NJA 1990 s. 93

I mål om ersättning för ett försäkringsfall, bestående i att ett boningshus brunnit ned, invänder försäkringsgivaren att försäkringstagaren uppsåtligen framkallat försäkringsfallet. Försäkringsgivarens bevisbörda för detta påstående skall uppfylla på samma sätt som gäller i fråga om beviskrav i civilmål i allmänhet.

TR:n

(Jfr 1986 s 470)

L.H. förvärvade år 1975 jordbruksfastigheten Bunne 1:28 i Hörsne, Bara socken, Gotlands kommun, som utgör grannfastighet till hans föräldrars jordbruksfastighet. Boningshuset på L.H:s fastighet var uppfört 1780 i två våningar med vind. Efter förvärvet hade L.H. utfört viss renovering av boningshuset. Den 24 jan 1985 omkring kl 4.00 på morgonen utbröt eldsvåda i boningshuset. L.H., som vid tillfället bodde ensam, lämnade huset medförande ett visst antal föremål. Huset brann sedan ned till grunden.

Huset var fullvärdeförsäkrat hos Hansa ömsesidig sakförsäkring. L.H. avgav en specificerad skadeanmälan till bolaget. Denna visade sig även upptaga föremål som ej brunnit upp eller skadats vid branden. L.H. dömdes sedermera genom lagakraftvunnen dom d 16 april 1986 av Gotlands TR för försök till grovt bedrägeri bestående i försök att medelst vilseledande förmå försäkringsbolaget att utge skadeersättning med 79 200 kr. Hansa vägrade att utge försäkringsersättning för det totalförstörda boningshuset under påstående att ersättningsgillt försäkringsfall ej var för handen.

L.H. väckte talan mot Hansa vid Gotlands TR och yrkade att TR:n skulle fastställa att Hansa var skyldigt att till honom utbetala ersättning för det nedbrunna huset enligt det mellan parterna gällande försäkringsavtalet.

Hansa vitsordade att L.H. vid tiden för branden hade haft en fullvärdeförsäkring avseende huset samt att försäkringsfall förelåg genom att huset d 24 jan 1985 hade brunnit ned. Hansa bestred emellertid käromålet på den grund att försäkringsfallet uppsåtligen framkallats av L.H. och därför inte var ersättningsgillt.

Till utveckling av sin talan anförde L.H.: sedan han förvärvat fastigheten påbörjade han ett förbättrings- och renoveringsarbete av boningshuset med hjälp av bl a fadern och dåvarande hustrun. Detta var i det närmaste slutfört i jan 1985, dock återstod att inreda toalett och bastu. Den 24 jan 1985 upptäckte L.H., som sov på bottenvåningen, att brand utbrutit på övervåningen. Det var omkring kl 4. Han tog sig hastigt ut endast medförande några pärmar med verifikationer och bokföring samt en låda ur skrivbordet. Väl ute på gården såg han flammor genom yttertaket. Det öppna utrymmet uppe på vinden i sidobyggnaden var belagt med isolering av kutterspån. Byggnaden hade dålig takisolering, vilket medförde att spåntaket under tegeltaket ganska snabbt måste ha fattat eld. Den efterföljande polisutredningen och försäkringsbolagets egen utredning har ej kunnat ge någon förklaring till branden. Detta har föranlett åklagaren att avstå från åtal mot L.H. för mordbrand. L.H. var nämligen misstänkt för att ha orsakat branden. L.H. har inte heller någon förklaring till branden men misstänker att de elektriska ledningarna på vinden kan ha varit orsaken. Han är säker på att elsystemet i huset inte fungerade brandnatten. Någon anledning för honom att själv anlägga branden förelåg inte eftersom huset var i det närmaste färdigrenoverat efter ett omfattande arbete och branden för honom medförde förlust av många personliga tillhörigheter. Ej heller var hans ekonomiska situation sådan att han hade något behov av försäkringsersättningen. Efter branden kontaktade han försäkringsbolaget. Han uppmanades därvid att göra en förteckning över allt vad han ägde som omfattades av försäkringen, dvs även föremål som inte funnits i huset vid branden och därför fanns i behåll. Några ytterligare instruktioner erhöll han inte utöver att han fick besked om att man sedan skulle gå igenom listan med honom. Någon sådan genomgång blev ej av. En genomgång av listan kom att ske först hos polisen efter det han anmälts för försök till bedrägeri bestående i att han i skadeanmälan angivit oskadda föremål. Han har hos polisen klart omtalat vilka föremål som inte förstörts av branden. Trots sitt nekande har han sedermera av Gotlands TR dömts för försök till bedrägeri. Hansa har påstått att han före branden fört ut diverse föremål ur huset och på så sätt räddat dem undan förstörelse. De föremål som utpekats är främst sådana som helt saknar personligt värde såsom räknemaskin, kohudar, telefon och skrivbordslampa. Däremot har inte gjorts gällande att han räddat fotografier eller dylikt, vilket rimligen skulle varit angelägnare på grund av affektionsvärdet, om nu branden varit planerad. Vad gäller de föremål, som han påstås ha räddat, utgörs de i de flesta fall av dubbletter av brunna föremål. Sålunda hade han t ex två räknemaskiner, varav den ena fanns kvar medan den andra förstörts i branden. Med anledning av det anförda gör L.H. gällande att ett ersättningsgillt försäkringsfall är för handen.

Hansa anförde till utveckling av sin talan: Försäkringsbolaget påstår att L.H. själv framkallat försäkringsfallet. Detta framgår av alla föreliggande omständigheter sammantagna. Aven om ingen teknisk bevisning direkt binder L.H. vid branden är emellertid omständigheterna som utpekar honom som skyldig till att ha anlagt branden av sådan styrka att det måste tagas för visst att han själv framkallat försäkringsfallet. - Vid den preliminära brandorsaksutredningen, som företogs d 24 och 25 jan 1985 av polisen, kunde ingen egentlig brandorsak fastställas. I ett utlåtande av statens provningsanstalt, daterat d 21 maj 1985, konstateras sammanfattningsvis att det inte gått att teoretiskt rekonstruera ett naturligt förlopp av den aktuella branden, som kan bekräfta den beskrivning L.H. gjort av brandens inlednings förlopp. I utlåtande från svenska Brandförsvarsföreningens elektriska nämnd av d 8 maj 1985 konstateras att man inte kunnat vid undersökning finna något som talar för en "elektrisk brandorsak". I ett efterföljande kompletterande utlåtande daterat d 20 juli 1987 har nämnden konstaterat att det inte finns något som talar för att det skulle varit spänningslöst i L.H:s sovrum vid brandutbrottet. L.H. har tidigt under utredningens gång uppgivit att han inte kunde tända ljuset i sitt sovrum, då han vaknade vid branden, samt att en i samma rum förekommande klockradio ej fungerade. L.H. har vidare under utredningens gång uppgivit att han, då han lämnade bostaden, endast hann få med sig vid en första "utrusning" en byrålåda med bokföringspärmar och vid ett nytt besök i bostaden en del kläder, som han rafsade ihop. Han har vidare sagt sig ha försökt gå in i huset ytterligare en gång men inte lyckats på grund av allt för stor rökutveckling. I skadeanmälan till Hansa har L.H. specificerat brandskadade föremål, som till den del han prissatt godset uppgått till 442 000 kr, vartill kom en del gods som han ej satt pris på. En stor del av det uppgivna godset har aldrig funnits i hans ägo och en del annat gods fanns på annat ställe än i det brunna huset vid brandtillfället. Vid husrannsakan d 2 sept 1986 hos L.H:s moder, där L.H. efter branden bodde, samt i byggnader som tillhör L.H. i närheten av brandplatsen, har hittats föremål som av L.H. i skadespecifikationen till Hansa upptagits som brandskadade men som var helt oskadda. L.H:s förklaringar till förekomsten av detta gods har visat sig vara i en del fall falska och i andra fall märkliga i sådan grad att de med hänsyn till omständigheterna inte kan betraktas som sannolika. Under följande 12 punkter redovisas sådant gods.

- Köksutrustning i form av skåp och dörrar, anträffad på loftet till vedboden, har varit monterad på plats i köket i övervåningen vid årsskiftet 1984/1985. L.H. påstår att han under hösten 1984 demonterat och placerat köksutrustningen på loftet.

- En svartvit kohud låg vid samma årsskifte på golvet i stora rummet och hade funnits i huset under många år. En brun kohud låg vid årsskiftet på ett golv i övervåningen och hade också funnits i huset i många år. Dessa hudar anträffades vid husrannsakan inne i ett garage. L.H. har oriktigt förklarat att hudarna inte är identiska med de vid branden förkomna.

- Ett bastuaggregat fanns vid årsskiftet i boningshuset i en garderob i övervåningen. Det var planerat att sättas in i en bastu som skulle byggas i övervåningen. Bastuaggregatet anträffades i loftet till en flygelbyggnad. L.H. påstår att det ej funnits i boningshuset.

- Ett drickstop hade vid årsskiftet och sedan lång tid tillbaka varit uppställt i huset som prydnadsföremål. Stopet fanns upptaget i skadespecilikationen till Hansa. Det hittades vid husrannsakan i en vindskammare på andra våningen i en flygelbyggnad. L.H. förklarade först att det inte var identiskt med det som brandskadat upptagna stopet utan att han fått det som födelsedagspresent 1985 av okänd givare ävensom att han förvarade stopet på loftet för att det skulle vara mindre risk för fuktskador. I ett senare förhör har han erkänt att stopet är identiskt med det skadeanmälda men har ingen förklaring till hur det kommit från det brunna huset till flygelbyggnaden.

- En räknemaskin, fabrikat Citizen, fanns vid årsskiftet i det brunna huset. På dess framsida fanns då fastsatt med tejp en lapp med momsprocenten 23,46. En exakt likadan apparat ävenledes med exakt likadan fasttejpad lapp med siffrorna 23,46 hittades vid husrannsakan i L.H:s moders hus. L.H. har oriktigt förklarat att sistnämnda apparat inte var identisk med den som tagits upp i skadespecifikationen utan tillhört hans fader och stått på den plats där den anträffades i många år.

- En kontorslampa i mässing hade vid årsskiftet funnits i det brunna huset. En likadan lampa hittades vid husrannsakan i L.H:s moders hus på plats som L.H. använder som kontor. L.H. har förnekat identitet mellan lamporna. Han har medgivit att han fått en liknande lampa av sin tidigare hustru, vilken lampa förstörts i branden. Denna uppgift är oriktig.

- En väggtelefon i rött med svart lur fanns sedan 1983 monterad i köket i det brunna huset. Den var upptagen i skadespecifikationen till Hansa. Fabrikstypsnr är 932/12. Vid husrannsakan hittades en likadan telefon monterad på väggen i L.H:s moders hus på plats som L.H. använder som kontor. L.H:s förklaring var först att det inte förelåg identitet mellan dessa väggtelefoner. I stället hade han efter branden köpt två sådana av televerket och fått dem monterade i sin moders hus av telemontör. Den ena var den aktuella rödsvarta telefonen och den andra var helröd. Senare, förelagd uppgift från televerket om att endast en helröd apparat typ 932/32 levererats till L.H. samt att typen 932/12 en tid före årsskiftet 1984/85 gått ur sortimentet och därför inte kunde ha levererats efter branden, har L.H. i stället uppgivit. Den aktuella rödsvarta telefonen var identisk med den som tidigare varit monterad i det brunna huset. Den togs emellertid bort i sept 1984 för att hans dåvarande hustru i stället skulle kunna använda en egen telefonapparat. I stället monterade han den rödsvarta telefonen vid det tillfället på den plats den nu har i kontorsdelen av moderns hus. Hans uppgifter är oriktiga.

- Ett nyckelskåp av trä har i vart fall vid årsskiftet legat på en hylla i hallen i det brunna huset. I skåpet brukade förvaras bilnycklar, nycklar till traktor, till ladugårdsbyggnad m m. Detta nyckelskåp hittades vid husrannsakan på en hylla i kontorsutrymmet hos L.H:s moder. Efter att först ha påstått att nu upphittat nyckelskåp inte var identiskt med det från det brunna huset och därefter fått påpekat att det av märken på skåpet framgick att det varit monterat i det brunna huset medgav L.H. att det var samma skåp.

- Samtliga pärmar med bokföring förvarades i vart fall vid årsskiftet på övervåningen. L.H. har i de tidigaste förhören angett att han bar ut bokföringsmaterial från det brunna huset i samband med branden. Vid husrannsakan upptäcktes att de funna pärmarna omfattade tiden från 1969 till 1984 och att det var alltför många för att ha kunnat bli utburna av en person vid ett tillfälle samt att endast pärmarna från 1984 luktade rök. Vid senare förhör förklarade L.H. att han var rädd för att råttor skulle gå på pärmarna i hans boningshus, varför han hösten 1984 flyttade ut samtliga pärmar utom de för 1984 från övervåningen till en annan byggnad.

- En klockradio, som fanns i det brunna huset, och som var upptagen på skadespecifikationen hittades vid husrannsakan oskadd i L.H:s moders hus. L.H. förklarade att den togs med av honom vid flykten från brandhuset samtidigt som han tog med sig bokföringspärmarna. L.H. hjälpte till efter branden att gräva efter klockradion på brandplatsen utan att låtsas om att han medtagit den ifrån fastigheten.

- En rullbandspelare av märket Dux fanns i vart fall vid årsskiftet i det brunna huset stående i det stora rummet på bottenvåningen. Den hade L.H. tagit upp i skadespecifikationen. Vid husrannsakan hittades samma rullbandspelare i en garderob i hans moders hus. L.H. förnekade vid förhör att identitet förelåg och förklarade att den nu upptäckta bandspelaren lånats av honom 1986 från en syster. Systern har vid förhör uppgivit att hon lånade ut en Duxrullbandspelare 1976 till L.H. och därefter inte fått igen den varför hon trott att den gått förlorad vid branden.

- En kassettbandspelare Sharp med dubbla kassettdäck, s k bergsprängare, fanns i det brunna huset i vart fall vid årsskiftet. Den hade tagits upp av L.H. i skadespecifikationen och återfanns vid husrannsakan på vinden till L.H:s moders hus. L.H. erkände att det var fråga om samma kassettdäck och att det tagits med tillsammans med kläder vid den andra turen från brandhuset när branden upptäckts. Vid senare förhör angav han i stället att den tagits med vid den första turen tillsammans med klockradion och bokföringshandlingar.

Ytterligare anmärkningsvärda omständigheter är enligt Hansa följande. L.H. påstod redan omedelbart efter branden att det brunna huset innehållit fyra kompletta badrum när det i själva verket endast innehållit ett badrum. Detta är en uppgift som skulle avsevärt påverkat husvärderingen. Han har vidare vid skadeutredningen i detalj beskrivit de olika våtutrymmena. Efter några dagar har han ytterligare kompletterat sina uppgifter med att påstå att på övervåningen funnits bastu samt torktumlare och tvättbank, vilket allt senare visade sig vara oriktiga uppgifter. - Vid branden blev L.H. av brandchefen, sedan denne konstaterat att bottenvåningen fortfarande var fri från eld, tillfrågad om det fanns något av värde i denna del av huset, som han ville ha räddat. Brandchefen var beredd att sända in rökdykare för att rädda gods. L.H. svarade emellertid att inget av värde fanns i bottenvåningen varför brandchefen underlät att skicka in rökdykare. - Under utredningen har L.H. uppgivit att han under åren 1978 till 1984 lagt ut 300 000-400 000 kr på inventarier, därvid han lånat upp till 150 000 kr för möbelköp. Inventarierna har i stället varit av relativt enkelt slag. Hans inköp under de angivna åren torde inte ha uppgått till mer än 10 000-15 000 kr och hela lösöret har haft ett värde understigande 100 000 kr. - L.H. har en stor mängd skor och kläder intakta däribland sådant som han haft före branden och som han uppgivit brunnit inne. - Huset, som var från slutet av 1700-talet, var obekvämt och omodernt. Det förelåg renoveringsbehov. På grund av dålig likviditet i L.H:s rörelse och skilsmässa under året före branden har han sannolikt tröttnat på bostaden. Han har därför försökt sälja fastigheten och även att arrendera ut den utan att lyckas. Han har vidare sökt förhandsbesked för uppförande av nytt hus. - Hansa anser att utredningen med erforderlig styrka visar att L.H. själv framkallat försäkringsfallet.

Hansa åberopade som skriftlig bevisning utlåtanden av statens provningsanstalt och svenska Brandförsvarsföreningens elektriska nämnd samt TR:ns dom d 16 april 1986 och utdrag av förundersökningsprotokoll.

I provningsanstaltens utlåtande, vilket är daterat d 21 maj 1985 och undertecknat av Ulf Wickström, anges under rubriken Slutsats: Sammanfattningsvis så har jag inte kunnat teoretiskt rekonstruera ett naturligt förlopp av den aktuella branden som skulle kunna bekräfta den beskrivning som försäkringstagaren har gjort.

Elektriska nämndens utlåtande är undertecknat av S.S. d 8 maj 1985. Det bygger på en platsundersökning d 23 april och innehåller under rubriken sammanfattning: Det var inte praktiskt genomförbart att fingranska och säkra elledningar över hela brandplatsen. De ledningsrester vi kunde finna är bara en mindre del av husets samtliga elledningar. Den gamla delen av huset har haft utanpåliggande kuloledningar. Risken för skador på dem genom t ex spikning är minimal. Vidare har ledningarna i den äldre delen varit obelastade. Skador till följd av dåliga anslutningar eller s k glappkontakter kan därför uteslutas. Trots att huset har varit elektrifierat har vi inte kunnat finna något som talar för elektrisk brandorsak.

Som muntlig bevisning åberopade L.H. förhör med sig själv under sanningsförsäkran samt vittnesförhör med sin syster S.J. och B.H.. Hansa åberopade vittnesförhör med skadeutredaren L.O., skadeingenjören Å.R., ingenjören Ulf Wickström samt L.H:s f d hustru E.H..

Vid huvudförhandlingen uppspelades en videoupptagning från polisens husrannsakan hos L.H. och dennes mor d 2 sept 1986, vilken upptagning E.H. hade beretts tillfälle att se före vittnesförhöret med henne.

Domskäl

TR:n (lagmannen Svanberg, rådmannen Erfors och tingsfiskalen Groth) anförde i dom d 31 maj 1988:

Domskäl.

L.H. har under sanningsförsäkran uppgivit: Kvällen före branden kom han hem vid 10.30-tiden. Allt var då i ordning i huset. Han vaknade tidigt på morgonen av, som han senare förstått, antingen att tegelpannor på taket spruckit av värme och gett ljud ifrån sig eller möjligen av ljudet från en helikopter, som han fått reda på färdats över huset vid tillfället. Han såg att gården var upplyst. Han lämnade då sovrummet och sprang ut på gården. Han upptäckte att det brann genom taket vid den högra skorstenen på huset sett framifrån husets ingång. Då han kom in i huset igen, såg han genom trappan upp till övervåningen eldsken. Han bar först ut en låda med viktiga papper och ett kassaskrin från skrivbordet i sovrummet. Ovanpå lådan lade han en klockradio. Han plockade vidare några papper från skrivbordet. Bland handlingarna han fick med sig ut var verifikationerna för hans rörelse från 1984. Han gick ut en bit från huset, där han satte ner lådan, och sprang sedan åter in. Från en garderob i rummet innanför sovrummet plockade han till sig kläder. Han tog vidare med sig en kassettradio, en s k bergsprängare. Han sprang ut med kläderna och radion på gården. Vid detta tillfälle märkte han ingen ökning i rökutvecklingen. Då han försökte gå in tredje gången var emellertid rökutvecklingen så stark att han inte vågade sig in. Han minns inte om han försökte tända det elektriska ljuset. Han har emellertid inget minne av att han sett siffrorna på klockradion. Han är därför övertygad om att ljuset inte fungerade. Vid första tillfället då han återvände till boningshuset och sovrummet efter branden lyfte han på telefonluren bredvid sängen. Han fick emellertid inget ljud i telefonen och ingen svarston. Han utgick därför från att telefonen inte fungerade. Panncentralen till huset finns i brygghuset, som ligger friliggande bredvid boningshuset. Sannolikt har han tagit sig dit och tagit på sig kläder där. Därifrån gick han genom ladugården till moderns hus för att larma brandkåren. Då han kom fram mot moderns hus, såg han grannen stå vid moderns ladugård och modern på gården ca 20 m ut. Han hejdade henne från att gå mot hans boningshus av rädsla för taktegel, som haglade omkring. Moderns bostad ligger ungefär 200 m gångväg från L.H:s boningshus. Då brandkåren kom till platsen, frågade de om det i salen längst till vänster i bottenvåningen, sett från huvudentrén, fanns mindre saker av värde som de kunde hämta. Han svarade att några sådana inte fanns. Vid middagstid kom platschefen för Hansa ut till fastigheten och upprättade en skadeanmälan, som L.H. skrev under. Han lämnade också en del andra papper till L.H. med uppmaning att fylla i det L.H. ägde, som omfattades av försäkringen. L.H. skulle sålunda specificera alla föremål han ägde och som sålunda innefattades i försäkringen. Han skulle sedan gå igenom förteckningen tillsammans med försäkringsbolagsljänstemännen. Han fick den uppfattningen att det var bråttom med specifikationen. Han fyllde i specifikationen med vad han kom på. Han hade blivit uppmanad att skriva nyvärdet på ungefärlig kvalité av lösöre. Han skaffade sig uppfattning om värdet genom att besöka affärer och genom att titta i kataloger. Då vaknade också ofta minnet av föremål som han hade haft. På förmiddagen kom sex, sju personer ut och påbörjade brandundersökningen. Då de inte vågade gräva förrän en mur rivits ned, hjälpte L.H. dem med detta. Det var ej tal om klockradion. Han arbetade sedan i skogen. Då han kom tillbaka hem på middagen hade utredningsmännen inte hittat proppskåpet Han visade dem läget för detta och gick sedan tillbaka i skogen. De var troligen inte kvar då han kom hem. L.H. hade den absoluta övertygelsen att han skulle ange allt vad han ägde, som omfattades av försäkringen, för att man senare skulle gå igenom det som var skadat. Han tittade inte på blanketten för anmälan och reagerade därför inte över att denna på tredje och fjärde sidorna innehöll som rubrik specifikation över skadade eller förlorade föremål. - Hösten 1984 hade han påbörjat den slutliga renoveringen av övervåningen. Den fortsatta renoveringen hade han tillräckligt med virke till. Han avsåg att själv utföra den. Några större penninginvesteringar skulle det därför inte bli. Hans likviditet vid tillfället var god.

Beträffande de särskilda punkterna, som Hansa upptagit, har L.H. under sanningsförsäkran uppgivit följande.

- Köksutrustningen hade han tagit ut under sensommaren eller hösten 1984 från övervåningen för att där skulle byggas en bastu. På övervåningen hade tidigare varit inredd en särskild lägenhet med separat kök. Köksutrustningen hade han placerat i garagebyggnaden ungefär 40 m norr om huset.

- Kohudarna. De i garaget funna hudarna är inte identiska med dem som fanns i huset. Vid branden låg i huset dels en stor svartvit och dels en stor brun kohud. Båda var beredda av L.H. och hade aldrig varit ur hans ägo. De anträffade hudarna var en mindre svartvit och en liten brun. Han har under årens lopp sammanlagt berett åtta hudar. Han sålde en svartvit hud till en person som hette X. eller Y.. Efter branden bytte han tillbaka den svartvita huden från samma person mot virke eller en förrådsdörr. Den bruna huden har han ägt sedan tidigare. Denna var av dålig kvalité och var icke beredd av L.H.. - Senare under förhöret har L.H. uppgivit. Bytet av kohudarna skedde 1985 efter branden. Han hade egentligen ingen användning för de kohudarna han bytt sig till. De var dock av hyfsad kvalité. Han hängde dem i ett garage snett bakom huset. Han kan inte säga närmare vem som sålt dem mer än att vederbörande heter X. eller Y.. Han vet ej heller var personen bor.

- Bastuaggregatet. Detta har stått i brygghusets övervåning bortsett från att det någon kortare period under hösten 1984 varit inne i huset i samband med att L.H. planerade utformning av bastun. Efter viss måttagning bar han ut det igen.

- Drickstopet. Han är medveten om att detta har funnits inne i huset tidigare. Emellertid har han flyttat om då och då. I samband med att hans förutvarande hustru E. flyttade tillbaka till honom hösten 1984 skedde viss ommöblering. Han minns inte hur det har kommit ut på den plats där det anträffades.

- Räknemaskinen. Vid brandtillfället ägde han två maskiner dels en mindre och modernare som fanns i boningshuset och som förstördes vid branden, dels en av märket Citizen av typ 128 DP som han ärvt från sin fader. Då han har dåligt minne brukar han ha en lapp med momsprocenten påklistrad. Den räknemaskin, som han ärvde från fadern, förvarade han på kontoret hos sin moder. Det är denna som har anträffats. Han använde under flera år. ett rum hos modern som kontor.

- Kontorslampan. Den vid husrannsakan anträffade är en lampa av en typ som är mycket lik en mässingslampa som han erhöll av sin hustru under äktenskapet. Denna var fyrkantig i skärmen medan den andra, som han hela tiden förvarat i moderns bostad, var rund i skärmen.

- Nyckelskåpet. Detta har aldrig varit upphängt i det nedbrunna huset. Däremot har det funnits ett till utseendet liknande nyckelskåp av grön färg, som funnits uppsatt i köket. Det rör sig emellertid om ett helt annat skåp än det nu aktuella rödbruna som han förvarat i moderns bostad. Han flyttade över det då hans f d hustru hösten 1984 flyttade tillbaka. Det var för att inte behöva gå in i boningshuset för att hämta nyckel.

- Väggtelefonen. När hustrun flyttade tillbaka skruvade han bort den rödsvarta väggtelefonen i köket för att hustrun skulle sätta upp en telefon hon medförde. Han flyttade telefonen till kontoret i moderns hus. Han använde den hösten 1984. Efter branden var televerket i moderns bostad och monterade en väggtelefon till henne och en ny till honom själv.

- Bokföringspärmarna. Redan 1984 i samband med renovering av bostadshuset tog han ut bokföringspärmarna som var äldre än två år till övervåningen i brygghuset. De hade tidigare förvarats på övervåningen i bostadshuset. Det var tre, fyra pärmar han tog ut vid branden från sovrummet. Dessa innehöll verifikationer från 1984.

- Klockradion. Denna medförde han ut tillsammans med verifikationerna då han hämtade dessa i sovrummet under branden.

- Rullbandspelaren. Han lånade på 70-talet en bandspelare av sin syster i samband med att han köpte en orgel av henne. Bandspelaren användes till orgeln som förstärkare. Den uppbrunna bandspelaren var troligen inte av märket Dux efter uppgift från hans syster. Den nu aktuella köpte han långt före branden. Han hade den i boningshuset och kan inte säga hur den har kommit över till moderns bostad. Han har emellertid inte använt den där. Den uppbrunna bandspelaren fanns sannolikt i sovrummet. Det var en större bandspelare med 7-tums band.

- Kassettradion av märket Sharp. Han brukade ha radio i köket. Emellertid hade han den ibland med sig hos modern och ibland på kontoret. Den fanns inte i köket vid brandtillfället utan måste ha stått i sovrummet. Han tog troligen ut den vid det andra tillfället, tillsammans med en kostym, byxor och skjorta. Däremot fick han inga skor med sig.

Han har inte lämnat några närmare uppgifter om bostaden till utredningsmännen.

Det är först i samband med genomgång med dessa som det blev tal om badrummen. Han minns ej vad som sades. Det fanns ett badrum på övervåningen i huvudbyggnaden. Det skulle inredas flera, ävensom en bastu. Han har till utredningsmännen nämnt att han lånat 150 000 kr men har inte sagt att han använt beloppet till möbelinköp. Han har ingen uppfattning om hur mycket han kan ha lagt ut på möbler. Det är emellertid riktigt att huset i stort nymöblerades efter giftermålet 1980. Sedan hans hustru efter separation flyttat tillbaka under hösten 1984 lämnade hon bostaden före julen 1984. Han hade en del föremål hos hustrun bl a stereostapel, videoapparat och hushållsassistent. Det är riktigt att han i skadeanmälan uppgivit fyra kostymer men att han sedan ändrat antalet till tre. En av dessa var en bröllopskostym, som var tämligen nyinköpt, svart och kritstrecksrandig. En var en grön kostym, som var urvuxen och hängde hos modern sedan flera år tillbaka.

Vittnet B.H. har uppgivit: Han bor cirka en kilometer ifrån L.H. och vaknade på morgonen branddagen av ett helikopterljud. Något senare ringde L.H:s mor och bad honom komma. Inom fem minuter var han framme vid L.H:s bostad. Det var ungefär halv fem på morgonen. Den helikopter han hört hade just då landat. Vid tillfället tog B.H. en del bilder som ingivits i målet. Han vet inte hur branden börjat och fick ingen uppfattning om detta. Han uppfattade det emellertid som om branden hade kommit uppifrån och dragit sig nedåt. Den rasade i undervåningen när B.H. kom till platsen. Då fanns också brandmän där.

Ulf Wickström, anställd vid statens provningsanstalt, har hörts som sakkunnigt vittne och uppgivit: Allmänt sett sprider sig en brand mycket fortare uppåt än nedåt. Spridning nedåt sker genom långsam krypning genom flamspridning eller genom nedfallande föremål. För att en brand skall sprida sig från en övervåning till en undervåning krävs normalt en tid av 15-20 minuter. Även en spridning uppåt från övervåningen genom vindsbjälklaget bör ha tagit ca 20 minuter med hänsyn till den isolering med glasull, som förekom där efter renoveringen. L.H:s uppgifter om den snabba spridningen "går därför inte ihop dock med reservation för att öppna luckor eller defekter i isoleringen kan ha förekommit. Normalt kan sägas att det tar 50 % längre tid för en brand att gå ner än upp eftersom den varma gasen vid spridning nedåt successivt ventileras bort. Om det börjat brinna på vinden till huvudbyggnaden bör det ha tagit ca en halvtimme för branden att gå ned på övervåningen. Det kan inte uteslutas att överhettning kan ha skett i en elkabel som legat i isolering, förutsatt att den varit belastad vid tillfället. I sådant fall bör det normalt brinna igenom där överhettning skett. Därest detta skett i sidobyggnaden, som hade öppen vind, borde det ha brunnit hål i sidobyggnadens tak först.

L.O., anställd hos Hansa som skadeutredare, har uppgivit: Han sysslade med skadefallet efter det specifikation på skadade föremål inkommit. Detta skedde några veckor efter branden. Han reagerade mot att det förekom väldigt mycket gods med en stor mängd dyra föremål till ett sammanlagt värde av 400 000 kr. Han kontrollerade därför L.H:s ekonomi. Han fann det anmärkningsvärt med så mycket dyrbart lösöre inköpt under ett fåtal år och begärde därför precisering på tyngre poster, var de var köpta, när de var köpta etc. En del besvarades av L.H.. I april åkte L.O. till Gotland för samtal med L.H.. Det var aldrig tal om något annat än förlorat gods. Både för L.O. och tidigare för polisen berättade L.H. att han endast räddat vissa saker. Det fanns ingen möjlighet för missförstånd utan L.H. måste ha varit fullt på det klara med att vad bolaget var intresserat av var det skadade godset. L.O. numrerade upp de olika föremålen i specifikationen från L.H..

Han frågade L.H. var de olika föremålen hade funnits och plockade efter hand in dem på plats på en ritning över huset. Efter 14 dagar träffades man igen på Gotland. Dessförinnan sände L.O. en skiss till L.H. som han bad honom fylla i. Detta skedde. Det visade sig då att L.H. hade upptagit flera möbler på andra platser än han från början uppgivit att det fanns. Det visade sig också att L.H. inte kunde hålla reda på sina påståenden. Så småningom erkände L.H. att han upptagit för mycket gods och höll med om att han försökt lura bolaget. Han skyllde på att han fått "goda råd" av andra. Redan från början fanns från bolagets sida misstanke om att L.H. själv åstadkommit branden. L.O. konstaterade så småningom att det endast funnits en eller två toaletter, medan L.H. tidigare uppgivit att det funnits fler, som han använt efterhand för att vintertid hålla vattencirkulationen igång. Under förhören med L.H. påtalade L.O. att denne köpt möbler för mycket pengar. L.H. berättade om olika lån som han tagit med början 1978, då han lånade 150 000 kr, varav 50 000 kr användes till traktor och resten till möbler. 1980 hade han lånat 50 000 kr. Han har också uppgivit att han sammanlagt lånat 300 000-400 000 kr, som han till stor del lagt ner på möbelinköp. Han påstod sig ha fått råd av sin revisor till sådan investering. Vid kontroll med revisorn kunde L.O. konstatera att denne inte gett några sådana råd. L.O. fann L.H:s tillvägagångssätt efter branden egendomligt. L.H. berättade nämligen att han klätt på sig i brygghuset och sedan gått över ladugården till modern. Vid det sista förhöret L.O. höll med L.H. erkände denne att han upptagit gods för 75 000-100 000 kr för mycket. Erkännandet skedde i närvaro av en annan skadeinspektör.

Vittnet Å.R. har uppgivit: Han är anställd hos Hansa. Den 28 jan 1985 begav han sig till L.H:s fastighet tillsammans med distriktschefen i Visby. De hade hämtat ritningar i byggnadsnämnden i Roma och gick igenom brandplatsen. Han pratade sedan med L.H. inne i moderns hus om vad som funnits i de olika rummen. Det var endast fråga om föremål som blivit förstörda eller skadade. Frågor om vad han totalt ägt kunde endast uppkomma vid senare tillfälle om fråga om underförsäkring kom upp. På ritningarna framgick att det fanns ett toalettrum i bottenvåningen. Å.R. frågade L.H. om material och inredning, färger etc. L.H. uppgav då att det fanns plastmattor, våtrumstapet och vitt porslin. Badrummet i sidobyggnaden i bottenvåningen uppgav L.H. vara komplett inrett och angav dessutom att det fanns ett badrum i övervåningen. Det var alldeles klart att L.H. påstod att det var våtutrymmen, som hade funnits. De var också överens om att ritningen stämde. L.H. sade ingenting om bastu vid detta tillfälle men ringde senare och påtalade att en bastu, torktumlare och tvättbänk också funnits i övervåningen. Den 4 febr gick Å.R. ånyo igenom byggnaden med L.H.. Avsikten var att byggnadsaktiebolaget Arriba skulle ta fram ritningar för att uppföra en liknande byggnad. Å.R. minns att han vid sammanträffandet d 28 jan bad L.H. specificera det som hade brunnit inne. Han pekade på att ett sätt att minnas, vad som funnits, var att gå igenom rum för rum och börja nedifrån och gå uppåt. L.H. uppgav att allt lösöre var från samma år som han gifte sig och att han då köpt allt nytt.

Vittnet E.H. har uppgivit: Hon har varit gift med L.H. men flyttade ifrån deras gemensamma bostad i Hörsne 1983. Efter det hon blivit utsatt för en misshandel i sept 1984 flyttade hon tillfälligt tillbaka till L.H. och bodde på gården fram till årsskiftet 1984/85, då hon åter flyttade från honom. Flyttningen kan ha varit något tidigare, möjligen redan under juldagarna.

Beträffande de olika föremålen som visats på filmen har hon närmare uppgivit:

- Skåpinredningen. Den bruna skåpinredning som anträffats i det friliggande garaget fanns monterad i boningshusets bottenvåning. Den hade genomskinliga knoppar. Den andra skåpinredningen fanns i övervåningen i köket och hade vita knoppar. Båda inredningarna var kvar då hon flyttade före nyår 1985. Familjen utnyttjade badrummet på övervåningen. Hon har därför sett skåpinredningen då och då och har inte sett att den varit borta. L.H. har aldrig berättat att han "rivit ut" något däruppe och hon har ej heller sett honom arbeta där under hösten 1984. L.H. har aldrig sagt något om renovering av övervåningen i sidobyggnaden.

- Kohudarna. Hon känner väl igen kohudarna. Hon är helt klar över att den bruna kohuden, som förevisats i rätten, är den som fanns i övervåningen. Hon känner väl igen den och det är ingen som helst tvekan om identiteten. Hon är något osäkrare på den svarta huden men har den uppfattningen att den låg i salen på nedervåningen. Den bruna kohuden fanns i hemmet då hon flyttade in 1980, medan den svarta skaffades senare.

- Bastuaggregatet. Hon har sett bastuaggregatet i huset. Det förvarades på vinden i sidobyggnaden i vart fall fram till skilsmässan. Hon kan inte erinra sig att hon sett det på hösten 1984 och vet inte om det fanns kvar då. Man hade mycket stor plats på vinden för förvaringsändamål.

- Räknemaskinen. Den i rätten företedda är likadan som den som fanns i det brunna huset. En momslapp satt på maskinen. Knopparna på maskinen har samma färg som den som fanns i huset.

- Mässingslampan. Den lampa som är företedd för henne inför rätten och som återfunnits hos L.H. efter branden är identiskt lika den som hon gav i gåva till L.H.. Skärmen är precis likadan. Den var rund.

- Väggtelefonen. Under de tre månader hon bodde i huset hösten 1984 fanns en rödsvart väggtelefon på väggen i närheten av spisen. Hon kan inte minnas att hon medförde egen telefon när hon hösten 1984 flyttade in i huset. Hon ägde en vanlig bordstelefon, röd med svart lur, vilken hon fortfarande har kvar. Hon medförde av sina möbler och tillhörigheter endast en barnsäng till huset. Resten förvarade hon i garageutrymmet på gården, där skåpinredningen under punkt 1 återfanns.

- Nyckelskåpet. Makarna hade under äktenskapet och även under hösten 1984 endast ett nyckelskåp, rödbrunt. Ett likadant i grön färg fanns uppsatt inne hos L.H:s moder. Det bruna nyckelskåpet är identiskt med det som man hade på väggen i bostaden. I samband med ommöbleringen, då hon flyttade tillbaka till huset hösten 1984, togs nyckelskåpet ned och lades på hatthyllan i hallen. Det fanns där då hon flyttade. Det innehöll reservnycklar till bil, sommarstuga och traktor. L.H. brukade inte förvara några nycklar utomhus.

- Bokföringspärmarna. L.H. brukade förvara de icke aktuella bokföringspärmarna på övervåningen. Hon vet emellertid inte om de fanns där under hösten 1984. L.H. hade alltid kontoret på andra våningen i boningshuset.

- Bandspelaren. L.H. innehade en Duxbandspelare, som brukade stå i salen i bokhyllan. Hon kan inte erinra sig om den fanns där hösten 1984.

- Kassettbandspelaren Sharp. Den brukade stå i köket och fanns där hela tiden under hösten 1984.

Hon har vidare uppgivit: Under hösten 1984 förekom ingen ombyggnad, varken påbörjad eller påtänkt, på övervåningen och ej heller i övrigt i huset. Då branden ägde rum hade hon hemma hos sig stereoanläggning, videobandspelare, hushållsassistent och symaskin. Hon vet också om att en frysbox under hela deras äktenskap stått inne i moderns bostad. Hon vet om att L.H. har kvar den s k bröllopskostymen med tillhörande skor. Hon har också sett att han har kvar kläder som han hade före branden, nämligen lila väst, brun mockajacka, bruna jeans, svarta jeans samt en tre fyra skjortor. Hon minns att L.H. försökte sälja fastigheten. Det var dock inte i samband med separationen. Samtidigt ansökte han om förhandsbesked för byggnad.

Av åberopade förundersökningsprotokoll framgår att L.H. lämnat olika uppgifter beträffande de anträffade föremålen. Av TR:ns dom d 16 april 1986 framgår att L.H. dömts för försök till grovt bedrägeri bestående i att L.H. i specifikation till skadeanmälan oriktigt upptagit som brandskadade föremål möbler, hushållsmaskiner, video och TV-apparat m m, oaktat föremålen aldrig funnits i boningshuset vid branden. Föremålen har haft ett värde av cirka 75 000 kr.

S.J. har vid polisförhör d 1 okt 1986, åberopat som bevis i målet, uppgivit att hon lånat ut en rullbandspelare av fabrikat Dux till sin bror L.H.. Hon har hörd som vittne vid huvudförhandlingen förklarat att bandspelaren var av märket Grundig.

TR:n gör följande överväganden.

I målet är ostridigt att försäkringsfall föreligger genom att boningsuset brunnit ned. När det gäller Hansas påstående att L.H. själv uppsåtligen föranlett branden ligger bevisbördan på Hansa. Enligt rättsfallet NJA 1986 s 470 bör i sådant fall på bevisningens styrka inte ställas lägre krav än som normalt gäller i civilmål. Det finns å andra sidan inte anledning att ställa beviskravet så högt som fordras för en fällande dom i brottmål om försäkringsbedrägeri.

L.H. har såsom trolig förklaring till den uppkomna branden anfört att överhettning förekommit i elledningarna på vinden. Den tekniska utredningen genom elektriska nämnden samt uttalandena från statens provningsanstalt och vittnet Wickström tyder på att elledningarna inte varit anledningen till brandfallet. Någon annan förklaring av sådant slag att orsaken till branden kan anses ligga i fastigheten som sådan har inte framkommit. Något direkt bevis för att branden skulle vara anlagd föreligger å andra sidan ej heller.

Den omständigheten att L.H. gjort sig skyldig till försök till grovt bedrägeri på sätt framgår av TR:ns dom d 16 april 1986 rubbar i sig allvarligt tilltron till L.H:s uppgifter och antyder starkt att branden kan ha varit föranledd av ekonomiska orsaker. Huset var gammalt och tämligen obekvämt. Även om renovering skett av delar av huset åter stod åtskilligt arbete. Genom skilsmässan och det avbrutna samboförhållandet med f d hustrun är det i och för sig sannolikt att L.H. sett negativt på sina möjligheter att ekonomiskt fullfölja renoveringen.

L.H:s uppgift att han trott att han skulle uppge allt vad han vid tillfället ägde - även sådant som ej fanns i huset - är i sig själv osannolik. Med hänsyn till vad L.O. och Å.R. upplyst måste det i stället tagas för helt visst att L.H. insett att specifikationen skulle avse skadade och förlorade föremål. Av den ovan förebragta utredningen framgår klart av E.H:s vittnesmål att skåpinredningen, som återfunnits i garaget, tidigare varit anbragt i boningshuset då E.H. avflyttade därifrån. L.H. har oriktigt påstått att han tagit ut skåpinredningen från köket på andra våningen i samband med pågåenderenoveringsarbeten hösten 1984. E.H:s vittnesmål ger vid handen att L.H. sannolikt inte hösten 1984 umgåtts med sådana planer. Tanken att sådana planer skulle uppkommit omedelbart efter E.H:s avflyttning och före branden förefaller i sig osannolika. I vad gäller kohudarna kan konstateras att genom E.H:s vittnesmål är styrkt, att i vart fall den bruna kohuden, som förevisats i rätten, är identisk med den som funnits i boningshuset och som L.H. fortfarande hävdar vara uppbrunnen. Beträffande bastuaggregat och drickstop har L.H. inte kunnat lämna någon rimlig förklaring. Genom E.H:s uppgifter är utrett att den kontorslampa som återfunnits vid husrannsakan är identiskt lika med den som funnits i fastigheten. Samma förhållande gäller nyckelskåp, telefon och rullbandspelare. Beträffande den sista bortser TR:n från S.J:s vittnesmål med hänsyn till hennes uppgifter tidigare under förundersökningen. L.H:s uppgifter om kassettradion och klockradlon är uppenbart osannolika. En graverande omständighet är också att han, när det gäller våtutrymmena, kommit med totalt oriktiga uppgifter om antalet inredda sådana. Han har därvid enligt vittnesuppgifter i detalj beskrivit våtutrymmenas utrustning och efter några dagar oriktigt tillagt bastu m m. L.H. har inte lämnat någon rimlig förklaring till detta. Hans åtgärd att avvisa erbjudandet om rökdykare måste bedömas som egendomlig. Förhållandena beträffande skor och kläder såsom framkommit genom utredningen gör att det förefaller ytterst osannolikt att L.H. vid brandtillfället skulle räddat en sådan mängd som det här är frågan om. Det är att märka dessutom att han inte angivit något om att han vid branden medtagit skor. Någon anledning för honom att förvara kläder och skor hos modern före branden har uppenbarligen inte funnits. Det lösöre, som funnits hos L.H., har enligt vittnena totalt haft ett värde, som kraftigt understiger det av L.H. angivna beloppet 440 000 kr. Det måste självklart godtagas att en person som har blivit utsatt för en brand av det ifrågavarande slaget med så gott som totalförlust av lösörena kan ha svårt att redogöra för enskilda föremål och kan begå misstag. I förevarande fall har emellertid L.H:s förklaringar när det gäller de lösören som anträffades vid husrannsakan i flera fall varit baserade på förekomsten av dubbletter. I några fall har han inte lämnat någon förklaring alls.

Sammantaget finner TR:n att omständigheterna i förevarande mål är sådana att det måste hållas för visst att någon annan förklaring inte föreligger än att L.H. haft kännedom om att fastigheten skulle brinna. Omständigheterna har sådan styrka att L.H. måste antagas ha själv föranlett branden. Vid detta förhållande skall käromålet ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Svea HovR

L.H. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till käromålet.

Hansa bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsrådet Ericsson, referent, och adj led Hultin) anförde i dom d 9 dec 1988: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har parterna åberopat huvudsakligen samma bevisning som vid TR:n. Förnyat förhör under sanningsförsäkran har hållits med L.H..

L.H. har i HovR:n lämnat en berättelse som i allt väsentligt stämmer överens med vad som har antecknats i TR:ns dom. Han har tillagt följande. Ombyggnaden av övervåningen innebar bl a att L.H. sänkte taket. Han kan därvid ha kommit att bygga in elledningarna i taket. Han hade också börjat bygga bastun. I samband med att han spikade taklisterna kan han ha skadat en elledning. Sista gången han arbetade med bastun var strax före branden. - När han i ett tidigare skede av renoveringen isolerade vindsbjälklaget lade han glasull ovanpå den spånfyllning som redan fanns där. Vindsgolvet bestod av glesspikade bräder. - Den köksinredning som anträffades vid husrannsakan var endast en del av inredningen i köket på det övre planet. Denna inredning hade han tagit bort för att kunna ställa köksbordet närmare fönstret och därigenom få en ljusare matplats.

Domskäl

Domskäl. Som TR:n funnit är det Hansa som har bevisbördan för sitt påstående att det är L.H. själv som uppsåtligen föranlett branden.

Hansa har därvid gjort gällande att det från brandteknisk synpunkt inte finns någon annan förklaring till branden än att den har varit anlagd. Försäkringsbolaget har också gjort gällande att det finns ett antal för L.H. besvärande omständigheter, av vilka inte kan dras någon annan slutsats än att branden måste ha uppkommit genom L.H:s medverkan.

En första fråga är alltså om man av den tekniska utredningen kan dra slutsatsen att branden har varit anlagd. Det skall då till en början noteras att polisens utredning inte visat de traditionella tecknen på anlagd brand, såsom brandfarliga vätskor eller liknande. Wickström har visserligen förklarat i sitt utlåtande att han inte har kunnat teoretiskt rekonstruera ett naturligt förlopp av branden på grundval av L.H:s uppgifter. Wickström har emellertid inte sammanträffat med L.H. för att få sina förutsättningar verifierade och han har bl a utgått från att takbjälkiaget varit fackmässigt isolerat. Om man godtar L.H:s uppgift i HovR:n om bjälklagets bristfälliga isolering och de glesspikade bräderna - vilka uppgifter det saknas anledning att betvivla - brister Wickströms slutsatser i ett väsentligt hänseende. I fråga om S.S:s utredning anmärker HovR:n att denna, utan L.H:s förskyllan, har gjorts alldeles för långt efter branden och att den endast grundas på enstaka undersökningsfynd. Även S.S. har utgått från antaganden som visat sig felaktiga, om man godtar de uppgifter som L.H. har lämnat i HovR:n; härmed avses S.S:s antagande att risken för skada på kuloledningarna genom spikning varit minimal. Om man beaktar de synpunkter som L.H:s ombud fört fram med biträde av brandingenjören Sven Falk är det inte orimligt att anta att branden kan ha uppkommit genom överslag efter det att L.H. spikat taklister i bastun.

Sammanfattningsvis anser HovR:n att det inte är möjligt att av den tekniska utredningen dra slutsatsen att branden har varit anlagd.

Frågan är då om den osäkerhet som trots allt föreligger beträffande brandorsaken tillsammans med andra omständigheter kan leda till antagandet att L.H. uppsåtligen medverkat till branden.

Hansa har därvid åberopat både att L.H. anmält ett antal föremål som skadade utan att de varit det och att samma föremål på ett oförklarligt sätt förts bort från det brunna huset före branden.

L.H. har redan dömts för försäkringsbedrägeri med avseende på en del av dessa föremål. Hansa får också anses ha visat att L.H. i sin skadeanmälan lämnat osanna uppgifter om ytterligare lösöre samt att hans uppgift om antalet våtutrymmen inte varit korrekt, något som är ägnat att förhöja den brunna byggnadens värde.

I andra fall är det däremot så att L.H. får anses ha lämnat godtagbara förklaringar till varför han tagit upp lösöre som funnits på annat håll och till varför föremålen inte förvarats i den brunna byggnaden. Detta gäller t ex delar av skåpinredningen i det övre köket och bastuaggregatet. Någon utredning som motsäger L.H:s uppgift att han levt under ordnade förhållanden med en tillfredsställande ekonomi finns inte. Till detta kommer att de föremål som Hansa hänfört sig till saknat större ekonomiskt värde eller affektionsvärde för L.H. och att det i målet inte lämnats någon rimlig förklaring till varför just dessa föremål skulle ha förts bort medan andra mera värdefulla föremål lämnats kvar i det brunna huset.

Det finns mycket som talar för att L.H. efter branden varit ute för att göra sig otillbörlig vinning av det inträffade försäkringsfallet. Härifrån är emellertid steget långt att dra slutsatsen att L.H. varit gärningsman eller anstiftare till branden.

Sammanfattningsvis finner HovR:n att Hansa varken genom den tekniska bevisningen eller genom övriga anförda omständigheter eller genom dessa omständigheter sammantagna har visat att L.H. själv uppsåtligen framkallat försäkringsfallet. L.H:s fastställelsetalan skall då bifallas. HovR:n anmärker att detta dock inte utesluter tillämpning av 34 § konsumentförsäkringslagen och vad försäkringsavtalet kan föreskriva om nedsättning av försäkringsersättningen.

Domslut

Domslut. HovR:n förklarar, med ändring av TR:ns dom, att Hansa ömsesidig sakförsäkring är skyldigt att till L.H. utge ersättning i enlighet med det mellan dem gällande försäkringsavtalet för skada som L.H. åsamkats genom branden d 24 jan 1985 på Bunne 1:28 i Bara socken, Gotlands kommun.

Hovrättsrådet Wedin var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

HD

Hansa (ombud advokaten O.L.) sökte revision och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns dom.

L.H. (ombud advokaten I.D.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Knutsson, Lind, referent, Lars Å Beckman, Törnell och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. I målet är ostridigt att det har inträffat ett försäkringsfall bestående i att boningshuset på L.H:s fastighet total förstörts genom brand. Tvisten rör frågan om L.H. genom att anlägga eller låta anlägga branden uppsåtligen framkallat försäkringsfallet och därför gått miste om rätt till ersättning från försäkringen; en sådan rättsverkan kan inträda enligt ett för försäkringen gällande villkor, som ostridigt har i sak samma innebörd som regeln i 32 § 1 st konsumentförsäkringslagen.

Såsom också Hansa vitsordat i målet har Hansa bevisbördan för sitt påstående att L.H. anlagt branden. Vad gäller beviskravet, dvs vad som fordras för att Hansa skall anses ha uppfyllt bevisbördan, är följande att märka.

I mål där spörsmålet varit om den som tecknat en konsumentförsäkring kunnat bevisa att ett försäkringsfall har förelegat har HD vid flera tillfällen uttalat att beviskravet skall formuleras så, att försäkringstagaren har fullgjort sin bevisskyldighet, om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall har förelegat än att så inte varit förhållandet (NJA 1984 s 501 samt 1986 s 3 och s 358). Den lindring av beviskravet till försäkringstagarens förmån som detta inneburit jämfört med vad som normalt gäller i civilmål har skett efter en avvägning av motstående intressen: angelägenheten av att den lojale försäkringstagaren skall kunna känna trygghet för att försäkringen verkligen ger skydd, å ena, och försäkringstagarkollektivets intresse av att ett ökat risktagande för försäkringsgivaren inte leder till oacceptabelt höga premier, å andra sidan.

Beviskravet för den i målet aktuella situationen kan formuleras på annat sätt än vad som normalt gäller i civilmål, om en avvägning av de angivna motstående intressena talar för det. Det kan då först konstateras att ett hänsynstagande till försäkringstagarkollektivets intresse av rimliga premienivåer talar mot att man inom rättstillämpningen skulle ställa beviskravet lika högt som när det är fråga om ansvar för brott. Det kan alltså inte fordras att det blir ställt utom rimligt tvivel att försäkringstagaren anlagt eller låtit anlägga den brand som utlöst det omtvistade kravet på ersättning från försäkringen.

Att lindra beviskravet för försäkringsgivaren jämfört med vad som normalt gäller i civilmål framstår å andra sidan inte som motiverat med hänsyn till det starka intresset av att den lojale försäkringstagaren skall kunna lita på att försäkringen skyddar honom mot de stora ekonomiska förluster som en brand i en försäkrad byggnad kan innebära. En lindring av beviskravet skulle också vara mindre väl förenlig med de överväganden som legat till grund för de tidigare nämnda rättsfallen.

Det beviskrav Hansa har att uppfylla i detta mål bör därför, liksom i rättsfallet NJA 1986 s 470, överensstämma med det som normalt gäller i civilmål. Beviskravet kan uppfyllas på olika sätt genom skilda typer av bevisning. Inte bara den tekniska brandutredningen utan även andra omständigheter såsom försäkringstagarens ekonomiska förhållanden vid tiden för branden, hans åtgärder och handlande i samband med branden samt hans allmänna trovärdighet kan få betydelse i sammanhanget.

Den tekniska utredningen i målet ger inte något besked i frågan om vad som kan ha orsakat branden. Mot L.H:s bestridande har Hansa inte kunnat styrka eller ens göra sannolikt att hans ekonomiska förhållanden vid branden var så dåliga att detta i och för sig kan utgöra underlag för slutsatsen att han hade ekonomiska motiv för att anlägga branden.

L.H. har genom lagakraftvunnen dom d 16 april 1986 dömts av Gotlands TR för försök till grovt bedrägeri bestående i att han försökt förmå Hansa att utge ersättning förvisst lösöre, som i själva verket inte fanns i boningshuset vid branden. Även om L.H:s allmänna trovärdighet därigenom nedsätts kan inte därav utan vidare dras slutsatsen, att han också skulle ha anlagt själva branden.

Hansa har i målet sökt visa, att L.H. före branden fört bort ett antal föremål från boningshuset och förvarat dem på annat håll under omständigheter som enligt Hansa inte kan tolkas på annat sätt än att L.H. då planerade att anlägga branden. Föremålen har emellertid genomgående ett begränsat ekonomiskt värde. Det finns knappast skäl att anta att de skulle ha haft något särskilt affektionsvärde. L.H. har visserligen under utredningens gång lämnat uppgifter rörande en del av föremålen som i viss ån ter sig svårförklarliga. Det är dock möjligt att han med anledning av utredningen i brottmålet funnit lämpligt att inte säga hela sanningen, utan att detta behöver bero på att han skulle ha anlagt branden.Vad som förekommit i denna del av målet ger därför inte tillräckligt underlag för slutsatsen att L.H. förde bort föremålen för att därefter anlägga branden.

Sammanfattningsvis finner HD att den utredning som Hansa förebragt i målet inte räcker till för att Hansa skall ha uppfyllt beviskravet.

HovR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.