NJA 2009 s. 342

Rättegångskostnad. Tingsrätten avvisade en talan och förpliktade käranden att ersätta svarandens rättegångskostnad. Sedan käranden överklagat beslutet har hon slutligt bestämt sitt yrkande till att avse enbart rättegångskostnaden vid tingsrätten. Det har ansetts att hovrätten i ett sådant fall skall lägga tingsrättens avvisningsbeslut till grund för sin överprövning av kostnadsfördelningen utan att göra någon egen bedömning av avvisningsfrågan. Även fråga om tillämpning av 18:3 RB.

Varbergs tingsrätt

Genom advokaten Cl.O. (ombud och biträde enligt rättshjälpslagen) väckte Ca.O. talan vid Varbergs tingsrätt mot J.J. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att hon hade bättre rätt till en viss personbil än J.J. Som grund för käromålet åberopade hon, som hon fick förstås, att hon hade förvärvat bilen, svarat för dess omkostnader och alltid haft den i sin besittning samt att ovisshet rådde om rättsförhållandet och att ovissheten lände henne till förfång.

J.J. medgav att Ca.O. hade bättre rätt än han till bilen men förnekade att ovisshet rådde om rättsförhållandet och yrkade att tingsrätten skulle avvisa käromålet.

Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader.

Ca.O. anförde följande till utveckling av käromålet. Hon och J.J. har varit gifta med varandra. Hon köpte bilen under äktenskapet med J.J. Eftersom hon erhöll körkort sent och det i övrigt var mer ekonomiskt fördelaktigt, noterades dock bilen i bilregistret på J.J. Hon har också installerat alkolås i bilen och således, i icke obetydlig grad, investerat medel i bilen. Hon är beroende av bilen, då hon använder den dagligen till arbetet. Hon och J.J. har tidigare träffat överenskommelse om att J.J. skulle låta överföra registreringen på henne. J.J. har, innan talan väcktes, bestritt att Ca.O. har bättre rätt till bilen än J.J.

Till utveckling av svaromålet anförde J.J. följande. Det är riktigt att Ca.O. köpte bilen under deras äktenskap och att de då var ense om att bilen i bilregistret skulle registreras på honom för att Ca.O. skulle få en billigare försäkring. Han har dock nu begärt att Ca.O., före det att bilen registreras på henne, skall ersätta honom för parkeringsböter som hon har ådragit sig men som han nödgats betala, eftersom bilen står registrerad på honom. Han har erbjudit sig att registrera bilen på Ca.O. så snart hon ersatt honom för detta. Han har aldrig bestritt att Ca.O. är ägare till bilen. Äganderättsfrågan är och har alltid varit otvistig. Ovisshet råder alltså inte härom. Frågan om hur personbilen skall noteras i bilregistret är inget rättsförhållande, varom fastställelsetalan kan föras.

Parterna åberopade skriftlig bevisning.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Hans Andrén) anförde följande i beslut den 30 juli 2007.

I målet är ostridigt att Ca.O. äger den aktuella bilen. Ca.O. har inte visat att J.J. framställt något äganderättsanspråk avseende bilen eller bestritt hennes äganderätt. De av henne åberopade handlingarna utvisar inte heller något sådant förhållande. Vad hon uppgivit om sin rätt till bilen visar inte heller att hon haft fog för något sådant antagande. De av J.J. åberopade handlingarna visar å andra sidan inte uttryckligen att han erlagt några parkeringsböter eller bilförsäkring för Ca.O:s räkning men detta förhållande är likväl inte ägnat att påverka någon bedömning. Ovisshet råder följaktligen inte om det omstämda rättsförhållandet.

Enligt 10 kap. 4 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister får registrering av en fordonsägare ske utan sedvanlig anmälan (anmälan enligt 1 § förordningen) bl.a. om det finns särskilda skäl för det. Det ankommer vidare på vägverket att i nöjaktig utsträckning utreda om den som påstår sig ha rätt att registreras som ägare bör få upptagas i registret (RÅ 2002 ref. 85). Eftersom parterna är eniga om att Ca.O. har bättre rätt till bilen än J.J. torde en sådan utredning därför och på föreliggande material i övrigt komma att leda till att Ca.O. antecknas som ägare i stället för J.J. Något förfång i civilrättslig mening har därför inte heller förelegat för Ca.O.

Under anförda omständigheter skall Ca.O:s talan avvisas.

Vid angiven utgång är Ca.O. att anse som tappande part och därför skyldig att utgiva ersättning för J.J:s rättegångskostnader.

I målet är emellertid inte visat att J.J. före talans väckande framställt något äganderättsanspråk på den aktuella bilen eller att han sålunda eller eljest bestritt Ca.O:s äganderätt. Vad som förekommit i målet visar inte att Cl.O. genom brev till motparten eller på annat sätt i nöjaktig utsträckning förvissat sig om hur det därmed förhållit sig. Cl.O. bör därför förpliktas att solidariskt med sin huvudman utgiva ersättning för J.J:s rättegångskostnader.

På sistnämnda skäl bör också Cl.O:s ersättningsanspråk enligt rättshjälpslagen lämnas utan bifall.

Domslut

Tingsrättens avgörande

Tingsrätten avvisar käromålet.

Tingsrätten ålägger Ca.O. och Cl.O. att solidariskt med varandra utgiva ersättning för J.J:s rättegångskostnader med 16 875 kr, allt avseende ombudsarvode, så ock ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut tills betalning sker.

Tingsrätten lämnar Cl.O:s framställning om ersättning enligt rättshjälpslagen utan bifall.

Hovrätten för Västra Sverige

Ca.O. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade, såsom hon slutligen bestämde sin talan, att hovrätten skulle fastställa att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad vid tingsrätten.

Advokat Cl.O. AB i konkurs överklagade och yrkade att hovrätten skulle tillerkänna konkursboet ersättning enligt rättshjälpslagen i enlighet med vid tingsrätten ingiven kostnadsräkning. Konkursboet anförde följande till stöd för sin talan. J.J. har genom den korrespondens som föregått ansökan om stämning och genom sitt faktiska agerande att inte registrera bilen på Ca.O. gett uttryck för att han hävdat äganderätt till bilen. Cl.O:s åtgärd att inge stämningsansökan har således varit befogad.

Hovrätten

Cl.O. överklagade och yrkade att hovrätten skulle upphäva beslutet att han solidariskt med Ca.O. skulle ersätta J.J:s rättegångskostnader vid tingsrätten.

J.J. motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades och yrkade ersättning för rättegångskostnader i hovrätten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Marianne Stenberg och tf. hovrättsassessorn Lotten Karlén, referent) anförde följande i beslut den 10 mars 2008.

Skäl

Inledningsvis har hovrätten att ta ställning till om den av Ca.O. förda fastställelsetalan var tillåten; detta för att frågan om rättegångskostnaderna vid tingsrätten rätteligen skall kunna bedömas.

I 13 kap. 2 § första stycket RB anges att talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, må upptagas till prövning om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna ovisshet länder käranden till förfång.

J.J. medgav visserligen i sitt svaromål till tingsrätten Ca.O:s talan om bättre rätt. Även i fall där svaranden medger talan kan emellertid käranden ha ett godtagbart intresse av att få sitt anspråk fastställt genom dom. I ett mål om bättre rätt till viss egendom kan en dom grundad på svarandens medgivande ge käranden betydligt större trygghet än enbart svarandens förklaring att egendomen tillhör käranden (se Westberg, Process och Exekution, 1990, s. 366 ff. och Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. s. 113).

I ett brev daterat den 27 september 2006 tillställdes J.J:s ombud en begäran från Ca.O. om att J.J. skulle medverka till att den aktuella bilen skrevs över på henne. I det svar som sändes från J.J:s ombud några dagar senare nämndes inget om bilen. Såvitt framkommit reagerade J.J. inte heller på annat sätt på Ca.O:s begäran innan hennes ansökan om stämning gavs in till tingsrätten den 11 december 2006.

Först den 9 augusti 2007, efter tingsrättens beslut, kom Ca.O. att bli registrerad som ägare till bilen. Dessförinnan saknade hon möjlighet att bevaka erläggandet av fordonsskatt och datum för kontrollbesiktningar m.m.

Sammantaget finner hovrätten att det vid tiden för tingsrättens prövning rådde ovisshet om äganderätten till bilen och att ovissheten var till förfång för Ca.O. Tingsrätten borde därför ha tagit upp hennes talan till prövning. Ca.O. är således inte att ses som tappande part vid tingsrätten och det saknas därmed grund för att ålägga henne betalningsansvar för J.J:s rättegångskostnader.

Mot bakgrund av vad som har anförts ovan kan Ca.O. genom sitt biträde Cl.O. inte anses ha väckt någon obefogad talan mot J.J. och Cl.O. har inte genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnader för rättshjälpen. Advokat Cl.O. AB i konkurs skall därför tillerkännas skälig ersättning för Cl.O:s arbete som rättshjälpsbiträde vid tingsrätten och Cl.O. skall inte åläggas att, solidariskt med Ca.O., ersätta J.J:s rättegångskostnader där.

Slut

Med ändring av tingsrättens beslut i fråga om rättegångskostnader befriar hovrätten Ca.O. och Cl.O. från skyldigheten att ersätta J.J. för rättegångskostnader vid tingsrätten.

Hovrätten ändrar tingsrättens beslut i fråga om rättshjälp på så sätt att hovrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Advokat Cl.O. AB i konkurs till 10 560 kr, varav 8 448 kr avser arbete och 2 112 kr mervärdesskatt.

J.J. skall betala ersättning till staten för Ca.O:s rättshjälp i tingsrätten med 10 560 kr.

Högsta domstolen

J.J. överklagade och yrkade att HD, med ändring av hovrättens beslut, dels skulle befria honom från skyldigheten att betala ersättning för Ca.O:s rättshjälp vid tingsrätten, dels skulle förplikta Ca.O. att ersätta honom för hans rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten.

Ca.O. och Advokat Cl.O. AB i konkurs bestred ändring. Cl.O. bereddes tillfälle att yttra sig, men avstod.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Maria Wagermark, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Domskäl

Skäl

Målet i HD gäller i huvudsak hur rättegångskostnaderna vid tingsrätten skall fördelas.

Ca.O. väckte talan mot J.J. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att hon har bättre rätt än honom till en bil. Tingsrätten avvisade käromålet och beslutade avseende kostnaderna. I sitt överklagande till hovrätten yrkade Ca.O. i första hand att tingsrättens beslut om avvisning skulle upphävas och målet återförvisas till tingsrätten och i andra hand att vardera parten skulle bära sina egna rättegångskostnader vid tingsrätten. Av utredningen framgår att Ca.O. därefter frånföll yrkandet om återförvisning och endast begärde hovrättens prövning av det i andra hand framställda yrkandet angående fördelning av rättegångskostnaderna vid tingsrätten.

Såsom Ca.O. slutligt bestämde sin talan i hovrätten har endast frågan om rättegångskostnaderna kommit under hovrättens bedömning och tingsrättens avgörande avseende huvudsaken torde vara att betrakta som lagakraftvunnet. Situationen synes jämförbar med den att endast tingsrättens kostnadsbeslut överklagats.

När högre rätt har att ta ställning till frågor om ersättning för rättegångskostnader skall kostnadsfördelningen vad avser de kostnader som uppkommit i lägre rätt ske på grundval av den slutliga utgången i målet (se Ekelöf m.fl., Rättegång, Tredje häftet, 2006, s. 320). Fråga uppkommer emellertid om högre rätt skall avgöra kostnadsfrågan efter de grunder lägre rätt utgått ifrån eller om rätten kan lägga sina egna, alltså nya, synpunkter på huvudsaken till grund för prövningen när det inte har klagats i den delen.

Vid överklagande endast av kostnadsfrågan skall lägre rätts avgörande i huvudsaken normalt beaktas som grund för fördelningen av rättegångskostnader som uppkommit där, utan att detta ändras eller ett fingerat ändrat avgörande läggs till grund för kostnadsfrågans bedömning (se Wildte, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, 1931, s. 476 ff. och Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, 1964, s. 238). HD har dock bl.a. i rättsfallen NJA 1996 s. 395 och 2007 s. 906, vilka gällde avskrivning av mål efter återkallelse eller då talan förfallit, med hänsyn till frågan om fördelning av rättegångskostnaderna ingått i saklig prövning av målet. I dessa fall tillämpades 18 kap. 5 § andra stycket RB, i vilket föreskrivs att om mål avskrivs på grund av att en part återkallat sin talan eller uteblivit skall den parten ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.

Kostnaderna i lägre rätt skall av högre rätt fördelas enligt samma regler som gällt för tingsrättsprocessen, dvs. i enlighet med tillämpliga bestämmelser i 18 kap. RB (se Hassler, Svensk civilprocessrätt, 1963, s. 199). Vid sin bedömning får högre rätt därvid, med fasthållande vid lägre rätts avgörande i huvudsaken, anses ha möjlighet att granska omständigheterna i processen och självständigt pröva alla för processföringens bedömande betydelsefulla omständigheter, exempelvis processuella försummelser av olika slag (se Wildte, a.a., s. 477).

Av 30 § rättshjälpslagen framgår att bestämmelser i lag om ansvar för motparts kostnader i rättegång gäller även i fråga om rådgivningsavgift och kostnader för motparts rättshjälpsbiträde, men att ränta dock inte skall betalas. Detta avser även statens kostnad för rättshjälp.

Eftersom tingsrätten genom sitt beslut avseende huvudsaken avvisade Ca.O:s käromål är hon, enligt 18 kap. 5 § första stycket RB, att anse som tappande. Bestämmelsen i 5 § första stycket medger, till skillnad från bestämmelsen avseende avskrivning i 5 § andra stycket, inte uttryckligen någon annan bedömning med hänsyn till förekomsten av särskilda omständigheter. Enligt 18 kap. 1 § RB skall part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte annat är stadgat. Tillräckliga skäl att, vare sig beträffande kostnaderna vid tingsrätten eller i hovrätten, frångå huvudregeln i 1 § föreligger inte (jfr NJA 1987 s. 317). J.J:s överklagande skall därför bifallas. Yrkade belopp får anses skäliga.

Domslut

HD:s avgörande

HD ändrar - - - se HD:s avgörande - - - tills betalning sker.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Leif Thorsson och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 10 juni 2009 följande beslut.

Skäl

Frågan är i första hand hur rättegångskostnaderna vid tingsrätten skall fördelas mellan parterna.

Bakgrunden till denna frågeställning är att Ca.O. väckte talan mot J.J. om bättre rätt till en bil. Tingsrätten avvisade käromålet, eftersom Ca.O. inte ansågs ha något fastställelseintresse i den mening som avses i 13 kap. 2 § första stycket RB. Samtidigt förpliktades hon att ersätta J.J. för hans rättegångskostnad. I sitt överklagande yrkade Ca.O. inledningsvis att hovrätten skulle upphäva avvisningsbeslutet och visa målet tillbaka till tingsrätten eller, i andra hand, förordna att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad där. Under handläggningen i hovrätten förklarade Ca.O. att hon inte längre vidhöll sitt yrkande om återförvisning och att hon begärde prövning enbart av frågan om kostnadsfördelningen vid tingsrätten. Hovrätten anförde i det överklagade beslutet att den hade att ta ställning till om Ca.O:s fastställelsetalan var tillåten, detta för att frågan om rättegångskostnaderna vid tingsrätten skulle kunna rätteligen bedömas. Hovrätten ansåg att tingsrätten borde ha tagit upp talan till prövning, att Ca.O. inte var tappande part och att hon därför skulle befrias från skyldigheten att ersätta J.J:s rättegångskostnad.

När högre rätt i ett dispositivt tvistemål avgör hur kostnaderna vid den lägre rätten skall fördelas, sker det på grundval av målets slutliga utgång. Om kostnadsfrågan fullföljs separat och den lägre rättens avgörande i sak vinner laga kraft, leder det till att högre rätt skall lägga detta lagakraftvunna avgörande till grund för sin överprövning av kostnadsfrågan. Överrätten skall således inte göra någon ny, fingerad prövning av den slutligt avgjorda delen av målet. Detsamma måste anses gälla när - som i detta fall - överklagandet först omfattar även huvudsaken men sedan under handläggningen begränsas till kostnadsfrågan.

Om överklagandet fullföljs också i huvudsaken, men huvudsaken förfaller innan den har avgjorts slutligt, är situationen en annan. Då kan det vid fördelning av rättegångskostnaderna få betydelse hur målet skulle ha avgjorts i sak av den högre rätten, om saken inte hade förfallit. I den bemärkelsen skall den högre rätten behandla även sakfrågan. Vad som skall bedömas är om parten hade sådana skäl att fullfölja målet - innan det förföll - att det bör påverka regleringen av de dittills uppkomna kostnaderna i lägre rätt eller högre rätt (NJA 2007 s. 906, jfr NJA 1979 s. 769, 1988 s. 86 och 2007 s. 9).

I det nu aktuella fallet var det vid tiden för hovrättens avgörande klart att Ca.O:s talan var avvisad genom tingsrättens beslut och att hovrätten inte skulle överpröva beslutet i den delen. Rättegångskostnaderna vid tingsrätten skall därför regleras enligt bestämmelsen i 18 kap. 5 § första stycket RB. Avvisningen av Ca.O:s talan medför då att hon skall anses som tappande part vilket i sin tur leder till att hon enligt 1 § samma kapitel blir ersättningsskyldig för kostnaderna, om inte annat är stadgat.

Fördelningen av rättegångskostnaderna skall alltså göras med den utgångspunkten att käromålet blivit avvisat av tingsrätten. Det hindrar inte att högre rätt tar hänsyn också till andra förhållanden som, utöver utgången i målet, får betydelse vid fördelningen. Ett sådant förhållande kan vara att utgången berodde av en omständighet som den tappande parten inte kände till före rättegången och inte heller borde ha känt till. Det får då förordnas att vardera parten skall bära sin kostnad (18 kap. 3 § andra stycket RB). Så kan exempelvis ske beträffande kostnaderna vid den lägre rätten, om det först i högre rätt kommer fram omständigheter som gör att det inte längre finns förutsättningar för en fastställelsetalan och som därför leder till att käromålet avvisas där (NJA 1987 s. 317).

Det framgår visserligen i det nu aktuella målet att Ca.O. efter tingsrättens beslut registrerats som ägare till den bil som målet gällde i huvudsaken. Detta kan dock inte tillmätas någon betydelse vid tillämpningen av 18 kap. 3 § andra stycket RB, eftersom hennes fastställelsetalan haft den vidare innebörden att parternas hela rättsförhållande med avseende på bilen skulle klarläggas. Inte heller i övrigt finns det grund för att frångå huvudregeln om att tappande part skall svara för motpartens rättegångskostnad.

Ca.O. skall därför förpliktas att betala ersättning för J.J:s kostnad vid tingsrätten. Det fordrade beloppet får anses vara skäligt. J.J. skall i linje härmed befrias från skyldigheten att ersätta Ca.O:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten (30 § rättshjälpslagen, 1996:1619). Hovrättens beslut skall ändras i enlighet med detta. Ca.O. skall betala ersättning också för rättegångskostnaden i hovrätten.

Vad hovrätten har beslutat om att befria Cl.O. från skyldigheten att ersätta rättegångskostnaden vid tingsrätten och om biträdesersättning skall stå fast.

Domslut

HD:s avgörande

HD ändrar på det sätt hovrättens beslut att HD befriar J.J. från skyldigheten att ersätta staten för Ca.O:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten samt förpliktar Ca.O. att ersätta J.J. för rättegångskostnader vid tingsrätten med 16 875 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 juli 2007 tills betalning sker, och i hovrätten med 6 563 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 10 mars 2008 tills betalning sker.

Skiljaktig

Justitierådet Torgny Håstad var skiljaktig i själva saken och anförde:

Som hovrätten anfört får tingsrättens avvisningsbeslut anses felaktigt, eftersom Ca.O. hade ett intresse av att hennes bättre rätt fastställdes i domslutet, så att hon kunde bli registrerad som ägare i bilregistret. Åtminstone i relation till tredje män, som köpare från Ca.O. eller från J.J., rådde ovisshet om äganderätten, och denna ovisshet lände henne till förfång. Ca.O. hade alltså skäl att överklaga tingsrättens avvisningsbeslut.

Sedan J.J. sett till att hon blivit registrerad som ägare, upphörde emellertid ovissheten och åtminstone lände den inte längre henne till förfång. Ett överklagande i huvudsaken skulle därför sannolikt ha avslagits i hovrätten. Hon måste emellertid ha möjlighet att få ändring i fråga om rättegångskostnaderna i tingsrätten. För att åstadkomma detta kan det - oavsett vad som må anses ligga i rättsfallet NJA 2007 s. 906 - inte krävas att hon överklagade även i huvudsaken. Man kan jämföra med situationen att en talan om betalning ogillats i tingsrätten, varefter gäldenären ändå betalar. Borgenären skall naturligtvis inte behöva överklaga i huvudsaken och få sin talan ogillad, nu i sista hand på grunden att betalning skett, för att kunna få ändring rörande rättegångskostnaderna med stöd av 18 kap. 3 § andra stycket RB. Det måste räcka att borgenären överklagar rörande rättegångskostnaderna. Ett överklagande i hithörande situationer aktualiserar, strängt taget, ansvar för rättegångsmissbruk (se 9 kap. 2 § RB), vilket ytterligare bestyrker att ett överklagande inte kan krävas.

Oavsett Ca.O:s överklagande och oavsett om hon får anses ha återtagit överklagandet eller återkallat sin talan i hovrätten, har hon - eftersom den avgörande omständigheten för hur huvudsaken bort bedömas inträffade sedan hon väckt talan - ett anspråk på att frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna i tingsrätten skall avgöras efter hur utgången i huvudsaken borde ha bedömts av tingsrätten.

Överklagandet skall därför avslås.

Skiljaktig

Justitierådet Stefan Lindskog var skiljaktig och anförde:

Tingsrätten har avvisat Ca.O:s talan genom beslut som vunnit laga kraft. Hon är därför efter vad som följer av 18 kap. 5 § första stycket RB att anse som tappande part. Frågan är om hovrätten trots det fick besluta att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad i tingsrätten.

Efter vad som kan läsas ut ur handlingarna var det egentliga skälet till att Ca.O. initierade målet mot J.J. hennes önskan att bli registrerad som ägare till den bil som målet gällde. Bilen var registrerad på J.J., men han ville inte obetingat medverka till en överföring. Efter tingsrättens beslut kom emellertid bilen ändå att registreras på Ca.O.

Av hovrättens beslut får anses framgå att om någon registreringsöverföring inte hade skett skulle hovrätten - med utgångspunkten att Ca.O. då skulle ha fullföljt sin talan även i själva saken - med undanröjande av tingsrättens avvisningsbeslut ha återförvisat målet till tingsrätten. Vidare måste anses framgå att hovrätten till följd av att bilen dåmera hade registrerats på henne skulle ha avvisat Ca.O:s talan i själva saken, om hon inte hade frånfallit sitt yrkande om återförvisning.

Av det sagda följer att med hovrättens bedömning registreringsöverföringen utgör en sådan omständighet som avses i 18 kap. 3 § andra stycket RB. Enligt den bestämmelsen får domstolen förordna att vardera parten skall bära sin kostnad, om utgången beror på en omständighet som före rättegången inte var känd och inte heller borde ha varit känd för den tappande parten.

Ca.O. förekom ett avvisningsbeslut i hovrätten genom att inte vidhålla yrkandet om återförvisning. Frånfallandet berodde, såvitt kan förstås, på registreringsöverföringen, som gjorde att syftet med hennes talan fallit.

Att registreringsöverföringen påverkat utgången i hovrätten indirekt genom Ca.O:s förklaring, som ledde till att överklagandet i själva saken inte fullföljdes, och inte direkt genom att hovrätten måst lägga den inträffade registreringsöverföringen till grund för ett avvisningsbeslut, kan inte anses ha hindrat att hovrätten fick fördela rättegångskostnaderna enligt 18 kap. 3 § andra stycket RB. Det gäller också kostnaderna i tingsrätten (jfr samma kap. 15 § första stycket). Överklagandet skall därför enligt min mening avslås. Överröstad i detta hänseende är jag i övrigt ense med majoriteten.

Till det sagda vill jag foga följande. Bestämmelsen i 18 kap. 3 § andra stycket RB bör kunna tillämpas även när en sådan omständighet som avses med denna inträffar efter tingsrättens avgörande men före överklagandet, och det föranleder klagande part att överklaga endast rättegångskostnadsbeslutet. Om ett överklagande hade skett också i huvudsaken skulle ju bestämmelsen ha varit tillämplig. Och det tjänar inte något meningsfullt ändamål att genom en inskränkt tillämpning av bestämmelsen uppmuntra till ett gagnlöst överklagande (som dessutom möjligen är straffbart enligt 9 kap. 2 § RB). Det låter sig också sägas, att om omständigheten föranleder att endast tingsrättens rättegångskostnadsbeslut överklagas har den inverkat på utgången i hovrätten, nämligen så till vida att hovrätten besparats att behöva pröva och lämna utan bifall ett överklagande avseende själva saken (låt vara att en viss prövning av den fråga som utgör huvudsaken ändå kan erfordras för hovrättens ställningstagande i rättegångskostnadsfrågan).

HD:s beslut meddelat: den 10 juni 2009.

Mål nr: Ö 1576-08.

Lagrum: 18 kap. 3 § och 5 § första stycket RB.

Rättsfall: NJA 1979 s. 769, NJA 1987 s. 317, NJA 1988 s. 86, NJA 2007 s. 9 och NJA 2007 s. 906.