NJA 1989 s. 389
I fall då lärare ådragit sig personskada orsakad av salmonellasmittad mat som tillretts i ett centralkök, drivet av Stockholms stad, och serverats i skolans matsal har staden ålagts ett strikt produktskadeansvar.
TR:n
M.F., född 1947, är mellanstadielärare och tjänstgjorde i okt 1977 i Solhemsskolan i Spånga. Under vecka 40 var hon avdelad som matvakt och åt tillsammans med eleverna i skolans matbespisning. Maten som serverades där tillagades i Tensta centralkök, som tillredde och distribuerade skolluncher till de närmare 30 olika skolorna i Stockholms nordvästra förorter, sammanlagt omkring 9 500 portioner dagligen. Tisdagen d 4 okt serverades skinkrullad med senapsdressing och torsdagen d 6 okt fiskpanetter med remouladsås. Det visade sig att remouladsåsen och med stor sannolikhet också senapsdressingen var infekterad med salmonella av en typ som kallas enteritidis. Mellan 2 800 och 2 900 personer insjuknade, bland dem M.F.. Hon drabbades av den kroniska följdsjukdomen Bechterews syndrom med led- och ögonbesvär.
Ingredienserna i var och en av de båda såserna hade bestått av 60 l eller ungefär 3 700 ägg, 260 l matolja, 180 l filmjölk samt senap, vitpeppar och socker. Äggen hade knäckts för hand i centralköket måndagen d 3 okt resp onsdagen d 5 okt. Äggsmeten hade vid bägge tillfällena förvarats i kylskåp till påföljande dag, då såserna hade tillretts.
Äggen hade levererats från Dagab och utgjort en del av ett större parti, som hade importerats från Finland. Där var de förmodligen inköpta från ett stort antal producenter. Äggpartier som levererades till centralköket brukade innehålla både ägg som hade smutsiga skal och ägg som luktade illa. Smutsiga ägg brukade inte användas utan rensades bort. Rena ägg knäcktes för hand, några åt gången, varvid de som var missfärgade eller som luktade illa brukade kasseras. Den i målet aktuella äggleveransen hade innehållit en onormalt stor mängd smutsiga ägg.
I vecka 41 undersöktes på laboratoriet vid Stockholms miljö- och hälsovårdsnämnd 1 100 ägg som från den aktuella importsändningen hade levererats till annan förbrukare än Tensta centralkök. Därvid kunde salmonella enteritidis inte påvisas i något ägg. Även ur bakteriologisk synpunkt konstaterades dessa ägg vara utan allvarlig anmärkning.
M.F. väckte talan mot Stockholms stad vid Stockholms TR och yrkade skadestånd av staden med 115 494 kr, varav 675 kr avsåg utlägg, 6 954 kr förlorad arbetsförtjänst, 4 200 kr sveda och värk, 88 665 kr lyte och men samt 15 000 kr olägenheter i övrigt. Hon förbehöll sig rätt att återkomma med ytterligare skadeståndskrav, om hennes situation i framtiden skulle förvärras.
Till grund för sin talan anförde M.F. i huvudsak följande. Salmonellasmittan i såserna måste härröra från äggen. Personalen i centralköket borde ha insett att det fanns risk för att de i onormalt hög grad smutsiga och skämda äggen kunde ha varit infekterade. Med hänsyn härtill borde särskilt stor försiktighet ha iakttagits och alla ägg ha kasserats. Genom att inte göra detta utan kassera bara de smutsiga och illaluktande äggen har personalen brustit i erforderlig omsorg och aktsamhet. Staden är därför skyldig att på grund av vållande ersätta M.F. för den skada som hon lidit till följd av att hon blivit smittad av såsen. Om personalen inte skulle anses ha förfarit vårdslöst är staden ändock på grund av strikt ansvar ersättningsskyldig gentemot henne, eftersom hon ägt förlita sig på att den mat som serverades henne av arbetsgivaren var ofarlig.
Beträffande de besvär som drabbat henne anförde M.F.: Redan i okt 1977 fick hon ledbesvär i vänster fot och d 13 nov insjuknade hon akut med svullnader i fötterna samt stelhet och svår värk i rygg, hals och nacke. Hon blev sjukskriven i hemmet fram till d 15 mars 1978. Under sjukskrivningstiden lämnade hon varje vecka blodprov samt fick medicin och sjukgymnastisk behandling, främst för besvär med vänster knä, som hon hade svårigheter att böja, men senare också för ryggsmärtor. Den 17 mars 1978 återgick hon i arbetet. - I maj 1978 fick hon under en period besvär med höger öga. Det visade sig att hon led av irit som medför en kraftig ökning av trycket i ögats blodkärl med intensiv smärta som följd. Symptomen behandlas med bl a atropin. Detta vidgar pupillen men har nackdelen att ögat under behandlingen har dimsyn. Perioder med irit har hon senare haft i vänster öga, nämligen i mars-april 1984, i nov-dec 1986, i mars-april 1987 och i jan 1988. - I nov 1982 fick hon besvär med fötterna, knäna och ryggen, särskilt vid simning. Besvären förvärrades. Hon fick sådan smärta och stelhet i ryggen att hon inte kunde sitta och inte gå i trappor. I febr 1983 sökte hon läkare för detta och blev för en tid av tre veckor inlagd på sjukhus. Det konstaterades att hon hade fått den kroniska Bechterews sjukdom. Det är en inflammation i ryggkotorna som gör att dessa smälter ihop med påföljd att ryggen blir stel. Patienten får till slut gå framåtböjd som en fällkniv. Genom operation kan kroppen rätas upp men stelheten i ryggraden kvarstår. Sjukdomen medför också besvär i perifera leder och irit. Bindväven mellan revbenen stelnar så att bröstkorgen inte kan utvidgas. På sikt kan lungkapaciteten gå ned och hjärtklaffarna förändras. Sjukdomen konstaterades i M.F:s fall vara en följd av salmonellainfektionen. En ryggkota, nr 12, var drabbad. Vid en undersökning 1986 konstaterades att förändringen hade fortskridit något. - Under sjukhusvistelsen i febr 1983 fick hon behandling med elektricitet, varm lera och bassängbad. För att i möjligaste mån hindra att sjukdomen förvärras måste hon fortsatt få sådan behandling och träna sin böjlighet. En gång i veckan får hon sjukgymnastik med bassängbad på Roslagstulls sjukhus samt på egen bekostnad behandling med varm lera och massage. Hon har haft tur att varje år få en resa, bekostad av landstinget, till Spanien eller Jugoslavien för rehabiliterande behandling. Uttagningen till resorna sker genom lottning. Under 1984 bekostade hon själv dessutom en tre veckors behandlingsresa till Jugoslavien. Behandlingen vid dessa resor har i hög grad bidragit till att hon hittills har kunnat hålla sjukdomen tillbaka. Hon är emellertid rädd för att hon i framtiden inte skall ha samma tur i utlottningen till resorna och hon har inte råd att själv bekosta några årliga resor. - Varje morgon har hon ont i hela kroppen och är stel som en pinne. Det är ett företag för henne att komma ur sängen. Hon måste genomföra ett gymnastikprogram innan hon beger sig till skolan. Där måste hon infinna sig redan strax efter kl 7.00 för att ha tid att mjuka upp lederna ytterligare, innan lektionerna börjar. Hon har mycket svårt att gå i trappor, att sköta sina toalettbestyr, att klä sig och att sköta hushållet. Hon har ständig värk och tar för denna dagligen naprosyn. Trots detta får hon oförmodat plötsliga smärtsamma värkattacker som får henne att skrika högt. Detta kan inträffa mitt under hennes lektioner. Var sjätte vecka tar hon gammaglobulin för att motverka förkylning. På grund av sitt yrke som lärare är hon särskilt utsatt för risk att bli förkyld. En förkylning är en allvarligare åkomma för henne än för andra, eftersom hennes bröstkorg inte kan utvidgas. Hon känner dagligen oro inför framtiden. Det är under stor anspänning som hon under angivna omständigheter förmår arbeta heltid.
Staden bestred käromålet men vitsordade skäligheten av de av M.F. fordrade beloppen för utlägg, förlorad arbetsförtjänst samt sveda och värk. För lyte och men vitsordades 8 000 kr och för olägenheter i övrigt 12 000 kr.
Till grund för bestridandet anförde staden i huvudsak: Tensta centralkök var väl utrustat såväl lokalmässigt som maskinellt. Inspektioner som företogs med anledning av den aktuella salmonellasmittan föranledde inte några anmärkningar vare sig mot lokaler, hantering eller personhygien. Vid knäckningen av äggen d 3 och 5 okt 1977 förfor personalen i köket på sedvanligt sätt. Någon anledning att kassera alla äggen förelåg inte. Det har heller inte framkommit några omständigheter som talar för att personalen i köket skulle ha slarvat vid hanteringen av äggen så att friska ägg kunnat bli infekterade. Staden kan för övrigt inte vitsorda att salmonellasmittan härrör från äggen. Den omständigheten att de 1 100 ägg från samma importsändning som undersöktes i vecka 41 inte var infekterade tyder på att smittan kom från annat håll. Sammanfattningsvis bestrids att något vållande kan läggas staden till last med avseende på de skador som genom salmonellasmittan drabbat M.F.. Något strikt ansvar för personskador i ett fall som det föreliggande finns inte i svensk rätt.
Domskäl
TR:n (chefsrådmannen Ingegerd Westlander samt rådmännen Fernström och Prom) anförde i dom d 12 febr 1988:
Domskäl. M.F. har hörts under sanningsförsäkring och därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad hon anfört vid utvecklandet av sin talan. Vittnesförhör har hållits med skolmåltidskonsulenten M.K., som 1977 var föreståndare för Tensta centralkök, L.S., som var husmor i köket, skolmåltidskonsulenten M.A., som biträdde M.K. i hennes arbete som föreståndare, samt med byråchefen i livsmedelsverket S-O.F., chef för verkets hanteringsbyrå och docent i livsmedelshygien.
Som skriftlig bevisning har åberopats vissa delar av ett tjänsteutlåtande, avgivet d 6 juni 1978 av miljö- och hälsovårdsförvaltningen i Stockholms kommun, angående den i målet aktuella salmonellaepidemin.
I målet är fråga om hantering av livsmedel för beredning av mat till skolbespisningar. De som äter på sådana ställen saknar möjlighet att själva kontrollera de råvaror som används vid tillagningen och de förhållanden under vilka denna sker. Detta gör att synnerligen höga krav måste ställas på aktsamhet hos dem som lagar maten.
Det är ostridigt att salmonellasmittan funnits i såserna. Av vad som framkommit om förhållandena i centralköket samt av vad S-O.F. uppgett om förekomst av salmonellasmitta på hönserier och möjligheter för smittan att spridas vidare från dessa via skalen på de producerade äggen måste den slutsatsen dras att smittan i såserna kommit från skalen på de smutsiga äggen i det aktuella äggpartiet. Personal som plockat bort smutsiga ägg kan ha fått smitta på händerna som sedan förts över till rena ägg och vid hanteringen av dessa hamnat i äggsmeten.
Vittnesmålen ger vid handen att personalen i centralköket vid hanteringen av äggen följde sedvanliga rutiner, d v s fortlöpande plockade bort smutsiga ägg och knäckte de rena, dock utan att tvätta händerna däremellan, samt att arbetet härmed tog två till tre timmar i anspråk för fem till tio personer.
Den omständigheten att den aktuella äggleveransen innehöll en onormalt stor mängd smutsiga ägg - det har i vittnesmålen talats om bl a att M.K. tillkallades för att ge anvisning om hur man skulle handla i den uppkomna situationen - borde av personalen ha uppfattats som ett tecken på att det kunde vara något fel på äggen och föranlett att äggen inte användes råa i matlagningen utan någon närmare kontroll av om de var hälsofarliga eller ej. Av vad M.K. berättat har framgått att det hade gått bra att göra såserna utan ägg samt att det efter den aktuella händelsen har blivit regel att inte använda råa ägg i skolmat.
Genom att under de angivna omständigheterna inte kassera alla äggen utan använda större delen av dem till såserna har personalen brutit mot de höga krav på aktsamhet som, enligt vad förut sagts, måste ställas på dem som lagar mat till skolbespisningar. Staden som svarar för kökspersonalens oaktsamhet vid mathanteringen är följaktligen på grund av vållande skyldig att ersätta M.F. för den skada som hon lidit till följd av att hon åt av såserna och blev smittad med salmonella.
Av vad M.F. yrkat i ersättning är det endast de belopp som avser lyte och men och olägenheter i övrigt som inte har vitsordats av staden. TR:n finner mot bakgrund av vad M.F. uppgett om sin sjukdom och om de ansträngningar som hon måste göra för att klara av både sitt hushållsarbete och sin heltidstjänst som lärare att såväl ersättningen för lyte och men som för olägenheter i övrigt bör bestämmas till 15 000 kr. Sammanlagt bör hon således tillerkännas en ersättning på 41 829 kr.
Domslut
Domslut. Staden skall till M.F. utge 41 829 kr.
Svea HovR
Båda parter fullföljde talan i Svea HovR.
Staden yrkade att käromålet skulle lämnas utan bifall.
M.F. yrkade helt bifall till sin talan.
Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
Parterna åberopade samma grunder som vid TR:n. M.F. preciserade därvid på följande sätt sin inställning att staden, om vållande inte skulle anses föreligga, bar ett strikt ansvar: Staden har ett särskilt ansvar mot sina anställda, som har rätt att förlita sig på att den mat de serveras är tjänlig. Det föreligger ett kontraktsliknande förhållande mellan parterna och ett slags garantiutfästelse från stadens sida.
Staden bestred att det förelegat någon form av garanti.
M.F. förklarade vidare att yrkandet om ersättning för lyte och men, 88 665 kr, hade framräknats på följande sätt: för tiden d 15 mars 1978-d 15 okt 1986, 103 månader à 300 kr = 30 900 kr; för tiden därefter ett kapitaliserat belopp motsvarande 300 kr i månaden, 16,046 x 12 x 300 = 57 765 kr.
Staden förklarade sig i och för sig vitsorda detta beräkningssätt och att det yrkade beloppet alltså var riktigt om man utgick från ett ersättningsbelopp på 300 kr per månad under livstiden. Som i och för sig skälig ersättning för lyte och men vitsordade emellertid staden, liksom vid TR:n, 8 000 kr.
I HovR:n ägde förnyade vittnesförhör rum med M.K., L.S. och S-O.F..
HovR:n (hovrättslagmannen Sanmark, hovrättsrådet Urell, hovrättsassessorn Lövgren, referent, och adj led Lambertz) anförde i dom d 10 okt 1988:
Domskäl
Domskäl. Staden har inte ifrågasatt M.F:s påstående att hennes sjukdom har sin grund i att hon ätit av den aktuella skolmaten. Frågan är då om M.F. förmått visa att staden vållat hennes sjukdom genom vårdslöshet eller - om så inte anses vara fallet - om staden ändå är ansvarig för den skada som drabbat henne.
I ett tjänsteutlåtande daterat d 6 juni 1978 från Stockholms kommuns miljö- och hälsovårdsförvaltning har förvaltningen uttalat - efter en utredning rörande den i målet berörda salmonellaepidemin - att den remouladsås som serverades torsdagen d 6 okt 1977 var infekterad med bakterien Salmonella enteritidis. Vidare sägs i utlåtandet att det indirekt påvisats att även den senapsdressing som serverades d 4 okt var infekterad. Enligt utlåtandet har det dock inte kunnat fastställas med säkerhet hur smittämnet hamnat i såserna; S-O.F. har i sitt vittnesmål instämt i detta. Enligt S-O.F. är det inte sannolikt att smittan kommit från äggen. Vidare har S-O.F. uttalat att det absolut inte har kunnat krävas av personalen i centralköket att man skulle ha kasserat hela det aktuella äggpartiet.
M.F. har inte presenterat någon bevisning som - gentemot det nämnda utlåtandet och S-O.F:s vittnesmål - visar att salmonellasmittan härrör från äggen. Inte heller har hon förebragt någon utredning som visar att personalen kan anses ha handlat oaktsamt vid sin hantering av äggen. Hon har inte påstått att vårdslöshet förekom i något annat sammanhang. M.F. kan därför inte vinna bifall till sin skadeståndstalan på den av henne i första hand åberopade grunden, nämligen att staden skall svara för hennes skador på grund av vårdslöshet.
Frågan är då om staden, som M.F. hävdat, bär ett strikt ansvar eller någon form av garantiansvar för den skada som drabbat henne, som - vilket inte satts i fråga av staden - har sin grund i den aktuella salmonellasmittan.
Det är något oklart om en "producent" enligt svensk rätt kan åläggas ett strikt s k produktansvar vid personskada. Strikt ansvar anses emellertid i princip inte kunna åläggas någon utan stöd av uttrycklig lag. När det gäller produktansvaret synes utvecklingen gå mot ett strängare ansvar för producenten och den s k produktansvarskommittén föreslog år 1979 - efter det att M.F. drabbats av sin skada - att ett strikt produktansvar för personskada skulle införas. Någon lagstiftning har emellertid ännu inte kommit till stånd.
Goda sakskäl kan visserligen anföras för ett rent strikt produktansvar vid personskada. Enligt HovR:ns mening bör det dock inte ankomma på domstolarna att utan stöd av lagstiftning och särskilda föregående överväganden av vad som kan vara skäligt i olika situationer tillskapa en sådan regel. I sin rättstillämpning finner HovR:n därför sig böra utgå från att skadeståndsansvar även i fall som det förevarande förutsätter culpa eller särskild utfästelse.
Att M.F. var anställd som lärare av staden, och att hon som skolmåltidsvakt deltog i de aktuella skolmåltiderna kan inte anses innebära att staden har åtagit sig ett garantiansvar för den vid dessa måltider serverade skolmaten. I vart fall kan ingen utfästelse anses föreligga när det gäller sådana oförutsedda skador som de vilka M.F. har drabbats av. Inte heller på någon annan grund kan staden anses ha åtagit sig ett garantiansvar gentemot M.F..
På grund av det sagda finner HovR:n att M.F:s talan skall ogillas och Stockholms stads vadetalan skall bifallas.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n M.F:s talan.
M.F. (ombud advokaten P-O.L.) sökte revision och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Hon yrkade dessutom att hon skulle förbehållas rätt att återkomma med ytterligare skadeståndskrav, om hennes situation i framtiden skulle förvärras.
Staden (ombud stadsadvokaten H.F.L.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Nyman, Vängby, Nyström, referent, och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Det är ostridigt mellan parterna att såserna till de maträtter som levererades från Tensta centralkök d 4 och d 6 okt 1977 (senapsdressing resp remouladsås) till bl a Solhemsskolan i Spånga var infekterade med salmonella och att M.F. ådragit sig sina skador genom att äta av dem. M.F. har i HD vidhållit att den salmonellasmitta som drabbade henne härrörde från de ägg som användes vid såsernas beredning samt att personalen hanterat äggen oaktsamt och därigenom vållat henne skada. I andra hand har hon ånyo gjort gällande att staden bär strikt ansvar för att den mat som serverades var skadebringande.
Det kan inte genom den utredning som förebragts i målet anses framgå att salmonellasmittan härrört från äggen. Frågan huruvida personalen i centralköket förfarit oaktsamt vid sin hantering av dessa saknar vid sådant förhållande betydelse. M.F. har inte påstått att oaktsamhet i annat avseende kan läggas någon till last. Hennes talan kan därför på den av henne i första hand åberopade grunden ej vinna bifall.
Vad härefter gäller den av M.F. i andra hand åberopade grunden för stadens skadeståndsskyldighet, ett strikt ansvar, har hon angivit att staden måste anses ha ett rent produktansvar för den serverade maten och i vart fall ett garantiansvar för att den var oskadlig. Till det senare har M.F. anfört att, även om någon direkt utfästelse rörande matens oskadlighet inte föreligger från producentens sida, en tyst överenskommelse om detta torde finnas mellan parterna.
I svensk rätt saknas allmänna regler om tillverkarens ansvar för skador som orsakats av produkten. Å andra sidan har i praxis, särskilt då det gäller personskador, utvecklats ett strängt synsätt på tillverkarens eller leverantörens ansvar. Framför allt har kravet på oaktsamhet satts lågt (jfr NJA 1949 s 460 och NJA 1961 s 94). Vidare har då den tillhandahållna produkten avsett livsmedel använts ett garantiresonemang, som ligger mycket nära ett strikt ansvar (jfr NJA 1945 s 676). I ett fåtal fall har leverantören ålagts ett ansvar som närmar sig ett rent produktansvar (jfr NJA 1977 s 538). Även när det gäller sakskador kan av praxis utläsas en liknande utveckling såväl i fråga om ett garantiresonemang (jfr NJA 1968 s 285 och NJA 1985 s 641) som ett nära nog rent produktansvar (jfr NJA 1986 s 712).
Internationellt har en liknande rättsutveckling i många länder lett till lagstiftning. Inom Europarådet har utarbetats en konvention 1977 rörande produktansvar för personskada, vilken dock ej trätt i kraft. Inom EG ledde motsvarande arbete fram till ett rådsdirektiv 1985 om samordning av medlemsstaternas bestämmelser angående produktskada. Enligt EG- direktivet är en tillverkare, liksom en importör och i vissa fall andra leverantörer, strikt ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt. Ansvaret omfattar dels personskador, dels skador på egendom som är avsedd för privat bruk och huvudsakligen används så.
I vårt land har helt nyligen antagits en produktsäkerhetslag. Särskild lagstiftning finns beträffande bl a atomansvarighet och oljeskada till sjöss. Inom justitiedepartementet förbereds ett förslag till produktskadelag. Vidare har genom läkemedelsförsäkringen som trädde i kraft d 1 juli 1978 en särskilt viktig grupp av produktskador täckts av ett försäkringsskydd. I samband med tillkomsten av läkemedelsförsäkring. en utvidgades patientförsäkringen till att omfatta skador orsakade av vissa produkter som används vid hälso- och sjukvård.
Mot denna bakgrund framstår det som följdriktigt att redan nu i rättstillämpningen överväga ett strikt produktansvar på personskadeområdet. När det gäller sakskada har, som ovan angivits, relativt nyligen slagits fast att en konsument som tillhandahålls en vara utan någon praktisk möjlighet att närmare undersöka varan ofta måste förlita sig på uppgifter från den som tillhandahåller denna och att en deklaration av varans innehåll eller egenskaper i många fall kan tilläggas samma verkan som om fråga varit om en garanti rörande varans oskadlighet (NJA 1985 s 641). Även om ett garantiresonemang kan sägas vara en framkomlig väg också då det gäller personskada kan det å andra sidan tänkas situationer där ett sådant närmast framstår som en fiktion. Detta kan i särskilt hög grad sägas gälla livsmedel, vare sig de tillhandahålls som varor eller i form av tillagad mat. Även om den som köper en vara eller serveras en maträtt måste kunna förvänta sig att det som tillhandahålls honom inte skall medföra skada, framstår det sålunda ej som naturligt att i sådant sammanhang intolka en garanti från leverantörens sida.
I stället får ett flertal omständigheter sägas tala för att när det gäller livsmedel som medfört personskada ålägga tillverkaren eller leverantören ett rent produktskadeansvar. Om ett livsmedel är behäftat med någon skadebringande brist eller egenskap kan det medföra allvarliga skador. Vid tillverkningen av livsmedel, såväl varor som tillagad mat, kan vidare särskild aktsamhet iakttas och sträng kontroll genomföras; en tillverkare har också ofta möjlighet att genom försäkring minska risken för ekonomisk förlust vid skadefall.
M.F. har drabbats av skador genom att äta av den mat som serverats personal och elever vid Solhemsskolan. För dessa skador bör staden med hänsyn till vad nu anförts bära ett strikt ansvar och utge skadestånd.
Vad härefter beträffar de av M.F. yrkade beloppen har staden vitsordat skäligheten av beloppen för utlägg, förlorad arbetsförtjänst samt sveda och värk.
När det gäller ersättning för lyte och men - liksom även för sveda och värk - har i rättspraxis, oavsett skadeorsaken, ledning för fastställande av beloppet hämtats från de hjälptabeller som utarbetats av Trafikskadenämnden (jfr NJA 1982 s 793 och NJA 1979 s 129). Utgångspunkt för bedömningen är graden av medicinsk invaliditet.
M.F. har bl a uppgivit att hennes besvär varierar mycket starkt från den ena dagen till den andra. Hon kan sålunda vara i det närmaste besvärsfri eller "invalidiserad till fem procent" en viss arbetsdag medan hon den påföljande endast med stor möda kan utöva sin tjänst som mellanstadielärare och då anser sin arbetsförmåga nedsatt med ungefär hälften. Hon har vidare uppgivit att hon har en kontinuerlig, oftast svår värk och betydande sömnsvårigheter. Hon har även förklarat sig hysa stor oro för framtiden eftersom hennes tillstånd trots sjukgymnastbehandling två gånger och handikappsimning en gång i veckan märkbart försämras. Staden har inte ifrågasatt M.F:s beskrivning av sina besvär.
I ett fall som det förevarande, där någon medicinsk beräkning av invaliditetsgraden inte skett och kanske ej heller är möjlig, är det svårt att direkt tillämpa de nämnda hjälptabellerna. Med utgångspunkt i M.F:s egna uppgifter och med beaktande även av det men som får anses ligga i de starka växlingarna i hennes besvär finner HD skäligt bestämma ersättningen till henne för lyte och men till 35 000 kr, vilket enligt tabellerna skulle motsvara ersättning för en invaliditet uppgående till ca 30 %.
Vad härefter gäller ersättningen för övriga olägenheter är denna en påbyggnad på menersättningen och inriktad på anspänning och andra besvär samt mindre förluster och ökade kostnader till följd av skadan. HD finner inte anledning att i denna del frångå TR:ns bedömning av beloppets storlek, 15 000 kr.
M.F. äger även utan särskilt förbehåll i mån av befogenhet rätt att ställa ytterligare krav på staden.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Stockholms stad att till M.F. utge skadestånd med 61 829 kr.
JustR Lars K Beckman var skiljaktig och fastställde HovR:ns dom.