RH 2019:46
Efter att en part ansökt om verkställighet av en tingsrätts interimistiska beslut rörande umgänge med barn, meddelade tingsrätten ett nytt interimistiskt beslut med innebörden att inget umgänge skulle ske. Parten återkallade därefter sin ansökan om verkställighet. Tingsrätten skrev av målet från vidare handläggning och förpliktade parten att ersätta motpartens rättshjälpskostnad. Hovrätten har ansett att parten haft befogad anledning att ansöka om verkställighet och att det förelegat sådana särskilda omständigheter som skulle föranleda kvittning av rättegångskostnaderna.
Attunda tingsrätt
N.S. och J.S., som har en gemensam son, tvistade om barnets rätt till umgänge med N.S. Efter att tingsrätten i umgängesmålet, den 16 oktober 2018, meddelat ett interimistiskt beslut om visst umgänge ansökte N.S., den 6 november samma år, om verkställighet av beslutet. Sedan tingsrätten, i umgängesmålet, meddelat ett nytt interimistiskt beslut med innebörden att inget umgänge skulle ske återkallade N.S. sin ansökan om verkställighet.
J.S. begärde att N.S. skulle ersätta hennes rättegångskostnad. Till stöd för sin begäran anförde hon dels att det följer av 18 kap. 5 § rättegångsbalken att den part som återkallar sin talan ska ersätta motpartens rättegångskostnad, dels att N.S. hade inlett en onödig rättegång varför han skulle svara för hennes kostnad enligt 18 kap. 3 § rättegångsbalken.
N.S motsatte sig J.S:s yrkande och begärde för egen del att tingsrätten skulle besluta att vardera parten ska stå för sina rättegångskostnader. Till stöd för sin begäran anförde han bl.a. att han, när ansökan gjordes, hade en befogad anledning att få till stånd en rättslig prövning och att det förelåg sådana särskilda omständigheter att vardera parten borde bära sina rättegångskostnader.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Ann Medioni) anförde i beslut den 1 februari 2019 i huvudsak följande.
SKÄL
– – –
Av 21 kap. 13 § föräldrabalken framgår att 18 kap.rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om rättegångskostnader i ärenden om verkställighet. Av 30 § rättshjälpslagen (1996:1619) följer att bestämmelser om ansvar för motparts rättegångskostnader även gäller i fråga om rättshjälpskostnader.
Tingsrätten konstaterar inledningsvis att 18 kap. 3 § rättegångsbalken reglerar frågan om rättegångskostnadsansvaret för det fall att den vinnande parten kan anses ha inlett en onödig rättegång. I aktuellt ärende är N.S., som återkallat sin talan, inte att betrakta som vinnande part varför bestämmelsen inte är tillämplig.
Det är i stället reglerna om rättegångskostnadsansvar vid återkallelse av talan som ska tillämpas. Enligt 21 kap. 13 § föräldrabalken får rätten besluta att vardera parten ska bära sin kostnad om ärendet skrivs av på grund av att parterna har nått en samförståndslösning. Av 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken följer vidare att om ett mål skrivs av på grund av att part har återkallat sin talan, ska den återkallande parten ersätta motpartens rättegångskostnader om inte särskilda omständigheter gör att ersättnings-skyldigheten ska bestämmas på annat sätt.
Av handlingarna i ärendet framgår att N.S. har återkallat sin talan mot bakgrund av att tingsrätten har ändrat det interimistiska beslut som hans ansökan om verkställighet avsåg. Återkallelsen har alltså inte skett på grund av att parterna har nått en samförståndslösning. N.S. har inte heller återkallat sin talan till följd av att han har uppnått sitt syfte i processen. Att tingsrätten, efter att ansökan om verkställighet gavs in, har fattat ett nytt beslut utgör enligt tingsrättens mening inte sådana särskilda skäl som ger anledning att göra avsteg från huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken (jfr rättsfallet NJA 1962 s. 658; jfr även Sjösten, Vårdnad, Boende och umgänge samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, 4 uppl. s. 273 f.). N.S. ska därför ersätta J.S:s rätts-hjälpskostnad.
BESLUT
1. Ärendet skrivs av från vidare handläggning.
– – –
4. N.S. ska ersätta J.S:s rättshjälpskostnad enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten bestämmer.
Hovrätten
N.S. överklagade tingsrättens beslut. Till stöd för sitt överklagande anförde N.S. i huvudsak följande. När ansökan om verkställighet av umgänge gjordes var det uppenbart att J.S. inte avsåg att aktivt medverka till ett umgänge mellan honom och deras son. Han hade därför befogad anledning att få till stånd en rättslig prövning. Eftersom tingsrätten därefter beslutade att något umgänge inte skulle äga rum, har omständigheterna efter ansökningstillfället kommit att ändras på ett sådant sätt att ett vidhållande av talan kommit att framstå som ändamålslöst. Det föreligger därför sådana särskilda omständigheter som föranleder ett undantag från huvudregeln i 18 kap. 5 § rättegångsbalken.
J.S. motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Per Carlson samt hovrättsråden Ulrika Ihrfelt, referent, och Lina Forzelius) anförde i beslut den 10 december 2019 följande.
SKÄL
Av den rättsliga reglering som tingsrätten har redogjort för följer att 18 kap.rättegångsbalken ska tillämpas när det gäller ansvar för motparts rättshjälpskostnad.
Frågan i hovrätten är om kostnaderna i tingsrätten ska kvittas eller om N.S. ska förpliktas att ersätta J.S:s rättshjälpskostnad på det sätt som tingsrätten förordnat.
N.S., som inledde ärendet om verkställighet och senare återkallade ansökan, är enligt huvudregeln i 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken att betrakta som tappande part. Särskilda omständigheter kan emellertid föranleda kvittning av kostnaderna.
När det gäller frågan om tillämpning av 18 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken delar hovrätten tingsrättens bedömning att det inte är fråga om en situation där vinnande part inlett en rättegång utan anledning. Bestämmelsen kan även tillämpas då en svarandepart genom försummelse föranlett en onödig rättegång (se Lexino, kommentaren till 18 kap 3 § rättegångsbalken, JUNO 2018-07-01). Så är emellertid inte fallet här.
Enligt 18 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken kan rätten förordna att vardera parten ska stå sin kostnad när utgången i målet beror på en omständighet som inte var känd för den parten och som han heller inte bort haft kännedom om. Bestämmelsens tillämpningsområde kan omfatta även situationer som regleras i 18 kap. 5 § rättegångsbalken (a.a.). Frågan är således om kvittning med stöd av dessa bestämmelser ska ske när en återkallelse i ett ärende om verkställighet föranleds av att ett nytt beslut i saken fattats under ärendets handläggning, så att ansökan om verkställighet blir ändamålslös.
Att en återkallelse föranleds av omständigheter som sökanden inte kunde förutse när ansökan gjordes torde under vissa förhållanden kunna utgöra sådana särskilda omständigheter som föranleder att vardera parten ska stå sin rättegångskostnad. (Se t.ex. NJA 1998 s. 244.)
När en talan blivit ändamålslös kan det i en del situationer vara motiverat att ändå göra en sakprövning som läggs till grund för frågan om rättegångskostnader (se NJA 1988 s. 86). En sådan prövning kan göras även i samband med ett avskrivningsbeslut när ett ärende förfallit (NJA 1996 s. 395 och 2007 s. 9).
En hypotetisk sakprövning kan ske också när det är ett nytt beslut i domstol eller hos myndighet – och inte ett faktiskt förhållande – som gjort talan ändamålslös, om en sådan sakprövning anses få betydelse för sökandens rätt (NJA 1988 s. 110). Om en underrätts beslut som har överklagats ersätts av ett nytt beslut i underrätten under handläggningen av överklagandet, kan målet i överinstansen i vissa fall avslutas med ett konstaterande att överklagandet inte föranleder någon vidare åtgärd (se t.ex. NJA 1985 s. 235).
Av den praxis som nu berörts framgår dels att det är möjligt att målet om verkställighet i detta fall skulle ha avskrivits även utan återkallelse, dels att det finns relativt stort utrymme för att tillämpa 18 kap. 3 § andra stycket och 5 § andra stycketrättegångsbalken utifrån vad som framstår som skäligt i det enskilda fallet, varvid ändamålsskäl kan tillmätas avgörande betydelse.
En utgångspunkt är att ett interimistiskt beslut om umgänge, som grundas på en prövning av barnets bästa, ska följas av båda föräldrarna och, om så inte sker, att det ska kunna läggas till grund för en verkställighet. Med hänsyn härtill får N.S. anses ha haft befogad anledning att ansöka om verkställighet, när umgänge enligt tingsrättens beslut inte kommit till stånd, även om det på befintligt underlag inte går att bedöma i vad mån ansökan hade kunnat bifallas vid den tidpunkt då ärendet inleddes. Att ansökan blev ändamålslös berodde på att det beslut som den avsåg en kort tid senare ersattes av ett nytt förordnande. Hovrätten finner att det under dessa förhållanden föreligger sådana särskilda omständigheter som ska föranleda kvittning av rättegångskostnaderna. N.S. ska därför befrias från skyldigheten att ersätta J.S:s rättegångskostnad i tingsrätten.
BESLUT
1. Med ändring av tingsrättens beslut i fråga om rättegångskostnader (punkten 4) förordnar hovrätten att vardera parten ska stå sina rättegångskostnader i tingsrätten.