RH 2006:71
Bötespåföljd har med stöd av 33 kap. 6 § sista stycket brottsbalken förklarats vara helt verkställd genom frihetsberövande, oaktat bötespåföljden tett sig obetydlig vid en jämförelse med frihetsberövandet.
Lidköpings tingsrätt
Tingsrätten (rådmannen Liselotte Johansson samt nämndemännen Ingemar Höglund, Håkan Johansson och Vera Savenko) dömde den 29 maj 2006 A.F. för försök till grov stöld, egenmäktigt förfarande, narkotikabrott (ringa brott) och brott mot knivlagen till fängelse fyra månader samt förklarade villkorligt medgiven frihet avseende ett tidigare fängelsestraff helt förverkad. Tingsrätten förordnade i domen också att A.F. skulle stanna kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft mot honom.
Hovrätten
A.F. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet för försök till grov stöld skulle ogillas, alternativt att gärningen skulle bedömas som hemfridsbrott. Han yrkade vidare att påföljden skulle bestämmas till böter eller att fängelsestraffet skulle sättas ned.
Åklagaren medgav att åtalet för försök till grov stöld skulle ogillas och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till fängelse.
Den 18 juli 2006 beslutade hovrätten att A.F. inte längre skulle vara häktad i målet.
Det antecknas här beträffande frihetsberövanden att det av handlingarna sammanfattningsvis framgick att A.F. med anledning av misstanke om brott som prövats genom dom i målet varit berövad friheten som häktad under drygt två månader.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, Lennart Östblom och Maud Olander Blom, referent) anförde i dom den 2 november 2006 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Åklagaren har som skäl för sitt medgivande beträffande åtalet för försök till grov stöld anfört att det vid kompletterande vittnesförhör och genom tips inkomna till polisen har framkommit flera omständigheter som talar för att det kan vara en annan person som är gärningsman samt att det i vart fall inte går att styrka att det är A.F. som är gärningsman. Hovrätten finner med beaktande härav och vad som i övrigt förekommit i målet att åtalet för försök till grov stöld skall ogillas.
I enlighet med tingsrättens dom i ej överklagade delar skall A.F. dömas för egenmäktigt förfarande, narkotikabrott (ringa brott) och brott mot knivlagen. Påföljden för de brott som A.F. fälls till ansvar för kan stanna vid ett högt bötesstraff. Brottslighetens beskaffenhet är sådan att förverkande av villkorligt medgiven frihet inte bör ske.
I 33 kap. 6 § första stycket brottsbalken finns bestämmelser om under vilka förutsättningar utdömd påföljd avseende fängelse eller sluten ungdomsvård får anses till fullo verkställd till följd av att den dömde varit berövad friheten som anhållen eller häktad med anledning av misstanke om brott som prövats genom dom i målet. Enligt tredje stycket samma lagrum kan rätten när någon döms till böter förordna att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
I praxis (se rättsfallet NJA 1989 s. 12) har ansetts att som ett riktmärke bör kunna gälla att ett dygns frihetsberövande motsvarar tio dagsböter. Avräkning från böter som inte döms ut i förening med annan påföljd torde enligt uttalanden i förarbetena regelmässigt böra ske (se NJA II 1973 s. 223). I förarbetena uttalas att det finns situationer då avräkning inte bör ske t.ex. då ett bötesstraff ter sig så obetydligt vid en jämförelse med det frihetsberövande som föregått domen att en avräkning inte framstår som en rimlig kompensation för det straffprocessuella ingripandet. I ett sådant fall kan det enligt nämnda förarbeten finnas skäl för att ett bötesstraff verkställs och den dömde bereds möjlighet att i föreskriven ordning yrka ersättning för frihetsberövandet.
Vid tiden för det redovisade uttalandet gällde lagen (1945:118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl., som därefter ersatts av lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning och sedermera av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. I 1974 års lag infördes en uttrycklig regel (jfr prop. 1974:97 s. 68) om att det är möjligt att sätta ned ersättning efter vad som är skäligt om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd (5 § andra stycket i 1974 års lag). Motsvarande bestämmelse återfinns nu i 6 § fjärde stycket i 1998 års lag.
I förevarande fall innebär den avräkning som kan komma i fråga för A.F. en förhållandevis blygsam kompensation för dennes frihetsberövande. Detta förhållande kan emellertid inte innebära att domstolen, i ett fall som detta, avstår från att förordna om att påföljden, till följd av frihetsberövandet i målet, skall anses helt verkställd. Hovrätten finner därför skäl föreligga att med stöd av 33 kap 6 § tredje stycket brottsbalken förordna att den bötespåföljd som A.F. ådöms skall anses helt verkställd.
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dels ogillar åtalet för försök till grov stöld, dels bestämmer påföljden, med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken, till etthundrafemtio (150) dagsböter å trettio (30) kr och dels upphäver tingsrättens förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet.
Påföljden skall - med tillämpning av 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken - anses helt verkställd.
Hovrättens dom meddelad: den 2 november 2006.
Mål nr: B 1691-06.
Lagrum: 33 kap. 6 § brottsbalken.
Rättsfall: NJA 1989 s. 12.
Litteratur: NJA II 1973 s. 223; prop. 1974:97 s. 68; Ulf Berg m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Kap. 25-38, s. 33:10 f.