NJA 1988 s. 86

Enligt avtal d 15 juli 1986 överlät Föreningen Djurens Samarittjänst genom E.W. vårdnaden om katten Astor till I.J. Sedan katten sprungit bort d 3 dec 1986 från I.J. återfanns den av en person som d 18 jan 1987 lämnade katten till E.W. E.W. vägrade att på I.J:s begäran lämna katten till honom. Sedan I.J. gjort polisanmälan, blev katten d 23 jan 1987 tagen i beslag hos E.W. och lämnades tills vidare i I.J:s vård.

Åtal väcktes sedermera mot E.W. för egenmäktigt förfarande.

E.W. yrkade vid Alingsås TR att beslaget av katten måtte omedelbart hävas och att katten återställdes till henne.

Åklagaren bestred ändring.

TR:n (rådmannen Nordström) fastställde beslaget i beslut d 3 febr 1987.

E.W. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n omedelbart skulle häva beslaget.

HovR:n (hovrättslagmannen Arning, hovrättsrådet Gislev och hovrättsassessorn Ranmar, referent) anförde i beslut d 23 febr 1987: Av handlingarna framgår att I.J. vid tillfället hade besittningsrätten till katten Astor enligt särskilt vårdnadsavtal. Den omständigheten att katten sprungit bort och påträffats hos annan person medför inte att I.J:s rätt till katten upphört. Genom att omhänderta katten och vägra att utlämna den till I.J. synes E.W. ha egenmäktigt skilt I.J. från hans besittning. Förutsättningar har därför förelegat att med stöd av 27 kap 1 § RB taga katten i beslag. Frågan huruvida I.J. brustit i sin vårdnadsplikt och om följden därav får i händelse av tvist avgöras i annan ordning.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

E.W. (offentlig försvarare advokaten B.E.) anförde besvär och yrkade, att HD omedelbart måtte häva beslaget.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksåklagaren och I.J. bestred ändring. I.J. fordrade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Katten avlivades p g a sjukdom d 12 maj 1987.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. I målet är utrett, att katten efter det HD meddelat prövningstillstånd avlivats.

Vid detta förhållande har frågan om beslag förfallit.

I fråga om I.J:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader är att beakta följande.

Skäl förekommer inte att anta annat än att Föreningen Djurens Samarittjänst var ägare till katten, då I.J. d 15 juli 1986 slöt avtalet om katten med E.W. som företrädare för föreningen. Genom detta avtal erhöll I.J. inte äganderätten till katten utan endast en rätt att ha katten hos sig med skyldighet att vårda den.

Av handlingarna framgår att katten sprang bort från I.J. d 3 dec 1986 och hittades av en person som d 18 jan 1987 lämnade den till E.W. Med hänsyn till längden av den tid som katten sålunda var borta och till övriga omständigheter måste det anses att katten kommit ur I.J:s besittning. Katten var därför att betrakta som hittegods när den lämnades till E.W.

Eftersom E.W. företrädde föreningen, som var kattens ägare, hade hon inte någon skyldighet enligt lagen (1938:121) om hittegods att tillkännage fyndet. Hennes vägran att återlämna katten till I.J. var, oavsett om dennes rätt enligt avtalet fortfarande bestod eller ej, inte brottslig.

Då det således inte skäligen har kunnat antas att katten frånhänts någon genom brott, har grund för beslag inte förelegat.

Med hänsyn till det anförda skall E.W. inte åläggas ersätta I.J. för rättegångskostnader.

HD (JustR:n Persson, Rydin, Jermsten, referent, Sterzel och Svensson) fattade följande slutliga beslut: