NJA 2021 s. 983
En försäkringstagare begärde försäkringsersättning för sin utbrända bil. Försäkringsbolaget hänvisade till att försäkringsavtalet innehöll en särskild reglering för anlagd brand. Enligt denna omfattades skada genom brand som anlagts av tredje man. Försäkringsbolaget har ansetts ha bevisbördan för invändningen att försäkringstagaren anlagt branden. Beviskravet är det som normalt tillämpas i tvistemål.
Solna tingsrätt
W.F. förde vid Solna tingsrätt talan mot Länsförsäkringar Stockholm och yrkade att Länsförsäkringar skulle utge 78 200 kr jämte ränta till honom.
Som grund för talan åberopade W.F. följande. Han har tecknat en motorfordonsförsäkring hos Länsförsäkringar. Försäkringen täcker bl.a. brand. Den 26 september 2016 blev hans bil förstörd genom en brand som anlagts av tredje man. Efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår det som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet. Han har därmed rätt till försäkringsersättning motsvarande bilens marknadsvärde enligt villkoren för motorfordonsförsäkringen.
Länsförsäkringar bestred talan.
Som grund för bestridandet anförde Länsförsäkringar följande. Enligt försäkringsvillkoren är en förutsättning för försäkringsfall att W.F. kan göra antagligt att branden anlagts av tredje man. Så är inte fallet. Skadehändelsen har inte gått till på det sätt som W.F. påstår. Det föreligger inget försäkringsfall. Därmed är Länsförsäkringar inte skyldigt att utge försäkringsersättning.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Anders Samuelson) anförde i dom den 23 oktober 2018 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Inledande utgångspunkter
Det är ostridigt att en anlagd brand uppstått i bilen. Parterna är däremot oense om branden anlagts av tredje man, utan W.F:s inblandning. Tingsrätten har därför att pröva om ett försäkringsfall inträffat genom att någon utanför W.F:s kontroll anlagt branden.
W.F. är den som har bevisbördan för att visa att ett försäkringsfall inträffat. Eftersom det är fråga om en konsumentförsäkring finns det däremot en viss bevislättnad. HD har formulerat beviskravet så att försäkringstagaren har fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga i målet aktuella omständigheter framstår som mera antagligt att ett försäkringsfall inträffat än att så inte är fallet. W.F. måste alltså i detta fall kunna visa att det är mera antagligt att branden anlagts av tredje man.
Har ett försäkringsfall inträffat?
– – –
Det framstår vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter som mer antagligt att branden har anlagts av tredje man än att den inte har det. W.F. har således fullgjort sin bevisskyldighet och försäkringsersättning ska därför utgå.
DOMSLUT
Tingsrätten, som uppskattade bilens värde till skäliga 70 000 kr, ålade Länsförsäkringar Stockholm att betala detta belopp jämte ränta till W.F.
Svea hovrätt
Länsförsäkringar Stockholm överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla W.F:s talan.
W.F. bestred Länsförsäkringars ändringsyrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Kenneth Nordlander och Sara Ulfsdotter) anförde i dom den 17 juni 2020 bl.a. följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
– – –
Utgångspunkter för bedömningen
Det är i målet ostridigt att den brand som natten mellan den 26 och 27 september 2016 förstörde W.F:s bil var anlagd. Det är vidare ostridigt att W.F. vid skadetillfället hade en för fordonet gällande motorfordonsförsäkring hos Länsförsäkringar som omfattar ett brandskyddsmoment enligt vilket rätt till ersättning föreligger vid skada genom brand som anlagts av tredje man.
W.F. har gjort gällande att branden anlagts av tredje man och att försäkringsfall därför inträffat. Länsförsäkringar har bestritt att branden skulle ha anlagts av tredje man. W.F. har anfört att Länsförsäkringars inställning endast kan förstås som att Länsförsäkringar gör gällande att W.F. själv anlagt branden och att bevisbördan för detta påstående åvilar Länsförsäkringar.
Den fråga som hovrätten först har att ta ställning till är hur bevisbördan bör placeras.
Bevisbördans placering
Av HD:s praxis följer att försäkringstagaren har bevisbördan för att försäkringsfall har inträffat, medan försäkringsgivaren har bevisbördan för att ett undantag från försäkringens omfattning är tillämpligt (se bland annat NJA 1984 s. 501 I och II samt NJA 1986 s. 470). Den praxis som finns på området har dock endast behandlat försäkringsvillkor som till sin utformning varit tydligt uppdelade i ett villkor för när försäkringsfall föreligger (huvudregel) och ett separat villkor för när försäkringsersättning ändå inte ska utgå (undantag).
Hur bevisbördan ska placeras när försäkringsvillkoren är utformade på så sätt att de kombinerar vad som typiskt sett brukar utgöra en huvudregel och ett undantag i samma villkor har inte särskilt prövats av HD. Den praxis som finns på området har inte heller behandlat bevisbördans placering utan endast vilket beviskrav som ska gälla i olika situationer. Den praxis som finns ger därför ingen särskild ledning för hur bevisbördan ska placeras vid tillämpning av ett försäkringsvillkor med nu aktuell lydelse.
Den underrättspraxis som finns på området är spretig (se t.ex. Svea hovrätts dom den 27 mars 2014 i mål nr T 6287-13 och Göta hovrätts dom den 8 oktober 2010 i mål nr T 3379-09). Även inom den juridiska litteraturen förekommer olika uppfattningar om hur frågan bör behandlas (se t.ex. Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, kap. 6.3 [2019-03-05, JUNO], och Roberth Nordh, Bevisrätt B, s. 116 [2019-03-29, JUNO], samt Peter Westberg, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål, Festskrift till Per Henrik Lindblom, s. 747 ff., Iustus, 2004). Mot bakgrund av att försäkringsgivaren i många fall ensidigt utformar försäkringsvillkoren och därmed – enligt nu gällande ordning – kan ha möjlighet att påverka hur bevisbördan placeras, vore det önskvärt med ett klargörande från HD i denna fråga.
Hovrätten gör följande bedömning.
I förevarande mål är det aktuella försäkringsvillkoret utformat så att ersättning endast utgår om branden har anlagts av tredje man. Frågan om branden har anlagts av tredje man blir genom villkorets utformning därför avgörande för frågan om försäkringsfall överhuvudtaget föreligger. Hovrätten anser att det saknas utrymme att frångå den praxis som sedan länge är etablerad på området, nämligen att en försäkringstagare har bevisbördan för att ett försäkringsfall har inträffat. Bevisbördan ska alltså placeras på W.F.
Frågan om försäkringsfall har inträffat
För att W.F. ska anses ha fullgjort sin bevisskyldighet krävs att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet. Som hovrätten uttalat ovan är en förutsättning för att försäkringsfall ska anses föreligga att branden har orsakats av tredje man, dvs. utan W.F:s inblandning.
– – –
Även om det finns vissa omständigheter som talar för att branden har anlagts av tredje man, såsom avsaknaden av motiv, anser hovrätten att W.F., mot bakgrund av det nu anförda, vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet inte förmått göra mer antagligt att branden anlagts av tredje man än att så inte är fallet. Det föreligger alltså inte något försäkringsfall och W.F:s talan i denna del ska därför ogillas.
– – –
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ogillar käromålet.
Referenten, hovrättsrådet Annika Malm, var skiljaktig och anförde bl.a. följande.
Jag delar majoritetens bedömningar i fråga om hur bevisbördan bör placeras och vilket beviskrav som ska gälla. När det gäller frågan om W.F. uppfyllt sin bevisbörda, dvs. om det vid en helhetsbedömning framstår som mer antagligt att försäkringsfall inträffat än att så inte är fallet, gör jag följande bedömning.
– – –.
Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter anser jag det alltså mer antagligt att branden orsakats av tredje man och att W.F. därmed uppfyllt sin bevisbörda i fråga om försäkringsfall inträffat. – – –.
Högsta domstolen
W.F. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle bifalla den talan som han förde vid tingsrätten.
Länsförsäkringar Stockholm motsatte sig ändring av hovrättens dom.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Dennis Andreev, föreslog i betänkande följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
W.F. ägde en personbil som var försäkrad hos Länsförsäkringar. Försäkringen gällde enligt villkoren för bl.a. skada genom brand som anlagts av tredje man.
Bilen utsattes för skadegörelse genom brand. Tvisten handlar bl.a. om huruvida W.F. har rätt till försäkringsersättning på grund av branden. En av frågorna i målet är om branden anlagts av tredje man. Såväl tingsrätten som hovrätten har ansett att W.F., för att få framgång med sin talan, ska göra det mer antagligt att branden anlagts av tredje man än att den orsakats på annat sätt.
HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om parternas bevisbörda och beviskravet för sådana omständigheter som har betydelse för om motorfordonsförsäkringen gäller för den påstådda skadan eller inte. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.
– – –.
Utgångspunkterna för bedömningen och prejudikatfrågan
Det aktuella villkoret gäller brand som anlagts av tredje man. Det tar alltså sikte på brand som orsakats uppsåtligen av annan än den försäkrade eller någon som identifieras med denne. Avgörande för rätten till försäkringsersättning är således om det var W.F. eller någon som ska identifieras med honom som anlagt branden. HD:s prövningstillstånd avser bevisbörda och beviskrav beträffande denna fråga.
Av prejudikatintresse är främst vad som gäller beträffande bevisbörda och beviskrav när det i en tvist om rätt till ersättning ur en konsumentskade-försäkring uppstår en fråga om den försäkrade uppsåtligen orsakat den skada som han eller hon begär ersättning för (jfr 4 kap. 5 § första stycket försäkringsavtalslagen, 2005:104).
Allmänt om bevisbörda i försäkringstvister
HD har i ett antal avgöranden tagit ställning till bevisbördans placering i försäkringstvister. Av rättsfallet NJA 1984 s. 501 framgår att en försäkringstagare som gör gällande att försäkringsfall föreligger har bevisbördan för sitt påstående. I ett senare avgörande, NJA 1986 s. 470, ansåg HD däremot att det var försäkringsbolaget som skulle styrka att försäkringstagaren gjort sig skyldig till rattfylleri vid en trafikolycka och att ett undantag i försäkringsvillkoren därmed var tillämpligt. Av rättsfallet NJA 1994 s. 449 framgår att det är försäkringstagaren som ska visa att det inte var han eller hon som körde bilen vid tidpunkten för en trafikolycka, när försäkringsbolaget påstår att försäkringstagaren förde bilen och därvid var onykter. Av avgörandet ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 p. 14 och 15 framgår slutligen att det är försäkringsbolaget som ska styrka de omständigheter som ger bolaget rätt att säga upp försäkringen i förtid, t.ex. att försäkringstagaren uppsåtligen framkallat försäkringsfallet.
Med hänvisning till bl.a. ovan redovisade praxis har det i den juridiska litteraturen gjorts gällande att försäkringstagaren har bevisbördan för sådana omständigheter som medför att ett s.k. omfattningsvillkor i försäkringsavtalet är tillämpligt medan försäkringsbolaget har bevisbördan för sådana förhållanden som gör ett undantag tillämpligt (se t.ex. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 149 f.). Det är emellertid ofta svårt att avgöra om ett villkor utgör en omfattningsbestämmelse eller ett undantag och gränsdragningen riskerar att bli godtycklig. En sådan fördelning av bevisbördan är dessutom svår att motivera utifrån sakliga skäl. HD har inte heller i sin praxis uttryckligen slagit fast någon sådan regel, utan utgått från de skiftande förhållandena i respektive fall.
Det bör således inte vara avgörande för bevisbördans placering om det aktuella villkoret i försäkringsavtalet utgör en omfattningsbestämmelse eller ett undantag. Bedömningen ska istället utgå från sådana omständigheter som normalt tillmäts betydelse vid avgörande av frågor om bevisbördans placering, såsom parternas möjligheter att säkra bevisning och önskemålet att förstärka den materiella rättens genomslagskraft.
Bevisbörda och beviskrav för uppsåtligt orsakande av skadan
När det, i en tvist om ersättning ur en konsumentskadeförsäkring, uppstår en fråga om den försäkrade uppsåtligen orsakat den skada som han eller hon söker ersättning för finns det flera omständigheter som talar för att bevisbördan bör placeras på försäkringsbolaget. Bolaget har normalt betydligt bättre möjligheter att utreda skador på försäkrad egendom. Försäkringsavtalslagen syftar också till att skydda försäkringstagare och särskilt konsumenter. Bevisbördan fördelas dessutom på liknande sätt i andra sammanhang, bl.a. vid tillämpning av 12 kap. 8 § andra stycket försäkringsavtalslagen och 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Av särskild betydelse är att det är försäkringsbolaget som ska styrka sådana omständigheter som ger bolaget rätt att säga upp försäkringen i förtid, t.ex. att försäkringstagaren uppsåtligen framkallat försäkringsfallet (se p. 7). Det ovan sagda innebär att det i normalfallet bör vara försäkringsbolaget som har bevisbördan för att den försäkrade uppsåtligen orsakat den skada som han eller hon begär ersättning för.
När det gäller beviskravets utformning har HD, när frågan gällde brand i en byggnad, ansett att det bör överensstämma med det som normalt gäller i tvistemål (se NJA 1990 s. 93). Även vid skadegörelse på lös egendom har försäkringsbolaget typiskt sett förhållandevis goda möjligheter att utreda händelseförloppet, inte minst eftersom denna typ av skador ofta blir föremål för polisutredning (jfr NJA 1986 s. 470); detta gäller åtminstone när den skadade egendomen finns i behåll. Det är vidare av betydelse, att försäkringsbolaget ska styrka sådana omständigheter som ger bolaget rätt att säga upp försäkringen i förtid. Det har mot denna bakgrund inte framkommit tillräckligt starka skäl att beträffande lös egendom avvika från de principer som slagits fast i 1990 års avgörande. Ett försäkringsbolag ska alltså i normalfallet styrka sitt påstående att försäkringstagaren uppsåtligen orsakat den skada som han eller hon söker ersättning för.
Bedömningen i detta fall
Av det som anförts ovan framgår att det är Länsförsäkringar som ska styrka att den i målet aktuella branden inte anlagts av tredje man.
Med denna utgång ska prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt. Eftersom hovrätten vid sin prövning inte har tillämpat de principer om bevisbörda och beviskrav som framgår ovan bör hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas dit för en ny prövning. Frågan om rättegångskostnaderna i HD ska prövas av hovrätten i samband med målet efter dess återupptagande (18 kap. 15 § tredje stycket RB).
HD:S AVGÖRANDE
HD förklarar att det är Länsförsäkringar Stockholm som ska styrka att den i målet aktuella branden inte anlagts av tredje man.
HD meddelar prövningstillstånd i de delar som målet förklarats vilande, undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till hovrätten för ny behandling.
Domskäl
HD (justitieråden Kerstin Calissendorff, Svante O. Johansson, Stefan Johansson, Cecilia Renfors och Johan Danelius, referent) meddelade den 2 december 2021 följande slutliga beslut.
SKÄL
Bakgrund
W.F. ägde en personbil som var försäkrad hos Länsförsäkringar. I försäkringen ingick en brandförsäkring, som innehöll en särskild reglering för anlagd brand. Försäkringen omfattade i den delen skada genom brand som anlagts av tredje man.
Bilen förstördes genom en brand. Tvisten handlar bl.a. om huruvida W.F. har rätt till försäkringsersättning på grund av branden. Såväl tingsrätten som hovrätten har ansett att W.F., för att få framgång med sin talan, ska göra det mer antagligt att branden har anlagts av tredje man än att den har orsakats på annat sätt. Tingsrätten fann att W.F. hade uppfyllt sin bevisbörda medan hovrätten har kommit till motsatt slutsats.
HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om parternas bevisbörda och beviskravet för sådana omständigheter som har betydelse för om motorfordonsförsäkringen gäller för den påstådda skadan eller inte. Frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt har förklarats vilande.
Allmänt om bevisbörda i tvister om försäkringsersättning
HD har i flera avgöranden tagit ställning till bevisbördans placering i tvister om försäkringsersättning (se t.ex. ”De utbrända bilarna” NJA 1984 s. 501 I och II, ”Dikeskörningen vid Bygdeå” NJA 1986 s. 470, ”Husbranden i Bara” NJA 1990 s. 93, ”De okända förarna” NJA 1994 s. 449 I och II samt ”Bilrånet” NJA 2017 s. 642). Med hänvisning till bl.a. denna rättspraxis har rättsläget ibland beskrivits som att försäkringstagaren har bevisbördan för sådana omständigheter som medför att villkor som reglerar försäkringsavtalets omfattning är tillämpliga – och att det i den meningen föreligger ett försäkringsfall – medan försäkringsbolaget har bevisbördan för sådana förhållanden som gör villkor om undantag från försäkringen tillämpliga (jfr t.ex. Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 149 f.). I de fall som HD har prövat har bevisbördan oftast fördelats på detta sätt.
En sådan utgångspunkt för fördelningen av bevisbördan ligger många gånger i linje med hur bevisbördan i allmänhet fördelas i tvistemål och leder ofta till ett tillfredsställande resultat. Någon klar regel av den angivna innebörden kan emellertid inte utläsas av HD:s praxis. Denna praxis får i stället förstås på så sätt att domstolen, snarare än att utgå från en kategorisk bevisregel, har tagit ställning till bevisbördans placering för vissa typfall med tillämpning av allmänna bevisrättsliga principer och med beaktande av omständigheterna i de enskilda fallen.
Det inger också betänkligheter att låta uppdelningen i omfattningsvillkor och undantagsvillkor vara styrande för bedömningen. Det kan vara svårt att avgöra hur ett villkor ska klassificeras. Ofta är det dessutom möjligt för försäkringsbolaget att vid utformningen av villkoren välja om en viss ansvarsbegränsning ska konstrueras som en omfattningsbestämmelse eller som ett undantag. Fördelningen av bevisbördan riskerar därmed att i praktiken i alltför hög grad avgöras av ordvalen i det enskilda försäkringsavtalet.
Det finns således betydande nackdelar med en alltför schematisk princip om bevisbördans placering som utgår från en uppdelning i omfattningsvillkor respektive undantagsvillkor (jfr Bertil Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 4 uppl. 2019, s. 88 f.). En sådan uppdelning bör därför inte vara avgörande för bevisbördans placering. Därmed kan bevisbördans placering inte heller generellt bestämmas utifrån om den händelse som det är fråga om kan betecknas som ett försäkringsfall i den meningen att den utgör en sådan typ av händelse som enligt försäkringsvillkorens ordalydelse omfattas av försäkringen.
Bevisbörda och beviskrav för uppsåtligt orsakande av skada på motorfordon
Av det sagda följer att bedömningen av frågor om bevisbördan i mål om försäkringsersättning bör utgå från sådana faktorer som i allmänhet tillmäts betydelse vid bestämmande av bevisbördans placering i tvistemål, såsom parternas möjligheter att säkra bevisning och intresset av att den materiella rätten får genomslag. Med sådana utgångspunkter finns det flera omständigheter som talar för att bevisbördan bör placeras på försäkringsbolaget när det i en tvist om ersättning ur en konsumentskade-försäkring för motorfordon uppstår en fråga om den försäkrade uppsåtligen har orsakat den skada som han eller hon söker ersättning för.
Av särskild betydelse vid denna bedömning är att försäkringsbolaget normalt har betydligt bättre möjligheter att utreda skador på ett försäkrat fordon än vad den försäkrade har. Att lägga bevisbördan på försäkringsbolaget ligger också i linje med försäkringsavtalslagens (2005:104) karaktär av skyddslagstiftning för försäkringstagare och särskilt konsumenter. Det stämmer dessutom med hur bevisbördan fördelas i andra liknande sammanhang, inte minst vid en tvist om ett försäkringsbolags rätt att säga upp försäkringen i förtid när det görs gällande att försäkringstagaren uppsåtligen har framkallat försäkringsfallet (jfr ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115).
Slutsatsen blir att det i normalfallet bör vara försäkringsbolaget som har bevisbördan för att den försäkrade uppsåtligen har orsakat den skada på motorfordonet som han eller hon begär ersättning för. Detta bör gälla oavsett om försäkringsvillkoren i det enskilda fallet är utformade på det sättet att sådant orsakande faller utanför försäkringens omfattningsbestämmelser eller om det regleras särskilt i en undantagsbestämmelse (jfr p. 7).
När det gäller vilket krav som bör ställas på bevisningens styrka har HD, i fråga om brand i en byggnad, ansett att beviskravet bör överensstämma med det som normalt gäller i tvistemål (se ”Husbranden i Bara”). Det finns inte tillräckliga skäl för att i detta avseende behandla brand på motorfordon på något annat sätt. Det bör alltså även i de fallen åligga försäkringsbolaget att visa att försäkringstagaren uppsåtligen orsakat den brand som han eller hon söker ersättning för.
Bedömningen i detta fall
Enligt det aktuella villkoret i försäkringsavtalet har den försäkrade rätt till försäkringsersättning för skada genom brand som har anlagts av tredje man, dvs. brand som har orsakats uppsåtligen av annan än den försäkrade eller någon som har handlat med dennes samtycke. För att undgå skyldighet att utge försäkringsersättning måste Länsförsäkringar därmed visa att den ifrågavarande branden – som ostridigt varit anlagd – uppsåtligen har orsakats av W.F. eller någon som på angivet sätt kan kopplas till honom (jfr p. 10 och 11).
Eftersom hovrätten inte har prövat målet med denna utgångspunkt, bör prövningstillstånd meddelas för målet i övrigt, hovrättens dom undanröjas och målet återförvisas dit för en ny prövning.
HD:S AVGÖRANDE
HD förklarar dels att Länsförsäkringar Stockholm har bevisbördan för att den i målet aktuella branden inte har anlagts av tredje man, dels att beviskravet ska ligga på den nivå som normalt tillämpas i tvistemål.
HD meddelar prövningstillstånd rörande målet i övrigt, undanröjer hovrättens dom och återförvisar målet till hovrätten för ny behandling.