodelningen, såsom staten i andra hand har gjort gällande, skall anses ha inneburit att S.A. förfogat över fastigheterna till skada för staten.

Genom att medverka till att Friborg 1:1 och S.A:s andel av Skådene 6:1 genom bodelningen tillfördes barnen får S.A. - oaktat han såvitt framkommit ej eftergett sin rätt vid bodelningen - anses ha förfogat över denna egendom. Den skada som uppkommit på grund av förfogandet skulle enligt vad staten får anses ha åberopat bestå i att, om äganderättsövergången blir bestående, staten inte kan fullfölja det exekutiva förfarandet utan att anskaffa särskild exekutionsurkund mot barnen genom att väcka talan vid domstol. Emellertid måste de förut återgivna uttalandena i förarbetena till betalningssäkringslagen anses vila på den uppfattningen att denna olägenhet - som ej innebär någon materiell rättsförlust för staten utan endast en komplikation i förfarandet - inte utgör skada i det åberopade lagrummets mening.

Under angivna förhållanden har hinder mot bifall till klagandenas ansökan om lagfart på grund av bodelnings- och arvskifteshandlingen d 3 juni 1986 ej förelegat.

Domslut

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut fastställer HD inskrivningsmyndighetens beslut.

JustR Nyström var av skiljaktig mening och anförde: Jag ansluter mig till de fyra första styckena i majoritetens skäl to m parentesen A prop s 159.

I förevarande mål har från statens sida i första hand gjorts gällande att S.A. överlåtit fastigheterna till barnen. Enligt gängse terminologi brukar den egendomsfördelning som sker genom bodelning inte betecknas som överlåtelse (jfr t ex 12 kap 33 § och 17 kap 11 § JB samt 10 kap 3 § AktB). Olägenheten för borgenären av att enligt betalningssäkringslagen ianspråktagen egendom frångår gäldenären genom bodelning blir emellertid uppenbarligen densamma som om denne avhänder sig egendomen genom överlåtelse i egentlig mening. I förarbetena har klart angivits gränsen mellan å ena sidan överlåtelse och å den andra förfogande på annat sätt. Med gäldenärens förfogande över egendomen på annat sätt än genom överlåtelse har sålunda avsetts endast sådana förfaranden som inte rubbar gäldenärens äganderätt. Regleringen i 11 § betalningssäkringslagen måste därför förstås så att överlåtelseförbudet avsetts drabba varje förfogande som innebär att äganderätten till den ianspråktagna egendomen övergår till annan än gäldenären.

Bodelningen d 3 juni 1986 har inneburit bl a att äganderätten till de ifrågavarande fastigheterna övergått till klagandena och att således skett ett fastighetsförvärv (jfr NJA 1985 s 432). Av utredningen i målet framgår att HovR:n i lagakraftvunnet beslut lämnat av klagandena anförda besvär, med yrkande att betalningssäkringen skulle avse endast S.A:s andel i Skådene 6:1, utan bifall. Rättelse av beslutet i vad det avser A.A:s andel i fastigheten kan endast ske på extraordinär väg. HD har därför att i detta mål utgå från att Skådene 6:1 betalningssäkrats i sin helhet.

Med hänsyn till det anförda är klagandenas förvärv, såvitt nu är i fråga, ogiltiga. Klagandenas ansökningar om lagfart skulle därför, såsom HovR:n funnit, ha avslagits av inskrivningsmyndigheten.

På grund av det anförda fastställer jag HovR:ns beslut.