NJA 1991 s. 496

Sedan en bil förklarats förverkad i mål om åtal mot A för narkotikabrott, överklagade B - ensam - domen såsom intervenient under påstående att bilen tillhörde honom. Då B inte förlorade sin eventuella äganderätt genom förverkande i målet mot A, har han ansetts inte få ställning av självständig intervenient och i följd därav inte vara berättigad att själv fullfölja talan.

HD

Kalmar TR dömde d 27 april 1990 A.F. för grovt narkotikabrott till fängelse 10 år samt förklarade bl a personbilen (bil registrerings nr,uteslutet här) som tagits i beslag, förverkad. Göta HovR fastställde genom dom d 27 juni 1990 TR:ns dom. Varken A.F. eller åklagaren fullföljde talan mot HovR:ns dom.

A.F:s son X.X. (ombud advokaten R.S.) överklagade HovR:ns dom med begäran att få inträda som intervenient i rättegången och yrkade att förordnandet om förverkande av bilen skulle upphävas.

Riksåklagaren bestred att X.X. fick föra talan i målet som intervenient.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Eriksson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Som grund för sin talan har X.X. anfört att personbilen (bil registrerings nr, uteslutet här) tillhör honom. Han förvärvade den d 19 jan 1990 från T.R., Lindome. Genom beslut d 8 mars 1990 beslutade LSt:n i Göteborg att X.X. skulle fr o m d 19 jan 1990 anses vara ägare till fordonet.

X.X. har åberopat registreringsbevis och beslut d 8 mars 1990 av LSt:n i Göteborgs och Bohus län.

X.X. har vid polisförhör under den förundersökning som ledde till åtalet mot A.F. lämnat olika uppgifter om bilförvärvet. Den 19 jan 1990 uppgav han att han köpt bilen tillsammans med A.F. som betalade, att meningen var att X.X. skulle ha bilen och att man inte diskuterade vem bilen skulle registreras på. Den 29 jan 1990 uppgav X.X. att han och A.F. köpt bilen åt en kamrat, P.I.. Den 1 febr 1990 uppgav X.X. att han fått bilen av fadern. Vidare framgår av förhör d 3 febr 1990 med X.X. att han vid den aktuella tiden ägde en Mercedesbil köpt i aug 1989 för egna medel. A.F. uppgav vid förhör d 31 jan 1990 att (bil registrerings nr, uteslutet här) köptes för pengar som tillhörde honom. Han kunde inte sätta in pengarna på banken eftersom han uppbar socialhjälp. Av samma skäl skulle X.X. stå för bilen medan A.F. mestadels skulle disponera den. X.X. saknade medel. Att denne skulle stå för bilen "var endast av teknisk natur".

De uppgifter som lämnats vid de olika polisförhören talar närmast för att äganderätten till personbilen (bil registrerings nr, uteslutet här) tillkom A.F..

Den prövning som LSt gör med stöd av 54 § bilregisterkungörelsen (1972:599) om vem som skall vara införd i bilregistret som ägare grundas inte på någon fullständig utredning om äganderätten. Vid prövningen beaktas främst skriftligt material som köpehandlingar och kvitton. Här påverkar beslutet d 8 mars 1990 inte den slutsats som kan dras av de uppgifter som X.X. och A.F. lämnat.

X.X. har inte visat sannolika skäl för sitt påstående att personbilen (bil registrerings nr, uteslutet här) tillhörde honom. Hans talan om att få inträda som intervenient kan inte bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar X.X:s ansökan om att få inträda som intervenient i rättegången utan bifall.

HD (JustR:n Knutsson, Jermsten, Gregow, referent, Lars K Beckman och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. X.X. har som grund för sin ansökan om intervention åberopat att den ifrågavarande bilen tillhör honom.

Bestämmelserna om intervention i 14 kap RB är direkt tillämpliga endast i rättegången i tvistemål men får anses gälla analogt i mål angående förverkande av egendom (se t ex NJA 1968 s 336).

En förutsättning för att någon som inte är part i en rättegång skall ha rätt att deltaga i rättegången såsom intervenient är enligt 14 kap 9 § RB att han påstår att saken rör hans rätt; härutöver krävs att han visar sannolika skäl för sitt påstående. X.X:s påstående att bilen tillhör honom måste, om det är riktigt, anses innebära att frågan om förverkande av bilen rör hans rätt.

Bestämmelserna om intervention gör skillnad mellan s k ordinär intervention och s k självständig intervention (14 kap 11 §). Vid ordinär intervention gäller bl a att intervenienten inte får fullfölja talan mot dom eller beslut i målet annat än jämte den part på vars sida han intervenerat (1 st). En självständig intervenient har däremot ställning av part i rättegången (2 st) och är därmed berättigad att själv överklaga dom eller beslut i målet. Förutsättning för att självständig intervention skall föreligga är enligt bestämmelsen att dom i målet på grund av rättsförhållandets natur eller eljest är gällande för och mot intervenienten som om den hade meddelats i rättegång, i vilken han varit part. Avgörande är härvid, enligt såväl lagförarbetena som doktrinen, huruvida domen har rättskraftsverkan mot intervenienten.

Dom, varigenom viss egendom förklaras förverkad, får i regel anses gälla endast i förhållande till den mot vilken talan om förverkande har förts (se NJA 1968 s 336 och 1988 s 80, särskilt s 85, samt Berg m fl, BrB III, 3 uppl s 427 f); här bortses från den som efter domen förvärvar egendomen från svaranden. Om någon annan rätteligen var ägare till egendomen, är han alltså bibehållen vid sin rätt.

Av det sagda följer att, om den nu ifrågavarande bilen verkligen tillhör X.X. och inte A.F., X.X. inte förlorar äganderätten i följd av förordnande om förverkande av bilen i målet mot A.F.. Då dom i detta mål alltså inte har rättskraft mot X.X., kan han inte få ställning av självständig intervenient. Härav följer att han inte är berättigad att själv fullfölja talan mot HovR:ns dom.

På grund av det anförda skall X.X:s ansökan om intervention ogillas och hans revisionstalan avvisas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ogillande av ansökningen om intervention avvisar HD X.X:s revisionstalan.