NJA 2003 s. 268

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot K.A., R.B., W.L. och S.U. för grov varusmuggling och försök till grov varusmuggling enligt 1 § 1 st. och 8 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och 23 kap. 1 § BrB med följande gärningsbeskrivning: R.B., S.U., W.L. och K.A. har gemensamt och i samråd d. 23 sept. 1999 uppsåtligen och olovligen, genom att inte ge det tillkänna, från USA till riket via Arlanda, dels insmugglat sju kollin med komponenter för tillverkning och test av mobiltelefoner (s.k. Fixture och Docking station), dels försökt insmuggla via Örebro ett kolli med komponenter för tillverkning och test av mobiltelefoner till ett sammanlagt värde av minst 172 000 US dollar, motsvarande ett värde vid tidpunkten av brottet om 1 431 900 kr. Undandragen tullavgift och mervärdesskatt har uppgått till 35 797 respektive 366 924 kr, sammanlagt 402 721 kr. Smuggelförsöket avslöjades vid tullkontroll. Fara för brottets fullbordan har förelegat. Brotten är grova då de omfattat gods av betydande värde.

Åklagaren yrkade vidare att del av godsets värde skulle förklaras förverkat hos de misstänkta, solidariskt ansvar, till ett belopp om sammanlagt 200 000 kr.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla åtalet och förverkandeyrkandet helt. Han justerade gärningspåståendet genom några tillägg, bl.a. meningen: "R.B., S.U., W.L. och K.A. har i vart fall genom grov oaktsamhet förövat gärningen".

De tilltalade bestred ändring. De förnekade gärningarna och bestred yrkandet om förverkande. Vad gällde detta yrkande gjorde de gällande att det i vart fall var uppenbart obilligt och skulle efterges helt eller jäm-kas. De vitsordade åklagarens påstående om att godset var tullpliktigt liksom dennes uppgifter om godsets värde och storleken av den skatt och de avgifter som belöpte på godset.

Domskäl HovR:n (hovrättsrådet Wildig och t.f. hovrättsassessorn Ahlberk) anförde i dom d. 22 dec. 2000: HovR:ns domskäl. Skuld och brottsrubricering. De aktuella varorna är underkastade tullavgift och mervärdesskatt enligt åklagarens gärningspåstående. Huvudregeln vid all införsel av gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas till staten, är att godset skall deklareras vid gränsen där det förs in i landet.

Hewlett Packard i Sverige hade vid det aktuella tillfället tullmyndighetens tillstånd att använda sig av ett förenklat tullförfarande, s.k. hemtagning, vilket innebär att bolaget hade rätt att ta hand om och i övrigt förfoga över godset innan tull och andra skatter eller avgifter fastställdes. Vid införsel genom hemtagning skall en förenklad deklaration ske vid gränsen i samband med att varorna förs in. Som TR:n funnit ålåg det därmed de tilltalade - som representanter för bolaget - att beträffande det gods som fördes in via Arlanda, ge det till känna redan för tullen där och lämna sådana uppgifter om godset för vilket särskilt är föreskrivet. Genom deras underlåtenhet härvidlag förelåg i objektivt hänseende ett brott mot varusmugglingslagen.

De tilltalade har uppgett att proformafakturan inte uppvisades för tullen på Arlanda - och godset inte gavs tillkänna - eftersom det s.k. tullfiltret var obemannat. De har berättat att de tittade runt i de närliggande utrymmena för att få tag i någon tulltjänsteman samt att de stannade i tullfiltret i omkring fem minuter för att invänta personal, varefter de passerade. I likhet med TR:n saknar HovR:n anledning att ifrågasätta de uppgifter de tilltalade lämnat i denna del. Av A.A:s vittnesmål framgår att tre tulltjänstemän tjänstgjorde vid terminalen på Arlanda vid den aktuella tidpunkten. Därmed kan det enligt HovR:ns mening antas att tullfiltret endast tillfälligtvis var obemannat. Vid detta förhållande ålåg det de tilltalade att kvarstanna där tills personal anlände eller på något annat sätt söka sätta sig i förbindelse med tullen på Arlanda. Att tullfiltret var obemannat under den korta stund de tilltalade väntade innan de passerade tullgränsen kan därför enligt HovR:ns mening inte frita dem från ansvar för varusmugglingsbrott.

R.B:s uppgifter - i vilka övriga tilltalade har instämt - att han trodde att proformafakturan kunde visas upp och godset ges tillkänna lika gärna för tullen i Örebro som på Arlanda motsägs inte av utredningen. Som TR:n funnit saknas det anledning till antagande att de tilltalade skulle ha förfarit på samma sätt även om de känt till att det ålåg dem att anmäla godset på Arlanda. Målet aktualiserar därmed frågan om ansvar för uppsåtligt smugglingsbrott kan ådömas, när gärningsmannen inte känt till den närmare innebörden av tullplikten och hur den skulle fullgöras.

Ett misstag i frågan hos vilken myndighet införseln av tullpliktigt gods skall deklareras, eller anmälas, är enligt HovR:ns mening att bedöma på samma sätt som om misstaget avsett huruvida tullavgifter eller mervärdesskatt överhuvudtaget skall utgå (jfr NJA 1985 s. 281 II). Ett misstag angående förhandenvaron av tull- eller avgiftsplikt har i rättspraxis och den juridiska doktrinen bedömts som en s.k. egentlig rättsvillfarelse, som i princip inte utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra straffrihet när misstaget är klart ursäktligt. Sedan år 1994 återfinns i 24 kap. 9 § BrB en bestämmelse om s.k. straffrättsvillfarelse som stadgar att en gärning som någon begår i villfarelse om dess tillåtlighet inte skall medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig. Lagregeln har avsetts i huvudsak ansluta till den ståndpunkt som svensk rätt ansetts ha intagit även tidigare. Den grundläggande principen för ansvarsfrihet formulerades i propositionen till 1994 års lagstiftning så att ansvarsfrihet skall inträda i de fall gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oaktsamhet. Att det är rimligt att av den som för in varor i landet förutsätta kunskap om tull- och andra införselbestämmelser påpekades särskilt. (Se prop. 1993/94:130 s. 56 och 58.)

På grund av det anförda och då de tilltalades misstag inte kan anses ha varit uppenbart ursäktligt har de gjort sig skyldiga till brott mot 1 § 1 st. lagen om straff för varusmuggling. TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

När det gäller påståendet om försök till varusmuggling i Örebro gör HovR:n följande bedömning.

För att ansvar för försöksbrott skall inträda krävs i ifrågavarande fall att de tilltalade gemensamt och i samråd försökt införa godset till landet utan att ge det tillkänna. Av S.U:s uppgifter framgår att han avsåg att hämta ut paketet med varorna i Örebro och samtidigt uppvisa proformafakturan. Något uppsåt att hämta ut godset utan att ge det tillkänna för vederbörlig myndighet har alltså inte förelegat. Åtalen för försök till grov varusmuggling skall därmed ogillas. TR:ns dom skall därmed stå fast i den delen.

Beträffande rubriceringen av varusmugglingsbrotten vid Arlanda gör HovR:n följande bedömning.

Enligt 3 § 2 st. lagen om straff för varusmuggling skall - såvitt här av intresse - vid bedömande av huruvida brottet är grovt särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller annars varit av särskilt farlig art. Värdet av det gods som fördes in via Arlanda uppgick till ca 1 188 500 kr. Den tull och mervärdesskatt som belöpte på godset har uppgått till ca 334 221 kr. Beloppens storlek talar enligt HovR:ns mening för att brotten är att bedöma som grova. Brotten har emellertid varken förövats yrkesmässigt eller varit av farlig art. Det har tvärtom rört sig om gods som varit avsett för laglig användning inom industrin. Härtill kommer att något syfte att undandra tull eller andra skatter inte förelegat hos de tilltalade. Av H.C:s vittnesmål framgår vidare att risken för att tullavgifter och mervärdesskatt inte skulle komma att erläggas var mycket liten. Vid en samlad bedömning av omständigheterna kring gärningarna anser HovR:n att dessa skall bedömas som brott av normal svårhetsgrad.

Påföljd. Ingen av de tilltalade är tidigare dömd. Det saknas all anledning att anta att de fortsättningsvis kommer att göra sig skyldiga till brott; de aktuella gärningarna kan betraktas som engångsföreteelser. Förutsättningar föreligger att bestämma påföljden till en icke frihetsberövande sådan. Mot bakgrund av godsets värde och storleken på den tull och mervärdesskatt som belöpte på godset, kan påföljden inte stanna vid böter. R.B., S.U., W.L. och K.A. skall därför dömas till villkorlig dom i förening med kännbara bötesstraff.

Förverkande. I huvudsak mot bakgrund av de omständigheter som medför att gärningarna skall bedömas som brott av normal svårhetsgrad anser HovR:n att ett värdeförverkande enligt 10 och 12 §§ lagen om straff för varusmuggling, riktat mot de tilltalade, vore uppenbart obilligt. Åklagarens yrkande i den delen skall därför lämnas utan bifall och TR:ns dom skall stå fast.

Domslut HovR:ns domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom på följande sätt. HovR:n dömde var och en av de tilltalade enligt 1 § 1 st. lagen om straff för varusmuggling till villkorlig dom och 80 dagsböter .

Ordföranden, hovrättslagmannen Göransson, med vilken nämndemannen Kerschinsky förenade sig, var skiljaktig vad gällde skuldfrågan och anförde:

Som TR:n konstaterat skulle införseln ha anmälts vid gränsen när varorna fördes in i landet, dvs. vid tullen på Arlanda flygplats. Genom att så inte har skett, har de objektiva förutsättningarna för ett varusmugglingsbrott uppfyllts.

När det härefter gäller att bedöma den subjektiva sidan är en viktig utgångspunkt i vilken utsträckning de uppgifter R.B., K.A., W.L. och S.U. ("de tilltalade") har lämnat framstår som trovärdiga. TR:n har för sin del funnit att uppgifterna inte har motbevisats och att de inte heller är av beskaffenhet att kunna lämnas utan avseende. Jag kan för min del ansluta mig till dessa uttalanden. Och rent allmänt finns det ingenting i de tilltalades berättelser som skulle vara ägnat att förringa trovärdigheten i något avseende. Till grund för bedömningen skall därför läggas inte bara deras beskrivning av sakförhållandena utan också vad de uppgett om sina avsikter i samband med införseln.

En annan uppenbar utgångspunkt är den betydelse som måste tillmätas det faktum att tullen vid det aktuella tillfället var obemannad. Det har inte gjorts gällande att de tilltalade redan från början haft för avsikt att föra in godset utan att ge det till känna. R.B. har ju tvärtom beskrivit hur han närmat sig tullstationen med proformafakturan i handen. När det sedan visade sig att det inte fanns någon som kunde ta emot denna faktura, har då uppsåtet i det hänseende som nu berörts kommit att förändras?

Enligt min mening finns det ingenting som tyder på att så skulle ha varit fallet. Det är givetvis riktigt att godset objektivt - och avsiktligt - förts förbi tullgränsen utan att det har getts tillkänna. Det betyder däremot inte att de tilltalade plötsligt skulle ha bestämt sig för att låta bli att över huvud taget anmäla införseln, låt vara att de avsett att göra det senare under dagen och i Örebro. Även om undanhållande av tull eller skatt inte utgör något rekvisit för varusmugglingsbrottet, går det vid bedömningen av uppsåtsfrågan inte heller att bortse från att de tilltalade helt saknat personligt intresse av att inte ge godset till känna. Det finns därför, som TR:n funnit, inte grund för slutsatsen att de skulle ha haft ens ett eventuellt uppsåt att bryta mot den aktuella bestämmelsen i varusmugglingslagen.

Frågan är då, som åklagaren har gjort gällande i HovR:n, om deras agerande kan karakteriseras som grovt oaktsamt. Vid denna bedömning vill jag särskilt fästa avseende vid att de tilltalade utan egen förskyllan ställts inför en oväntad och för dem helt främmande situation - en obemannad tullstation. De instruktioner som lämnats R.B. före avresan till Sverige har av naturliga skäl inte tagit sikte på att något sådant skulle kunna inträffa. Att de tilltalade, med deras bakgrund och i avsaknad av någon speciell erfarenhet av införsel av gods i Sverige, efter moget övervägande kommit fram till en lösning som i efterhand framstår som mindre väl vald kan möjligen ifrågasättas men inte rimligen bedömas som grovt vårdslöst. Det är i sammanhanget av intresse att notera att tullverket uppenbarligen har delat denna uppfattning genom att för tre av de tilltalade utfärda "ERKÄNNANDE OCH FULLMAKT" att ta emot strafförelägganden för överträdelse av tullagen och tullförordningen, grundad på oaktsamhet, och som högsta straff för att ombudet skulle kunna godkänna ett strafföreläggande angett 40 dagsböter.

På grund av det anförda skall åtalen ogillas mot var och en av de tilltalade och till följd härav skall också yrkandet om förverkande lämnas utan bifall.

Nämndemannen Björkman var skiljaktig och anförde för egen del följande:

I likhet med TR:n anser jag inte att det är visat att de tilltalade uppsåtligen bröt mot den aktuella bestämmelsen i varusmugglingslagen genom att underlåta att tillkännage för tullen att de förde in varorna i landet. De skall därför inte dömas för uppsåtligt brott.

I målet är utrett att R.B. instruerats av Hewlett Packard i USA att proformafakturan skulle visas upp i tullen. Häri var de övriga införstådda. De tilltalades förfarande att passera tullgränsen efter att ha väntat i endast fem minuter och utan att iaktta de instruktioner som R.B. fått beträffande proformafakturan är enligt min mening att bedöma som grovt oaktsamt. R.B., S.U., W.L. och K.A. skall därför dömas för varusmuggling enligt 1 § 1 st. och 5 § 1 st.varusmugglingslagen. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

De tilltalade överklagade och yrkade att HD skulle lämna åtalet helt utan bifall eller i vart fall bestämma en avsevärt mildare påföljd. De gjorde vidare gällande att det hade förekommit domvilla, eller att i vart fall målets utgång i HovR:n uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag, genom att HovR:n hade tillämpat RB:s omröstningsregler felaktigt och meddelat en dom som inte överensstämde med den uppfattning som HovR:ns majoritet hade redovisat.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om HovR:ns tillämpning av omröstningsreglerna i 29 kap. RB. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Riksåklagaren bestred ändring av HovR:ns dom. HovR:ns tillämpning av omröstningsreglerna hade enligt Riksåklagarens mening varit korrekt.

HovR:n avgav yttrande.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Carlberg Johansson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: I målet har uppkommit fråga huruvida omröstningen i HovR:n varit felaktig. Av HovR:ns protokoll och i målet inhämtat yttrande framgår att två ledamöter velat fälla de tilltalade för varusmuggling som skett uppsåtligen, en ledamot velat fälla för varusmuggling som förövats av grov oaktsamhet och slutligen två ledamöter velat ogilla åtalen. HovR:n har genom den överklagade domen dömt de tilltalade för varusmuggling som skett uppsåtligen och bestämt påföljden till villkorlig dom och böter.

Omröstning till dom eller beslut i brottmål regleras i 29 kap. RB. I 3 § 2 st. behandlas frågor om hur resultatet av en omröstning skall bestämmas där flera än två meningar framförts i samma omröstning och ingen av dem samlat hälften eller mer än hälften av rösterna. I sådana fall skall man söka nå en majoritet genom att lägga samman den mening som är ogynnsammast för den tilltalade med den därnäst minst förmånliga, och bland de sammanlagda rösterna låta den lindrigaste eller minst ingripande bestämma utgången. När inte någon mening framstår som lindrigare eller mindre ingripande gäller den mening som samlat flest röster, eller - om flera meningar fått lika många röster - den mening som biträtts av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

Vid bedömning av frågan om vilken mening som är lindrigare eller mindre ingripande bör enligt vad som anges i motiven (se NJA II 1988 s. 441) en begränsning göras till den fråga som omröstningen gäller. En gradering av meningarna bör göras efter de straffskalor som skall tillämpas för de brott de olika meningarna avser, varvid man har att se till såväl straffminimum som straffmaximum (se bl.a. Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång III, 6 uppl., 1994, s. 98).

Då straffskalan för såväl uppsåtlig som oaktsam varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling var densamma, kan inte någon av meningarna för en fällande dom anses som lindrigare eller mindre ingripande än den andra. Vid sådant förhållande har HovR:n förfarit riktigt då den låtit de meningar som samlat flest röster, dvs. de som avsåg uppsåtligt brott, bestämma utgången. Något omröstningsfel har således inte förekommit.

Det föreligger inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

HD förklarar att något omröstningsfel inte förekommit i HovR:n. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom skall stå fast.

HD (JustR:n Gregow, Thorsson och Lundius) fattade följande beslut: Enligt 29 kap. 1 § RB skall omröstning ske, om det vid en överläggning till dom framförs skiljaktiga meningar. Över frågor som avser ansvar, varmed förstås fråga om såväl skuld som påföljd, skall röstas i ett sammanhang. Om det kan påverka utgången i målet, skall det dock röstas särskilt bl.a. angående frågan om den tilltalade har begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas (29 kap. 2 § 2 st. 1) och angående frågan om påföljd (se närmare 29 kap. 2 § 2 st. 3).

Av HovR:ns yttrande i målet framgår att omröstningen genomfördes i ett enda sammanhang. Omröstningen utföll därvid enligt yttrandet så, såvitt nu är av intresse, att två ledamöter ansåg att de tilltalade skulle fällas till ansvar enligt 1 § 1 st. lagen om straff för varusmuggling för uppsåtlig varusmuggling av normal svårhetsgrad och att straffet skulle bestämmas till villkorlig dom och dagsböter. Ordföranden och den ena av nämndemännen ansåg att åtalen skulle ogillas, medan den andre nämndemannen ansåg att de tilltalades förfarande skulle bedömas som grovt oaktsamt och att de därför skulle dömas för varusmuggling av normalgraden med hänvisning även till 5 § i 1960 års varusmugglingslag. Denne ville döma till samma påföljd som de ledamöter som fällde till ansvar för uppsåtligt brott.

Den företagna omröstningen gav således det resultatet att en majoritet var för fällande dom och påföljden villkorlig dom jämte dagsböter. I fråga om brottsrubriceringen hade ledamöterna skilda meningar. Någon särskild omröstning endast avseende brottsrubriceringen kunde inte ske (jfr 29 kap. 2 § 2 st. 1 RB och prop. 1988/89:2 s. 13). Vid röstsammanräkningen hade HovR:n därför att utifrån den företagna omröstningen ta ställning till vilken mening som skulle gälla såvitt avsåg bedömningen av gärningen.

Av 29 kap. 3 § 1 st. RB följer att den mening skall gälla som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den meningen gälla. I bestämmelsen sägs vidare att om ingen mening kan anses som lindrigare eller mindre ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem ordförandens.

I det fall då ingen mening omfattats av hälften eller mer än hälften av ledamöterna skall enligt 29 kap. 3 § 2 st. RB röstsammanräkningen ske enligt följande. De röster som är ogynnsammast för den tilltalade skall läggas samman med de röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs, skall sammanläggningen fortsätta till dess någon mening skall gälla. Kan inte någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den mening gälla som fått flest röster.

Vid bedömningen av frågan vilken mening som är lindrigare eller mindre ingripande bör enligt vad som anges i motiven en begränsning göras till den konkreta omröstningsfrågan och vara objektiv (se a. prop. s. 21). Vidare uttalas att en gradering av meningarna bör göras efter de straffskalor som skall tillämpas för de brott de olika meningarna avser, varvid man har att se till straffminimum och straffmaximum (a. prop. s. 22, se också bl.a. Ekelöf, Per Olof m.fl., Rättegång III, 6 uppl., 1994, s. 98).

Enligt 1 § 1 st. 1960 års varusmugglingslag är den föreskrivna påföljden för den som uppsåtligen gör sig skyldig till varusmuggling böter eller fängelse i högst två år. Samma straffskala gäller enligt 5 § i lagen för den som av grov oaktsamhet gör sig skyldig till varusmuggling, dock att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall. Något motsvarande undantag finns inte i 1 § för uppsåtligt brott.

De nyssnämnda förarbetsuttalandena i förening med straffskalorna för uppsåtlig varusmuggling av normalgraden och varusmuggling av grov oaktsamhet utgör visserligen stöd för att brotten är att bedöma som likvärdiga. Ett smugglingsbrott som begåtts endast av grov oaktsamhet måste dock anses som ett mindre grovt brott än uppsåtligt smugglingsbrott.

Härav följer att resultatet av omröstningen i HovR:n skulle ha blivit att de tilltalade skulle dömas för varusmuggling som förövats genom grov oaktsamhet. Ett fel har således förekommit i HovR:n i samband med omröstningen. Felet har inverkat på målets utgång.

Frågan om målet med denna utgångspunkt skall visas åter till HovR:n är beroende av om felet utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD. Så kan ske endast om det finns skäl för prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Sådana skäl får anses föreligga.

HD meddelar prövningstillstånd beträffande målet i övrigt och förordnar att parterna skall beredas tillfälle att slutföra sin talan.

Referenten, JustR Pripp, med vilken JustR Munck instämde, var skiljaktig i frågan huruvida något omröstningsfel förekommit i HovR:n och anförde: Jag är ense med majoriteten t.o.m. det stycke som börjar med orden "Enligt 1 § 1 st." och avslutas med "uppsåtligt brott". Därefter anför jag följande.

Då straffskalan för såväl uppsåtlig som grovt oaktsam varusmuggling enligt 1960 års lag om straff för varusmuggling är densamma, kan inte någon av de meningar som kommit till uttryck i fråga om brottsrubriceringen anses som lindrigare eller mindre ingripande än den andra. Vid sådant förhållande och då de två ledamöter som röstade för frikännande inte vid en senare omröstning skulle ha kunnat rösta särskilt i frågan hur gärningen skulle bedömas, har HovR:n förfarit riktigt då den låtit den mening bland övriga ledamöter som samlat flest röster, dvs. de som avsåg uppsåtligt brott, bestämma utgången. Något omröstningsfel har således inte förekommit enligt min mening.

HD:s beslut meddelades d. 1 nov. 2002.

Härefter föredrogs målet för avgörande.

Föredraganden, RevSekr Carlberg Johansson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. HD kom i sitt beslut d. 1 nov. 2002 fram till att resultatet av omröstningen i HovR:n rätteligen skulle ha blivit att R.B., S.U., W.L. och K.A. skulle ha dömts för varusmuggling som förövats genom grov oaktsamhet, att ett fel förekommit i HovR:n och att detta har inverkat på målets utgång. HD konstaterade vidare att felet utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD och meddelade prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Ett fel kan avhjälpas i HD genom att målet där handläggs så att felet därefter kan anses ha blivit åtminstone i huvudsak överspelat. Vid omröstningsfel kan t.ex. konstateras att utgången skulle ha blivit en annan om inte felet hade begåtts. Fråga uppkommer då vad som skall omfattas av HD:s prövning. Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 RB, som enligt 55 kap. 15 § RB är tillämpligt även i HD, begränsar sig till den ådömda påföljden och till utvisning. Enligt grunderna för lagrummet har vidare ansetts att förverkande inte kan skärpas i anledning av överklagande av den tilltalade (NJA 1983 s. 425). Grunderna för 51 kap. 25 § har däremot inte tillämpats på brottsrubriceringen, som alltså anses kunna skärpas på klagan av den tilltalade (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., 1994, s. 72 och NJA 1997 s. 703). En prövning skall sammanfattningsvis ske av målet i helhet med utgångspunkt i de faktiska omständigheterna.

I målet är ostridigt att de tilltalade medförde tull- och mervärdesskattepliktigt gods från USA till Sverige för sin arbetsgivares räkning, att arbetsgivaren lämnat instruktioner om tillvägagångssättet i samband med tullpasseringen, att de inte tillkännagav godset inför tullen på Arlanda då tullen tillfälligtvis var obemannad, att del av godset senare anlände till Örebro samt att de trodde att anmälningsskyldigheten kunde fullgöras där.

Sedan d. 1 jan. 2001 gäller en ny lag, lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Samtidigt upphörde lagen (1960:418) om straff för varusmuggling att gälla. Enligt 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken, som är tillämplig även inom specialstraffrätten, skall straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, dock skall ny lag tillämpas om den leder till straffrihet eller lindrigare straff. Härvid skall ny lag tillämpas om en mildare bedömning enligt denna är avsedd, även om de båda lagarnas straffskalor är desamma (jfr NJA 1990 s. 772). Undantag görs om det är fråga om en gärning som varit straffbelagd under viss tid p.g.a. rådande särskilda förhållanden. Enligt 1 § 1 st. lagen (1960:418) om straff för varusmuggling är straffsatsen för uppsåtligt varusmugglingsbrott böter eller fängelse i högst två år. Straffsatsen är densamma för brott begångna av oaktsamhet. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Lagen (2000:1225) om straff för smuggling upptar samma straffsatser i 8, 9 och 11 §§. Då gärningarna begicks i september 1999 skall en tillämpning av 1960 års varusmugglingslag äga rum.

Varusmuggling enligt 1 § 1 st. varusmugglingslagen omfattar bl.a. fall där någon till landet för in gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall erläggas. Brottet fullbordas när tullgränsen passeras och det åligger alltså den som för in gods att ge det tillkänna redan vid tullen och där lämna föreskrivna uppgifter. I målet är ostridigt att de tilltalade fört in tull- och mervärdesskattepliktigt gods här i landet utan att ge det tillkänna för vederbörlig myndighet. I objektivt hänseende föreligger således ett brott mot varusmugglingslagen. Fråga är emellertid vilken verkan som skall tillmätas de tilltalades uppfattning att de kunde deklarera godset på en annan plats och vid ett senare tillfälle. De tilltalades misstag i frågan var och vid vilken tidpunkt godset skulle tillkännages för tullplikt, är att bedöma på samma sätt som om de felaktigt antagit att förtullning inte skulle äga rum.

Enligt 24 kap. 9 § BrB skall en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet inte medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig. Okunskap i paragrafens mening föreligger såväl om någon inte kunnat få reda på innehållet i ett straffbud som om han inte reflekterat över att ett förfarande kunde utgöra brott. Ansvarsfrihet skall inträda i de fall gärningsmannen inte haft möjlighet att förstå att gärningen var otillåten och i de fall hans bristande kännedom om straffbestämmelsen inte beror på oaktsamhet. Enligt motiven till lagrummet är det emellertid rimligt att förutsätta att den som för in varor i landet har kunskap om tull- och andra införselbestämmelser; i vart fall får det i de flesta fallen anses som klart oaktsamt att inte förvissa sig om vad som gäller (jfr prop. 1993/94:130 s. 58).

Då viss del av det införda godset skulle tillkännages på annan plats är det i och för sig inte obegripligt att de tilltalade antog att även de varor som infördes via Arlanda skulle kunna deklareras vid en annan tidpunkt. De tilltalade hade emellertid instruerats av sin arbetsgivare att förfara på visst sätt vid ankomsten till tullen och även om tullfiltret var obemannat borde de närmare ha eftersökt vad som gällde och insett att anmälan vid tullpasseringen var nödvändig för att tullplikten skulle fullgöras. De tilltalades misstag kan därför inte anses ha varit uppenbart ursäktligt och de har således gjort sig skyldiga till brott mot 1 § 1 st. varusmugglingslagen.

I fråga om påföljd bör visserligen beaktas att godset har haft ett betydande värde, liksom storleken på den tull och mervärdesskatt som belöpte på godset. Gärningarna får emellertid ses som engångsföreteelser. De tilltalade, som reste i tjänsten, saknade varje intresse att undandra staten tull och skatter och risken för att betalning slutligt inte skulle ske har varit liten. Påföljden bör därför bestämmas till böter.