NJA 1990 s. 354

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Heimer) anförde i dom d 22 juni 1989: S.A. har erkänt gärningarna och medgett ansvar för olaga vapeninnehav och varusmuggling. Hon har bestritt ansvar för förberedelse till främjande av flykt och gjort gällande, i första hand, att faran för brottets fullbordan varit ringa (23 kap 2 § 3 st BrB), i andra hand, att hon frivilligt tillbakaträtt (23 kap 3 § BrB) och, i tredje hand, att gärningen är ringa med hänsyn till hennes tillvägagångssätt och förhållande - fästmö - till J.V. (17 kap 12 § 1 st BrB).

S.A. har såsom anhållen och häktad varit berövad friheten i målet under tiden d 10-22 juni 1989.

Domskäl.

Genom S.A:s erkännande och övrig utredning är det styrkt att hon gjort sig skyldig till gärningarna i åtalspunkten 1. Dessa bör bedömas som olaga vapeninnehav och varusmuggling, vilka inte är ringa brott.

Vidare är det genom S.A:s erkännande och övrig utredning, främst vittnesförhöret med häktesföreståndaren R.N., bevisat att hon även gjort sig skyldig till gärningen i åtalspunkten 2. Sådana omständigheter att gärningen skulle ha varit att anse som ringa om den kommit till utförande har inte förelegat. Utredningen visar att faran för att brottet skulle fullbordas inte alls varit ringa. Inte heller har S.A. frivilligt föranlett att brottet inte fullbordats. Det föreligger således inte ansvarsfrihet på någon av de åberopade grunderna.

På grund av det anförda skall S.A. dömas även för förberedelse till främjande av flykt.

Brotten har utgjort led i en genomtänkt plan att förse en för tre mord livstidsdömd person med ett skarpladdat skjutvapen till hjälp för denne att avvika från häktet. De är därför av allvarlig art och har - även med beaktande av att S.A:s handlande stått i samband med uppenbart bristande omdömesförmåga - ett så högt straffvärde som fängelse i 1 år och 6 månader.

Såväl det höga straffvärdet som brottens art talar med betydande styrka för att S.A. skall dömas till fängelse. Hon är emellertid endast 18 år gammal. Enligt 30 kap 5 § 2 st BrB får en så ung person dömas till fängelse endast om det finns särskilda skäl för det. Ett sådant skäl är att brottsligheten har ett högt straffvärde. Ett straffvärde på fängelse i 1 år och 6 mån kan dock inte anses utgöra något hinder mot att en annan påföljd än fängelse väljs för en tidigare ostraffad 18-åring. Det finns inte heller något annat skäl av den styrkan att ett fängelsestraff är nödvändigt i detta fall, särskilt inte som S.A. suttit anhållen och häktad i 12 dagar.

Med hänsyn till S.A:s ålder och till vad som framkommit om hennes personliga förhållanden i förening med den påfallande omogenhet som hon visat finns det anledning anta att skyddstillsyn kan bidra till att hon avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Av dessa skäl bör påföljden bestämmas till skyddstillsyn.

Domslut

Domslut. TR:n dömde S.A. enligt 17 kap 12 § 1 st och 16 § samt 23 kap 2 § BrB, 5 § 1 st 1 och 37 § 1 st 1vapenlagen (1973:1176) och 1 § 1 st varusmugglingslagen (1960:418) för förberedelse till främjande av flykt, olaga vapeninnehav och varusmuggling till skyddstillsyn samt förordnade att hon skulle omedelbart försättas på fri fot.

Domskäl

Domskäl. Skuldfrågan. Med hänsyn till målets beskaffenhet är det uppenbarligen påkallat att återge den berättelse S.A. lämnat i saken enligt följande: Hon träffade J.V. för ca 3 år sedan i Göteborg. I aug 1988 återupptog hon kontakten genom att skriva till honom i häktet. Förutom en omfattande brevväxling har de samtalat per telefon. Hon träffade honom första gången i häktet i jan eller febr 1989. Det uppstod starka känslor mellan dem, och de förlovade sig d 19 febr 1989. Hon besökte honom i häktet 8-10 gånger. De fick aldrig vara ensamma under besöken. J.V. hade tidigt sagt att han ville ut ur häktet. Hon tyckte att han hade blivit oskyldigt dömd för morden, att han åtminstone hade fått för stor skuld för brotten. I mitten av maj 1989 fick hon pengar av sina föräldrar till en semesterresa till Spanien. Föräldrarnas mening var att hon skulle komma bort från J.V.. Hennes avsikt var att under resan skaffa ett vapen, eftersom hon dragit slutsatsen att J.V. skulle hota sig ut ur häktet. På hemvägen stannade hon därför i Hamburg. Vid ett besök på ett kafé erbjöd två personer henne att köpa narkotika. Hon frågade dem då var hon kunde få tag på ett vapen och fick då namnet på en klubb. Hon besökte denna och frågade klubbägaren på hans kontor om han hade något vapen att sälja till henne. Han tog fram en pistol och ammunition. Han visade hur vapnet fungerade och satte in ett laddat magasin i kolven som saknade plattor. Hon köpte pistolen för 3 000 kr, som hon sparat ihop genom extraarbete och genom att sälja bl a sin stereo, och tog med den laddad till Göteborg. Hon bokade in besök på häktet d 10 och 11 juni 1989 och reste upp till Umeå. J.V. skulle få pistolen och genom att hota med den ta sig ut ur häktet. Han visste att hon skulle skaffa ett vapen eftersom de talat om det "antydningsvis". När hon d 10 juni 1989 gick till häktet kände hon inte till HD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd. Hon stoppade pistolen i byxlinningen vid ryggslutet. Meningen var att J.V. skulle ta pistolen när de omfamnade varandra. Hon visste att det fanns ett beslut om kroppsvisitation vid alla hennes besök, men eftersom hon endast hade blivit kroppsvisiterad första gången trodde hon inte att hon skulle bli kroppsvisiterad denna gång. När hon hade ringt på vid häktet och blivit insläppt av häktesföreståndaren R.N., sade han att hon skulle bli kroppsvisiterad. Hon bad då att få avbryta besöket och gå därifrån, vilket hon inte fick. Innan kvinnan som skulle kroppsvisitera henne hann börja tog hon själv fram vapnet. Om J.V. fått vapnet, tror hon inte att han skulle ha gjort något annat än att hota häktespersonalen, eftersom den inte är beväpnad.

HovR:n antecknar inledningsvis att kriminalvårdsregionen i Umeå d 15 febr 1989 meddelat beslut i fråga om besök hos J.V., bl a av innehåll att S.A. medgavs bevakade besök högst två gånger i månaden och högst en timme varje gång. Som villkor för besöken gällde att S.A. underkastade sig kroppsvisitation och att samtal fördes på svenska. Vidare tilläts J.V. ta emot telefonsamtal från S.A.; samtalen skulle avlyssnas och föras på svenska. Av vittnesförhör med R.N. i HovR:n har framkommit att beslutet om kroppsvisitation inte har följts vid besök som S.A. avlagt i häktet före det nu aktuella besöket. Anledningen härtill har uppgetts vara svårigheter att använda metalldetektorer och brist på kvinnlig personal. Vidare hade det nyss nämnda beslutet kommit "på avvägar" på häktet. Anledningen till att kroppsvisitation denna gång skulle genomföras - för övrigt efter beslut av åklagare - var att polisen fått ett "tips" att S.A. kunde vara beväpnad och att ett fritagningsförsök därför kunde befaras. Polispersonal fanns därför vid entrén till häktet beredd att ingripa, och vidare var det inte möjligt för S.A. att undgå kroppsvisitation genom att avbryta det tilltänkta besöket. S.A. anhölls d 10 juni 1989 kl 13.10 och vapnet togs i beslag.

Beträffande åklagarens ansvarspåståenden är i övrigt utrett att S.A. begått den gärning åklagaren lagt henne till last under åtalspunkten 2. Gärningen innefattar enligt HovR:ns mening ett mycket väl planerat försök att frita en för tre mord livstidsdömd person omedelbart efter det att HD avslagit ansökan om prövningstillstånd för vederbörande. Förutom pistolen har S.A., enligt vad utredningen visar, haft med sig kläder för J.V:s räkning, och hon hade också försökt att, uppenbarligen för att underlätta fortsatt flykt, hyra en bil i Umeå. Särskilt allvarligt i sammanhanget framstår det givetvis att vapnet varit skarpladdat.

Enligt 17 kap 12 § 1 st BrB döms för främjande av flykt den som, såvitt nu är av intresse, hjälper en person som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller eljest som med laga rätt har blivit berövad friheten att, som det heter, komma lös. Straffsatsen är böter eller fängelse i högst två år. Enligt 2 st i samma lagrum skall dock inte dömas till ansvar om gärningen är ringa med hänsyn bl a till gärningsmannens tillvägagångssätt och förhållande till den vars flykt han främjat. Även förberedelse och försök till främjande av flykt är straffbelagt.

Den gärning S.A. begått är enligt HovR:ns mening att bedöma som försök till främjande av flykt, eftersom den s k försökspunkten har nåtts genom att S.A. berett sig tillträde till häktet, med den laddade pistolen på sig, och med avsikt att lämna den till J.V.. S.A. måste därvid ha insett att J.V. skulle komma att använda pistolen för att till snart sagt varje pris ta sig ut ur häktet. Vid nu angivna förhållanden uppkommer fråga om S.A:s åtgärd att medföra den laddade pistolen inneburit fara för brottets fullbordan, dvs att hjälpa J.V. att komma fri. Av vad som förut sagts om hur rutinerna, trots kriminalvårdsregionens beslut, utvecklat sig under S.A:s tidigare besök kan utan vidare sägas att fara för brottets fullbordan varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. S.A:s påstående om straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande förtjänar inte avseende. Vad slutligen angår spörsmålet om gärningen är ringa anser HovR:n att tillvägagångssättet var väl genomtänkt och förslaget samt att deras förhållande inte bestått i en sådan familjerelation att gärningen av det skälet kan anses ringa.

Slutsatsen av det anförda blir att S.A. skall dömas för försök till främjande av flykt, såvitt avser det under punkten 2 angivna åtalet.

Vid sådan prövning som HovR:n har att göra enligt 51 kap 23 a § RB konstateras att S.A. genom TR:ns dom har gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav och varusmuggling (åtalspunkten 1).

Påföljdsfrågan. HovR:n anser att S.A:s brottslighet har ett så högt straffvärde att det föreligger en presumtion för att fängelse skall ådömas. Enligt 30 kap 5 § 2 st BrB får den som begått brott efter det att han fyllt 18 men innan han fyllt 21 år dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. HovR:n finner att försöket att förse en man dömd för tre mord till livstids fängelse med en halvautomatisk pistol laddad med sex patroner är ett så allvarligt brott, att det föreligger särskilda skäl att döma S.A. till fängelse trots att hon endast är 18 år. Härvid har beaktats att det föreligger ett behov av att inskärpa att samhället ser allvarligt på brott av detta slag. Beträffande S.A:s personliga förhållanden har i övrigt inte framkommit något som föranleder att annan påföljd bör väljas. Med hänvisning till 29 kap 7 § 1 st första meningen BrB, enligt vilket stadgande hennes ungdom skall beaktas vid straffmätningen, finner HovR:n att fängelsestraffets längd kan begränsas till 6 mån.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut dömer HovR:n S.A. dels för försök till främjande av flykt enligt 17 kap 12 § 1 st och 16 § samt 23 kap 1 § BrB, dels för olaga vapeninnehav och varusmuggling enligt de av TR:n i dessa delar åberopade lagrummen samt bestämmer påföljden till fängelse 6 mån.

Fängelsestraffet skall till en tid av 12 dagar anses verkställt i anstalt.

Referenten, adj led Wikström, var skiljaktig beträffande påföljden och anförde: I likhet med majoriteten anser jag att påföljden bör bestämmas till fängelse. Med hänsyn till S.A:s låga ålder bestämmer jag dock med tillämpning av 29 kap 7 § 1 st första meningen BrB fängelsestraffets längd till 4 mån. I övrigt är jag ense med majoriteten.

S.A. (offentlig försvarare advokaten A.S.) sökte revision och yrkade ogillande av åtalet för försök eller förberedelse till främjande av flykt, åtalspunkt 2. För den händelse HD skulle finna henne skyldig till vad som lagts henne till last under denna åtalspunkt yrkade hon att gärningen skulle rubriceras som förberedelse till främjande av flykt. Vidare yrkade hon att HD i allt fall skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn eller villkorlig dom eller åtminstone sätta ned fängelsestraffet till en månad.

Riksåklagaren bestred ändring. Han tillade till gärningspåståendet enligt åtalspunkt 2 dels att S.A. genom att bereda sig tillträde till arrestintaget hade påbörjat utförandet av brottet, dels att fara hade förelegat för brottets fullbordan eller att sådan fara hade varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Fredrik Wersäll).

Domskäl

Domskäl. HD har att pröva åtalet mot S.A. för försök, alternativt förberedelse, till främjande av flykt enligt gärningsbeskrivningen såsom den ändrats av riksåklagaren.

S.A. har i HD berättat om händelseförloppet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i HovR:ns dom. Hon har tillagt bl a: När hon d 10 juni 1989 gick till polishuset avsåg hon att J.V:s flykt skulle äga rum samma dag. Hon utgick från att han, om han fick pistolen, genast skulle utnyttja den för att genom hot komma lös. - Vid polishuset anmälde hon sig till häktet via porttelefon och blev tillsagd att vänta. Häktesföreståndaren, som hon kände från tidigare besök, öppnade strax därefter entrédörren och släppte in henne i ett till polishuset hörande garage. När hon kommit innanför dörren tog häktesföreståndaren hennes väska. Samtidigt underrättades hon om att hon skulle kroppsvisiteras. Hon beordrades att gå vidare in i en intilliggande lokal, som utgjorde det egentliga arrestintaget. - När hon fick besked om att kroppsvisitation skulle ske förklarade hon genast att hon inte ville fullfölja besöket och begärde att få lämna platsen. Detta upprepade hon flera gånger medan hon fördes vidare genom arrestintaget och in i en anslutande avvisiteringslokal.

Utöver vad HovR:n antecknat i övrigt rörande förhållandena har i HD upplysts att åklagaren d 9 juni 1989 kl 21.40 beslutat att S.A. skulle hämtas till förhör och genomgå kroppsvisitation i anledning av misstanke om brott samt att det samma kväll hade beslutats att J.V. inte skulle få ta emot besök.

Enligt 23 kap 1 § BrB krävs för att straffbart försök skall föreligga att någon påbörjat utförandet av visst brott, utan att detta kommit till fullbordan, samt att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Av utredningen framgår att S.A. fram till dess att hon kom innanför entrédörren till garaget i huvudsak följt en brottsplan som skulle leda fram till att J.V., som var med laga rätt berövad friheten, skulle komma lös. Det brott som skulle ha fullbordats om hennes plan hade förverkligats är främjande av flykt enligt 17 kap 12 § BrB.

S.A:s handlande till dess hon kommit in i polishuset framstår som ett sammanhängande händelseförlopp, i vart fall alltifrån det hon hade fått tid för besöket på häktet och avreste från Göteborg. När hon anmälde sin ankomst i porttelefonen kom hon att med avseende på den fortsatta händelseutvecklingen bli i betydande mån beroende av omständigheter utanför hennes kontroll. Vid denna tidpunkt tog hon därför ett steg som på ett påtagligt sätt visade en fasthet i hennes uppsåt att hjälpa J.V. att fly.

Med hänsyn till det anförda framstår det som naturligt att anse att S.A. påbörjade utförandet av ifrågavarande brott, eller med andra ord att den s k försökspunkten uppnåddes, i och med att hon efter att ha ringt på porttelefonen anmälde sin ankomst.

Vad härefter gäller spörsmålet huruvida fara förelåg för brottets fullbordan har S.A. till att börja med anfört att sådan fara var utesluten redan med hänsyn till att det för hennes besök hade uppställts villkoret att hon skulle genomgå kroppsvisitation. Som framgår av HovR:ns dom hade dock detta villkor inte alltid iakttagits. Fara för brottets fullbordan, i den mening som avses i 23 kap 1 § BrB, kan därför inte anses ha varit utesluten på grund av denna av S.A. anförda omständighet.

Däremot får fara för brottets fullbordan anses ha varit utesluten till följd av att, enligt besluten meddelade på kvällen d 9 juni, J.V. hade besöksförbud och S.A. själv skulle tas till förhör och kroppsvisiteras. Dessa beslut föranleddes emellertid av ett anonymt tips som kom till polisen tidigare samma dag. Att faran för fullbordat brott var utesluten kan därför inte anses ha bottnat i någon grundläggande brist i S.A:s brottsplan. I stället får detta anses ha berott på en omständighet som, med utgångspunkt i ett normalt bedömande från S.A:s synpunkt, får betraktas som en sådan tillfällig omständighet som avses i 23 kap 1 § BrB. Hennes brottsplan är således med denna utgångspunkt värd att tas på allvar.

På grund av det hittills anförda är S.A:s gärning enligt ifrågavarande åtalspunkt att bedöma som försök till främjande av flykt.

S.A. har invänt att försökspunkten, bestämd enligt det föregående, inte skulle ha uppnåtts, om hon under kvällen d 9 juni hade meddelats att J.V. hade besöksförbud eller om polisen då hade ingripit på grund av misstanken mot henne. Hon har också anfört att häktespersonalen inte var skyldig att öppna dörren för henne, eftersom J.V. hade besöksförbud, och att enda anledningen till att hon släpptes in var att hon skulle kroppsvisiteras och tas till förhör på grund av misstankarna mot henne själv. Vad hon sålunda anfört kan inte tillmätas betydelse.

S.A. kan inte anses ha frivilligt föranlett att brottet inte kom till fullbordan. Hon går därför inte fri från ansvar enligt 23 kap 3 § BrB.

Med åberopande av 17 kap 12 § 2 st BrB har S.A. anfört att hon, eftersom hon var förlovad med J.V., inte skall dömas till ansvar. Omständigheterna är emellertid inte sådana att ansvarsfrihetsregeln i detta lagrum kan tillämpas på S.A:s handlande.

S.A. skall alltså dömas för försök till främjande av flykt. Hon har därjämte gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav och varusmuggling. Skäl saknas att frångå HovR:ns bedömning i påföljdsfrågan.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut