lagen.nu

NJA 1989 s. 862

Fråga vid åtal för sakhäleri avseende pengar om beviskravet beträffande förbrottet. Tilltalad, som överklagat HovR:ns fällande dom i skuldfrågan, har avlidit efter huvudförhandlingen i HD men innan HD meddelat dom i målet. Skuldfrågan har prövats genom domen utan att den tilltalades anhöriga beretts tillfälle att yttra sig.

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å P.E., född 1964, N.D., född 1962, J.L., född 1967,

och I.A.

jämlikt 9 kap 6 § 1 st BrB för häleri enligt följande gärningsbeskrivning: P.E., N.D., J.L. och I.A. har tillsammans d 1 mars 1987 i Stockholm innehaft, förvarat och dolt sammanlagt 42 400 kr vilka pengar uppenbarligen varit frånhända ägaren genom brott. Därav har J.L. på sig haft 12 500 kr, P.E. 14 090 kr, N.D. 10 460 kr och I.A. 5 350 kr. - P.E., N.D., J.L. och I.A. har insett att brott förelåg och deras befattning med pengarna har varit ägnad försvåra återställandet.

Åklagaren yrkade vidare att från P.E., N.D., J.L. och I.A. i beslag tagna pengar skulle tas i förvar jämlikt 1974 års lag om visst stöldgods m m.

Ansvar yrkades även

å P.E. för olaga vapeninnehav, anstiftan till urkundsförfalskning, olovlig körning och försök till stöld,

å N.D. för narkotikabrott samt

å J.L. för falsk tillvitelse och osant intygande.

TR:n (ordf t f rådmannen Hammendal) meddelade dom d 21 april 1987.

I fråga om åtalet för häleri (och vissa andra gärningar) antecknade TR:n i domen följande bakgrund: Sedan en av P.E. förd bil med N.D., J.L. och I.A. som passagerare stoppats av polis söndagen d 1 mars 1987 visade sig finnas dels i bilen, dels i de tilltalades klädesplagg sammanlagt 42 400 kr varav 4 000 kr i tusenkronesedlar och resterande i mindre valörer huvudsakligen hundrakronesedlar. Sedlarna var buntade genom att var tionde hundrakronesedel vikts om nio andra hundrakronesedlar och sedan - tillsammans med resterande valörer - försetts med ett gummiband. I bilen förvarades vidare en tårgasbatong samt, i bagageutrymmet, en så när som på två gastuber komplett gassvetsutrustning. Sällskapet kom direkt från Hotel Anglais där P.E. tillsammans med J.L. hyrt en svit sedan torsdagen d 26 febr. TR:n anförde i domskälen beträffande åtalet för häleri följande: P.E., N.D., J.L.

och I.A.

har bestritt ansvar för häleri.

Närmare hörda har de tilltalade uppgivit i huvudsak följande.

I.A.: Hon är bekant med P.E. sedan några månader och besökte honom i hans svit på Hotel Anglais dels på lördagen, dels på söndagen från kl 05.00 till dess de "checkade ut" från hotellet vid 14-tiden. Där träffade hon också J.L. och N.D. som hon kände flyktigt sedan tidigare. När de alla lämnade hotellet bad hon P.E. att släppa av henne så nära Norsborg som möjligt då hon ville hem. När de hade åkt en stund "sa någon något om polis" varpå det blev mycket "rörigt och förvirrat" i bilen. Någon sa: "Vi måste splitta på pengarna! Ta dom du I.A.!" Sedan sa alla att hon skulle stoppa på sig pengarna. Situationen som sådan gjorde henne mycket rädd och hon var också rädd för repressalier senare från killarna om hon vägrade att ta hand om pengarna, vilka dels kastades till baksätet av någon i framsätet dels räcktes bakåt av en hand från framsätet. Hon stoppade därför ner pengarna i en av sina kappfickor som var trasig, vilket gjorde att de hamnade innanför kappfodret. Hon förstod att det var "känsligt med pengarna" och sa inget om dem sedan polisen stoppat bilen och börjat genomsöka den. Före bilresan hade hon varken sett pengarna eller talat med någon av killarna om dem.

J.L.: Han hade avvikit från kriminalvårdsanstalten i Huddinge i samband med en permission och hade varit "på rymmen" i 23 dagar när han greps. Vid permissionen från anstalten lånade han 20 000 kr av en medintern för att ha lite spelkapital under tiden i frihet. Sitt uppehälle under den tiden klarade han genom att, oftast ensam, besöka olika restauranger och där ägna sig åt hasardspel, bl a poker och roulette. Han är en skicklig spelare och vann betydande belopp på restaurangerna Monte Carlo, Wavel, Lorry och Alexandra. Han besökte även en spelklubb, ett kafé, på Essingen där pokerspel pågår vid vissa bord. På detta kafé vann han sammanlagt 5-6 tusen kronor. I bilen hade han 17 000-18 000 kr på sig och därav gav han omkring 5 000 kr till I.A. för att hon skulle ta hand om dem åt honom. Anledningen härtill var att han var efterlyst och förstod att polisen skulle ta hans pengar i beslag. Det uppstod ingen förvirring i bilen när polisen dök upp och inga pengar kastades eller överlämnades från någon i framsätet till baksätet.

P.E.: Vid tillfället var han på väg hem och tänkte släppa av I.A. vid en för henne lämplig T-banestation. N.D. skulle följa med P.E. hem till dennes bostad vid Terrängvägen där N.D. hade sin bil parkerad. Ingen i bilen reagerade särskilt när polisen dök upp och han såg inga pengar kastas över till baksätet innan polisen stoppade dem. De pengar P.E. hade på sig vid tillfället, vilka han förvarade i en plånbok, hade han vunnit på hasardspel. De spellokaler han hade besökt - och vunnit stora summor pengar - är bl a ett kafé på Essingen, en lokal på Atlasgatan samt Skeppet. I lokalen på Atlasgatan - ett slags kafé - vann han under en enda kväll omkring 15 000 kr. Ca en månad före gripandet lånade han 20 000 kr av sin bror för att använda som spelkapital.

N.D.: Han besökte P.E. på Hotell Anglais tidigt på söndagen och när de stoppades av polisen var han på väg till sin bil i Västertorp. De pengar han hade på sig vid tillfället hade han vunnit på spel, bl a på ett kafé på Essingen där han under natten till lördagen och söndagen vann ca 5 000 kr. När polisen kom hände inget särskilt i bilen och när han hade stigit ur bilen tog han fram pengarna och sa: "Här är pengarna. Jag vet ingenting."

Vittnesförhör har hållits med polisinspektören K-E.H. och polisassistenten P.L., vilka härvid i huvudsak uppgivit följande.

K-E.H.: Han var befäl i en piketbuss med 6 man som på Kungsträdgårdsgatan mötte en silverfärgad Audi förd av P.E., vilken han kände igen från ett tidigare tillfälle när P.E. varit misstänkt för brott. Han trodde sig veta att P.E. saknade körkort och de vände därför bussen och körde efter P.E.. På Skeppsbron kunde han, när de befann sig i kollektivfilen snett bakom Audin, se hur det blev oroligt i bilen. N.D. satt i framsätet till höger om föraren men vänd mot baksätet där I.A. satt framåtlutad mot utrymmet mellan framstolarna. Han kunde inte se vad de gjorde men "de höll på med nå't". Vid stoppet kastade N.D. ifrån sig en sedelbunt. Sedan de stoppat bilen hittade de en större sedelbunt liggande på golvet mellan baksätet och framsätet. Vid avvisitering hittade de också pengar innanför fodret i I.A:s ficka. Även hos P.E. och J.L. hittades pengar. Alla pengarna var buntade tio och tio, både 100- och 10-kronesedlarna. I.A. var mycket rädd och "darra' som ett asplöv" samt uppgav att hon inte hade en aning om hur pengarna hade hamnat i hennes ficka. J.L. uppgav att han hade tjänat sina pengar på sommarjobb året innan och N.D. - som så småningom medgav att pengarna på golvet i bilen var hans - att han hade spelat ihop pengarna samma natt. Innan Audin stoppades såg han inte J.L. företa sig någonting i bilen.

P.L.: När de närmade sig Audin på Skeppsbron förstod han att föraren hade upptäckt piketbussen då körningen av Audin plötsligt blev ryckig. Han såg N.D. sitta böjd mellan framsätena men vänd bakåt. Det verkade som om han lämnade över något till I.A., som satt lutad framåt i baksätet. När de hade stoppat Audin ryckte han upp dess högra framdörr och såg då N.D. slänga en sedelbunt bakåt. Han tog ut N.D. och frågade honom genast vad det var för pengar. N.D. sa dock att han inte visste något om några pengar. Senare medgav han dock att det var hans pengar och att han vunnit dem på kortspel. Sedlarna låg i en bunt med en gummisnodd om. J.L. hade en likadan sedelbunt som stack upp ur en ficka.

TR:n gör denna bedömning.

Det är ostridigt att envar av de tilltalade vid polisingripandet innehaft de av åklagaren påstådda penningsummorna. Dessa har utgjorts av i huvudsak lägre valörer i buntar om tio sedlar vardera, vilka buntar sammanhållits av ett gummiband. Vid en sammanställning av polismännens vittnesmål om gripandet med de av P.E., N.D. och J.L. vid huvudförhandlingen lämnade uppgifterna framgår följande. N.D. har inledningsvis kastat ifrån sig pengarna samt förnekat all kännedom om dem, men sedan sagt att de härrörde från en spelvinst natten till söndagen. J.L. har vid gripandet uppgivit att pengarna var lön som han uppburit vid arbete ett halvår tidigare under sommaren 1986. Denna uppgift har J.L. senare ändrat till att pengarna utgjorde spelvinster från olika restauranger som J.L. lyckats vinna med hjälp av ett startkapital på 20 000 kr som han lånade av en medintern på kriminalvårdsanstalten i samband med att han avvek därifrån. P.E. har inledningsvis hävdat att han hittat pengarna och sedan att de utgjorde spelvinster och rester av ett lån på 20 000 kr som han fått av sin bror en dryg månad tidigare. De förklaringar P.E., N.D. och J.L. lämnat till penninginnehaven kan ej anses förtjäna avseende mot bakgrund av att samtliga ändrat sina uppgifter och med hänsyn till det utomordentligt osannolika i att de tre - var och en på sitt håll - vunnit stora summor pengar på hasardspel. Med hänsyn till beloppens storlek, sedlarnas valörer och det likartade sätt på vilket de aktuella sedelbuntarna sammanfogats framstår det för TR:n i stället som visst att ifrågavarande belopp förhållandevis kort tid före polisingripandet delats upp mellan P.E., N.D. och J.L..

Vidare har vittnena K-E.H. och P.L. uppgivit att aktivitet uppstått i den av P.E. förda bilen när piketbussen närmade sig, bestående i att N.D. från framsätet förefallit överlämna något till I.A. i baksätet. Denna aktivitet har i huvudsak bekräftats av I.A. vars uppgifter vid huvudförhandlingen för TR:n framstår som i huvudsak trovärdiga trots att hon ej bestämt vågat peka ut vem av männen i bilen som sagt och gjort vad. Hennes uppgift om att någon av dem sagt: "Vi måste splitta på pengarna. Ta dem du, I.A.!" framstår dock för TR:n som mycket besvärande för P.E., N.D. och J.L.. Vid en sammantagen bedömning av det ovan redovisade och de övriga omständigheterna samt med beaktande av att såväl P.E. och N.D. som J.L. tidigare dömts för förmögenhetsbrott finner TR:n det kunna hållas för visst att de i beslag tagna penningsummorna frånhänts ägaren genom brott. Detta måste P.E., N.D. och J.L. ha insett och deras befattning med pengarna har varit ägnad att försvåra återställandet. De skall därför dömas för häleri.

Vidkommande I.A. finner TR:n - - - I.A. ej dömas till ansvar.

P.E., N.D. och J.L. har bestritt i anslutning till åtalspunkten framställt yrkande om tagande i förvar av de i beslag tagna pengarna. I.A. har dock medgivit yrkandet. Vid angiven utgång i ansvarsfrågan skall av åklagaren framställt yrkande bifallas.

TR:n fann härefter på angivna skäl åtalen mot P.E., N.D. och J.L. för övriga gärningar styrkta. Den gärning som upptagits under åtalet mot P.E. för anstiftan till urkundsförfalskning bedömdes dock som urkundsförfalskning.

I domskälen anfördes slutligen: P.E., N.D. och J.L. har tidigare dömts för förmögenhetsbrott. För vad de nu låtit komma sig till last kan de inte undgå att dömas till förhållandevis långvariga fängelsestraff.

Domslut. TR:n dömde P.E. jämlikt 9 kap 6 § 1 st BrB för häleri

samt jämlikt 8 kap 1 och 12 §§, 23 kap 1 § och 14 kap 1 § BrB, 3 § 1 st andra meningen trafikbrottslagen och 1 och 37 §§ vapenlagen för försök till stöld, urkundsförfalskning, olovlig körning och olaga vapeninnehav

till fängelse 1 år 3 mån;

N.D. jämlikt 9 kap 6 § 1 st BrB för häleri

samt jämlikt 2 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott

till fängelse 10 mån;

J.L. jämlikt 9 kap 6 § 1 st BrB för häleri

samt jämlikt 15 kap 7 och 11 §§ BrB för falsk tillvitelse och osant intygande

till fängelse 10 mån.

Åtalet mot I.A. ogillades.

TR:n förordnade att i beslag tagna pengar skulle tas i förvar jämlikt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m.

P.E., N.D. och J.L. fullföljde talan i Svea HovR. De yrkade att HovR:n, med ändring av TR:ns dom, skulle ogilla åtalet mot dem för häleri samt upphäva beslutet om förvarstagande och förordna att de beslagtagna pengarna återställdes till dem.

P.E. yrkade vidare att HovR:n för övrig brottslighet skulle döma honom till skyddstillsyn eller förordna att honom d 13 nov 1987 ådömt fängelsestraff skulle avse jämväl nu aktuella brott eller - i sista hand - väsentligen nedsätta fängelsestraffet.

N.D. yrkade att han för narkotikabrott skulle ådömas ett bötesstraff. För den händelse åtalet för häleri inte skulle ogillas yrkade han att fängelsestraffet skulle väsentligen nedsättas.

J.L. yrkade att honom d 13 nov 1987 ådömt fängelsestraff skulle förordnas avse jämväl nu aktuell brottslighet. Han yrkade vidare, i andra hand, straffnedsättning eller skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Hoff och Dahlgren, adj led Tornberg, referent, samt nämndemännen Malm och Carlsson) anförde i dom d 6 maj 1988:

Domskäl. Åtalet för häleri. Vid TR:n hörda personer har här hörts på nytt, med undantag av I.A., vars utsaga föredragits sådan den redovisats i den överklagade domen. De sålunda hörda har i allt väsentligt lämnat uppgifter, som överensstämmer med deras i TR:ns dom antecknade.

I HovR:n har därtill, på P.E:s begäran, vittnesförhör hållits med P.E:s bror, datateknikern R.B.. Denne har omvittnat att han i febr 1987 lånade ut 20 000 kr till P.E. utan att fråga efter ändamålet med lånet och utan att skriftlig handling angående skulden upprättades.

På samma skäl som dem TR:n anfört finner HovR:n att de likartat sammanfogade sedelbuntarna måste ha fördelats mellan de tilltalade kort tid före polisingripandet. P.E., N.D. och J.L. måste alltså inför förestående polisingripande ha funnit penninginnehavet känsligt och ansett det bäst att dölja det. Ej heller HovR:n kan godta den förklaring, som envar av de tre - efter att först ha lämnat annan uppgift - givit, nämligen att hans penninginnehav härrört från att just han vunnit pengar på spel.

Ytterligare besvärande för de tilltalade är att de innehade så stora kontanta belopp trots utevaron av säkra inkomstkällor.

Medan detta mål varit anhängigt i HovR:n har P.E. och J.L. under vistelse i Norge gemensamt gjort sig skyldiga till förmögenhetsbrott. Båda dömdes d 13 nov 1987 av Asker og Baerum forhørsrett till ett års fängelse, envar av dem för inbrott och överträdelse av den norska lagen om explosiva varor, P.E. därjämte för stöld och J.L., förutom för de båda förstnämnda brotten, för grov stöld och försök till grov stöld. Dessa brott bekräftar för P.E:s och J.L:s del vad som gäller för alla tre, nämligen att de saknar respekt för annans egendom.

De sammantagna omständigheterna är följaktligen sådana att HovR:n, i likhet med TR:n, finner att det kan hållas för visst att de beslagtagna pengarna frånhänts annan genom brott. Envar av P.E., N.D. och J.L., som måste ha insett detta och att deras befattning med pengarna varit ägnad att försvåra återställandet, skall således, som TR:n funnit, dömas för häleri.

Vid denna utgång i ansvarsfrågan skall även TR:ns förordnande om förvarstagande av pengarna fastställas.

I fråga om övriga åtal anslöt sig HovR:n till TR:ns bedömningar.

Beträffande påföljden anförde HovR:n: I likhet med TR:n finner HovR:n att P.E., N.D. och J.L., som alla tidigare dömts för förmögenhetsbrott, inte kan undgå att dömas till förhållandevis långvariga fängelsestraff, vilka vad gäller P.E. och J.L. bör ådömas dem särskilt. HovR:n finner ej skäl göra ändring i straffmätningen för någon av dem.

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut beträffande P.E., N.D. och J.L..

P.E. (offentlig försvarare advokaten G.H.), N.D. (offentlig försvarare advokaten J.A.) och J.L. (offentlig försvarare advokaten N.U.) sökte revision och yrkade var för sitt vidkommande att åtalet för häleri måtte ogillas samt att beslutet om tagande i förvar av pengar måtte upphävas och dessa återlämnas.

J.L. förklarade att hans yrkande i sistnämnda del även avsåg de pengar som tagits i förvar hos I.A. och innebar att dessa skulle utlämnas till honom.

Under förutsättning att åtalet för häleri ogillades yrkade P.E. att förordnande enligt 34 kap 1 § 1 st 1 BrB måtte meddelas beträffande övriga brott eller straffet för dessa nedsättas och yrkade N.D. att straffet för det narkotikabrott vartill han gjort sig skyldig bestämdes till böter.

J.L. yrkade att det honom ådömda fängelsestraffet under alla förhållanden måtte nedsättas.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD höll huvudförhandling i målet d 5 dec 1989 (riksåklagaren genom byråchefen Louise Roos).

P.E. avled d 11 dec 1989.

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, Lars Å Beckman, Munck, referent, och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl. Eftersom P.E:s död inträffat sedan han slutfört sin talan och handläggningen av målet avslutats, bör den av honom fullföljda ansvarsfrågan prövas på hans talan. Skäl saknas att i detta läge bereda P.E:s anhöriga tillfälle att överta hans revisionstalan med stöd av 21 kap 1 § 2 st RB.

En förutsättning för bifall till ansvarsyrkandet för häleri sådant det framställts är att de sedlar som anträffades hos P.E., N.D. och J.L. vid polisingripandet d 1 mars 1987 visas ha frånhänts annan genom brott. Beloppens storlek, vad som framkommit om hur sedlarna förvarades och om dessas valörer samt omständigheterna i övrigt vid polisingripandet talar med viss styrka för att pengarna härrör från brottslig verksamhet. Samma riktning pekar den bristande trovärdigheten av de förklaringar som de tilltalade lämnat till sitt penninginnehav.

I målet finns emellertid ingen utredning om något bestämt brott varigenom de aktuella sedlarna skulle ha tillgripits eller eljest berövats ägaren. Omständigheterna är ej heller sådana att det likväl kan hållas för visst att sedlarna var frånhända annan genom brott; flera andra möjligheter är tänkbara, även om man skulle utgå från att pengarna har anknytning till brottslig verksamhet. Åtalet för häleri skall därför ogillas.

En följd av denna bedömning blir att besluten att ta pengarna i förvar hos de tilltalade skall upphävas och att pengarna skall utlämnas till dödsboet efter P.E. samt till N.D. och J.L..

Såvitt rör det belopp om 5 350 kr som tagits i förvar hos I.A. har J.L. i HD uppgett att pengarna tillhör honom och att han omedelbart före polisingripandet lämnade dem till I.A. för att hon skulle förvara dem åt honom. Av handlingarna framgår att han lämnat samma uppgifter vid TR:n och i HovR:n samt att han redan vid TR:n yrkat att dessa pengar skulle utlämnas till honom. I sin vadeinlaga till HovR:n yrkade J.L. att återfå "de beslagtagna pengarna" och i sin revisionsinlaga att "han måtte få tillbaka de pengar som rätteligen tillhör honom". Vid angivna förhållanden får anses att J.L. ägt föra talan mot beslutet att ta de hos I.A. anträffade pengarna i förvar samt att han också fullföljt talan mot TR:ns och HovR:ns domar i detta hänseende. I.A. har enligt vad som framgår av handlingarna sagt sig ej göra anspråk på pengarna, och vid huvudförhandlingen i HD har P.E. och N.D. lämnat J.L:s yrkande utan erinran under hänvisning till att de till I.A. överlämnade pengarna tillhör denne. På grund av det anförda skall även beslutet om förvarstagande av dessa pengar upphävas och pengarna lämnas ut till J.L..

Vad avser målet i övrigt har TR:ns dom vunnit laga kraft i vad därigenom P.E. fällts till ansvar för försök till stöld, urkundsförfalskning, olovlig körning och olaga vapeninnehav samt hos honom beslagtagen egendom förklarats förverkad. Med hänsyn till att P.E. avlidit har frågan om påföljd för brotten förfallit.

HovR:ns dom har vunnit laga kraft till den del den innebär att N.D. har förklarats skyldig till narkotikabrott (ringa brott) och hos honom beslagtagen narkotika förklarats förverkad.

Till följd av J.L:s allmänna yrkande om straffnedsättning har däremot HovR:ns dom inte vunnit laga kraft såvitt denne fällts till ansvar för falsk tillvitelse och osant intygande. Enligt de ändringar i 51 och 55 kap RB som trätt i kraft d 1 sept 1989 och som är tillämpliga vid HD:s prövning skall dock frågan om han har gjort sig skyldig till dessa brott prövas endast under de begränsade förutsättningar som numera anges i 51 kap 23 a § RB. Anledning till sådan prövning saknas.

N.D. har efter det narkotikabrott för vilket påföljd nu skall bestämmas dömts för brott vid tre tillfällen, d 21 nov 1988 av Huddinge TR till fängelse 3 månader, d 24 april 1989 av Solna TR likaledes till fängelse 3 månader, varjämte villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, samt d 10 aug 1989 av Stockholms TR för stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri och olovlig körning till fängelse 1 år med viss avräkning av tid för frihetsberövande, varjämte villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad. Det är uppenbart att narkotikabrottet med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse i jämförelse med i vart fall den brottslighet som föranlett sistnämnda fängelsestraff. Förordnande bör därför meddelas om att det fängelsestraffet skall avse jämväl narkotikabrottet.

J.L. har efter de nu aktuella brotten - falsk tillvitelse och osant intygande - d 13 nov 1987 dömts till fengsel 1 år av Asker og Baerum forhørsrett för grovt tyveri, försök till sådant brott, innbrudd och overtredelse av lov om eksplosive varer. Verkställigheten av detta straff har överflyttats till Sverige. Han har därefter d 13 juli 1988 dömts till fängelse 2 månader av Solna TR. Det får anses uppenbart att de nu aktuella brotten med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse i jämförelse med dem som föranlett den i Norge meddelade fängelsedomen. Med avseende på bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott skall enligt 29 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m m så anses som om den berörda domen hade meddelats i Sverige. Förordnande bör därför meddelas om att det genom denna dom ådömda fängelsestraffet skall avse även de nu aktuella brotten.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom i ansvarsdelen, såvitt nu är i fråga, på följande sätt.

1. Åtalet mot envar av de tilltalade för häleri ogillas.

2. Beträffande P.E. undanröjs den av HovR:n bestämda påföljden.

3. Beträffande N.D. förordnar HD med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 1 BrB att den honom genom Stockholms TR:s dom d 10 aug 1989 ådömda påföljden fängelse 1 år skall avse även det nu aktuella narkotikabrottet samt att nämnda fängelsestraff till en tid av ytterligare 33 dagar skall anses verkställt i anstalt.

4. Beträffande J.L. förordnar HD med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 1 BrB att den honom genom Asker og Baerum forhørsretts dom d 13 nov 1987 ådömda påföljden fengsel 1 år skall avse även de nu aktuella brotten falsk tillvitelse och osant intygande.

Med ändring av HovR:ns dom även såvitt gäller fråga om förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m m ogillar HD yrkandet om tagande i förvar av pengar hos P.E., N.D., J.L. och I.A.. De pengar som tagits i förvar hos I.A. skall lämnas ut till J.L..

Referenten, JustR Munck, tillade: För fall då den som misstänks för brott avlidit föreskrivs i 21 kap 1 § 2 st RB att vissa nära anhöriga får föra talan mot en dom såvitt det genom denna har fastställts att den misstänkte förövat gärningen. Bestämmelsen har till syfte att tillgodose de efterlevandes intresse att skydda den avlidnes namn och rykte (NJA II 1943 s 277 f).

Av den berörda bestämmelsen följer att, om den misstänkte själv har fullföljt talan mot lägre rätts dom men avlider innan målet prövats av den högre rätten, de efterlevande regelmässigt bör beredas tillfälle att inträda i rättegången och påkalla prövning av hans talan (se bl a Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I s 21:5 med hänvisningar). Om som i förevarande mål den misstänkte har avlidit sedan han slutfört sin talan i högre rätt och denna avslutat handläggningen men ännu ej meddelat dom, måste rätten dock vara oförhindrad att pröva hans fullföljda talan genom domen utan att dessförinnan behöva bereda de efterlevande tillfälle att inträda i rättegången; varken bestämmelsens lydelse eller dess syfte kan i denna situation medföra skyldighet för rätten att uppskjuta avgörandet för detta ändamål. Men självfallet kan det inte anses vara felaktigt, om rätten i även ett sådant fall låter det bli beroende av de efterlevandes inställning huruvida skuldfrågan skall prövas i sak. En materiell prövning kan ju tänkas föranleda ett vidlyftigt avgörande som kanske de anhöriga saknar intresse av, och den av underrätten bestämda brottspåföljden skall även utan sådan prövning undanröjas. Rätten måste i situationer av detta slag kunna förfara på det sätt som från processekonomiska och andra synpunkter framstår som lämpligast.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1989-12-29
Målnummer
B589-88
Lagrum
9 kap. 6 § första st. brottsbalken (1962:700)
21 kap. 1 § andra st. rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
Häleri
Partssuccession
Beviskrav
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 1999 s. 215: En rättslig kvalificering varigenom en gärning bedöms vara straffri har ansetts falla utanför tillämpningsområdet för 51 kap 23 a § RB. Även frågor om analogisk tillämpning av strafflag och om...
NJA 2012 s. 521: En tilltalad har av hovrätten dömts för brott. Därefter har det framkommit att han hade avlidit under den tid som målet handlades i hovrätten. När tingsrätten hade meddelat en friande dom, har...
RH 1999:98: När tilltalad som överklagat fängelsedom endast i fråga om påföljden avlidit, har hovrätten avskrivit målet utan att efterlevande beretts tillfälle att överta talan.
RH 2004:89: Tingsrätten dömde en tilltalad för snatteri till böter efter en huvudförhandling som ägt rum trots att den tilltalade uteblivit. Efter det att domen meddelats framkom att personen hade avlidit redan...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation