Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Rossipal) anförde i dom d 8 dec 1988:

Domskäl. P.N. har vidgått de faktiska omständigheterna. Han har bestritt ansvar på den grunden att hans bortovaro med hänsyn till hans speciella tjänstgöring och andra speciella omständigheter inte varit ägnad att medföra avsevärt men för hans utbildning eller tjänst.

P.N. har uppgett: Hans tjänstgöring bestod av olika arbetsuppgifter på depåkompaniet. Han var placerad på motordetaljen. Vid den med åtalet avsedda tiden bestod hans uppgifter till stor del i att med terrängbil eller annan lastbil utföra körningar och hämtningar på Rindö och i Stockholm med omnejd. Den 16 maj på middagen avvek han från tjänstgöringen därför att han var oense med sin flickvän och ville diskutera med henne om hennes graviditet, eventuella abort m m. Hon ville avbryta deras förhållande. Han ansåg det vara viktigare än tjänsten. Fredagen d 20 maj råkade han ut för en trafikolycka. När han återvände till regementet d 24 maj blev han av regementsläkaren ordinerad att använda kryckor och fick en stillasittande tjänstgöring som innebar att han fick passa telefonen på motordetaljen. Han var vid tidpunkten ensam tjänstgörande på motordetaljen då såväl hans chef som kamrater fått andra tjänsteuppgifter Den 26 maj återvände han inte till regementet efter en nattpermission. Han uteblev till d 3 juni på förmiddagen. Anledningen var åter att han med flickvännen ville diskutera deras förhållande. Under hans bortovaro fanns ingen på motordetaljen som kunde utföra körningar. Inte heller fanns någon som kunde ge order.

På åklagarens begäran har löjtnanten K-O.A., expeditionschef för depåkompaniet, hörts som vittne. Han har uppgett att P.N. undergått kontinuerlig utbildning och att det i P.N:s uppgifter förutom körningar bl a ingått att kontrollera bilarna och att hjälpa brandkåren vid behov. Enligt K-O.A. fick andra personer utföra P.N:s uppgifter vid dennes utevaro.

TR:n finner att P.N:s upprepade utevaro varit ägnad att medföra avsevärt men för hans utbildning och för hans tjänst i övrigt. P.N. skall därför dömas för värnpliktsbrott

Påföljden kan stanna vid fängelse 14 dagar.

Domslut

Domslut. TR:n dömde P.N. jämlikt 39 § värnpliktslagen (1941:967) för värnpliktsbrott till fängelse 14 dagar.

Domskäl

Domskäl. P.N. har hörts på nytt i HovR:n och därvid lämnat väsentligen samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. P.N. har här tillagt att utbildningen i praktiken var avslutad samt att i stort sett alla bilar var ute på övning. K-O.A:s uppgifter enligt TR:ns dom har lästs upp.

Utredningen i HovR:n är i allt väsentligt densamma som vid TR:n och HovR:n drar på grundval av den samma slutsats som TR:n såväl i fråga om ansvar för värnpliktsbrott som i fråga om bestämning av påföljden

TR:ns dom skall följaktligen stå fast.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Enligt 39 § värnpliktslagen (1941:967) skall värnpliktig, som olovligen avviker eller i annat fall än som avses i 38 § uteblir från tjänstgöring, vägrar eller underlåter att lyda en förmans order eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom, dömas för värnpliktsbrott, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt. Straffet för värnpliktsbrott är böter eller fängelse i högst ett år.

P.N. har till stöd för sitt yrkande om frikännande åberopat att hans utevaro från tjänstgöringen inte varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt. Han har härvid gjort gällande att utevaron för varje period utgör en gärning och att envar gärning skall bedömas för sig utan hänsyn till den andra gärningen. Han har också åberopat att hans tjänstgöring på depåkompaniet varit av mindre viktig art och att han efter trafikolyckan d 20 maj 1988 inte kunnat fullgöra någon egentlig tjänst.

Av utredningen i målet framgår att P.N. olovligen avvek från regementet d 16 maj 1988 omkring kl 13.30 och inte återvände förrän d 24 maj kl 07.30 samt att han ånyo uteblev från tjänstgöringen under tiden d 26 maj kl 07.30-d 3 juni kl 10.45. Med beaktande av att mellankommande lördagar och söndagar och annan helg varit tjänstgöringsfria har han olovligen varit frånvarande från tjänstgöringen under drygt fyra dagar respektive drygt sex dagar.

Med hänsyn till att P.N. var i tjänst under två dagar mellan de båda utevaroperioderna bör utevaron under varje period anses som en gärning. Vid bedömande av huruvida gärningarna varit ägnade att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt bör hans utevaro dock ses i sin helhet. Beträffande vardera gärningen bör alltså beaktas även den tid som han varit frånvarande vid den andra gärningen.

Bestämmelsen om värnpliktsbrott i 39 § värnpliktslagen infördes år 1986 i samband med tillkomsten av ett nytt utomstraffrättsligt ansvarssystern för krigsmän. Olovlig utevaro från militär tjänstgöring bestraffades tidigare enligt 21 kap 11 § BrB såsom undanhållande eller, om utevaron med hänsyn till den tidrymd under vilken gärningsmannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan eller till arten av hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, enligt 12 § i samma kapitel för rymning.

Värnpliktsbrottet är konstruerat på sådant sätt, att det för ansvar inte krävs att en viss effekt - avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt - har inträffat; det är tillräckligt att gärningen är ägnad att medföra sådan verkan. I fråga om olovlig utevaro har det därvid, i likhet med vad som tidigare ansågs gälla beträffande ansvar för rymning, avsetts att viss tids utevaro som regel skall uppfylla detta krav. Beträffande rymningsbrottet hade förordats att tre dagars utevaro i allmänhet skulle vara tillräckligt (prop 1948:144 s 105 f; jfr NJA 1983 s 198). När det gäller det nya värnpliktsbrottet har i förarbetena ansetts att en värnpliktigs frånvaro under i praktiken en hel tjänstgöringsvecka, dvs fem dagar, som regel måste anses ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt (prop 1985/86:9 s 138 f). Det nu sagda utesluter inte att hänsyn kan tas bl a till beskaffenheten av den värnpliktiges tjänstgöring. Sådant beaktande kan i vissa fall leda till att nyssnämnda rekvisit får anses vara uppfyllt vid en kortare tids utevaro än som normalt bör krävas eller, tvärtom, att det bör krävas en något längre tids frånvaro för att uppfylla rekvisitet.

P.N. har olovligen varit frånvarande från sin tjänstgöring under en sammanlagd tid av drygt tio dagar. Hans tjänstgöringsuppgifter har visserligen inte varit av särskilt viktig beskaffenhet. Med hänsyn till den förhållandevis långa tid som P.N. varit frånvarande måste emellertid utevaron likväl anses ha varit ägnad att medföra avsevärt men för tjänsten; det förhållandet att han efter d 20 maj 1988 på grund av en trafikolycka - som inträffat i samband med den första olovliga utevaron - varit hänvisad till stillasittande tjänstgöring kan inte föranleda annan bedömning.

På grund av det anförda skall P.N., såsom domstolarna funnit, fällas till ansvar för värnpliktsbrott.

För värnpliktsbrott som består i olovlig utevaro från tjänstgöring är böter i princip inte ett tillräckligt straff. Varken de omständigheter av personlig natur som var anledning till P.N:s utevaro eller vad som i övrigt framkommit i målet utgör skäl att frångå fängelse som påföljd. P.N. skall därför ådömas det av domstolarna bestämda straffet, fängelse 14 dagar.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Göransson) anförde i dom d 25 jan 1989:

Domskäl. A.N. har erkänt gärningen. Närmare hörd över åtalet har han berättat i huvudsak följande: Han hade för avsikt att inställa sig till övningen. I april 1988 hade han tillsammans med en kamrat öppnat en körskola, och under den tid övningen skulle äga rum hade han bokat in körlektioner och uppkörningstid för sex av sina elever. Han hade emellertid ordnat med en vikarie som skulle ta hand om eleverna. Först någon vecka innan han skulle rycka in fick han av vikarien besked om att denne skulle gifta sig och åka på bröllopsresa och därför inte kunde ta hand om eleverna. Det gick inte att hitta någon annan vikarie. Han ringde både till regementet och till södra värnpliktskontoret för att begära anstånd, men fick beskedet att han var för sent ute. Han tyckte då att det var viktigare att ta hand om körskolan än att delta i övningen och uteblev därför.

Av utredningen framgår att A.N. inkallats till en särskild övning att tjänstgöra som robotman. En sådan övning, som för vissa befattningshavare förekommer som komplement till krigsförbandsövning, har enligt vad åklagaren upplyst till syfte att vidmakthålla eller höja den enskilde värnpliktiges skicklighet i sin tjänst. På grund härav, och med hänsyn till övningens korta varaktighet, får även en kort utevaro anses vara ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen och tjänsten i övrigt. A.N. har uteblivit från hela övningen och hemförlovades d 18 aug 1988. Hans utevaro är att bedöma som åklagaren påstått. Åtalet är således styrkt.

A.N. skall dömas för värnpliktsbrott. Vad han anfört om skälet för sin utevaro utgör inte skäl att frångå normalpåföljden.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.N. jämlikt 39 § 1 st värnpliktslagen (1941:967) för värnpliktsbrott till fängelse 14 dagar.

Domskäl

Domskäl. A.N. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina i TR:ns dom antecknade uppgifter och tillagt: Han fullgjorde 1977/78 grundutbildning vid Lv 4 som robotman och har därefter gjort en repetitionsövning. Han visste inte exakt vad han skulle komma att få syssla med under den särskilda övningen. Om han skulle övas i den befattning som robotman/pjäsman till vilken han var uttagen skulle detta innebära att han fick träna robotskjutning i en simulator. Varje robotman tränades individuellt och oberoende av de andra robotmännen. Enligt vad han minns skulle han inställa sig vid regementet på kvällen d 16 aug. - Han erhåller uppgift om uppkörningstider för sina körskoleelever d 20 månaden före uppkörningarna. Han var inbokad för uppkörning torsdagen d 18 aug och troligen också tisdagen d 16 aug. När den vikarie han hade vidtalat lämnade besked att han inte kunde ta hand om körlektionerna och uppkörningarna under tiden A.N. fullgjorde den särskilda övningen var det för sent att få tag på annan vikarie. Den kollega tillsammans med vilken han driver körskolan hade egna elever och kunde inte ta sig an A.N:s elever. A.N. hade d 12 aug kunnat boka in nya uppkörningstider under september. Han tog inte kontakt med sina elever för att fråga om de var villiga att skjuta på uppkörningstiderna en månad men han ansåg att ett sådant uppskov skulle medföra stora olägenheter för dem. Han ringde inte heller trafiksäkerhetsverket för att fråga om möjligheten att få annan tid. Under helgen närmast före övningen tänkte han igenom situationen och bestämde sig för att utebli. Han gjorde detta av hänsyn till sina elever. Om han hade förstått vilka konsekvenser en utevaro skulle medföra så hade han fullgjort övningen.

HovR:n finner lika med TR:n att A.N:s utevaro varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen. Han har alltså gjort sig skyldig till värnpliktsbrott.

För värnpliktsbrott enligt 39 § värnpliktslagen är straffet böter eller fängelse i högst ett år. Vägran att fullgöra militärtjänstgöring anses i praxis som regel böra medföra fängelse. Denna regel är dock inte undantagslös. I det aktuella fallet har inkallelsen avsett en övning som endast skolat omfatta tre dygn. Övningen har inte haft annat syfte för A.N:s del än att individuellt träna honom i befattningen som robotman. A.N. har planerat och varit inställd på att fullgöra övningen. HovR:n godtar hans uppgift att han i den uppkomna situationen bedömt sina elevers intresse av att kunna fullfölja körkortsutbildningen på utsatt tid som mycket angeläget. Han har uppenbarligen varit hårt pressad när han för att tillgodose elevernas krav på uppkörning bestämt sig för att utebli från övningen.

Med hänsyn till det anförda finner HovR:n omständigheterna vara sådana att påföljden bör bestämmas till ett högt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sättet TR:ns domslut att HovR:n bestämmer påföljden till dagsböter 80 å 50 kr.

Referenten, hovrättsrådet Bengt Nilsson, med vilken nämndemannen Gustafsson instämde, var såvitt avsåg påföljden av skiljaktig mening och yttrade: Värnpliktsbrott är ett brott av den arten att fängelse är normalstraffet. Varken de skäl A.N. haft för sitt handlande eller andra omständigheter minskar straffvärdet för gärningen i sådan grad att A.N. bör dömas till annan påföljd. Jag fastställer därför TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Enligt 39 § - - - se HD:s dom i det under I refererade målet - - - högst ett år.

A.N. har gjort gällande att hans utevaro från tjänstgöringen inte varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt.

A.N. har vid huvudförhandling i HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. Han har därutöver uppgivit följande. Han tillhörde under sin militära grundutbildning den första kullen värnpliktiga med utbildning för Robot 70. Hans befattning var och är alltjämt robotman. Inom den mindre grupp som tilldelades bl a en robotpjäs kom han emellertid att, efter den grundläggande utbildningen i hanteringen av det nya vapnet, tjänstgöra huvudsakligen som sjukvårds- och sambandsman. Vid en senare repetitionsövning utbildades han till förare av den speciella terrängbil som ingick i robotgruppens utrustning. När han fick sin inkallelseorder till augusti 1988 visste han inte vilket slag av utbildning som var aktuell och vid sina samtal med personal på regementet frågade han inte heller om detta. Han har alltid varit försvarsintresserad och har fullgjort tre perioder i FN- tjänst. Han är vidare verksam inom totalförsvaret på så sätt att han utbildar motorcykelordonnanser inom civilförsvaret.

På riksåklagarens begäran har översten och chefen för luftvärnsregementet i Ystad L.B. hörts som vittne i HD. Han har i huvudsak uppgivit följande. Det förband A.N. tillhör är en bataljon som består av tre luftvärnskompanier och ett stabskompani. I den mindre grupp som betjänar en robotpjäs ingår tio robotmän. De får alla samma grundutbildning beträffande användningen av robotpjäsen. För ett effektivt utnyttjande av denna är det nödvändigt att robotmännen avlöser varandra som laddare, skytt och i andra funktioner; efter ungefär en halvtimme sjunker skjutskickligheten. Inom gruppen framstår i allmänhet redan under grundutbildningen sex till åtta man som lämpliga skyttar. För att upprätthålla deras skicklighet inkallas de till särskilda kortvariga övningar om fyra dagar mellan de mer omfattande repetitionsövningarna. Fråga är då endast om individuell träning i simulator under ca tjugo timmar. Det är av stor vikt att denna träning kommer till stånd. Förbandet har kort mobiliseringstid och måste vara berett på omedelbar strid. Att någon uteblir medför allvarligt men för förbandets stridsförmåga. Korta repetitionsövningar för särskild träning av olika slag av personal blir allt vanligare inom försvaret. Nästa tjänstgöring för A.N:s del kan beräknas inträffa först två år efter den aktuella övningen.

Bestämmelsen om värnpliktsbrott - - - se HD:s dom i målet under I - - - att uppfylla rekvisitet.

A.N. har uteblivit från en kortvarig tjänstgöring som, beroende på när han inställt sig första dagen, avsett tre-fyra dygn. Hans utevaro har emellertid omfattat hela övningen och har även medfört att han hemförlovats. Övningen har haft till syfte att träna honom för en kvalificerad uppgift i krig och varit nödvändig för att vidmakthålla hans förmåga och kunskaper för denna uppgift. Han kommer inte att beredas tillfälle till samma slag av tjänstgöring förrän tidigast två år efter den aktuella övningen. Sammantaget har hans utevaro, som domstolarna även funnit, varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen. Den utgör därför ett värnpliktsbrott

För värnpliktsbrott som består i olovlig utevaro från tjänstgöring är böter i princip inte ett tillräckligt straff. De praktiska eller ekonomiska problem som ofta följer med en inställelse till militärtjänstgöring kan endast i undantagsfall beaktas vid valet av påföljd (jfr t ex de förhållanden som förelåg i NJA 1989 s 31). De omständigheter A.N. anfört är inte av beskaffenhet att föranleda avsteg från den normala påföljden fängelse. Han skall därför ådömas det av TR:n bestämda straffet, fängelse 14 dagar.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

JustR Svensson var skiljaktig beträffande påföljden och anförde: Värnpliktsbrott som begåtts av sådana praktiska och ekonomiska motiv som A.N. anfört förskyller normalt fängelse. I förevarande fall finns det emellertid, utöver den mycket korta tjänstgöringstiden, vissa omständigheter som enligt min mening talar för en lindrigare påföljd.

Att fängelse vanligen utdöms för värnpliktsbrott går tillbaka bl a på det förhållandet att olovlig utevaro från en övning inte omedelbart kan repareras genom att den som uteblivit kallas in på nytt. De militära övningarna syftar nämligen normalt till att öva de värnpliktiga att i grupp lösa sina krigsuppgifter och denna samträning kan inte komma till stånd med mindre hela gruppen kallas in. I förevarande fall var det emellertid inte fråga om en gemensam övning. I stället skulle A.N. genom individuell träning i en simulator under ca 20 timmar öva upp sin färdighet i robotskjutning. En sådan individuell träning borde kunna åstadkommas genom att A.N. omgående kallas in på nytt. Även om hans utevaro som tidigare har anförts måste anses ha så allvarliga konsekvenser för den militära beredskapen att den skall rubriceras som värnpliktsbrott är straffvärdet, med hänsyn till möjligheterna att läka skadan, inte högre än att brottet kan sonas med ett kraftigt bötesstraff.

HovR:ns domslut skall därför fastställas.