NJA 1989 s. 546

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Linderborn) anförde i dom d 23 mars 1988:

Domskäl. Utredningen ger vid handen att G.R. och M.R. d 3 juli 1983 gått i borgen såsom för egen skuld för högst 50 000 kr av Expo Grafik AB:s förbindelser enligt ett mellan sistnämnda bolag och kärandebolaget ingått avbetalningsköpeavtal. Genom frivillig överenskommelse återtog kärandebolaget från huvudgäldenären någon gång i nov 1986 det gods som avsågs med avtalet. Vidare att kärandebolaget i faktura daterad d 27 nov 1986 till svarandena av dessa påfordrat betalning med 50 000 kr, varvid i fakturan angavs som förfallodag d 11 dec 1986. Därvid erinrades i fakturan att försenad betalning föranleder krav på dröjsmålsränta från förfallodagen i enlighet med 6 § räntelagen. Kärandebolaget har därefter i brev av d 19 dec 1986 till G.R. uppgett att bolagets fordran på konkursbolaget - varmed skall förstås grafikbolaget - uppgår till 275 850 kr och att borgensåtagandet åberopas då kärandebolaget inte kunnat påräkna någon utdelning i konkursen. Till brevet hade kärandebolaget bilagt en avräkning efter återtagande enligt vilken avräkning återtagna godsets värde inkl moms angavs till 395 195 kr. Makarna R har i målet gjort gällande att de först i samband med att de i målet förelades att yttra sig fick del av den värdering som gjorts av aktuellt gods som återtagits i enlighet med lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare. I målet har inte ens påståtts att makarna R inte haft möjlighet att tidigare ta del av den mer ingående värdering som gjorts på föranstaltande av kärandebolaget. Under alla förhållanden måste det då makarna R mottog fakturan ha stått fullständigt klart för dem att deras borgensansvar till fullo skulle komma att utkrävas; detta i synnerhet som i vart fall G.R. varit huvudgäldenären närstående och fråga varit om ett "frivilligt" återtagande av godset. Det ursprungligen yrkade kapitalbeloppet är emellertid inte att anse som "skadestånd eller annan liknande ersättning" varför bestämmelsen i 4 § 2 st räntelagen redan av den anledningen inte kan komma i fråga för tillämpning; fråga är ju om fordran på grund av proprieborgen. Borgenären har påfordrat betalning i enlighet härmed och angett bestämd förfallodag. Borgensmännen har varit i dröjsmål med betalning ända till dess kapitalbeloppet kom kärandebolaget tillhanda d 7 dec 1987. Som inget avtalats mellan borgenären och borgensmännen rörande ränta skall räntelagen tillämpas. Därvid skall enligt 4 § 1 st ränta utgå från den dag som infaller en månad efter det att borgenären avsänt räkning. Det är rimligt att anta - svarandena har inte kommenterat detta - att räkningen som, såvitt utredningen ger vid handen, var daterad d 27 nov 1986 sänts i vart fall inte senare än d 1 dec 1986. Ränta bör således utgå från en månad därefter eller från d 1 jan 1987. Räntan skall beräknas i enlighet med 6 § räntelagen. Då kärandebolaget erhållit betalning d 7 dec bör ränta inte utgå längre än t o m d 6 dec 1987. Käromålet skall således vinna bifall med angiven begränsning.

Domslut

Domslut. G.R. och M.R. skall solidariskt till kärandebolaget utge ränta enligt 6 § räntelagen beräknat på 50 000 kr för tiden från d 1 jan 1987 t o m d 6 dec 1987 därvid de skall äga rätt att tillgodoräkna 2 066 kr vilket de redan erlagt.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat vad de anfört vid TR:n.

Makarna R har gjort gällande att Finans-Skandics räntekrav endast kan grunda sig på en analog tillämpning av 4 § 2 st räntelagen, eftersom de haft ett berättigat intresse av att få del av en utredning som utvisat det återtagna godsets värde. De har fått del av en sådan utredning först d 3 sept 1987. Därför skall de betala dröjsmålsränta tidigast från en månad efter sistnämnda dag.

HovR:n gör följande bedömning.

I målet är bl a följande utrett. Avbetalningsgodset återtogs d 17 och 18 nov 1986. Enligt faktura d 27 nov 1986 begärde Finans-Skandic betalning av makarna R med 50 000 kr på grund av utebliven betalning från grafikbolaget. Finans-Skandic har i TR:n upplyst att förfallet belopp per d 27 nov 1976 var 74 495 kr. Enligt fakturan var förfallodag d 11 dec samma år, och försenad betalning skulle medföra dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen. I brev till G.R. d 19 dec 1986 angav Finans- Skandic att dess fordran på grafikbolaget i konkurs uppgick till 275 850 kr och att borgensåtagandet åberopats, eftersom Finans-Skandic inte kunde påräkna någon utdelning i grafikbolagets konkurs. I en till brevet fogad avräkning d 17 dec 1986 angavs att värdet - inkl moms - av det återtagna godset uppgick till 395 195 kr.

Käromålet grundar sig - som talan får förstås - på att makarna R har gått i borgen såsom för egen skuld för grafikbolagets samtliga förbindelser enligt köpekontraktet d 7 juli 1983, intill ett belopp om 50 000 kr.

En avbetalningsköpare som är i dröjsmål med att erlägga en förfallen del av kreditfordringen är skyldig att betala dröjsmålsränta. Ränta löper även under den tid det tar för köparen och säljaren att behandla frågan om uppgörelse vid återtagande av varan (9 § 3 st avbetalningsköplagen), eller i princip till dagen för avräkningen. När uppgörelse om avräkningen träffats kan säljaren endast kräva köparen på betalningen av restskulden (10 § avbetalningsköplagen).

Det får med hänsyn till vad som förekommit vid TR:n anses ovisst huruvida det belopp som makarna R i egenskap av borgensmän blivit krävda på hänför sig till den primära förpliktelsen enligt köpekontraktet, dvs skyldigheten att betala en del av den där angivna köpeskillingen, eller utgör en del av den köparens restskuld till säljaren som enligt avräkningsförslaget från säljaren uppstått i samband med att det försålda godset återtagits. Hur grafikbolaget i konkurs formellt bedömt den föreslagna restskulden är ej utrett. Enligt HovR:ns mening är emellertid makarna R, oberoende härav, betalningsskyldiga enligt sitt borgensåtagande, och de kan inte vid dröjsmål undgå att erlägga dröjsmålsränta på det krävda beloppet. HovR:n anser i likhet med TR:n att bestämmelserna i 4 § 2 st räntelagen eller grunderna härför inte är tillämpliga. Som TR:n funnit bör ränta enligt 6 § räntelagen utgå från d 1 jan 1987 t o m d 6 dec 1987.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Grobgeld var skiljaktig och anförde: Såsom majoriteten funnit föreligger fråga huruvida Finans-Skandics talan i målet hänför sig till den primära förpliktelsen att betala en del av köpeskillingen eller till den restskuld till säljaren som uppstått i samband med att det försålda godset återtagits. Enligt min mening är det senare alternativet för handen. Jag beaktar härvid bl a följande. Finans- Skandic ingav i lagsökningsmålet en skrift dagtecknad d 30 mars 1987 till vilken var fogad en avräkning d 17 dec 1986 enligt 9 § avbetalningsköplagen. I en skrift dagtecknad d 25 maj 1987 diskuterade Finans-Skandic avräkningen och värdet av det återtagna godset. Även TR:n diskuterar i sina domskäl värderingen av det återtagna godset ävensom den tidpunkt värderingen kommit makarna R till del. En sådan diskussion torde vara irrelevant för det fall talan i målet grundar sig på säljarens krav på köpeskillingen. Ytterligare skall tilläggas att Finans-Skandic i HovR:n yttrar att "TR:ns dom är riktig i alla avseenden".

Jag stannar således vid ståndpunkten att Finans-Skandics talan i målet avser säljarens krav på köparens restskuld. Med denna utgångspunkt gör jag följande bedömning.

Den restskuld som makarna R i målet krävts på har av Finans-Skandic beräknats utan medverkan från makarna R:s sida. Vid detta förhållande kan makarna R inte ha varit skyldiga att betala det fordrade beloppet med mindre de erhållit del av och accepterat den av Finans-Skandic gjorda uträkningen av skulden, särskilt hur, i och för denna uträkning, det återtagna godset har värderats. Så länge detta ej skett kan makarna R ej heller ha varit skyldiga att betala dröjsmålsränta på det fordrade beloppet. Med detta synsätt finner jag hinder inte möta att, vid bedömande av frågan från vilken tidpunkt makarna R har att betala dröjsmålsränta, tillämpa grunderna för 4 § 2 st räntelagen; fordran på restskulden kan måhända inte rubriceras som skadestånd eller annan liknande ersättning, men dess storlek är beroende av viss särskild utredning. Man kan ej ens, innan utredningen är gjord, med säkerhet veta om avräkningen leder till ett saldo säljaren till godo.

I det förevarande målet föreligger följande omständigheter. Sedan makarna R erhållit fakturan av d 27 nov 1986 skrev G.R. d 15 dec 1986 ett brev till Finans-Scandic. Han anförde här bl a att han ännu inte erhållit några uppgifter angående värderingen och den framräknade restskulden; han sade sig vara tacksam för presentation av siffror, detta då det inte var helt säkert att en skuld skulle uppkomma eftersom han betalat 20 % i handpenning samt därefter gjort vissa amorteringar. - På detta svarade Finans-Skandic genom brevet d 19 dec 1986. Till detta var fogat avräkningen d 17 dec 1986, där det angavs att varans värde var 320 100 kr jämte moms 75 095 kr, sammanlagt 395 195 kr; någon specifikation eller annan närmare förklaring hur beloppet 320 100 kr var beräknat fanns inte.

Makarna R har i HovR:n uppgivit att de inte - inte ens i sin livligaste fantasi - kunde tänka sig att den utrustning som återtagits hade ett så lågt värde som 320 100 kr; detta påpekade de för Finans-Skandic, men lika fullt kom utredning rörande godsets värde vid återtagandet inte dem till handa förrän d 3 sept 1987.

Vad makarna R sålunda uppgivit har av Finans-Skandic lämnats obestritt. Vid dessa förhållanden finner jag att Finans-Skandic ej vid framställandet av kravet på restskulden lagt fram den utredning som skäligen kunde begäras. Makarna R är därför, enligt grunderna för 4 § 2 st räntelagen, ej skyldiga att betala ränta redan från d 1 jan 1987 (jfr prop 1970:102 s 59 och 125 f).

Finans-Skandic har emellertid i andra hand yrkat ränta från dagen för delgivning av ansökan om lagsökning. Det är utrett att G.R. delgivits ansökan d 6 och M.R. d 10 maj 1987. Fråga är huruvida, med hänsyn till bestämmelsen i 4 § 3 st räntelagen, makarna R är skyldiga att betala dröjsmålsränta från den dag han resp hon blivit delgiven. Det är härvid att notera att det enligt detta lagrum alltjämt är fråga om förfallen fordran. Enligt mitt ovan redovisade synsätt kan emellertid restskulden inte ha varit förfallen till betalning innan den ifrågavarande utredningen presenterats för makarna R. Jag stannar därför vid slutet att, i enlighet med makarna R:s ståndpunkt i målet, makarna R ej är skyldiga att betala dröjsmålsränta förrän en månad efter d 3 sept 1987 eller från d 3 okt 1987.

G.R. och M.R. (ombud advokaten B.F.) sökte revision och yrkade ogillande av Finans-Skandics talan i målet.

Finans-Skandic bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlfrid, föreslog i betänkande följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Finans-Skandic sålde år 1983 på avbetalning en fotografisk utrustning till Expo Grafik AB. Makarna R gick därvid i borgen såsom för egen skuld för högst 50 000 kr av grafikbolagets förbindelser enligt avbetalningskontraktet. I samband med att grafikbolaget d 17 nov 1986 försattes i konkurs återtog Finans-Skandic avbetalningsgodset och d 27 samma månad avkrävde Finans-Skandic makarna R 50 000 kr på grund av borgensåtagandet. Mot kravet invände G.R. bl a att avbetalningsgodset först skulle värderas och försäljas enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl; innan det blivit utrett att grafikbolaget hade en restskuld till Finans-Skandic kunde borgensåtagandet inte göras gällande. Makarna R har d 7 dec 1987 betalat kapitalbeloppet jämte viss ränta och kostnader men bestritt skyldighet att utge ränta enligt 6 § räntelagen för tiden före d 3 sept 1987 med hänsyn till att värderingen av avbetalningsgodset inte kommit dem till del förrän denna dag.

Den som tecknat proprieborgen för en avbetalningsköpares förpliktelser enligt ett avbetalningskontrakt kan av säljaren avkrävas betalning efter hand som avbetalningarna förfaller. Om säljaren håller sig till köparen för betalning och först när avbetalningsgodset har återtagits vänder sig mot borgensmannen, äger denne i samma mån som köparen åberopa bestämmelserna i avbetalningsköplagen om uppgörelse vid återtagande av vara. Därvid gäller enligt 10 § 3 st att säljaren inte får kräva ut mer än restskulden. Om borgensmannen, i avvaktan på att avräkning sker och restskulden bestäms, dröjer med betalningen, aktualiseras frågan om han ändock är skyldig att betala dröjsmålsränta på det slutligt fastställda beloppet.

I 4 § räntelagen regleras ränta på fordran vars förfallodag inte är bestämd i förväg. 2 st, som åberopats av makarna R, behandlar fordran på "skadestånd eller annan liknande ersättning som ej kan fastställas utan särskild utredning". För sådan fordran föreskrivs att ränta utgår på förfallet belopp från den dag som infaller en månad efter det borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Gäldenären är dock ej skyldig att erlägga ränta för tid innan kravet och utredningen har kommit honom till handa.

Som exempel på ersättning som faller under specialregeln i 4 § 2 st räntelagen och som inte utgör skadestånd nämns i förarbetena (NJA II 1976 s 24) ersättning som säljare enligt 36 § köplagen har rätt till på grund av köparens dröjsmål med mottagande av godset, ersättning åt hyresgäst för avhjälpande av fel i förhyrd lägenhet som avses i 12 kap 11 § JB, ersättning för värdeminskning resp kostnad som avses i 5 kap 2 och 3 §§ JB, ersättning till arrendator för avhjälpande av brist enligt 9 kap 18 § 2 st JB samt ersättning för utfört arbete enligt 9 kap 19 § och 21 § 1 st JB. Däremot bör enligt samma förarbeten regeln inte omfatta fall då part är berättigad till nedsättning i vederlag, t ex köpare av lös egendom enligt 42 och 43 §§köplagen eller fastighetsköpare enligt 4 kap 12 § JB. Utanför regeln faller likaså arbetstagares krav på lön under uppsägningstid m m.

Redan av lagtexten framgår att 4 § 2 st är tillämpligt endast på skadestånd och vissa typer av ersättning som rättstekniskt inte räknas som skadestånd men som har en skadeståndsliknande karaktär. Av de exempel som anförs i förarbetena framgår också att denna specialregel har ett ganska snävt tillämpningsområde; utanför området faller bl a nedsättning i köpeskillingen på grund av fel i köpt egendom.

En avbetalningssäljares rätt till ersättning av köparen sedan avbetalningsgodset har återtagits kan inte sägas vara ett anspråk med en skadeståndsliknande karaktär. Enligt 9 § 3 st avbetalningsköplagen får säljaren följdriktigt i förekommande fall tillgodoräkna sig dröjsmålsränta av avbetalningsköparen i den uppgörelse som skall träffas när avbetalningsgods återtagits. Det gäller även dröjsmålsränta för tid som tas i anspråk för att värdera godset och genomföra avräkningen. Uppenbarligen har lagstiftaren inte ansett det föreligga någon konflikt mellan nämnda stycke och bestämmelsen i 4 § 2 st räntelagen. I enlighet härmed är 4 § 2 st räntelagen - eller grunderna för denna bestämmelse - inte tillämpligt på Finans-Skandics fordran på makarna R. De är därför betalningsskyldiga enligt sitt borgensåtagande och vid dröjsmål har de att erlägga ränta enligt 4 § 1 st och 6 §räntelagen.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.