NJA 1990 s. 273

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Fröhling) anförde i dom d 28 dec 1988, som avsåg ytterligare en tilltalad, bl a:

Domskäl. - - - Närmare hörda över åtalet har de tilltalade uppgivit följande.

G.N.. Han känner såväl J.N. som J.O. sedan tidigare. J.O. träffade han på Kumlaanstalten. Han vill inte närmare kommentera sin bekantskap med dessa personer, eftersom de inte är närvarande vid huvudförhandlingen eller ens finns i Sverige. Han anser att han och J.O. inte är ovänner och han har ingen förklaring till de uppgifter som J.O. påstås ha lämnat vid förhör i Holland. Även J.M. känner han, men ej heller beträffande denne vill han yttra sig närmare. - Under den tid då han var avviken från kriminalvårdsanstalt, dvs d 13 dec 1985 t o m d 27 jan 1987, försörjde han sig dels genom s k svart arbete, dels genom olika i och för sig lagliga "transaktioner". De pengar man fann i lägenheten på Alströmergatan 32 härrör från sådant arbete och sådana transaktioner. I övrigt vill han inte berätta någonting om detta. - - - Han har ingenting med Stuvstarånet att göra och varken vill eller kan yttra sig härom. - - -

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med banktjänstemännen A-M.O., född 1960, B.S., född 1927, och E-M.E., född 1963, samt ekonomen C.J., född 1956. Vidare har - också på åklagarens begäran - vittnesförhör hållits med kriminalinspektören S.J., född 1933, kriminalkommissarierna L-G.J., född 1947, och N.E., född 1946, bankkamrern O.L., född 1945, samt psykologen I.D., född 1962. - - -

Rättens bedömning

Ansvarsfrågan m m

G.N.

Åtalspunkterna 1-3 - - - (åtalspunkten 2 avsåg olaga vapeninnehav av ett av de i åtalspunkten 1 åsyftade hagelgevären; red:s anm).

Vid bedömningen av ansvarsfrågan beträffande ovan nämnda åtalspunkter konstaterar rätten inledningsvis att G.N. vid huvudförhandlingen i målet i huvudsak har vägrat att svara på frågor och att bidra till utredningen. G.N., som under sept 1986 varit avviken från kriminalvårdsanstalt, har inte ens försökt att lägga fram ett alibi för perioden i fråga. Han har vidgått att han alltsedan okt 1986 har innehaft det vapen av rysk tillverkning som åtalspunkterna 1 och 2 avser. G.N. har vidgått att han känner såväl J.O. och J.N. som J.M.. Beträffande pengar (87 000 kr) som tagits i beslag i en lägenhet på Alströmergatan har G.N. påstått att de härrör från dels "svart" arbete, dels i och för sig lagliga "transaktioner". Några närmare upplysningar beträffande sin bekantskap med nyss nämnda personer eller angående det "svarta" arbetet och transaktionerna har G.N. emellertid inte velat lämna vid huvudförhandlingen.

Av största betydelse för ansvarsbedömningen är de berättelser som J.O. lämnat i Holland. Att J.O. faktiskt berättat så som anges i utskrifterna får anses styrkt genom vad L-G.J. och N.E. omvittnat.

Vid ett närmare studium av J.O:s berättelser och den vikt som i målet bör tillmätas dem, noterar rätten till att börja med följande. J.O:s utsagor är mycket detaljerade, och deras innehåll bär stark prägel om en person som själv har upplevt ifrågavarande händelser.

Vid bedömande av om J.O:s uppgifter kan läggas till grund för en fällande dom mot G.N. gör TR:n följande bedömning, som också anförts av Svea HovR, avd 3, i dess dom d 18 dec 1987, DB 175 i mål B 1498/87. J.O. har inte kunnat höras inför svensk domstol. Bevisupptagning utom huvudförhandling har inte heller ägt rum. G.N:s försvarare har inte beretts möjlighet att ställa frågor till J.O.. Stor försiktighet måste därför iakttas vid värderingen av vilken bevisstyrka J.O:s uppgifter har, och de kan endast läggas till grund för en fällande dom mot G.N. om de styrks av annan åberopad bevisning.

Genom vad målsägandena och vittnet S.J. uppgivit är det styrkt att rånet mot Handelsbankens kontor i Stuvsta gått till på sätt åklagaren påstått. J.O:s uppgifter stämmer i allt väsentligt med vad sålunda är utrett. Som exempel kan anges, att J.O. redogjort för att han först sökt borra sig in i banklokalen, vilket försök dock avbrutits; denna uppgift överensstämmer med vad Jonsson konstaterat vid brottsplatsundersökningen. Ytterligare exempel utgör uppgifterna om det sätt för och den ordningsföljd i Vilka bankpersonalen övermannats, hur pengarna tillgripits m m.

J.O. har hävdat att han och G.N. vid rånet använde sig av masker av den typ som kan köpas hos "Buttericks" och att G.N. - men inte J.O. - efter det att de lämnat banklokalen tog av sig sin mask. Genom vittnesmålet med I.D. är det utrett att två personer, vilka var klädda på sätt målsägandena beskrivit och vilka bar på säckar, vid ungefärligen den tidpunkt då rånet genomfördes kom gående vid Grindholmsvägen 13 i Stuvsta; en av männen hade på sig en mask av den typ som nämnts ovan medan den andra var utan mask.

Inger D vittnesmål bekräftar också J.O:s uppgift om att rånarna använt "Buttericks"-masker, något som målsägandena inte iakttagit. Detta sistnämnda kan enligt TR:ns mening kanske bero på att plastmaskerna kan ha använts under någon form av strumpor.

I målet är - bl a genom förhöret med S.J. - upplyst att i en bankbox i Nordbanken, vilken hyrts i J.N:s namn, man funnit fyra kuvert innehållande sammanlagt 45 000 kr. Av bl a den skriftliga bevisningen framgår vidare att J.N. hyrt bil i Sverige. J.M. har uppgivit att han i slutet av dec 1986 fick ett telefonsamtal från G.N:s moder, som sade bl a att J.N. hade gripits i Ungern på grund av valutabrott. - Det sålunda anförda utgör enligt TR:ns mening ett mycket starkt stöd för ett antagande att J.N. medverkat vid bankrånet på sätt J.O. berättat.

Enligt J.O. har G.N. efter rånet lagt en del av bytet i ett bankfack, som disponerades av en annan ungrare. Denne ungrare skulle arbeta som kypare på en fransk restaurang någonstans i Stockholm och ha en lägenhet i Alby. J.M. har för sin del berättat att han sedan år 1982 arbetat på en restaurang benämnd "La belle île". Han har vidare uppgivit att han hösten 1986 till G.N. i andra hand hyrde ut en lägenhet i Botkyrka. Än vidare har han hävdat att han någon gång före Norgeresan i sept 1986 i sitt bankfack på G.N:s begäran lade in en G.N. tillhörig plastpåse, vars innehåll han dock inte kände till. Slutligen framgår av J.M:s berättelse och G.N:s erkännande att han och G.N. i slutet av sept 1986 for till Oslo, där G.N. införskaffade ett dubbelpipigt hagelgevär. Rätten noterar att J.M:s nu redovisade uppgifter stämmer mycket väl överens med vad J.O. uppgivit.

Rätten finner sammanfattningsvis att J.O:s berättelse är så detaljerad och vinner sådant stöd av vad i övrigt framkommit i målet, att den måste anses utgöra en i varje fall i huvudsak riktig beskrivning av hur bl a ränet gått till.

Ingenting har framkommit som skulle ge vid handen, att J.O. haft anledning att falskeligen beskylla G.N. för deltagande i bankrånet. G.N. själv har inte angivit något alibi för tillfället och har inte på något sätt velat medverka vid utredningen. Vad han uppgivit om innehavet av 87 000 kr bär inte heller sannolikhetens prägel.

TR:n finner vid en samlad bedömning av vad sålunda och i övrigt framkommit, att J.O:s uppgifter om vilka som utfört bankrånet vinner sådant stöd av övriga omständigheter, att det är ställt utom varje rimligt tvivel, att G.N. deltagit i bankrånet som en av gärningsmännen. Med hänsyn till tillvägagångssättet och till värdet av det tillgripna är gärningen att bedöma som grovt rån. Vid denna bedömning är G.N. också övertygad om varusmuggling och olaga vapeninnehav i enlighet med åtalspunkterna 1-2. - - -

Påföljdsfrågan m m

G.N. dömdes d 5 dec 1984 av Svea HovR för bl a två fall av grovt rån till fängelse sex år. I domen förordnades att G.N. skulle utvisas ur riket.

De brott till vilka G.N. nu befunnits skyldig har begåtts under tid då han varit avviken från kriminalvårdsanstalt. Det är fråga om mycket allvarlig återfallsbrottslighet och annan påföljd än ett mycket långt fängelsestraff kan inte komma i fråga. - - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde G.N. enligt 8 kap 6 § BrB för grovt rån, enligt 1 § 1 st lagen om straff för varusmuggling (1960:418) för varusmuggling och enligt 37 § 1 st vapenlagen för olaga vapeninnehav till fängelse sju år.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Åtalspunkterna 1-3

Det finns inte någon teknisk bevisning eller vittnesbevisning som binder G.N. vid själva rånet eller förberedelserna till detta, vid bytet eller vid de bilar som användes vid flykten. Det är dock utrett att såväl G.N. som J.O. och J.N. uppehållit sig i Stockholmstrakten under den aktuella tidsperioden liksom att de känt varandra sedan tidigare. Bankpersonalens iakttagelser utesluter inte att G.N. varit den ene av rånarna. Både J.O. och G.N. har tidigare dömts för väpnat rån. J.O. har erkänt inte bara Stuvstarånet utan även andra väpnade rån under år 1986.

Det finns också en rad utredda omständigheter som är utomordentligt graverande för G.N. och som han vägrat uttala sig om. Hit hör de undanstoppade pengarna i lägenheten på Alströmergatan och paketet i J.M:s bankfack, innehavet av typisk rånutrustning i lägenheten på Alströmergatan och i källarlokalen på Paternostervägen (bl a ett avsågat hagelgevär och en pistol, båda vapnen med ammunition, samt tårgasspray) samt den kontakt med J.N. som dokumenterats genom telefonsamtalet från G.N:s mor och fingeravtrycken i Rinkebylägenheten. Härtill kommer inköpsresan till Norge i J.M:s sällskap i slutet av sept 1986.

För J.N:s inblandning i rånet talar i sin tur konfrontationen med vapenhandlaren i Oslo, pengarna i Nordbankens fack (däribland tejpen från tejprullen i Rinkebylägenheten) samt kontraktet avseende en hyrbil.

Det är mot den bakgrunden som man har att bedöma J.O:s utpekande av G.N. och J.N. som medgärningsmän. I HovR:n föreligger en bevisupptagning med J.O. i Belgien, där han inför en undersökningsdomare som svar på åklagarens och försvarets sammanlagt drygt 70 frågor i allt väsentligt bekräftat uppgifter som han lämnat vid ett flertal tidigare tillfällen. Av vittnesmålen av L-G.J. och N.E. framgår att de, som måste uppfattas som erfarna utredningsmän, för sin del gjort bedömningen att svaren varit sanningsenliga och lämnade utan biavsikter. N.E. har tillagt att J.O. lämnat uppgifter bl a med avseende på ytterligare fyra grova rån under år 1986 och att uppgifterna därvidlag - så långt de kontrollerats - inte varit osanna. J.O. har i fråga om dessa rån namngett ett flertal andra medgärningsmän än G.N. och J.N.. G.N:s antagande att J.O. velat hämnas på honom genom att få honom oskyldigt dömd synes mot den bakgrunden inte ha särskilt mycket fog för sig. Det har inte heller i övrigt framkommit något som tyder på att J.O. ljugit beträffande Stuvstarånet. G.N:s vägran att över huvud taget berätta om sina förehavanden under den aktuella tiden och att i sak kommentera vad som blivit utrett faller därmed tillbaka på honom själv. Hans förklaring till de undanstoppade pengarna är inte övertygande.

Sammanfattningsvis kan konstateras följande. Frånsett G.N:s eget förnekande finns inte något som talar emot att han deltagit i rånet. Däremot finns en rad för G.N. besvärande omständigheter som talar för att så varit fallet. J.O:s utsaga måste bedömas som i allt väsentligt trovärdig. HovR:n anser därför lika med TR:n att det föreligger övertygande bevisning om att G.N. varit en av gärningsmännen och att åtalet enligt punkt 3 därför skall bifallas.

Vid denna bedömning får det också antas att J.O:s berättelse om Norgeresan är riktig; det är således utrett att G.N. såsom en av gärningsmännen medverkat vid insmugglingen av hagelgeväret med tillverkningsnummer P 23657 (åtalspunkten 1) och att G.N. innehaft detta vapen sedan mitten av sept 1986 (åtalspunkt 2). Däremot har inte blivit närmare utrett vilken befattning som G.N. haft med det ytterligare hagelgevär som anges i åtalspunkten 1. G.N. skall därför frikännas från ansvar i den delen.

Övriga åtalspunkter - - -

Påföljd m m

HovR:n ansluter sig till TR:ns påföljdsbestämning.

HovR:ns domslut. I ansvarsdelen gör HovR:n endast den ändringen i TR:ns dom att G.N. frikänns från ansvar för varusmuggling med avseende på ett från Norge infört hagelgevär med okänt tillverkningsnummer (del av åtalspunkt 1).

HovR:n fastställer TR:ns dom i fråga om påföljden; - - -

G.N. (offentlig försvarare Svensson) sökte revision av HovR:ns dom och HovR:ns beslut d 31 mars och d 7 juni 1989 och yrkade bla att den mot honom förda ansvarstalan måtte ogillas.

Riksåklagaren bestred ändring och anförde i genmäle bl a:

Avgörande för utgången i målet synes vara tillåtligheten av att åberopa de i Belgien hållna förhören med J.O. och värderingen av dessa förhör. - - -

I HovR:n har - efter hemställan av G.N:s försvarare - bevisupptagningen ägt rum i Belgien med J.O..

Såsom medmisstänkt har J.O. inte kunnat höras som vittne i målet. I enlighet med den år 1984 införda lagstiftningen angående förhör med medtilltalade mfl (SFS 1984:131) skall han istället höras på det sätt som anges i 36 kap 1 § 4 st RB. I förarbetena har relativt ingående behandlats formerna för sådant förhör vid huvudförhandling. Däremot har inte berörts frågan vilka processuella regler som skall gälla när förhöret inte kan upptas vid huvudförhandling i målet. Frågan om förutsättningarna för sådant förhör torde därför få avgöras enligt allmänna processuella principer.

Skall någon misstänkt höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv skall i princip reglerna för förhör med tilltalad tillämpas. Genom lagändring som trätt i kraft d 1 jan 1988 (SFS 1987:747) har förhör med part i bevissyfte och med målsägande som inte för talan i flera avseenden jämställts med vittnesförhör. Så har exempelvis reglerna om förhör utom huvudförhandling gjorts tillämpliga på sådana förhör (se 37 kap 3 § 1 st RB). Av hänvisningen i 36 kap 1 § 4 st RB angående förhör med medtilltalade och likställda till 37 kap 1 § RB måste enligt min mening följa att det i vart fall numera är möjligt att hålla även sådant förhör utom huvudförhandling. Hade J.O. befunnit sig i Sverige och hade han av något skäl inte kunnat höras vid huvudförhandlingen hade sålunda förhör kunnat hållas utom huvudförhandling.

Vid den tid då lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol infördes gällde att medmisstänkta som inte var åtalade i målet skulle höras som vittnen. Det har alltså i vart fall fram till 1984 års lagändring angående formerna för förhör med denna kategori varit tillåtet att förordna om sådant förhör vid utländsk domstol. Det framstår som osannolikt att lagstiftaren med 1984 års lagändring avsett att undanta förhör med medmisstänkta från bevisupptagningslagens tillämpningsområde. Frågan synes inte alls ha berörts i lagstiftningsärendet, vilket hade varit naturligt eftersom förhör av angivet slag torde vara relativt vanliga. Jag vill således göra gällande att det förhållandet att 1 § i 1946 års lag inte ändrats till att uttryckligen omfatta också den kategori som anges i 36 kap 1 § 2-3 st RB, berott på ett förbiseende från lagstiftarens sida och att denna kategori alltjämt skall omfattas av 1946 års lag. Det förtjänar att påpekas att 1946 års lag inte heller i övrigt synes ha anpassats till ett förändrat synsätt angående bevisningen. Sålunda har i lagen inte upptagits fritt partsförhör och förhör med målsägande som inte för talan. Detta var vid lagens tillkomst naturligt eftersom sådana förhör inte uppfattades som bevismedel i RB:s mening. Genom lagändringen SFS 1987:747 har dock sådana förhör reglerats och de skall numera uttryckligen behandlas som bevisning (se prop 1986/87:89 s 131 ff). Det hade enligt min mening varit naturligt och konsekvent att i det sammanhanget införa en möjlighet att föranstalta om också sådana förhör vid utländsk domstol (jfr vad som sägs angående förhållandet till RB:s regler i NJA II 1947 s 222). Att så inte skett styrker min uppfattning att lagstiftaren närmast av förbiseende underlåtit att anpassa 1946 års lag efter nya förhållanden. Jag vill med hänvisning till det anförda göra gällande att HovR:ns förordnande om förhör med J.O. i Belgien stått i överensstämmelse med grunderna för 1946 års lag och att beslutet följaktligen varit lagligen grundat. - - -

Beträffande frågan om tillåtligheten av bevisupptagning vid utländsk domstol med medmisstänkta har denna fråga bedömts på olika sätt i rättspraxis (jfr Svea HovR:s beslut 1989-12-06 i mål Ö 3381/89 - - -). Det kan nämnas att jag i skrivelse till justitiedepartementet d 21 dec 1989 uppmärksammat departementschefen härpå, för den åtgärd som kan befinnas påkallad. - - - I och för sig torde ett klargörande av denna fråga vara önskvärt.

Om prövningstillstånd meddelas hemställes att detta begränsas och att frågan om lagligheten av HovR:ns beslut om bevisupptagning och om tillåtligheten av att åberopa förhöret vid huvudförhandling i målet prövas i de former som anges i 54 kap 11 § RB samt att målet i övrigt förklaras vilande. Om HD vid en sådan prövning skulle tillåta beviset bör detta leda till att prövningstillstånd vägras i övrigt. - - -

HD (JustR:n Jermsten, Nyström och Danelius) meddelade d 20 mars 1990 prövningstillstånd avseende frågan om HovR:ns beslut d 31 mars 1989 om bevisupptagning vid belgisk domstol var förenligt med lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol och förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergkvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Av handlingarna i - - - se HD:s dom - - - besvarades av J.O..

Möjligheten att föranstalta om bevisupptagning utomlands i brottmål infördes i samband med tillkomsten av RB. Förfarandet regleras i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol (bevisupptagningslagen). Enligt 1 § bevisupptagningslagen får i mål eller ärende som är anhängigt vid svensk domstol rätten förordna, att bevis genom vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under sanningsförsäkran eller skriftligt bevis skall upptas vid utländsk domstol; dock att så får ske i brottmål endast om synnerliga skäl äro därtill.

G.N. har - såvitt nu är i fråga - gjort gällande att bevisupptagningen vid den belgiska domstolen inte varit lagligt grundad eftersom J.O. är misstänkt för delaktighet i rånbrottet och bevisupptagningslagen inte är tillämplig när det gäller förhör med någon som är misstänkt för delaktighet i det brott som förhöret gäller.

Bevisupptagningslagen tillkom med RB; båda lagarna trädde ikraft d 1 jan 1948 och grundades väsentligen på förslag utarbetade av processlagberedningen. Enligt den äldre rättegångsbalken utgjorde medverkan i det åtalade brottet vittnesjäv. Denna ordning avskaffades med RB enligt vilken, i dess ursprungliga lydelse, medmisstänkta som inte var åtalade i målet kunde höras som vittnen. Det framstår som uppenbart att begreppet vittne i bevisupptagningslagen vid dess tillkomst hade samma innebörd som vittnesbegreppet i RB och sålunda innefattade även medmisstänkta som inte intog partsställning i målet.

Genom lagstiftning år 1984 undantogs i brottmål vissa personkategorier, som inte direkt intar ställning av part i rättegången, från reglerna för vittnesförhör. De skall i stället höras enligt de regler som gäller för tilltalade, dvs utan sanningsplikt och utan ed. Detta gäller enligt 36 kap 1 § 3 st RB bl a den som är skäligen misstänkt för delaktighet i den gärning som förhöret avser. Enligt förarbetena till denna lagstiftning (prop 1983/84:78) var syftet därmed att personer som vid ett vittnesförhör under edsansvar kunde antas komma i en intressekonflikt - en konflikt mellan egenintresset i sakfrågan och menedsansvaret - skulle undantas från reglerna om vittnesförhör.

Någon ändring i bevisupptagningslagen vidtogs inte i samband med 1984 års ändringar i RB. Förhållandet lagarna emellan synes överhuvudtaget inte ha berörts i lagstiftningsärendet. Enligt bevisupptagningslagen kan ett vittne höras under ed om lagstiftningen i den anmodade staten tillåter detta. Det hade därför varit naturligt att anpassa terminologin i bevisupptagningslagen till den nya gränsdragningen mellan parts- och vittnesförhör i RB. Att så inte skett kan - som riksåklagaren också uttalat - antas ha berott på ett förbiseende från lagstiftarens sida.

J.O. har emellertid inte hörts under ed eller med användande av tvångsmedel. Förhöret med honom kränker således inte syftet med 1984 års lagstiftning. Inte heller på annan grund är förhöret med J.O. oförenligt med bevisupptagningslagen eller överordnad lagstiftning. HD finner därför HovR:ns beslut i den dispenserade frågan vara lagligt grundat.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns beslut om bevisupptagning vid belgisk domstol.

Målet lämnas i övriga delar utan prövning. HovR:ns dom skall därför stå fast.

Domskäl

Domskäl. Av handlingarna i målet framgår bl a följande. Vid huvudförhandlingen inför TR:n förebringades som bevis uppteckningar av berättelser som J.O. lämnat vid förhör hållna med honom av svensk polis i Nederländerna och i Belgien. Under målets beredande i HovR:n framställde G.N. alternativa yrkanden med avseende på J.O:s hörande, bl a att bevisupptagning med denne skulle hållas inför belgisk domstol i närvaro av åklagare och försvarare. I beslut d 31 mars 1989 förordnade HovR:n - då synnerliga skäl därtill befanns föreligga - om bevisupptagning vid belgisk domstol samt beredde åklagaren och försvararen tillfälle att inkomma med uppgift om de frågor de önskade ställda till J.O. vid bevisupptagningen.

Sedan det blivit upplyst att belgisk lagstiftning inte tillåter försvarare att närvara vid bevisupptagning åt utländsk domstol, påkallade G.N. att HovR:n skulle ompröva sitt beslut. I beslut d 7 juni 1989 bekräftade HovR:n det tidigare beslutet om bevisupptagning vid belgisk domstol.

Bevisupptagningen verkställdes d 9 och 10 nov 1989 inför belgisk domstol. Av protokollet över bevisupptagningen - vilket föredrogs vid HovR:ns huvudförhandling - framgår att åklagarens och försvararens frågor ställdes till och besvarades av J.O..

Möjligheten att föranstalta om bevisupptagning utomlands i brottmål infördes i samband med tillkomsten av RB. Förfarandet regleras i lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol. Enligt 1 § i lagen får i mål eller ärende som är anhängigt vid svensk domstol rätten förordna, att bevis genom vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under sanningsförsäkran eller skriftligt bevis skall upptas vid utländsk domstol; dock att så får ske i brottmål endast om synnerliga skäl är därtill.

G.N. har - såvitt nu är i fråga - gjort gällande att beslutet om bevisupptagning vid belgisk domstol inte var lagligt grundat eftersom J.O. är misstänkt för delaktighet i rånbrottet och 1946 års lag inte är tillämplig när det gäller förhör med någon som är misstänkt för delaktighet i det brott som förhöret avser.

Lagen liksom nya RB grundades väsentligen på förslag av processlagberedningen. Enligt den äldre rättegångsbalken utgjorde medverkan i det åtalade brottet vittnesjäv. Denna ordning avskaffades med nya RB enligt vilken, i dess ursprungliga lydelse, medmisstänkt som inte var åtalad i målet kunde höras som vittne. Det framstår som uppenbart att begreppet vittne i 1946 års lag vid dess tillkomst hade samma innebörd som vittnesbegreppet i RB och sålunda innefattade även medmisstänkt som inte intog partsställning i målet.

Genom ändring i RB år 1984 undan togs i brottmål vissa personkategorier, som inte direkt intar ställning av part i rättegången, från reglerna för vittnesförhör. De skall i stället höras enligt de regler som gäller för tilltalade, dvs utan sanningsplikt och utan ed. Detta gäller enligt 36 kap 1 § 3 st RB bl a den som är skäligen misstänkt för delaktighet i den gärning som förhöret avser. Enligt förarbetena till denna lagstiftning (prop 1983/84:78) var syftet främst att personer som vid ett vittnesförhör under edsansvar kunde antas komma i en intressekonflikt mellan egenintresset i sakfrågan och menedsansvaret skulle undantas från reglerna om vittnesförhör.

Någon ändring i 1946 års lag vidtogs inte i samband med 1984 års ändringar i RB. Förhållandet till nämnda lag synes överhuvudtaget inte ha berörts i lagstiftningsärendet. Även om bevisupptagning genom förhör med sådana medmisstänkta som avses i 36 kap 1 § 3 st RB inte nämns i 1 § i 1946 års lag, ger emellertid syftet med 1984 års lagstiftning närmast anledning förutsätta att förordnande om dylik bevisupptagning skall kunna ske enligt 1946 års lag även i fortsättningen i fall där nämnda syfte är tillgodosett. Lagen kan därför analogiskt tillämpas i ett sådant fall.

J.O. har inte hörts under ed eller eljest på sätt som strider mot syftet med 1984 års lagstiftning. Vad som emellertid kan väcka tveksamhet i detta sammanhang är att möjlighet har saknats enligt belgisk lag för såväl åklagaren som G.N:s försvarare att ställa direkta frågor till J.O. och därmed även de följdfrågor som kunde ha föranletts av hans svar. Det stora antal frågor som vid förhöret ställts till J.O. och samtliga besvarats av honom har å andra sidan utformats av parterna i brottmålet mot bakgrund av förundersökningen och vad som förevarit under huvudförhandlingen vid TR:n, däribland J.O:s egna, vid olika polisförhör lämnade uppgifter. Sammantaget finner HD att förhöret med J.O. varit förenligt med 1946 års lag om bevisupptagning vid utländsk domstol.

HD finner ej skäl meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

Domslut

Domslut. HD förklarar att HovR:ns beslut om bevisupptagning vid belgisk domstol var förenligt med lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol.

HovR:ns dom skall stå fast.

JustR:n Solerud, referent, och Lambe var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Av handlingarna - - - se HD:s domskäl - - - i ett sådant fall.

J.O. har inte hörts under ed eller eljest på sätt som strider mot syftet med 1984 års lagstiftning. På grund av det hittills anförda kan därför den av prövningstillståndet omfattade prejudikatfrågan besvaras så att det inte kan anses ha förelegat hinder mot förordnandet om den ifrågavarande bevisupptagningen på den grunden att J.O. var att betrakta som sådan medmisstänkt som avses i 36 kap 1 § 3 st 1 RB.

Av det sagda får anses följa att det, för att bevisupptagningen skulle få äga rum, krävdes att det förelåg synnerliga skäl för åtgärden. Vad som skall inläggas i detta rekvisit (1 § 2 st i 1946 års lag) är tämligen oklart. Någon egentlig ledning kan inte hämtas från lagtext, motiv eller praxis. Ett förhållande som härvidlag torde få vägas in är emellertid betydelsen av bevisningen. Därmed får också beaktas den inverkan på bevisets värde - t ex vid en jämförelse med vad som kan förväntas i form av övrig utredning i målet - som omständigheterna kring dess upptagande kan ha.

J.O. hördes utan att försvararen och åklagaren fick möjlighet att till honom ställa direkta frågor eller följdfrågor i anledning av hans svar. Detta är ägnat att inge betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt och måste minska värdet av de vid förhöret lämnade uppgifterna (jfr tex NJA 1988 s 534 och Europadomstolens dom d 24 nov 1986 i Unterpertinger- målet, domstolens publikationer A no 110). Att de frågor som ställdes till och besvarades av J.O. vid förhöret hade utformats av åklagaren och av försvararen mot bakgrund av vad som förekommit tidigare i målet får visserligen vid bedömningen vägas in på andra sidan, men det framstår som osäkert vilken betydelse omständigheten verkligen bör anses ha (jfr Europadomstolens dom d 20 nov 1989 i Kostovski-målet, domstolens publikationer A no 166).

Betydelse för spörsmålet huruvida HovR:n bort förordna om bevisupptagningen har också den möjlighet HovR:n hade att göra en mer allsidig bedömning då frågan om förordnande om förhöret vid den belgiska domstolen skulle prövas. Till denna prövning skulle ha hört också övervägandet av i vad mån alternativa bevisupptagningsmöjligheter i själva verket stod HovR:n till buds.

Den omständigheten att ett förhör vid utländsk domstol kan ske endast med sådan begränsad medverkan från åklagarens och försvararens sida som här är i fråga skulle, med beaktande av andra här berörda omständigheter, kunna medföra att synnerliga skäl för bevisupptagningen anses ej föreligga. Med hänsyn till den grundläggande principen om fri bevisföring och den snäva avgränsningen av fall då viss bevisning inte får åberopas (jfr t ex 35 kap 7 och 14 §§ RB) torde dock denna situation inte vara vanlig.

Föreliggande utredning kan inte anses tillräcklig för bedömande av frågan huruvida synnerliga skäl förelåg för bevisupptagningen i Belgien. Närmast till hands torde därför ligga att genom ytterligare skriftväxling komplettera utredningen. Emellertid skall även följande beaktas.

Även om det skulle anses att synnerliga skäl inte förelåg för bevisupptagningen genom förhör med J.O. skulle - mot bakgrund av principen om den fria bevisprövningen - detta i och för sig inte ha medfört att åklagaren inte hade i HovR:n fått åberopa uppgifterna som lämnades vid upptagningen (jfr NJA 1986 s 489). Den av G.N. mot bakgrund av de berörda omständigheterna kring bevisupptagningen i Belgien väckta frågan huruvida rättssäkerhetskrav som han är berättigad att ställa blivit tillgodosedda, skulle då bringa bevisvärderingen i fokus. Vilken betydelse vid denna som nämnda omständigheter skall tillmätas utgör en fråga som enligt vår mening bör erhålla den ytterligare belysning vid sidan av HovR:ns domskäl i målet som skulle kunna åvägabringas genom att målet vid huvudförhandling prövas i sin helhet i HD.

Vid en huvudförhandling kan också erforderlig kompletterande utredning förebringas vad gäller frågan huruvida synnerliga skäl för bevisupptagningen förelåg.

På grund av det anförda anser vi att den fråga för vilken prövningstillstånd meddelats inte nu bör besvaras i vidare mån än som skett i det föregående. I stället skall prövningstillstånd meddelas i vilande delar av målet och detta utsättas till huvudförhandling.

Överröstade härutinnan har vi att ta ställning till prejudikatfrågan i sin helhet. Vid denna prövning, som avser spörsmål om rättegångsfel, finner vi på grundval av den utredning som föreligger att det inte kan anses att HovR:n förfarit felaktigt, när den förordnade om bevisupptagningen.