NJA 2021 s. 473
Ansvar för trasig dagvattenanläggning, när skada har uppkommit genom vatteninträngning på grannfastigheten.
Stockholms tingsrätt
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Bostadsrättsföreningen Lindormen 5 och 6 och yrkade att tingsrätten skulle förplikta föreningen att betala 591 341 kr jämte ränta till förbundet.
Bostadsrättsföreningen bestred förbundets talan men vitsordade ett kapitalbelopp om 188 395,13 kr som skäligt i och för sig.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen Sofie Nilsson) anförde i dom den 5 december 2018 bl.a. följande.
BAKGRUND
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund (Sotarförbundet) äger sedan år 1954 fastigheten Stockholms Lindormen 19, vari Sotarförbundet har sina lokaler. I övrigt är fastigheten en hyresfastighet med hyresgäster. Bostadsrättsföreningen Lindormen 5 och 6 (Föreningen) har varit ägare till fastigheterna Stockholms Lindormen 5 och 6 sedan år 2002. Föreningens byggnader är från år 1929.
Sotarförbundets fastighet gränsar åt norr mot Föreningens båda fastigheter. Mellan fastigheterna finns det två små innergårdar med en avgränsande mur. Sotarförbundets lilla innergård renoverades och försågs med nya fuktspärrar år 2012. Dagvatten från Sotarförbundets lilla innergård förs via dagvattenbrunn och renoverade stamledningar ner till källaren. Föreningens innergård var orenoverad och saknade enligt uppgift fuktspärrar. Den har en stupränna för dagvatten och en dagvattenbrunn. Föreningen är, i egenskap av fastighetsägare, ansvarig för sitt dagvattensystem.
Sotarförbundets fastighet har under flera år drabbats av återkommande vatteninträngningar i källaren. Vatteninträngningarna har orsakat skador i källaren. Det är dock tvistigt när och i vilken omfattning vatteninträngningar har skett.
Sotarförbundet gav i uppdrag åt Svensk Röranalys AB att genomföra en teknisk undersökning av Föreningens dagvattenledningar den 8 juni 2015. Av undersökningen framgår att det misstänktes att en dagvattenledning i anslutning till dagvattenbrunnen var trasig och att denna kunde ha orsakat vatteninträngningar hos Sotarförbundet. Vidare undersökning av dagvattenledningen föreslogs som åtgärd.
Den 22 oktober 2015 utfördes ytterligare en teknisk undersökning av Aquademica. Undersökningen avsåg Föreningens lilla innergård och utfördes dels med rörinspektionskamera, dels med tillsatt spårämne i vattnet. Med hänsyn till den tekniska undersökningen var Aquademicas slutsats att läckage påvisats vid anslutningen mellan dagvattenledningen och dagvattenbrunnen från den innergård som tillhör Föreningen. Aquademica föreslog därmed att tätskiktet skulle göras om och att det i samband med detta skulle installeras en ny dagvattenbrunn och att dagvattenledningen skulle dras om i sin helhet för att undvika återkommande problematik.
Ytterligare undersökningar på Föreningens initiativ genomfördes den 22 december 2015 och den 16 februari 2016. Föreningen åtgärdade vattenläckaget genom att rensa och relina rören, plombera ett havererat rör samt täta skadorna på innergårdens ytskikt. Åtgärdande hade ägt rum i vart fall i juni 2016.
– – –
GRUNDER
Sotarförbundet
Läckaget i Föreningens dagvattenledningssystem har orsakat vatteninträngningar i Sotarförbundets källare från och med år 2011–2012 till och med maj 2016. Det har orsakat skador. Det föreligger alltså ett orsakssamband mellan skadorna på Föreningens dagvattensystem och vatteninträngningarna med efterföljande skador i Sotarförbundets källare.
I första hand är Föreningen strikt ansvarig för skadorna i Sotarförbundets källare enligt särskilda, icke-lagfästa rättsprinciper om strikt ansvar (se NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s. 468 och NJA 2001 s. 368).
I andra hand har Föreningen vållat skadorna genom sin underlåtenhet att vidta åtgärd avseende dagvattensystemet. Av 8 kap. 4 § första stycket 3 punkten och 8 kap. 14 § tredje stycket plan- och bygglagen samt 3 kap. 9 § plan- och byggförordningen följer att Föreningen har en skyldighet att inspektera och underhålla sitt dagvattensystem så att det alltid fyller sitt ändamål och så att inte förorenat dagvatten läcker ut och påverkar hygien, hälsa och miljö. När Föreningen övertog fastigheten fanns ett behov av inspektion och underhåll av dagvattensystemet. I första hand består den oaktsamma underlåtenheten av att föreningen inför tillträdet till fastigheten år 2002 eller därefter underlåtit att inspektera och underhålla dagvattensystemet. I andra hand har Föreningen vållat skadorna genom att underlåta att vidta åtgärd eller avvakta för lång tid med åtgärdande avseende dagvattensystemet efter det att de tekniska undersökningarna genomförts och visat på orsaken till skadorna.
Föreningen
Föreningen medger att viss vattenströmning har skett från dagvattensystemet till Sotarförbundets källare men förnekar att all skada eller allt vatten som har kommit in i Sotarförbundets källare har samband med läckaget i Föreningens dagvattensystem. Det bestrids att det skett vatteninträngning från år 2011–2012, dvs. före år 2015, och i maj 2016.
Föreningen kan inte vara strikt ansvarig för skadorna utan stöd i lag.
Det föreligger ingen oaktsam underlåtenhet från Föreningens sida. Föreningen lät inför tillträdet till fastigheten år 2002 genomföra en sedvanlig överlåtelsebesiktning. Föreningen vidtog åtgärd avseende dagvattensystemet med anledning av utförda tekniska undersökningar så snart skadan hade upptäckts och så snart det var möjligt.
Sotarförbundet har i egenskap av fastighetsägare underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder för att minimera risken för vattenskador varför förbundet har varit medvållande till skadan och därmed förenade kostnader. Sotarförbundet åtog sig en projektledande roll i åtgärdandet av dagvattensystemet. För det fall skador har uppstått på grund av dröjsmål med åtgärdande är Sotarförbundet medvållande till dessa.
Sotarförbundets bemötande
Sotarförbundet har inte varit medvållande till skadorna. Sotarförbundet har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att skydda källarlokalen. Det bestrids att Sotarförbundet åtog sig någon projektledande roll.
– – –
DOMSKÄL
Inledning och tingsrättens prövning av målet
Sotarförbundet har väckt talan mot Föreningen mot bakgrund av de vatteninträngningar som har skett i Sotarförbundets källare. Tingsrätten kommer först att pröva vad som är visat i fråga om när vatten-inträngningar skett i Sotarförbundets källare för att därefter pröva frågan om vatteninträngningarna är orsakade av skadorna på Föreningens dagvattensystem. Om tingsrätten kommer fram till att så är fallet kommer rätten därefter att pröva frågan om Föreningen har ett strikt ansvar för sitt dagvattensystem och därmed är skadeståndsskyldig för skadorna i Sotarförbundets källare. Om svaret är nej kommer tingsrätten att ta ställning till om Föreningen genom underlåtenhet har vållat skadorna i Sotarförbundets källare. För det fall tingsrätten kommer fram till att Föreningen är strikt skadeståndsskyldig eller genom underlåtenheten har vållat skadorna kommer tingsrätten slutligen att pröva frågorna om skadornas storlek och om Sotarförbundet har varit medvållande.
Vad är bevisat om vatteninträngningarna?
Tingsrätten fann på anförda skäl visat att Sotarförbundet hade haft vatteninträngningar i källaren från år 2011–2012, dvs. före år 2015, och fram till och med maj 2016.
Finns det ett orsakssamband mellan vatteninträngningarna i Sotarförbundets källare och skadorna på Föreningens dagvattensystem?
– – –
Tingsrätten anser, med beaktande huvudsakligen av de utförda tekniska undersökningarna och det faktum att vatteninträngningarna nu upphört, att Sotarförbundet har gjort det klart mera sannolikt att all den visade vatteninträngningen i källaren har skett till följd av Föreningens trasiga dagvattensystem än av någon annan orsak.
Är Föreningen strikt skadeståndsansvarig?
Sotarförbundet har i första hand gjort gällande att Föreningen har ett strikt ansvar för de vattenskador dagvattensystemet har orsakat. Det saknas lagstöd för strikt skadeståndsansvar för dagvattensystem. Praxis har varit restriktiv med att ålägga ett strikt ansvar utan lagstöd. Det finns dock viss utveckling i praxis som möjliggör strikt ansvar vid viss form av verksamhet även om denna inte utgör farlig verksamhet. Således har HD ålagt strikt ansvar för innehavare av fjärrvärmeanläggning och renvattenanläggning för skador till följd av brott på ledningar (se rättsfallen NJA 1991 s. 720 och NJA 1997 s. 468) och för samfällighetsförening som drev en vatten- och avloppsanläggning vars spillvattenledning varit blockerad av rottillväxt (se rättsfallet NJA 2001 s. 368). Med resonemang utifrån HD:s praxis har Svea hovrätt i dom den 23 september 2008 (se mål T 9012-07) ålagt en kommun strikt ansvar för skador till följd av en snökanonanläggning som exploderat. Däremot har inte strikt ansvar ålagts en dammägare för översvämningsskador till följd av att anläggningen inte varit tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning (se rättsfallet NJA 1997 s. 684).
Vilka särdrag som medför strikt ansvar enligt ovan nämnd praxis är inte helt klarlagt (se Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 10e upplagan, 2018, s. 173–175). I doktrinen har försök gjorts att sammanfatta principer för när strikt ansvar i enlighet med angiven praxis kan åläggas. Det ska handla om risker som aldrig helt kan undvikas (1), det ska finnas en risk för allvarliga skador (2), skadesituationen ska ha likheter med andra situationer där strikt ansvar ålagts enligt praxis (3), skadan ska vanligen drabba någon som står i ett direkt eller indirekt kontraktsförhållande till skadegöraren (4), skadegöraren ska i praktiken ha monopolställning (5), det ska finnas skäl för skadegöraren att stå kostnaden eftersom denna därmed kan slås ut på alla som nyttjar skadegörarens anläggning (6), skadegöraren har större möjlighet att försäkra sig mot risken (7) och ett strikt ansvar ska verka skadeförebyggande genom att öka säkerheten (8) (se Andersson, Ansvarsformernas differentiering – culpa, strikt ansvar och mellanformer av ansvar i Uppsatser om skadeståndsansvar och ansvarsförsäkring, 2012, s. 26–31).
Dagvattenledningssystem har stora likheter med anläggningarna i de förstnämnda rättsfallen från HD ovan. Det handlar om rörledningar som transporterar vatten under marken. Liksom när det gäller brott på fjärrvärmerör och renvattenledningar torde risken för brott på dagvattenledningar inte helt kunna undvikas. Det handlar alltså om risker inifrån systemet som sådant och inte beroende på yttre påverkan (jfr rättsfallet NJA 1997 s. 684). Även om det skulle vara svårt att kontrollera dagvattenledningar och dess skick är brott på ledningarna inte en oförutsebar skada. Det är även så att ägaren av dagvattensystemet får anses ha bäst möjlighet att kontrollera systemet och försäkra sig mot risken. Vidare har Föreningen haft möjlighet att slå ut säkerhetskostnaderna på bostadsrättsinnehavarna i föreningen. Det finns således skäl som talar för att ålägga Föreningen ett strikt skadeståndsansvar för dess dagvattensystem i enlighet med praxis.
Det finns emellertid även skäl som talar emot att ålägga Föreningen ett strikt ansvar. I de rättsfall där strikt ansvar ålagts har det varit fråga om verksamhet som bedrevs av en kommun alternativt ett företag eller en förening som särskilt driver denna verksamhet. Skadorna drabbade därigenom någon som stod i direkt eller indirekt kontraktsförhållande med skadegöraren som därtill i praktiken hade en monopolställning. Föreningen är en bostadsrättsförening vars huvudsakliga verksamhet inte är drift och skötsel av dagvattensystem. Sotarförbundet har därmed inte ett direkt eller indirekt kontraktsförhållande till Föreningen avseende dagvattensystemet. Därtill framstår det alltjämt som osäkert vilka faktorer som faktiskt medför strikt ansvar utifrån ovan praxis. Med beaktande av detta samt svensk praxis restriktiva hållning mot att ålägga strikt ansvar utan lagstöd anser tingsrätten att det vore alltför långtgående att ålägga samtliga fastighetsägare ett strikt ansvar för dess dagvattensystem utan stöd i lag. Föreningen är därmed inte strikt skadeståndsansvarig för sitt dagvattensystem och de skador som uppstått till följd av skador på systemet.
Är Föreningen skadeståndsskyldig på grund av oaktsam underlåtenhet?
Inledning och rättsliga utgångspunkter
Sotarförbundet har i andra hand gjort gällande att Föreningen har vållat skadorna i källaren genom sin underlåtenhet att vidta åtgärd med anledning av dagvattensystemet. Den oaktsamma underlåtenheten består i första hand av att Föreningen inför tillträdet till fastigheten år 2002 eller därefter underlåtit att inspektera och underhålla dagvattensystemet. Sotarförbundet har i andra hand gjort gällande att den oaktsamma underlåtenheten består av att Föreningen underlåtit att vidta åtgärd eller avvaktat för lång tid med åtgärdande avseende dagvattensystemet efter det att de tekniska undersökningarna genomförts och visat på orsaken till skadorna.
För att Föreningen ska bli skadeståndsskyldig på grund av oaktsam underlåtenhet att handla krävs att det finns en handlingsplikt som Föreningen åsidosatt. Det krävs även att underlåtenheten att handla var oaktsam. Vidare krävs att underlåtenheten har orsakat skadan, dvs. om Föreningen hade vidtagit åtgärder hade skadorna aldrig inträffat. Slutligen krävs att orsakssambandet är adekvat.
Handlingsplikt enligt plan- och bygglagens bestämmelser
Att Föreningen ansvarar för dagvattensystemet är i målet klarlagt. Sotarförbundet har gjort gällande att Föreningen därmed även har en handlingsplikt att underhålla dagvattensystemet i enlighet med plan- och bygglagens bestämmelser.
Ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö (se 8 kap. 4 § 3 punkten plan- och bygglagen). Bestämmelsen innefattar krav på fuktskydd i alla byggnader (se Didón m.fl., Plan- och bygglagen m.m., kommentaren till 8 kap. 4 § i Zeteo, 2017-12-07). Kravet innebär även att byggnadsverket ska vara projekterat och utfört på ett sådant sätt att det inte medför en oacceptabel risk för användarnas och grannarnas hygien och hälsa, särskilt inte som en följd av bl.a. förekomst av fukt i delar av byggnadsverket eller på ytor inom byggnadsverket (se 3 kap. 9 § plan- och byggförordningen). En anordning i syfte att förhindra exempelvis risken för fukt ska hållas i sådant skick att den alltid fyller sitt ändamål (se 8 kap. 14 § tredje stycket plan- och bygglagen). Det innebär bl.a. en kontinuerlig skötsel av anordningar för värme, ventilation och energihushållning (se Didón m.fl., Plan- och bygglagen m.m., kommentaren till 8 kap. 14 § i Zeteo, 2017-12-07).
Av plan- och bygglagens bestämmelser framgår således att ett dagvattensystem, vars syfte är att avleda vatten och därmed förhindra bl.a. fukt i byggnadsverk, ska underhållas i syfte att se till att det alltid fyller sitt ändamål. Att det åligger Föreningen att underhålla systemet är ostridigt. Av plan- och bygglagens bestämmelser framgår dock inte när ett sådant system ska underhållas och vilka åtgärder som ska vidtas. Sotarförbundet har gjort gällande att ett dagvattensystems livslängd i sig föranleder en plikt att vidta åtgärd för att underhålla systemet. Fastigheten och dess dagvattensystem är från år 1929. Föreningen förvärvade fastigheten år 2002. Dagvattensystemet var då 73 år gammalt. Sotarförbundet har anfört att dagvattensystem har en generell livslängd om 50 år varför ledningar som är äldre än 50 år bör undersökas.
– – –
Sammanfattningsvis anser tingsrätten inte att Sotarförbundet har visat på att ett dagvattensystems ålder medför en handlingsplikt för fastighetsägare, i det här fallet Föreningen, att vidta åtgärd.
Handlingsplikt med anledning av utförda tekniska undersökningar
Sotarförbundet har gjort gällande att Föreningen i vart fall har haft en handlingsplikt att vidta åtgärder efter att det stod klart för Föreningen att det fanns skador på dagvattensystemet. Genom att inte vidta åtgärder eller vidta åtgärder för sent har Föreningen vållat skadorna.
Den första tekniska undersökningen genomfördes den 8 juni 2015. Av denna framgår att det misstänks att det är en trasig dagvattenledning som är orsaken till vatteninträngningar i källaren hos Sotarförbundet. Undersökningen föreslår att vidare undersökningar ska göras.
Tingsrätten anser att det av den första tekniska undersökningen inte är klarlagt att det faktiskt finns en skada på Föreningens dagvattensystem. – – – Även om Föreningen i och för sig är ansvarig för sitt dagvattensystem anser tingsrätten alltså inte att Föreningen i detta skede kan anses ha någon handlingsplikt till följd av den tekniska undersök
ningen. Det gäller särskilt eftersom Sotarförbundet uppgett att förbundet ska vidta ytterligare åtgärder.
– – –
Tingsrätten anser att det av den andra tekniska undersökningen står klart att Föreningen har en skada på sitt dagvattenledningssystem. Föreningen har från och med tidpunkten för delgivning av undersökningen, den 30 oktober 2015, haft en skyldighet att vidta åtgärd avseende systemet i egenskap av fastighetsägare. Nästa fråga tingsrätten har att ta ställning till är om Föreningen underlåtit att vidta åtgärd eller vidtagit åtgärd för sent.
Enligt tingsrättens mening står det efter den andra undersökningen inte klart var på dagvattenledningssystemet skadan finns. Föreningens åtgärd, dvs. att vidta ytterligare undersökningar, är därför adekvat. Eftersom det inte heller efter den tredje undersökningen framgår exakt var på ledningen som skadan finns och eftersom undersökningen föreslår vidare åtgärd i form av pejling anser tingsrätten även att Föreningens nästa åtgärd, dvs. att vidta en fjärde undersökning, är lämplig. När skadan sedan lokaliseras vidtar Föreningen åtgärder för att reparera skadorna. Sammanfattningsvis anser tingsrätten att samtliga åtgärder som Föreningen har vidtagit har varit adekvata utifrån den information Föreningen haft angående skadorna på dagvattensystemet.
– – –
Mot bakgrund av den långa tid Sotarförbundet drabbats av vatteninträngningar i källaren och de åtgärder Sotarförbundet själv vidtagit anser tingsrätten att Föreningen vidtagit åtgärder så skyndsamt som krävts. Föreningen har härigenom uppfyllt sin handlingsplikt med anledning av utförda tekniska undersökningar. Någon annan oaktsam underlåtenhet från Föreningens sida har inte gjorts gällande.
Sammanfattning
Tingsrätten har alltså kommit fram till att Sotarförbundet har haft vatten-inträngningar i sin källare från och med år 2011–2012 till och med maj 2016 samt att dessa är orsakade av skador på Föreningens dagvattensystem. Vidare har tingsrätten kommit fram till att Föreningen inte är strikt ansvarig för skadorna i källaren och att Föreningen inte heller har vållat skadorna i källaren genom att av oaktsamhet underlåta att vidta åtgärd avseende dagvattensystemet. Käromålet ska därför ogillas.
DOMSLUT
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbunds käromål ogillas.
Svea hovrätt
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund (Sotarförbundet) överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.
Bostadsrättsföreningen Lindormen 5 och 6 motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Annika Åkerlind och Therese Linderoth, referent, samt tf. hovrättsassessorn Maria Schöllin) anförde i dom den 19 maj 2020 följande.
PARTERNAS TALAN OCH UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN
Sotarförbundet har vidhållit de grunder och sakomständigheter som redovisas i tingsrättens dom. Sotarförbundet har i hovrätten preciserat att bedömningen av det strikta ansvaret jämte oaktsamheten ska göras även utifrån grannelagsrättsliga principer. Eftersom parterna är grannar ska Föreningen enligt 3 kap. 1 § JB vid nyttjandet av sin fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen och Sotarförbundets fastighet. Grannelagsrätten ställer krav på att en fastighetsägare ska vidta aktiva åtgärder för att undvika olägenheter för sin omgivning. Så har inte skett enligt Sotarförbundet.
Föreningen har vidhållit de grunder och sakomständigheter som angetts i tingsrättens dom. Föreningen har även argumenterat för att ett strikt ansvar på grund av grannelagsrätt inte kan tillämpas på den förevarande situationen och att oaktsamma försummelser inte kan betraktas som uttryck för bristande hänsyn enligt 3 kap. 1 § JB.
Bevisningen har varit densamma i hovrätten som i tingsrätten.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att Sotarförbundet har visat att vatteninträngningar i förbundets källare förekommit under hela den aktuella perioden och att det är klart mera sannolikt att all vatteninträngning skett till följd av Föreningens trasiga dagvattensystem än av någon annan orsak.
För att Föreningen ska bli betalningsansvarig för skadan räcker det inte att den är ägare till den dagvattenledning som har orsakat vattenläckaget. Föreningen måste dessutom antingen ha vållat skadan enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) eller anses ansvara för skadan oavsett vållande genom ett så kallat strikt ansvar. Tingsrätten har redogjort för viss praxis och doktrin angående förutsättningar för strikt ansvar. Av denna framgår att det saknas en enhetlig samsyn på vad som ska gälla för strikt ansvar, förutom att strikt ansvar som huvudregel ska konstitueras genom lagstiftning. I miljöbalken återfinns reglering om strikt ansvar för fastighetsägare, men det avser andra situationer än den i målet aktuella. Strikt ansvar för bedrivande av verksamhet återfinns exempelvis i lag (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, elsäkerhetslagen (2016:732) och järnvägstrafiklagen (2018:181). HD har i några fall ansett att förhållandena i det enskilda fallet har motiverat ett strikt ansvar för den skadeorsakande parten utan direkt lagstöd. Det har i de fallen rört sig om att den skadeorsakande bedrivit särskilt farlig verksamhet såsom militärövningar eller bedrivit riskfylld verksamhet och haft en slags monopolställning gentemot den skadelidande eller på annat sätt bedrivit verksamhet av myndighetskaraktär (se t.ex. NJA 2001 s. 368, 1991 s. 720, 1997 s. 468 och 1989 s. 389).
HD har även gjort skälighets- och ändamålsöverväganden vid sina bedömningar. Omständigheterna har liknat dem som finns i lagstiftning om strikt ansvar.
I förevarande fall är det inte fråga om någon särskilt farlig verksamhet. I målet har det inte lagts fram någon utredning om vilka mängder vatten som normalt passerar en dagvattenledning av det aktuella slaget och det är inte fråga om vatten med någon särskilt riskfylld egenskap. Vattenledningar i sig får emellertid anses innebära en viss risk för vattenskador. Föreningen har dock inte bedrivit någon verksamhet som är direkt relaterad till vattenledningar utan vattenledningen har ingått i Föreningens anordning för att leda bort det dagvatten som hamnat på Föreningens fastighet och utgjort en förutsättning för fastighetens bebyggelse. Den trasiga delen av ledningen har varit placerad under Föreningens egen byggnad. Den part som i första hand lidit risk för skada är Föreningen själv. Den jämbördiga grannrelation utan någon annan samverkan som parterna i målet har liknar inte heller de förhållanden som HD har funnit särskilt skyddsvärda när en part har ålagts ett strikt ansvar. HD beskriver visserligen i NJA 1991 s. 720 att det strikta ansvaret har kommit att tillämpas framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art och flera av HD:s avgöranden angående strikt ansvar gäller just grannar. Emellertid har HD inte ålagt någon strikt skadeståndsansvar enbart på grund av grannelagsrätten. Grannförhållanden kan vara av skiftande slag och måste enligt hovrättens mening vägas in i bedömningen av samtliga omständigheter. Sammanfattningsvis finner hovrätten att skaderisken, Föreningens verksamhet, parternas inbördes relation och ändamålshänsyn inte innebär att det är skäligt att i detta fall utan lagstöd ålägga Föreningen ett strikt ansvar för skador hänförliga till sin dagvattenledning. Föreningen ska därför inte åläggas skadeståndsskyldighet på grund av strikt ansvar.
Lagregeln i 3 kap. 1 § JB ger grannar en större aktsamhets- och handlingsplikt mot omgivningen än vad som annars gäller (se Bengtsson, Jordabalk [1970:994] 3 kap. 1 §, Lexino 2013-11-01). Grannförhållandet är en omständighet att förhålla sig till vid oaktsamhetsbedömningen och torde särskilt medföra högre krav på aktsamhet när fastigheterna ligger i tätbebyggt område. Vad gäller bedömningen av huruvida Föreningen har agerat oaktsamt genom att inte inspektera och underhålla dagvattenledningen innan det uppdagats att den läckte instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning. Det är inte utrett att vattenledningen har haft sådan ålder eller sådana egenskaper i sig att den krävde åtgärd på grund av det. Inte heller har det visats att Föreningen genom att inte undersöka rören eller åtgärda dem har avvikit från förordning, föreskrift, allmänna råd, prejudikat eller sedvänja. Hovrätten instämmer därför, även med hänsyn tagen till grannelagsrätten, i tingsrättens bedömning att Föreningens underlåtenhet inte har varit oaktsam.
Vad gäller påståendet om att Föreningen förfarit oaktsamt genom att, efter att undersökningar vidtagits, inte åtgärda felet tillräckligt skyndsamt delar hovrätten tingsrättens bedömning.
Hovrätten fastställer alltså tingsrättens dom.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle förplikta Bostadsrättsföreningen Lindormen 5 och 6 att betala 591 341 kr samt ränta till förbundet.
Bostadsrättsföreningen Lindormen 5 och 6 motsatte sig ändring av hovrättens dom.
HD meddelade prövningstillstånd i enlighet med vad som anges i punkten 4 i HD:s dom.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Robert Lind, föreslog i betänkande följande dom.
DOMSKÄL
Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s dom.
Allmänt om strikt ansvar
Det saknas lagstöd för strikt skadeståndsansvar för dagvattensystem. Som huvudregel bör sådant ansvar konstitueras genom lagstiftning, jfr t.ex. 32 kap. MB. HD har i några fall ansett att förhållandena i det enskilda fallet har motiverat ett strikt ansvar för den skadeorsakande parten utan direkt lagstöd. Det har då rört sig om situationer som ligger nära sådana där uttryckligt lagstöd finns. Ifråga om läckage från ledningar med efterföljande skador har HD prövat frågan om strikt ansvar i några olika situationer.
I rättsfallet NJA 1991 s. 720 orsakades en näringsidkare översvämning i sin lokal. Skador orsakades i huvudsak av ånga från det heta vattnet. Vattnet visade sig komma från en fjärrvärmeledning. HD slog fast att energibolaget, i egenskap av innehavare av fjärrvärmeanläggningen, hade ett strikt skade- ståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen. HD uttalade i rättsfallet bl.a. att någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts i svensk rätt. Vidare konstaterades att det strikta ansvaret av domstolarna har kommit att tillämpas framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art.
I rättsfallet NJA 1997 s. 468, drabbades ett antal fastigheter i Södertälje kommun av översvämningsskador. Vattnet hade kommit från en huvudledning för renvatten som ingick i kommunens allmänna vatten- och avloppsanläggning. HD slog fast att innehavaren skulle anses bära strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen. HD hänvisade till 1991 års fall och konstaterade att det saknades anledning att bedöma ansvaret för skador orsakade av utsläpp från en renvattenanläggning på annat sätt.
I rättsfallet NJA 2001 s. 368 ålades en samfällighetsförening, som drev en vatten- och avloppsanläggning, strikt skadeståndsansvar för en vattenskada i en villafastighet som uppstått till följd av att en spillvattenledning i anläggningen varit blockerad på grund av rottillväxt. HD uttalade bl.a. att en sådan skadeorsak till sin typ inte kunde anses oförutsebar och att övervägande skäl talade för att i enlighet med huvudprincipen från 1991 och 1997 års fall betrakta anläggningsinnehavaren som strikt ansvarig för en sådan skada.
De redovisade rättsfallen kan sägas ha gemensamt att den skadeorsakande parten har drivit en verksamhet som inneburit risker för skador på närliggande fastigheter och det har rört sig om en slags monopolliknande situation gentemot den skadelidande. De aktuella skadeorsakerna har vidare framstått som något verksamhetsbedrivaren närmast haft anledning att utgå från skulle kunna komma att uppstå till följd av verksamheten. HD har även gjort skälighets- och ändamålsöverväganden vid sina bedömningar. I den juridiska litteraturen har dock förts fram uppfattningen att flera av de faktorer som HD har lyft fram som avgörande i dessa fall, sannolikt kan vara för handen utan att det för den skull ska bli aktuellt med strikt skadeståndsansvar (se Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl. 2018, s. 173 f.).
Culpa genom underlåtenhet
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ersätta skadan. Skadestånds- ansvar enligt denna regel inträder framför allt vid positiva handlingar men kan föreligga också på grund av underlåtenhet att handla. För skadeståndsansvar förutsätts dels att handlandet eller underlåtenheten innefattar ett åsidosättande av en av rättsordningen uppställd handlings- eller aktsamhetsnorm dels att handlandet eller underlåtenheten i subjektivt hänseende kan tillräknas den enskilde som uppsåtligt eller vårdslöst (se prop. 1972:5 s. 453, även Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, version 6B, Juno, kommentaren till 2 kap. 1 § under 2.1.2 Vållande).
Även i situationer där det inte finns uppställda normer i lag eller annan författning för ett visst handlande kan ansvar för underlåtenhet att handla komma ifråga. Det kan i vissa fall finnas en skyldighet att handla faremotverkande. En sådan skyldighet kan föreligga för den som direkt eller indirekt har medverkat till uppkomsten av en fara eller den som på annat sätt har en särskild anknytning eller närhet till skaderisken. Beroende på omständigheterna kan det medföra en skadeståndssanktionerad skyldighet att verka för farans undanröjande (se t.ex. NJA 1973 s. 365, NJA 1979 s. 129, NJA 1981 s. 683 och NJA 1987 s. 222).
En särskild fråga vid underlåtenhet är med vilken säkerhet det påbjudna handlandet skulle kunna ha förhindrat skadan. HD har i denna fråga uttalat att det i regel bör finnas en plikt att vidta en möjlig åtgärd redan om den är påtagligt faremotverkande, dock att den handlingspliktige bör kunna undgå ansvar om han visar att åtgärden inte skulle ha hjälpt (se NJA 2013 s. 145).
Grannelagsrättsligt ansvar
Enligt 3 kap. 1 § JB ska var och en vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. Bestämmelsen sägs ge uttryck för en allmän hänsynsprincip som numera utgör grunden i grannelagsrätten. Speciallagstiftning, t.ex. vid skador som omfattas av 32 kap. MB, ska tillämpas i första hand. Fråga är då om bestämmelsen, som är allmänt hållen, kan tas som utgångspunkt för strikt ansvar eller om det torde krävas någon form av oaktsamhet för att ersättningsskyldighet ska komma i fråga för sådana grannelagsrättsliga skador som inte omfattas av speciallagstiftning.
De skador i grannelagsrättsliga förhållanden som i första hand omfattas av strikt ansvar är just sådana för vilka 32 kap. MB är tillämplig. Att ta utgångspunkt i 3 kap. 1 § JB för ett strikt ansvar för andra typer av skador synes inte ha varit avsikten då den tidigare miljöskadelagen, och sedermera miljöbalken, trädde i kraft (se prop. 1969:28 s. 41 f. och prop. 1972:20 s. 204). I den juridiska litteraturen har det emellertid inte helt uteslutits att skador i grannelagsrättsliga förhållanden, vilka uppvisar stora likheter med miljöskador enligt 32 kap. MB men inte omfattas av dessa bestämmelser, skulle kunna komma ifråga för strikt ansvar (se Bertil Bengtsson, Om grannelagsansvaret idag, Festskrift till Ulf K. Nordenson, 1 uppl. 1999, s. 23 och Jonas Du Rietz, Grannelagsrättsligt skadeståndsansvar, SvJT 2018 s. 674).
HD har i rättsfallet NJA 1994 s. 162, tillämpat aktsamhetskravet i 3 kap. 1 § JB som självständig grund för att döma ut skadestånd. Ett fält besått med vårvete hade drabbats av trampskador som orsakats av deltagare i en modellflygplanstävling som genomförts på en angränsande fastighet. Skadeståndsskyldighet ålades arrangören av tävlingen utan hänvisning till strikt ansvar eller 2 kap. 1 § skadeståndslagen.
En fråga som uppstår är om brott mot hänsynsregeln enligt 3 kap. 1 § JB kräver aktivt handlande. HD har i rättsfallet NJA 1990 s. 71 konstaterat att även underlåtenhet att handla kan innefatta ett åsidosättande av grannelagsrättsliga förpliktelser. Avseende bedömningen av en sådan underlåtenhet uttalar HD att vad som i sådant hänseende kan krävas av en fastighetsägare eller annan brukare av en fastighet måste avgöras efter vad som enligt ett objektivt bedömande framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Bedömningen i detta fall
Föreningen kan knappast anses ha bedrivit verksamhet hänförlig till vatten. Dagvattensystem för inte med sig sådana mängder vatten som framstår som jämförelsevis mycket stora och kan inte heller anses medföra någon förhöjd risk för skada för omgivning eller grannar. Situationen i detta fall kan därför inte sägas vara jämförlig med omständigheterna i rättsfallen NJA 1990 s. 720, NJA 1997 s. 468 eller NJA 2001 s. 368. Inte heller kan det anses finnas utrymme att inom ramen för hänsynsregeln i 3 kap. 1 § JB ålägga Föreningen strikt ansvar. Strikt ansvar bör därför inte komma ifråga för Föreningen i detta fall.
Fråga är då om Föreningen kan anses ha orsakat skadan genom oakt- samhet eller brustit i hänsyn till Skorstensfejaremästarna på sådant sätt att ersättningsskyldighet ändå föreligger. Utredningen i målet visar inte att det föreligger några föreskrifter, allmänna råd eller liknande handlingsdirektiv i fråga om när ett dagvattensystem bör åtgärdas eller kontrolleras. Det kan inte heller sägas visat hur lång teknisk livslängd ett sådant system typiskt sett eller i genomsnitt har. Klarlagt är dock att den tekniska livslängden i betydelsen att systemet fyller sin funktion på avsett sätt, är begränsad. Fråga är då om det ålegat Föreningen att vidta någon åtgärd med dagvattensystemet till undvikande av läckaget och Skorstensfejaremästarnas vattenskador innan dessa uppstod.
Då Föreningen tillträdde som ägare till sina fastigheter var dagvattensystemet drygt 70 år gammalt. Det framstår som rimligt att Föreningen då kunde utgå från att dess funktion, vid sådan ålder, skulle kunna ha varit nedsatt eller begränsad. Det är Föreningen som har haft möjlighet att kontrollera och utföra eventuella åtgärder med dagvattensystemet. Det framstår inte som ändamålsenligt, särskilt inte i en grannelagsrättslig kontext, att avvakta kontroller och åtgärder till dess att läckage uppstår eller den tekniska livslängdens slut närmar sig. Snarare bör hänsynsregeln i 3 kap. 1 § JB tala för att vidta sådana kontroller eller åtgärder med god marginal. En kontroll av dagvattensystemet i samband med tillträdet eller kort därefter skulle inte nödvändigtvis innebära att skador eller läckage upptäcktes, dessa kan ha uppstått senare. En sådan åtgärd skulle emellertid ha haft en påtaglig farereducerande effekt (jfr p. 12–13).
Då Skorstensfejaremästarna började upptäcka vatteninträngningar i källaren var Föreningens dagvattensystem drygt 80 år gammalt. Någon åtgärd eller kontroll för att minska risken för läckage hade inte vidtagits av Föreningen. Mot bakgrund av det anförda har detta inneburit en oaktsam underlåtenhet från Föreningens sida. Prejudikatfrågan ska därför besvaras på det sättet att Föreningen är ersättningsskyldig för Skorstensfejaremästarnas skada (se p. 5).
Övrigt
Frågan om ersättningsskyldighetens omfattning har inte prövats av tingsrätten och hovrätten. I enlighet med instansordningens princip bör därför målet i dessa delar lämnas tillbaka till tingsrätten för fortsatt handläggning.
DOMSLUT
HD förklarar att Bostadsrättsföreningen Lindormen 5 och 6 är ersättningsansvarig för Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbunds skada.
HD upphäver tingsrättens och hovrättens domar och lämnar tillbaka målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Sten Andersson, Eric M. Runesson, referent, och Cecilia Renfors) meddelade den 21 juni 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Föreningen äger två fastigheter i Stockholms innerstad som gränsar till en fastighet som ägs av Förbundet. Mellan fastigheterna finns två små innergårdar med en avgränsande mur. Förbundet drabbades av vatteninträngningar i källaren mellan 2011 och 2016 och fick kostnader för att åtgärda skador. Genom undersökningar upptäcktes att en dagvattenledning på Föreningens fastighet var trasig.
Förbundet väckte talan mot Föreningen och yrkade ersättning för de skador som Förbundet orsakats. Förbundet gjorde i första hand gällande att Föreningen hade ett strikt ansvar för skadorna och i andra hand att Föreningen hade vållat skadorna genom oaktsam underlåtenhet att inspektera och underhålla sitt dagvattensystem eller i vart fall genom oaktsam underlåtenhet att utan dröjsmål vidta åtgärder sedan det stod klart att det fanns skador på dagvattensystemet.
Tingsrätten konstaterade att det var Föreningens trasiga dagvatten- ledning som orsakat skadorna, men att Föreningen inte var ersättningsskyldig, eftersom den varken bar ett strikt ansvar eller hade varit oaktsam. Förbundet överklagade tingsrättens dom och tillade att bedömningen av Föreningens ansvar skulle göras även utifrån grannelagsrättsliga principer. Hovrätten har fastställt tingsrättens dom.
Med utgångspunkt i hovrättens bedömning att vatteninträngningar i Förbundets källare förekommit under hela den aktuella perioden och att det är klart mera sannolikt att all vatteninträngning skett till följd av Föreningens trasiga dagvattensystem än av någon annan orsak har HD meddelat prövningstillstånd i frågan om Föreningen är ersättningsansvarig för Förbundets skada. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt har förklarats vilande.
Frågan i HD
Prejudikatfrågan är under vilka förutsättningar en fastighetsägare ansvarar för en grannes skador som beror på vatteninträngning från en trasig dagvattenanläggning på fastigheten.
Allmänt om ersättningsansvar på grund av underlåtenhet
Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta skadan. Regeln är utformad så att den i första hand avser den som genom aktivt handlande har vållat skadan.
I princip gäller dock regeln även den som har skapat eller medverkat till uppkomsten av en skaderisk. Ansvaret avser då en underlåtenhet att undanröja eller begränsa risken trots att en skyldighet att handla följer av lag eller annan författning. Det kan emellertid finnas en skyldighet att handla även utan sådant författningsstöd. Detta gäller främst när det finns en särskild anknytning eller närhet till skaderisken. Av betydelse för uppkomsten och omfattningen av ansvaret är bl.a. hur stor risken är för att en skada ska inträffa och den möjliga skadans storlek i förhållande till kostnaderna och svårigheterna att vidta riskmotverkande åtgärder. (Jfr ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145.) Av betydelse är också möjligheterna objektivt sett att ta skaderisken och åtgärderna i beräkning.
Skyldighet att visa aktiv hänsyn
En skyldighet att undanröja skaderisker kan följa av ett krav på hänsyn till omgivningen; den som är skyldig att ta sådana hänsyn måste då handla för att motverka risk och skador som omgivningen inte skäligen ska behöva tåla. I 2 kap. 2–5 §§ MB finns – till skydd för människors hälsa och miljön – hänsynsregler för den som utövar verksamhet eller företar en åtgärd som kan påverka omgivningen. Om reglerna överträds kan ersättningsskyldighet uppkomma (2 kap. 8 §). För vissa skador gäller ersättningsskyldigheten oberoende av vårdslöshet (32 kap. 1 § första och tredje styckena).
En besläktad regel finns i 3 kap. 1 § JB. Enligt denna ska var och en vid nyttjandet av egen eller andras fastighet ta skälig hänsyn till omgivningen. Regeln kan åsidosättas inte bara genom handlingar utan också genom en underlåtenhet att handla. Vilken aktivitet som krävs får avgöras efter vad som enligt en objektiv bedömning framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna (jfr ”Oxelhäcken” NJA 1990 s. 71).
Ansvar för vattenskador i HD:s senare praxis
Vattenledningar och liknande anordningar är ofta förenade med risker för omgivningen. I rättspraxis har därför ledningshavare i vissa situationer ålagts ett ansvar oberoende av vårdslöshet.
HD ansåg sålunda i rättsfallet ”Drefvikens fjärrvärme” NJA 1991 s. 720 att innehavaren av en fjärrvärmeanläggning bör ha ett skadeståndsansvar oberoende av vårdslöshet för skador som orsakats av vatten--utsläpp från rörbrott i anläggningen. Det angavs en rad olika omstän- digheter som motiverade att det i det aktuella fallet borde gälla ett ansvar oberoende av vårdslöshet. Bland annat hänvisade HD till den utveckling som hade skett på de grannelags- och miljöskaderättsliga områdena. Motsvarande bedömning gjordes i rättsfallet ”Blombacka vattenrör” NJA 1997 s. 468 avseende ansvaret för innehavaren av en renvattenanläggning som ingick i kommunens allmänna vatten- och avloppsnät.
I rättsfallet ”Monumentets gemensamhetsanläggning” NJA 2001 s. 368 ansågs omständigheterna vara sådana att en samfällighetsförening skulle ansvara oberoende av vårdslöshet för vattenskador som uppkommit till följd av ledningsstopp i en gemensamhetsanläggning. Skadeorsaken – rotinträngning i rör – bedömdes till sin typ inte vara oförutsebar.
Vattenverksamhet kan ge upphov till skaderisker för omgivningen även på andra sätt. I rättsfallet ”Purkijaure utlopp” NJA 1997 s. 684 var frågan om ett regleringsföretag borde åläggas ett ansvar – oberoende av vårdslöshet – för skador som uppkommit till följd av att osedvanligt stora vattenmängder hade släppts fram genom en damm för vattenreglering efter särskilt riklig nederbörd. HD fann inte skäl att låta verksamhetsutövaren ansvara för t.ex. skada på grund av extrema vädersituationer och besvarade därför frågan nekande.
De rättsfall där övervägande skäl har ansetts tala för ett ansvar oberoende av vårdslöshet kan sägas ha det gemensamt att den skadeorsakande parten har drivit en verksamhet som inneburit risker för skador på närliggande fastigheter. Skadeorsakerna har också framstått som något som verksamhetsutövaren har haft anledning att räkna med. HD har även gjort skälighets- och ändamålsöverväganden vid sina bedömningar. Det går därför inte att av rättsfallen dra slutsatsen att en fastighetsägare generellt har ett ansvar oberoende av vårdslöshet för skador som beror på ledningsbrott och ledningsstopp på fastigheten. Någon allmän grundsats om ansvar oberoende av vårdslöshet har HD inte heller ansett sig kunna falla tillbaka på.
Ansvar grannar emellan för anläggningar som avser markavvattning
Frågan är i vilken mån de överväganden som gjorts i rättsfallen bör inverka även på ansvaret för den som har en anläggning för markavvattning, när en funktionsbrist i anläggningen orsakar skada på annans egendom i omgivningen.
En fastighetsägare har ett ansvar för funktionaliteten hos en anläggning som hör till fastigheten (jfr 8 kap. 14 § första stycket plan- och bygglagen). Det är också i regel denne som har den faktiska möjligheten att se till att anläggningen hålls i skick. Anläggningen tjänar visserligen i första hand till skydd för den egna fastigheten, men kan skydda också grannfastigheterna. Detta blir tydligt i kvartersbebyggelse i tätorter där ett särskilt slags ömsesidigt beroende mellan grannarna uppkommer.
Det är mot den bakgrunden – och med beaktande av den grannelagsrättsliga hänsynsregel som kommer till uttryck i 3 kap. 1 § JB – följdriktigt att ägaren till en bristfällig anläggning för markavvattning kan bli ansvarig för de skador som anläggningen orsakar omgivande fastigheter. Innehavet av en sedvanlig anläggning för markavvattning på en enstaka fastighet kan emellertid inte likställas med driften av de anläggningar som har bedömts i tidigare rättsfall (jfr p. 10–14). Ansvaret för en sådan anläggning som nu är aktuell kan inte heller med utgångspunkt i hänsynsregeln gälla oberoende av ägarens insikter om skaderisker eller av de aktsamhetsåtgärder som ägaren har – eller borde ha – vidtagit. Det bör alltså inte uppställas något strikt ansvar i den meningen.
En ägare kan ha att svara för aktiva åtgärder som utförs felaktigt, exempelvis när en anläggning för markavvattning skadas genom arbeten på fastigheten. Ansvaret måste emellertid anses ta sikte också på underlåtna åtgärder i fråga om anläggningens skick. Ägaransvaret bör vid underlåtenhet bestämmas med hänsyn till det handlande som rimligen kan begäras av en ägare. Det får då betydelse vilken kännedom om brister i anläggningens funktionalitet, eller risker för sådana brister, som ägaren har eller borde ha haft. Vid bedömningen av vilka brister som en ägare borde känna till får beaktas dels anläggningens ålder och konstruktion, dels de särskilda förhållanden som kan ge upphov till stopp, flödeshinder eller rörbrott, däribland växtlighet, iakttagbara sättningar och fuktförekomst i egen eller angränsande fastighet.
När det finns en inte obetydlig risk för att anläggningen inte längre fungerar på ett tillfredsställande sätt, bör det kunna krävas av ägaren att han eller hon vidtar skäliga åtgärder för kontroll av anläggningens skick och funktion och för att avhjälpa brister som riskerar att skada omgivningen. Vid bedömning av vilka åtgärder – och därmed kostnader – som skäligen kan krävas, måste hänsyn framför allt tas till arten och storleken av de skador som kan befaras.
Om fastighetsägaren inte vidtar skäliga åtgärder, ansvarar han eller hon – på grund av vad som kan betecknas som en oaktsam underlåtenhet – för skador som uppkommer i omgivningen till följd av anläggningens brister.
Den skadelidande har bevisbördan för att skadorna beror på brister i anläggningen. Däremot behöver den skadelidande inte bevisa att ett visst handlande från fastighetsägarens sida skulle ha förhindrat skadan; det bör räcka att han eller hon visar att det har funnits möjliga och lämpliga farereducerande åtgärder som fastighetsägaren hade kunnat vidta. Om den skadelidande gör det, måste fastighetsägaren för att undgå ansvar visa att de åtgärder som den skadelidande har angett inte skulle ha hjälpt. (Jfr ”Landskronabranden” NJA 2013 s. 145 p. 42 och 43.)
Bedömningen i detta fall
Frågan är om Föreningen har ett ansvar på grund av underlåtenhet.
När Föreningen 2002 tillträdde som ägare var dagvattenanläggningen drygt 70 år gammal. Det fanns mot den bakgrunden anledning att räkna med att anläggningen var i dåligt skick. Föreningen borde ha insett att brister i anläggningen kunde leda till omfattande skador på omgivningen och att det därför var motiverat att vidta riskmotverkande åtgärder. Den borde därför på eget initiativ ha kontrollerat anläggningen för att bedöma dess skick och underhållsbehov. Även om en inspektion inte nödvändigtvis skulle ha inneburit att bristerna i anläggningen hade upptäckts, skulle den ändå ha haft en påtaglig riskreducerande effekt. Det var därför inte förenligt med skyldigheten att visa hänsyn i rättsförhållandet mellan grannar att avvakta med kontroller och åtgärder till dess att ett läckage uppstod.
Den fråga som ställs i prövningstillståndet ska därför besvaras på det sättet att Föreningen är ersättningsansvarig för Förbundets skada (jfr p. 20).
Övrigt
Det bör beviljas prövningstillstånd för de delar av målet där tillstånds- frågan har förklarats vilande. Ersättningsskyldighetens omfattning har inte prövats av tingsrätten och hovrätten. I enlighet med instansordningens princip bör därför målet lämnas tillbaka till tingsrätten för fortsatt handläggning.
DOMSLUT
HD förklarar att Bostadsrättsföreningen Lindormen 5 och 6 är ersättningsansvarig för Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbunds skada.
HD meddelar prövningstillstånd för de delar av målet där tillståndsfrågan har förklarats vilande.
HD upphäver tingsrättens och hovrättens domar och lämnar tillbaka målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.