NJA 1990 s. 71

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Lindh) anförde i dom d 29 aug 1985: Yrkanden m m. K.B. äger och bebor sedan slutet av 1930-talet en fastighet i Höganäs. En angränsande fastighet äges sedan 1973 eller 1974 av K.A.. Han inköpte då fastigheten av sina föräldrar. Dessa ägde och bebodde fastigheten redan vid den tidpunkt då K.B. förvärvade sin fastighet. K.A. har hela sitt liv bott på den fastighet han numera äger. Föräldrarna kvarbodde några år efter det att K.A. köpt fastigheten av dem.

I gränsen - eller i omedelbar anslutning därtill - mellan de båda fastigheterna finns en oxelhäck. Denna planterades för många år sedan. K.A. har angivit tidpunkten till "för ca 35 år sedan" medan K.B. angivit tidpunkten till 1940.

Vid midsommartiden 1983 vidtog K.B. vissa åtgärder med häcken. Utöver att den mot hans tomt vettande delen av häcken klipptes, toppklipptes häcken i hela dess bredd.

Under åberopande av vad sålunda skett har K.A. i målet framställt ersättningsyrkanden mot K.B.. Han har, såsom han slutligen bestämt sin talan, yrkat förpliktande för K.B. att utge två belopp, ett på 600 kr och ett på 14 400 kr. Beloppet 600 kr har han angivit avse kostnader för uppsamling och borttransport av grenar och kvistar, som i samband med klippningen kastats in på hans tomt. I fråga om beloppet 14 400 kr har han förklarat att detta avser ersättning för den olägenhet som uppkommit för honom genom att häcken vid ifrågakomna tillfälle toppskurits till en höjd av ca 150 cm över marken; hans möjligheter att insynsskyddad solbada kom därigenom att begränsas. - K.A. har förklarat att hans ersättningsanspråk grundar sig på skadeståndslagens bestämmelser.

K.B. har med angivande av omständigheter och grunder som redovisas nedan bestritt käromålet.

Domskäl. K.B. har anfört: Han planterade den ifrågakomna häcken 1940, därvid han och K.A:s fader delade på kostnaderna för plantorna. Sedan häcken 1944 nått sådan tillväxt att klippning var aktuell, överenskom K.B. och K.A:s fader att de framledes skulle hålla häcken på en klipphöjd av 160 cm över marken. Denna överenskommelse fungerade bra så länge K.A:s föräldrar bodde kvar; de båda grannarna hjälptes åt med att årligen klippa häcken i enlighet med överenskommelsen. Sedan K.A. övertagit sina föräldrars fastighet har däremot problem uppkommit. Endast något år har K.A. medverkat till att häcken klipptes. Övriga år har häcken endast så till vida blivit klippt att K.B. - utöver den mot hans tomt vettande sidan av häcken - klippt häcken till överenskommen höjd på halva dess bredd, nämligen den hälft som kan anses hänförlig till K.B:s tomt. - Vid midsommartiden 1983 hade häcken på K.A:s "del av toppen vuxit till en höjd av över två meter och grenar från denna del hängde in på K.B:s tomt. Efter att förgäves ha försökt förmå K.A. att klippa häcken till med dennes fader överenskommen höjd, lät K.B. sin son klippa ner häcken även på K.A:s sida till en höjd av 160 cm över marken. Vad som klipptes av samlades i görligaste mån på K.B:s sida av häcken och K.B. lät sedan transportera bort detsamma. Vid klippningen av toppen var dock oundvikligt att en del grenar och kvistar hamnade på K.A:s tomt. - Som grund för sitt bestridande har K.B. anfört: Av "allmänna rättsregler" i grannelagsförhållanden måste anses följa att K.B. ägt vidtaga förekomna åtgärder med häcken utan att K.A. därå kan grunda någon rätt till skadestånd. Av bestämmelsen i 3 kap 2 § JB följer vidare att K.B. under alla omständigheter ägt borttaga grenar som hängde in över hans tomt. Särskilt i fråga om yrkandet å 14 400 kr har K.B. anfört att den härmed avsedda skadan ej utgör ersättningsgill skada enligt skadeståndslagen.

K.A. har gjort gällande att fram till 1983 klippningen av häcken i princip fungerade sålunda att vardera fastighetsägaren klippte sin sida, varefter man hjälptes åt med toppen. Därvd klipptes häcken till en höjd av 180-190 cm över marken. Vid midsommartiden 1983 klippte K.B:s son - som därvid var maskerad - ner häcken till en höjd av ca 150 cm över marken. I samband med klippningen kastades alla avklippta grenar och kvistar in på K.A:s tomt.

TR:ns bedömning. Den s k grannelagsrätten är i stort sett oreglerad i lagstiftningen. Under förarbetena till gällande JB diskuterades införande i balkens kapitel om rättsförhållanden mellan grannar av lagbestämmelser avseende bl a frågor om hägnad mellan grannfastigheter och om gemensamma murar och andra anläggningar i gräns. Någon sådan lagstiftning kom emellertid ej till stånd. De enda bestämmelser av grannelagsrättslig natur som kom att inflyta i JB och som må vara av intresse vid förevarande måls bedömning är stadgandet i 3 kap 1 § att var och en vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom skall taga skälig hänsyn till omgivningen samt stadgandet i 3 kap 2 § om rätt för fastighetsägare att under vissa förutsättningar taga bort rot eller gren som tränger in på fastigheten från angränsande område.

Av vad som nyss upptagits följer att bedömningen av den förevarande tvistefrågan väsentligen måste ske utifrån vad som kan anses vara "god sed" i grannelagsförhållanden.

I målet är fråga om en häck, som i samförstånd planterats i gränsen mellan två fastigheter. Häcken är av en typ som normalt ej får vara friväxande utan som regelmässigt varje år klippes till viss höjd. Vanligt förekommande höjd torde vara 150 cm med viss variation uppåt eller nedåt. En fråga som uppställer sig i målet är huruvida - för det fall den ene fastighetsägaren undandrar sig att medverka till klippning - den andre fastighetsägaren ensidigt äger ombesörja klippningen utan att därmed i ett eller annat avseende riskera att ådraga sig skadeståndsansvar mot grannen. Enligt TR:ns bedömning måste sådan rätt principiellt anses föreligga; detta såframt klippningen sker på sådant sätt att resultatet allmänt sett ter sig som godtagbart.

TR:n finner ingen anledning ifrågasätta riktigheten av K.B:s uppgifter att K.A. undandragit sig att medverka till klippning av häcken och att klippningen vid midsommartiden 1983 gjordes på sådant sätt att häckens höjd kommit att överensstämma med vad som varit fallet efter de klippningar, som tidigare under en följd av år gjorts i samförstånd och som ursprungligen grundat sig på en överenskommelse mellan K.B. och K.A:s fader.

I enlighet med det anförda finner TR:n K.A. ej kunna grunda någon rätt till skadestånd på det förhållandet i sig att häcken efter av K.B. ombesörjd klippning fått lägre höjd än den hade före klippningen. K.A:s yrkande om utfående av 14 400 kr för minskat insynsskydd - en skada, som för övrigt ej synes vara ersättningsgill enligt skadeståndslagen - skall följaktligen ogillas.

Vad gäller K.A:s ytterligare yrkande - det å 600 kr - är K.A:s påstående att grenar och kvistar avsiktligt kastats in på hans tomt i samband med klippningen helt obestyrkt. Det finns anledning antaga - och förhållandet har vitsordats av K.B. - att i begränsad om fattning grenar och kvistar likväl i samband med toppklippningen kommit att hamna på K.A:s tomt. Mot bakgrund av vad TR:n tidigare upptagit rörande befogenheten av K.B:s klippningsåtgärder och med beaktande av vad som får anses vara "god sed" i grannelagsförhållanden har K.A. haft att tåla detta. Av enahanda bedömningsgrunder följer också att kostnader som K.A. må ha haft för omhändertagande av grenarna och kvistarna ej kan övervältras på K.B.. Jämväl K.A:s yrkande om utfående av 600 kr skall följaktligen ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Såväl K.A. som K.B. har vidhållit sina i TR:ns dom angivna ståndpunkter. K.B. har tillagt att - om skadeståndsskyldighet anses föreligga - K.A. inte styrkt den påstådda skadans storlek.

Det är i målet ostridigt att K.B. låtit toppklippa hela häcken, och således även den del därav som tillhör K.A., utan att dessförinnan ha erhållit K.A:s tillstånd att klippa hans del av häcken. K.A. har uppgett att häcken klippts ned till 150 cm höjd, medan K.B. uppgett höjden till 160 cm. Det är ostridigt att till följd av klippningen kvistar och grenar fallit ned på K.A:s tomt. Det är däremot icke styrkt att K.B., såsom K.A. hävdat, på K.A:s tomt låtit kasta in alla grenar och kvistar som klippts av från häcken.

Genom att låta klippa även K.A:s del av häcken har K.B. gjort ett ingrepp i K.A:s äganderätt. K.B. har ej anfört någon omständighet som för honom medför rätt till sådant intrång. I den mån skada uppkommit för K.A. genom K.B:s förfarande är K.B. därför skadeståndsskyldig gentemot K.A..

K.A. har hävdat att skadan bestått dels i att det skydd mot insyn som häcken erbjudit kommit att minska genom att häcken toppklippts, dels i att på hans tomt hamnat kvistar och grenar, vilka han blivit tvungen att forsla bort.

Oavsett om häcken klippts ned till 150 cm, som K.A. hävdat, eller 160 cm, som K.B. uppgett, måste toppklippningen av häcken ha medfört att insynsskyddet på K.A:s tomt i någon mån minskat. Härigenom har K.A. åsamkats skada i skadeståndslagens mening. Försämringen av insynsskyddet måste emellertid antas ha varit av ringa omfattning och är av begränsad varaktighet. K.A:s skada kan med tillämpning av 35 kap 5 § RB skäligen skattas till 100 kr.

Som TR:n anfört är häcken av en typ som vanligen ej är friväxande utan som regelmässigt varje år klipps till viss höjd. K.A. har ej förmått styrka att det nedfall av kvistar och grenar på hans tomt som orsakats av K.B. varit mer omfattande än vad som normalt är fallet när en häck toppklipps. Annat är ej visat än att häcken hade nått en sådan höjd att toppklippning var påkallad eller i vart fall befogad. K.A. kan därför icke anses ha lidit någon skada genom nedfallet av kvistar och grenar på hans tomt. K.A:s yrkande om skadestånd i nu angivet hänseende skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut förpliktar HovR:n K.B. att till K.A. utge 100 kr.

Domskäl

Domskäl.

De nya yrkanden K.A. framställt i HD kan inte upptas till prövning och skall följaktligen avvisas.

Vid midsommaren 1983 lät K.B. sin son klippa den oxelhäck, som var planterad i gränsen mellan K.B:s och K.A:s fastigheter i Höganäs. Häcken toppklipptes då i dess helhet till en höjd över marken av 150 eller 160 cm. Klippningen berörde alltså även delar av häcken, som växte på den fastighet som tillhör K.A., och innefattade därmed ett intrång i dennes besittning till fastigheten. Eftersom K.A., enligt vad handlingarna får anses utvisa, hade motsatt sig att hans del av häcken skulle klippas, måste besittningsintrånget anses ha skett olovligen.

Enbart den omständigheten att K.B. olovligen gjort intrång i K.A:s besittning till fastigheten kan inte grunda rätt för K.A. att erhålla skadestånd för ekonomisk förlust till följd av försämrat skydd mot insyn. Sådan ersättning kan nämligen inte ifrågakomma om K.B. hade en civil rättslig rätt att få till stånd den nedklippning av häcken som faktiskt ägde rum.

Enligt allmänna grannelagsrättsliga principer, som kommer till uttryck i 3 kap 1 § JB, måste den som brukar en fastighet ta skälig hänsyn till sin granne. Inte endast positivt handlande utan även underlåtenhet att handla kan innefatta ett åsidosättande av grannelagsrättsliga förpliktelser. Vad som i sådant hänseende kan krävas av en fastighetsägare eller annan brukare av en fastighet måste avgöras efter vad som enligt ett objektivt bedömande framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Enligt vad utredningen visar har häcken - som anlagts gemensamt av ägarna till de båda fastigheterna - sedan någon gång i mitten av 1940-talet fram till senare delen av 1970-talet hållits nedklippt till en höjd på 150-160 cm. Det finns inte någon anledning att ifrågasätta TR:ns bedömning att det är vanligt att oxelhäckar hålls nedklippta till ungefär den höjden. Under sådana omständigheter har K.B. på grannelagsrättslig grund skäligen kunnat fordra, att häcken även fortsättningsvis med K.A:s medverkan skulle hållas klippt så som sedan många år varit brukligt. I enlighet med vad som tidigare anförts kan därför K.B. inte förpliktas att utge ersättning för försämrat skydd mot insyn.

Vad härefter angår yrkandet om ersättning för kostnader för uppsamling och borttransport av grenar och kvistar ansluter HD sig till domstolarnas bedömning att det inte är styrkt att K.B. låtit kasta in alla bortklippta grenar och kvistar på K.A:s fastighet. Den mängd grenar och kvistar, som efter klippningen funnits på fastigheten, får antas motsvara vad som skulle ha blivit bortklippt, om K.A. hade uppfyllt sina skyldigheter gentemot K.B. att medverka till att hålla häcken nedklippt. Därmed har K.A. inte någon rätt till ersättning i nu berört hänseende.

Domslut

Domslut.

HD avvisar de yrkanden K.A. framställt först i HD.

Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.