NJA 1989 s. 308

Domskäl

TR:n (rådmannen Samuelson) anförde i dom d 7 april 1988:

Domskäl. I målet är upplyst: På uppdrag av regeringen har vägverket projekterat nybyggnad av en motorväg mellan Stora Höga och Bratteröd. Sedan en arbetsplan vunnit laga kraft i september 1987 påbörjade vägverket samma månad byggnationen. Bl a d 21 okt 1987 samlades ett stort antal miljövänner, s k trädkramare, på arbetsområdet i Ödsmål. Vägverket anmälde till polisen att arbetet hindrades och begärde hjälp med att få bort personerna. Samma dag anlände en större polisstyrka till arbetsplatsen, varvid miljövännerna - som då uppgick till drygt 200 personer - uppmanades att lämna området. Ett stort antal personer efterkom inte polisens uppmaning utan fick föras bort.

K.Å. och C.K. har uppgett: De var på arbetsplatsen för att protestera och skapa en opinion mot vägbygget i syfte att få regeringen att avbryta detta. Det är riktigt att de därvid deltog i en folksamling men då alla uppträdde lugnt och sansat ifrågasätter de att deras handlande var störande för den allmänna ordningen. De lade inte märke till några avspärrningar kring arbetsplatsen och kan därför inte sägas ha inträngt på denna. De uppfattade polisens uppmaning att lämna området inom viss tid men följde inte uppmaningen. Att de underlät detta beror på att motorvägsbygget utgör ett sådant hot mot den känsliga naturen i regionen att de med hänvisning till BrB:s nödregler var berättigade att försöka stoppa bygget för att avvärja hotet. De ifrågasätter vidare om beslutet att bygga vägen tillkommit på lagligt sätt då det får ses som ett resultat av påtryckningar från bilindustrin och därmed strider mot demokratiska principer.

Å.L. och P.T., som inte varit närvarande vid TR:ns huvudförhandling, får antas ha samma inställning som övriga tilltalade.

TR:n gör följande bedömning.

Genom att de tilltalade som deltagare i en folksamling hindrat vägverkets arbete får de anses ha stört den allmänna ordningen.

Det är genom de tilltalades egna uppgifter bevisat att de inte följt polisens uppmaning att lämna arbetsplatsen inom viss tid.

Även om uppfattningen att motorvägsbygget innebär ett hot mot naturen godtas utgör hotet inte en sådan fara för akut olycka eller liknande att BrB:s nödregler är tillämpliga (jfr rättsfallet NJA 1982 s 621).

På grund av det anförda skall var och en av de tilltalade fällas till ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten.

Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K.Å. jämlikt 16 kap 3 § BrB för ohörsamhet mot ordningsmakten till 30 dagsböter å 40 kr.

Även övriga tilltalade dömdes för samma brott till 30 dagsböter.

Domskäl

Domskäl. En förutsättning för att någon skall dömas för ohörsamhet mot ordningsmakten är att hon eller han deltar i en folksamling som stör allmän ordning.

Den folksamling, vari K.Å. påstås ha deltagit, kan icke, som TR:n har uttalat, anses ha stört allmän ordning redan därigenom att deltagarna har hindrat vägverkets arbete (jfr SOU 1944:69 s 209). Åklagaren har inte angett på vad sätt folksamlingen i annat hänseende skulle ha stört allmän ordning. Vid dessa förhållanden kan den omständigheten att K.Å. har underlåtit att efterkomma polismyndighetens befallning att lämna området inte föranleda ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten. Vad åklagaren har lagt K.Å. till last föranleder inte heller i övrigt ansvar för henne.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

Domskäl

Domskäl. Av utredningen framgår att K.Å. ingick i en folksamling på drygt 200 personer, som befann sig på vägverkets arbetsplats i Ödsmål när polisen på begäran av vägverket uppmanade folksamlingen att lämna arbetsplatsen. Enligt vad K.Å. själv har uppgett uppfattade hon polisens uppmaning men underlät, liksom andra i folksamlingen, att följa uppmaningen.

För att åtalet skall kunna bifallas fordras, att folksamlingen kan anses ha stört allmän ordning och att polisens uppmaning inne fattat en befallning, som meddelats för att upprätthålla den allmänna ordningen.

Deltagarna i folksamlingen har enligt vad utredningen utvisar tagit sig in på arbetsplatsen, varefter flertalet deltagare satt sig ned. Det är uppenbart att de därmed hindrat arbetets utförande och att de också måste ha avsett detta. Den uppmaning som polisen riktade till folksamlingen innebar att deltagarna skulle lämna själva arbetsplatsen så att arbetet skulle kunna komma i gång. Uppmaningen föranleddes alltså av att polisen ville skapa förutsättningar för att vägverket skulle kunna utöva sin rätt att utföra arbetet på byggandet av en ny motorväg.

Av det anförda följer att deltagarna i folksamlingen stört allmän ordning genom att de avsiktligt gjort det omöjligt för vägverket att utföra arbetet på motorvägsbygget och att polisens uppmaning har varit avsedd att upprätthålla den allmänna ordningen. Underlåtenheten att följa uppmaningen har därmed innefattat en kränkning av den ordning och säkerhet som rättsordningen skall garantera. (Jfr SOU 1944:69 s 204 och 206, se även 2 § 1 polislagen, 1984:387, Sjöholm, När och hur får polisen ingripa?, 2 uppl s 18 f, 23 f, 29 och 40 f samt prop 1983/84:111 s 56.)

Deltagarna i folksamlingen har handlat på det angivna sättet därför att de hade den uppfattningen att motorvägsbygget innefattade ett allvarligt hot mot den känsliga miljön i området. De ville också med sitt handlande skapa en opinion mot vägbygget. Detta innebär inte att handlandet - såsom K.Å. gjort gällande - kan vara straffritt enligt reglerna i 24 kap BrB om nödhandling.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD K.Å. jämlikt 16 kap 3 § BrB för ohörsamhet mot ordningsmakten till 30 dagsböter om 30 kr.

JustR Munck tillade: Till ytterligare belysning av den fråga om tolkningen av begreppet "allmän ordning" som aktualiseras i målet kan anföras att detta begrepp sedan lång tid tillbaka har brukat användas i ganska vid mening i politirättslig lagstiftning. Så t ex innebar regleringen i både 1925 års polislag (1925:170) och 1948 års allmänna polisinstruktion (1948:331) att hela polisens verksamhet till förebyggande och förhindrande av brott var att se som ett led i dess uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (jfr t ex SOU 1947:45 s 80 f). Liksom 1 och 2 §§ i nu gällande polislag (1984:387) har dessa författningar otvivelaktigt vilat på det synsättet att varje brott, åtminstone om det faller under allmänt åtal, i princip innefattar ett störande av den allmänna ordningen, mot vilket polisen har skyldighet att ingripa. När det i 16 kap 3 § BrB uppställs som brottsförutsättning att deltagare i folksamling stör allmän ordning och underlåter att efterkomma en för ordningens upprätthållande meddelad befallning, måste begreppet allmän ordning antas ha samma innebörd. Det saknas anledning räkna med att bestämmelsen skulle ge utrymme för fall då polisen är skyldig att meddela deltagarna i en folksamling en befallning för ordningens upprätthållande men deltagarna har rätt att straffritt vägra att följa befallningen.

I förevarande mål har ej gjorts gällande att deltagarna i folksamlingen, innan de vägrade att åtlyda polisens befallning, skulle ha begått något brott. Riksåklagaren har förklarat att de genom att hindra de ifrågavarande arbetenas utförande i viss mån rubbat vägverkets besittning till området men att intrånget dock inte bedömts ha fortskridit så långt att straffbarhet för egenmäktigt förfarande uppkommit. Det har inte gjorts gällande att deltagarna i folksamlingen gjort sig skyldiga till olaga intrång.

Såväl enligt de polisrättsliga författningarna som enligt 16 kap 3 § BrB kan emellertid ett störande av den allmänna ordningen föreligga utan att en straffbar handling behöver vara begången. I det av HovR:n åberopade motivuttalandet till sistnämnda paragraf (SOU 1944:69 s 209) har uttalats att ett störande av allmän ordning inte föreligger redan genom att en folksamling har uppstått utan att det därutöver krävs att den uppträder på ett störande sätt, såsom genom skrän eller hotfulla åtbörder. Detta erbjuder ett exempel på fall då den allmänna ordningen störs utan att någon straffbelagd norm behöver ha åsidosatts.

Men självfallet kan deltagare i en folksamling störa den allmänna ordningen på många andra sätt utan att göra sig skyldiga till brottslig handling. Både när det är fråga om att bestämma polisens skyldigheter enligt de polisrättsliga reglerna och när det gäller tillämpningen av 16 kap 3 § BrB kan visserligen här ibland uppkomma gränsdragningssvårigheter. I förevarande fall var emellertid deltagarnas agerande mycket näraliggande en brottslig handling och situationen kunde uppenbarligen lätt ha utvecklats därhän att en sådan handling hade blivit begången. Det kan bl a av dessa skäl inte råda någon tvekan vare sig om att polisen hade skyldighet att ingripa eller om att ett störande av allmän ordning i den mening som avses i 16 kap 3 § BrB skall anses ha förelegat.

En annan sak är att polisen, såvitt utredningen ger vid handen, inte vid tillfället kan anses ha haft befogenhet att upplösa den allmänna sammankomst för opinionsyttring som uppenbarligen hade uppkommit genom att deltagarna samlats i det ifrågavarande syftet. För att en sådan befogenhet skall föreligga krävs enligt 10 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster - utom i fall som här ej är i fråga - att sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och att andra åtgärder visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de närvarande. Det räcker således inte med att folksamlingen eller deltagare i denna företagit en lagstridig handling (jfr NJA II 1970 s 572 f). Att polisen i förevarande fall uppmanade deltagarna i folksamlingen att lämna området för att byggnadsarbetena skulle kunna utföras kan emellertid inte innebära att polisen upplöst den allmänna sammankomsten.