NJA 1989 s. 258

(Jfr betr den förra frågan 1989 s 109)

Den 8 nov 1986 förrättades arrendesyn på den M-B.T. och I.A. tillhöriga fastigheten Ängasjö Stora 2:3 i Svenljunga kommun. Synen vann laga kraft.

M-B.T. och I.A. (ombud jur kand B.D.) ansökte hos HD om återställande av försutten tid för klander av synen.

Arrendatorerna L.J. och A.J. bestred bifall till ansökningen. A.J. yrkade dock i första hand att ansökningen måtte avvisas, såvitt gällde henne.

Parterna yrkade ersättning för kostnader å ärendet i HD.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Av handlingarna i ärendet framgår bland annat följande. I synehandlingen lämnades den fullföljdshänvisningen att den som ville klandra synen skulle göra det genom att inom två månader efter delgivning av synehandlingen väcka talan mot den andra parten hos fastighetsdomstolen vid Borås TR. Det ifrågavarande arrendeavtalet - slutet mellan M-B.T. och I.A. som jordägare samt L.J. och A.J. som arrendatorer - innehöll emellertid en skiljedomsklausul i vilken föreskrevs att arrendenämnden i Göteborg skulle vara skiljenämnd. Sedan jordägarna, som delgivits synehandlingen d 6 febr 1987, inom föreskriven tid väckt talan vid TR:n mot endast L.J. och denne gjort invändning om rättegångshinder med hänvisning till skiljedomsklausulen, återkallade jordägarna sin talan och målet avskrevs. Synemännen meddelade en ny fullföljdshänvisning med den ändringen att talan skulle väckas hos arrendenämnden i Göteborg. Jordägarna, som enligt egen uppgift delgavs den nya fullföljdshänvisningen i mitten av juni 1987, påkallade hos arrendenämnden i en skrift, som synes ha delgivits med L.J. senast d 20 juli 1987, skiljeförfarande mot denne. I samband härmed ingav de d 7 juli 1987 till HD förevarande ansökan om återställande av försutten tid för den händelse nämnden skulle anse att påkallande skett för sent och därför inte ta upp tvisten. I ansökningen upptogs endast L.J. som motpart. Såvitt avser A.J. gjordes ansökningen först i skrift som inkom till HD d 1 dec 1988. Vid arrendenämnden gjorde L.J. invändning om att påkallande skett för sent. Sedan skiljedomsärendet utsatts till muntlig förhandling, återkallade jordägarna sin talan och ärendet avskrevs. Enligt jordägarnas uppgift i HD föranleddes återkallelsen av att nämndens ordförande under hand meddelat att han ansåg att påkallandet skett för sent, varför jordägarna då av processekonomiska skäl avstod från förhandling.

Jordägarna har som grund för sin ansökan om återställande av försutten tid åberopat felaktigheten i den första fullföljdshänvisningen. A.J. har som grund för sitt yrkande att jordägarnas ansökan mot henne skall avvisas anfört att den inte gjorts inom tre veckor sedan det laga förfall som jordägarna åberopar upphörde.

Som grund för sitt bestridande av bifall till ansökningen har L.J. och A.J. i första hand anfört att försutten tid för klander av arrendesyn inte kan återställas och i andra hand att det ej visats att tid försuttits.

Enligt 58 kap 12 § RB skall ansökan om återställande av försutten tid göras inom tre veckor sedan det laga förfall upphörde som åberopas för underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan. I detta ärende får det laga förfall som jordägarna åberopar anses ha upphört i anslutning till delgivning med dem av L.J:s invändning om rättegångshinder vid Borås TR. Denna delgivning ägde rum i senare hälften av juni 1987. Ansökningen om återställande av försutten tid har såvitt avser A.J. skett nästan ett och ett halvt år därefter och alltså för sent. Ansökningen skall därför avvisas i den delen.

HD har nyligen (beslut d 14 mars 1989 nr SÖ 138) (* NJA 1989 s 109. *) funnit att fristen för klander av arrendesyn kan bli föremål för återställande av försutten tid.

Det kan inte anses klart att gällande rätt medger synemännen att rätta fullföljdshänvisningen på det sätt som skett med verkan att ny tid för klander därigenom börjat löpa. Till följd därav är det inte säkert att det med stöd av rättelsen inledda skiljeförfarandet skulle ha kommit att leda till prövning i sak av jordägarnas klandertalan. Rättelsen har därför inte försatt jordägarna i samma läge som om den första fullföljdshänvisningen varit korrekt. De är därför fortfarande berättigade att åberopa felaktigheten i denna. Felaktigheten är sådan att den får anses ha medfört att jordägarna för sin underlåtenhet att vid skiljenämnd inom föreskriven tid klandra arrendesynen haft laga förfall, som de inte i rätt tid kunnat anmäla.

HD avvisar jämlikt 58 kap 12 § RB ansökningen om återställande av försutten tid såvitt den avser A.J. samt bifaller jämlikt 11 § samma kap på det sätt ansökningen i övrigt att HD förordnar att arrendenämnden i Göteborg, utan hinder av sitt d 27 nov 1987 meddelade avskrivningsbeslut, skall uppta jordägarnas klandertalan mot L.J. till fortsatt handläggning.

Parterna skall själva stå sina kostnader å ärendet i HD.

HD (JustR:n Höglund, Heuman, Gregow, Törnell och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut: Av handlingarna i ärendet får anses framgå att fastigheten vid tiden för synen arrenderades av L.J. och hans hustru A.J. enligt ett d 20 nov 1976 dagtecknat arrendekontrakt. Enligt kontraktet skulle tvister med anledning av det uppkomna arrendeförhållandet avgöras enligt lagen om skiljemän och länets arrendenämnd fungera såsom skiljenämnd.

I den över synen upprättade handlingen, i vilken endast L.J. upptagits som arrendator och vari anmärkts att fastigheten från d 1 jan 1987 utarrenderats till denne på en tid av fem år, har angetts att part som ej godtog innehållet i synehandlingen fick klandra synen genom att väcka talan mot den andra parten hos fastighetsdomstolen vid Borås TR inom två månader från det att handlingen blivit delgiven parten.

Av handlingarna framgår vidare följande. Sedan jordägarna, som delgivits synehandlingen d 6 febr 1987, inom föreskriven tid väckt talan vid fastighetsdomstolen mot L.J. och denne gjort invändning om rättegångshinder med hänvisning till skiljeklausulen, återkallade jordägarna sin talan, varefter målet avskrevs d 7 juli 1987. Synemännen meddelade en ny klanderhänvisning med den ändringen i förhållande till den tidigare hänvisningen att talan skulle väckas hos arrendenämnden i Göteborg. Jordägarna, som enligt egen uppgift delgavs den nya klanderhänvisningen i mitten av juni 1987, påkallade hos arrendenämnden i en skrift, som synes ha delgivits L.J. senast d 20 juli 1987, skiljeförfarande mot denne. I samband härmed ingav de d 7 juli 1987 till HD förevarande ansökan om återställande av försutten tid. I ansökningen upptogs som motpart L.J.; i skrift som inkom till HD d 1 dec 1988 angavs även A.J. som motpart. - Vid arrendenämnden gjorde L.J. invändning bl a om att talan väckts för sent. Sedan skiljeärendet utsatts till sammanträde, återkallade jordägarna sin talan, varefter ärendet avskrevs d 27 nov 1987. Jordägarna har i HD om anledningen till återkallelsen uppgett att kostnaderna för sammanträdet kunde väntas bli höga och att arrendenämndens ordförande vid telefonsamtal gett uttryck för den preliminära bedömningen att jordägarna hade försuttit klanderfristen.

Som grund för sin ansökan om återställande av försutten tid har jordägarna åberopat att de utgått från att den i synehandlingen ursprungligen intagna klanderhänvisningen varit riktig och att de därför måste anses ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att påkalla skiljeförfarande inom rätt tid.

A.J. har under hänvisning till att jordägarnas ansökan inte upptagit henne utan endast L.J. som motpart hävdat att ansökningen gjorts för sent gentemot henne. Makarna J. har vidare gemensamt gjort gällande att försutten tid för klander av arrendesyn inte lagligen kan återställas. I andra hand har de åberopat att det ej är visat att tiden för klander försuttits, eftersom jordägarna återkallat sin vid arrendenämnden väckta klandertalan innan nämnden tagit ställning till om denna talan väckts i rätt tid med beaktande av den ändrade klanderhänvisningen.

HD har i ett nyligen meddelat avgörande (beslut d 14 mars 1989 nr SÖ 138) (* NJA 1989 s 109. *) funnit att frist för klander av arrendesyn som försuttits kan återställas enligt reglerna för återställande av försutten tid.

I de bestämmelser som anger vad en ansökan om återställande av försutten tid skall innehålla (58 kap 12 § 2 st jämfört med 5 § RB) finns ej någon föreskrift om att det åligger sökanden att ange vem som är motpart i ärendet. Det förhållandet att jordägarna inte i ansökningen angett A.J. som motpart föranleder inte till att ansökningen skall anses ha gjorts för sent i vad den rör hennes rätt.

Enligt 9 kap 26 § 4 st JB skall i synehandling tydlig hänvisning lämnas om vad den har att iaktta som vill klandra synen. I det förut nämnda beslutet d 14 mars 1989 har HD funnit denna föreskrift vara så att förstå att, i fall då skiljeavtal föreligger, detta skall beaktas när klanderhänvisningen utformas. Den av synemännen ursprungligen lämnade klanderhänvisningen var alltså felaktig.

I motiven till tidigare gällande bestämmelser om syn i 2 kap 10-13 §§ i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom har uttalats att, om i synehandling inte har intagits klanderhänvisning, detta inte föranleder synens ogiltighet men medför att klandertiden inte börjar löpa förrän rättelse skett (NJA II 1908 nr 5 s 56 f). Oavsett om detta uttalande skall anses vara vägledande för tillämpningen av nuvarande bestämmelser kan härav inte slutas att synemännen, om synehandlingen försetts med klanderhänvisning men denna utformats felaktigt, skulle äga utfärda en rättad klanderhänvisning med den verkan att ny klanderfrist börjar löpa. En sådan ordning ter sig inte heller eljest som godtagbar. Det förhållandet att synemännen i förevarande fall utfärdat en ändrad klanderhänvisning har alltså inte inneburit att parterna erhållit ny frist för att anföra klander.

Felaktigheten i den ursprungligen meddelade klanderhänvisningen får anses ha medfört att jordägarna för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid klandra synen på rätt sätt haft laga förfall, som de inte i rätt tid kunnat anmäla. Den försuttna tiden skall därför återställas.

Av 58 kap 12 § 2 st jämfört med 8 § RB följer att frågan om kostnaderna å ärende om återställande av försutten tid skall prövas i samband med målet sedan det upptagits efter fullföljd av talan. Enligt grunderna för denna föreskrift bör det ankomma på arrendenämnden att i skiljeförfarandet pröva frågan om kostnaderna å ärendet.

På grund av det anförda bifaller HD jämlikt 58 kap 11 § RB på det sätt ansökningen om återställande av försutten tid att HD förordnar att M-B.T. och I.A. skall äga klandra synen genom att inom två månader från dagen för HD:s beslut påkalla tillämpning av skiljeavtalet i den ordning som anges i 11 § 2 st lagen (1929:145) om skiljeman.

Det ankommer på arrendenämnden att i skiljeförfarandet pröva frågan om kostnaderna å ärendet i HD i samband med målet sedan detta upptagits efter klander av synen.