RH 2014:23

Ystads tingsrätt

Tingsrätten (rådmannen Claes Enhörning med nämnd) dömde M.S. för rån, missbruk av urkund, olovlig körning, rattfylleri, ringa narkotikabrott i två fall samt hastighetsöverträdelse, bestämde påföljden till fängelse 2 år och 6 månader och förordnade att M.S. skulle vara fortsatt häktad till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade straffskärpning. M.S. överklagade domen och yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla åtalet för rån och döma ut en mildare påföljd. Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Det antecknades att M.S. varit frihetsberövad såsom anhållen eller häktad i målet från och med den 14 januari till och med den 16 maj 2014 då hovrätten avslutade huvudförhandling i målet.

Hovrätten (hovrättsråden Lars Clevesköld och Katarina Kölfors, referent, f.d. rådmannen Nils Gerleman samt två nämndemän) ändrade i dom den 28 maj 2014 tingsrättens dom bl.a. på så sätt att hovrätten ogillade åtalet för rån och bestämde påföljden för övriga brott till 150 dagsböter å 50 kr. Vidare förordnade hovrätten, med tillämpning av 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken, att påföljden skulle anses helt verkställd.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande

SKÄL

I enlighet med tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom ska M.S. dömas för missbruk av urkund, olovlig körning, rattfylleri, ringa narkotikabrott i två fall och hastighetsöverträdelse. Påföljden för dessa brott kan stanna vid ett högt bötesstraff.

I 33 kap. 6 § första stycket brottsbalken finns bestämmelser om under vilka förutsättningar en utdömd påföljd avseende fängelse eller sluten ungdomsvård får anses till fullo verkställd till följd av att den dömde varit berövad friheten som anhållen eller häktad med anledning av misstanke om brott som prövats genom dom i målet. När någon döms till böter får rätten enligt tredje stycket samma lagrum förordna att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Som uttalas i NJA 1989 s. 12 anges i förarbetena till bestämmelsen att avräkning av tid för frihetsberövanden regelmässigt bör ske från bl.a. böter (prop. 1972:146 s. 64). Det har dock i nämnda förarbeten angetts att det finns situationer då avräkning inte bör ske, t.ex. då ett bötesstraff ter sig så obetydligt vid en jämförelse med det frihetsberövande som föregått domen att en avräkning inte framstår som en rimlig kompensation för det straffprocessuella ingripandet. I ett sådant fall kan den dömde nämligen på särskilt sätt yrka ersättning av staten för frihetsberövandet.

M.S. har med anledning av den misstanke om rån som prövats i målet varit frihetsberövad såsom anhållen eller häktad under drygt fyra månaders tid. När det gäller storleken av det avdrag som ska göras gäller enligt praxis som riktmärke att ett dygns frihetsberövande motsvarar tio dagsböter (NJA 1989 s. 12). Detta medför att en avräkning av det bötesstraff som M.S. nu döms till skulle innebära endast en begränsad kompensation för hans frihetsberövande. Trots detta anser hovrätten att det finns övervägande skäl att förordna att påföljden till följd av frihetsberövandet i målet ska anses helt verkställd (jfr RH 2006:71). Hovrätten framhåller dock att ett sådant förordnande inte utgör en tillräcklig kompensation för frihetsberövandet. Att påföljden ansetts till fullo verkställd genom frihetsberövandet kan enligt 6 § fjärde stycket lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder beaktas vid en eventuell prövning av en fråga om ersättning enligt den lagen.

Hovrättens dom meddelad: den 28 maj 2014.

Mål nr: B 1115-14.

Lagrum: 33 kap. 6 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1989 s. 12; RH 2006:71.