NJA 1991 s. 436

Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Stockholm hemställde i verbalnote d 12 april 1991 att jugoslaviske medborgaren J.D. skulle utlämnas till Tyskland.

Till stöd för framställningen åberopades ett av Amtsgericht Waiblingen d 22 dec 1989 meddelat beslut, varigenom J.D. häktats såsom misstänkt för brott begångna d 10 nov 1987 i Schorndorf-Haubersbronn.

Ambassaden hemställde härefter i en ytterligare verbalnote d 6 maj 1991 att J.D. skulle utlämnas jämväl för verkställighet av resterande frihetsstraff om 387 dagar enligt en till verbalnoten fogad dom d 8 jan 1982 av Landgericht Berlin, enligt vilken dom J.D. dömts till fängelse 2 år 6 mån för rån och grov misshandel. Enligt beslut d 11 april 1983 hade straffverkställighetsmyndigheten (åklagarmyndigheten vid Landgericht Berlin) beslutat avstå från vidare straffverkställighet eftersom J.D. utvisats ur Tyskland. Sedan J.D. återvänt till Tyskland hade emellertid åklagarmyndigheten d 26 april 1989 förordnat om återupptagande av verkställigheten.

Regeringen lämnade jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott framställningarna till riksåklagaren, som därefter överlämnade ärendet jämte egna yttranden till HD.

J.D. (offentlig försvarare advokaten A.L.) bestred bifall till framställningarna.

HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Nyström, Svensson och Lambe, referent) beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande:

Framställningen om utlämning d 12 april 1991. De brott framställningen avser torde i Sverige vara straffbara som grovt rån, olaga tvång, försök till grovt rån, försök till mord samt misshandel alternativt grov misshandel. J.D. har förnekat brott. Av den i utlämningsärendet förebragta utredningen framgår ej att häktningsbeslutet d 22 dec 1989 är uppenbart oriktigt. På grund härav och då Förbundsrepubliken Tyskland i likhet med Sverige har anslutit sig till den i Paris d 13 dec 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonventionen skall enligt 9 § 3 st utlämningslagen beslutet godtas.

J.D. har hävdat att hinder mot utlämning föreligger enligt 7 § utlämningslagen. Om han utlämnas till Tyskland skulle han riskera att senare utlämnas till Jugoslavien, där han kan komma att utsättas för förföljelse på grund av sin politiska uppfattning. Med hänsyn till lagstiftningen om asylrätt i Tyskland och landets konventionsenliga folkrättsliga förpliktelser kan det emellertid inte anses föreligga någon risk för att J.D. skulle från Förbundsrepubliken bli sänd till annan stat i vilken han löper risk för sådan förföljelse.

HD finner således och i övrigt hinder mot den begärda utlämningen icke möta enligt 1-10 §§ utlämningslagen.

Framställningen om utlämning d 6 maj 1991. Besluten om avbrott i straffverkställigheten år 1983 och om fortsatt verkställighet år 1989 grundas på § 456 a i den tyska straffprocesslagen. §:n ger straffverkställighetsmyndigheten möjlighet att avstå från att verkställa ett frihetsstraff om den dömde utvisas från Tyskland. Återvänder den dömde till Tyskland kan enligt samma § myndigheten förordna att verkställigheten skall återupptas. I ärendet har från tysk sida framhållits att 1983 års beslut inte är att se som en villkorlig frigivning.

Riksåklagaren har ansett att hinder föreligger för utlämning och anfört i huvudsak följande: Den bestämmelse som enligt svensk lag närmast motsvarar § 456 a i den tyska straffprocesslagen är 10 kap 4 § utlänningslagen (1989:529). Straff för brott mot denna bestämmelse är emellertid förfallet enligt svensk lag. Om framställningen anses gälla fortsatt verkställighet av det d 8 jan 1982 ådömda straffet bör beslutet d 11 april 1983 bedömas på det för J.D. förmånligaste sättet nämligen som jämförligt med beslut om villkorlig frigivning. Den prövotid som skulle gällt enligt BrB hade emellertid löpt ut när J.D. återvände till Tyskland år 1988. Straffåterstoden skulle då enligt BrB ej ha kunnat förklaras förverkad, och påföljden får därför vid tillämpning av utlämningslagen anses ha fallit bort.

J.D. har förklarat att han ansluter sig till riksåklagarens bedömning.

Framställningen i denna del grundar sig ej på att J.D. skulle ha begått något nytt brott utan på domen d 8 jan 1982 och på verkställighetsbesluten år 1983 och år 1989.

Enligt 10 § 2 st utlämningslagen får utlämning inte ske om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Preskriptionsbestämmelserna i 35 kap 8 och 9 §§ BrB lägger inte hinder i vägen för utlämning, då för straffåterstoden - 387 dagar - gäller en preskriptionstid om 10 år från avbrottet.

Vad gäller frågan om de svenska bestämmelserna om villkorlig frigivning utgör hinder mot utlämning är följande att beakta. I det svenska påföljdssystemet består ett längre fängelsestraff av två delar, kriminalvård i anstalt och en därpå följande kriminalvård i frihet. Fängelsestraffet är till fullo verkställt när prövotiden har löpt ut och villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad. Dessa bestämmelser är inte att betrakta som preskriptionsregler utan som verkställighetsregler. Vid sådant förhållande saknar bestämmelserna om villkorlig frigivning betydelse för tillämpningen av 10 § 2 st utlämningslagen. HD har då ej anledning att gå in på en prövning av den närmare innebörden av 1983 års verkställighetsbeslut.

HD finner således och i övrigt hinder mot den begärda utlämningen icke möta enligt 1-10 §§ utlämningslagen.