NJA 1991 s. 241

Iranske medborgaren T.H. dömdes d 30 maj 1990 av Solna TR för egenmäktighet med barn, grovt brott, till fängelse 1 år 8 mån. Gärningen bestod i att T.H. under tiden efter d 6 jan 1989 obehörigen skilt sina barn L., född år 1983, och G., född år 1984, från deras moder och vårdnadshavare S.K. i Solna genom att, efter umgänge med barnen, underlåta att återlämna dem till vårdnadshavaren och i stället föra dem till Iran.

Efter fullföljd av T.H. fastställde Svea HovR genom dom d 29 juni 1990 TR:ns dom. Sedan T.H. sökt revision, fann HD i beslut d 17 aug 1990 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom skulle därför stå fast.

Genom en stämningsansökan d 22 febr 1991 väckte allmän åklagare åtal vid Solna TR mot T.H. för egenmäktighet med barn, grovt brott. I gärningsbeskrivningen anförde åklagaren - efter att ha redogjort för den tidigare lagföringen och upplyst att barnen L. och G. fortfarande vistades i Iran - följande: T.H. har fr o m d 31 maj 1990 till d 22 febr 1991, då han själv vistats i bl a Norrtälje, obehörigen skilt barnen från S.K. i Solna, genom att helt vägra samarbeta med henne och hennes ombud och icke lämna fullmakt till henne att få hämta hem barnen och icke lämna uppgifter om var i Iran barnen finns eller hur de skulle kunna nås ens per telefon. Han har sålunda underlåtit att vidta någon som helst möjlig åtgärd för att återföra barnen till vårdnadshavaren. Brottet är grovt, enär barnen vistats avsevärd tid i främmande land utan kontakt med vårdnadshavaren.

T.H. yrkade att åtalet skulle avvisas, eftersom han redan var dömd för den gärning som åtalet avsåg.

TR:n (rådmannen Lawass) ogillade genom beslut d 26 febr 1991 invändningen om rättegångshinder med följande motivering: Det brott för vilket åklagaren nu yrkar ansvar är enligt TR:ns mening ej samma gärning som avses med Svea HovR:s lagakraftvunna dom d 29 juni 1990. Avvisningsyrkandet skall därför lämnas utan bifall.

I samma beslut ogillade TR:n ett av åklagaren mot T.H. framställt häktningsyrkande.

T.H. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att stämningsansökningen skulle avvisas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet André, referent, och t f hovrättsassessorn Tollerz) anförde i beslut d 13 mars 1991: Bestämmelsen i 7 kap 4 § BrB om ansvar för egenmäktighet med barn förutsätter att någon obehörigen skiljer barnet från vårdnadshavaren, vilket kan ske genom att barnet bortförs men också genom att det undanhålls från vårdnadshavaren. I förevarande fall har T.H. bortfört barnen till Iran och där undanhållit dem från deras vårdnadshavare under avsevärd tid. Det obehöriga skiljande av barnen från vårdnadshavaren, som gäller tiden efter d 30 maj 1990, kan därvid inte betraktas som ett nytt självständigt brott i förhållande till det som T.H. har gjort sig skyldig till enligt den lagakraftvunna domen. Det som T.H. nu har åtalats för måste nämligen anses ingå som ett i tiden tillkommande led i den gärning som han redan har dömts för. En domstol kan således inte på nytt pröva frågan om T.H. har gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn enbart på den grunden att han har fortsatt att obehörigen skilja barnen från deras vårdnadshavare utöver den tid som omfattas av den tidigare domen.

Med undanröjande av TR:ns beslut i den del som det har överklagats avvisar HovR:n stämningsansökningen d 22 febr 1991 mot T.H..

Hovrättslagmannen Åsbring var skiljaktig och anförde: Den som obehörigen har skilt ett barn från vårdnadshavaren antingen genom att ha bortfört barnet från denne eller genom att inte ha återlämnat det vid föreskriven eller överenskommen tidpunkt är fortlöpande skyldig att återställa det uppkomna - enligt svensk rätt - rättsstridiga tillståndet. Genom att vidmakthålla detta fortsätter gärningsmannen att skilja barnet från vårdnadshavaren och gör sig - objektivt sett - skyldig till nytt brott.

Min slutsats av vad som har anförts blir följande. Om någon har dömts genom lagakraftvunnen dom för egenmäktighet med barn bestående i att han under viss angiven tid obehörigen har hållit barnet skilt från vårdnadshavaren kan han på nytt åtalas och dömas för egenmäktighet med barn för det att han efter den lagakraftvunna domen har fortsatt med att undandraga vårdnadshavaren vårdnaden om barnet.

På grund av vad som har anförts ogillar jag T.H:s invändning om rättegångshinder.

Riksåklagaren anförde besvär och yrkade att stämningsansökningen d 22 febr 1991 mot T.H. skulle tas upp till prövning. Enligt riksåklagaren utgjorde den tidigare domen mot T.H. inte rättegångshinder.

Riksåklagaren yrkade vidare att HD omedelbart skulle förordna att T.H., om han villkorligt frigavs från pågående straffverkställighet, skulle träda i häkte.

T.H. (offentlig försvarare advokaten C.B.) bestred ändring.

För det fall HD skulle finna att åtalet skulle tas upp till prövning bestred T.H. häktningsyrkandet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eriksson, föreslog i betänkande följande beslut: Den som obehörigen skiljer ett barn under 15 år från någon som har vårdnaden om barnet gör sig skyldig till egenmäktighet med barn. Detta gäller såväl den som tar barnet till sig som den som efter besök av barnet håller det kvar under sådana former att man kan tala om att barnet skilts från vårdnadshavaren. Det senare fallet, varom här är fråga, innefattar ett vidmakthållande av ett tillstånd och därmed en utsträckning i tiden som konstituerar gärningen. Med andra ord är det nödvändigt att ange den tidsperiod under vilken undanhållandet av barnet skett för att ge gärningen en identitet. Undanhållande under olika tidsperioder är sålunda olika gärningar. T.H. läggs till last att han underlåtit att vidtaga någon som helst möjlig åtgärd för att återföra barnen till vårdnadshavaren, ett s k oäkta underlåtenhetsbrott. Beträffande sådana är svensk rätts ståndpunkt i fråga om olika gärningar som utgör ett brott att mellankommande åtal och dom ej utgör hinder för nytt åtal avseende tid efter den första domen. TR:ns av HovR:n fastställda dom meddelades d 30 maj 1990. Nu aktuellt åtal avser tiden därefter. I enlighet med vad som anförts utgör domen inte rättegångshinder och riksåklagarens talan skall bifallas.

Målet om ansvar är inte anhängigt i HD som därför är förhindrad att pröva den här av riksåklagaren väckta frågan om häktning.

HD (JustR:n Nyman, Nyström, Törnell, Munck, referent, och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: