NJA 1988 s. 86
Sedan prövningstillstånd meddelats i mål angående beslag enligt 27 kap 1 § RB men frågan om beslag därefter förfallit, har målet ändå prövats i sak med hänsyn till frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna.
HovR:n
Enligt avtal d 15 juli 1986 överlät Föreningen Djurens Samarittjänst genom E.W. vårdnaden om katten Astor till I.J. Sedan katten sprungit bort d 3 dec 1986 från I.J. återfanns den av en person som d 18 jan 1987 lämnade katten till E.W. E.W. vägrade att på I.J:s begäran lämna katten till honom. Sedan I.J. gjort polisanmälan, blev katten d 23 jan 1987 tagen i beslag hos E.W. och lämnades tills vidare i I.J:s vård.
Åtal väcktes sedermera mot E.W. för egenmäktigt förfarande.
E.W. yrkade vid Alingsås TR att beslaget av katten måtte omedelbart hävas och att katten återställdes till henne.
Åklagaren bestred ändring.
TR:n (rådmannen Nordström) fastställde beslaget i beslut d 3 febr 1987.
E.W. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n omedelbart skulle häva beslaget.
HovR:n (hovrättslagmannen Arning, hovrättsrådet Gislev och hovrättsassessorn Ranmar, referent) anförde i beslut d 23 febr 1987: Av handlingarna framgår att I.J. vid tillfället hade besittningsrätten till katten Astor enligt särskilt vårdnadsavtal. Den omständigheten att katten sprungit bort och påträffats hos annan person medför inte att I.J:s rätt till katten upphört. Genom att omhänderta katten och vägra att utlämna den till I.J. synes E.W. ha egenmäktigt skilt I.J. från hans besittning. Förutsättningar har därför förelegat att med stöd av 27 kap 1 § RB taga katten i beslag. Frågan huruvida I.J. brustit i sin vårdnadsplikt och om följden därav får i händelse av tvist avgöras i annan ordning.
HovR:n lämnar besvären utan bifall.
E.W. (offentlig försvarare advokaten B.E.) anförde besvär och yrkade, att HD omedelbart måtte häva beslaget.
Prövningstillstånd meddelades.
Riksåklagaren och I.J. bestred ändring. I.J. fordrade ersättning för rättegångskostnader i HD.
Katten avlivades p g a sjukdom d 12 maj 1987.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. I målet är utrett, att katten efter det HD meddelat prövningstillstånd avlivats.
Vid detta förhållande har frågan om beslag förfallit.
I fråga om I.J:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader är att beakta följande.
Skäl förekommer inte att anta annat än att Föreningen Djurens Samarittjänst var ägare till katten, då I.J. d 15 juli 1986 slöt avtalet om katten med E.W. som företrädare för föreningen. Genom detta avtal erhöll I.J. inte äganderätten till katten utan endast en rätt att ha katten hos sig med skyldighet att vårda den.
Av handlingarna framgår att katten sprang bort från I.J. d 3 dec 1986 och hittades av en person som d 18 jan 1987 lämnade den till E.W. Med hänsyn till längden av den tid som katten sålunda var borta och till övriga omständigheter måste det anses att katten kommit ur I.J:s besittning. Katten var därför att betrakta som hittegods när den lämnades till E.W.
Eftersom E.W. företrädde föreningen, som var kattens ägare, hade hon inte någon skyldighet enligt lagen (1938:121) om hittegods att tillkännage fyndet. Hennes vägran att återlämna katten till I.J. var, oavsett om dennes rätt enligt avtalet fortfarande bestod eller ej, inte brottslig.
Då det således inte skäligen har kunnat antas att katten frånhänts någon genom brott, har grund för beslag inte förelegat.
Med hänsyn till det anförda skall E.W. inte åläggas ersätta I.J. för rättegångskostnader.
Domslut
HD:s avgörande. HD finner vidare yttrande i beslagsfrågan inte erforderligt.
I.J. skall själv bära sina rättegångskostnader i HD.
HD (JustR:n Persson, Rydin, Jermsten, referent, Sterzel och Svensson) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Frågan om beslag har numera förfallit, genom att katten dött, men har betydelse för prövningen av I.J:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader.
Beslag förutsatte att katten skäligen kunde antas vara avhänd I.J. genom brott (27 kap 1 § RB).
Genom avtalet med föreningen fick I.J. inte äganderätten till katten utan bara en rätt att under vissa villkor ha den hos sig. Katten sprang bort d 3 dec 1986 och hittades av en person som d 18 jan 1987 lämnade den till E.W. som företrädare för föreningen. Med hänsyn till den långa tid som katten var borta och till övriga omständigheter måste katten anses ha kommit ur I.J:s besittning.
Vid bedömningen av E.W:s vägran att lämna katten till I.J. får följande beaktas. Eftersom I.J. förlorat besittningen till katten, var ansvar för egenmäktigt förfarande uteslutet. Genom att föreningen ägde katten hade någon förseelse inte begåtts mot lagen (1938:121) om hittegods, och inte heller kunde ansvar för olovligt förfogande komma i fråga. E.W:s vägran utgjorde möjligen ett avtalsbrott men inte någon straffbar handling.
Grund saknades alltså för beslag. I.J:s ersättningsyrkande skall därför ogillas.
Domslut
HD:s avgörande. HD finner vidare yttrande i beslagsfrågan inte erforderligt.
Ingvar J skall själv bära sina rättegångskostnader i HD.