NJA 1990 s. 726

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Westlander samt rådmännen Björkegren och Tjulander) anförde i dom d 23 jan 1987: Bakgrund. Västtyske medborgaren H.S. skadades vid en trafikolycka d 2 aug 1978 i närheten av Umeå. Olyckan vållades av föraren av svenska personbilen (registreringsnummer, uteslutet här), trafikförsäkrad hos Hansa, som påtog sig betalningsskyldighet för ersättningsgilla skador i anledning av trafikskadefallet. Enligt försäkringsavtal innehade H.S. en privat sjukförsäkring hos Inter som i anledning av olycksfallet utgav ersättning för H.S:s vårdkostnader.

H.S:s försäkring hos Inter innehöll bl a följande standardvillkor.

§ 1

Försäkringsskyddets objekt, omfattning och giltighetsområde

(1) Försäkringsgivaren ger försäkringsskydd vid sjukdomar, olycksfall och andra händelser som anges i kontraktet. Vid försäkringsfall lämnar han

a) genom läkekostnadsförsäkringen ersättning för utlägg för sjukvård och annan ersättning som man i övrigt avtalat,

b) sjukhusdagpenning genom sjukhusdagpenningförsäkringen vid sjukhusbehandling.

- - -

(3) Försäkringsskyddets omfattning framgår av försäkringsbrevet, senare skriftliga överenskommelser, de allmänna försäkringsvillkoren (standardvillkor, tariff med tariffvillkor) samt lagbestämmelser.

(4) Försäkringsskyddet omfattar sjukbehandling i Europa. Det kan genom överenskommelse utsträckas till utomeuropeiska länder.

- - -

§ 4

Ersättningspliktens omfattning

(1) Typ och omfattning av försäkringsersättning framgår ur tariffen med tariffvillkor.

(2) Den försäkrade personen har rätt att fritt välja bland etablerade legitimerade läkare och tandläkare. Såvida tariffvillkoren inte bestämmer annat, får naturläkare enligt den tyska naturläkarlagen anlitas.

(3) Medicin, förband, läke- och hjälpmedel måste ordineras av de i stycke 2 angivna kategorier som står för behandlingen, medicin måste dessutom köpas på apotek.

(4) Vid medicinskt nödvändig sjukhusbehandling får den försäkrade personen fritt välja bland de offentliga och privata sjukhus, som står under ständig ledning av läkare, förfogar över tillräckliga diagnostiska och terapeutiska resurser, arbetar efter vetenskapligt allmänt erkända metoder och för sjukjournal.

(5) För medicinskt nödvändig stationär behandling på sjukhus, där även kurer respektive konvalescentbehandling (kan även betyda sanatoriebehandling) utföres eller rekonvalescenter mottages, men vilka i övrigt uppfyller förutsättningarna i stycke 4, beviljas ersättning enligt tariff endast om försäkringsgivaren före behandlingens början har givit sin skriftliga tillåtelse därtill.

- - -

§ 8

Betalning av avgift

(1) Avgiften är en årsavgift och beräknas from försäkringens ikraftträdande.

- - -

§ 8 a

Avgiftsberäkning

(1) Beräkningen av avgifterna sker efter riktlinjerna för uppställningen av tekniska affärsplaner i sjukförsäkringen och är affärsplanmässigt fastställd.

- - -

§ 13

Uppsägning genom försäkringstagaren

(1) Försäkringstagaren kan säga upp försäkringsförhållandet till utgången av varje försäkringsår, dock tidigast till en avtalad kontraktsperiods utgång, med en frist om tre månader.

(2) Uppsägningen kan inskränkas till enstaka försäkrade personer eller tariffer.

(3) Om försäkrad person enligt lag blir sjukförsäkringspliktig, kan försäkringstagaren säga upp läkekostnadshelförsäkring till utgången av den månad under vilken han bevisar försäkringspliktens inträdande.

Yrkanden m m. Inter har efter stämning å Hansa anfört: För de skador H.S. ådrog sig vid trafikolycksfallet i Sverige erhöll han kvalificerad vård i hemlandet. Vårdkostnaderna å sammanlagt 14507:55 DEM ersattes av Inter på grund av H.S:s sjukförsäkring. Enligt 19 § 2 st trafikskadelagen är Inter berättigat att av Hansa utfå det belopp Inter utgivit i skadeersättning. Denna regressrätt enligt trafikskadelagen är ett utflöde av den regressrätt som gäller redan enligt 25 § 2 st försäkringsavtalslagen. Sjukvårdsersättning enligt lagen om allmän försäkring är inte föremål för regressrätt mot skadevållaren och utgör inte heller ersättningsgill skada enligt skadeståndslagen. Sådan ersättning omfattas därför inte av 19 § 2 st trafikskadelagen. Detta gäller även sjukvårdsersättning som utgivits på grund av utländsk allmän försäkring eller social-försäkring. Till denna kategori hör emellertid inte H.S:s försäkring och denna kan inte heller jämställas med en allmän försäkring. H.S. var egen företagare och som sådan utesluten från den allmänna försäkringen i Västtyskland. Han hade kunnat avstå från att vara försäkrad överhuvudtaget. Den privata försäkring han av eget initiativ valde är individuellt utformad och skiljer sig från den svenska allmänna försäkringen i flera avseenden. Så t ex ger den rätt till fritt läkarval och enkelrum på sjukhus. Premiesättningen sker efter försäkringstekniska grunder och är bl a beroende av de förmåner man väljer. Inter gör därför gällande att H.S:s försäkring inte är utesluten från regressrätt gentemot Hansa såsom trafikförsäkringsgivare.

På grund av det anförda har Inter yrkat förpliktande för Hansa att till Inter utge motvärdet till 14507:55 DEM i på betalningsdagen gällande svensk köpkurs jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter från d 20 aug 1979 tills full betalning sker.

Hansa har bestritt käromålet samt vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp och fordrad ränta.

Hansa har anfört: Hansa vitsordar de faktiska omständigheter Inter anfört. Grunden för bestridandet är att H.S:s försäkring är utesluten från regressrätt enär den kan jämställas med den svenska allmänna försäkringen. H.S. kunde inte vara ansluten till den obligatoriska försäkringen i Västtyskland. Hans privata försäkring uppfyller emellertid väsentligen samma ändamål som i Sverige tillgodoses av den allmänna försäkringen. Den ger liksom allmän försäkring skydd i fråga om läkarvårds- och sjukhusvårdskostnader. Mindre skillnader föreligger t ex beträffande rätten att välja läkare och att erhålla enskilt rum på sjukhus. Det är dock endast fråga om skillnad i nivån på förmånerna, vilket inte påverkar bedömningen av jämställdheten.

- - -

Domskäl. Försäkringsgivare, som enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring utgivit ersättning med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster föranledda av skada i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder enligt 19 § 2 st trafikskadelagen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning intill beloppet av den utgivna ersättningen. Av 5 kap 3 § skadeståndslagen, som är tillämplig även i fråga om trafikskadeersättning, följer att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Av uttalanden i prop 1975:12 (s 129) med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen m m framgår att avräkning på samma sätt skall ske även när det gäller ersättning för vårdkostnader som utgår enligt lagen om allmän försäkring. Enär någon skadeståndsskyldighet inte föreligger för belopp, som enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen skall avräknas, kan de inte bli föremål för regressrätt. Vidare stadgas i 20 kap 7 § 2 st lagen om allmän försäkring att ersättning enligt denna lag ej får återkrävas av den som är skyldig att utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

Av det ovan sagda följer att ersättning för vårdkostnader som utgår på grund av svensk allmän försäkring är utesluten från regressrätt enligt 19 § 2 st trafikskadelagen. Tvisten i målet gäller frågan huruvida H.S:s i Västtyskland tecknade försäkring är att jämställa med svensk allmän försäkring och därmed utesluten från regressrätt.

I förarbetena till 5 kap 3 § skadeståndslagen (prop 1975:12 s 166) uttalas att när skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berättigad till socialförsäkringsförmån enligt utländsk lag bör samordning ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Det sägs vidare att vid bedömande av om grunderna är i huvudsak desamma bör framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning. Förarbetena ger alltså inte något stöd för att förmåner, som utgår enligt utländskt enskilt försäkringsavtal, skulle kunna samordnas med skadestånd ens om avtalet fyllde samma ändamål som en lagstadgad försäkring.

I Ulf K Nordensons kommentar till trafikskadelagstiftningen, "Trafikskadeersättning" (1977) s 295-296 uttalas att när utbetalning på grund av en utomlands tecknad sjuk- eller olycksfallsförsäkring har gjorts med anledning av en trafikskada, har det utländska försäkringsbolaget i princip återkravsrätt enligt 19 § 2 st 2 trafikskadelagen. Det sägs vidare att svårigheter möjligen kan uppkomma att dra gränsen mellan allmän försäkring eller socialförsäkring, finansierad genom skatter och avgifter, å ena sidan, samt privat sjukförsäkring, å andra sidan, samt att vägledande här synes vara, "om den utländska försäkringen väsentligen fullföljer ett ändamål som hos oss tillgodoses inom den allmänna försäkringen, eller om den typiskt sett är att anse som en på enskilt initiativ tillkommen, individuellt eller kollektivt utformad försäkring."

Den nu ifrågavarande försäkringen har H.S. ostridigt tecknat av eget initiativ för att erhålla ett försäkringsskydd som kan sägas i huvudsak motsvara det skydd den västtyska lagstadgade allmänna försäkringen ger. Det är vidare ostridigt att H.S. inte omfattades av den obligatoriska försäkringen och att han kunnat välja att stå helt utan försäkringsskydd. Av standardvillkoren för H.S:s försäkring framgår att denna finansieras genom premier beräknade enligt försäkringstekniska grunder samt att den genom ett tariffsystem ger utrymme för en individuell utformning. Även om försäkringen kan anses väsentligen fullfölja ett ändamål, som hos oss tillgodoses inom den allmänna försäkringen, är den dock otvetydigt en privat sjukförsäkring. Som sådan omfattas den av ordalydelsen i 19 § 2 st trafikskadelagen. TR:n bedömer rättsläget inom förevarande område vara sådant att ersättning som utgivits för vårdkostnader med anledning av en här i landet inträffad trafikskada och på grund av en sådan utländsk försäkring som H.S. tecknat, skall kunna återkrävas enligt 19 § 2 st trafikskadelagen.

På anförda skäl och då tvist ej råder om storleken av yrkad ersättning skall käromålet bifallas.

Domslut

Domslut. Hansa skall till Inter utge motvärdet till 14507 DEM 55 Pfennig i på betalningsdagen gällande svensk köpkurs jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter från d 20 aug 1979 tills betalning sker.

Domskäl

HovR:ns domskäl. HovR:n delar TR:ns bedömning.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg-Hansa), som övertagit Hansas talan i målet, sökte revision (ombud försäkringsjuristen L.G.) och yrkade ogillande av Inters talan.

Inter (ombud advokaten Å.W.) bestred ändring.

HD förordnade att försäkringsinspektionen skulle avge och att Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam skulle beredas tillfälle att avge yttrande i målet.

Försäkringsinspektionen anförde i yttrande d 12 okt 1989 bl a: Försäkringsinspektionen finner att det av de premievillkor och övriga villkor som gällt för H.S:s sjukförsäkring framgår att denna skulle ha omfattats av försäkringsavtalslagen om den hade tecknats i Sverige. Därav följer enligt inspektionens mening att - oavsett att försäkringsförmånerna i huvudsak svarar mot förmåner som i Sverige ges inom ramen för den allmänna försäkringen - H.S:s försäkring är att anse som sådan som avses i sagda lagrum i trafikskadelagen. Slutsatsen blir alltså att regressrätt mot Hansa föreligger för den av Inter utgivna ersättningen.

Denna bedömning står i överensstämmelse med tanken att en försäkringsersättning som den skadelidande själv har sörjt för och bekostat inte skall komma den skadeståndsskyldige till godo genom att skadeståndet reduceras (jfr Bengtsson/Nordenson/Strömbäck, Skadestånd, 3 uppl 1985, s 202).

I sammanhanget bör framhållas att de regler och principer som i förevarande mål enligt inspektionens mening leder till att Inters talan om regressrätt skall bifallas kan komma att ändras efter förslag av försäkringsrättskommittén i betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag (s 409-412). Kommittén föreslår nämligen att regressrätt helt bör avskaffas vid personförsäkring.

Folksam anförde i yttrande d 30 okt 1989 bl a: I målet har prövats huruvida den av Inter utgivna ersättningen är jämförbar med ersättning enligt Lag om allmän försäkring (LAF). H.S. hade tecknat en privat försäkring som gav honom väsentligen samma skydd som den svenska obligatoriska försäkringen enligt LAF. Att man i Tyskland kan välja försäkringsform förtar inte den av H.S. tecknade försäkringen karaktären av socialt grundskydd. H.S:s försäkring hade huvudsakligen samma omfattning som den svenska obligatoriska försäkringen och hade väsentligen samma ändamål.

Folksam anser att LAF 20 kap 7 § inte är tillämpbar för att bedöma om Inter kan ha regressrätt eller inte. LAF 20 kap 7 § motsvaras närmast av en regressklausul i avtalet mellan Inter och H.S.. Denna bestämmelse är av förvaltningsrättslig natur och kan därför inte analogivis tillämpas i ett rent civilrättsligt förhållande. Vi anser därför att det är omöjligt att tillämpa LAF i denna del. Däremot anser vi att en jämförelse kan göras mellan de svenska och de tyska förmånernas karaktär eftersom en tillämpning av skadeståndslagen (SkL) 5 kap 3 § förutsätter en sådan jämförelse när ersättning för inkomstförlust betalats av utländsk försäkringsgivare.

Av trafikskadelagen (TSL) 9 § framgår att SkL 5 kap gäller för bestämmandet av trafikskadeersättning. H.S. är ju tydligen ostridigt i och för sig berättigad till trafikskadeersättning enligt TSL 8 §. Folksam anser att svensk rätt är tillämplig inte bara i frågan om trafikskadeersättning skall betalas överhuvudtaget utan också hur denna ersättning skall bestämmas. Frågan är om inter har regressrätt på ersättning som omfattas av SkL 5 kap 1 § 1 st 1 eller om 5 kap 3 § utesluter regressrätt.

Sådan ersättning som utgör samordningsförmån är inte skadestånd och någon regressrätt kan därför inte heller den ha som utgivit sådan förmån. Prop 1975:12 s 128.

Av prop 1975:12 framgår på s 126, 3 st nerifrån att man inte ansåg sig böra införa några särskilda bestämmelser rörande samordning av ersättning för kostnader. Istället borde samordningsreglerna begränsas till posterna inkomstförlust och förlust av underhåll. I samordningsfrågan anfördes på s 127, 2 st nerifrån att samordningsreglerna borde omfatta även utländska förmåner. I det sammanhanget är det viktigt att beakta att samordningsbestämmelsen som den kom att utformas endast avser ersättning för inkomstförlust eller efterlevandelivränta.

I prop 1975:12 s 129 säges att samordning i viss utsträckning måste ske även vad gäller andra förmåner än inkomstförlust pga andra bestämmelser eller principer. Avräkningen skall då ske i form av en bruttosamordning. Folksam tolkar detta som att samordning måste ske för att undvika dubbelutbetalningar och att avsikten inte varit att exkludera dessa eventuella ersättningar från rätten till skadestånd överhuvudtaget.

H.S. är berättigad till trafikskadeersättning enligt TSL 8 § bestämd enligt SkL 5 kap. Enligt SkL 5 kap 1 § 1 st 1 har H.S. rätt till ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter. Inter har inträtt i H.S:s rätt till denna trafikskadeersättning och eftersom kostnader inte direkt omfattas av SkL 5 kap 3 § så har Inter regressrätt mot Hansa.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde i yttrande d 25 jan 1990, som avsåg två mål med likartade frågeställningar, såvitt gällde förevarande mål bl a: Vad - - - gäller målet mellan Hansa och Inter är det inte fråga om ersättning för inkomstförlust utan om ersättning för vårdkostnader.

Frågan är emellertid också här om man från själva skadeståndsskyldigheten skall avräkna en sådan förmån som den skadelidande har fått ur ett annat ersättningssystem. Bestämmelsen i 5 kap 3 § skadeståndslagen om avräkning av förmåner från den allmänna försäkringen och annan likartad förmån gäller enligt ordalydelsen bara vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust av underhåll.

Samordning skall emellertid ske i viss utsträckning även när det gäller andra skadeståndsposter än inkomstförlust och förlust av underhåll. Enligt föredragande statsrådet (prop 1975:12 s 129) "måste man vid bestämmandet av ersättning för kostnader ta hänsyn till dels förmåner från socialförsäkring, dels förmåner som är förenade med regressrätt. - - - Försäkringsgivare har - - - regressrätt när ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring utgår med verkliga belopp av utgifterna eller förlusten - - - samt när försäkringsgivaren förbehållit sig rätt att återkräva ersättningen. Avräkningen måste i dessa fall ske i form av bruttosamordning. Ersättning från socialförsäkring kan däremot här liksom annars avräknas enligt nettometoden." (Med nettometoden menas då att skadeståndsskyldigheten över huvud inte omfattar det som avräknas.)

Beträffande ersättning från utländska försäkringar som är frivilliga kan det däremot med fog hävdas att bruttosamordning skall ske under förutsättning att den utländske försäkringsgivaren har förbehållit sig regressrätt.

När det - som i målet mellan Hansa och Inter - är fråga om regresskrav från utländsk försäkringsgivare avseende vårdkostnader varierar praxis mellan svenska trafikförsäkringsanstalter. Vissa betalar, andra avvisar kraven. Det är därför angeläget med ett vägledande avgörande.

Inför ett sådant avgörande vill riksförbundet peka på några omständigheter av närmast rättspolitisk betydelse.

Hur utgången än blir, är den utan egentlig ekonomisk betydelse för de skadelidande. Vad de båda målen i stället handlar om är att fördela kostnaderna mellan svenska och utländska försäkringstagarkollektiv.

De ifrågavarande skadeposterna representerar stora belopp som - i vart fall när det är fråga om i Sverige skadade utländska förare - stannar på det svenska försäkringstagarkollektivet. På grund av att trafiken med utlandsregistrerade bilar ökar växer problemet.

Svensk socialförsäkring kan inte regressa mot vare sig svensk eller utländsk trafikförsäkring eller den som annars är skyldig att utge skadestånd till den som har rätt till ersättning ur den svenska socialförsäkringen (20 kap 7 § lagen om allmän försäkring).

Utländska försäkringsanstalter som fyller i huvudsak samma funktion som den svenska socialförsäkringen - eller som annars fungerar inom ramen för ett obligatoriskt system - bör på motsvarande sätt bära sina kostnader. Det gäller inte bara när det är fråga om ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll utan också i fråga om annan ersättning för personskada. För detta talar såväl praktiska och ekonomiska hänsyn som rättviseskäl.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Skadeståndskommittén säger i sitt betänkande angående försäkringsgivares regressrätt m m (SOU 1975:103 s 32), att det enligt svensk internationell privaträtt inte är fullt klart hur man ser på frågan om tillämplig lag. när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada orsakad i Sverige, och att rättsläget också är ganska oklart utomlands. Kommittén fastslår dock, att domstolarna i många länder varit benägna att tillämpa den lag som reglerar försäkringsavtalet, inte den lag som gäller för utomobligatoriska skadeståndstvister, och anser att man får räkna med att en liknande regel kan anses tillämplig också för Sveriges del.

Flera skäl talar för att frågan om försäkringsgivares återkrav bör bedömas enligt den rätt som reglerar försäkringsavtalet. Försäkringsavtalet mellan Inter och H.S. regleras av tysk rätt. Trygg- Hansa och Inter är emellertid eniga om att Trygg-Hansa skall betala vad Inter yrkat, om Inter har rätt till återkrav enligt svensk rätt. Det är därför denna fråga som skall prövas i målet.

Enligt motiven till 19 § 2 st trafikskadelagen (proposition 1975/76:15 s 128) föreligger återkravsrätt enligt denna bestämmelse även om skadeförsäkring tecknats i utlandet och utländsk lag är tillämplig på försäkringsavtalet. Detsamma bör då gälla för utländsk sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Är försäkringen av sådant slag som avses i 5 kap 3 § skadeståndslagen kan dock återkravsrätt vara utesluten på grund av denna bestämmelse. Den avser dock enbart ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll och kan därför inte hindra Inters återkrav som avser ersättning för vårdkostnader.

På grund av det anförda och då det är ostridigt att tvisten gäller det verkliga beloppet av sjukvårdskostnader som olycksfallet medfört, skall Inters talan bifallas.

Domslut

Domslut. Trygg-Hansa skall till inter utge motvärdet till 14 507 DEM 55 Pfennig i på betalningsdagen gällande svensk köpkurs jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter från d 20 aug 1979 till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Parterna är ense om att Trygg-Hansa skall betala vad Inter yrkat, om Inter har rätt till återkrav enligt svensk rätt. Det är därför denna fråga som skall prövas i målet.

En försäkringsgivare, som enligt avtal om annan skadeförsäkring än trafikförsäkring har utgett ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder enligt 19 § 2 st trafikskadelagen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning intill beloppet av den utgivna ersättningen. Detsamma gäller enligt lagrummet när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medfört. Rätt till återkrav får anses föreligga även om skadeförsäkring tecknats i utlandet och utländsk lag är tillämplig på försäkringsavtalet (prop 1975/76:15 s 128). Detsamma får anses gälla för utländsk olycksfalls- eller sjukförsäkring (se Nordenson, Trafikskadelagen s 289 och 295).

Enligt 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen, som är tillämplig också på trafikskadeersättning, skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräkning ske av vissa förmåner från socialförsäkringen. Trots begränsningen till ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll var bestämmelsen inte avsedd att utesluta att avräkning av socialförsäkringsförmåner i viss utsträckning kunde ske enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer även vid bestämmande av ersättning för annan skada (prop 1975:12 s 129). I den mån det är fråga om förmåner som utgår på grund av utländsk försäkring, bör dock i vart fall en förutsättning för avräkning vara att förmånerna utgår efter i huvudsak samma grunder som förmåner från den svenska obligatoriska socialförsäkringen (jfr a prop s 166).

Det är i målet ostridigt att H.S. inte omfattades av den obligatoriska försäkringen i Tyskland och att han hade kunnat välja att stå helt utan försäkringsskydd. Av utredningen framgår att den försäkring som H.S. tecknade hos Inter finansierades genom premier beräknade enligt försäkringstekniska grunder och att han med hjälp av ett tariffsystem kunde utforma försäkringen enligt sina personliga önskemål. Även om försäkringen fullföljde ett ändamål som hos oss tillgodoses inom ramen för socialförsäkringen är den därför inte att jämställa med en obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Någon avräkning vid bestämmandet av den H.S. tillkommande trafikskadeersättningen skulle därför inte ske för den ersättning som Inter erlagt för hans sjukvårdskostnader. Inter har alltså rätt att av Trygg-Hansa återkräva vad Inter utgett.

Tvist råder inte om det yrkade beloppets storlek.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut med erinran om att betalningsskyldigheten numera åligger Trygg-Hansa.